Med ett frustande och ett klingande skratt kommer hon upp till ytan igen och talar med oförställd skadeglädje om för Lise att det minsann var hon som hade vunnit och alltså var den bättre kuksugerskan av de två.

Del 3.

Mette och Lise. De kåta danskorna. Del 1 av 2.

Av:

Sir Göte Borgare.



 

Efter mitt lilla äventyr med den unga liftarbruden i går på den första da­gen av min ”frufria” semester (som i mitt tycke faktiskt har börjat riktigt bra) är jag åter på ”resande fot”. Lite öm i kuken är jag, det skall inte förnekas, men jag får väl ta det onda med det goda, för just god, ja riktigt naggande god var hon, den lilla stenkåta liftarbruden. Jag undrar förresten hur hen­nes stackars lilla genomknullade fitta kan känna sig i dag efter den rejäla omgången som hon fick av mig i går, för jag kan knappast tänka mig att hon är så värst ”härdad i musgången” så ung som hon är. Nåja, det är hennes bekymmer. Jag har nog av mitt eget utan att bekymra mig om hennes också. Hon får väl ta och smörja in den lilla sprickan med lite salva och sedan låta den vila i några dagar utan ”kuksmak” så går väl det onda förhoppningsvis över så småningom.

I dag verkar det som om det bara är en massa killar som är ute och lif­tar, men efter­som jag inte riktigt har den ”läggningen”, så plockar jag inte upp någon av dem, även om många är hur ”söta” som helst så är de ändå inte i min smak. Icke sa Nicke. Inte med en kille. Nåja, åtminstone inte så länge som det finns en massa läckra tjejer att få tag i och jag inte är kåtare än nu, med min fortfarande lite röda, ömma och svullna kuk.

Nej, usch och fy. I dag känner jag inte alls för att åka någon längre sträcka, jag tror att jag skall svänga av stora vägen och åka ner till havet för att ta mig ett dopp i de salta böljorna och ta en ”sabbatsdag” i stället. Sedan kan jag ju se om jag kan få dragit upp en eller ett par fiskar i stället för den vanligtvis intetsägande café­maten. Det skulle allt smaka med färsk glödstekt torsk till middagen. Eftersom ord, tanke och handling är nära nog samma sak för mig svänger jag in på den första rast­plats som jag kommer fram till, plockar fram kartboken ur handskfacket och letar upp en väg som verkar bra att svänga av på. Där, inte mer än några kilometer längre fram efter gamla E 6:an går det ner en liten väg som enligt kartan går ända ner till vattnet och det verkar lovande. Den provar jag till att börja med.

Snart har jag nått fram till vägen som jag såg på kartan, men inte ser den så värst liten ut. Troligen är väl kartan för gammal, men eftersom jag ändå är där kör jag ändå ner mot havet för att ”kolla läget”. Nåja, varför inte. Alldeles ovanför stran­den ligger en liten campingplats som verkar vara trevlig. Inte en sådan där stor steril 3-stjärnig, utan en liten gemytlig en. Den har väl troligen inte några stjärnor alls, men det passar mig alldeles utmärkt, för ju mindre med stjärnor de har, desto trevli­gare brukar de vara. Detta gäller både campingplatser och militärer. I synnerhet det sist­nämnda! Vår ÖB får ursäkta, men så tycker jag. Med andra ord sagt tycker jag att det är betydligt bättre med en trevlig soldat än en otrevlig gene­ral. Sedan får andra tycka vad de vill. Det skiter jag fullkomligt i.

Kanske 10 tält och lika många husvagnar, det är allt. Det kallar jag en lagom stor campingplats. Efter vad jag kan se vid en snabb titt verkar det bara vara två platser kvar och efter mig kommer det en bil till. Tur att jag kom iväg så tidigt som jag gjorde, för an­nars hade det garanterat redan varit fullbelagt och då hade jag, som det senare skall visa sig, missat något trevligt. Efter en förfrågan hos ägaren till anläggningen får jag klartecken att åka in och ”välja” mig en plats som han uttryckte saken. Inte för att det finns så mycket att välja på egentligen, men efter en titt ser jag att den ena plat­sen är ”omringad” av barnfamiljer och jämte den andra håller två snygga tjejer i ca 25–års åldern på att resa sitt pyttelilla fjälltält. Unga tjejer är mera i min smak än barnfamiljer, hur trevliga de sistnämnda än verka vara. Och risken för att tjejerna har några killar med sig är nära nog obefintlig den saken är klar, för fyra personer i det lilla täl­tet. Nix, det tror jag inte på. Inte ens om de har tänkt sig att tillbringa hela nätterna ovanpå varandra. Det är ändå för litet. Förresten så står det bara två tjejcyklar där.

Det verkar faktiskt att var en nära nog idealisk plats. Längst ner i ena hör­net av cam­pingplatsen. På vänster sida ner mot havet och rakt fram växer det stora täta buskar som skyddar både mot vind och insyn och på högra sidan en stor hus­vagn med bak­sidan åt detta hållet, och inträngda i hörnet två ensamma snygga tjejer. Det är vad jag kallar en idealisk plats på en allmän tältplats. Vem vet, kan det kanske bli redan här som nästa semesteräventyr kommer att utspela sig?

Mest på skämt frågar jag flickorna om de inte skall ta och flytta in sitt lilla pytte­tält i mitt stora hustält, så att det inte blir vått och krymper ändå mer om det skulle bli regn. Först förstå de inte riktigt vad det är jag menar, för så fort de öpp­nar munnen hör jag att de kommer från vårt kära broderland Danmark. Nej förlåt mig. Jag menar naturligtvis systerland! Det är ju så noga med jämlikheten nu för ti­den. Tänk om det är ett par danska ”rödstrumpor” jag har träffat på. Om jag säger broderland blir jag väl genast kallad för mullig mansgris igen. Egentligen skall det väl kallas för ”brysterland” eller ”brosterland”. För jämlikhetens skull menar jag!

Av någon förunderlig anledning tycks alla danskar ha svårt med främ­man­de språk. Konstigt, för när jag kommer till Danmark har jag inga svårigheter alls med språ­ket, men danskarna har fortfarande lika svårt för att förstå vad jag säger. Kan det vara något medfött tro? (För enkelhetens skull översätter och skriver jag på svenska vad flickorna säger. Eller vad jag tror att det är de säger).

När jag äntligen har lyckats med att förklara för dem vad det är jag me­nar, svarar de att det verkar vara en utmärkt idé, (tror jag i alla fall), så slipper deras tält att bli vått om det skulle bli regn. Skämt åsido. Efter diverse svåra och långdragna förhand­lingar, (på grund av språksvårigheterna), kommer vi överens om att eftersom både de och jag är ensamma och jag har ett större tält, skall de ligga i mitt tält (och för­hoppningsvis även med mig) i stället för jag i deras, men jag säger inget om mina baktankar ännu. Jag väntar tills det har blivit för mörkt för att de skall kunna se att resa sitt tält igen.

Medan danskorna plockar ner sitt lilla ”babytält” igen går jag upp till cam­pingvär­den och försöker att förklara saken för honom på ett vettigt inte allt för av­slöj­ande sätt och visst går det bra om vi vill ha hela hörnet för oss själva. Frågan är bara vad han tänkte, för jag tyckte att jag hörde en liten underton och att det liksom glim­made till i ögonen på honom då han gav sitt medgivande. Förresten. När jag tänker närmare på det, hade han inte ett litet illmarigt leende i mungipan också? Men skit samma, för han får ändå inte hänga med. Han får hålla tillgodo med sin egen kärring och hon var ju inte så snarfager att det störde precis. Han kan gott ligga där i äkta sängen och tråna när han tänker på vad jag gör med danskorna i natt.

När jag har kommit tillbaka till flickorna och säger att kusten är klar, tittar båda ut över sjön för att kolla om jag har rätt. Ytterligare språksvårigheter, men snart fattar de vad jag menar och med gemensamma ansträngningar sätter vi upp mitt stora hustält i stället för deras lilla förkrympta tält, och det gör vi på så vis att vi blir så gott som helt skyddade för insyn från övriga campinggäster. Under tiden som vi jobbar med tält­resningen håller tjejerna hela tiden på och viskar och fnittrar på tjejers vis så fort jag kommer utom hörhåll och det är ju inte utan att jag blir så smått nyfiken vad det handlar om, men så fort jag frågar vad det är som är så roligt så fnittrar de bara ändå värre. Det går inte att få ett vettigt ord ur dem. Men förresten, vid närmare efter­tanke så går det ju inte i vanliga fall heller. Att få några vettiga ord ur danskar, eller danskor, menar jag! Så småningom kryper det i alla fall fram vad det är de har vis­kat och haft så förtvivlat roligt åt och det är ... Ja vad tror du? Om du gissar på hur stor kuk jag har och hur jag är som älskare! Då gissar du alldeles rätt. Fruntimmer alltså. Skall de nu börja tränga sig in på sådana typiskt manliga områden också. (Den lilla mulliga mansgrisen har vaknat). Tydligen har tjejerna gått i samma tankar som jag. Låt gå för det då. Jag är väl så illa tvungen att finna mig i det, men det har ju också den fördelen med sig att jag redan vet att semesteräventyr nr. 2 har startat. Egentligen skulle jag ju ha vilat ”lilleman”, men men …

När tältet långt om länge är uppe och alla våra prylar är inkastade huller om buller, tycker jag att det är på tiden att vi presenterar oss, (så att det inte blir samma sak som med liftarbruden). När jag har talat om att jag heter Göte, får jag reda på att de he­ter Mette och Lise och att de kommer från Danmark. (Precis som om jag inte hade hört det redan). När presentationen är överstökad kommer vi snabbt över­ens om att det är dags för ett bad innan vi plockar i ordning på allting. Det är ingen tid att förspilla utan in i tältet alla på en gång och i badbyxor och bikini. Eller rättare sagt. Någon sorts minimal minibikini för deras del. Aldrig förr har jag sett så yppiga former pressas in i så små bikinis. Jag kunde satt hela min förmögenhet, (som jag ändå inte har), på att det inte fanns någon möjlighet att utföra det konststycket. Åtminstone inte utan att använda skohorn och såpa. Men på något sätt lyckas de i alla fall med konststycket, för så små­ningom är allt på plats. (Jag fattar inte hur de överhuvudtaget vågar andas). Det måste vara något liknande trick trollkarlarna använder när de trollar bort le­van­de tigrar, elefanter och liknande grejer i den storleksklassen.

Jag för min del har all världens svårigheter med att få in mina dryga 20 cm ståkuk i badbyxorna, till deras stora förtjusning. Först sedan jag har hotat med att jag inte skall gå med och bada hjälper de mig och med förenade krafter så lyckas vi ordna saken under mycket skratt, fnitter och svordomar. (Fnitter och skratt från deras sida, svordomar från min). Det var nog tur att jag köpte ett par badbyxor med elastiskt tyg i, för jag hade vissa föraningar om kommande komplikationer som kunde uppstå av att förvara min knullglada kämpe i ett så trångt fodral.

Av flickornas handlag har jag redan förstått att det här kommer att bli en natt utan allt för mycket sömn, för medan vi bytte kläder kunde jag konstatera att det var två snygga välskapta tjejer med formerna på de rätta ställena och inte kan man påstå att de var blyga så att det störde heller, det märktes tydligt. Tänker man se­dan på att de redan har diskuterat sinsemellan hur jag kan vara som älskare så ...

Allt detta far genom mitt huvud medan vi med språng är på väg ner mot stranden. Springer gör vi för att jag tycker att det är onödigt att alltför tydligt visa för de andra badgästerna att jag har världens ”ståndare” gömd i badbyxorna. Tja, gömd och gömd. Om den är gömd kan väl diskuteras, men den är i alla fall nödtorftigt skyld. Att den inte är gömd för Mette och Lise förstår jag mycket väl, för de tittar minst lika mycket på den kraftiga utbuktningen på mina badbyxor som de tittar på stigen där vi springer. Det är säkert rena rama turen att de inte snubblar på något och står på näsan så långa de är.

Å vad härligt. En nästan egen badvik. Där ser man ytterligare en av för­de­larna med att välja en liten campingplats framför en stor med hundratals tält och husvagnar. När vi väl har kommit ner till stranden slänger tjejerna överdelen av bikinin och badar med tuttarna bara. Synd att det inte var helt folktomt, så att vi kunde ha slängt alla våra kläder och badat ”näck” i stället. Men jag får väl vara nöjd med vad som bjuds och det är jag. Än så länge.

Hållande i varandras händer springer vi ut i vattnet ropande och skri­kande som glada barn. Mums vad det ser härligt ut när brösten på Mette och Lise hoppar upp och ner i full frihet. Det är synd att flickorna håller så hårt i mina händer för jag har inte en chans att känna på ”godsakerna”. Eller anar de sig kanske till mina tan­kar så det är därför som de har tagit ett så stadigt tag? Men det skall jag ta igen sedan när vi kommer upp till tältet efter badet, den saken är klar. Med ränta till och med! När vatt­net blir för djupt för att springa i fortsätter vi att vada ut tills vattnet når upp till bröst­höjd på tjejerna och det ser faktiskt jätteskönt ut när deras välskapta bröst liksom flyter i vattenytan. Innan jag hinner mer än titta börjar de retstickorna att skvätta vatten på mig och jag skvätter tillbaka så gott jag kan, men det är inte det lättaste när det står en framför och en bakom och skvätter för brinnande livet. Efter­som jag har så ringa framgång med skvättande dyker jag i stället ner och drar undan benen på Mette så att hon ramlar varefter jag kvickt slänger mig bakåt och ger Lise samma behand­ling innan hon hinner undan.

Det svala vattnet har haft en välgörande effekt på mitt stånd som sakta har sjunkit ner till mer normala proportioner, men säg den fröjd som varar beständigt. Ku­ken har inte mycket mer än hunnit ner i ”viloläge” förrän det är fem små fingrar där och pillar i skydd av vattnet och de får snart sällskap av fem till som kommer smy­gande från den andra sidan, men mina två händer och tio fingrar är inte overksamma de heller, utan även de går på upptäcktsfärd. En hand och fem fingrar på var sitt håll. Eller kanske rättare sagt i var sitt hål. Fitthål alltså!

Jag kan inte minnas vem det var som kom på idén, men snart är vi mitt uppe i en rolig lek. Vi försöker all tre dra av varandras badbyxor, utan att få våra egna av­dragna. Eller rättare sagt så försöker tjejerna att dra av mina, medan jag försöker att dra av deras och fast jag är ensam mot dem två så lyckas jag bäst med att både be­hålla mina på och dra av deras. Den troligaste orsaken är väl inte att jag är så mycket star­kare, utan att min stolta springare åter har vuxit till sin fulla längd av drygt 20 cm och därför gör det näst intill omöjligt att få av badbyxorna utan att jag vill det, men till sist lyckas flickorna med gemensamma ansträngningar och en hel del sam­ar­bete i alla fall med bravaden att få av mig badbyxorna. Men det är klart, de hade ju hjälpt till att få på dem, så de visste ju på ett ungefär hur de skulle göra. Fast det var inte förrän de hade haft en överläggning på sitt eget vilda tungomål som de lyckades. Och av den palavern var det inte mycket som jag begrep och det tycker jag var ett slag under bältet, för jag var ju redan i underläge genom att de var två mot mig ensam. Men det är väl inte mycket idé att klaga, för jag har ingen att klaga för. Förres­ten så hade jag inte så mycket emot nederlaget om sanningen skall fram och det skall den ju. Förr eller senare.

Deras taktik var enkel och rakt på sak. Lise knuffade till mig så att jag ramlade bak­länges i vattnet och Mette ryckte av mig badbyxorna. Det var inte mer med det. Där stod jag helt utan badbyxor medan de hade kvar sina i knähöjd, så det var väl ingen tvekan om att jag hade förlorat tävlingen. Det enda jag kunde göra var att ge mig på nåd och onåd och hoppas på det bästa. Vem vet vad det skulle bli för straff med så­dana segerherrar. Nej förlåt, jag menar naturligtvis segerkvinnor! Efter en längre dis­kussion, av vilken jag inte begrep mycket, hade de kommit fram till ett lämpligt straff för mig. Jag skulle bara stå stilla och ta emot. Bara ta emot? Ta emot vad då? Vad var det nu för rackartyg de hade hittat på tro? Jo, mitt straff för att jag förlorade, förklarade de, skall vara att jag står alldeles stilla, utan att varken röra mig själv el­ler dem, medan de i tur och ordning efter varandra dyker och suger min kuk så länge de kan hålla andan. Och så skall de hålla på tills det går för mig.

Straff! Är det verkligen ett straff de har tänkt ut? Eller är det bara som de jäklas med mig? Eller har jag missförstått deras rotvälska? Jo det är klart, på sätt och vis är det väl ett straff, för jag vill ju inget hellre än att få utforska, klämma och smeka dessa härligt välskapta flickebarns kroppar som ser så fantastiskt lock­ande ut där de står nedsänkta i vattnet så att varenda våg får brösten att gunga på ett mycket upphet­sande sätt där de liksom flyter i vattenytan. Men på samma gång är det ju rena be­löningen att få kuken avsugen och inte blir njutningen mindre av den extra spännande krydda blir det av att vi har andra badande runt omkring oss. Dan­ska straff begriper jag mig inte på.

Efter att ha tagit ett riktigt djupt andetag dyker Lise och startar ”straffet” genom att sluka det mesta av de dryga 20 cm kuk som jag har att bjuda henne på. Tydli­gen har hon sett ”Långt ner i halsen-filmen” och bestämt sig för att agera lika­dant, för jag känner hur hennes tänder biter lätt vid kukfästet. När hon efter någon minut frus­tande kommer upp till ytan är det Mettes tur att dyka för att utföra sin del av ”bestraffningen” och att hon inte är ett dugg sämre på att suga kuk än Lise märker jag genast, även om hon kör den helt omvända stilen med att bara ha själva kukhuvudet i munnen och bearbeta det mycket intensivt med tungan.

Att det inte handlar om några nybörjare som suger kuk och att det är inte är någon då­lig teknik de kör, märker jag på direkten, även om det handlar om två helt olika stilar. Tvärtom så skulle jag vilja påstå att de är ett par riktiga kuksug­ningsexperter. Jag vet vad jag pratar om när det gäller kuksugning, för det är en av mina stora pas­sioner att få kuken avsugen och åtskilliga är de kvinnor, både unga och gamla, som har sugit på min kuk och svalt mina satser. Även om det inte är alla som vill svälja ”livets saft”.

Ack du ljuva känsla. En sträv tunga som vibrerar över ollonet, tänder som lätt naggar bakom ollonkanten, ett par röda fylligt mjuka läppar som snabbt glider upp och ner över kukskaftet medan hennes långa blodröda naglarna försiktigt river på insidan av låren och på pungen. Allt detta tillsammans gör att skinnet knottrar sig över hela kroppen och att vällustrysningarna far som vettvillingar fram och tillbaka efter rygg­raden.

Okej, lite straff är det vi i det hela också, för det värsta av allt är att jag ba­ra skall stå där rätt upp och ner och inte får röra dem det allra minsta. Men de skall allt få till­baka så småningom, den saken är ju så klar som aldrig det. Jag skall min­sann inte glömma detta straff. Nej, absolut inte! (Hur jag nu skulle kunna det, så skönt som det är). Tiden för min hämnd skall nog komma. Var så säker på det. Och då! Ja då skall de minsann få se vem det är de har retat upp. Vänta ni bara flickor.

Men så plötsligt försvinner alla tankar på hämnd som genom ett trollslag ur mitt huvud, för nu känner jag att det bara är sekunder som jag kommer att kunna hålla mig innan det kommer att spruta rakt ner i halsen på den som är under vattnet och suger just då. Lises tur att dyka. Det skall alltså bli hon som kommer att få mina kärleksdroppar långt ner i halsen. Men nej, hon har något att säga Mette innan hon dyker så jag får en liten välkommen paus att hämta mig på innan hon sätter igång. Av hennes rotvälska fattar jag så pass mycket som att hon tycker att jag är ”svårmjölkad”. Ha ha. Hon skulle bara vetat hur nära det var innan hon började snattra med Mette. Men så dyker hon då och börjar sugslicka allt vad hon förmår och det är bra nära att hon får allt vad jag har att bjuda på, men hon klarar inte att hålla andan tillräckligt länge. Mette däremot spiller ingen tid på att prata en massa utan dyker direkt och rik­tigt spelar ut hela sitt register med tunga, tänder och naglar på samma gång som hon riktigt vrålsuger. Kanske såg hon på mig hur nära det var. Nåja det får vara hur det vill med det, för hennes sugteknik ger ett snabbt resultat och det tar inte många se­kunder innan hon får sin lön för mödan i form av min supersats sprutad långt ner i halsen.

Med ett frustande och ett klingande skratt kommer hon upp till ytan igen och talar med oförställd skadeglädje om för Lise att det minsann var hon som hade vunnit och alltså var den bättre kuksugerskan av de två. Mette svarar med en ful grimas och för­söker låtsas att hon är arg men lyckas dåligt. Därefter snattrar de åter en stund på sitt hemlands vilda tungomål igen och resultatet blir att jag återigen får en knuff så att jag ramlar baklänges i vattnet. När jag äntligen har hittat botten igen, fått fotfäste och kommit upp till ytan igen hostande och frustande som den värsta valross, ser jag Mette och Lise i full fart in mot land. Och de har mina badbyxor med sig!

För min inre syn ser jag hur jag får tillbringa resten av dagen i vattnet medan jag väntar på att kvällen skall komma så att jag i skydd av mörkret kan smyga mig upp till tältet. Inte för att jag har något emot att bada, men ett sådant långbad tycker jag går till överdrift. När jag har kommit så långt i tankarna stannar tjejerna och Mette vinkar retfullt med badbyxorna i luften och jag hinner inte mer än öppna mun­nen för att ropa till dem att vara bussiga och kasta ut badbyxorna till mig förrän Lise tar upp en sten eller någonting från stranden som Mette lägger i badbyxorna innan hon kastar dem, men inte till mig utan så långt ifrån mig hon kan, ut på det riktigt djupa vattnet. Så kvickt jag kan simmar jag mot den plats där badbyxorna landade, ilsket svärande långa svavelosande eder över allt vad fruntimmer heter och danska sådana i synner­het. Jag är säker på att mina heta svordomar får vattnets temperatur att stiga flera grader i badviken till fromma för alla badande barnfamiljer, för jag kän­ner mig inte ett dugg avsvalkad där jag forsar fram som en torped. Och jag är het. Brännhet. Av ilska. Ilska över all världens djävlighet i allmänhet och fruntimmers djäv­lighet i synnerhet.

Äntligen! Efter en lång stunds dykande och letande på botten hittar jag så äntligen badbyxorna. De hamnar rakt över huvudet på mig när jag kommer upp till ytan efter den sista dykningen. Det var inte en sten som Lise tog upp på stranden, utan en träbit. Därför sjönk badbyxorna aldrig utan låg och flöt uppe i ytan medan jag letade efter dem nere på bottnen och det retar upp mig ytterligare ett par grader. Kvickt på med badbyxorna och så full fart mot stranden. Vänta bara tills jag får tag i de sak­ramentskade små djävla brudarna. De skall ta mig fan få så att de aldrig glömmer det. Det säkraste de har kunnat göra är att ta sitt pick och pack och slänga sig på sina cyklar för att med racerfart trampa hemåt mot Danmark igen.

Privata kommentarer: sir-gote@hotmail.com