Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

16/1, 2014 kl. 15:25, av Mellors

Sorg

Kerstin hade sitt sätt att bearbeta sorgen

Erik var en klasskamrat till mig som gick bort allt för tidigt. Han blev bara tjugo år. Jag åkte hem för att vara med på begravningen eftersom vi hade umgåtts en hel del i tonåren. Vi brukade ofta sitta hemma hos honom och lyssna på musik eller tala om böcker vi läst. Av denna anledning var jag väl bekant med hans mamma Kerstin. Vem fadern var vet jag inte, om Erik visste så berättade han det i alla fall inte.

   Efter begravningskaffet gjorde jag mig redo att åka hem och tog adjö av de jag kände. Ute på parkeringen kom Kerstin ifatt mig. Hon bad mig skjutsa henne hem. Lite förvånad tittade jag mot lokalen där de andra ännu var kvar. Kerstin förklarade att hon sagt till de att hon ville vara ensam några timmar.

  Väl framme vid hennes radhus gjorde jag mig redo att släppa av henne, men Kerstin bad mig i stället följa med in så jag parkerade på garageuppfarten. När jag såg Kerstin gå framför mig på den stenlagda gången till ytterdörren mindes jag att jag i tonåren tyckte att hon var vacker. Det ansåg nog alla mina jämnåriga killkompisar. När jag nu såg hennes nätta kropp klädd helt i svart slogs jag av att hon ännu var attraktiv. Den välformade stjärten gungade nästan demonstrativt förföriskt framför mig, och de smäckra benen i svarta strumpbyxor rörde sig elegant under kjolen. När hon höll upp dörren för att släppa in mig noterade jag hur hennes yppiga byst stramade under den vita blusen.

   Ingen av oss sa något, jag hängde av mig kavajen och hjälpte Kerstin av med sin. I köket ställde hon sig mitt på golvet och såg på mig. Under hela begravningen hade inte gråtit, men nu syntes tårar i hennes ögon. Snart rann de utefter kinderna och lämnade svarta mascarastreck efter sig. Jag gick fram och tog henne i min famn. Hon snyftade tyst med ansiktet mot mitt skjortbröst som snart var alldeles svart.

   Vi stod tysta och höll om varandra i flera minuter, till slut vände hon upp sitt ansikte mot mig. Hon fick böja nacken ordentligt eftersom det skilde en hel del i längd mellan oss. Tårarna hade slutat rinna men hon såg eländig ut. Jag böjde mig fram och kysste henne. Först kysstes vi stilla men snart allt hetsigare. Som i en dans förde jag henne över golvet mot köksbänken. Med baken mot denna stod hon stadigt och kunde ta emot trycket från mitt underliv mot sitt. Med bägge händerna utforskade jag de omfångsrika brösten som eggat mina tonårsfantasier.

   När vi gjorde en kort paus för att andas såg hon ännu mer anskrämligt ut. Kyssandet hade smetat ut den runna mascaran än mer och läppstiftet var utsmetat kring hela hennes mun. Vi fortsatte kyssas en stund innan jag böjde mig ned och drog upp hennes kjol för att komma åt trosorna. Efter ett visst krånglande fick jag av Kerstin såväl trosor som strumpbyxor, samtidigt som hon med flinka fingrar lossade mitt bälte och knäppte upp mina byxor. Jag hann inte kliva ur dem innan hon med ett stadigt grepp om mitt stånd ledde ut mig på golvet.

   Fortfarande med min styva lem i handen föll hon på knä och tvingade ned mig. Stående på knä försökte jag knäppa upp blusen för att komma åt de yppiga frukterna som lockade därunder. Jag hann dock inte mer än till hälften innan Kerstin lade sig på rygg och drog upp kjolen och blottade sin yviga buske mellan vitt särade lår. Med min slips som snara drog hon mig ned över sig.

   I en rörelse trängde jag in i henne. Kanske var det för snabbt, eftersom hon snyftade högt då min lem fyllde upp henne. Jag började stöta och ökade tempot i takt med att Kerstins motstötar blev allt häftigare. Hela tiden snyftade hon och tårarna rann åter på hennes rodnande kinder. Allt eftersom vi älskade blev Kerstin mer hårdhänt, hon pressade sina naglar i min rygg, men jag stod ut med smärtan för hennes skull. Det intensiva tempot gjorde att det inte dröjde länge innan det gick för mig. Med ett högljutt flämtande tömde jag mig i Kerstin.

   Hon grät fortfarande när jag drog mig ur henne, så jag lyfte upp henne i min famn. Jag rättade till hennes kjol och kramade om henne. Vi satt länge på köksgolvet utan att säga något. Till slut somnade hon i mina armar, fortfarande snyftande emellanåt.

6 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#2

Huldran

Berättelsen är vacker och öm. Jag gillar den. Den känslolöse kan påstå och använda uttryck som 'utnyttjande' men det handlar inte alls om detta. Det är en annan känsloyttring för sorg, enligt min mening.

Men, jag hade gärna sett lite mer bakgrund. Dessutom, få veta vad personerna tänker i det ögonblick de kliver in i huset. Vad triggar handlingen? Kanske fel fråga? Vid omedelbar sorg är människan sig inte lik.

18/1, 2014 kl. 02:01

#1

Deep

Ett fint ögonblick i en svår stund som jag all för lätt kan föreställa mig.

Språket och är det inget fel på, inte heller rytmen i berättandet. Det är nästan så jag kan återskapa de kraftiga men motstridiga känslor som finns i en så svår stund som denna men det är just där som den enda svagheten jag kan se finns; jag hinner inte.

Visserligen kan jag kraftigt förorena rummet med en enorm mängd ord och faktiskt uppskattar jag er som kan klarar sig med endast de få. men ändå är det i detta fall just där jag önskat berättandet liite annorlunda. Jag hade velat ge historien liite mer tid, tid att bre ut sig och med det bättre hinna befästa de starka och motstrida känslor som finns i en stund som denna.

Men missförstå mig rätt, jag gillar ändå berättandet och innehållet; det är rakt, det är rent och det är inte vulgärt. Tack.

17/1, 2014 kl. 07:20