Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • Skönt för mannen
  • Snygg och fartfylld
  • Lek & busa
  • Dubbel skön stimulans
  • Massera trötta höstmuskler
  • Fresta & Förför
  • Missa inte Bubblan-bonusen hos PLEASME

3/1, 2015 kl. 08:53, av LX

Bärnstensguden Del 5

Del 5 av 5 i serien Bärnstensguden

Sista delen... (och alla är förstås byxmyndiga här)..

En sprucken eka låg uppdragen på dynerna vid en liten pelare slarvigt tillverkad av en hög upptravade stenar kring kranier av olika djur. Ben av getter, en älg, några hjortar och en och annan vildhundsskalle. Det var en markering och en varning om att här fanns en farlig plats som måste undvikas. Detta var odjurets domän. Åtminstone det område där det hade siktats och slagit till mest under de föregående månaderna som det plågat Bärnestad. Tre pojkar väntade i vinden från havet på Jitinta där hon kom gående på stranden.

-Är ni tre?...Hon drog sitt mörka hår bort från ansiktet där det fladdrade över hennes ansikte. Jainan svarade försiktigt att hans vänner också ville vara med. Den ena pojken var längre än Jainan och hade ljusblont långt hår och blå ögon. Den andre hade brunt ganska kortklippt hår och grå ögon. Han, Sikir var äldst och skulle nästan kunnat ha räknats som fullvuxen med antydan till mustasch på överläppen. De var illa klädda i slitna särkar eller usla skinn. De hade något anspänt i blicken. Deras unga hjärtan bultade i deras magra bröstkorgar. Jitinta, huvudet längre än dem skakade långsamt på huvudet och sneglade på dom.
-Det var inte så vi sade...Hon sträckte fram handen. Jainan, sträckte sin hand innanför skinnvästen som fladdrade till i vinden och höll upp den stora bärnstenen. Han svalde hårt för det innebar ett stort tabu att stjäla den. De var vana vid att stjäla mat och små tingester som snabbt kunde döljas i kläder eller stoppas i munnen när någon inte var uppmärksam. Men detta var för dem något rejält förbjudet. För detta skulle de inte få stryk av samma föräldrar som trots allt uppmanade dom att stjäla då och då. Jainan brukade distrahera en handlare medan Boar och Sikir stal grönsaker eller till och med bärnsten på marknaden när den var stinn av tillresta handlare. För detta skulle dom få ett riktigt straff om det uppdagades.

Jainan drog tillbaka handen snabbt när Jitinta försökte ta emot den.
-Det var inte så vi sade. Men vi säger det nu...Boar fick ett skarpt leende när han såg kvinnans osäkerhet. Hon hade ont om tid och kände inte att hon hade något större val. Hon var ängslig då hon visste att Marlon befann sig i stor fara.
 -Låt gå sade hon till slut. Men ni har samma tid med mig fast att ni delar den på tre. Ge mig stenen...Hon lät lite skarpare på rösten och spände ögonen i de unga pojkarna. Boar, Sikir och Jainan hade dock för avsikt att bli män idag och för det hade de i sin dårskap stulit vad som var heligt för Bärnestad. De kände alla att det kunde i och för sig vara värt det.

-Ta av kläderna helt!...Jainans röst darrade till av målbrott även om han försökte låta bestämd. Jitinta såg på honom med ett visst förakt och drog ner klänningen hårt över axlarna. Brösten dallrade till lite av rörelsen när dom kom fram och blottades. Boar och Sikir hade inte sett henne naken så som Jainan och deras ögon vidgade sig, deras kamrat hade inte inte ljugit, de var verkligen perfekta i sin form. Deras munnar öppnade sig. Men Jainan stirrade också förväntansfullt för han hade aldrig sett hennes runda stora bröst så nära inpå. Jitinta fortsatte med att dra den över sina kvinnliga höfter och ställde sig sedan helt naken. De betraktade henne en bra stund.

De började skratta lite och blickarna gled lystet över hennes kropp. Nyfiket, men lite elakt också nu när blygheten runnit undan. Hon var i deras våld och de hade makt över en fullvuxen kvinna som var skapt som en dröm. Något de tänkte utnyttja. Händer började treva över hennes bröst. Kramandes, smekandes och klämmandes. Jitinta blundade förnedrat och knäppte händerna bakom huvudet eftersom Sikir sade åt henne att göra det med visst hån i rösten. Sedan sjönk hon ner på knä i sanden eftersom Boar tryckte ner henne med en respektlös knuff. Händerna gled mellan hennes lår utforskande och över hennes kalla skinkor. Tre par händer. Jainan lekte med hennes bröst. Skakade dom och pressade dom samman. De var härliga, hon var så härlig och det bultade i deras könsorgan av ivriga resningar.

-Ta den i munnen då!...ropade Boar hetsigt och tittade med ett kallt leende. Sikar och Jainan ställde sig bredvid. Jitinta såg upp med frustrerad blick och sög vant in hans hårda penis. Sedan skiftade hon mellan dom. De rodnade om kinderna upphetsat av den nya otroliga känslan. Efter att hon sugit på dom i någon minut tog dom henne en efter en ganska hårt bakifrån där hon fick stå på alla fyra i sanden medan dom andra två tittade på och väntade på sin tur. De kom snabbt förstås. Boar stötte sig in endast två gånger innan han förlorade svendomen.

De verkade nöjda när de lämnade platsen. Utom Jainan som vände sig om och såg henne hålla i bärnstenen, naken och med böjt huvud. Jitinta vände sig bortåt och klädde på sig fumligt. Sedan småsprang hon bortåt längsmed stranden, förbi varningspelaren och ekan in i det förbjudna strandavsnittet.
-Undrar vad hon tror att hon ska göra?..frågade sig Boar gående baklänges medan de såg på henne.
-Hon tror att stenen är ett skydd mot Odjuret...svarade Jainan eftertänksamt.

***

Marlon red i en ny cirkel kring scenen med den sammansatta bågen ständigt riktad mot centrum. Huvudet värkte av odjurets höga genomträngande läten som användes mot honom som ett vapen. Varelsen verkade svår att dräpa då den hade ett segt ytterskal och han antog att det skulle ta många pilar att fälla den. Han slösade inte fler flygpilar utan sköt systematiskt istället de tyngre pilarna mot varelsens kropp medan han red omkring den i en vid cirkel. Än så länge hade den stått stilla och följde Octagions rörelser med sina kallt skimrande fasettögon. Plötsligt gjorde den till slut ett utfall med vingmembranen utspärrade. En stank och en vind slog emot häst och ryttare. De vek undan och höll avståndet. Men varelsen kunde uppenbarligen röra sig mycket snabbt. Den hade inte flygförmåga dock, trots vingarna. Marlon drog en ny blodspil och siktade sammanbitet med det tickande klickande lätet bultande mellan hans tinningar som hammarslag mot ett städ.

Den senaste pilen satte sig i varelsens öga och borde ha dödat. Det gjorde den inte men ögat lossnade och slets helt bort av pilen. Till synes oberörd öppnade varelsen då sina käftar och sprutade ut en del av det blod den redan druckit. Den skriade efteråt och ljudet påminde om hur man vässar en yxa mot en slipsten fast tusen gånger förstärkt. Octagion stegrade sig aggressivt. Marlons riddjur ville anfalla, sparka och döda, bita och slita varelsen i stycken. Men bågskytten höll desperat in sin märkliga häst. Missförståndet mellan dom resulterade dock i att han kastades av sadeln.

Monsterjägaren rullade nerför sanddynen och han kände vätan i sanden klibba mot ryggen där han landade nära vågskummet och tången. Marlon skakade huvudet fritt från yrsel och såg upp på hur Octagion och varelsen kämpade uppe på sanddynen. De vassa hästhovarna smattrade i mot skalkroppen när springaren stegrade sig och sparkade. Varelsen var lika hög som till hästens svank men dess underkropp släpade sig hela tiden i marken och gav den stöd. Smällarna tog med dova krasande läten men odjuret svarade då med att sticka sina smala armar likt spjut mot Octagions bålparti och bågskytten kunde se hur sticksår bildade blödande märken på hästens muskulösa bringa.

Marlon letade desperat efter sin båge med blicken och när han hittade den en bit bort ryckte han upp den från sanden. Han ställde sig på ett knä och drog snabbt sin sista blodspil. Under tiden galopperade Octagion bort iväg. Hästen var inte som andra springare. Men det var ändå en häst och den visste när den var utklassad. Därför tog instinkten över och Octagion flydde gallopperande över grästuvorna utom synhåll. Den halvblinda varelsen utstötte det intensivt klickande lätet återigen och förföljde inte hästen. Istället började den med oroväckande hastighet stylta sig ner mot honom.

Marlon kände smärtan från det onaturliga ljudet blixtra mellan tinningarna och pilen missade sitt mål. Marlon drog då sin tunga seaxkniv från bälteshölstret men något förvirrad över att han plötsligt hörde en kvinnas röst ropa gällt i bakgrunden.

Jitinta höll upp den stora bärnstenen i handen. Med vinden i håret och klänningstyget fladdrande kring armar och ben tedde sig hennes uppenbarelse som ett helgon. Hon stod endast tio famnar ifrån dem. Solen hade tillfälligt tittat fram mellan molnen och reflekterat sig i amuletten så att den lyste upp hela hennes ansikte i ett varmt flödande gyllene sken. Hon hade stulit den från stadsporten. För hon visste att det ljus som bildades när solgudinnan sträckte sitt finger genom bärnsten var skadligt för folket under havet. De hämtade sin kraft från bärnsten. Men det var också deras stora svaghet. En stråle koncentrerat ljus bländade varelsen och Jitinta fick ljusreflexen att fästa sig på dess nu enda friska öga. Återigen hördes ljudet av ettusen slipstenar från dess knottriga strupe skalla över dynerna. Men Marlon tyckte sig nu förnimma fruktan i dess djuriska röst.

Han slog ett vinkelrätt slag längsmed en skåra i skalhuden på varelsen med seaxkniven precis vid dess buk. En stor mängd vätska sprutade då ut från det gapande sår som bildades och det vätte hans ansikte så att det helt täcktes av ett klart färgat slem blandat med svart sörja som utgjorde varelsens egna organ. Sedan stack han uppåt igen och igen. Tills monstret segnade ner dräpt och de långa styltbenen slutade rycka så att den låg stilla i sanden. Marlon njöt av den plötsliga tystnaden och flåsade andfått. Han pausade kort innan han tog nya krafter och halshögg det i skakande kadavret. Jitinta sänkte sakta handen med bärnstenen och såg på. Men hon förhöll sig ändå stå där relativt lugn.

-Pojken...sade hon med blek stämma... -Han måste ha gömt sig för att se på trots att jag bad honom springa hem... Jitinta skakade på huvudet och backade ut i vågskummet utan att släppa Marlons ansträngda ansikte med blicken. Hon kastade bärnstenen in mot land. Den rullade två gånger i sanden och gnistrade till.

-Vänta!...frustade han och reste sig för att snabbt vada utåt. Vågorna skvalpade kring deras knän och lår och den vita klänningen slickade sig tunt kring kvinnans våta kropp. Men Jitinta kastade sig bakåt innan Marlon nått fram att stoppa henne och hon landade i vattnet och sjönk omedelbart med ett kraftfullt plask. Marlon skyndade sig och stirrade ner på platsen där hon dök. Vattnet nådde honom till midjan och hans ansikte vred sig i fasa när han såg hur tången omkring dom tycktes få liv och slingrade sig under ytan kring hennes händer och anklar. Jitinta skrek under vattnet så att bubblor sprutade från hennes mun och sedan rycktes hon iväg och Marlon kunde bara skymta skuggan av den vita klänningen pila iväg utåt till havs och sedan försvinna i djupet. Han andades häftigt fortfarande med den bloddrypande kniven i handen och såg länge ut mot det skoningslösa havet.

Men Jitinta var borta.

1 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

Mrs_Robinson

LX, tack för denna spännande serie.
Du har en mycket bra grund att fortsätta med om du så skulle vilja eller önska. Det år att fläska ut även denna story för att göra den mer fyllig, man kan bygga på karaktärerna osv och även (eftersom detta är vuxensektionen) dröja kvar i sexet lite mer, ge mer detalj.
Men 4 Points från mig och keep up the good work!

3/1, 2015 kl. 09:55