Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Lustpirr för tjejer
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

20/8, 2015 kl. 16:45, av Silicon Messiah

Runläsaren

Från ett vanligt liv hamnar han plötsligt i en annan värld; Midgård är på väg mot undergången. Kastad in i ett annat liv beger han sig mot Valhall med en helt ny syster och tre vikingakrigare vid sin sida, för att förhindra Ragnarök.

Runläsaren

Ett: Skogen

Träden tornade sig uppåt mot den ljusblå himlen och skymde den med sina lövverk. Trädens tjocka stammar stod tätt inpå varandra i skogen som funnits där sedan urminnes tider. En liten stig där skogens djurliv brukade vandra fram och tillbaka låg en bit bort. Det hade varit enklare att gå där, men det hade inte varit någon utmaning. Det kändes bättre att gå här, som att stå utanför världen och titta in. Han tog ett par steg och några gamla torra kvistar som inte dög till annat än fnöske knastrade under hans skor när de knäcktes. Han drog med fingrarna längs det närmsta trädets bruna, skrovliga, stam och lutade sig mot det med ryggen. Han tittade upp mot himlen, men kunde inte se mer än några blåa fläckar som stack ut från det gröna lövverket. Det slog honom att han faktiskt inte ens kunde se det gröna, kontrasten mot det lilla blåa och faktumet att solen inte trängde in i skogen gjorde det översta av träden nästan helt svarta. Bara nere vid marken var det ljust nog att se. En plötslig vindpust svepte fram mellan de tjocka träden och fick honom att rysa till. Han vände sig om och tittade sig omkring. Fåglarna hade slutat sitt envetna sjungande och det enda som hördes var steg på den lilla stigen. Innan han kunde se vem stegen kom från kände han hur det brann till i näsan, en stank av ruttnande kött sköljde över skogens lugn och drog till sig flugor. Flugorna måste ha känt lukten på långt håll och kom nu i massor. Lukten blev starkare och fotstegen högre, han sög in luft och höll andan. På stigen, bortifrån dammen, kom ett rådjur vandrande.

Det ryckte lite i dess huvud när det gick och det brydde sig inte om flugorna som samlades kring det och kröp i dess ansikte. Han tog ett steg framåt och rådjuret stannade upp för att se på honom. Han såg i dess ögon att det hade givit upp och bara väntade på att lägga sig ner och dö. Så sänkte det huvudet igen och fortsatte gå. Han betraktade djuret och såg att bakdelen var söndertrasad och blodig; torkat blod. Smärtan måste vara oändlig. Så höjde rådjuret huvudet igen, nu såg det ut att vara skrämt. Något värre för ett rådjur än en människa var i närheten. Det svängde huvudet fram och tillbaka och såg oroligt på honom. Djurets blick fyllde honom med skräck. Han smög försiktigt ut på stigen och såg sig om. Han tittade upp mot trädkronorna, det var helt mörkt. Inget blått från himlen ovanför stack igenom. Det enda ljud han kunde höra var sina egna andetag, som hela tiden blev högre och högre. Han sökte blicken mot rådjuret igen, men det var borta. Kylan omfamnade honom och huvudet började skrika åt honom att springa för livet, men benen bar honom inte längre, han fann sig själv flygande baklänges. Han landade på rygg på marken. Han låg med slutna ögon ett par sekunder, utan att veta om han vågade öppna dem igen. När han åter hörde fågelsång öppnade han ögonen och reste sig. Han såg sig omkring, och känslan av skräck var borta, men han ville ändå därifrån. Nu ville han hem, hem till Jennifer, hans flickvän. Han började småspringa hemåt längs stigen. Han var så fokuserad på det, och stirrandes på marken för att undvika att snubbla på trädrötter, att han inte såg att trädstammarna inte längre var lika tjocka, att solen utan lövverken i vägen lyste in i skogen.

Magnus kom fram till värdshuset snabbare än han trodde att han skulle. Det gamla värdshuset som för länge sedan lagts ner eftersom att ingen någonsin kom hit. Han lutade sig mot dess vägg och pustade ut. Så hörde han… röster? Det var folk i värdshuset. Nyfikenheten i honom tvingade honom gå för att se efter vilka som var där. Han hade redan lyckats glömma skogen och rådjuret, när han ställde sig vid husets hörn och kikade fram. Det första han såg var en häst som trampade smått otåligt med hovarna i marken. På marken bredvid den låg en gammal sliten ryggsäck som såg ut att vara fullproppad. Han skulle precis kliva fram när det kom ut någon ur värdshuset. En kille, inte mycket äldre än honom själv. Killen gick fram till hästen och klappade den på mulen, för att sedan med viss möda lyfta upp den tunga ryggsäcken och bära in den. Magnus smög fram och tassade fram till hästen. Den såg lugn ut nu. Den betraktade honom slött, som för att avgöra vad han var för en. Så kom killen ut igen, han stannade upp när han såg Magnus, som lade märke till killen samtidigt. Killen synade Magnus innan han bestämde sig för att kliva fram och höja handen till hälsning. ”Hej”, sade Magnus och tog killens hand. ”God eftermiddag”, svarade killen som fortsatte att stirra på Magnus. Killen synade Magnus ett tag utan att Magnus sade något, det kändes obekvämt, men han förstod inte riktigt vad killen var för en. ”Är ni utlänning?” sade killen plötsligt. ”Va? Nej, hurså?”, svarade Magnus, smått konfunderad över frågan. ”Ni har sådana lustiga kläder, jag kan bara föreställa mig att de bärs utomlands” sade killen. Först då märkte Magnus att killen hade på sig en riktigt annorlunda mundering. Han synade killen med skeptiska ögon och mumlade ”är det nån sorts lajv eller?”

Magnus fattade inte riktigt vad som pågick, men killen hade ursäktat sig och gått sin väg med ett förbryllat ansiktsuttryck, och Magnus hade vänt åt det andra hållet. Det var någon sorts rollspel, och nörden hade vägrat gå ur sin karaktär. Magnus gick hemåt genom skogen och började notera hur tyst det var. Han stannade upp och lyssnade, han hörde skogens ljud, men inte mer, trots att han inte var långt från vägen. Han skyndade på stegen för att ta sig dit och hamnade på en bred grusväg. Med uppspärrade ögon såg han sig vilt omkring för att hitta en förklaring på vad som pågick. Han började småspringa längs vägen i riktning hemåt, och mycket riktigt, när han skulle dyka upp bland husen var det precis det han gjorde, men han föll ändå ner på knä och stirrade sig omkring. Alla de röda husen med tegelpannor på taken, de misskötta trädgårdarna med de vita staketen kring, garageuppfarterna, bilarna, allt var borta. Husen var enkla trähus som i många fall inte målats alls, de flesta av taken bestod av tjocka lager halm, som i dåliga filmer som utspelade sig på medeltiden, andra var av mörkmålat trä. Alla husen hade skorstenar av sten mitt i taket, och det rykte ur dem allihop. Runt husen löpte små murar av grå sten, på ena stället halvmeterhöga till bara ett par decimeter en bit bort. Han reste sig upp och gick mellan husen som stod på bägge sidor om honom, tysta och bruna. ”Magnus”, hörde han en röst bakom honom och han vände sig om och såg sig omkring. Framför ett av husen, där hans hus borde ha stått, på gräsmattan, stod en tjej, bara något år yngre än honom - själv var han 23 år fyllda - och log mot honom. Nervöst gick han fram till henne. ”Kom, jag har en sak att visa dig”, sade tjejen.

Magnus såg på henne, han begrep inte vem hon var, men han var så borta i skallen att han bara följde med när hon tog tag om hans handled och drog med honom. Han följde efter henne bakom huset och in i ett litet stall. Han visste att det var ett stall innan han kom in, men han förstod inte hur han visste det. Där inne var det ganska mörkt, och bland höet låg ett föl som inte ännu rest sig upp. Det var alldeles nyfött och alldeles täckt i gegga och moderkaka och annat sånt gott. Bredvid det stod vad som måste vara mamman. Magnus bara stirrade, han hade aldrig sett något sådant förr. Tjejen gick fram till mammahästen och tog tag om mulen, gav hästen en puss och mumlade något till den. Magnus hörde en mansröst bakom sig, en mansröst som sade hans namn.  Han vände sig om och såg där en storvuxen man i dörren. ”Magnus”, sade han, ”går du och hämtar en balja vatten.” Magnus stirrade och försökte prata, men fick inte ur sig ett ord. ”Vatten”, sade mannen igen. Med stapplande steg gick Magnus ut och så fort dörren stängdes bakom honom föll han på knä. En tår rullade ner längs hans kind. Han begrep bara inte vad som pågick. Vart var han? Plötsligt surrade det till på benet och han slet upp mobilen ur fickan. Ett nytt sms, han öppnade det så fort knapparna tillät. ”FLÜĢĢÅЭNKð€ČHIŒßØLSÊN” var allt som stod däri, avsändaren var okänd. Han hade ingen täckning. Han hörde stalldörren öppnas och vände sig snabbt om. Tjejen kom ut. ”Men Magnus”, sade hon, ”varför har du inte hämtat vatten?” Utan att svara utbrast Magnus: ”Vad är det som händer? Vem är du?” Tjejen bara glodde på honom. ”Vad menar du?” sade hon till sist. ”Jag menar precis det, vem är du?” Hon glodde bara, ögonen var stora som tefat. ”Jag är ju din syster. Saga.” Det svartnade för Magnus ögon och det sista han såg var fåglarna som flög över himlen. Sedan tuppade han av.

Världen slets av skuggor som försökte förtära den. Skuggorna sköljde som vatten över de kala träden och den hårda marken. Magnus gick längs vägen. I dikena bredvid låg högar av döda kroppar, förmultnande och med gapande munnar. De tomma ögonhålorna följde hans steg och stirrade på honom från en annan värld. Han visste inte vart han var på väg, bara att något, ljuset inom honom, sade att han måste färdas djupare in i mörkret. Ju längre han gick desto högre blev de dödas skrik och desto dystrare blev den grå himlen. Solen stod nu lågt på himlen, rätt framför honom. Den lyste svart över det döda landskapet och kastade ett mörkt ljus i Magnus ansikte. Vid hans fötter såg han mörkret flyta, som om han gick i en grund flod. Det sträckte sig upp längs hans ben, det ville ha honom, men när han gick kunde det inte komma åt honom, det rann av honom. Solen flyttade sig snabbt över himlen, och ju snabbare han gick desto fortare sjönk den ner bortom horisonten. När den var nästan helt borta började det röra på sig bland kropparna. De döda reste sig på stapplande ben. Magnus såg sig omkring och insåg att den enda vägen han kunde gå var framåt, de döda stirrade på honom utan ögon i alla andra riktningar. Så fort benen bar honom började han springa. Så fort att han inte såg den som stod mitt i vägen. Med en duns ramlade han i backen, men skyndade sig upp igen.

De döda hade nu helt omringat honom och den han sprungit in i var en av dem, men den – han eller hon kunde han inte avgöra – brydde sig inte om honom. Den satt på huk och åt av något, det slafsade högljutt och stanken var vedervärdig. Magnus såg hur mörkret svepte in över alla de döda omkring och tog över dem. De började gå mot honom. Andfådd började han springa mot dem, men kunde inte förmå sig att försöka preja dem. Det gick bara inte. Han tittade mot den ätande, som höjde blicken mot honom och dess svarta ögon stirrade in i hans själ. Dess kropp var helt grå och sönderfallen, den hade ett stort hål i halsen som det rann illrött blod från. Blod från det den åt. Den utstötte ett galet kraxande och vände sig mot maten igen. Det den åt på var inte alls taget av mörkret. Tvärtom lyste det – hon – upp allt annat med ett sken från bortom Himlen. Han hann se hennes ansikte innan de döda överrumplade honom, det var Saga. Han blundade och önskade sig bort. När inget hände efter ett par sekunder öppnade han ögonen. Alla de döda var borta och Saga också. Där hon legat stod nu en lång man, han var gammal och mörkret som svämmade över resten av världen kunde inte nå honom. Det flöt runt honom. I handen höll han en lång trästav, som lyste på toppen. Han tog några steg närmare Magnus och sträckte fram handen. Magnus tog den och kom upp på fötter. Mannen log mot honom genom det långa vita skägget. ”Jag har kommit”, sade han. Magnus öppnade ögonen och vaknade.

Magnus vaknade och det var mörkt omkring honom. Han låg i en säng och kände att han var naken. Mannen som bett om vatten satt på en stol intill sängen. Han såg orolig ut. Magnus kände med ens att han måste kalla mannen pappa. Det bara kändes rätt. ”Pappa”, mumlade han och mannen vände sig snabbt om och såg på honom, Magnus såg att han tog en lättnadens suck. ”Hur mår du”, frågade mannen. ”Bättre”, svarade Magnus, ”men var är jag?”

”I värdshuset”

”I värdshuset? Varför?”

”Dvalin har kommit. Du måste träffa honom.”

Magnus lämnades ifred för att klä på sig. Han hade fått förklarat för sig att Dvalin hade färdats länge för at få träffa honom. Han, Magnus, drömde tydligen framtiden. Han förstod inte vad som pågick och när han som alltid när han klätt på sig stoppade handen i fickan för att titta på mobilen upptäckte han att den var borta. Det kunde han inte göra något åt nu, men han visste att han behövde den. För att hålla ett grepp om vad som egentligen var verkligt. Han gick ut ur det dunkla rummet och möttes av killen som han först mött vid värdshuset. Killen bockade och visade honom in i ett annat, stort rum. Där, vid ett stort bord satt sex personer. På ena långsidan satt tre män som alla reste sig när han kom in, de var ungefär jämnlånga och alla hade ett varsitt svärd, som hängde i sina skidor. De såg ut som bröder. På den andra långsidan satt mannen som Magnus inte kunde undgå att kalla pappa, och intill honom satt Saga. På kortsidan längst bort satt Dvalin. Det var samma man som hade hjälpt Magnus upp i drömmen. Han log på samma sätt genom skägget. I ett hörn av rummet stod trästaven som han haft i drömmen, men nu lyste den inte. ”Magnus”, sade Dvalin med mjuk röst, ”sätt dig”.

Magnus slog sig ner på den andra kortsidan och kände allas blickar mot honom. De tre männen slog sig ner igen först när han satt sig och började viska ohörbart sinsemellan tills Dvalin höjde handen mot dem och bad dem tystna. ”Magnus har många frågor som jag måste besvara”, sade han, ”jag vill att ni lämnar oss”. Han tittade på de tre männen och sedan på Saga och ”pappan”. De tre männen reste sig igen och bockade unisont innan de gick ut ur rummet med tunga steg. Saga satt kvar men hennes far hade rest sig och höll ena handen på hennes axel. Hon tittade på Magnus och sökte ett svar i hans ögon. Hon var nyfiken och ville också veta. Magnus såg in i hennes ögon också. Dvalin höjde handen och lade den på Sagas axel, när hon vände sig mot honom log han varmt och nickade. Sedan tecknade han åt hennes pappa att lämna rummet. När han gått vände Dvalin ögonen mot Magnus. ”Du kommer från en annan värld”, sade han, ”det är olyckligt att du måste komma hit utan att själv ha något att säga i saken”. Han betraktade Magnus och väntade på ett svar, när han till slut förstod att inget kom fortsatte han; ”du kommer att få återvända till din värld, men inte än”.

”Vem är du?” avbröt Magnus bryskt och Dvalin log brett.

”Förlåt mig”, sade han, ”mitt namn är Dvalin, jag har kommit för att berätta för dig vad du måste göra.”

”För att komma hem?”

”Nej, det är du som är nyckeln till den här världens räddning”. Magnus stirrade undrande på Dvalin som bara fortsatte att le, ”jag ska fatta mig kort, vår värld är inte densamma som din, men vi befinner oss i samma tid”, Dvalin lade armbågarna på bordet och knäppte händerna, ”den här världen är döende”.

”Vad menar du med ’den här världen’? Vad är ’den här världen’?”

”Den kallas Midgård”

”Midgård?”

”Du känner utan tvekan till begreppet och det kommer att förklaras mer senare, men just nu finns inte den tiden”, fortsatte Dvalin, ”Midgård är döende, ett mörker, en ondska, tar över och lämnar världen öde, lägger den i händerna på Hel och Ragnarök”.

”Vänta”, avbröt Magnus igen, ”den där Ragnarök känner jag igen”

”Du känner den som…” Dvalin slöt ögonen och sökte ordet djupt inuti all hans oändliga vetskap om alla världar, ”apokalypsen”. Magnus spärrade upp ögonen. ”Så du förstår”, fortsatte Dvalin, ”det är nöd och vi behöver dig”.

”Varför?”

”Därför att min roll är den viktigaste, men min styrka har lämnat mig och om vad jag har hört om dig stämmer så har du tagit över min styrka”, sade Dvalin lugnt.

”Men jag har inte nån styrka”, svarade Magnus förtvivlat, allt han ville var att åka hem, hem till Jennifer. Dvalins leende var försvunnet och ersatt med ett allvarligt uttryck. ”Du har sett mig förr, eller hur?” sade han med ögonen djupt låsta i Magnus. Det gick inte att undgå att se in i hans ögon, han läste sanningen i Magnus och svetten började droppa fram. ”Ja”, fick Magnus ur sig till sist, ”jag drömde om dig, alldeles nyss”

”Vad drömde du?” Dvalins ansiktsuttryck var allvarligt. Magnus ryckte på axlarna och letade efter rätt ord. ”En skuggvärld, döda människor låg överallt och de reste sig och följde efter mig och sedan kom du”, var allt han fick ur sig, minnet av drömmen började redan blekna. Han sade inget om Sagas roll i drömmen. Dvalin betraktade honom och leendet återvände, ”det var vad som kommer att hända med vår värld”, sade han. Magnus tog ett djupt andetag och blundade. ”Varför är jag här?” sade han och sökte svaret i Sagas ögon. Hon såg rädd ut. ”Du måste färdas till Asgård med gudarnas äpplen, så att de kan förhindra Ragnarök”.

”Äpplen?” sade Magnus skeptiskt, ”magiska äpplen?”

”De äpplen som håller gudarna unga, utan dem kommer de att dö och ondskan kan utan hinder göra Midgård till den skuggvärld du drömde om. De tre männen som var här, Gullintanne, Vile och Vingnir, kommer att hjälpa dig på färden dit”.

”Men varför måste jag följa med?”

”Därför att de kan inte komma in i Asgård, det kan bara den som färdas med runornas magi göra”

”Du?”

”Inte längre, det är du”, svarade Dvalin med ett stort leende. Magnus suckade och stirrade ut i luften. Han fattade inte vad som pågick och hur verkligt någonting var. Han funderade på om han egentligen satt på dårhus och vilka mediciner han trycktes full av hela tiden för att hålla sånt här borta. Det fungerade uppenbarligen inte. ”Jag känner ett band”, sade Dvalin, ”mellan dig och din syster”. Magnus tittade på Saga och Dvalin nickade. ”Men hon är inte min syster”, svarade Magnus.
”I den här världen är hon det, även om du aldrig sett henne förr, dina känslor dras åt henne”

”Men hon är inte min syster”

”Icke desto mindre”, sade Dvalin, ”känner jag bandet mellan er”. Han vände sig mot Saga och log mot henne. Han tog hennes hand i sin, hennes hand var oskuldsfull och mjuk och hans var gammal och hård, ärrad av ett långt liv, ”följer du med din bror?” sade han. Saga nickade.

De vandrade mot sjön. De tre männen gick först och därefter Saga och Magnus, sist gick Dvalin. När de kom fram till det mörkblå vattnet kunde Magnus inte se stranden på andra sidan sjön som han brukade, allt var bara blått ända bort till horisonten. Han skyndade bort till vattnet och sprang i. Hans svarta Converse och jeansen blev blöta. På stranden stod två hästar, en svart och en vit väntande, Dvalin gick fram till den svarta och klappade den på mulen. ”Nu Rimfaxe”, sade han, ”är tiden kommen då vi skiljs åt”. Rimfaxe frustade och det såg ut som om hästen nickade. Därefter gick han till den vita hästen och klappade även den på mulen, ”farväl Skinfaxe”. Magnus skyndade upp mot Dvalin för att fråga vad som stod på, varför sjön bytts ut mot ett hav. ”Bry dig inte om det”, svarade Dvalin, ”gör dig redo, ni seglar strax”. En av männen kom och hämtade hästarna och förde honom med sig. Magnus följde efter dem med blicken. ”Whoa, sci-fi!” utbrast han, när han fick syn på långskeppet.

 

 

Två: Midgård

Långskeppet hade seglat kort därefter och tagit dem ut till havs. De seglade länge och gick inte ofta in mot land, de seglade hela nätter och dagar. Magnus hade lämnats Dvalins häst och svärd. Svärdet var tungt och han visste att han inte kunde använda det, därför spenderade han en hel del tid med att öva tillsammans med Vingnir, en av de tre männen. Han började sakta lära känna dem och Vingnir var den som genast framstått som mest sympatisk och förstående. Han förklarade en hel del för Magnus. Vingnir var den kortaste av männen, som alla var ganska storvuxna. Han hade lätta kläder och en ringbrynja som täckte överkroppen. Han kunde röra sig väldigt fort. Hans ansikte täcktes nästan helt av det ljusa skägget och hans händer var grova och starka. Magnus var också med Saga nästan hela tiden, också hon övade med svärdet och hon var mycket duktigare än Magnus. Hon var snabb på foten och hennes lätta utrustning gjorde att hon fort kunde komma undan i trängda lägen. Hon hade givits den enda andra brynjan, den var både starkare och lättare än Vingnirs. En kväll landsteg de för att slippa havet och sova med fast mark under sig. Det var en varm höstkväll, och de slog upp fyra tält av fårskinn; ett vardera för soldaterna och ett till Magnus och Saga. Solen började gå ner i horisonten i den riktning de var på väg. De hade slagit upp tälten i en liten lättning i den annars nästan helt skogtäckta strandlinjen. Vingnir hade varnat för att gå för långt ut i skogen, Magnus förstod inte riktigt varför, men han litade på honom. De gjorde upp en eld för värme i natten och att tillaga mat över. Vile var en duktig fiskare och smög tyst omkring i vattnet med sina redskap. Saga satt på en stor sten några meter ut i sjön och såg sig omkring. Magnus plumsade oförsiktigt genom vattnet fram till stenen och drog på så vis till sig Viles vrede och han bad behärskat Magnus att ta det lugnt. Magnus klättrade upp på stenen och slog sig ner bredvid Saga. ”Är du verkligen min syster?” frågade han och tittade på henne. Hon var väldigt söt. ”Dvalin säger att du kommer från någon annan värld”, svarade hon utan att titta tillbaka på honom, ”men du är precis som den Magnus jag känner, så du måste vara min bror”. Magnus suckade och tittade ut över utsikten, det var vackert. Havet bredde ut sig framför dem och solen var på väg ner, den färgade himlen i alla tänkbara färger. ”Jag känner nästan att du är min syster också”, sade han och tog hennes hand, ”för mig känns det som att vi bara känt varandra i ett par dagar, men jag kan inte skaka bort känslan av att du alltid har funnits där, jag har till och med minnen från när vi var små”.

Saga tittade på honom, log och undrade: ”vad för minnen?”

”Inget stort, bara sånt som att vi går i skogen, att vi leker på gården och sånt”. Saga nickade och tittade ut över havet igen. ”Jag är ganska säker på att du är min bror i alla fall”, sade hon. En stund senare satt de kring elden allihop och åt nyfångad fisk. Under kvällen fick Magnus sitt nya smeknamn, eftersom att ingen av soldaterna gillade hans namn. Det var bara Saga som envist inte kunde sluta kalla honom det. Något berusad på mjöd ställde sig Vingnir upp och lade svärdsklingan mot Magnus axel som om han skulle dubbas, han vinglade till lite och sa: ”nu heter du Einride”. I eldskenet satt de sedan och lät Gullintanne skalda om gudarna, främst för Magnus skull, han visste inte mycket om dem. ”Det är Iduns uppgift att hålla asarna med ungdomens äpplen, så att de kan vara för evigt unga när Ragnarök en gång kommer, men Vargens far lurade Idun och tog ifrån henne äpplena och spred dem över Midgård. Det är dessa äpplen som Dvalin samlat under århundraden och som vi nu måste lämna tillbaka innan asarna dör och Ragnarök omsluter Yggdrasil i skuggor”. Magnus lyssnade helhjärtat och Gullintanne berättade lika intensivt till dess att elden började slockna. Natten var nu mörk och omslöt sig allt mer hela tiden. När Gullintanne avslutat sina historier reste han sig för att göra upp små eldar kring deras läger till skydd mot objudna gäster. Magnus reste sig också, och vadade ut till stenen. Han klättrade upp och slog sig ner där. Havet var helt svart nu. Det var hotfullt och skrämmande. Den här världen var skrämmande. Han visste fortfarande inte om han trodde helt på den. ”Hej Einride”. Saga satt sig bredvid honom, hon hade kommit ut dit helt tyst. ”Åh, hej”, sade Magnus och tittade på henne, ”får jag fråga vad det här Einride är egentligen?”

”Det betyder ’den som färdas ensam’”, svarade Saga och satt sig lite närmare Magnus, ”det är ett av Tors namn”. Magnus lät ordet rulla på tungan, det lät ju inte helt fel, men han fick känslan av att de bara drev med honom. ”Vänta lite”, mumlade han och började rota i jeansfickan. Han tog fram mobilen och slog på den. Han hade stängt av den för att spara på batteriet. ”Vad är det där?” sade Saga och ville titta på mobilen. ”Det är min mobil”, mumlade Magnus. ”Vad gör den för något?” Saga ville pilla på den men när skärmen lyste upp helvit ryckte hon snabbt tillbaka handen. ”Man kan prata med andra människor i den”, svarade Magnus och tittade på täckningsmätaren; noll. ”Magi?” undrade Saga och var nyfiken igen. Magnus räckte den till henne, men hon ville inte ta den. Hon bara skakade på huvudet och stirrade på den. ”Vänta”, sade Magnus och knappade lite, sedan höll han upp mobilen mot Saga, hon tittade undrande på den. Ett vitt ljus blixtrade till och fick henne nästan att ramla i vattnet. Magnus tittade på fotot han tagit, där var Sagas söta ansikte som stirrade på honom från bilden. Han höll upp mobilen och visade henne bilden. När hon blinkat bort blixten tittade hon på den lilla bilden. Hon spärrade upp ögonen och kände efter på sitt eget ansikte. ”Är det jag?” sade hon, ”är jag fast i den?” Hon tog mobilen och betraktade bilden, ”nej du är inte fast i den”, svarade Magnus, ”den bara… den visar bara hur du ser ut”, han kunde inte förklara för henne, men han såg på hennes fascinerade ansiktsuttryck att hon inte bara var en skådis som drev med honom, hon betraktade bilden, ”gör det igen”, sade hon och räckte tillbaka mobilen till Magnus. Han tog emot den och höll upp den mot henne igen. ”Le”, sade han och hon brast ut i ett stort, fascinerat leende. Magnus slogs av hur vacker hon var, om hon bara inte var hans syster… bort med tanken! De var inte syskon! Han knäppte en till bild och det blixtrade till. Han tittade på bilden, hennes leende sken ut från mobilen och han visade den för henne. Hon var fortfarande lika fascinerad och betraktade bilden. ”Det är verkligen magi”, sade hon när Magnus tog tillbaka telefonen. Han stängde av den igen för att spara batteriet. Vingnir ropade att det var dags att sova, de ville därifrån tidigt imorgon, och de kröp ner från stenen. Magnus kände sig liten under soldaternas bevakning, han hade inte fått bestämt för sig när det var läggdags sedan han var sju-åtta år. Han låg i tältet, sömnlös medan Saga sov djupt intill honom. Han undrade vad det var han kände på insidan.

Himlen var svart och skogen tyst och stilla. Eldarna som Gullintanne tänt kring lägret var döende och hade ändå inte bjudit mycket motstånd. Gruffande kikade de två bestarna fram mot de tysta tälten. De kände den illaluktande doften från människorna. Deras dova läten fick en uggla att hoa till och flyga sin väg, djupare in i den mörka skogen. En av dem grymtade till och ruskade på huvudet medan den andra med tunga steg klev ut i lägret. Snart kom den andra efter också. De var förbannade. Det här var deras område. Deras kroppar skälvde av ilska medan de vandrade mellan tälten. Saliven rann från deras munnar. Den större av bestarna bet ihop tänderna medan den ställde sig framför Magnus och Sagas tält och den mindre framför Vingnirs, redo att hämnas intrånget i deras hem. Bakom ett moln på himlen tittade månen fram och slängde sitt kalla ljus på trollens fula yta. För varje tungt andetag de tog blåste det till i de tjocka tälten. Det av dem som ställt sig vid Vingnirs tält gav ifrån sig sitt vrål, ett brölande från djupet av dess bubblande mage. Frustande grep trollet tag i tältet och slet sönder det. Den yrvakna människan som legat däri rullade runt och stapplade upp på fötter, ramlade ner och började fumla runt efter något att försvara sig med. Frustande rusade trollet mot människan som i sista stund lyckades rulla undan och gripa tag i sitt svärd.

Det större trollet hade också det slitit undan sitt tält och lämnat Magnus och Saga skräckslagna. Det betraktade dem ett par sekunder och avgjorde att de inte utgjorde något hot. Det betraktade fördummat sin väns kamp mot de andra människorna när det hörde plaskandet från vattnet. Det vände sig dit med ett bröl och såg hur de två ofarliga människorna vadade ut i vattnet. Instinkten hoppade in och det var tvunget att följa efter. Allt tumult hade väckt Gullintanne och Vile som lika yrvaket som Vingnir fått fatt i något att hugga med och rusat till hans hjälp. Vingnir höll som bäst trollet på avstånd när det fattade sin stora hand om det närmaste det kunde få tag i och svingade det mot människan. Kollisionen fick Vingnir att flyga i backen och trollets tillhygge landade över honom. Det trollet hade fattat tag i var Vile, som låg lika avsvimmad som Vingnir under honom.

Gullintanne anföll trollet bakifrån, iklädd bara nattsärk och mockasiner. Med ett bröl och det långa, svettiga håret flängande tryckte han in svärdet i sidan på trollet som lyckligtvis inte lagt märke till varken honom eller Vile när det ryckt tag i den senare. Trollet lät avgjuta ett avgrundsvrål olikt något Gullintanne hört förr, marken skakade till när det föll i backen. Det levde fortfarande men kunde inte resa sig, det förblödde medan Gullintanne såg till sina kamrater.

Saga snyftade, hon var livrädd och trollet fortsatte ändå att komma efter dem när de vadade ut i det svarta vattnet. ”Kan du simma?” gapade Magnus, men fick inget svar. Trollet hindrades en aning av vattnet, så han misstänkte att det inte kunde simma. Bara de höll sig tillräckligt långt ut. Trollet var stort och fult, säkert nästan tre meter långt. Det hade korta ben och långa armar, magen var stor och full i ärr, den krökta ryggen fick magen att se ännu större ut. Huvudet var välvt i en knölig kupol, med små hårtussar. Hela vidundret var gråbrunt och naket, mellan benen hängde dess hårtäckta könsorgan. Det morrade åt dem och plumsade i vattnet efter dem. ”Jamen förb…” mumlade Magnus. De var inte tillräckligt långt ut och de bottnade inte om de gick längre. Han knuffade lite på Saga, som inte ville fortsätta längre ut. ”Kan du simma?” frågade han henne igen och hon skakade på huvudet. Magnus suckade till och tänkte febrilt. Trollet skulle snart kunna sträcka ut armarna och nå dem. ”Håll fast i mig”, sade han och tog Sagas hand, han såg till att hon grep hårt tag om honom, sedan började han vandra ut i vattnet. Det var tungt och jobbigt, men han lyckades simma ut en bit. Sagas vikt fick honom att flera gånger supa in det salta vattnet. De var en bra bit från stranden när Magnus bara inte kunde ta sig längre. Han höll andan och kände sig själv sjunka neråt, lyckades komma upp, suga in lite luft och så ner igen. Saga höll sig ovanför ytan och såg trollet komma närmare. Det kom allt närmare tills det inte var mer än ett par meter ifrån dem, då det också började gå för djupt. Trollet började plaska med armarna i panik medan det sjönk. Det sista Saga såg var dess skräckslagna ögon och de sista luftbubblorna som tog sig upp till ytan innan trollet drunknade.

Dimman låg tjock över havet när de satte segel ut i gryningen. Himlen var ljusgrå och horisonten var långt bort, de kunde inte se den för all dimma. När solens första strålar träffat det hade det döende trollet på stranden blivit till en stenklump. Bara det mörkröda blodet på marken fanns kvar som minne av dess existens. De seglade därifrån, men Gullintanne visste att de snart skulle tvingas upp på land. Asgård kunde inte nås härifrån havet. Han blickade ut och försökte hitta ett riktmärke. Bara han kunde se något annat än dimman skulle han genast känna igen precis var de var. Han mumlade för sig själv och lunkade fram till Vile. ”Vi måste gå i land”, sade han, ”vi måste ta reda på var vi är”. Vile nickade och gjorde tecken till Vingnir. Från land hade man sett den stora trädraken längst fram på långskeppet sväva genom dimman. De såg nästan inget och gick nästan på grund. Gullintanne svor medan han tog på sig sin rustning, den såg knappast modern ut i Magnus ögon, men det var nog svårt att få mycket bättre. Den såg ut att vara av någon sorts metall. Magnus visste inget om vikingatidens smeder. Vikingatiden. Det var fortfarande 2000-talet, hade Dvalin sagt. Gullintanne fattade sitt svärd, det var ett vackert tvåhandssvärd av järn. Greppet var bundet i lätt läder och parerstången var gjort av horn från en hjort. Han lät det glida ner i skidan och fattade sin sköld och ett mindre enhandssvärd. Han begav sig ensam ut i skogen för att kunna hitta bäringen, som den bästa av dem på navigation. Han försvann in i dimman mellan träden och de kunde inte göra annat än vänta på honom.

Gullintanne gnisslade med sina gyllene tänder där han prasslade fram mellan träden. Han tyckte han hade sett någon, definitivt en människa, en bit längre fram, men dimman var i vägen. Kanske var de nära Asgård, eller kanske hade de hamnat bland bärsärkarna. Han försökte hålla sig så tyst som möjligt där han gled fram från träd till träd. Vid varje träd såg han sig om i varje riktning innan han vågade sig fram igen. Han tittade upp, kunde inte ens se trädtopparna för dimman. Så gled något förbi framför honom igen och han höjde beredskapen. Någon var där. Han höll hårt i skölden, men den gled lite i handen på grund av svetten. Svärdet var gammalt och dög inte till något, så han stack hårt ner det i marken. Blev han anfallen så kunde han försvara sig med skölden tills han fick upp sitt andra svärd, med det var han oslagbar. Han skyndade sig framåt och höll utkik efter vem det än som var där. Han såg honom igen, en bit framåt. Han stod stilla intill ett träd bara några meter fram. Gullintanne ställde ifrån sig skölden mot trädet och lade händerna om svärdet i skidan, redo att dra fram det med dödlig kraft. Med noga planerade steg tog han sig sedan framåt. ”Du andas alldeles för tungt”, sade en kvinnoröst, sedan klev hon fram bakom trädet. Det var en kvinna. En vacker kvinna stod framför honom och log. ”Jag är ingen bärsärk”, sade hon. Gullintanne blev trollbunden av hennes skönhet. Han släppte svärdet och sträckte fram handen för att ta på henne, men hon backade ett steg. Han kände doften från hennes mörkbruna hår och följde efter när hon började backa ännu längre bakåt. ”Snälla”, mumlade han, men hon bara log tillbaka. Hon försvann bakom ett träd och Gullintanne skyndade sig efter, han såg henne en bra bit bort. Han slet av sig rustningen för att lättare kunna komma ikapp henne, men hon gled längre och längre bort. Han knöt upp skärpet och skidan och det vackra svärdet landade med en duns i mossan. Han kunde inte längre se henne när han kom fram till en liten lättning. Hon var borta. Han slog sig ner på en sten, andfådd. Framför honom låg en liten damm som glänste i solskenet. Dimman var borta, men han tänkte inte på det. Allt han kunde tänka på var kvinnans leende, hennes mörka ögon, hennes bleka hy och det mörka håret. Tårarna började tränga sig fram i den stora mannens ögon.

Han hade varit borta länge, Vingnir började bli orolig. Han visste att Gullintanne inte gick vilse, det gjorde han bara inte. Dimman hade lättat lite och det såg ut att klarna upp, så Gullintanne borde vara tillbaka nu. Vingnir satt på relingen och blickade in i skogen. Han kunde inte se något.

Upp ur det mörka, stilla vattnet steg kvinnan. Hon var naken och stod upp till knäna i vatten och betraktade den snyftande mannen. ”Varför gråter du?” undrade hon och Gullintanne tittade upp. Där stod hon ju, livs levande. Det långa, mörka håret låg genomvått över hennes axlar och neråt över brösten. Han reste sig och gick ut i vattnet, förtrollad av hennes skönhet. Han kände hennes bröst mot bringan när han kysste henne. Han slet i sin tunna särk och istället för att ta av den slets den sönder och hamnade i bitar i vattnet. Han kysste hennes hals och ner mot brösten, men hon puttade till honom så att han landade på ändan i vattnet, sedan satt hon sig på huk framför honom. Hon lade handen på hans mage och tryckte lite, han lade sig ner på rygg, helt förlorad i magin. Han litade blint på henne. Bara näsan tittade upp över vattenytan när han låg där, han blundade och kände hur kvinnan tog av hans byxor. Han hade redan stånd och när kuken blev fri lade den sig hård mot hans mage. Kvinnans hand mot den var len och kall. Hon lät händerna smeka kuken och blöta ner den ordentligt med det ljumna vattnet. Kuken bultade och kåtheten höll på att sprängas i honom när han kände hennes tunga svepa över ollonet. Långsamt omslöt hon kuken med munnen och började suga den. Tungan smekte ollonet på undersidan och läpparna gled över skaftet med millimeterprecision.

Gullintanne stönade mumlande under vattnet och tvingades höja huvudet för att stöna ut och suga i sig luft. Kvinnan tittade upp mot honom och log, de vackra mörka ögonen glittrade mot honom och han sjönk ner under vattnet igen. Hennes händer höll om hans midja medan hon sög hans kuk allt snabbare och allt mer intensivt. Hon stönade själv mumlande medan hon tog den långa kuken ända till roten och halsmusklerna kramade om ollonet när hon kväljde till. Hon lät kuken andas in frisk luft och tog sig för att smeka mannens mage, hon lade händerna mot den och masserade. Hon grävde ner naglarna i huden och rev till. Gullintanne stönade av smärtfylld njutning under vattnet och sög in lite vatten i lungorna. Lite blod strömmade fram från rivsåren hon orsakade och blandade sig som ett rökmoln med vattnet. Hon kröp upp längs hans ben och satte sig upp på knä, tog tag i hans kuk och sjönk ner över den. Med ögonen slutna såg han inte hennes svans där den låg under vattnet mellan hans ben.  Hon började långsamt rida honom, framlutad med händerna mot hans axlar så att han inte kunde komma upp. Han andades febrilt med näsan och hon hörde hans stönanden under vattnet. Hans mun var ett enda stort leende. Vattnet kändes kallt men hon varm inuti. Hans kuk var stor och fyllde henne perfekt. Som hennes fitta kramade om honom hade han aldrig känt, hans hustru var inte ens nära. Den här kvinnan ville han aldrig lämna. Hon stönade själv mumlande när hon började rida honom snabbare. Hon var själv utom sig av kåthet nu, även om det var av andra orsaker än Gullintanne. Hon gungade allt snabbare över kuken tills hon kände hur han exploderade i henne och fyllde henne med livets säd. Hon höll kvar armarna mot hans axlar och såg hur han i extasens ögonblick öppnade munnen för att andas. Den vackra kvinnan red honom snabbt medan han drunknade. Gullintanne såg aldrig skogsråets ruttna baksida innan hon slukade hans själ.

Kråkornas kusliga skratt ekade mellan träden, det skar in i Vingnirs kropp. På skakande fötter reste han sig från sitt funderande. Med vidöppna ögon stirrade han ut mot skogen. ”Vad är det frågan om?” undrade Einride. Vingnir skakade på huvudet. ”Kom”, sade han och började utrusta sig, ”vi måste gå”. Inom kort befann de sig bland träden och försökte navigera sig fram. Varken Vingnir eller Vile sade någonting när Einride undrade vad som stod på. Saga gick allra sist och ville bara hålla sig ur vägen. ”Vet du vad är som händer?” frågade Einride efter att han tröttnat på att inte få svar, hon skakade bara på huvudet. ”Är det något med kråkorna?” Vingnir stannade, slog sig ner på huk och drog upp Gullintannes svärd ur marken. ”Jag tror inte att det var några kråkor”, mumlade han och reste på sig. Vile pekade bortåt och skyndade sig dit. Gullintannes sköld stod lutad mot ett träd. ”Är det bärsärkar?” viskade han till Vingnir, som bara fortsatte att gå, hukad och med svärd och sköld beredda. ”Einride”, viskade Vile till Magnus, ”gör dig beredd”. Magnus förstod inte vad han menade, men både han och Saga drog sina svärd. Magnus var skärrad och gick mellan träden med ögonen vidöppna och sinnena på helspänn. Rätt vad det var skyndade sig Vingnir fram till något. När Magnus kom fram såg han det också, det var Gullintannes bälte. Hans svärd låg kvar i skidan. ”Hon är här”, Vingnir reste på sig och såg på Vile, ”hon är här”, sade han igen. ”Vem?”

”Gullintanne skulle aldrig lägga ifrån sig svärdet utan strid, hon är här”, Vingnir kunde inte prata ordentligt. Han visste att de var i knipa nu. Han tog ett djupt andetag och tog upp Gullintannes bälte och tog på sig det själv. ”Han kan vara vid liv fortfarande”, mumlade han. Vile tog täten när de fortsatte djupare in i skogen. Magnus var sur, han fattade inte vad som pågick och ingen ville säga något. Han hade tappat intresset, var inte längre så uppmärksam. Han sparkade på en sten ett par gånger medan de gick, den tog över intresset. När han tröttnade på den hade han kommit bort från de andra. ”Ojoj”, sade han för sig medan han stirrade sig omkring, febrilt sökande efter Saga. Han började småspringa dit han kom ifrån, men kände inte igen sig. Han vände sig om och av chocken föll han till marken och tappade svärdet. Där stod en vacker kvinna. Hon log mot honom. Han sträckte sig efter svärdet, men hon sade ”ser jag ut som ett hot?” och han lät bli. Något fångade hans ögon, på marken mellan hennes fötter låg en lite lurvig ände av en svans. Han skrattade till lite. ”Din svans hänger utanför”, sade han och kunde inte hålla sig från att brista ut i skratt. Han visste inte varför han skrattade, men hon stämde in i skrattet och tackade honom. Hon gav honom en hand och hjälpte honom upp, ”jag ska visa dig var dina vänner är”, sade hon och gick före honom. På baksidan var hon verkligen inte lika vacker, tyckte Magnus, men han ville inte säga något. Han skyndade ifatt henne och gick bredvid henne. ”Vem är du?” undrade han och såg på henne. ”Jag bor här i skogen”, svarade hon. Magnus nickade. ”Jag vill tacka dig för det med svansen”, sade kvinnan. Hon hade stannat och vänt sig för att titta på Magnus. Hon betraktade honom. Hon tecknade med handen åt honom att sätta sig ner. Han förstod inte riktigt vad hon menade, men slog sig ner på en kal sten som stack upp ur mossan.

Kvinnan log och slog sig ner på knä framför honom. Hon knäppte upp hans smutsiga jeans. ”Vad gör du?” mumlade Magnus och tittade på henne. Han bad henne inte sluta. ”Jag tackar”, svarade hon, ”det är ingen fara”. Efter att hon blottat hans kuk tog hon tag i den, handen var kall. Han hade ett halvt stånd. Hon tittade upp och in i hans ögon. ”Det är ingen fara”, sade hon igen. Hon runkade kuken sakta, drog förhuden upp och ner längs ollonet, som började glänsa allt mer när kuken hårdnade och försatsen trängde sig fram. Hon såg in i hans ögon medan hon runkade honom allt snabbare. Hennes hand blev allt varmare. Magnus började stöna lite. ”Jag visste att du skulle gilla det”, sade hon och log, sedan släppte hon kuken och lade tungan emot den. Bara skogsråets tunga och den kyliga vinden smekte Einrides hårda kuk. Hon slickade kukens undersida, längs den, ner mot roten och uppför kuken igen, mot ollonet. Hon visste precis hur hon skulle göra. Magnus stönade ut högt när hon lät tungan göra små virvlar precis där ollonet är som känsligast. Sedan tog hon tag i kuken längs roten och började suga den. Hennes hår slängde i luften när huvudet rörde sig fort fram och tillbaka längs Magnus kuk. Han stönade högre hela tiden. Han insåg att de andra kanske hörde. Att Saga säkert hörde honom. Men han avbröt inte. Kvinnan sög hans kuk med otrolig skicklighet. Ena sekunden tog hon kuken ner i halsen och andra sekunden hade hon bara ollonet i munnen och lekte med det med tungan. Hon kände på Magnus andning och hörde på hans stön att det var dags. Hon tog ett andetag när hon släppte ut kuken ur munnen och började sedan runka den. Hon höll den hela tiden framför sitt ansikte och höll munnen öppen.

Magnus tittade ner och tappade nästan andan. Om han inte visste bättre, och det gjorde han kanske inte, kunde han svära på att han var i en porrfilm. Han tittade på kvinnans vackra ansikte och såg in i hennes ögon, de log tillbaka mot honom. Han var framme. Med ett utmattande stönande började han spruta. Flera strålar flög ur hans kuk och mot hennes ansikte. En del i munnen, en del i ansiktet, en del i håret och en del på marken. När han sprutat sig tom slöt hon munnen kring hans kuk igen. Den hann inte börja slakna innan den åter var redo. Han stönade högt när hon tog hans kuk ner i halsen igen. Hon kväljde och han stönade till ännu högre när halsmusklerna tryckte till kring ollonet. ”Mmmfff…” hörde han kvinnan stöna när hon släppte ut kuken i luften igen. Hon började runka kuken igen och höll den ständigt intill munnen, som var vidöppen. Luften gick ur Magnus när han kom. Rösten försökte stöna, men det gick inte. Sperman sköt ur honom och landade i kvinnans mun och ansikte. Hon fortsatte att runka kuken tills den var helt tömd och svalde sedan. Hon reste sig upp framför Magnus och log. Han satt bakåtlutad mot den hårda stenen och andades tungt, han var helt utmattad. Hon sträckte fram handen och hjälpte honom upp igen. ”Nu ska vi hitta dina vänner”, sade hon och visade vägen.

De måste ha gått i närmare tio minuter när hon stannade. Hon pekade ut mot en glänta. ”Där är de”, sade hon, ”jag lämnar dig här”. Magnus nickade. Hon såg att han ville säga något och tecknade åt honom att tala ut. Magnus mumlade lite, men fick ur sig ”vem är du?” Kvinnan tog hans hand, log och sade ”jag är skogsrået”. Magnus blev inte klokare, men nickade. ”Farväl Einride, du har min tacksamhet”, sade rået. Sedan vände hon sig om och vandrade ut i skogen. Magnus tittade tills hon försvann ur hans synfält, sedan stegade han ut i gläntan. Runt en liten damm satt de alla tre. När Vingnir fick syn på Magnus reste han sig upp och skyndade fram till honom. ”Var ända in i Hel har du varit?” skrek han och tog tag i Magnus arm. Magnus drog sig loss, ”chilla lite”, sade han, ”jag är ju här nu”. Saga hade också rest sig, men stod kvar vid dammen. Hon såg lättad ut. ”Du kan inte bara springa ifrån oss”, sade Vingnir. Han hade behärskat sig lite. Magnus såg att han också var lättad. ”Kanske inte om du hade talat om vad det finns här som är så hemskt”, svarade Magnus ganska spydigt. De nådde fram till Saga och Vile. Saga kramade om Magnus hårt, men Vile satt kvar där han suttit. ”Jag ber om ursäkt”, sade Vingnir, ”nästa gång ska jag låta dig veta tidigare”. Magnus nickade. ”Så vad är det för hemskt här då?” sade han. ”Skogsrået”, svarade Vingnir allvarligt, ”du ska ha tur att du inte träffade på henne.” Magnus ögon spärrades upp och hjärtat hoppade till, men han sade inget. ”Träffar du henne dröjer det inte många minuter innan du slutar så där”, sade Vile irriterat och pekade på Gullintannes kropp i dammen. Det var i stort sett ett skelett med hud på som återstod efter att skogsrået förtärt hans själ och allt som gjorde Gullintanne till den han var. ”Nu när du är här”, sade Vingnir, ”måste vi ge oss av igen.”

Ju längre norrut de seglade, desto kallare blev det. Grönskan vid stränderna blev mer och mer vit. De hade seglat i dagar och Magnus kände på sig att det snart var dags att lämna båten och fortsätta till fots. ”Du träffade skogsrået, eller hur?” sade Saga. Hon betraktade Magnus. Han nickade. ”Jag såg det på dig vet du”, sade hon, hon lät nästan orolig, ”vad gjorde hon med dig?” Magnus skakade på huvudet, ”hon gjorde ingenting”, sade han, ”vad skulle hon göra?”
”Du såg ju…” Saga mindes Gullintanne, hon ville inte tänka på att Magnus kunde ha slutat på samma vis. Magnus skakade åter på huvudet. ”Nej, jag träffade henne bara och så såg jag hennes svans”, sade han och försökte låta oskyldig, ”jag sade det till henne och hon blev glad och hjälpte mig hitta er.” Saga såg lite lugnad ut, ”bra”, sade hon. ”Bra.”

Magnus hade haft rätt. De landsteg på en snötäckt landremsa bara några timmar senare. Magnus tyckte det var konstigt att rida, han hade aldrig gjort det förr, men Rimfaxe var en fin häst, helt svart. Sagas Skinfaxe var vit och syntes nästan inte i snön. Magnus betraktade henne där hon red en bit framför honom. Hennes hår var lite slitet, för hon hade inte kunnat ordna det sedan de for, men det var ändå förvånansvärt vackert. Det sken inte som guld, som Magnus föreställt sig att det skulle göra. Allt man någonsin läste var så, när man träffade den vackraste tjejen man kunde tänka sig var håret alltid gyllene, eller åtminstone helt perfekt. Saga hade aldrig färgat håret, så det hade hennes naturliga mörkblonda hårfärg. Det låg lite vågigt över axlarna och ner längs ryggen. Hon hade på sig ett par särkar och så ringbrynjan som skydd. Över den hade hon ännu en särk, tjockare, gjord av fårskinn, för kylan. Magnus hade fått en likadan. Den var fluffig och skön att ta på. Och så var den varm. Magnus ville rida fram till henne, men han visste inte hur han skulle få hästen att köra fortare. Vingnir såg hur han försökte och kunde inte undgå att roas. ”Einride”, sade han och Magnus höll på att ramla av hästen. Vingnir red fram till honom. ”Det går inte så bra”, sade Magnus och fumlade med tyglarna. ”Rimfaxe är den klokaste hästen i Midgård”, sade Vingnir roat, ”det är bara att be honom rida fortare.” Magnus nickade och kände sig dum. ”Vingnir”, sade han, ”hur kommer vi till Asgård?” Vingnir suckade och ryckte på axlarna. ”Jag kan inte komma dit”, sade han sakta, ”det kan bara du göra. Jag vet inte hur du kommer dit, men jag ska visa dig var porten dit finns.” Magnus förstod inte, ”men hur kommer jag in dit?” undrade han. Vingnir skakade på huvudet. Han visste inte. ”Dvalin pratade om runor, men jag förstår inte vad han menade”, fortsatte Magnus, ”jag färdas tydligen med deras magi.”

”Dvalin var känd som runläsaren”, svarade Vingnir allvarligt, ”alla kan läsa dem, men bara runläsaren kan förstå dem.” Magnus förstod fortfarande ingenting, han hade ju inte ens sett några runor. Vile, som red längst fram, höjde handen och Vingnir sade åt Magnus att stanna. Magnus fick inte grepp om det, men lutade sig framåt och mumlade stanna åt Rimfaxe, som genast blev stillastående bredvid Skinfaxe och Saga, som uppenbarligen hade hästsituationen under bättre kontroll. ”Vi är i bärsärkarnas område nu”, sade Vile där framme, så tyst att han nästan inte hördes. Sedan sänkte han handen och red sakta vidare. Vingnir red bakom Magnus och Saga och mumlade åt dem att vara tysta och beredda. Men det var sent, mörkt och de red i skogen. Bärsärkarna skulle med största säkerhet hålla till utanför den så länge de inte jagade eller var på krigsstigen mot antingen mot varandra eller mot vilka bestar som än fanns här ute. Magnus fattade ingenting. Han hade kastats in hit och träffat på troll, fått en avsugning av ett skogsrå och fått en syster. Dessutom var han tydligen trollkarl. Avsugningen skämdes han för. Han hade trots allt en flickvän. Jennifer, var hon nu var.

De hade inte tänt eld, trots att de frös och det var väldigt sent. Istället satt alla fyra i ett och samma tält för att hålla värmen. Vile sov, han skulle ta vaktskift snart. Vingnir hade tagit med sig en säck in i tältet. Den skulle vara säkrare där sade han. Magnus var extremt nyfiken på vad som fanns i den, men han ville inte kika förrän Vingnir inte såg. ”Ni vet”, sade han till Magnus och Saga som satt tätt intill varandra och frös, ”det är inte bara bärsärkar som finns här.” De tittade båda upp på honom, Saga lite förskräckt och Magnus nyfiken. ”Det är vargterritorium också, men det är inte det värsta”, fortsatte Vingnir. Han drog ut på det för effektens skull. Han flinade till när han såg ungdomarnas miner, det var tydligt att de skulle tvinga det ur honom i vilket fall som helst. ”Jättar”, sade han. Saga himlade med ögonen och kände sig lurad. För Magnus däremot var det en annan femma. Jättar. ”Det finns inga jättar längre”, sade Saga och puffade till Magnus i sidan. ”Säg inte det”, kontrade Vingnir, ”det vet vi inte.” Saga hånskrattade, ”ingen har sett en jätte på flera hundra år”, sade hon och lade sig ner. Magnus fick ett förskräckt ansiktsuttryck, ”nejnejnej, varför säger du så?” gapade han, ”alltid när någon säger något sånt så kommer det att hända.” Saga satt sig upp igen, ”vadå alltid?” Magnus kom på att de kanske aldrig sett en film, de kanske inte ens visste vad film var. Kanske och kanske. ”Vi kommer inte att träffa på någon jätte”, stack Vingnir in, ”men vem vet, kanske deras släktingar trollen dyker upp igen.” Han knuffade till Vile och gick ut ur tältet, road över att han skrämt upp Einride en aning. Magnus var noga med att Vingnir gått en bit från tältet, sedan slet han åt sig säcken. Saga var snabbt där och ville titta också. Han öppnade säcken och tappade hakan. Saga stoppade med uppspärrade ögon ner handen och tog upp ett skimrande äpple. Det var grönt med ett sorts oförklarligt, gyllene skimmer och det såg väldigt gott ut i deras hungriga ögon. Vile började resa på sig för att gå ut och ta sitt vaktskift och Saga skyndade sig att stoppa ner äpplet igen. Magnus kunde inte sluta titta på alla äpplena som låg i säcken. ”Försiktigt Einride”, sade Vile surt, ”så du inte slarvar bort dem”, sedan gick han muttrande ut ur tältet. Magnus knöt ihop säcken igen och lade tillbaka den där Vingnir lämnat den.

Magnus lade sig ner på rygg bredvid Saga, som snarkade lätt. Borta i drömmarnas land. När han lade sig vaknade hon till och lade sig lite närmare honom. ”Berätta om din värld”, viskade hon. Magnus tittade på henne och, hon låg med ryggen vänd mot honom. Han tog ett djupt andetag och försökte föreställa sig ’sin värld’. Han skakade på huvudet och mumlade, ”nej.” Saga vände sig om och betraktade honom, ”varför inte?” Hon flyttade sig ännu lite närmare; kylan var verkligen sträng. Magnus avundades inte Vile och Vingnir som var där ute. ”Jag gillar inte min värld”, sade han, ”din är mycket skönare.” Saga såg fundersam ut, ”finns det inget i din värld som du vill tillbaka till?” Bilder kom till Magnus, ansikten. Hans familj. Vänner. Flickvän. ”Jo… Jennifer”, mumlade han. ”Vem är det?” Magnus funderade ett tag, sedan tog han upp mobilen ur fickan och slog på den. Saga var lika fascinerad av den nu som förut. Batteriet var nästan slut, det bekymrade Magnus en aning, men han letade fram en bild av honom och Jennifer och visade henne för Saga. ”Vem är hon? Hon ser konstig ut”, var Sagas reaktion. Konstig? Magnus tänkte att hon måste syfta på Jennifers utländska ursprung, hennes föräldrar var från Libanon. ”Hon är min flickvän, hon kommer från Lib… ett annat land”, förklarade han. ”Hon är fin”, sade Saga och betraktade bilden, ”jag har aldrig träffat någon från ett annat land.” Hon lämnade tillbaka mobilen till Magnus, men släppte den inte med ögonen. Här fanns inte heller någon täckning, så Magnus stängde av mobilen och lade tillbaka den i fickan. Saga kröp ännu lite närmare och låg nu tryckt mot Magnus, hon huttrade och försökte värma armarna. Hon somnade snart. Magnus låg kvar och hörde henne frysa och snarka. Själv frös han inte, trots att han var kall. Han suckade och satt sig upp, tog av fårskinnssärken och lade den över Saga. Han tittade på henne och skämdes över att tyckte hon var vacker. Han tvingade sig själv att tänka på Jennifer, men tankarna och blicken sjönk tillbaka till Saga. Han böjde sig ner och pressade läpparna mot hennes. De var så kalla. När han släppte dem såg han att hon slagit upp ögonen, de trängde in i hans. De var gråblå och avslöjade allt om henne. Sagas ögon var inte sådana ögon som fångar en och suger in en, det var inte sådana ögon som alla har i överdrivet löjliga romantiska böcker som medelålders kvinnor läste när passionen försvunnit ur vilket dött äktenskap de än befann sig i, tyckte Magnus, men han hade aldrig sett några vackrare. ”Är du min bror?” viskade hon. Magnus nickade och hon log. Sedan kysste hon honom.

Magnus hand låg på Sagas midja, han hade placerat den där när han kysste henne. Det hade varit utan att tänka på det, men han var väldigt medveten om den när den trevande vandrade neråt. Hennes ögon brände rätt in i hans. Handen strök genom håret på venusberget och neråt därifrån. Han frös till ett ögonblick, men fortsatte sedan. Hon var våt. Han hörde ett pip, allt hon vågade släppa ur sig, när fingret smekte över klitoris och tog sig in i henne. Han lät sakta fingret komma in i henne hela vägen. Hon bet tag i underläppen och ett till, lite högre pip, hördes. Lika sakta som han tryckte in det drog han ut fingret. Halvvägs ute började han föra in det i henne igen, lite snabbare. Hon hade stängt ögonen, men Magnus fortsatte att betrakta hennes söta ansikte. Fingret började pulla henne allt snabbare hela tiden och hennes pipande stön ökade i frekvens. Inom kort fingerknullade henne så fort han kunde, ansiktet i ett allvarligt ansiktsuttryck. Ögonen fixerade på henne. Hennes pip blev till stön under hans finger. ”Du gillar det”, mumlade han, ”eller hur?” Hon slutade inte stöna för att svara, men nickade så gott hon kunde koncentrera sig för det. ”Du får göra mig en tjänst sedan”, fortsatte han och gav fingret en kompis i henne. Pek- och långfinger gick så djupt i henne som de kunde och han blev bara kåtare och kåtare. Jeansen skulle spricka vilket ögonblick som helst. Det skvalpade om Sagas trånga fitta när Magnus fingrar var som djupast i henne. Hon var också kåtare än hon någonsin varit. Hon ville ha honom i sig, men skämdes över det. Sedan de åkt hemifrån hade hon mer och mer känt att Magnus inte var densamma, men han var ändå hennes bror. Att det var så fel fick henne att vilja ha honom ännu mer just då, att det var så förbjudet, incest. ”Sluta”, mumlade hon mellan stönandena. Magnus hejdade sig, vek undan blicken. Bad om ursäkt. Hon kunde inte hålla sig från att fnittra till. Det var inte så hon menade. ”Nej”, sade hon och stack ner handen i hans jeans. Han tittade på henne. Hon log och han lade sig på sin plats. Fingrarna skakade men han lyckades knäppa upp jeansen och dra ner dem en aning.

Saga betraktade hans kuk, den var stor och den pekade rätt upp i luften. Magnus såg hur hon synade den och rodnade. ”Får jag…?” viskade hon och lade handen på hans mage. ”Om du vill”, var det mest oskyldiga Magnus kunde komma på. Han hade nog aldrig önskat något mer än han ville känna Sagas hand på kuken just då. Handen var varm. Hon tog tag om kuken och smekte med lätt beröring längs den. Ett dämpat ”mmff...” undslapp honom när hennes fjäderfingrar svävade över ollonet som börjat glänsa av försats. ”Nu är det du som gillar det”, flinade hon och tog ett fast tag om kuken. Hon var lika långsam som han varit i början, förhuden gled sakta upp över ollonet, sedan sakta ner igen. Nu var det Magnus som låg med huvudet bakåtlutat och ögonen slutna. Munnen i ett stort flin. Sagas silkeslena hand höll om hans bultande kuk och runkade den sakta. Precis som han gjort med henne gick det hela tiden snabbare. Han kände en till hand på pungen och tappade nästan andan. Ena handen runkade honom som om det var en ängels verk och andra handen smekte hans pung med fingrar av siden. Handen som runkade börja glida allt mer eftersom försatsen spred sig över kuken. Saga samlade in lite saliv i munnen och lät det rinna ner på toppen av ollonet. När det hamnat där kupade hon handen över det och fördelade det över kuken. Hon spottade ut mer saliv på toppen av ollonet och kupade andra handen om saliven. Hon runkade honom nu snabbt med bägge händerna. Hans stönanden var orytmiska och innefattade diverse hädelser och svordomar. Händerna gled upp och ner längs hans kuk. Det kändes som om den skulle explodera när hon, avsiktligt eller ej, tryckte till lite extra på ollonet, där det är som känsligast. ”Helvete”, mumlade han när han brast ut i tidernas härligaste orgasm och kladdade ner hennes händer med varm sperma. ”Satan alltså…” Saga fortsatte runka honom, men han var helt utmattad. Kuken slaknade allt eftersom och han somnade.

Magnus vaknade flera gånger. Kanske var det dumt att ge Saga mer värme för han höll på att frysa ihjäl, men varje gång han såg henne sova visste han att det var värt det. I morgontimmen när han vaknade för fjärde gången bestämde han sig för att gå och se hur Vile hade det. Han gick så tyst han kunde ut ur tältet och kände morgonens köld hugga tag i honom. Han såg sig omkring det vita skogslandskapet. Varje steg knarrade snön under hans fötter. Han huttrade och betraktade ångan som lämnade kroppen med varje andetag. Deras hästar stod sovande fastbundna vid ett par träd. Han skakade och försökte värma armarna genom att gnugga dem med händerna. ”Vile”, sade han, fast med sömndrucken röst blev det inte mer än en viskning. En arm stack ut bakom ett träd, med ena pekfingret upp. Sedan tecknade den åt Magnus att gå dit. Han försökte gå så det inte skulle knarra om snön. Bakom trädet satt Vile på huk. Han höll fortfarande ut armen, den andra handen höll hårt i svärdet. Han hade ett gravallvarligt ansiktsuttryck. ”Vad står på?” viskade Magnus. Vile hyschade tyst och sänkte armen. Han tittade upp på Magnus och synade honom. ”Väck Vingnir och gör dig beredd”, viskade han. Magnus stod kvar med en frågande min. ”Bärsärkar. De har rört sig omkring oss en stund. De vet att vi är här”, sade Vile och såg sig omkring, fäste blicken på osynliga skuggor. ”Skynda dig!” I andra änden av tältet från Saga låg Vingnir, han hade Gullintannes svärd i ett hårt grepp. Han sov tungt. Magnus skyndade sig dit och mumlade åt honom att vakna. Vingnir var helt borta, men satt sig yrvaket upp. ”Du måste upp”, mumlade Magnus så fort han kunde, ”de kommer.” Vingnirs ögon blev klarare, han skyndade sig på med det viktigaste och gav sig själv ett par örfilar för att vakna till, sedan skyndade han sig ut ur tältet. Magnus tog sitt svärd och skyndade sig ut efter honom. Saga kom efter med sömnen kvar i ögonen. ”Gå in igen”, nästan tvingade Magnus henne, ”bärsärkarna är här.” Saga stirrade på honom i ett ögonblick innan hon gick in i tältet igen. När hon kom ut hade hon sitt svärd i handen. ”Gå in igen”, sade Magnus igen, men hon blängde argt på honom med en blick som sade att hon går inte in i tältet igen.

Runt omkring dem hördes röster. Bara som viskningar av skrik, men de blev allt högre ju närmare bärsärkarna kom. Vingnir skyndade fram till Magnus och Saga, ”de är inte många”, sade han, ”de vet att vi är här och hur många vi är, de är inte fler än de tror att de behöver.” Magnus andades tungt, hjärtat bultade. Om inte annat skulle nog sanningen komma fram nu om det här var på riktigt. Vingnir hade sprungit bort till hästarna och knutit loss dem. Magnus tittade på Saga, hon såg ut att vara i precis samma läge som han; fruktansvärt förskräckt men redo att försvara sig. Hon andades lika tungt som han och höll svärdet med båda händerna. Hon skakade men såg ändå helt närvarande ut. Hon såg honom först, mannen som smög mot dem en bit fram. När Magnus förstod att de var på väg nu såg han sig omkring, han kunde se tre stycken. Hästarna var oroliga, de stampade i marken och gnäggade och frustade. Allt blev svart för Magnus ögon tills han hörde bärsärkarnas vrål, flera stämmor som i ett skrek ut sina stridsvrål. Saga backade in mot ett träd när bärsärken kom emot dem med en stridsyxa högt bakom huvudet. Instinkten och adrenalinet kickade in och Magnus vevade till med svärdet mot den anfallande mannen som genast backade undan och högg med yxan mot svärdet till försvar. Magnus höll på att tappa det men lyckades hålla kvar det. Bärsärken var snabbare och höjde yxan igen. Det var nästan slut när Magnus såg Sagas svärd sticka rätt in i bärsärkens sida. Han stirrade på henne och hon på honom när den vansinnige mannen fallit. Blodet rann ur honom och färgade snön under honom röd. Det rådde inga tvivel om att han var död. Först då kände Magnus kaoset omkring. Han vände sig om och såg hur Vingnir var i underläge trots att han vevade omkring sig med det stora svärdet. Så fort han kunde skyndade sig Magnus dit. Handen var redo, svärdet skar genom den första bärsärkens kött, kort därefter den andra. Han hörde sig själv skrika i ilska och raseri när han tappade balansen och föll över mannen han precis dödat. Hans läppar skakade och han fick sig upp på knä, svärdet i handen for genom luften och landade i ryggen på bärsärken. Han skrek och högg igen, trots att han redan var död. Igen. Kanske var en själ bra att ha om man levde ett vanligt liv, gick till jobbet och utförde systemets rutiner, men för en soldat var själen inget att ha. Han kände inte hur ansiktet sprejmålades mörkrött av blod. Han slutade inte hugga förrän han kände en hand på axeln och hörde Vingnirs röst. Han släppte svärdet över den sargade kroppen och reste sig. Vingnir tittade på honom med allvar i blicken. ”Han är död, Einride”, sade han. Magnus nickade och tog upp sitt svärd igen. Det var fullt av blod. ”Torka av det i snön”, sade Vingnir, ”sedan äter vi innan vi beger oss iväg.”

Adrenalinet började ebba ut. Magnus vankade av och an i den röda snön, bland kropparna. Vingnir hade satt en brödbit i hans hand. Det var hårt och äckligt, men han åt det. När han tittade på det var det helt rött, från blodet på hans händer. Han insåg vad han hade gjort. Brödet föll till marken och tårarna trängde sig fram. Han försökte hålla dem inne men han kunde inte. Benen bar honom inte, han satt sig i snön intill brödet. Han tog upp det och tvingade sig själv att äta det. Vingnir och Vile satt framför tältet och åt bröd de också. De betraktade honom. Hade själva varit där. När Magnus fått i sig hela brödbiten samlade han sig och tog ett djupt andetag. ”Be din syster äta någonting”, sade Vile utan känslor i rösten. ”Var är hon?” Magnus snyftade till och torkade tårarna med särkärmen. Vingnir pekade. Saga satt på knä intill den man hon dödat, hennes byxor hade färgats röda från snön. Magnus gick försiktigt fram till henne och petade med fingret på hennes axel. Hon reagerade inte, så han lade handen där och viskade hennes namn. Saga reste sig sakta och vände sig om och tittade på honom. Hans ansikte var fullt av torkat blod och hans kläder likaså. Hon brast ut i gråt och omfamnade honom. Magnus höll om henne och lät henne gråta. ”Lämna mig inte”, mumlade hon. De begrov kropparna i snön så gott de kunde innan de red iväg.

Saga sade ingenting, hon red precis intill Magnus och höll blicken sänkt i Skinfaxes man hela tiden. Hon kunde inte begripa vad hon hade gjort. Hon försökte intala sig själv att hon var tvungen. Hon försökte lugna ner stormen i hjärtat genom att säga till själv att det var antingen hon eller bärsärken. Det fungerade inte, för hela tiden gick tankarna tillbaka till den döda mannens ögon. De livlösa, gråa ögonen i hans kalla, vita ansikte. Det stora såret i hans sida som fortsatte att blöda ända tills läpparna slutat skälva i den döende mannens sista böner om ett liv efter detta. Hon hade suttit intill mannen, hållit hans hand tills han slutat andas. Saga undrade om myterna om asarna var sanna, om det fanns hopp om vad som händer efter döden, för trots att säcken var full av äpplen hade hon inte sett några valkyrior hämta bärsärken till Valhall. Nu låg han begravd under ett tunt lager snö, bortglömd. Hon kunde själv inte minnas hans ansikte, där det en gång funnits i hennes tankar fanns nu hennes mest älskades ansikten. Pappas ansikte och Magnus ansikte. Någon hade älskat den mannen hon dödat och hon hade slitit honom från Yggdrasil. Bärsärken skulle aldrig resa sig igen och det var hennes fel. Hon kände Magnus hand på axeln och tittade upp, han log mot henne. Blodet i hans ansikte var koagulerat sedan länge och alldeles mörkrött. ”Tänk inte på det”, viskade han, ”det hade inte han gjort.”

De nådde foten av berget framåt kvällen. Det var redan mörkt, men de fortsatte en bit upp för att få fördelen av högre mark om fler bärsärkar kom. Kylan bet ännu hårdare den natten, men de tände en eld och höll sig varma. När ljuset kom gav de sig iväg igen. De var fortfarande bara vid det första berget av två som de skulle passera förbi, Hugin och Munin. Därefter kom vita skogen, som var deras mål. De red längs bergets fot, för det mesta var det bara en hög platå av okrossbar sten intill dem på ena sidan och ett stort vitt, tomt landskap på den andra. Här och där några mindre skogsfläckar och vid dem oftast några små hyddor. Efter flera tröttsamma timmar sjönk bergväggen ner i marken vid bergets slut. En bit längre fram fanns en flod och på andra sidan tornade nästa berg upp sig. Flodens vatten forsade med en rasande ilska och det var uppenbart att de inte skulle ta sig förbi, men bärsärkstammarna måste ta sig över också, så de räknade med att det finns en bro någonstans. ”Vi måste ta oss över floden innan natten”, sade Vile och såg arg ut där han stod på huk och blickade bortåt där de visste att bärsärkarna utan tvekan måste finnas. Knappt en timme senare stötte de på en bro. Den såg ut att vara gjord av ren is, vit och ljusblå, det hängde istappar på undersidan. På bägge sidor om den stod ett par små hus. ”De har med största säkerhet hundar som luktar oss om vi går mycket närmare”, mumlade Vile lika ilsket som tidigare. Han tittade på Vingnir. ”Skicka Einride”, sade han, ”vi vänder här och han går vidare.”

”Sluta fåna dig”, svarade Vingnir, ”det räcker att vi tar dem och sedan skyndar oss över.” Vile blev förbannad men sade inte emot. Vingnir tog av sig all sin utrustning och lämnade svärden kvar, bara en kniv tog han med sig och smög iväg. ”Stanna.” Han ställde sig med ryggen platt mot ett av husen och höll kniven beredd att hugga. Vile jagade iväg Magnus och Saga att gömma sig bakom ett stenröse. Magnus hörde en hund börja skälla och såg hur Vingnir började andas tungt. Ut genom ett av husen kom en hund farande och en man med ett svärd tätt efter. Hunden började sniffa och nosa på marken och mannen kikade sig omkring. Han såg hästarna en bit bort och bussade hunden ditåt. Hunden sprang skällande iväg och Vile drog sitt svärd. Mannen sprang efter hunden, men han inte långt innan han låg på marken med Vingnirs kniv hårt instaplad i ryggen. Hunden han inte mer än uppfatta att något var på väg att hända innan Vile skilde dess huvud från kroppen. Saga ville inte titta, hon kramade hårt om Magnus och hulkade. Vile fräste något åt henne men Magnus brydde sig inte. Han höll om henne och viskade åt henne att det inte var någon fara. Vingnir kikade in i huset, bestämde att där inte fanns någon mer och sprang sedan rakt in i nästa. En minut senare kom han ut igen, lite blodigare om kläderna än innan. Han vinkade åt Vile som knuffade till Magnus. Han red iväg utan dem, ’de skulle väl komma ikapp’. Han tog Vingnirs häst och rustning med sig, lämnade det till ägaren och var långt över bron innan Magnus och Saga ens kommit upp på hästarna.

De fick rida säkert tio minuter innan de kom ifatt Vile som gjort upp en eld vid foten av det andra berget. Han skulle precis öppna munnen när Vingnir sparkade en snöklump på elden som slocknade med ett pys. ”Vi fortsätter uppåt”, sade han. Hundra meter uppför berget slog de upp sitt tält och gjorde upp en eld. Vingnir var uppenbart förbannad på Vile som bara stuckit. Vile var lika förbannad, men av någon oförklarlig anledning, som alltid. Kanske var han bara färdtrött. De satt kring elden allihop och huttrade. Det var en kyla bortom allt som Magnus upplevt. Han hackade tänder och höll händerna så nära elden att de nästan stod i lågor, ändå frös han in på bara själen. Midnattsmånen sken över det vita fältet nedanför och gjorde skuggor av de hundratals männen som var på väg mot berget. Det första Magnus märkte av dem var vrålet från ett av de många troll de tagit som slagskämpar. Alla fyra ställde sig upp och blickade ut över legionen. De slog ihop tältet och begav sig iväg så fort de kunde. Bärsärkarna och deras bergatroll närmade sig från alla riktningar. De var nära och det fanns inte en chans att de skulle kunna besegra alla. De hade gått rakt in i döden. Vingnir andades tungt. Det enda som räknades var Einride och äpplena. ”Rid”, sade han till Einride, ”du och Saga rider, mot vita skogen. Jag och Vile för så mycket oväsen vi kan så att ni kommer undan.” Einride stirrade på honom. ”Men ni kommer inte att komma undan”, flämtade han. Vingnir skakade bara på huvudet. ”Ni rider”, var allt han sa. Einrides och Sagas protester tjänade ingenting till. Vingnir skickade iväg dem en bit uppför berget där de kunde se var den bästa flyktvägen fanns. Einride hörde hur Vingnir och Vile väsnades nedanför och såg hur alla bärsärkarna och trollen flockades ditåt. När luckan kom red Rimfaxe och Skinfaxe för allt de var värda. I månens dödsbleka sken red de två syskonen iväg ensamma mot vita skogen. Vingnir stod beredd med Gullintannes svärd i händerna. Vile stod bredvid, livrädd. De hörde bärsärkarnas sinnesrubbade stridsvrål och trollens grymtanden komma närmare. När männen började komma över krönet släppte Vile sitt svärd och red iväg. Han lämnade Vingnir att dö ensam. Vingnir såg sin vän fly och kände hur rädslan kröp upp. Han skulle dö hur det än gick. Bärsärkarna kom och föll för hans svärd. Slutligen blev de för många och såren för stora. Med stoltheten intakt föll Vingnir till marken och bars av valkyriorna till Valhall i norrskenets ljus.

Det var lätt att se varför den kallades vita skogen. I natten hade den varit svart, men när morgonen kom såg Magnus att alla träden var utan lövverk, inte minsta barr stod att finna. Hela skogen var dränkt i is, som om träden var stalagmiter av urtida is, formade av vinden och det karga landskapets enda eviga årstid. Vintern bet hårt och snön föll över träden och lämnade ett tunt täcke som med all säkerhet skulle bli till is över skogen. Saga var vacker med snöflingor i håret. De vandrade mellan isträden. Einride visste inte vad som skulle hända, hur de skulle nå Asgård, men Vingnir hade sagt att det var oundvikligt. De skulle nå dit fram förr eller senare. Han hoppades bara att det inte skulle bli senare. ”Berätta om henne”, mumlade Saga, hon frös, men fortsatte att gå, ”berätta om din flickvän.” Einride tänkte på Jennifer. Han hatade sig själv för det, men han kunde bara inte tänka att han älskade henne. Han gjorde inte det längre. På något vis var det som om den här världen var mer verklighet än den han kom från. Han försökte, men kunde inte ens minnas hur Jennifer såg ut. Alla de små detaljer som bara han visste om hennes kropp, de var borta. Han förbannade sig själv för sina tankar; de slutade alltid hos Saga. ”Nej”, svarade han efter en stund. ”Varför inte det?” undrade Saga. Hon tittade på honom, men han stirrade ner i backen. ”Jag vill inte minnas henne”, svarade han kyligt, ”jag kan inte förklara det, men det känns som att jag inte bryr mig om henne längre, som om hon inte är verklig.”

”Om hon inte är verklig, vad är då verkligt?”

”Du är verklig”, Einride rodnade över orden. Vågade han verkligen börja tänka på sin syster på det viset? Han blundade och tvingade bort tanken – hon var ju inte hans syster! Helvete. Saga log, han såg hur det glittrade i hennes ögon. Hennes skönhet dödade honom inuti. När det blev natt slog de upp tältet och tände en lykta där inne, den kastade ett dunkelt sken över tältets tunna väggar. De kände sig säkra, trots alla faror som fanns där.

Hon satt trots kylan i bara nattsärk och funderade för sig själv medan Magnus gjorde sig redo att sova. Han slet som bäst av sig sin tröja när hon sade något som han inte förväntade sig att hon skulle säga. ”Jag har aldrig fått en orgasm”, sade hon och fingrade på sin tröja, som låg i hennes famn. Han vände sig om och tittade på henne. ”Vad sade du?” undrade han, trots att han hörde precis vad hon sa. Hennes svar lät inte vänta på sig; ”jag har aldrig fått orgasm”, hon tittade honom rätt i ögonen. Han försökte undvika hennes blick, men det gick inte. Både för att hon vägrade släppa hans blick ifrån sig och för att hans blick sökte sig till hennes. ”Jag har aldrig fått någon, men jag vill ha en, jag vill veta hur det känns”. Magnus letade i skallen efter ord att säga, syrran, nej, Saga, ville få orgasm. Han tog ett djupt andetag och suckade åt henne, ”på det viset kan jag inte hjälpa dig, syrr… Saga, vi måste vara försiktiga”, han reste sig upp och gick med krökt rygg mot tältets öppning. ”Jag kommer snart, jag måste bara gå och kissa”, sade han och klev ut ur tältet. Han snavade på en sten i marken precis utanför tältet och höll på att ramla, men höll sig på fötter. Med smygande steg vandrade han en bit från tältet, han visste att det överallt runt om lurade faror, så han skyndade sig att kissa innan han skyndade sig tillbaka till tältet. Den här gången hade han inte lika stor tur med stenen, utan när han snavade på stenen drattade han ikull och ramlade in i tältet. Småskrattandes satt han sig upp på knä, men han tystnade när han såg henne.

Tre: Asgård

Sagas nakna kropp låg framfor honom, det långa blonda håret låg utspritt kring hennes vackra ansikte och de långa slanka benen var något särade. Han satt på knä vid tältets ingång med bara jeansen på sig, det enda som nu återstod från den alltmer bleknande världen som han kom ifrån. Hon log upp mot honom. I det dunkla skenet från lyktan glittrade det i hennes ögon. Gylfen hade aldrig varit så knepig att få upp, men till slut fick han till det och den gled ner. Bakom kalsongerna skymtade hans växande kuk. Han trevade av sig jeansen och kände en klump i halsen. Inte kunde han göra så här med sin syster… Men hon var ju inte ens hans syster! Tankarna splittrade honom, han tänkte på henne som hans syster och att han var kåt på henne fick honom att skämmas. Han tvingade bort tankarna och betraktade henne. Den smala magen som växte och krympte när hon andades. De vackra kullarna som utgjorde brösten. Det var kallt, men hon var säkert kåt också, bröstvårtorna var alldeles styva. Under armarna var allt hår bortrakat, men vid hennes venusberg fanns det fortfarande lite kvar. Hennes fitta glänste lite, den var våt och han kände kuken bulta. Han stack ner handen i kalsongerna och grep tag om kuken. Så stapplade han fram på knä några steg och lade händerna på hennes sidenmjuka mage, han smekte den och böjde sig framåt och kysste magen. Därefter lade han högra handen vid hennes midja och den vänstra på hennes ben för att smeka hennes lår. Han riktade munnens fokus på hennes väntande våta fitta. Med tungspetsen nuddade han vid hennes klitoris och han kände hur det pirrade i hennes kropp. Han kysste hennes blygdläppar och lät tungan lapa fittsaften mellan dem. Hon började mumla stönande när han slickade henne, han tog ett fast tag om hennes midja och höll i henne medan han kysste hennes kön. Utan motstånd lät hon honom fingra på fittan med både ett och två fingrar, när de var blöta av hennes fittsafter lät han dem glida in i henne. Han juckade försiktigt hennes rosa fitta medan han retade klitoris med tungan.

Hennes stönanden blev högre. ”Jag älskar dig”, mumlade hon. Han tittade upp på henne och mötte hennes ögon. Hon andades tungt och log mot honom, hennes ord bar hela världens sanningar, det var inte bara som hon sa. ”Jag älskar dig också”, svarade han tyst och satte sig upp på knä. Han tog tag i kalsongerna, de gled kvickt ner över kuken och den ställde sig pekandes rakt ut. Han fick av sig kalsongerna och kastade dem bakom sig. Han tog tag i kuken med högerhanden, handen skakade lite av nervositeten och kylan. Känslorna var så nya, men han skulle inte ändra dem om han kunde, hon sade att han var hennes bror, men det var han ju inte. Men å andra sidan var han här, och det kunde han inte vara. Han lade kuken mot hennes fitta och tryckte in den. Den gled så lätt in i henne och han lutade sig framåt och kysste henne. I lätta stötar älskade han med flickan han mer och mer började se som sin syster. Hon log tillbaka och strök handen genom hans långa hår. Han såg henne i ögonen, de vackra ögonen, som lett honom in i det här. Ögonen som fortrollat honom och fått honom att aldrig vilja lämna den har världen, världen som inte kunde finnas. De visste så väl att ondskan växte sig starkare, att den kröp i skuggorna från isträden bara ett par meter ifrån dem, men i den brinnande lyktans sken var de säkra för stunden. Han knullade henne i skenet och kände hennes varma fitta krama om kuken så underbart som aldrig förr. Hennes leende ansikte grimaserade när han var helt inne i henne. Spänningen steg och känslorna var öppna. Han älskade henne faktiskt. Han stötte i henne hårdare och stönade dovt, hon stönade sedan länge ganska högt. Det gjorde inget, ingen kunde höra.

Han knullade henne hårdare hela tiden och kände att de blev en när hennes fitta hela tiden kramade om hans kuk hårdare. Värmen mellan dem gjorde dem lite svettiga och klibbiga, och det fick deras kroppar att klatscha till varje gång han stötte i henne. Han knullade henne allt snabbare och stönade högre, han kom på sig själv med att blunda och slog genast upp ögonen. Han ville aldrig släppa Saga med blicken. Hon var så vacker att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han mumlade något och drog sig ur henne. Hon såg undrande på honom och han mumlade åt henne att lägga sig över honom. Hon gjorde som han sade och kröp upp på honom. Han tittade henne djupt i ögonen och tog tag i kuken. Kåtare hade han aldrig varit. Han lade den mot syrrans fitta och smekte lite med ollonet mot klitoris. Hon stönade och mumlade ”snälla, snälla…” Vad hon menade visste han inte, men han juckade till och kuken dök in i henne. Hon bet tag om underläppen och stönade. Han tog tag om hennes fasta stjärt och smekte den medan han började knulla henne allt hårdare. Han kände hur hon började göra motjuck. Snart red hon honom helt självständigt, han låg där och tog emot. Läpparna skälvde och han knöt nävarna hårt. Han kände hur ögonen rullade bakåt och hörde sig själv halvvråla ut sin njutning varje gång Saga klatschade i honom. Hon satt upp på hans kuk och red honom hårt, red honom vilt. Hennes bröst guppade upp och ner och det gick inte att låta bli att sträcka fram händerna och smeka dem. De var mjuka, silkeslena. Han njöt och kände att hon gjorde det också. Hennes långa, blonda hår svängde i luften när hon red honom i en allt snabbare takt. Hennes underbara, heta kropp var oemotståndlig i lyktans dunkla sken.

Det var iskallt ute och säkert lika kallt inne i tältet, men Einride kände svetten tränga fram ur porerna. Han flämtade och grymtade om vartannat. Hans djuriska morranden gjorde Saga ännu kåtare. Ända sedan han först pratat om att de inte var syskon hade hon känt hur hon dragits mer mot honom, hur tankarna slutat hos honom varje natt. Hur varje dag börjat för honom. Hon hade känt hur hjärtat börjat slå bara för honom. Ändå var han hennes bror och hon älskade honom på det viset också. Men det djuriska försvann inte, den övermannande känslan att han var den hon älskade på alla sätt, kroppsliga och spirituella. Känslan att han var den hon skulle vara med, att han var hennes livs kärlek, försvann inte och på något vis visste hon att han kände precis som henne. Hon hade aldrig varit så kåt. Hon red sin bror, hon knullade honom för allt hon var värd. Hon kände hur hans kuk fyllde fittan, fyllde henne som hon aldrig kunnat tro. Hon lutade sig fram, håret hängde ner över deras ansikten, och så kysste hon honom. Deras tungor möttes i en kaskad av eld och evig, brinnande kärlek. En tornado av passion.

Einrides kuk bultade, den skrek, han var så nära att komma, men han kunde ändå hålla på hur länge som helst. Han krävde att få ge Saga en orgasm först. Hennes bröstvårtor var styva i hans händer, han nöp dem och kände hur hon njöt. Hennes fitta kramade så vårdande, så ömtåligt omkring hans kuk, men ändå hett och så fyllt av all kåthet hon burit inom sig. Han förde handen dit ner för att smeka hennes fitta, hennes stönande blev till skrik när han stimulerade hennes klitoris och drog henne närmare randen. Testosteronet flödade i honom och han tog tag om hennes armar, lyfte och lade henne på rygg intill honom. Han skyndade sig att få in kuken i hennes våta fitta. Den underbara, rosa lilla fittan. Han morrade och försökte hålla sig så länge han kunde från att komma, besten i honom brydde sig inte om hans egna djuriska behov. Det var hon som var viktig. Hon låg där med ansiktet vänt åt sidan och håret utspritt på filten under som en solfjäder. Hennes vackra läppar var ett enda vackert leende och hon stönade hela tiden ”mmm…” Hennes händer strök honom över ryggen och naglarna rispade honom när hon kom, hennes kropp spände sig och hon slöt sina ögon, underkroppen darrade lite och det stimulerade kuken otroligt. Med höga stön fick hon orgasmen hon längtat efter. Nar hon kom ur orgasmens grepp släppte hon sitt grepp om honom, hennes händer gled ner och landade på det mjuka underlaget. Han lade sig över henne och kysste henne, han knullade henne saktare och smekte bort en hårstrimma ur hennes ansikte. Han kände hennes vackra bröst tryckas mjukt mot honom.

Hon log mot honom och andades tungt, hennes läppar skakade och hon försökte tacka honom, men fick inte ut ett enda ord. Han kysste hennes underbara, mjuka läppar, kysste hennes haka. Han kysste hennes hals, lät tungan smaka på den. Tungan rullade neråt, fångade in ena bröstvårtan. Han nafsade i den och lät tungan göra piruetter. Saga började stöna igen. ”Mmm… fortsätt…” mumlade hon. Einride log för sig själv och kysste brösten, lät tungan utforska dem noga innan han fortsatte neråt. En kyss på hennes lilla navel. En kyss på venusberget och han nådde fram till fittan. Hans tunga gled silkeslent över hennes klitoris och fick henne att tappa andan, hennes stönande ökade allteftersom han gav hennes fitta den bästa behandling han visste. Han trängde i henne med tungan medan han smekte klitoris med ett par fingrar ömsom pullade henne snabbt med ett par fingrar och slickade klitoris. Han hörde hur hennes andra orgasm kom och kände smaken av hennes fittsafter som rann ut, landade på tungan och en del ner på filten. Hon stönade och bedyrade sin kärlek för honom. Hon älskade honom, han älskade henne också. När stunden var inne kunde han inte hålla emot mer; han satt sig upp på knä och släppte han allt som höll tillbaka och sprutade ur sig sin sats. Han kände hur pungen sköt ur sig för allt vad den orkade, och han stönade orytmiskt medan sperman flög från kuken och landade på Sagas mage i flera vita strängar. Utmattad föll han nästan över henne med hela sin tyngd, men han lyckades styra undan och landade istället pladask bredvid henne. Efter allt deras liv pekat mot var det för varandra de levde. Därför var ondskan långt bort, inte ens i skuggan av isträden utanför. I sitt tält var de säkra i natten.

Einride drömde, han visste det. Rummet var täckt av svart mögel och det kröp insekter på väggarna. Det var det rum han en gång kallade sitt. Nu var det som om undergången träffat jorden och det här var vad som återstod. Han hade vaknat i sin säng. Han öppnade munnen för att prata men allt som kom ut var ett tomt eko. Minnen om snö, is och Saga. Plågade minnen om död, lidande och allt han lämnat bakom sig. Hjärtat kändes tomt och han höll det i sin hand. Han hade ingenting i bröstet där det en gång suttit. Det var förkolnat och svart. Allt det en gång slagit för var dött, borta och glömt. Han hade ingen skugga, den hade brunnit upp i Armageddons mörka hålor där han en gång suttit fängslad. Utanför fönstret fanns reflektionen av världen. Den bleka viskning som återstod. Himlen var grå och regnet föll. När det föll var det regn, när det fallit var det blod. Över den askgrå himlen flög en ensam korp förbi, vars öde nu låg inför den. Einride grät, tårarna lämnade mörka streck som om han grät aska. Inför hans ögon började tecken blekna fram. På väggarna, på taket, golvet. Himlen brann tecken. Korpen skrek dem. De fyllde hans ögon. De var runor. Einride talade dem, hans röst ekade som det olyckliga klagandet från själar i ofrid. ”Inget mer tvivel, ingen mer klagan.” Hjärtat i hans händer lyste. ”Svaret är min dröm.” Det pumpade, det slog varje slag. ”Jag är magin.” Hjärtat var rött och varmt och fyllde honom med drömmar ingen vågat drömma förr. ”Jag är framme, ödet har fört mig hit.” Runorna skrek överallt runt honom, det enda han såg var dem och hjärtat. ”Inget mer tvivel, ingen mer klagan. Det är allt jag känner. Det är en enda blick. En blind ängel, ett sista hopp. Svaret är i mina händer.” Einride vaknade med ett flämtande i tältet. Han svettades. Han kände hur kylan bet i hans kropp, men han var varm. Han höll hårt om Saga. Hon sov lugnt. Lyktan hade slocknat. ”Upp”, sade han, ”vakna!” Saga vaknade, hon gnuggade ögonen, ”vad står på?” Einride skyndade sig upp, fick på sig kläder, ”vi måste sticka, de är på väg hitåt”, hetsade han, ”skynda dig, de kommer!”

Isträdet krossades och föll i klumpar ner till marken när bergatrollets klubba träffade det. Trollet var stort, täckt av långt svart hår och hade en kolossal, hårlös näsa. Dess armar var långa och benen korta. Det var kedjat kring halsen. I andra änden fanns en man som såg ut att ha någon allvarlig form av rabies. Einride och Saga kom ut ur tältet och fann sig själva omringade. Deras hästar var spårlöst borta, med all säkerhet hade bärsärkarna tagit dem. Einride drog svärdet, redo att dö om det var så. Saga var rädd. Hon trodde att allt var slut när hon hörde bergatrollets dånande vrål, men trollet tystnade fördummat när marken började skaka. Ett litet skalv som fick hela bärsärkahären att tappa balansen. Några föll. Alla tittade de förvirrat omkring sig. De såg inget, isskogen var lika stilla som alltid och himlen täckt av gråa moln. Snön på marken var lika vit som alltid. Ett till skalv skakade marken. Rädda röster började höras och Einride kände Sagas armar hålla hårt om honom. Åskans muller dånade tyst bortom horisonten. Marken skakade igen, hårdare, och igen ännu hårdare. Bärsärkar flydde, trollet såg dummast ut av alla. Saga tappade balansen när marken skakade till igen. Einride följde efter och fortsatte att hålla om henne. Alltihop kändes bekant någonstans ifrån, men han visste inte var. Marken skakade till igen och en bärsärk vrålade till. Han pekade bortåt berget. Einride såg hur män flydde i skräck och tittade ditåt. Nerför berget mullrade vad han bara kunde anta var jotun.

Han skakade själv av skräck och kände hur Saga gjorde detsamma. Många av bärsärkarna hade flytt, men några var precis som dem, oförmögna att röra sig, förstenade av skräck. Trollet grymtade fyllt av skräck och begrep inte. Det stirrade korkat på den kolossala varelsen som kom vandrande mot dem. Issträd splittrades vid jättens varje steg. Blott intill vita skogen stannade den. Minst femton meter till höjden sett stack dess huvud upp över de minsta trädtopparna. Liksom hos troll var dess ben korta jämfört med resten av kroppen, men fötterna stora och klumpiga. Magen var stor och armarna långa. Håret på dess huvud var rödbrunt, liksom det tjocka skägget, som var som ett helt lövverk. Kroppen var hårig, men den hade någon sorts primitiva kläder på sig. Dess stora yttre vittnade om att den måste äta enorma mängder varje dag, men jätten såg välnärd ut. Kroppshyddan var omfångsrik och armarna tjocka, om än väldigt muskulösa. Jätten kunde säkert lyfta och kasta klippor och stenblock lika stora som hus. Munnen var stor och full av trasiga tänder och näsan liknade bergatrollets till formen. Hela jätten såg ut som ett enormt troll snarare än en kolossal människa.

Jätten böjde sig framåt, synade de små människorna i skogen och vrålade. Både Einride och Saga höll för öronen och skrek själva. Ljudet var för Einride som om han stod intill en startande 747:a. Trollet vrålade tillbaka, det hörde inget. Jättens vrål hade lämnat det utan hörsel. Det vevade till med klubban och kastade iväg den mot jätten, som var minst tio gånger så stor. Jätten klampade fram genom skogen och med ett svep dunkade den till trollet och slet med tiotals isträd. Bärsärkarna var försvunna. Einride och Saga satt på knä mitt i skogen och kramade om varandra hårt. Einride mumlade. Runorna. Han försökte förstå dem. ”Inget mer tvivel, ingen mer klagan. Svaret är min dröm. Jag är magin. Jag är framme, ödet har fört mig hit. Inget mer tvivel, ingen mer klagan. Det är allt jag känner. Det är en enda blick. En blind ängel, ett sista hopp. Svaret är i mina händer.” Han rabblade ramsan om och om medan jätten synade sig omkring, den måste se dåligt för den kunde inte se dem. Den letade efter dem. ”En blind ängel, ett sista hopp. Svaret är i mina händer.” Einride slog upp ögonen. ”Svaret är i mina händer.” Jätten vrålade mot skyn när Einride förstod runornas hemlighet och skrek svaret. ”Saga!” De blundade och världen tystnade. När Einride öppnade ögonen såg han isträden smälta, vart och ett sjönk till intet och blev till ingenting. Den grå dagshimlen var utbytt mot nattens mörker. Snön under dem var borta och det grönaste gräs låg utsträckt i dess plats. En sommarhumla flög tätt över marken i jakt på blommor. En bit ifrån dem låg tältet. Det hade rasat och låg i en enda stor klump, äpplena låg kvar i säcken där i. Över stjärnhimlen spred sig ett norrsken. De vackra gardinerna i alla tänkbara färger dansade över skyarna som lågor av sammet. Sedan, från ljuset, kom en vit häst. På den satt en fager sköldmö med gyllene hår. Hon stannade inför Einride och hans syster och sade: ”välkommen till Asgård, runläsare.”

Idun satt funderande, begrundande vid kanten av sin damm, under sitt äppelträd. Månskenet i mörkret kastade sitt bleka sken på vattnets yta och speglades upp på den vackra kvinnan. Valkyrian ledde Einride och Saga till henne, visade vägen genom buskagen som omgav hennes oas. Sedan bugade hon sig och gav sig av. Einride höll säcken i ett hårt grepp när de två vandrade fram till den stillsamma gudinnan. Han kände att hjärtat stod helt stilla. Inget han varit med om var möjligt, men precis framför honom satt en levande gudinna. När de kom närmare vände hon upp ansiktet och tittade på dem. Hon log när hon såg dem. Hennes långa, gyllene skinande, blonda hår slutade i små lockar, och ansiktet som var så vackert, med hennes näsa, hennes mun som alltid kunde unna ett leende. Och de ljusblå ögonen, de som höll fåglarna vid liv, de som höll haven böljande och de som höll varje ros växande. Idun var fruktansvärt vacker. Så vacker att det gjorde ont. Hennes leende brände in till roten av hans hjärta. Han fick inte ur sig ett ord, utan sträckte mumlande fram säcken. Hon lade stilla handen på hans. ”Låt dem rulla”, sade hon med en röst så mjuk att den knappt överröstade vinden. Einride öppnade säcken och släppte ut äpplena. De rullade i alla riktningar över gräsmattan. Einride kände hur Saga försökte krympa där hon stod bakom honom. Idun plockade upp ett äpple, betraktade det en liten stund och räckte det sedan till dem. Einride tog emot det, tittade på det och bet sedan. Det smakade som vilket äpple som helst, men när han åt det kände han frid. Som om solen sken inifrån honom, som om allt var och skulle vara bra i evighet. Han gav äpplet till Saga. Hon tycktes tveka, men tog sedan emot det. Även hon smakade och sken upp likt solens första strålar en sommarmorgon. Idun log mot dem. ”Imorgon”, sade hon, ”beger vi oss till Valhall.”

Einride och Saga sov intill varandra i det varma gräset under sommarnattshimlen. ”Vi har klarat det”, sade Einride till henne. Hon log och kröp tätt intill honom. Einride tog hennes hand och kysste henne. Hon vände bort ansiktet, ”bror…” sade hon, ”vi får inte.” Med lätta fingrar vände Einride hennes ansikte tillbaka, ”syster”, svarade han, ”det väljer ingen annan än vi.” Konflikten inom honom skrek. Han kunde inte kalla henne annat än hans syster, och det gjorde det så fel. Men han ville. Även Saga kände konflikten, den fanns i henne också. Men även om det var fel så var det bara så det kunde bli. Einride smekte hennes kind, ”vi har klarat det”, sade han och kysste henne. Hon log och kysste honom. Han hade ropat hennes namn. När morgonens strålar sken över dem väckte Idun dem. Hon hade äpplena i en stor korg som hon bar i famnen. Hon gick före dem över den visträckta gräsmattan. Einride tittade omkring sig, borta i horisonten på ena sidan såg han en bergskedja torna upp sig, på den andra fortsatte grönskan tills den mötte den ljusblå himlen. Ett par svalor flög förbi över deras huvuden, sjungandes sin sång. Idun pratade glatt med dem, Saga svarade inte. Hon var för blyg, förståeligt, trots att Idun gång på gång försökte tala med henne.

Einride berättade om deras resa till Asgård och Idun lyssnade intresserat. Som ett barn som fick höra en godnattsaga. Han berättade om skogsrået och Gullintanne och om Vingnir som gav sitt liv för dem. Saga var blyg, nervös. Men där hon gick och lyssnade på Einrides historier kunde hon inte undgå att betrakta gudinnan som skrattade med honom. Hon var vacker. Allt Idun hade på sig var som ett lakan. Så lätt att vinden lyfte det när den pustade till. Hon hade det så det täckte brösten bara precis. Hennes långa armar svepte genom vinden när hon smekte den, hon var som ett med naturen. Einride bar hennes äpplen. Saga kände hur hon blev allt kåtare när hon betraktade Iduns lekfulla uppenbarelse. Det var något hon aldrig hade trott, men hon fick hålla sig för att inte låta handen gå lös på fittan, som blev våtare hela tiden. Hon var nervös också, inför Idun. Hon vågade inte riktigt svara när hon tilltalade henne.

De följde Idun till Valhall. Väggarna var höga och prydda med konstverk och flaggor. Väggarna var av sten och de färgade banden som löpte längs dem var färgade i många olika färger. För ljus satt facklor brinnande med jämna mellanrum på bägge sidor. Noggrant och vackert uthackade runor täckte hela väggarna, även bakom allt som var placerat där. Einride ville stanna och läsa, men det var inte läge för det. Det lilla han snappade upp var historier om gudar och män. Hjältemod och strid. Kärlek och förräderi. En stor båge öppnade upp in till stora salen. Där innifrån lyste ett varmt sken. Instinktivt ville han gå in dit. Idun stannade till innan de gick in, bad att få äppelkorgen från Einride. ”Uppför er nu”, sade hon och sken upp i sitt stora leende. Sedan gick hon före dem in i salen. Det första Einride lade märke till var den stora brasan mitt i salen som kastade lågor uppåt genom ett hål i taket. Den kastade ett varmt, orange ljus över resten av det stora rummet. Bara hörnen var mörka. Väggarna var också här prydda med enorma flaggor i olika färger och med olika symboler. Klanflaggor och även här facklor. Konstverken var vackrare och runorna ifyllda med färg, så de gick lättare att urskilja. Egentligen väldigt anspråkslöst, men det tog ändå andan ur Einride. Det var enkelt, men storslaget. Salen var enorm och alla rösterna ekade. Bägge väggarna till höger och vänster fanns dörrar, oräkneliga, stora dörrar. Massor av rader långa bord stod uppstaplade genom hela salen. Vid dem satt tusentals och åter tusentals män. Fallna krigare, enhärjar. De åt en kolossal festmåltid. Vid bortre änden av rummet stod ett upphöjt långbord. Männen som satt där var inga vanliga män.

Idun gick i gången mellan borden med sin korg. Einride kom på att han och Saga hamnat på efterkälken, han hade stannat när han såg rummet. Han skyndade ifatt henne. Saga höll sig hela tiden nära honom, hon höll i hans särk och försökte gömma sig lite. Det tog sin tid att gå ända bort till hedersbordet. I sanning, kan ingen större sal någonsin funnits. Väl framme stannade Idun framför trappstegen som ledde upp till tribunen där bordet stod. En stor, gråhårig gammal karl reste sig. Han hade suttit i mitten. Han betraktade Idun en stund, tills vad som kändes som hela salens ögon var vända mot de tre. Han höjde handen, signalerade till enhärjarna att fortsätta sin festmåltid och gick sedan hela vägen runt bordet och fram till Idun. Han betraktade korgen i hennes armar, hon log och han tog upp ett och tittade på det. Ett leende spred sig i hans ärrade ansikte, genom det tjocka grå skägget. Mannens klädsel var anspråkslös och enkel, särk och byxor gick i brunt, men på ryggen hängde en kappa i det vitaste tyg. Och så bet han i äpplet och föryngrades. Håret och skägget blev rödbrunt och rynkor försvann från hans ansikte. Som en gammal man som plötsligt blev ung igen. Han vinkade Einride och Saga till sig. Alla andra som suttit kring bordet hade rest sig också och Idun började dela ut äpplena. Var och en åt gudarna sina äpplen och föryngrades.

Einride gick fram till karlen. Saga tassade dolt efter. Han hade sett stor ut, men Einride var längre än honom, om än inte lika kraftigt byggd. Ett av hans ögon saknades, ögonlocket var bara stängt och såg platt och skrynkligt ut. ”Oden”, viskade Einride. Det var Oden. Gudarnas gud. Einride förstod Sagas rädsla. För henne var det som det hade varit för honom att träffa Jesus, eller kanske någon gudom som han faktiskt brydde sig om. ”Jag ser”, började Oden, hans gamla röst lät rosslig och han hostade, sedan gick det bättre, ”jag ser att ditt namn bara är ett namn.” Odens öga, som suttit stenhårt på Einride ändrade nu fokus. Hans skäggiga ansikte bröts av ett brett leende. Han tittade på Saga som förskräckt försökte gömma sig. Ansiktet var rött och ögonen pekade ner i golvet. Einride klev ett steg åt sidan och blottade sin syster för guden. Hon såg ut att hata honom, men Oden sträckte ut armarna och tog tag i hennes. ”Ni är välkomna, Saga”, sade han. Hon vågade inte titta. Einride avbröt. ”Hon är lite nervös.” Oden tittade på honom. ”Men det är inte du”, sade han, ”varför inte?” Einride tänkte efter. Han kanske borde vara mer nervös. ”Jag har aldrig trott att du finns”, svarade han. Oden skrattade och lade armen om Einrides axlar och den andra armen om Sagas. ”Kom, sätt er”, sade han, ”Andrimner har lagat till fläsk av den högsta kvalitet, och jag förstår att ni är utsvultna.” Han visade dem till bordet och gav dem plats intill varandra. Fläsk från Särimner serverades. Särimner var grisen som slaktades varje kväll och återuppstod varje morgon för att kunna slaktas igen till kvällen. Bacon som utklassade allt det snabbköpet kunde erbjuda. Saga åt också trots sin nervositet, hon var utsvulten.

Guden som satt vid andra sidan om Einride såg kolossal ut. Trots att han inte var större än en vanlig storväxt karl. Långt, mörkbrunt risigt skägg, fullt i tovor och en och annan kvist. Huvudet pryddes av hår som var i samma kaliber. Även han hade föryngrats, hans äpple hade tuggats på och låg nu framför honom. Växtätarmat egentligen. I sin stora hand höll han en ännu större sejdel full i mjöd som han sänkte i ett svep. Han släppte ut en ljudlig rap och torkade bort några mjödstrimmor som runnit ut i skägget med sina stora fingrar. Sedan petade han sig grundligt i örat, tog ut fingret och tittade på det med ett skeptiskt uttryck i ansiktet. Han torkade av fingret på sin tjocka, smutsiga särk. Einrides ögon drogs till den kolossala hammaren som satt fastlåst i hans bälte och han begrep att han dinerade med Tor, åskguden vars namn han fått till låns. Hammaren var inte alls som Einride hade föreställt sig från alla konstverk och små löjliga ”patriotiska” halsband, den var inte välformad och fånigt utsmyckad. Den var bara ett tjockt träskaft, som det hos en yxa och en stor, svart stenklump som formats fyrkantig med dåliga verktyg. Den såg sliten ut. ”Mjöööd!” vrålade Tor med en stämma som kunde väcka sådana som inte lever. Mjöd serverades den ursinnige guden som genast sänkte stopet och vrålade om ytterligare påfyllning. ”Du måste förlåta min bror”, hörde Einride framifrån sig. Han tittade upp. ”Mjölner stals nyligen av en jätte och sedan dess är han arg ständigt, trots att hammaren är honom tillbaka”, fortsatte guden. Einride nickade, en aning lugnad. Han försökte tänka efter, men mindes inga fler av asarna. Han tittade på guden. Till utseendet lik Tor, men hans skägg var ljust och inte alls risigt. Det var tvärtom prydligt ordnat. Hans kläder var också snygga, han hade en helt ny mockaväst med detaljer i guldfärgat tyg och en mantel i ulvskinn. Han åt klumpigt med vänsterhanden, som om han var högerhänt egentligen. Men han hade ingen högerhand. Einrides ögon blev gråa och glasartade.

Einride såg ett flertal gudar, bland dem Oden och Tor, kämpa för att hålla en enorm gråvit hund, en varg, fjättrad. Det var mörkt, längst in i en grotta. Stenväggarna var uthuggna och det löpte stora kedjor från flera ställen på väggarna till vargen och fjättrade den kring halsen och tassarna och kedjorna var runor inför Einrides ögon. Vargen var säkert dubbelt så stor som en vanlig varg och dess ögon utstrålade ondska rätt ur själen. De dreglande käftarna var full i vassa tänder som inget hellre ville än att slita asakött. Den morrade dovt, med ett läte som skrämde Einride och fick hans hår att resa sig. Det var Fenrisulven. Men den kom inte loss från kedjorna. Framför vargen stod Tors bror, guden som frammanat Einrides syn med högra armen utsträckt. Handen höll han i dess mun. Hans ögon slöts och han sjönk ner på knä när vargen bet av den. Rött blod rann fram över marken och ulvens käftar och blodet var runor. Men gudarna firade. Fenrisulven kunde inte komma loss. Runorna fyllde Einride och talade om gudens namn för honom: Tyr. Han rycktes tillbaka till Valhall och ögonen gick tillbaka till att bli Magnus. Han tittade på Tyrs hand, eller åtminstone där den skulle ha varit. Stubben såg skadad och bränd ut, men den verkade inte göra ont. Eller åtminstone visade inte Tyr någon smärta. Einride kunde i sitt inre höra hans hjärtskärande vrål när såret kauteriserats. Han betraktade den och såg hur den då och då vickade till. Vargen hade bitit av handen strax ovanför handleden så att en liten bit fortfarande fanns kvar. Då och då vickade den till. Tyr betraktade runläsaren som inte kunde slita ögonen från handstumpen och flinade nöjt.

I skuggorna rörde sig en figur, hälften jätte hälften gud. Lång och smidig, slug och illvillig. Lokes ögon fylldes av eld och hat. Men Ragnarök var nära. Han höll sig om handlederna och gned dem där han gick. Han hade naken hållits bunden, men kommit loss. Därför var Ragnarök nära, det hade förutspåtts. Men allt hade inte gått som det förutspåtts. Fimbulvintern var minst sagt obefintlig för människorna och deras liv hade fortgått som vanligt. Bara två av dem skulle enligt sagorna överleva, men de levde allihop alltjämt som förr. Därför kanske Ragnarök kunde sluta annorlunda, inte som det förutspåtts. Loke flinade. Han kände inom sig att hans tidsålder nalkades. Det skulle bli han som stod segrande efter striderna och han som kunde lämna sina spår över Yggdrasil. Han skulle äkta Idun och ha hennes äpplen nära ständigt. Ingen skulle få chansen att som han stjäla dem och sprida dem för vinden. Han smög på sina bara fötter längs den kalla stenen. Vargens morranden blev högre ju längre in i grottan han kom och till sist såg han den. Fenrisulven, hans son. Ulven lugnades när den såg Loke komma. Även den visste att det betydde att Ragnarök var nära. Och den kloke vargen skulle också spela sin roll. Men vargen var inte alls som Loke, den var smart men kunde inte tänka såsom sin far. Fenrisulven drevs av pur instinkt, inte av beräknad list. Loke lade sin beniga hand mot vargens päls. Länge hade han suttit kedjad, gått utan mat. Nu var hans tid kommen. Han befriade ulven ur dess kedjor och med ondska i blicken färdades de genom Nifelheim och till Hel. Loke skulle väcka Nidhogg.

I Hel härskade Lokes dotter. Dottern som gav dödsriket dess namn. Loke hade många barn. Förutom Hel och Fenrisulven var det Midgårdsormen som när Ragnarök nalkades skulle komma upp ur sin djupvattensgrav och slå till mot asarna vid Lokes sida. Som märr hade han också blivit mor till Odens åttafotade häst, Sleipner. Han visste att han hade givit Oden mycket, förutom Sleipner också Gungnir, hans näst intill oslagbara spjut. Men de var också blodsbröder. Det plågade Loke djupt inuti att han måste tvingas förgöra Oden, men han tvingade bort alla känslor. Han ville inte känna dem. Han ville drivas av sitt hat. På sin tron satt hon. Till hälften vacker ungmö och till hälften likblek och döende. Tor hade kastat henne hit och när hon slagit marken förvreds ena sidan av hennes kropp. Hel tog hand om de som dött och inte kommit till Valhall, dit bara de som dött ärofullt i strid kom. Kvinnor, barn och gamlingar hamnade hos Hel. Det var inget evigt lidande, men det var heller inget liv alls de fick. Deras själar togs om hand i evighet. Inte mer. Ingången till hennes rike vaktades av varghunden Garm, som var Fenris avkomma. Loke steg naken fram till sin dotter som alltjämt betraktade honom. Hon steg ner från sin tron och mötte honom. Han tog hennes händer i sina, både den friska och den kalla, döende. Och så log han. ”Min dotter”, sade han, ”det har dröjt alldeles för länge.” Hel nickade och lade sin friska hand mot hans nakna bröst. Hels mor var också Lokes dotter. Angerboda, som han fött två gånger. Var gång efter att de andra asarna bränt henne. Snart skulle han ge Hel en plats i Asgård. Hon skulle inte behöva härska över de döda länge till.

Fyra: Valhall

Einride gäspade. Han var väldigt förvirrad över allt som pågick. Han låg i bädden som tilldelats honom om funderade på var det egentligen var som pågick. Han låg med armarna i kors under huvudet. Ögonen började slutas, han var så mätt att allt han ville göra var att sova. Han hade inte ens krupit in under filten. Snarkandet från hundratals män började ljuda omkring honom och trots att det var jobbigt störde det honom inte. Det var som om det gav honom en viss frid. Snart försvann ljudet bleknande. Han tittade sig omkring och såg att alla enhärjarna fortfarande snarkade ljudligt, men det hördes inget. Alla sov inte, vissa låg vakna. Hela rummet var som en enda stor korridor, hundratals meter i längd och säkert femton i bredd. Det fanns hundratals likadana rum, både ovanför och under detta. Och på alla sidor. En enda stor militärbarack där enhärjarna sov varje natt i väntan på den sista striden. Deras bäddar stod parallellt med varandra pekandes ut i gången vid de båda långsidorna av lokalen. Sängarna var enkla och byggda av trä, men när Einride först lade sig ner stönade han av välbehag. Det var den mjukaste och skönaste säng han någonsin legat i. Han blundade och andades ut.

Saga och Idun ledsagades av ett par valkyrior tillbaka till Iduns oas. Saga hade tvingat i sig lite mjöd under middagen och var nu en aning onykter, och mer än en aning förstummad över att hon faktiskt befann sig i Asgård bland gudarna. Det var Odens vilja att hon skulle följa med Idun och stanna i hennes boning under deras besök, enhärjarnas baracker var inget för töseflickor.  Oden hade viskat orden till Idun, men hans brummande stämma var högre än han trodde och Saga hörde honom. Hon hade rodnat lite när han sade det, men hjärtat slog extra snabbt när hon insåg att Oden faktiskt tänkte på henne och hennes välmående. Iduns häst sken som snö i natten, alldeles vit. Saga red precis intill henne, hennes häst var brunfläckig och bar henne väldigt fint. Hon böjde sig ständigt fram och klappade den på halsen. På något vis kände hon sig dragen till hästen, den var så fin. Hon kastade en tanke på Rimfaxe och Skinfaxe. De måste ha blivit mat för en jätte vid det här laget. Framför henne red en valkyria, samma som mött henne och Einride förra natten när de kom till Asgård, en vacker sköldmö med sitt blonda hår i en lång fläta som hängde ner på ryggen, på huvudet hade hon en hjälm av metall och ständigt i ena handen satt ett spjut. Bakom dem red en rödhårig valkyria, också hon var vacker men hennes vågiga orangeröda hår böljade ner över axlarna och längs ryggen. Också hon hade en hjälm med ett litet ansiktsvisir på huvudet och ett spjut i handen. När Saga betraktade dem kunde hon inte undgå att tycka att de… gnistrade, de sken liksom. De påminde henne om norrskenet.

Festen i Valhalls stora sal hade dukats undan och inte ett spår av den fanns kvar. Bordet framför Odens tron var flyttat och flera andra sittplatser till gudarna som befann sig på mötet hade ställts fram av tjänarna. Asarnas sorlande lät mumlande när de samtalade lågt med varandra, två och två. Oden satt tyst på sin tron med huvudet nerböjt. På hans ena sida satt Tor och på den andra Tyr. Han nickade åt Tor som genast reste sig och krävde tystnad med sin mörka, grymma stämma. Och det blev tyst. In i Valhall kom Hugin och Munin flygande. De var Odens två korpar som flög runt Yggdrasil och såg allt, de kom för att rapportera till Oden. De slog sig ner på varsin av hans axlar och började viska till honom. Oden nickade bara medan de pratade. När de var färdiga viftade han i luften och de flög iväg igen.

”Det är precis som jag fruktade”, sade Oden med melankoli i rösten, ”Loke har flytt och han har befriat ulven.” Tor intill honom morrade ljudligt, och när han förstod att Oden tystnat för att låta honom tala röt han: ”jag ska hugga huvudet av det förrädiska svinet!” Oden suckade och höll fram handen som för att be Tor lugna ner sig.

Ett vitt, men varmt, sken spred sig i salen. Einride slog upp ögonen och tittade. Han såg att i gången mellan sängarna gick säkert hundra vackra kvinnor, alla med sköld, rustning, hjälm och vapen. De gnistrade, glänste. De var valkyrior. Han stirrade stumt på dem där de vandrade tyst. När han såg sig omkring såg han att en del enhärjar fortfarande sov, andra betraktade precis som han kvinnorna. Så började kvinnorna skingras och gå fram till de vakna enhärjarna och vid sidan av deras bäddar kränga av sig rustningarna. De tog av sig tills de var helt nakna och kröp ner i sängen hos krigarna. En av dem kom också fram till Einride, hans hjärta bultade - skulle hon krypa ner hos honom nu? Det gjorde hon inte, hon tog av sig rustningen och lade den på golvet intill hans bädd, sköld och svärd likaså. Sedan satt hon sig stilla ner på kanten av sängen. Med ett leende sade hon: ”det är din första natt här.” Einride nickade bara. Valkyrian som satt på sängkanten var otroligt söt. Hon hade långt mörkbrunt hår som hängde silkeslent kring hennes söta ansikte. Hon var i hans ålder, kanske något år äldre. Hon hade en utsmyckad vit särk på sig och ett par runda bröst avtecknade sig under den. De höjdes och sänktes när hon andades. Genom ett fönster ovanför sängen bredvid Einrides sken månen in och kastade sitt ljus på henne. Hon fortsatte prata: ”det är så här varje natt.” Hon log och så tog hon hans hand. Einride tittade omkring sig och såg omkring sig hur de andra enhärjarna knullade för fullt med sina kvinnor för natten. ”Vi gillar det”, sade hon, ”och de av oss som inte gör det avstår, precis som du kan göra.” Einride nickade och hon reste sig igen och tog på sig rustningen. Sedan slog hon sig ner på huk intill hans säng, ”du kommer att vakna utvilad imorgon och imorgon kväll kommer jag tillbaka. God natt, du enhärjar, asarnas förkämpe” Hon reste sig och gick därifrån. Einride tittade efter henne, hon vände på huvudet och tittade på honom. När hon mötte hans ögon log hon. Sedan försvann hon. Einride var förbluffad. Och hon hade kallat honom för enhärjar.

Förra natten hade Saga sovit utomhus i gräset, men nu släpptes hon in i Iduns hem. Omgivet av äppelträd i en stor ring stod ett vackert utsmyckat hus av vit sten. Det var helt cirkelformat och bara ena halvcirkeln var själva huset, den andra halvan bestod av pelare som slöt cirkeln, som en veranda, men istället för golv fanns där en bassäng med klarblått vatten som gnistrade i det månsken som trängde sig förbi äppelträden. Valkyriorna red tillbaka när de lämnat Saga och Idun, vars hästar nu vandrade fritt i oasen. En bit bort såg hon dammen som hon först sett Idun vid och buskagen som omgav oasen, och vid dammen låg ett tiotal rådjur sovande i godan ro. På andra sidan bortom Iduns stora boning sträckte sig en mörk skog. Hela området var fruktansvärt vackert och kändes helt naturligt. Luftigt och lugnande. Idun såg hur Saga betraktade området med stora ögon och tog tag i hennes arm. ”Kom”, sade hon och skuttade mot sitt hem. Saga fick finna sig i att följa efter. Iduns hem var luftigt och utsmyckat med mjuka kvinnliga former. Det doftade friskt av natur och överallt fanns blommor av alla slag. Saga slogs av hur stort huset faktiskt var. En vit stentrappa gick längs cirkelformationen och ledde till en övervåning, varifrån det ledde en stentrappa till en tredje. Idun förklarade att hennes sovrum fanns längst upp och hon överlät det till Saga för natten. På andra våningen fanns flera mindre rum, men även här var vackert utsmyckat och nyplockade blommor stod överallt. Idun lät Saga gå upp till den tredje våningen ensam. Där möttes hon av ett enda stort rum som var så vackert att hon tappade andan. På den platta väggen som vätte mot ”verandan” fanns en enda stor väggmålning som föreställde Yggdrasil, världsträdet. Hon såg Midgård, Asgård, Jotunheim och Niflheim. Små svarta figurer föreställde människorna. På toppen stod en gyllene tupp galande och längst ner låg en hoprullad drake, sovande. Iduns bädd såg alldeles nybäddad ut, hon hade säkert tjänare som gjorde allt detta åt henne. Ovanför sängen fanns ett avlångt hål i väggen, rummets enda fönster. Det var stort, men det släppte inte in någon kyla. Saga somnade snabbt, hon tänkte på sin bror och på Idun.

Världen var grå, himlen fylldes av svarta åskmoln som mullrade olycksbådande. Stormen efter striden. Einride stod kedjad tillsammans med hundratals av enhärjarna bland tusentals och åter tusentals lemlästade kroppar vars mörkröda blod färgade det grå gräset svart. En flock korpar ledda av Hugin och Munin svävade över skyn och försvann upp i molnen. De befann sig på det enorma slagfältet. Bakom Einride löpte en stenbro bort mot horisonten. Den var mörkgrå och förfallen. På toppen av en kulle stod en mörk, lömsk figur. Loke. Han skrattade när han såg ner över de fallna, döda. Ett tiotal jättar och ännu fler troll vandrade omkring på avstånd. Intill Loke satt Fenrisulven flåsande. Omkring dem stod också män som Einride skulle ha identifierat som enhärjar om det inte var för deras svarta klädsel, deras illvilliga flin och deras svarta ögon. Enhärjar som stridit för ondskans sak. Plötsligt bröt ett par av dem loss och släpade fram en sargad men levande figur. Det var Oden, hans ben var brutna och enhärjarna släpade honom i armarna upp för kullen där de lade honom på rygg. Einride såg hans bröstkorg höjas och sänkas ryckigt medan han rosslande andades sina sista andetag. Loke skrattade och tittade ner på honom, sedan vinkade han till någon bakom kullen. Upp på andra sidan kom ett troll vandrande, stort, hårigt och fult. I ena handen höll det en stor yxa som den gruffande höjde över huvudet och sedan slog ner mot marken där den skilde Odens huvud från kroppen.

Och Loke skrattade sitt hemska skratt igen. Och korparna i skyn föll in i skrattet. Fenrisulven höjde huvudet mot himlen och ylade. Och ljuden var som runor i Einrides öron. Loke böjde sig ner och plockade upp Odens livlösa huvud, han visade upp det och ondskans makter vrålade glatt. Deras vrål var som runor i Einrides öron. Sedan kom ännu ett troll uppför kullen. Einride flämtade när han såg att det höll Saga i ett fast grepp, båda hennes handleder rymdes lätt i trollets stora hand. Det lämnade över henne till Loke som flinande tog hand om henne, han lade armen om hennes midja. Hon vågade inte kämpa emot. Han flinade ondskefullt mot Einride, sedan vände han sig om och gick. Där han tidigare stått uppstod nu ett mörker, som flytande skuggor som spred sig genom vatten. Mörkret övertog en efter en enhärjarna som var Einride var fastkedjad i, och deras smärtfyllda rop var som runor i hans öron. Han kände hur mörkret tog honom, hans ögon blev svarta och han skrek. Och hans ångest var som runor.

Drömmen gick i spillror när Einride vaknade, trots mardrömmarna kände han sig utvilad. Omkring honom hade en del enhärjar redan rest sig, andra vaknade och var på väg upp, ytterligare några sov fortfarande. Han tog sig upp och följde efter några som klafsade mot den stora salen. När de kom dit satt där redan många enhärjar och åt frukost. Vid gudarnas långbord var det tomt. Einride tyckte sig se ett bekant ansikte någonstans, men det var borta innan han hann titta igen. Sedan hörde han en röst han kände igen. ”Einride!” Han tittade sig omkring, men såg inte vem det var, inte förrän Vingnir kom halvspringande fram till honom med ett stort leende. Einride höll på att trilla baklänges. Skrattande tog Vingnir hans hand och höll honom på fötter. Sedan lade han armen om hans axlar och ledde honom bort till ett bord.

”Jag visste ju att du skulle klara det”, sade Vingnir mellan tuggorna. Einride nickade och sa: ”ja… men hur kunde du göra det?”

”Jag dog”

”Men…”

”Enhärjar blir den som dör i strid”, sade Vingnir högtidligt och slog sig för bröstet. Han var uppenbarligen väldigt stolt över att vara död. Eller över att vara enhärjar, snarare, tänkte Einride. ”Gullintanne då, och Vile?” sade han.

”De är kanske här någonstans”, suckade Vingnir, ”men jag har inte sett dem.” Sedan tittade han på Einride, något tycktes fattas honom, så Vingnir sa: ”och Saga? Är hon här?”

Einride log när Vingnir nämnde henne, sedan nickade han och svarade att hon befann sig i säkerhet hos Idun. Det lugnade Vingnir, men han såg att det ändå var något som var fel, något tyngde runläsarens sinne. ”Berätta”, sade han, ”vad som står på.”Einride suckade.

”Jag drömde”, sade han, ”jag drömde om Ragnarök, om vad som händer efter.”

Saga vaknade av fågelkvittret i öronen, som en ljuv sång som fyllde hennes själ med ro. Hon sträckte på sig och såg sig om i det stora ljusa rummet. I fönstret satt två små svalor och kvittrade. Det såg ut som om de var förälskade. Saga klev upp och klädde sig, hennes kläder var rena och prydligt utlagda åt henne. En vit linnesärk som gick ner över knäna, och ett par enkla gråbruna byxor i ull, samt ett bälte som liksom hennes skor var av skinn. Hon var väldigt enkelt klädd, det syntes att hon aldrig haft mycket pengar. Hon var dotter till en arbetande dräng på den stora gård i närheten av hennes by. Gårdsägaren var jarl, och hade överlåtit skötseln av gården till byn eftersom att han aldrig kunde ta hand om den själv ändå. I gengäld att de brukade gården lät han dem leva på jorden och sälja det de sådde på marknader. Sagas far talade alltid vänligt om jarlen, han sade att utan honom skulle de inte kunna leva - jarlen höll hela byn vid liv, men trots att de hade det bra så var det inget överflöd av pengar. De flesta i byn hade sitt eget hem, kanske ett par hästar och på sin höjd ett par betesdjur.

Hon vandrade ner för trapporna, och såg på andra våningen hur några kvinnor, tjänare, sysslade med att hålla Iduns hem rent och snyggt. De log vänligt mot henne och hon log tillbaka. På första våningen satt Idun vid ett bord dränkt i en glänsande silvervit duk och samtalade med en av sina tjänare. När de såg Saga reste sig tjänaren och gick. Idun vinkade till sig Saga, som då slog sig ner vid bordet. Innan Saga hann säga något kom tjänaren tillbaka med en stor träskål. Den var fylld av frukt, inte bara äpplen utan många olika sorters frukt, vindruvor och bär och exotiska frukter som Saga aldrig sett förr.  Idun visade hur man åt banan och räckte en till Saga. Saga var lite skeptisk, men när hon tog en tugga av den söta bananen sken hon upp. ”Tack”, mumlade hon och Idun log varmt.”Du behöver inte vara så spänd”, sade Idun glatt och lade handen på Sagas arm, ”jag är precis som du.” Hon måste ha förstått varför Saga var så nervös, men hennes lugnande sätt och mjuka ord gjorde det hela tiden lättare för Saga att prata. Snart hölls hon inte tillbaka, utan pratade friskt, om än ändå något nervöst, med gudinnan. ”Vad sägs om en simtur i min damm sedan?” sade Idun med huvudet på sned, hon borstade lite i håret med handen. Saga nickade.

Einride fick på sig en rustning. Han hade fått en ny, snarlik den som de andra enhärjarna bar. En metallrustning med en bild av ett träd på. Matchande benskydd, som kändes väldigt ovana, mest som ett par platta plåtbitar. Han fick också en hjälm, som kändes nästan som en kon. Han kunde se kanterna av nässkyddet som suddiga linjer precis i kanten. Och så slöt skyddet kring ögonen. Han tänkte att det måste se ut som en gammal hederlig tjuvmaskering med en löjlig plåtmössa, men de andra enhärjarna såg ganska skräckinjagande ut, så varför skulle inte han det också. Han hade också fått ett nytt svärd av blank metall och en träsköld täckt av utsmyckande mönster. Vingnir visade hur det skulle gå till, Einride såg på när han höjde sitt svärd - det som först tillhört Gullintanne - och gick till lekfull strid med en annan enhärjar. Vingnir parerade svärdsslag och allt gick så mycket fortare än Einride föreställt sig. Plötsligt knuffade Vingnir till sin motståndare med axeln så att denne höll på att tappa balansen. Vips så ven Vingnirs svärd genom luften och motståndarens huvudlösa kropp föll till marken med en duns. En stråle blod sprutade friskt ur halsen. Einride gapade förbluffat åt det brutala mordet, han kände sig spyfärdig. Han kastade en blick på Vingnir som pustade lite och flinade glatt. Plötsligt reste sig den döda kroppen, men den levde och andades. Huvudet var på plats. ”Du kan inte dö!” ropade Vingnir och började strida med den andra enhärjaren igen.

Plötsligt insåg Einride att han också måste börja strida. Armarna skakade lite men han höll upp svärdet och en svettig, men leende karl som såg ut att vara i ungefär hans ålder, en krigare som fallit för vem vet hur länge sedan, som stred till döden varje dag, utan att dö. Han höjde sitt svärd och tecknade att han skulle ta det lugnt tills Einride fick igång krigsmaskinen inom sig. Einride höjde svärdet och vevade för allt han var värd. Motståndaren hoppade lätt undan. ”Ta inte i för mycket”, sade han. Einride höjde svärdet igen och slog, nu mer taktiskt och med lite mer av ett sikte. Hans motståndare nickade och parerade slaget, för att sedan slå tillbaka. Strax kom Einride igång och stred med flåsande andning. Han försökte hela tiden slå så att han kunde avväpna motståndaren, men det lyckades inte. Gång på gång fick motståndaren övertaget och placerade svärdet någonstans på Einrides kropp för att indikera att ’du är död’, sedan började de om. Än en gång lyckades motståndaren lägga svärdseggen mot Einrides hals. ”Jag var nästan beredd den här gången”, pustade han och lade ett par fingrar på svärdet för att putta bort det. Men istället för att släppa ifrån sig Einride sade han ”är du beredd på det här då?” och körde in svärdet djupt i Einrides hals. Gurglande försökte Einride skrika när han insåg vad som hänt. Ögonen blev glasartade och döden kom viskande i hans öron. Han föll ner på knä och såg i sina sista ögonblick blodet spruta ner på marken från hans hals. Smärtan var oändlig, och han skakade okontrollerbart. Han skulle dö.

Sedan slutade blodet forsa fram ur såret i halsen. Han lade handen på halsen men allt var som vanligt. Smärtan var borta och det var som om inget hänt. Han tittade upp och såg sin motståndare flina mot honom, sedan vände han sig om gick. Einride reste sig upp, nu mer än någonsin beredd på strid till döden. Innan solen gått ner hade han dött fler gånger än han kunde räkna. Smärtan var lika stor varje gång, han hade sett sig själv tömmas på blod och blivit genomborrad till hjärtat av ett svärd, ändå levde han. Han hade själv inte lyckats driva en motståndare till samma öde, men han kände sig ändå fylld av liv när enhärjarna började flockas in till Valhall för middag. Vid middagen satt han bland alla de andra enhärjarna, intill Vingnir. Gudarnas bord var fullt och de flesta gudar dinerade med enhärjarna, men han såg inte till Idun eller Saga. Under hela middagen kunde inte Einride sluta känna sig på halsen, där hans första dödande hugg kommit, men den var alltjämt hel. I likhet med alla sina medkrigare åt han sig proppmätt och drack sig full. Salen tömdes så småningom och enhärjarna gick till sina bäddar för att vila ut. Alla skulle de få en god natts sömn. Einride gick också till sin. Fyllan hade virvlat i hans skalle, men när huvudet mötte kudden blev han klar i huvudet. Han kände fortfarande av fyllan, men den påverkade honom inte. Mörkret spred sig snabbt i rummet och han kände hur ögonen blev tunga. Han dåsade… men så såg han norrskenet sprida sig i salen och valkyriorna kom i gången. Enhärjarna fick sällskap.

Einride log för sig själv när samma valkyria som natten innan kom till hans säng. Men hon tog inte av sig rustningen den här gången. Nu när han var redo för det. Istället sade hon:
”Du önskas i Odens sal”, och så sträckte hon ut handen. Förvånad tog Einride den och så visade hon honom ut. Han hade trott att det var till den stora salen han skulle, men där var tomt. Hon höll hans hand och ledde honom till en märkligt liten dörr bakom gudarnas långbord. Hon knackade på dörren och ställde sig sedan vid sidan om den. ”Jag går inte in”, sade hon plikttroget, ”men jag väntar här på dig.” Einride nickade, han tittade på henne. Hon var underligt snygg. Kanske var det fyllan, men han kände att han skulle ha stött på henne om han träffat henne på krogen. Dörren öppnades. Det var en kvinna, hennes hår var mörkt och hon hade grova men mjuka drag, bara klädd i en lång nattsärk Omkring femtio år, hade Einride gissat. Som Oden kanske. Hennes namn var Frigg. Hon log och släppte in honom. Där inne satt Oden på en stor säng, också han var iklädd bara nattsärk. Han reste sig när Einride kom in, och sade: ”kom in, kom in.”

Också Vingnir fick besök av en valkyria. Den vackra sköldmön tog av sig allt hon bar och lämnade det intill hans säng, sedan kröp hon upp i sängen och satt sig med benen kring hans lår. Krigaren kände hennes värme där han låg och tittade upp på henne. Hon log mot honom, hon var minst lika kåt som han var. Hon hade ett ungdomligt ansikte och silverskimrande hår som hängde som silke längs hennes nakna rygg. Hennes mjuka händer gled över hans nakna bringa och ner mot kuken. Den var hård och låg väntande mot hans mage. Valkyrian böjde sig framåt, hennes stora runda bröst trycktes mot honom och han kysste henne. Han kände också hur hon sensuellt vickade med höfterna så att hennes mage gled silkeslent över kuken. Sedan satt hon sig upp igen och skuffade sig en bit längre ner. Hon kastade en blick upp på Vingnirs leende ansikte, sedan tog hon hans kuk i handen och slickade på undersidan. Kvickt sög hon in den i munnen och började suga med slutna ögon. Hennes huvud guppade upp och ner i en vild takt. Det slaskade när hon sög och hon njöt av varje sekund, liksom Vingnir själv som bara slöt ögonen, log och stönade.

”Jag är rädd”, sade Oden trött, ”att du är sen.” Einride såg förvirrat på honom. Han undrade vad han menade. Oden såg nedslagen ut. ”Förlåt?” sade Einride.

”Emedan vi är mycket glada att du och din syster förde Iduns äpplen hit, så är jag rädd att ni kom för sent. Hugin och Munin säger mig att Loke har flytt och släppt Fenrisulven fri. Om vi haft äpplena hade vi kunnat hindra honom, men vi var för gamla, för svaga. Nej, det är inte ditt fel, skulden ligger hos Loke som spred äpplena med vinden. Myterna, har det visat sig, stämmer inte. Fimbulvintern uteblev och alla människorna lever blott fortfarande. Det är mycket olyckligt, för punkten utan återvändo är redan nådd. Jag önskar se dig, runläsare, bland mina enhärjar.”
Einride förstod inte vad som stod på och såg bara undrande på Oden. Denne fortsatte: ”men eftersom att sägnerna visat sig inte stämma finns kanske hoppet att slutet blir annorlunda. Jag har satt din syster under Iduns beskydd. Tro mig, jag önskar att jag kunde låta er färdas hem igen, men det är för sent. Om ett par dagar kommer kriget.”

”Ragnarök?” Världens undergång. Oden nickade: ”Och jag vill att du strider vid min sida.”

Valkyrian släppte stönande ut Vingnirs kuk när han tecknade åt henne. Nästan våldsamt tog han sedan tag i henne och lade henne på rygg i sängen, hon nästan skrattade åt hans barska tilltag, men han såg allvarlig ut - kåthetens anlete - och lade sig över henne, han kysste hårdhänt hennes bröst och hon fnittrade till. Han bet försiktigt i bröstvårtan och hörde henne flämta. Den andra nöp han i, sedan bytte han. Sedan satt han sig upp på knä, lyfte hennes ben och lade dem vid sidan om honom själv, så att hon låg bredbent. Håret på hennes fitta glänste lite av hennes fittsafter. Den rosa fittan väntade och han tog tag om sin stenhårda kuk, lade den i läge och började sedan knulla. Han var så kåt att han inte kunde hejda sig, utan knullade henne i ett rasande tempo redan från början. Hon bad honom sakta ner lite och flinade för sig själv, tog det lugnare. Han fortsatte att slicka och suga på hennes styva bröstvårtor medan han knullade henne halvsittande. Hon stönade allt högre och bara låg där, hon blev allt mer svettig och hon kände sig allt närmare orgasm, som krigaren gett henne så många gånger, genom sin rena vildhet. Han morrade och knullade henne allt hårdare. Hans kropp for fram och tillbaka och kuken fyllde henne mer behagligt än någonsin. Han höll fortfarande huvudet mellan hennes mjuka bröst men bet ihop tänderna och knullade för allt han var värd. Hennes fitta skvalpade och kramade om hans kuk så han nästan exploderade vid varje juck. Hans dova morranden och stön kom valkyrian att inse att han var nära nu, så hon tog tag om hans huvud och mumlade, mellan sina egna stön: ”ta det lugnt.”

Vingnir satte sig flåsande upp och tittade på kvinnan, hon var blöt av båda deras svett. När han lutade sig tillbaka gled kuken ur henne och ställde sig genast hård upp i luften. Han flåsade till och andades tungt. Kuken pulserade av blodet som skyndade genom den. Han sträckte ut handen till sin valkyria och drog henne upp i sittande ställning. Sedan böjde han sig framåt och tog tag om hennes runda, välformade stjärt. Han lyfte med starka armar upp henne i famnen. Deras läppar möttes och tungorna gled som på is över varandra, men eldens hetta. Deras kroppar var hala av svett. Vingnir sträckte sig efter kuken som nu låg mellan valkyrians skinkor och pekade ut i luften. Hon lyfte på stjärten en aning och lät honom lägga den glänsande hala kuken rätt. Sedan sjönk hon ner med röven över den. De stönade bägge två.

Einrides söta valkyria väntade på honom utanför Odens dörr som hon sagt, hon stod lika orörlig som innan. Men när han kom ut slappnade hon av. Hon såg till att dörren stängdes ordentligt efter honom och gick sedan intill honom tillbaka till sängarna. Hon var mer avslappnad nu, som om hon stämplat ut och blivit ledig för kvällen. Hon tog av sig hjälmen och bar den under armen. Skölden fäste hon i en hake på ryggen. Hennes långa bruna hår svallade utmed axlarna. ”Är det sant att du är från en annan värld?” sade hon. Einride hajade till. Han hade inte alls tänkt på det. Han hörde inte hemma i den här världen. Men han nickade. Han kom ihåg Jennifer. Och han kom ihåg vad Dvalin sagt; han skulle få komma hem till sin värld igen. När han tänkte på det högg det till i magen. ”Och flickan du kom hit med, är hon din syster?”

”Ptja… på sätt och vis. Jag tror det?” Valkyrian verkade lite förvånad, men hon log. Fyllan satt fortfarande i. Gud så snygg hon var.

”Tror du det?” sade hon.

”Ja, jag tror det. Jag har ingen syster i… i min värld.” Valkyrian log bara och såg honom i ögonen, som om hon försökte räkna ut vad han menade. Men inga fler ord kom från honom. De nådde fram till Einrides säng och han lade sig pustande ner, hon ställde sig bredvid och tog av sig sin rustning. ”Men i natt”, sade hon, ”är hon inte här.” Einride skakade på huvudet, och valkyrian sade: ”i natt är du min.” Hon lade sig i sängen hos honom.

Vingnir satt på knä med valkyrian i famnen. Hon gled sakta upp och ner längs hans kuk. Hon stönade till varje gång hon slök hela hans längd med röven. Strax började hon rida honom snabbare, alltmedan han återigen hade börjat slicka hennes styva bröstvårtor. Han rättade till benen och lade sig på rygg. Valkyrian lutade sig framåt så hennes skimrande hår hängde ner längs hennes ansikte och höll emot med händerna tryckta mot sängen. Han tog tag om hennes runda rumpa och började knulla henne. Det gick till en början inte så fort, men när glidandet tilltog började hon rida honom snabbare och hans motjuck blev allt hårdare. Han stönade djuriskt och orytmiskt när hon började göra cirkulerande rörelser med höfterna för att stimulera honom ännu mer. Hans mun öppnades brett och bet ihop stenhårt gång på gång. Ögonen var hårt fixerade i hennes. Det var inte många nätter som han haft henne hos sig, men han kände sig så dragen till henne. Trots att han haft fru och barn i jordelivet fanns nu bara hon för honom.

Flämtande av kåthet och sexuell utmattning började han nu inse att han faktiskt var död och detta var i sanning en krigares himmel. Han tittade upp på henne och synen kom honom att dras över gränsen. Orytmiskt stönande och med ett dovt morrande började han tömma sig i henne. Hon sträckte ut tungan en aning och stönade, nästan av glädje, när hon tog emot stråle efter stråle av hans sperma långt upp i röven. Hon fortsatte att rida honom en stund medan hans ögon var bakåtrullade och vita, sedan klev hon av honom. Det rann lite sperma ur henne. ”Lägg dig ner”, stönade Vingnir lågt. Hon gjorde som han sa, och plötsligt var han som en ny man. Pigg och alert. Han satt sig upp och vände och lade sig på mage framför henne. Han särade på hennes ben och kände därefter på den fuktiga fittan. Hans krigarheder förbjöd honom att vara färdig innan han fått henne till orgasmen, eftersom hon givit honom en. Han lade tungan på klitoris och började slicka, han visste precis vad han gjorde. Hon började genast stöna med sin ljusa röst och han förde in ett par fingrar i hennes våta fitta. Pullande den kåta valkyrian och slickandes hennes fitta kände han hur hon började spänna sig ofrivilligt. Hennes kropp började sedan skälva som ett löv om hösten och hon höll ett falsettartat stön genom hela orgasmen. Utmattade och nöjda somnade sedan valkyrian och krigarskalden intill varandra i Valhall. I gryningen lämnade hon honom, hon skulle komma tillbaka nästa natt. Det var enhärjarnas liv i väntan på slutstriden.

Djupt nere i avgrunden vid Yggdrasils rötter trampade Loke med bestämda steg. Hans tankar fanns bara på ett mål; asarnas totala utrotning. Frustandet blev allt högre ju närmare Nidhogg han kom. Hjärtat bultade extra hårt och han kunde inte sluta flina. Draken sov tungt, ihoprullad. Stor som tjugo män från huvud till svans. Kroppen var fjällig och ärrad. Dess stora vingar flaxade till lite varje gång draken andades in. Vingarna var som av härdat läder men kändes levande, som om det andades. Längs nacken och ryggen växte klumpartade taggar som fick monstret att se än mer skräckinjagande ut. Loke lade med försiktighet handen på Nidhoggs skinn och så fort han vidrörde den vaknade draken. Dess öga slog upp och betraktade Loke. Som en katts öga var pupillen smal och svart, omgärdad av eld. Den visste mycket väl vad som var i antågande och lät Loke rida på dess rygg. En eldslåga brände ur dess käkar när Nidhogg sträckte på sig och fällde ut vingarna, redo att flyga. Loke flinade och kände segern i sitt svarta hjärta. Han lade handen på Nidhoggs tjocka reptilskinn och viskade: ”flyg med mig, så ska du få smaka asarna mellan dina tänder, du ska få känna doften av brinnande krigare.” Nidhogg vrålade sitt avgrundsvrål i tomheten och började flaxa med vingarna.

Fem: Ragnarök

Den sista dagen i Asgård grydde, lika vacker som alla andra. Som om världen inte brydde sig om gudarnas och människornas spel. Gräset grodde grönt och små ensamma vita moln gled sorglöst över en ljusblå himmel. Naturens fåglar sjöng sina vackra sånger till vågornas skvalpande i Iduns damm. Iduns kropp sköt vant genom vattnet, som om det var hennes naturliga element. Hon älskade varje ögonblick. Hon dök ner djupt i det kyliga vattnet och tog sig sedan sakta upp igen, hon stack bara upp ögonen över vattenytan och betraktade Saga sitta i gräset vid kanten. Hon såg lite nervös ut. Idun kände det naturligt att simma naken, kanske var det just det som gjorde Saga nervös, tänkte hon. Hon sköt upp hela huvudet ovanför ytan och sade: ”kom i, det är skönt!” Hon log och Saga såg ut att vilja bada också, men hon vågade inte. Så simmade Idun fram till Saga och lade armarna i kors framför henne. Dammen var utgrävd och gick här direkt från gräskant till vatten på ett par meters djup.

Saga kände att hon kunde lita på Idun. Hon kändes ju så fri, så underbart, härligt fri. Nu plaskade hon med fötterna djupt nere i vattnet samtidigt som hon höll armarna i kors framför henne. Hon log. Plötsligt sträckte Idun ut ena handen och drog skrattande ner Saga i vattnet. När Saga tog sig upp ovanför vattenytan igen sög hon in luft, först kände hon sig förskräckt men när hon hörde Idun simma därifrån skrattande stämde hon in och simmade efter, trots att hon hade kläderna på. Idun lät henne simma ifatt och dra ner henne under vattnet. När hon själv var under vatten ryckte Idun i Sagas kläder så att också hon skulle dras ner. Det gick inte att skratta, men de skulle ha gjort det om de kunnat. Deras hår flöt ut i vattnet omkring dem som moln i luften och Idun tryckte blundade sina läppar mot Sagas. Saga blev förvånad men gjorde inget motstånd. De sjönk upp till luften igen när Idun släppte henne. Saga visste inte vad hon skulle säga, men innan hon hann öppna munnen lade Idun sina händer på hennes blöta hals och kysste henne igen. Och Saga tryckte sig tätt intill gudinnan och höll om henne.

”Hugin och Munin rapporterar för mig”, sade Oden med tyngd röst, ”att Nidhogg inte längre finns i sin håla.” Gudarna omkring honom flämtade och började tala grymtande med varandra. De befann sig i Valhalls stora sal och samtalade kring Odens tron. Enhärjarna hade inte släppts ut för att strida mot varandra. En del befann sig i sina sängar, vilande, en del åt. De kunde inte tillåtas utmattas redan. ”Det är uppenbart”, fortsatte Oden och svalde, ”att Loke samlar alla sina bestar till anfall. Jättarna vandrar ner från bergen, trollen kommer ur skogarna och hans trupper formerar sig.” Här avbröts han av den rosenrasande Tor, som med stor ilska smällde sin Mjölner i golvet: ”och ormen!?” Fradgan yrde från hans mun och skummade i det mörka skägget.
”Hugin och Munin har inget sagt. Men vi vet mycket väl var den befinner sig. Vi vet att den kommer att visa sig snart. Himlarna omkring Asgård är mörka och kommer snart att dra in över oss. Vi måste vara beredda. Regnet och stormen kommer. Mina vänner. Rusta er för strid.”

Idun satt naken i solskenet under sitt äppelträd vid dammens kant och lät solens värme torka vattnet från hennes mjuka kropp. Intill henne, också lutad mot trädet satt Saga, hennes kinder var röda och hon försökte hålla armarna så de dolde hennes bröst, men Idun tittade inte. Sagas kläder låg i gräset, drypande blöta. Idun blundade med ansiktet vänt mot solen, och log. Hon visste att Saga försökte att inte synas och roades av det. Plötsligt slog hon upp ögonen och reste sig upp. ”Kom”, sade hon, ”så går vi en sväng.” Saga tycktes fundera på vad hon skulle göra, men hon kunde inte säga nej, så hon reste sig med armarna i kors så de dolde brösten. Idun fnittrade till och bad henne sluta fåna sig. Motvilligt släppte Saga ner armarna och blottade sina bröst. Hon var vacker i sommarsolens sken. ”Du ska få se att det slår det mesta, du kommer att känna vinden helt annorlunda. Du kommer att älska det.” Saga följde efter när Idun började gå.

Idun visste precis vad som förestod. Hugin och Munin hade burit Odens ord till henne; ”håll dig till Saga, hon är under ditt beskydd.” Och Idun visste att det innebar mycket. Den här jordeflickan var förälskad i sin färdkamrat och han skulle gå i krig. Om Saga fick veta det skulle hon inte må bra, så Idun höll sig till henne. Loke skulle aldrig skada Idun, inte ens han skulle låta ondskan röra henne och så länge Saga var med henne skulle hon vara säker. Idun betraktade sin skyddsling, så oskuldsfull, så vacker och så ung. Kroppsligt och till sinnes var Idun inte mycket äldre än henne, men hon hade funnits länge. Mycket längre än Saga kunde föreställa sig. Och Idun kände sig dragen till henne, som om hon var en bästa vän som varit borta väldigt länge. Och hon älskade henne av hela sitt hjärta, som hon älskade allt levande. Så gick de intill varandra och kände Asgårds sista dags sol skina över deras vackra kroppar. Det droppade stilla ur deras hår.

På asarnas sida om den långa regnbågsbron Bifrost stod ett vitt torn av sten. Det var Heimdalls utkikstorn. Hans var uppgiften att vakta bron som ledde till Asgård. Han skulle blåsa i gjallarhornet när jättarna vandrade över den för att strida i Ragnarök. Han blickade ut över bron. Han kunde se ända till andra änden, trots att den var många mil lång och han kunde höra steg om någon klev på bron på andra sidan. Två becksvarta korpar kom flygande till honom och slog sig kraxande ner på värnet framför honom. Han hörde deras viskande. De bar Odens bud. Ragnarök var i antågande. Heimdall nickade och korparna flög sin väg igen. Han suckade och gjorde sig redo att blåsa i gjallarhornet när stunden kom.

I skuggan av äppelträdet låg Idun och Saga och kände friden komma. Saga var mycket lugnare nu, hon talade friskt när Idun tilltalade henne och försökte inte skyla sin kropp från hennes blick längre. Tidigare hade hon varit högst medveten om sin kropp, nu njöt hon av hur den rena luften smekte den. Plötsligt vände sig Idun och lade sig på sidan och betraktade henne. Saga mötte hennes ljusblå ögon och kände hur det pirrade till i kroppen. Hon ryckte loss några grässtrån med fingrarna. Idun lade ett par fingrar på Sagas mage och kände hur hon andades. Hon smekte ringlande rörelser över den lena huden. Handen gled uppåt och började känna på Sagas ena bröst. Saga började andas snabbare, men Idun var lugn och log. Hon böjde sig framåt och kysste Sagas hals. Hon kupade handen kring hennes bröst och bröstvårtan styvnade med ens. Idun visste hur kåt Saga egentligen var, trots att Saga försökte att inte låtsas om det. Ett lågt stönande undslapp Sagas läppar och hon förde nervöst, som om hon nästan ångrade sig, handen till sin fitta. Idun kysste hennes hals och haka och upp till munnen. De möttes i en våt tungfrenesi och det kändes lugnande i Sagas sinne.

Idun satte sig upp och svängde upp benet och satt sig grensle över Sagas lår. Hon tittade ner på henne och förde sedan handen till Sagas fitta. Saga flyttade på sin och kände hur Idun började smeka den med smått cirkulerande rörelser. Hon lät pekfingret blötas ner lite, sedan förde hon in det. När hon märkte hur mycket Saga gillade det började hon fingerknulla henne i en snabb takt. Saga började stöna och Idun gjorde det nästan själv också, av ren kåthet. Saga lade händerna på sina bröst och började smeka och nypa i bröstvårtorna. Hon låg i gräset med ansiktet åt sidan och blundade. Hennes mjuka ansiktsdrag var strukna till ett nöjt halvleende som nätt och jämnt släppte loss de ljusa stönen. Idun böjde sig ner över henne och började kyssa henne samtidigt som hon började vicka på höfterna så att fittan gned mot Sagas ena lår. Saga kysste henne tillbaka och lade armarna om henne. Idun började stöna också och snart var hon så kåt att hon började jucka ordentligt mot Sagas lår. Saga kände det och ville också uppleva det. Oblygt höll hon om Idun och rullade runt så att Idun låg på gräset. Idun undrade vad Saga gjorde, helt plötsligt var hon som en ny människa. Saga satte sig upp och skuffade sig fram så att hon lade fittan mot Iduns. Idun fattade vinken och log. Innan hon visste ordet av hade Saga börjat jucka och smeka sin egen fitta mot Iduns.

De stönade högt båda två. Solen hade flyttat trädets skugga så att den bara delvis låg över dem nu. Solen var på väg ner. Idun lade handen på sin fitta och började smeka klitoris medan Saga juckade allt snabbare. Iduns var de första stön som började övergå till ett gapande njutningsskrik. I naturen fanns ingen anledning att hålla det inne. Så började hon spänna sig i hela kroppen och Saga fortsatte att gnida fittan mot hennes under hela tiden som hon med huvudet bakböjt och händerna hårt gripande om gräset kom i extas. Under orgasmen fortsatte också Idun att jucka mot Saga, som snart också hon började spänna sig och stöna allt högre. De blötte ner varandras fittor med fittsafter. När deras respektive orgasmer dalat bort låg de och andades tungt på marken. Efter någon minut reste sig Idun igen och lade sig på mage inför Saga. Hon var inte färdig. Hon ville smaka. Hon lade handen på Sagas fitta och började smeka med fingret på klitoris. Sagas utmattade andning började övergå till att hon höjde på rösten lite och stönade.

Idun lade tungan mot Sagas fitta och började lapa i sig som en hungrig kattunge. Saga lade händerna i Iduns hår och hindrade henne från att sluta. Hon började göra små motjuck. Idun smekte hennes klitoris och slickade över fittan som om hon aldrig gjort något annat. När Saga började närma sig orgasm igen bet hon ihop tänderna och stönade högt. Hon knöt nävarna i Iduns hår och juckade vilt mot hennes mun. Idun slickade tacksamt genom orgasmen, som efter en stund övergick i små darrningar och tung andning från Saga. Saga släppte taget om Iduns hår och blundade mot den orangea solen. Hon pustade belåtet och Idun kröp upp till henne. De kysstes leende i solnedgången medan mörka moln började fylla himlen.

Enhärjarna var exalterade. Einride var nervös. All uppståndelse pekade bara på en sak. Han hade bara inte trott att Ragnarök skulle komma så snart. Alla rustade sig och övade sina sista övningar med att dra svärdet och parera slag med varandra. Valhalls stora sal hade tömts helt på bord och var nu fylld av krigare som var överlyckliga över att få betala det slutgiltiga priset för gudarnas ära. Vingnir var också lycklig, han formligen sken med ett stort leende. Bara Einride tycktes vara nervös. Han hade aldrig dött på riktigt, han hade aldrig trott på det här och han hade ännu mindre väntat sig att han skulle strida för asagudar. På sin tron satt Oden, han höll ett uttryck av stolthet i ansiktet. Runt omkring honom stod hans gudafränder redo för strid. Tor såg lika ilsken ut som alltid och höll hammaren i järngrepp.

Gjallarhornets ringande signal fyllde Asgårds luft. Dov och mörk.

Oden tittade upp när han hörde hornets ljud och reste sig upp. Han höll sitt spjut, Gungnir, i handen och lyfte det högt upp över huvudet med ett vrål. Alla enhärjarna och de andra asarna stämde in i stridsropet. Einride skakade och visste inte vad han skulle ta sig till. Enhärjarna röjde en gång för Oden som stolt vandrade genom salen. Tor och Tyr gick intill varandra efter honom, åtföljda av de andra gudarna.

Heimdall ställde sig inför regnbågsbron med spjut i hand. Redo att falla eller redo att fälla. I fjärran såg han jättarna vandra i rader mot honom. I täten gick Loke, svart som natten, med ondska och hat i blicken. Han höll sitt spjut högt i luften. Långt bort i havet som bron löpte över såg han en flotta skepp närma sig Asgårds stränder. Ingen skulle släppas förbi honom så länge han ännu andades. Och Loke och jättarna närmade sig. Deras stridsvrål blev allt högre, men Heimdall stod obeveklig. När de var nära nog höjde han sitt spjut och stormade fram till möte medan slätten bakom honom började fyllas av enhärjar. Han nådde fram till Loke och som om de varit spegelbilder högg de med spjuten mot varandra. Loke gurglade blod när Heimdalls spjut genomborrade hans hjärta och Heimdall morrade dovt när Lokes trängde genom hans kropp. Ragnaröks första offer var dess egen fader och Asgårds väktare. Jättarna vandrade in för att möta enhärjarna. Vrålande svingade en av dem sin trädstam till klubba mot Heimdalls torn som gick i spillror och föll ner i vattnet under bron.

Vid Asgårds strand under bron ankom Nagelfar, skeppet gjort av de dödas naglar. I fören stod jätten Surt. Hans namn betydde svart och han bar elden med sig. I ögonen brände den och i hans själ frätte den. Hans svärd var gjort av ren eld. Surt var inte mer än ond rätt igenom. Med sig hade han de fallna krigare som dött utan ära och utan heder. Bland dem fanns både Vile och Gullintanne. De var inte längre de män de en gång varit. De var tomma och själlösa och ondskans nickedockor. Iland hoppade också både Fenrisulven och den enorma djävulshunden Garm. Bland döden och slaktandet på fältet red Oden på sin åttafotade häst. Han höll spjutet i sin hand. Plötsligt överrumplades han av Fenrisulven som for genom luften och bitande mot gudens hals slet ner honom på marken. Innan Oden hann göra motstånd åt den rasande vargen upp honom. Ulven överrumplades genast av enhärjar och Vidar, ännu en av Odens många söner ryckte tag i dess skummande käftar. Med rå styrka bände han vrålande upp vargens mun och slet sönder käkarna på den. Fenrisulven föll. Den hade tagit Oden med sig.

Pilar for genom luften utan att göra någon större nytta när de träffade jättarnas enorma kroppar. En jätte svängde med sin stora klubba över marken och svepte undan flera enhärjar med en gång. Einride höll skakande sitt svärd och följde efter när enhärjarna anföll. De började hugga och slita i jätten som till slut inte kunde hålla balansen, utan föll till marken och genomborrades av hundratals svärd. Vrålande stämde Einride in och högg den redan döda jätten. Så hördes ett vrål från skyn och i några ögonblick stannade stridandet. En skugga for över den mörka himlen och svepte ner mot Asgård. Nidhogg gled genom luften och släppte ut en kaskad av lågor ur munnen över enhärjarna. Många av dem förbrändes direkt. Einride stirrade häpet på den. En drake. En livs levande jävla drake. Bågskyttarna började panikartat skjuta mot den, men de pilar som träffade tjänade inget till, de kom aldrig igenom Nidhoggs tjocka skinn. Einride insåg att hans chans att överleva var otroligt liten. En tår föll från hans öga när han tänkte på alla han aldrig skulle få ta farväl av. Mamma, pappa, Jennifer, hans vänner. Saga…

Tyr försökte hålla helveteshunden Garm på avstånd, men den var vildsint och hoppade ständigt på honom. Det var med nöd och näppe som han lyckades knuffa till den och hålla sig på fötter. Den var för snabb att hugga, varje gång han försökte vek den undan och anföll själv. Tyr insåg den enda lösningen och låtsades göra ett försök att döda den, och när den gick till attack lät han den sluka honom. Från dess insida sköt han ut svärdet och skar upp den. Blodet forsade fram och den enhänta krigsguden rann död ut ur Fenrisulvens avkomma.

Einride såg hur en jätte till föll en bit bort och hur den reste sig upp på knä och viftade bort några enhärjar. Han skyndade sig dit, mest för att det kändes mest säkert - jätten skulle nog dö i vilket fall som helst, då slapp han gå till anfall någon annan stans. Jätten svepte till med armen rätt mot honom och han grep tag i den. Han tappade sin hjälm och kände hur han lyftes upp i luften. Flera enhärjar klättrade redan på jättens armar och snart föll den igen med deras svärd intryckta i ansiktet. Den stora draken for tvärs över luften och dånade. Den tog helst för sig att betrakta striderna. Då och då for den ner mot marken och tände eld på vad den än kände för, ena gången en grupp enhärjar, nästa gång en jätte. Plötsligt hördes ett mullrande ur havet och marken skakade. Upp ur vattnet höjdes den enorma midgårdsormen. Den fick till och med Nidhogg att verka liten. Den öppnade munnen och väste. Den såg ut att kunna sluka femtio män i ett nafs. Vrålande till skyn höjde Tor sin trofasta hammare. Åskan mullrade till när han slog med den mot himlen och han sprang till attack mot sin ärkefiende, midgårdsormen.

Döden omkring honom stärkte Vingnir och han stormade till strid med jätte efter jätte, fiende efter fiende, med ett stolt leende på läpparna under det blodiga skägget. Plötsligt fick han syn på en han kände igen. Viles drag var förvridna och han såg mörk och svart ut. Död i ögonen. Vingnir vrålade och fick hans uppmärksamhet. Den ursinniga Vile höjde sitt svärd, han var inte längre sig själv, och for mot Vingnir. Denne parerade Viles svärd för att sedan försöka att hugga honom. De gick in i en strid som såg ut att gå mycket snabbt, men Vingnir övervägde varje drag noga. Han kunde inte underskatta Vile. Plötsligt kom en jättes klubba farande och svepte bort dem båda två. De landade intill varandra hundra meter bort. Vingnir spottade blod, han hade flera krossade organ. Vile försökte resa sig, men hans ben var brutna. Svärtan i hans ögon bleknade och han föll till marken utan att röra sig. Vingnir betraktade honom och slet till sig sitt svärd. Han huttrade utan att längre bry sig om den skoningslösa slakten.

Tor svingade ursinnigt sin stora hammare mot den enorma ormen som ringlade sig upp på land och började ringa in honom. Han svingade inte för att döda, utan för att säga ’kom närmare, så får du känna hur huvudet ditt känns mellan den och marken.’ Midgårdsormen väste och omslöt honom hårdare. Tor gastade och spottade fradga. Hans ögon var uppspärrade och tänderna så hårt sammanbitna att de nästan sprack. Sedan for ormens huvud mot honom, innan han hann göra något tryckte den in sina gifttänder i honom. Han skrek i smärta och svingade hammaren högt över huvudet och krossade ormens huvud. Trots att han var så liten i jämförelse räckte det med ett slag för att döda ormen, så stor var hans styrka. Ändå fortsatte han att bulta tills ormens huvud var som en enda röra av blod och sörja. Flåsande började Tor sedan vackla därifrån. Efter nio steg föll han, dödad av midgårdsormens gift.

Nidhogg svepte neråt och blåste ut en eldslåga över en grupp enhärjar och vände sedan uppåt igen. En tvärdykning igen, ner mot en ilsken jätte. Draken ville se den slå ut i lågor, men innan den hann antända fick den ett slag av en kolossal träklubba och for med en dånande duns ner i marken. Jätten ryckte tag i den och svängde runt flera gånger innan han kastade draken som träffade regnbågsbron och fick den att krossas så att den nästan helt föll sönder. Den höll och draken lyckades hålla sig uppe på den. Men den var skadad och en bit ifrån striderna. Den visste att den skulle överleva, men skadorna var svåra för tillfället.

Frej, en av vanagudarna, en stor, stark karl beväpnad endast med ett hjorthorn hade gått in i strid med Surt som frenetiskt högg efter honom med sitt eldsvärd och försökte värja bort några enhärjar vid Frejs sida. Eldsvärdet sjönk djupt in i ansiktet på en av dem och Frej såg sitt läge. Kvickt flög han på Surt och begravde hornet i hans öga. Surt började gasta och kråma sig, slet sitt svärd och klöv Frej på mitten. Surt vred sig i plågor och övermannades av enhärjar som gjorde slut på lidandet. En efter började jättarna falla, trollen tog till flykten. När striderna var över var inte många kvar i livet. En handfull enhärjar och några få gudar stod ännu upp när alla fienderna var döda eller hade flytt och vrålade mot den nu nattsvarta himlen. När det stod klart att Ragnarök var över skingrade sig molnen och släppte fram stjärnorna och den stora, runda månen. Einride skakade, han hade ont i hela kroppen. Han kunde inte höra någonting längre. Bara något som lät som glädjerop. Han tvingade sig upp och sökte sig till den lilla kvarvarande skaran levande. De hyllade honom som en hjälte. Gudarna skakade hans hand och enhärjarna kallade honom en av dem.

Einride vandrade omkring på slagfältet. Han ville kräkas. Blod och kroppsdelar överallt. Han hade överlevt Ragnarök på något vis, men han kunde inte fira. Han kände att han aldrig skulle kunna sova gott igen. Bland de döda hittade han sin vän. Vingnir höll sitt svärd intill kroppen och hade ett uttryck av stolthet och mod i det smutsiga ansiktet. Vinden blåste i hans hår och fick en strimma att fara över ansiktet. Han betraktade Vingnir och kände tacksamhet. I grund och botten var det för hans skull som Vingnir hade dött. Vore det inte för honom så hade Vingnir aldrig kommit hit. Men han kände stolthet över att ha känt krigaren.

Einride vaknade nästa morgon helt utvilad och med sinnesro. Det tiotal enhärjar som överlevt vaknade samtidigt omkring honom och de tog sig ut till Valhalls stora sal. Där var ljust och luftigt, som ett helt annat ställe. På Odens stora tron satt hans hustru, Frigg. Intill, på Tors plats satt Vidar, som dräpt Fenrisulven för att hämnas sin far. De flesta av gudarna var kvinnor, asynjor. Idun var inte där. Inte heller Saga. Einride undrade varför de inte var där. De var tretton återstående enhärjar, inklusive Einride och de gavs plats kring gudarnas bord. Salen kändes tom jämfört med tidigare, men alla hade ett leende på läpparna. Plötsligt hördes Valhalls portar öppnas med ett brak och en gestalt började vandra in. Mannen var lång och ståtlig. Hans ljusa hår böljade på huvudet. Han gick med bestämda steg som lät högt mot golvet. Alla betraktade honom. En mycket vacker man. Balder tog sin plats på Valhalls tron.

Efter en mättande frukost sökte den nya överguden Einrides sällskap. Snart märkte Einride hur det bara var och Balder kvar i Valhalls sal. Guden betraktade honom en stund och sade sedan: ”jag vet mycket väl allt vad du har gjort, runläsare. Och jag är tacksam. Ragnarök blev trots allt inte som myterna förutspådde. Dina fränder, människorna, lever gott utan vetskap om något som har hänt.” Balder log och tog Einrides hand, ”jag vet att du tänker på Saga. Hon väntar på dig hos Idun. Lova mig, runläsare, att älska henne, ty det var för kärleken som asarna stred. Utan den hade vi gått under.” Einride nickade. Han lovade. Balder fortsatte: ”jag är mycket tacksam för allt som ni har gjort, liksom mina fränder här i Asgård. Det enda du nu måste göra är att bege dig till Iduns boning. Du ska hämta Saga och ni är fria att lämna Asgård.” De började gå mot porten. Einride skulle få åka hem. Men det var inte det han tänkte på. Allt han kunde se framför sig var Sagas ansikte.

”Farväl runläsare.”

Sex: Runläsaren

Einride eskorterades av den brunhåriga valkyrian till Iduns oas. Han betraktade henne, hon red på en skinande vit häst intill hans brunfläckiga. ”Behöver jag verkligen eskorteras?” sade han. Hon skrattade och svarade: ”nej, det tror jag inte, men det är trevligare att rida om man har sällskap.” Under äppelträdet satt gudinnan och Saga och samtalade. Einrides ansiktsuttryck blev förvridet och hans ögon spärrades rätt upp när han såg att de var nakna. De hade simmat i dammen och satt i solen för att torka. Valkyrian tog farväl av sin runläsare och han kastade en sista blick på henne just som hon såg bakåt på honom. Deras ögon möttes och det betydde farväl. När Saga fick syn på sin bror brast hon ut i ett stort leende, reste sig och skyndade skuttande fram till honom. Hon grep tag i honom och omfamnade honom. Helt naken, tänkte Einride och kände sig genast kåt. Också Idun reste sig oblygt och kom fram till honom. Hon bugade sig och tackade för allt han gjort. Saga förstod inte riktigt vad hon menade. Einride insåg att hon inte kände till hela sanningen om vad som hade hänt.

Idun vandrade med dem. De hade fått på sig ordentligt med kläder och var redo att lämna Asgård. Plötsligt insåg Einride att han inte hade en aning om hur det skulle gå till. ”Ha!” utbrast Idun med ett stort leende, ”först nu tänker du på det.” Einride ryckte på axlarna och bad henne berätta hur det skulle gå till. ”Jag vet inte”, sade Idun och såg oskyldig ut, ”hur bar du dig åt för att komma hit?”

”Tja, jag…” började Einride. Skulle han vråla Sagas namn? Saga måste ha tänkt samma tanke och tog genast hans hand, för att inte råka bli kvar. Einride såg in i hennes ögon och fortsatte: ”jag sade bara ’Saga’.” Idun var redan på väg hem, med ett leende på läpparna. Runläsaren förstod inte hur enkelt det var.

Einride såg sig omkring. Plötsligt var Idun borta och de var omgivna av långa gröna träd. Bara någon meter bort stod två hästar. Rimfaxe och Skinfaxe väntade på dem. Återstoden av deras tält låg trasigt på marken vid deras fötter. De var i isskogen, problemet var att där inte ens var kallt. Isträden var borta. De hade smält och grönskan under hade trätt fram.  Skogen var levande. Fåglar kvittrade och ekorrar skyndade upp och ner till sina bon i träden. Som om vintern plötsligt tagit slut och givit vika för våren. Det droppade friskt av smält snö från trädens grenar. Ljudet av syrsor och kvillrande vatten fyllde skogen. ”Vill du gå hem?” sade Einride. Saga nickade. De plockade ihop tältet och red sedan iväg. På fältet som innan varit vitt och öde fanns nu små byar överallt. Väderkvarnar stack upp här och där och på gårdarna hälsade man artigt på ungdomarna. Så mindes Einride Vingnir och att han fallit en bit uppför berget. Kroppen låg sargad kvar där den stupat. Själen hade fallit i Ragnarök, men kroppen fanns kvar. Rimfaxe bar kroppen. De ville ge hjälten en begravning passande begravning.

De red långsamt genom skogar, över sommarängar och mellan kullar i dalar och vid mörkblå insjöars stillsamma stränder. Varje natt sov de gott i tältet med hästarna sovandes utanför. Einride var fylld av en speciell sinnesro, som han insåg att han bara kunde känna med Saga. Och ändå gjorde det ont i hjärtat. Dvalins ord ekade i honom: ”du kommer att få återvända till din värld, men inte än.” Han ville inte återvända till sin värld. Allt som spelade någon roll nu var Saga. Och han hade lovat Balder att älska henne. Det var sent och solljuset började sänka sig över havet när de nådde fram till det väntande långskeppet. Det var precis där de lämnat det. Det var nog inte många som kom ända ut hit. Varsamt lade de Vingnirs kropp på skeppet. Einride placerade hans svärd i händerna som han sett honom hålla det efter Ragnarök. Saga torkade bort smuts från hans bleka ansikte och rättade till håret så att det inte var i vägen för ansiktet. De tittade på honom. Han hade aldrig sett så ung ut. Han kunde inte ha varit mer än trettio, tänkte Einride. Långskeppet for sedan brinnande iväg med strömmen. Krigarskalden som dött och dött igen i Ragnarök fick nu sin kroppsliga frid. Einride betraktade det brinnande skeppet som försvann med strömmen mot solnedgången. De slog läger där och samtalade vid elden hela natten. Inte förrän när solen började gå upp igen i andra sidan av havet somnade de.

De följde strandlinjen i många dagar. Utan båt gick resan mycket långsammare. Då och då kom de till mindre byar som var ungefär som Sagas by, bara några hus och någon större gård. Vissa byar var större, med marknadsstånd och värdshus där de kunde sova. De hade inga pengar och inte mycket att äta, inte mer än det de kunde jaga rätt på under sin färd genom skogen och lite fiske då och då, och de flesta värdshusvärdar lät de fattiga ungdomarna sova en natt gratis. Vissa bjöd på mat också, andra jagade ut dem igen. I en by stannade de flera dagar; de bodde hos en helt vanlig familj som var mycket vänlig. Saga hjälpte till med dagligt arbete och Einride följde med mannen och några av dennes vänner till skogen för att jaga. I området fanns mycket rådjur och det var god mat för alla.

Einride hade aldrig skjutit pilbåge förut och måste ha sett väldigt lustig ut där han smög från träd till träd efter att ha betraktat sina jaktkamrater göra detsamma. De smög tyst. De hade skymtat en bock en bit fram. Einride såg inte, men han följde efter, ivrig att lära sig. Plötsligt såg han rådjuret bara stå där och äta gräs i en liten lättning. Själv var de dolda av den mörka skogen. Det var eftermiddag och mulet, så ingenting syntes särskilt bra. Rådjuret hade inte ens märkt dem. Mannen de bodde hos tecknade åt honom att skjuta. Plötslig halvpanik infann sig och Einride höjde bågen, drog fram en pil som de lärt honom och spände. Pilen for genom luften, men varken rakt eller åt rätt håll. Den träffade en trädstam bakom vilken en av jaktkamraterna stod. Han hytte häftigt med näven och svor åt Einride som bad om ursäkt. Rådjuret hade upptäckt dem och tog till flykten. En av männen skyndade fram, höjde pilbågen och tog sikte. Pilen svischade iväg och träffade målet med lätthet. Bocken föll och mannen skyndade fram. Med en kniv avslutade han kvickt jobbet.

Under deras tredje jakttur, den tredje dagen, lyckades Einride med stor möda fälla ett rådjur. Han var stolt över sig själv, trots att han inte kunnat undgå att se att djuret redan var halt när det föll. Kanske hade det anfallits av ett rovdjur, men kommit undan medan en vän fått sätta livet till. Djuret hade vandrat mellan de stora, mörka, bruna träden. Det såg nästan ut som om det letade efter något. Än en gång hade Einride manats att skjuta, och den här gången svek han inte. Han höll andan och såg till att hålla armarna stilla. Vips, så släppte han pilen. Den flög i en rak linje de knappt femton meterna fram till rådjuret och träffade det i halsen. Det föll till marken med huvudet före, försökte resa sig och springa, men blodet började rinna och det kom ingenstans. En av männen räckte en kniv till Einride. Han vill inte ta emot den, men kunde inte säga nej. Han satt sig motvilligt på knä framför det döende djuret. Han såg in i dess ögon. Kniven skar genom halsen och marken blev röd. Männen berömde honom och klappade till honom på ryggen. ”Jolly good work, ol’ chap”, mumlade Einride för sig själv när han betraktade det döda rådjurets tomma ögon.

Einride och Saga begav sig iväg nästa dag, med en packning full av kött. De skulle inte behöva svälta under resten av resan i alla fall, tänkte Einride. I kvällningen gjorde läger mitt i skogen. Det var första gången som de gjort det. De slog upp tältet och tände en liten eld, som Einride omgärdade med stenar. Säkerheten först. De hade insett att hästarna inte skulle gå långt därifrån, så de lät dem gå fritt. De höll sig mycket riktigt i närheten. Einrides hjärta tyngdes allt mer av tanken på att lämna Midgård och Saga. Och hon såg på honom att det var något som stod på. ”Minns du när vi träffade Dvalin”, sade han melankoliskt och såg in i elden, han petade i den med en pinne, ”och minns du vad han sa?”

”Nej?” Saga skakade på huvudet och skuffade sig till honom så hon satt närmare. Hon lade ett par fingrar under hakan på honom. Deras ögon möttes och han kysste henne. ”Jag älskar dig”, viskade han, hon bara log och kysste honom igen. ”Jag måste lämna den här världen”, viskade han. Hon såg ledsen ut, som om det gjorde jätteont.

Einride lämnade den grå askan från elden och tältet bakom sig och vandrade stilla mellan de svarta trädstammarna. I himlen kraxade illavarslande fåglar. Han kände att vad han såg var dött. Han kände att han själv var död. Hans steg ekade som runor i öronen när de knastrade mot skogens stillaliggande underlag. Plötsligt uppenbarade sig ett rådjur framför honom, bara några meter framför honom. Det ryckte lite i dess huvud när det gick och det brydde sig inte om flugorna som samlades kring det och kröp i dess ansikte. Och flugorna var runor. Rådjuret skrattade och skrattet skar i Einrides själ som runor. Han föll ner på knä och vrålade runornas magi till himlavalven.  Plötsligt var han inte i skogen. Han stod i sitt eget rum hemma i föräldrahemmet. Väggarna var gråa och kantade med runor. Himlen utanför var svart. Det enda ljuset var bakom honom. I hans säng låg ljuset. Det var Jennifer. Hennes vackra, slanka kropp väntade på honom. Hon talade till honom, och hennes röst var runor. ”Inget mer tvivel, ingen mer klagan”, sade hon. Han hade hört runorna förut. Rummet omkring honom skrek och skriket var runor: ”svaret är min dröm.” Plötsligt klev han in genom dörren. En skepnad av honom själv. En skepnad av Magnus. Och skepnaden var som runor. ”Jag är magin.” Drömjaget lade sig i sängen hos Jennifer. De blev till en sammansmält enhet när de inför Einrides ögon började knulla som vore de kaniner. Och deras sex var som runor. ”Inget mer tvivel, ingen mer klagan. Det är allt jag känner. Det är en enda blick. En blind ängel, ett sista hopp. Svaret är i mina händer.” Världen föll in, svart och död över Einrides sinnen. Och hans sinnen var som runor. Han vaknade säker och oskadd i tältet. Saga låg intill honom. Hon sov sött med ett leende.

Utanför hörde han hästarna gnägga vildsint. Det var någon annan där. En våg av ilska sköljde över honom, en instinkt att beskydda Saga, och en våg av rädsla slog honom. Han skyndade upp, greppade svärdet och stormade naken ut ur tältet. Han tittade sig omkring, det var mörkt och han såg inga inkräktare. Hästarna stod utanför tältet, men de var oroliga. ”Vad är det som står på”, mumlade han och gick fram till Rimfaxe. Han klappade den svarta hästen för att lugna den. Det var något som knakade och brakade till någonstans i mörkret. Han höll hårt i svärdet och fortsatte att lugna ner hästarna. ”Ta’t lugnt, ta’t lugnt.” Ett gutturalt mullrande hördes och i eldens sken såg Einride skymten av något som rörde sig bakom träden. Ljudet hördes igen och han tittade i riktningen det kom ifrån. Han såg inget. Plötsligt dunsade det till på ett träd i mörkret och ett knakande hördes. Han hörde hur trädet slog i marken med ett brak och ur mörkret kom ett troll. Likt de som träffat på dem på vägen till Asgård. Han höjde svärdet mot det och det glänste i eldens sken. Saga tittade ut ur tältmynningen. Trollet såg dumt ut och vandrade in i eldens sken. Först betraktade det Einride en stund innan det förstod att han utgjorde fara. När det insåg detta höjde den armarna mot honom och vrålade. Saliven yrde omkring dess illaluktande mun. Sedan tänkte det storma fram mot honom, men i ögonvrån såg det hur Saga försvann in i tältet igen och instinkten tog över. Trollet vände Einride ryggen och gick mot tältet. Utan att tveka stegade Einride fram och höjde svärdet. ”Smile you son of a…” och han skilde trollets huvud från resten av den klumpiga kroppen. En ström av blod sprutade rätt upp i luften från den avskurna halspulsådern. Med en duns föll kroppen ner över elden och släckte den. De klädde snabbt på sig och begav sig sedan iväg. De lämnade kvar tältet, det skulle ta för lång tid att plocka ihop och de kunde inte se i mörkret. De kunde inte riskera att det kom fler troll. Lukten av bränt trollkött skulle med all säkerhet dra till sig någonting, som de inte gärna vill stöta på.

De kom i gryningen fram till en liten glänta med en liten damm, som Iduns, fast mindre och omgiven av mörka granar på bortre sidan, där de kom ifrån var det mer öppet och det lämnade en liten gräsglänta och en liten sandplätt som vette direkt till det mörka vattnet. Granarna tornade upp sig på andra sidan och gav en känsla av stillsam avskildhet. Som om platsen var skapad för lugn och trankilitet. Den orangeröda morgonsolen som steg över trädtopparna glimmade på vattenytan som var helt stilla, så när som på några krusningar och porlandet från en liten bäck som rann från den. Ett plumsande hördes från en tidig fisk som bröt ytan och skapade växande ringar. Här skulle de kunna se om det kom någon, och dessutom gillade inte troll solsken, så de valde att fortsätta sova här. Saga somnade nästan direkt, men Einride kunde inte. Han tog av sig kläderna och gick ner i det mörka vattnet. Det var kyligt men skönt. Han huttrade när det nådde hans privata delar och dök sedan ner under vattnet. Sedan kom han upp igen och ruskade på huvudet. Han lade sig på rygg och lät solens morgonstrålar värma honom när han flöt omkring i vattnet, han lade händerna på bröstet och kände hjärtat slå. Han funderade på drömmen och vad den betydde. Han slöt ögonen och hörde orden inom sig, ”inget mer tvivel, ingen mer klagan. Det är allt jag känner. Det är en enda blick. En blind ängel, ett sista hopp. Svaret är i mina händer.” Han hade sett Jennifer i drömmen. ”Svaret är i mina händer.” Han tittade upp och såg Saga sova lugnt i gräset. ”Svaret är i mina händer…” Han kände hjärtat slå och insåg det med ens. Han hade lovat Balder att älska Saga. Han kände att han nästan började sjunka, hjärtat hoppade till. Han behövde inte lämna den här världen. Han simmade i land så fort han kunde. Hon vaknade av plaskandet och satte sig yrvaken upp och tittade på honom när han kom upp ur vattnet, helt naken. Vattnet rann av honom och han kom fram till henne. ”Vad är det som står på?” Han satte sig på knä intill henne. ”Vill du att jag stannar med dig?” sade han. Hon såg undrande på honom. ”Behöver du inte ’lämna den här världen’?” sade hon. Einride skakade på huvudet. Om du ber mig stanna, tänkte han. Och Saga bad runläsaren att stanna.

Hon tog tag om hans nakna, blöta axlar och kysste honom och började ta av sig sina kläder. Särken gled av och hennes härliga bröst blottades i förmiddagssolen. Einride kupade händerna om dem och började känna. Aldrig hade han känt något så härligt i händerna. Bröstvårtorna styvnade i hans händer och han nöp dem mellan långfinger och tumme. Sedan böjde han sig framåt och sög in ena bröstet i munnen medan Saga fnittrade. Sedan började hon stöna och det fick henna att fnittra ännu mer. Hon sjönk ner på rygg igen, alltjämt ömsom fnittrande ömsom stönande. Einride fortsatte att nypa i den andra bröstvårtan medan han slickade och bet lätt i den andra. Sedan satt han sig upp och tittade på henne, hon slutade fnittra, men hon log fortfarande. Han hjälpte henne av med byxor och de enkla skinnskorna. Han betraktade hennes nakna kropp. Önskade sig inget annat.

Hans kuk hade vuxit och pekade rätt ut. Han grep tag om den och runkade lite inför henne, sedan böjde han sig ner och kysste henne. Hon började fnittra igen och bad honom lägga sig ner. Han lydde och lade sig ner på gräset intill henne. Genast svängde hon upp och satte sig grensle över honom, med benen låsta kring hans lår. Hon grep tag i kuken som stack upp mot hennes mage och började runka. Sakta. Hon spottade i handen ett par gånger så den gled lättare över kuken. Ollonet blottades helt och glänste av försats och hennes saliv. Han stönade mumlande och lutade huvudet bakåt och blundade. Hon började runka honom snabbare och allt snabbare. Einride stönade högre hela tiden, drog till sig hästarnas uppmärksamhet. De betraktade människorna en stund men gick sedan, totalt ointresserade för att beta. Eller något. Saga flyttade benen längre bak och gled ner, med magen ner i gräset. Så höll hon tag i kuken vid roten och lät tungan smeka längs den. Upp mot ollonet där hon vände ner igen, och upp igen. Och hon lät tungan virvla på ollonet innan hon började suga kuken, ljudligt och smaskande. Hon släppte ut kuken igen och tog ett andetag, runkade den lite och tittade på den. Den var, om möjligt, ännu större. Hon började suga igen. Den gled in i hennes mun och ut. Hon gled över ollonet med tungan och stönade, kippade lite efter andan. Hon måste försöka andas med näsan så mycket som möjligt, men det var svårt. Plötsligt kände hon Einrides hand på huvudet och hörde hur han stönade orytmiskt, just som hon släppte ut kuken för att ta ett andetag. Hon runkade kuken och såg hur den exploderade. Den vita sperman flög upp i luften i flera tjocka strålar medan Einride mumlade och stönade. Sedan andades han tungt en stund medan hon fortsatte att runka och suga den kladdiga kuken.

Hon lyckades hålla hans stånd uppe och klev upp och satte sig grensle över honom igen. Den här gången lirkade hon med kuken så den trängde in i henne. Sedan sjönk hon ner över den, hela tiden med ögonen fästa i hans och händerna på hans bringa. Hon började vicka upp och ner på höfterna, till en början väldigt sakta för att ta in hela kuken ordentligt. Sedan i ett allt snabbare tempo. Hon svängde med huvudet så det blonda håret ven genom luften och kåtheten sken i hennes ansikte. Hon började rida honom allt snabbare och med en vildhet som kom det att klatscha varje gång hon nådde hans kropp. Sagas fitta kramade hårt om Einrides kuk, och han mumlade för sig själv mellan flåsandet. Han tittade upp och såg sin underbara syster, hans underbara flickvän, rida honom allt snabbare och med en omisskännlig kåthet. Hennes bröst guppade och han sträckte upp handen för att smeka ett samtidigt som han grep tag om hennes midja med andra handen och började göra motjuck mot hennes djuriska knullande. Hon böjde sig ner och kysste honom, hennes tunga började dansa över hans mun och kinder, för hon var i ett allt för njutningsfyllt läge för att kunna göra något annat än fortsätta rida hans kuk. Men han kysste henne och höll om henne hårt medan hon slutade rida och lät honom pumpa.

Han satt sig upp ständigt hållandes i henne och lade henne på rygg i gräset. Hon lät sig läggas ner och särade på benen. Einride lade sig över henne, kysste henne på halsen och började knulla henne. Han var redan helt uppe i varv så det gick inte att ta det lugnt. Också Saga var kåtare än någonsin och sade inte emot, hon tittade upp mot honom med oskärpa i ögonen, som om hon njöt så mycket att synen försvann. Einride stönade medan han knullade henne, han lade ansiktet mellan hennes bröst och började slicka på dem, ett efter ett. Hennes stönanden blev högre, liksom hans egna och snart spände hon sig i hela kroppen följt av ett darrande klimax i underkroppen. Einrides kuk blev våt av fittsafterna. Kramandet kring kuken blev för mycket och han böjde överkroppen bakåt och huvudet åt skyn, sköt in kuken så långt och så hårt han kunde i Saga och började tömma sig med ett ylande stön. Pustande föll han sedan ner i gräset intill henne. Han andades tungt och somnade snart. Saga betraktade honom, lade sig med huvudet på hans varma bröst och somnade, hon också.

Saga vaknade när solen stod som högst på himlen, Einride snarkade lugnt vidare. Hon sträckte på sig och kände hur det pirrade i fittan. Förmiddagen var inte nog. Hon ville ha, hon behövde, mer. Einride drömde och hans kuk var halvslak, som om den hade börjat resa sig men inte klarat hela vägen. Hon fattade tag i den och drog bak förhuden. Sedan kröp hon upp till den och sög in hela skaftet i munnen, den växte i en rasande fart och tilltog kraftigt i omfång. Hon höll tag om roten och började suga den med stön i rösten och tungan slickandes ollonet så fort tillfälle bjöds. Hon hörde Einride sucka till njutningsfullt i sömnen. Det lät roligt och hon fick hålla sig från att fnittra. Han visste inte vad allt det här fnittrandet var, men hon var… glad. Med dämpade stön började hon suga den allt mer hårdnande kuken snabbare och hungrigare. Einride mumlade i sömnen och hon kände hans arm svänga lite och landa på hennes rygg. Hon tittade upp, men han sov fortfarande, leende som en femåring med en isglass en varm sommardag. Hennes svala hand grep om hans solvärmda kuk och började runka. Han stönade nu ljudligt, men osammanhängande, i sömnen. Saga klev upp och lade sig över honom, rättade till kuken så att den gled in i henne. Hennes runda bröst pressades mot honom och det långa, blonda håret hängde ner i marken. Hon kysste Einride. Ögonen började sakta öppnas och han såg in i hennes. De var så vackra, och hon log och kysste honom igen. Först då insåg han vad hon gjorde, när hon började vicka upp och ner med underkroppen över hans stenhårda kuk. Han grep tag om hennes rumpa och började trycka henne mot honom medan han gjorde motjuck med gravt ansiktsuttryck. Han smekte hennes mjuka stjärt och började knulla henne hårdare medan han pressade henne mot sig, och hon försökte rida så gott det gick. Han började snart flåsa och fick ett suddigt ansiktsuttryck, ögonen gick i kors. Hans händer blev spända och hon lyckades kliva av. Hon vände på sig och tog genast kuken i munnen, dödligt inställd på att tillfredsställa honom ordentligt.

Sagas fitta hamnade inför Einrides ögon. De låg i en sextionioställning. Han kände hennes mun och läppar kring kuken och grep stönande tag om hennes rumpa. Hon särade, kanske ofrivilligt, på benen så den våta fittan låg väntande på hans tunga. Han stack ut tungan och vidrörde den. Den var alldeles fuktig. Han lade armarna omkring hennes lår och särade på blygdläpparna med ett par fingrar. Huvudet höjdes från marken och han började ivrigt slicka den rosa fittan. Saga stönade med kuken i munnen och inom kort var de på väg bägge två. Sagas mun som gled upp och ner över kuken och slukade den så djupt ner i halsen hon kunde, Einrides mun som friskt slickade hennes underbara, tajta fitta. Sedan hände det. Saga spände sig i hela kroppen, hennes lår började strama åt lite om Einrides huvud och hennes fitta blev med ens våtare. Saga stönade för fulla muggar medan hon fortfarande höll Einrides kuk i munnen. Einride för sin del gapade ut: ”oooh, heaven is a place on earth…!” medan han sprutade och tömde sig i sin älskades mun, stråle efter stråle in i hennes stönande mun.

Epilog

Einride vandrade med lätta steg på den smala stigen mellan träden och sparkade på en sten. Han hade händerna i fickorna. Jeansen hade han hittat i sin packning, de var söndertrasade och smutsiga och de satt löst. Mobiltelefonen hade legat i fickan. Han slog på den och tittade. Det fanns ingen täckning. Och så letade han fram ett fotografi av honom och Jennifer. Han tittade på henne. Det fanns några bilder av henne, men batteriet skulle snart ta slut. Men han mindes henne. Allt som gjorde henne till henne. Han älskade henne fortfarande. Men han skulle aldrig träffa henne igen. Han blundade och mindes henne, sedan kastade han telefonen ifrån sig, så långt in i skogen han kunde. Den landade någonstans och försvann till glömska. Sedan mindes han vad han varit med om. Han hade stridit i Ragnarök. Nu var de i den tidsålder som kom efter. Han hade stridit. För kung, för land och för bergen, för de gröna dalarna där drakarna flyger fria. Han mindes Nidhogg. Han hade fått se en riktig drake. Han undrade vad som hänt med den. Träden spred sig och tornade upp mot den ljusblå himlen. Skogen levde. Den andades och den var tacksam för det runläsaren gjort. En slända for förbi, surrade omkring honom och slog sig ner på hans hand. Det kändes konstigt, men han tittade på den. Alldeles blå.

Värdshuset var inte långt bort. Han mindes den här platsen och vände sig om. Precis där det dykt upp tidigare kom rådjuret lunkande. Det var samma djur. Men det var inte döende. Flugorna och stanken var inte där. Det knyckte lite med huvudet där det vandrade i sakta gemak mot dammen. När det upptäckte honom stannade det och höjde på huvudet för att betrakta honom. Det såg alldeles lugnt ut, nästan sömnigt. Den rödbruna pälsen och de vita fläckarna såg skinande rena ut, som om det var något alldeles speciellt med det här rådjuret. Och så vandrade det vidare. Einride gick fram till det utan att uppmärksammas. Han gick med det till dammen. Väl där stannade rådjuret och betraktade de betande hästarna och flickan som satt i gräset och tittade ut över dammen. Einride lade handen på dess rygg och lät handen stryka genom håret. Och så fortsatte rådjuret fram till dammen för att dricka. Einride slog sig ner bredvid Saga. Rimfaxe gnäggade till lätt och tog några steg för att komma till en bättre gräsplätt, och Skinfaxe följde efter. Dammens stillsamhet krusades när rådjuret drack. Sedan höjde det på huvudet och tittade på de två människorna. Dess rosa tunga slickade kring munnen. Vid dammen i skogen i stillsamheten satt de. Och de var som runor.

Denna novell har ännu inte fått några gillanden.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.