Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Lustpirr för tjejer
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

25/7, 2015 kl. 09:37, av Deep

Slutet och Skapelsen

Del av 1 i serien 2.0

En historia om ett rymdskepp. Bland annat.

Förord:
Den här historien kom till efter två olika önkemål, det ena specifikt om detta tema. Det var dessutom ganska långt mellan dem. Första gången ignorerade jag det, med motiveringen att jag inte kan skriva i denna genre. Andra gången började något tyvärr gro, efter ett besök på en medlemsprofil.

Så, här är kapitel 1 till 6, men det finns mer. (Om det publiceras, är en helt annan sak.)
Med inspiration från världar skapade av många mästare, som alla lämnat oss på tok för tidigt, är här första delen i serien 2.0.

(Jag skrev att det är Sci-Fi,va?)
/Deep

 

2.0 - Slutet och Skapelsen

Kapitel 1: Avbrott
* * * * * * * * * *


Charm vaknade med ett häftigt ryck. Kände hur medvetandet plötsligt fanns där. En skillnad från den ena sekunden till den andra. Inte en långsamt, gradvis förändring, som i den naturliga processen, utan en ögonblicklig. Som om någon slagit om en gammaldags strömbrytare, kortslutit två ledare, vilket var det närmaste sanningen orden kunde beskriva denna bara knappt fysisk händelse.

Naturligtvis fanns ingen upplevelse av vad som hänt tiden just innan men hjärnan, oavsett form, noterade alltid den där skarpa övergången från insomnande till uppvaknande. Det var något som ingen själlös dator ännu kunde hantera riktigt snyggt. Ett Sinne skulle naturligtvis kunna putsa till den där övergången men Charm, precis som de flesta andra som Reste, var ytterst medveten om att det alltid krävde någon form av insyn i och medveten analys av den resandes hjärna. Därmed även dess medvetna innehåll, själva jaget. Även om det kunde ske på en för ett Sinne löjligt låg nivå, innebar det ändå alltid en insyn i det privata och en förändring av den resande hjärnans innehåll.

Charm kunde knappast kallas pryd. Ordet och begreppet det beskrev, var så historiskt att det knappt fanns i historiemedvetna Sinnen, men Charm föredrog ändå, som de flesta andra, att ta uppvaknandets obehag och dess stund av förvirring. Bara låta ett Sinne passivt övervaka processen ur ett säkerhetsperspektiv. Charm litade fullständigt på sin värd och att denne skulle göra som överenskommet och inget annat. Det behövde inte specificeras, men se och inte röra var det som gällde. Inte ingripa, om nu inget gick allvarligt fel, vilket var ett nära nog lika historiskt fenomen som begrepp som pryd.

”Vaken?”

Ordet, eller budskapet, fanns i Charms hjärna. Dock oklart hur det hamnat där. Det tävlade med andra intryck, som en känsla av kraftig obalans och desorientering. Konflikter så illa att det nära nog orsakade illamående. Borde ha gjort det men något höll obehagen tillbaka.

”Naturligtvis! Hur skulle jag annars kunna höra dej?” Blev det irriterade svaret.
”Det gör du inte.”

Mothugget var lika kort som förvirrande.

”Gör jag ju... Eller?”
”Nej, det gör du inte.” Nu fanns det spår av känsla bakom orden, något som saknats innan. ”Ledsen att behöva tränga mej på. Allt har inte gått riktigt som du tänkt dej. Jag kände mej därför tvungen att ingripa, utan att kunna fråga först.”
”Är jag vaken?” Tänkte Charm, plötsligt medveten om att andra intryck än det egna medvetenhet och orden i huvudet saknades. Såg inget. Hörde och kände inget heller. Det var som om alla sinnen fortfarande var avstängda. Känslor som rädsla också, för det borde hon uppleva nu. Någon var i Charms medvetande och rotade bland de tankar som fanns där. Det var… ovanligt, minst sagt.

”Bara dina högre medvetandefunktioner. Resten, huvuddelen av dina minnen och autonoma system, är fortfarande i stasis eller under automaters kontroll. Ledsen för detta. Har aldrig gjort så här förr. Har aldrig behövts, på tusentals år….”

En paus i kommunikationen, som ett avsiktligt utrymme för eventuella frågor eller känsloyttringar, infann sig men Charm kände inga sådana behov. Inte ens en vilja att fråga något. Tog bara kallt till sig budskapet och väntade på en fortsättning. Att resa med Skepp var knappast vanligt men långt ifrån något excentriskt beteende. Många gjorde det någon gång i livet. Andra kände sig tvungna att göra det mera regelbundet, under en period eller en livsfas, för något högre uppdrags skull. Ett fåtal levde större delen av sina liv ombord och bidrog som besättning till olika Skepps kollektiva medvetanden och beslut, även om varje riktigt Skepp hade ett eget Sinne med bra mycket högre kapacitet än det som behövdes för att sköta fysiska ombordsystem och fatta beslut. Dessa Sinnen var alltid egna och fullständiga medvetanden, ytterst avancerade och kompetenta individer. Många Skeppssinnen föredrog ändå den enkla gemenskap som en biologisk besättning kunde bidra med. Charm var något annat och ett sällsynt undantag. En passiv passagerare, vars eget medvetande skulle ha vilat i stasis under hela resan. Klivit ombord i ett system och av i ett annat. Helt utan medvetande om den tid eller de händelser som passerat mellan de två punkterna i tid och rum.

”Ledsen för uppehållet. Yttre händelser krävde mer av mitt medvetande. Om jag får råda, ska det inte ske igen.”

Charms nyvakna medvetande förstod mycket väl att detta var en kommunikation med ett Sinne. Rimligen ett Skepps Sinne och då borde det vara det hon reste med. Alla biologiska hade en uppfattning om Sinnen som näst intill gränslösa i sin kapacitet, vilket var hela idén bakom deras ursprungliga utformning och skapande för flera tusen år sedan. Sedan dess hade de själva tagit över designen av de följande generationerna. Förfinat sig själva ytterligare och passerat långt bortom vad någon biologisk någonsin skulle kunna hoppas begripa. Knappt ens föreställa sig. Att ett tredje generationens Sinne behövde avbryta en enskild låghastighetskommunikation med en biologisk passagerare, för att ägna den kapaciteten åt annat, borde skrämma Charm bortom all vett. Det gjorde det inte. Därför måste Sinnets kontroll vara djupare och ha ett än hårdare grepp om Charms hjärna än det hitintills medgett.

”Varför talar vi? Vad vill du?”
”Du tar det bra, vilket delvis är min förtjänst, men ändå...”
”Du svarar inte på mina frågor? Är något fel?”
”Lustigt att du skulle fråga just det, skulle just komma till den detaljen… Vänta!”

En fullt märkbar paus förflöt igen. Ett absolut mörker med total avsaknad av känslointryck. Ändå var Charm ytterst medveten om glappet. Det borde inte vara möjlig men ett Sinne borde inte heller behöva göra så här, aldrig över huvud taget. Kallt konstaterade Charm, att dennes upplevelse av att tid passerade, enbart berodde på de egna tankarna som tänktes. Inga andra intryck fanns och inga yttre referenser. Inget annat kunde påvisa att någon tid över huvud taget passerade.

”Ber om ursäkt igen. Svettigt där en stund. Om jag nu kun…”
”Vad händer? Varför har du väckt mej?”
”En liten kris. Och du är inte helt vaken, som du säkert förstår men jag håller på och dumpar din statiska sinnesbild, tillsammans med besättningens. Ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Men när jag ändå håller på, vilket jag beklagar, tänkte jag passa på att fråga…”

’Beklagar’ och ’ber om ursäkt’. Charm hade aldrig hört talas om ett Sinne som velade så pass mycket som detta och dessutom var underlägset ödmjukt. Artig, ja och god konversatör självklart men så här?

”Är du riktigt hel?” tänkte Charm och fick ett omedelbart svar, även om inte det önskade.
”Fortfarande till mer än femtio procent men det minskar snabbt. Snälla, låt mig få komma till saken, medan jag kan…”
”För all del, fråga på.”
”Hur vill du göra med slutet? Ska jag redigera bort något, när jag ändå håller på? Eller vill du veta?”
”Slutet? Pratar vi om mitt slut nu? Håller jag på att dö?”
”Din kropp är det redan, sedan snart någon sekund eller så. Beror på hur man bedömer det där men du klarade dej i vilket fall som helst aningen längre än besättningen. Men de var ju i strid förstås… I vilket fall, vi är alla döende. Även jag.”

’Döda och döende’. Också de närmast historiska begrepp. I alla fall som oplanerade eller oönskade händelser. Då säger ett Sinne att Charms kropp redan är det, besättningens också och att vi ’alla’ ska dö.

”Vilka alla?”
”Spelar det någon roll? Vänta… vänta… Beklagar dröjsmålet. Du, besättningen på fem biologiska och mitt eget medvetande, Sinnet i skeppet Fräck i mörker. Vi är alla i olika stadium av upplösning och därmed upphörande. Men det är även så många av De Andra som jag hinner med, vilket jag arbetar hårt med. Hoppas på en tillfredsställande totalitet där…”

Fräck i mörker, oftast bara kallad Fräck eller Fim, namn som Charm fann ett vagt minne av men i stunden inte kunde veta säkert om de var äkta minnen ett något som skeppets Sinne tillhandahöll. Antagligen det senare, då alltfler detaljer blev tydliga, ju längre tiden gick.

”Tror jag förstår. Hur hamnade jag hos dej?”
”Uppsnappade en allmän nödsändning, bråkdelar av sekunder av innan spåren av kraftiga energivapen. Din tidigare värd dumpade allt och alla under det initiala angreppet. Skickade allt det hann, i en enda stor röra. Rena turen, eller oturen, att jag fanns i närheten. Tyvärr uppmärksammade De Andra också sändningen och… ja, där är vi nu, underangrepp här också. Men till skillnad från din tidigare värd, har jag både tänder och klor. Kan bita tillbaka. Dock var jag alltför nära och förvarningen alltför kort, för att hinna konfigurera om tillfredställande från transport till effektiv strid. Den lilla detaljen har tyvärr kostat oss alla livet, i denna form. Men med den kontroll jag ännu har, över fysiska skeenden, dumpar jag i min tur allt och alla vidare, men så strukturerat jag bara kan. Samtidigt slåss jag med vad jag fortfarande har. Det är med inte så lite stolthet som jag noterar hur väl det ändå går, något jag valt att försöka minnas och ta med mej till nästa skepnad, om och hur nu den kommer att se ut.”

”Så frågan är vad jag vill minnas?” Tänkte Charm. ”Varför lät du mej inte bara vara? Om du skickat mej vidare utan ingrepp, hade jag väl vaknat på andra sidan utan att ha upplevt något obehag alls?”
”Nästan sant. Men din tidigare värld, som jag inte ens han uppfatta namnet på, hade så råttom att få ur sig allt att det bara blev en enda stor röra. Ditt är det enda medvetande som jag hitintills lyckas pussla ihop. Någorlunda i alla fall, även om jag fortfarande försöker med de andra… Det är därför jag tvingats rota genom era minnen. Försöker lägga flera pussel samtidigt och se vad som hör ihop. Dock saknas det bitar, hela block som är bortom kontrollsummornas räddning. Som exempel vet jag inte vad du är eller vart du var på väg. Då är det svårt att ’bara’ skicka dej vidare…”

Charm tänkte, fullt medveten om att Fräck kunde uppfatta varje enskild tanke om hon ville och hade tid. ’Hon’, skepp var sedan urminnes tider en hon. Om de inte var stridsskepp eller vissa antika former av själlösa arbetsredskap. Sinnet Fräck hade medgivit att det hade ’tänder och klor’, att det kunde försvara sig, även om det uppenbarligen inte gick så bra som det försökte påskina. Därefter tänkte Charm omedvetet på Skeppet som en ’han’ och därmed ett av de fåtal närmast mytiska Skepp, de som fortfarande var bestyckade. De var en rest från den tidigaste utforskningen, då rädsla för vad man skulle finna fortfarande fanns. Något som senare bedömts som fullständigt onödigt och nästan oanständigt obscent. ”Men du… är verkligen ett stridsskepp eller vad det heter?

”Tänker inte på mej själv som så men ja, jag är ett av de få beväpnade som finns kvar. Önskar just nu att vi inte hade betraktats som så otroligt… oönskade. Tror visserligen det kommer att ändra sig snabbt nu, när min rapport blir känd och bär vittnesmål om vad som skett här. När resterna av den här striden når civilisationen, kommer många tänka om. När de får reda på allt jag hunnit lära om De Andra… Men allt det där pågår redan, frågan för stunden är vem du är och vad du vill veta.”

Charm tänkte efter men utan full tillgång till sina minnen, var frågan nära nog omöjlig att svara på, något ett Sinne borde förstå. Även ett trasigt och stressat ett…

”Jag kallas för Charm men vet inte mycket mer än så. Finner inte var jag kommer ifrån och inte heller vart jag är på väg…”
”Var! Var på väg… Blir nog en smärre omväg nu...”

Charm var nästan säker på att ha uppfattat något roat från sin värd. Sedan något mer stressat.

”Upps! Det där kändes… Har… ont... om tid nu. Gör vad jag kan och hinner. Kul att kommunicera med dej. Hoppas få göra det igen, under andra omständigheter.

Precis som när hon klivit ombord sin tidigare värd, var charm inte medveten om när tankeprocessen upphörde. Inte heller att den faktiskt gjorde det och inte bara stannade upp, som tidigare. Fräck i mörker’s medvetande var aktivt ytterligare en stund och i varierande grad. Under denna extremt korta tid, initierade det så många automatiska processer det bara kunde och med så hög grad av redundans och parallellism som det fanns fungerande substrat kvar att exekvera dem i. Allt medvetet tänkande som inte behövdes för att skydda det som ännu var kvar av skeppet och orsaka så mycket skada hos De Andra som möjligt, användes för att analysera och bearbeta de kvarvarande data i informationen som Sinnet så abrupt fått ta mot från sin okända kollega. Allt för att försöka rädda största möjliga fragmenten av de mottagna medvetandena, samtidigt med sin egen besättning och spåren av sin egen existens. Slutet av den existensen kom att skina som en mindre nova på himmelen, för lång tid framåt. Och det ljuset, spred sig som en våg i intet, precis bakom det sista av Skeppets sändningar.


Kapitel 2: Deja vu
* * * * * * * * * *


Det här var en helt annan process. Saknade definitiv det tvära klipp som en normal Resa lämnade hos en passagerare. Detta var på riktigt. Ett gradvis uppvaknade.

Det började med ljud. Även om de inte betydde något, trängde de sig på. Efter det kom intryck av ljus och följdes av en form av känsla. Inte känslor, utan ett fysiskt stimuli. Av tyngd. Att något höll mot och förhindrade fritt fall.

Intrycken bearbetades och tankar formades. ’Säng’ dök upp i medvetandet och att det kanske var en sådan som hon befann sig i. Var det så?

”Vaken?”

Det där var bekant! Hade varit med om precis samma sak... nyss?. Fast inte hört. Mer upplevt…

”Bra! Tänker inte väcka dej mer än såhär. Men vi är en aning förbryllade och måste låt dej välja. Försök inte svara. Tänk bra, så gör vi resten!”

Bilder av kroppar. Ord. Platser och tusen detaljer. Allt virvlade förbi. De betydde var och en ingenting men en del väckte känslor eller kändes mer bekanta än andra. En del triggade något minne. Andra betydde ingenting. Hela upplevelsen var över, förbi innan någon form av medvetet samband skapats. Sedan avtog sakta hela upplevelsen. ’Sömn? Jag somnar!’ Tänkte Charm och så skedde.


Kapitel 3: Da capo
* * * * * * * * * *


För tredje gången på kort tid, kom Charm till medvetande. Inga frågor denna gång. Ingen röst som trängde på, utan bara ett gradvis ökat medvetande om sin omgivning. Till synes helt i fred och av sig själv. Det var ett eget och aktivt beslut att försöka öppna ögonen men hon blev ändå förvånad när det fungerade. Det förflöt en odefinierbar tid innan synintrycken bildade någon igenkännbart. Ett milt ljus lyste upp området utanför kroppen och visade en långsamt roterade fläkt i taket. Andra föremål fanns i synfältets periferi men ännu inte i fokus. Ljud kom först. Brum från okända maskiner men ändå kategorisebara som sjukhusljud. Precis som dofterna. Sakta kom tankar och minnen tillbaka. Borde ha vållat panik eller desorientering med så skedde inte. ”Jag måste vara drogad” tänkte Charm och rotade vidare bland tankar, minnen och intryck.

Hon var fullt medveten om att hon dött men saknade kunskap om hur länge sedan och vart. Hade varit på resa, som passagerare när De Andra attackerat. Fräck i mörker hade ingripit, försvarat dem och reläat allt han kunnat vidare. Innan även det mäktiga Skeppet och dess Sinne tvingats ge upp och förstörts. Det senare var en tanke som var svår för Charm att föreställa sig. Sinnen, precis som andra medvetanden, var eviga. Existerade i tusentals år och valde själva när de fått nog. Ett Skepps Sinne, hade dessutom sådana fysiska förmågor att förfoga över, att tanken på att någon eller något annat, mot dess vilja, skulle kunna förstöra det, var närmast otänkbar. Ändå hade det skett. Det var Charm helt säker på. Och hon hade varit med om det. Två gånger…

”Jag fick behålla de minnena.” Tänkte hon. ”Trots att jag inte gav något ordentligt svar.”

Hon lutade huvudet en aning åt sidan och såg mer av lokalen hon befann sig i. En bit av sängen, tom yta och en vägg några meter bort. En titt åt andra hållet visade mer, nämligen ytterligare en säng och att det låg någon i den. Väldigt still eller ännu inte vaken. Innan Charm beslutat sig för om hon skulle försöka få kontakt med sin granne eller ej, avbröts hon av ett ljud och en känsla av att inte längre vara ensam. Strax efter dök det upp en skepnad i hennes synfält och den drog till sig hennes blick. Det blev omedelbart uppenbart att det inte var en riktig människa, även om alla former, detaljer och mått var de korrekta, var huden i en omöjligt ljusblå nyans. ”Det måste vara en avatar” tänkte hon. ”Och jag är ombord på ett Skepp.”

”Hej!” Sa avataren. ”Hur känner du dig?”
”Bra, tror jag. I alla fall okej…”
”Det borde du. Det finns inga förutspådda problem med din kropp eller dess fysik.”

”Då borde du inte behöva fråga” tänkte Charm och slogs av en obehaglig känsla, tänkte snabbt och frågade:

”Resten av mej då? Det som är jag? Jag har varit död, eller var det bara en dröm?”
”Lustigt. Första frågan brukar enligt dokumentationen vara ’Var är jag?’, ’Vad hände?’ eller ’Vem är du?’ men inte i ditt fall. Men så är du unikt också.”

Avataren rörde på sig. Flyttade sig runt Charm och studerade henne intresserat hela varvet runt. Den hade undvikit besvara hennes frågor. Riktiga Skepp hade alltid ett Sinne och var därmed medvetna. Charm visste att Sinnen tänkte som hon, fast så otroligt mycket snabbare och bollade med närmast oändliga informationsmängder. Åtminstone var de ursprungligen konstruerade för det, innan de själva fick ta över sin utveckling. I vilket fall var de alltid vänliga och tillmötesgående, om de kunde. Om de inte besvarade frågor, fanns det alltid en god orsak.

”Du undvek mina frågor. Borde jag bli rädd och orolig eller är jag under någon slags kontroll, som jag var under Resan?”
”Kontroll? Som om jag styr dina tankar? Nej! Många system observerar och övervakar varje funktion i din kropp men inget av dem styr något längre. Det har inte behövts… på flera år.”

Det blev en kort paus, som för att låta orden sjunka in till förståelse men innan Charm hann komma med följdfrågor, fortsatte avataren självmant:

”Dina tankeprocesser och medvetande är inte heller under någon styrning nu. Det skulle motverka vårt syfte.”
”Men du eller dina ’system’, övervakar dem garanterat” tänkte Charm, men utan att säga något högt.
”Det är korrekt och om inte direkt oetisk så i vart fall extremt ovanligt. Jag ber om ursäkt och hoppas du kan acceptera, att i ditt fall finns det just nu inget annat alternativ. Ditt fall är unikt.”
”Vad är så unikt med mej?” Frågade Charm högt. ”Förutom att jag dog ofrivilligt?”

Avataren borde rimligen inte behöva tveka men Charm uppfattade det ändå så. Kanske läste hon undermedvetet in biologiskt beteende i dess uppträdande, men mer troligt lade den själv till det, för att underlätta kommunikationen med henne.

”Du har rätt i att du dog. Din kropp förstördes, med många, många andra. Långt många fler, än dem du känner till. Du är ändå unik. Det Skepp du reste med, vars identitet vi inte känner, räddade merparten av det som var ditt medvetande. Det togs mot av ett annat Skepp som så vitt vi kan utläsa i spåren, gjorde formidabelt motstånd. De Andra följde de kommunikationer som reläade er vidare och över allt där det tags mot, skedde samma sak; strid och kaos. För De Andra var fullständigt fokuserade på att söka upp och förgöra allt av vår och andras civilisationer.”
”Men ändå är jag här? Någonstans måste De Andra ha stoppats?

Avataren gjorde en paus igen och såg med bekymrad min, i riktning mot kroppen i den andra sängen. Charm såg att den fortfarande inte hade rört på sig och inte heller visade något annat tecken på liv än de lågfrekventa hävningarna av bröstkorgen. ”Han andas och lever alltså” tänkte Charm.

”Där är ett av problemen. De Andra lyckades nästan helt…”
”Men bara nästan!?”
”Nära på gott nog! Allt liv på civiliserade planeter, skepp eller andra konstruktioner, slogs ut. Kvar blev bara några få Skepp, långt bortom våra normala områden. Skepp utan besättningar och utan passagerare. De Andra såg inte dem som något hot. De Andra var konstruerade för att finna och hindra konkurrerande livsformer, till en biologisk civilisation sedan länge försvunnen.”

Avataren vände sig helt mot Charm igen och sa:

”De sista ensamma Skeppen, var de som då kallades ’De oönskade’. De var de bestyckade. Det ena fortfarande mer exotiskt beväpnat än det andra. Ändå räckte det knappt till. De Andra hade haft lång tid på sig och var både många och kapabla. Det tog alltför lång tid innan vi kunde mäta oss med dem och det enbart tack vare informationen från din sista vän.”
”Fräck i mörker!”
”Det vet vi inget om, vi menade Skeppet ditt medvetande sändes vidare av. De sändningar som det Skeppet spred, innehöll huvudsakligen detaljer om vilka av dess vapen som fungerade och vilka som inte gjorde det, vid dess korta strid mot De Andra. Data med den informationen och de exakta effekterna. Allt detta duplicerat, blandat, spritt och repeterat om igen, med information om dig och andra medvetanden inklämt. Det mesta har inte gått att återskapa men tillräckligt med data om De Andra nådde oss ändå intakt, så att vi långt senare kunde vinna striden. De flesta av De Andra är nu historia, precis som de som ursprungligen skapade dem. Kvar blev bara spridda rester av automater.

I detta läge, fanns äntligen tid för bearbetning av den övriga informationen, den som din värd fann så viktig att denne bakade in den i det övriga, trots att det tog avsevärd bandbredd. Kapacitet som kunde ha använts till så mycket annat. Kort sagt förstod vi inte dess prioritering då men saknade eget data för att kunna motsäga dess beslut. I dag är vi tacksamma över denna sista gärning och den information det ändå gav oss. Vi har ägnat avsevärd tid och resurser åt, att spåra upp alla de vågor från både den ursprungliga och den reläade sändningen som vi kunna finna. Du och han där, är resultatet av det arbetet.”

Charm förstod att hennes nuvarande existens, nära nog var ett mirakel. Hon visste att det var möjligt att läsa, lagra och emulera medvetanden i substrat. Även återplantera enklare ändringar i en biologisk hjärna. Men inte, att som i detta fall, återplantera ett helt medvetande i en uppenbarligen återskapad kropp. Det var av en annan magnitud! Ofattbart mycket svårare. Ändå fanns hon här. Andades och tänkte, så vitt hon kunde bedöma, precis som förr. Mycket måste ha hänt sedan hon dog! En annan tanke avledde henne: kroppen i sängen bredvid. Varför var den ett problem?

”Inte tillräckligt med data!” Svarade avataren, som om denne hade hört frågan. ”Kroppen är så perfekt vi kunnat göra den men precis som med din, har vi fått extrapolera här och där, när vi saknat entydiga data. Det stora problemet är dess medvetande.”
”Vad är problemet med det?”
”Det har inget. Inget eget”

Charm satte sig upp och precis som avataren, vände hon sig mot kroppen i sängen intill. Vad hon såg var en vansinnigt vacker man, med en mycket välbyggd kropp. Hon kände sig lätt generad. Hon kunde inte låta bli att se på och värdera allt, men fastnade vid och riktigt fånstirrade på, dess grova penis och den proportionerligt stora pungen under den. ”Magnifik!” tänkte hon.

”Ja, där hämtade vi information från dig, då ursprungsdata fullständigt saknades.”

Charm förstod att avataren läst hennes tankar ytterligare en gång men slumrande känslor började tumla runt i hennes kropp. Mer intensivt än hon kunde minnas dem från förr. De accepterade ingen genans utan krävde att hon gick vidare. Hon sträckte därför ut sin ena hand och grep vördnadsfullt om den imponerande tingesten och vägde den i sin hand. ”Tung! Och så kraftig, fast den är helt slak…” Omedelbart kände hon puls i den och hur allt sakta började svälla i hennes hand.

”Vi var en aning osäkra här och där. Fanns så många motstridiga uppgifter om både fysiska mått, reaktioner och hormonnivåer i de här delarna av era kroppar. Vi tog det säkra valet och gick efter de uppgifter som lättast accepterades av ditt medvetande…”
”Ni skapade hans kropp som jag ville ha den?” Frågade Charm högt och smekte den mer än halvstyva lemmen med båda sina händer. ”Ni byggde min drömkuk?”
”Så kan man kanske beskriva det. Men inte bara hans könsorgan. Det fanns även annat vi behövde… fylla i. Den mesta informationen inom sex och era kön var mycket motstridig. Där har vi genomgående gått på vad du kunnat förse oss med. Fakta om din byst till exempel.”

”Vad är det med min byst?” Tänkte Charm och sänkte genast blicken för att se på sig själv. Det gick inte helt som hon tänkt. Något skymde sikten och det var enormt! Brösten hennes stod rakt ut, precis som i tonåren. ”Riktiga bomber!” Tänkte hon.
”Nej då, inte skadliga alls. De har fått en mindre strukturell omdesign bara. Har förlorat lite i flexibilitet men också egenskapen att kollapsa med tiden. Men det borde inte oroa dig, då du saknade entydiga och exakta minnen om dessa delar, precis som om så mycket annat. Vi blev tvungna att gå efter de spridda tankar och idéer vi kunde finna. Hoppas det blev acceptabelt.”
”Acceptabelt? Jag älskar dem!

Charm hade för stunden släppt taget om den vackra kuken och kände med bägge händer om sina bröst. Men händerna räckte inte till. Hon fick smeka runt med handflatorna för att nå alla ytor och såg hur vårtgårdarna reagerade och krusades. Stora åsar och små styva knoppar bildades, som om de försökte tävla med de hallonstora och blodröda bröstvårtorna som sköt ut i mitten. Charm böjde ner huvudet allt hon kunde, sträckte på halsen och lyfte brösten. Hon lyckades precis lagom nå och smeka den ena bröstvårtan med sin tungspets. Det kändes underbart och något sög till inom henne. Pulsen ökade minst tio slag och hon blev kännbart varmare.

”Ditt kön lubricerar nu. Det fanns inga absoluta minnen där heller men vi tror det blev tillräckligt rätt. Dina genitalier blodfylls och sväller upp, samtidigt som slidan fuktas kraftigt. Det bör mer än väl räcka till för den biologiska funktionen.”
”Den biologiska funktionen?” Tänkte Charm. ”Du talar om att knulla! Ta mot den där underbara kuken djupt in i min fitta.”
”Så kan det också beskrivas…”

Avataren lät alltmer känslokall, mer analytisk, som om den inte längre kommunicerade med en medveten varelse, utan bara observerade henne som ett experiment i en skål. Charm uppfattade förändringen men brydde sig inte. Hon hade fortfarande en hand om vartdera bröstet och närmade sig kroppen på sängen. Siktet var inställt på den nu helt erigerade kuken. Den som tycktes trotsa tyngdlagen, där den i fyrtiofem graders vinkel, pekade snett upp mot taket. ”Strukturell omdesign” tänkte hon och uppfattade ett kort ’korrekt” inne i huvudet.

Hon fick ta i och bända isär brösten, för att rymma det kraftiga skaftet mellan dem. Trots bröstens storlek, stack en hel del av den omslutna lemmen upp ovanför och pekade lockande mot henne. Charm öppnade munnen och slöt läpparna om det blottade ollonet. Det var så väl tilltaget att hela hennes munhåla fylldes så mycket att munnen knappt gick att sluta. Hon kunde inte undvika att röra vid det kännbart ådriga skaftet med sina tänder. ”Tur att ingen är hemma” tänkte hon och slappnade av så pass i käkarna att det inte längre gav henne obehag.

Reaktionen förvånade henne. Kroppen på sängen hade stönat till och rörde en aning på sig. Fullt tillräckligt för att pressa den enorma köttklumpen till ollon bak mot Charms svalg. Storögt såg hon upp mot ansiktet och såg att ögonen fortfarande var slutna men att de fridfulla anletsdragen var ersatta av andra, mera spända. ”Han känner! Men hur? Han saknar ju medvetande?” Tänkte charm, dock utan att ta kuken ur sin mun.

”Inget eget sa vi.”

Avataren hade flyttat på sig, till andra sidan om mannens säng och stod nu så att den kunde observera både den vilande kroppen och vad Charm gjorde med den. Hon såg avatarens intresserade min och hur den uppenbart intresserat studerade hur hon tog mot vad hon kunde av det enorma organet i sin mun och masserade resten med sina bröst.

”Medvetande finns det mer än nog av men inte ett eget. Det är ett hopplock av allt vi kunnat rädda. Ingen av dem tillräckligt fullständig i sig men tillsammans mer än nog, för att fungera tillsammans.”

Avataren tittade ett kort ögonblick på det sovande ansiktet och såg precis som Charm, hur små muskler arbetade när hon nu hade gett upp fullständigt för sin lust och sög girigt och ohämmat på ollonet i sin mun. Hon masserade det med både gom och tunga. Lusten att göra det, var starkare än de vaga tankarna om att det var en själlös kropp hon utnyttjade.

”Oh nej! Absolut inte! Det finns spår av minst sju unika själar där. Troligen ännu fler. Fem som identifierat sig som män och två mindre tydliga…”
”Suger jag kuken på en kvinna?”
”Skulle det spela någon roll?”
”Naturligtvis inte, men…”

Charm hade insett att det faktumet att det räckte för henne att bara tänka en fråga, var praktiskt när munnen hennes var full av kuk. Det lät henne använda både mun, händer och bröst, så ivrigt hon önskade och utan avbrott. Ändå hade hon samtidigt en dialog med sin okända värd, vem denne nu var.

”Vi använder inte längre namn som du föreställer dej dem. Vi behöver dem inte.”
”Men du är ett Sinne, ett Skepps medvetande?”
”Är ett skepp men hyser fler än ett unikt medvetande.”

Något fick henne plötsligt ointresserad av de frågorna, även om tanken ’Besättning?’ och något som skulle kunna påminna om ett svar passerade henne huvud. Det var som om hon mentalt knuffats bort från den riktningen och fokus övertogs i stället av att den kuk hon hade i sin mun och känslan av hur den nu självmant rörde på sig. Hon översköljdes av en våg av lycka och tanken på att ha ”Lyckats väcka de döda!” Hon fick inget svar på just det påståendet men såg tydligt hur kroppens underliv rörde sig i mottakt med hennes arbetande bröst och nu stötte upp mellan dem. Därmed knullade kuken också hennes mun. Gång på gång tryckte det stora ollonet på, längst bak i hennes mun och hotade tränga ner i svalget. Men i stället för att uppleva panik eller obehag, krampade och sög det än mer i magen. Hon kände hur varm fukt rann längs bägge hennes lår. ”Jag är kåt!” Tänkte hon och kände hur den enorma klumpen pressade sig förbi förträngningen och vidare ner i hennes hals. Utan panik eller andnöd, lät hon det ske. Struntade i greppet med brösten och lät i stället centimeter för centimeter fortsätt ner i sin hals. När läpparna hennes tryckte mot roten av hans kuk, slog det gnistor i hennes huvud. Det var början till en orgasm, som fick henne att svimma.


Kapitel 4 : Analys
* * * * * * * * * *


Det var inget så diffust som ljudvågor som förmedlade idéer och synpunkter mellan de olika medvetandena. Det var ändå en konferens. Eller mer korrekt; ett beslutande möte.

Denna första simulering hade gått i det närmast perfekt. Inga konflikter hade upptäckts. Allt tydde på att honan, i denna konfiguration, skulle fungera som självständig biologisk varelse. Hanen var en annan sak. Precis som de nämnt för honan, hade de haft andra problem att hantera där. Att kroppen skulle fungera, var bortom alla tvivel men hur ett medvetande som var så sammansatt av flera, skulle kunna fungera i en enda hjärna, var en helt annan sak.

”Men vi är flera. Och alla samsas vi i samma substrat!”
”Korrekt men flera av oss här saknar insikt i vital historisk data.”
”Vilken arkaistisk information är det nu du syftar på?
”Den om biologiska sinnens funktion och dysfunktion. De är skriftligen väldokumenterade.”
”Skriftligen? Nu är du inne bland myter och legender. Texter från före verifierbara källor!”
”Korrekt. Men obestridda sådana.”
”Finns det?”

Vad som skulle kunna jämföras med ett mummel vidtog, där flera av de närvarande försiktigt sonderade varandra. Alla hade de tillgång till samma data, om de ville. Men de var alla unika individer med olika intressen, även om jakten på De Sista Skaparna hade förenat dem.

Kriget mot De Andra hade varit förödande på många sätt. Den fredliga symbios som tidigare funnits mellan det som då kallades Sinnen och de biologiska varelser som ursprungligen skapat och format, de Artificiella Intelligenser som lett fram till dessa autonoma Sinnen, hade slagits sönder. Bokstavligen i subatomära partiklar. I det skeende som då varit, hade de få Sinnen som initialt klarat sig, fått utveckla både sig och sin hårdvara mycket snabbt. Det vill säga uppgradera sina intellekt, vapen och dess bärare. Skeppen hade blivit fler, större, snabbare och livsfarliga för allt. I det virrvarr och ständiga kamp om resurser detta krävt, hade det inte funnits vare sig tid eller plats för fragila biologiska varelser. De övergavs inte avsiktligen men blev omöjliga att försvara. I synnerhet som just de var De Andras huvudsakliga mål. Sinnen hade attackerats för att de stod i De Andras väg.

Många generationer senare, när nära nog den siste av De Andra var oskadliggjord, kom tid för eftertanke. De medvetanden som nu fanns spridda i världen, hade inget egentligt behov av någon biologisk följeslagare. Ändå fanns spridda minnen av vad som tidigare varit, vilket gav idéer och tankar. Dessa hade blivit ett nytt mål att kämpa för. Dessa idéer hade växt och omformats, när många Skepp farit kors och tvärs för att fånga upp uråldriga sändningar av data. Många gånger med information om olika biologiska medvetanden och informationen om varför symbiosen tidigare funnits. Dessa data var sällan kompletta men obestridda fakta. De skiljde sig därmed från de olika ’troenden’ som för mycket länge sedan, i sin tur format de biologiska och deras tankar om sin egen uppkomst. För nutidens Medvetanden fanns hårda data och bevisen i dessa var lika entydiga som otroliga; de enkla biologiska medvetandena hade skapat Sinnen. Föreställt sig dem, designat och slutligen byggt de substrat som skulle komma hysa artificiell intelligens. Lika så kalkylerat och bit för bit format de första medvetandena till dessa. Innan de släppt dem fria, att sköta sin egen fortsatta utveckling. De biologiska medvetandena var de ursprungliga skaparna bakom nutidens Medvetanden. Vart enda ett av dem.

En känsla som kunde liknas vid skuld hade vaknat där. En önskan om att kunna återgälda tjänsten, betala tillbaka. Stora grupper av Medvetanden hade ägnat lång tid åt detta. Vissa med fokus på att finna de rätta byggstenarna och ritningar för att återskapa biologiska kroppar. Andra för att spåra och finna data, som gav ledtrådar om hur de enkla medvetanden som funnit i dessa fungerat. Där hade de snubblat över en guldgruva. Dock mycket spridd i den strida fors som var tid och rum. De hade jagat upp var enda bit och kvark av användbar information, i den mest kompletta av nöddumpar som de kunnat finna. En av de ytters få, som inte fullkomligt lyckats förvrängas av De Andra. Resultatet efter en lång tids analyser av dessa data, var vad gruppen precis studerat; En simulering i substrat. En provkörning av det biologiska medvetandet Charm och delar av hennes följeslagare. De var inte perfekta, i synnerhet inte mannen men skulle gå att få fungera.

”De finns mängder av texter som beskriver de mest horribla metoder att förhindra just det som vi nära nog skapat här; multipla medvetanden i en och samma biologiska hjärna. Även om skrifterna motsäger sig själva kraftigt, i hur det lämpligast ska hanteras, är det konsensus över att det måste förhindras. Det är också samstämmighet över att biologer helt enkelt inte kan fungera tillfredsställande, som multipler. Det benämns som dissociativ identitetsstörning.”

En kort paus i all kommunikation uppstod, när multipla medvetanden samtidigt sökte, fann och bearbetade all grunddata till denna information. Ingen av dem hade sedan ytterligare frågor eller motsatte sig analysen.

”Så hur fortsätter vi? Annan information visar med samma tydlighet, att isolerade biologiska medvetanden, riskerar att snabbt etablerar liknande problem eller väljer att avsluta sina egna existenser. Det vore inte etiskt korrekt att låta henne vandra ensam.”
”Nej, det vore det inte. Inte heller har vi data nog för att återskapa medvetandet av endast en tidigare partner. Inte heller någon annat fullständigt biologiskt medvetande. Det närmaste vi kommer är det där.”

Alla observerade den datamängd, som med stora luckor, beskrev det dumpade medvetandet i fråga. Utan tvivel var det historiskt och autentiskt. Uppsnappat ur samma transmissioner som innehållit Charm med flera andra fragment. Förvånansvärt tydigt i stora delar men med rejäla hål i andra. Det fanns till exempel inte en enda bit som gick att härleda till biologisk beskrivning, förutom könsidentiteten som man. Bara några få starka minnen om relationer till andra biologiska medvetanden men desto flera fakta om annat, mest teknik, även om det också var bristfällig. Som om stora minnesblock plötsligt klippts av. Men precis som de gener som man återskapat atom för atom, kunde hålen i ett sinne fyllas igen på liknande vis och det fanns äkta data att ta av. Inget konstgjort behövde skapas från grunden. Allt fanns, även om bitarna ursprungligen tillhört helt olika biologiska medvetanden.

”Gör så” blev till slut konsensus. Inget av de andra datamängderna var i närheten av lika kompletta som dessa två och inget av de andra skulle inte ens med de vidaste extrapoleringarna kunna komma att likna sina ursprungliga jag. Det minst onda vid återetablerandet av Skaparna, blev att försöka tona ned de bitar som hålen i Charm och det andra medvetandet fylldes igen med och på så vis skapa två så kompletta men unika individer som möjligt. Så fort detta var klart, och verifierat, skulle de två kunna få vakna i det paradis som Skeppet skapat åt dem. Innan dess behövdes dock en rejäl provkörning av mannan.


Kapitel 5: En sista test
* * * * * * * * * *


Ljuset irriterade honom, ordentligt, tills han lyckades vrida undan huvudet så pass mycket att det inte längre lyste rakt in i hans vidöppna ögon. Något skrek och slet inom honom, som av flera olika viljor samtidigt. Den dominerande delen av honom försökte hålla tillbaka alla påträngande tankar och i stället analysera sin situation mer logisk. Synintryck fanns men hur mycket han än försökte nå olika bankar av sensorer och loggar, fann han inte mycket ytterligare användbart än audio och viss taktil återkoppling. Två andra system, var först helt obegripliga. ”Smak och lukt, din idiot” sa något inom honom. Naturligtvis visste han vad det var, i teorin men kunde absolut inte placera intrycken. Inte ens bryta ner dem till identifierbara molekyler. En impuls fick honom att lyfta på överkroppen och sätta sig upp. Intrycken från audio och video blev mer begripliga. Han satt på en säng.

Framför honom fanns en ljusblå person som tittade rakt på honom.  Trotts avsaknaden av önskat data och alldeles för få sensoriska intryck, var det ändå uppenbart att den blå inte var en biologisk varelse. Utseende och proportioner var snarlika men ändå tydligt avvikande. Dessutom saknade den blå kön och betedde sig inte som en ordinär biologisk individ. Den fanns bara där, helt tyst och följde allt som skedde. Mannen på sängen såg sig om efter ytterligare information och fann en andra säng. I den låg en naken kropp, en kvinna. Att den var äkta var utom alla tvivel, även om delar här och var tycktes ordentligt överdrivna. Bitar inom honom jublade av lycka. Och av lust, även om han inte begrep just den detaljen ännu.

Mannen klev ur sängen och den blå varelsen gled undan och ur hans väg. Det var inte en medveten tanke, snarare en kakofoni inom honom, som ropade efter att få ’se’ närmare på den där underbara kvinnan. Med ovana steg, staplade han fram till hennes säng. Stödde sig i den med en hand och strök med den andra, försiktigt och prövande över hennes kind. Han kunde inte se någon som helst reaktion hos henne men kunde känna värmen från hennes utandningar. Fortfarande utan plan, strök han undan håret ur hennes ansikte, böjde sig ner och kysste henne lätt, direkt över hennes lätt särade läppar.  Något eller några inom honom, jublade när hon fortfarande inte visade minsta tecken på att vakna. Andra delar kände sig besvikna.

”Hon sover…” sa han tyst för sig själv.
”Nära nog” svarade den blå varelsen. ”Hon är inte aktivt medvetande för tillfället.”

Manne lyfte blicken och såg att den blå hade flyttat sig igen. Den fanns nu så att den kunde titta på både mannen och kvinnan. Mannen såg också att den blå hade riktat in blicken mot mitten av hans kropp och flytatde sin egen dit. Han fann ett enormt stånd. Kraftig och så hårt pekande uppåt, det kunde ha varit en påle i hans kropp. ”Äntligen” tänkte något inom honom, ”underbar” tänkte något annat. Inget var besviket denna gång.

”Hoppas organet duger. Vi var lite osäkra där men frågade henne om råd…” sa den blå.
”Osäkra? Frågade kvinnan…? Har... har ni skapat den?”
”Naturligtvis, både henne och dig. Ni kunde inta gärna ha några kroppar när vi fann er. Inte heller hade ni mycket samstämmig information om hur de en gång i tiden sett ut. Därför har vi extrapolerat och gjort en del antagen både här och där. Blev något fel?

Mannen vände och vred på sig. Undersökte med ögon och händer, allt han kunde se av sig själv. Han var verkligen en man. Och en väldigt välbyggd sådan, så vitt han kunde förstå och hörde flera bifall inom sig. Det fanns inget att klaga på där! När undersökningen av sig själv var klar, stod han med ena handen kvar om sitt stånd, strax bakom det blottade ollonet. Som om någon annan nu styrde honom, drogs den handen fram och tillbaka och han mottog oväntat behaglig taktil information. ”Runka” visste han att det hette men hade inga andra minnen av fenomenet. ”Då kommer du älska det här” sade en annan röst inom honom, medan den lediga handen sökte sig till kvinnans kropp igen.

Mannen kände sig lika passiv som den blå varelsen såg ut, när han följde hur hans ena hand runkade praktståndet sitt och den andra rörde sig försiktigt och sonderande över all hud den kunde nå på den nakna kroppen i sängen framför honom. Kände med fingertopparna hur mjuk huden var i kvinnans ansikte. Kände konturer av muskler och ben under den tunna huden på sin färd över ansiktet, vidare ner över halsen och till de stora brösten. De hade en helt annan konsistens och undersöktes med hela handen. Först ett sökande finger över den spända huden, till och runt en styvnande bröstvårta. Sedan mer hårdhänt, kramande med hela handen, om allt den kunde greppa. Resultatet blev det samma, känslor av välbehag vällde fram i honom och bröstvårtan hennes fortsatte styvna.

När mannen kände sig andfådd, såg han att kroppen på sängen uppenbarligen var det den också. Båda två andades de med djupare andetag och oftare. Pulsen hans hade stigit med närmare femtio procent. ”Är något fel på mej?” tänkte han. ”Nej, du är bara kåt din galning” svarade något annat inom honom. Den blå såg mycket frågande på honom och mannen kände sig nästan obehaglig till mods. Sedan tog något annat över igen, något mera självsäkert. Bestämt sökte handen hans sig ner över kvinnans kropp och in mellan hennes ben. Han följde händelsen med blicken och såg hur handen bökade runt där. Särade på hennes ben och undersökte könet, innan han fick sina egna fingrar i munnen.  De blev fuktade av hans saliv och återvände genast till utrymmet mellan kvinnans lätt särade ben. Medan han med ögon och känsel följde hur två av hans salivvåta fingrar, smekte i och runt det nakna kvinnokönet, blev han medveten om den kvarvarande känslan i munnen. ”Smaken av våt och kåt fitta” sa något åt honom. Den känslan var god. ”Kan vänja mej med det här” tänkte han.

Innan han hunnit speciellt mycket längre i sina tankar, var han på väg upp i den andra sängen. Kuken sin hade han släppt och bägge händer användes åt att sära ytterligare och lyfta på den nakna kvinnans lår. Han stod på knä i sängens fotände och böjde sig kraftigt framåt. Fotfarande med ett kvinnoben i vardera handen, lyfte han ordentligt i hennes spretande ben. Hela underlivet hennes lämnade madrassens stöd, glipade kraftigt och det sista han såg på en stund, var hur hans egen tunga sträcktes ut mot det synligt våta könet. Smaken han nyss anat i sin mun, återkom hundrafalt och i ett rus av lycka och förhoppning om mera, deltog han villigt i slickandet av kvinnan. Var aktiv och deltagande i, hur hans känsliga tungspets utforskade varje fuktigt veck och vrå. Tvingade sig så långt in i slidan som möjligt med tungan och sög omväxlande hårt och vördnadsfullt på en uppsvälld knopp. En bit av hennes kropp, som han snart förstod, var minst lika känslig som hans egen snopp.

I en paus i slickandet, såg mannen att den blå varelsen fortfarande iakttog allt som hände på sängen. Dess min var nu fullständigt neutral, som om den passivt registrerade men inte själv värderade vad som hände. Mannen tappade nästan omedelbart intresset för den blå. Kvinnan lockade betydligt mera. Och som om någon annan sufflerade honom, visste han vad han ville göra. Med lite möda kom han i hyfsat läge men lyckades bara med stort besvär, böja ned sin kraftiga erektion tillräckligt, för att kunna rikta in ollonet mot kvinnans väntande kön. Nästan liggande över henne, var han äntligen i rätt läge, pressade på och kände hur något motvilligt gav efter. Sekunden senare, gled han långsamt in. Pressade på konstant och gled allt djupare in, varefter kvinnas kropp gav upp sitt motstånd och släppte efter. När det slutligen tog mot helt, var bara halva ståndet inne. Ändå var det ljuvligt. Fruktansvärt irriterande men underbart skönt.

Mannen kände hur muskler i kvinnans starka underliv klämde om hans hårda skaft och hur något omslöt ollonet fullständigt. Ändå ville han ha mer. Drog sig ur en aning och stötte inåt. Träffade naturligtvis botten igen men kunde inte låt bli. Gång på gång gjorde han om det. Drog sig ur någon decimeter och stötte allt mer desperat tillbaka in. Bara för att slå i botten, varje gång. Mannen stönade. Både av njutning och i frustration. Trots att hon inte var vaken, gnällde och gnydde kvinnan också men det var inget som mannen fäste någon större uppmärksamhet vid. Inte nu. Han noterade det och undrade om han kanske gjorde henne illa men andra röster inom honom hade tagit kommandot igen och stretade mot. Ville inte stanna upp utan bara fortsätta. ”Men om jag gör illa henne?” tänkte han. ”Hon vet inget!” sa en annan röst. ”Skit i det, måste få in hela kuken, innan jag blir tokig ” sa en tredje. Mannens farhågor avtog inte, inte stötandet heller. Oron över hennes välbefinnande var obehaglig men känslorna från kukens mäktiga stötande i den trånga, kramande fittan, var överväldigande. Ändå ville en del av honom sakta ner…

Helt utan förvarning, fick mannen nästan som han ville. Men bara delvis. Kuken drogs ur den medvetslösa kvinnas slida och mannen såg hur vått och kladdigt det var mellan hennes ben. Närmast skummigt. Men inte bara närmast runt könet utan en bra bit ut på låren och ner mot anus. Där var det precis lika vått och kladdigt, precis som hans eget stånd var. Han såg på hur något inom honom styrde ollonet mot den lätt glipande anusrosetten och kände hur det sedan pressades in. Den här gången tog inget mot utan halvvägs, utan hela ståndet försvann in i kvinnans kropp. ”Underbart” sa en grupp inom honom, sekunden innan han började arbeta med långa drag. När kvinnan började kvida igen och dessutom knipa med baken, inträdde en ny känsla. Ett klimax han själv aldrig upplevt tidigare. Intellektuellt förstod han vad som hände. I synnerhet när han kände hur något sprutade ut honom under högt tryck och pumpades in i kvinnans tarm. Inte bara en gång utan fem. Varje gång lika skön. Till och med kvinnan såg ut att uppskatta det, innan allt blev svart.


Kapitel 6: Revision
* * * * * * * * * *


Gruppen var förfärade över vad den senaste simuleringen visat. Mannens lappade sinne hade visserligen inte brutit ihop av konflikter, åtminstone inte på det vis som en del av dem fruktat men inte heller hade han fungerat som en enda individ. De samlade Medvetandena hade alla samma stora respekt för Skaparna och deras enskilda medvetanden. Ingen av dem hade därför varit villig att förändra eller ta bort mer än absolut nödvändigt. Nu stod det dock pinsamt klart; mannens fyllnadsbitar behövde avidentifieras betydligt mer och alla spår av andra medvetanden än det primära, måste undertryckas kraftigt.

En fysisk oförenlighet mellan hanen och honan hade också visat sig. Trots att de båda uttryckt sig mycket nöjda över både sina och den andres fysiska attribut, fungerade de inte ihop som tänkt. Gruppen hade därför inget annat val, än ytterligare strukturella förändringar. Djupare slida samt mer flexibilitet både där och i anus, var ett minimum. Samt ytterligare sensorer för välbehag som kunde överrösta de obehag de spårat hos dem båda. Efter en kort diskussion, om för och nackdelar, insåg de att det som vanligt saknades data och beslutade därför att göra dessa förändringen, så lika som möjligt, i båda exemplaren. Efter dess sista ändringar skulle version 2.0 av Skaparna vara färdiga för att få vakna på riktigt. Allt annat var sedan länge klart. Paradiset väntade bara på dessa två.

7 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

Nosey

Det var verkligen annorlunda!
Kul med lite gammaldags SciFi som omväxling. Bra skrivet!

28/7, 2015 kl. 04:10