Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • REA
  • REA REA

12/10, 2015 kl. 13:06, av Silicon Messiah

Ira Sancti

Del 4 av 6 i serien Syndare

Den 23 mars 1801 dör den ryska Tsar Paul I. Hans mördare hittas inte och konspiratörer tar på sig dådet, som egentligen utfördes av betydligt mörkare makter. Samtidigt skickar påven ut kyrkans mest skoningslösa jägare efter mördaren.

 - Varning för icke sexrelaterat våld. -

“My only comfort is in death. My only solace, my dying breath. For release I have prayed; thrown past life, not afraid.”
- Iced Earth - My Own Savior

Prolog: 20 mars 1801 - Vatikanen

Kyrkklockor ekade dovt över den kristna kyrkans högsäte i Vatikanen. Kvällen var ren och vårkvällen kall. Påve Pius VII, som tillträtt den påvliga tjänsten året innan, andades lugnt under Guds mäktiga och förlåtande försyn. Han var en god man och av god tro och han tjänade enbart Guds vilja på Jorden. När nu det Sixtinska Kapellet och Peterplatsen tömts på folk och besökare och allmoseinsamlare kunde han fritt vandra i den stora salen, som naturligtvis pryddes av renässansens allra största mästares bästa verk. Otaliga mängder levande ljus lyste upp mörkret där han vandrade, stillsamt av vana, inför natten och korgossen som väntade i hans privata sovrum. Livet var i sanning gott när man hade makt och syndernas förlåtelse. Han suktade efter sängen - och annat, av mer perverterad karaktär - men innan dess hade han ett ärende. Det var olikt Tigern att vara sen. Det brydde visserligen inte Pius VII särskilt mycket, han kunde alltid återkomma senare. Men ärendet brådskade. Måtte bara Tigern ha fått hans bud. Detta var ögonblicket som kyrkan väntat på i hundra år och triumfen skulle bli hans, Pius VII:s! Under hans ledning skulle ske det som ingen annan i hans sits klarat. Gud befallde det.

Ur kapellets skuggor hördes småningom ljudet av ett dovt morrande. Det var ett ljud som en gång skrämt honom, liksom det skrämt andra män av det påvliga ämbetet, men dess mening och innebörd var djupt rotat i ämbetet och han hade kommit att vänja sig vid det, trots att det var ett så främmande ljud. Pius VII gick för att möta Tigern; kyrkans mest trogna jägare av demoner, satansväsen och andra oheliga otyg.
"Sabrod", sade påven stillsamt när han äntligen fick syn på mannen i skuggorna.
"Ers Helighet." Mannen som kallades Tigern från Sabrod knäböjde inför påven och kysste hans emblem.
"Stig", sade Pius VII, "ty tiden är oss knapp."
Tigen reste sig långsamt och gick med påven ut i salen, där solens sista strålar kastades in i kapellet.
"Ers Helighet", sade Tigern, "varför har ni kallat mig hit? Jag är mycket nära att finna den Heliga Vargens gömställe och avbröt en veckas jakt när din budbärare nådde mig."
"Sabrod", avbröt påven, "jag vet att du och Exilius har ett förflutet tillsammans och att du vill hitta och föra honom inför rätta, men nya skeenden har inträffat, vilka kastar ljus på en ännu farligare fiende. Du behövs annorstädes."
"Nå?" Sabrod såg på påven med stora, förlåtande och okaraktäristiska ögon, och strök sitt skägg.
"En demonflicka", sade påven, men Tigern förstod genast. Hans ögon blev till smala springor.
"Abomina", sade han.
"Mycket riktigt. Demonflickan kommer att -"
"Du borde ha anlitat mig att döda henne från första början. Vargen är för svag, han har aldrig trott på Gud som jag har."
"Det har han, och där det är din styrka är det hans svaghet."
"Så nu vill du att jag slutför hans jobb åt honom?" Tigern hånflinade.
"Lyssna. Vi tror att hon befinner sig i Sankt Petersburg", förklarade Pius VII, "Tsar Paul den förste befinner sig under tryck från konspiratörer och vi tror att demonflickan kommer att försöka vända honom till synd innan han... avsätts. Liksom hon gjorde med Hans Helighet Clemens den fjortonde. Om vår information stämmer, och den stämmer alltid, måste du hitta henne och ta henne hit."
"Varför kan jag inte bara döda henne?" Undrade Tigern bryskt. Påven skakade på huvudet.
"Det går inte", sade han, "ur Blodmånen är hon avlad och enbart till Blodmånen kan hon offras. Om tio dagar."
"Varför vid Blodmånen?"
"Natten då hon konsumerade sin första människosjäl blödde månen röd av synd. Hennes odödliga ande bands till Blodmånens lopp när hon ingick sin pakt med Djävulen. Endast då kan hon tillintetgöras."
Tigern fnyste och stirrade blankt ut i luften när han funderade över saken. Till sist nickade han långsamt och sade:
"Jag ska hämta henne. Äran ska bli Er och Herrens."
"Var försiktig", varnade påven, "hon kommer att försöka använda din lust mot dig, som hon gjorde med Exilius."
"Jag lustar inte. Jag är starkare än Vargen."
Påven svarade inte först, utan gav Tigern en kort blick. Sedan sade han:
"Omnes appetitus. Du vet ditt mål. Hon befinner sig i Sankt Petersburg."
Tigern från Sabrod nickade och vände om för att återvända till skuggorna. Så vände han sig om mot den leende påven.
"Ers Helighet", sade han, "om ni tillåter... varför gör hon allt detta?"
"Därför att hon är ond", svarade Pius VII, "ond, från hjärtat ut i fingertopparna. Inget gott finns i demonflickan. Hennes förbund med Satan säkerställer detta. Hon är död i Herren Guds ögon och det är allt du behöver veta."
Tigern försvann med det svaret in i kapellets dunel för att förvandlas och sedan ge sig av. Det fanns ingen tid att spilla. Han måste till St. Petersburg.

23 mars 1801 - St. Petersburg

Den ryska imperiella huvudstaden låg mörk och tyst i den kalla vårkvällen. Längs hustaken hade en petit figur smugit, men när mörkret föll tog figuren till vingar. I skydd av mörkret flaxade Abomina över staden och till St. Mikaels slott där Paul I residerade för tillfället. Hon kände väl till att tsaren hade politiska motståndare som ville honom illa, och konspirerade mot honom i ont försåt, men det som öppnat hennes ögon för denne Rysslands kejsare, var att den kristna kyrkan ansåg honom vara i det närmaste ett helgon. Och helgon hade hon livnärt sig på en lång tid. Det ståtliga palatset som var tsarens residens stod stort och ointagligt, men Abomina flög lätt på svarta vingar och landade ljudlöst utanför tsarens eget sovrumsfönster.

Tsar Paul I vankade av och an inne i sovrummet. Han, Storrysslands mäktigaste man, var under stor press och bar tunga bördor. Hela sitt liv hade hans mor, Katarina II, varit måttstocken mot vilken hans styre, hans sätt och hans liv mätts. Och alltid hade han kommit ut underhänt. Och trots det var det mot honom det konspirerades. Kvällen den 23 mars 1801 var han i synnerhet nervös. Under en veckas tid hade han tyckt sig se skuggor i hörnen, hört viskningar i dunklet, ögon som vakade. Inombords visste han att detta var en paranoid mans tankar, men där han spatserade med flackande blick inne i det utsirade sovrummet i St. Petersburgs sedan några veckor nyinvigda Sankt Mikaels slott kunde han inte tänka den logiska tanken. Faktum var att hans fiender var ute efter honom och de kunde bryta sig in när som helst.

Allt detta och mer hängde över en man i sorg; bara dagar tidigare hade han nåtts av nyheten att hans äldsta dotter, Alexandra, dött i barnsäng i Wien. Men det var inte det som rusade genom hans tankar nu. De skuggor som uppträtt i nattens mörka vrår var inte av denna jord; en ung kvinna, vacker och blek, men vars former blev diffusa när han försöke fokusera. Viskningarna som krypit in under hans skinn som nålar - Paul I:s händer darrade - talade om för honom att han snart skulle möta sitt öde. Och att han skulle lida av oändlig njutning innan dess. Månen som steg över den Ryska Imperiella huvudstaden var halv den kvällen, och trots att han borde ha varit i sin bostad på Vinterpalatset tänke han stanna på Sankt Mikaels slott tills oron gick över. Han intalade sig att det var hans samvete som plågade honom på grund av att han tagit unga Anna Lopuchina till sig, och skjutit undan sin kära hustru, Maria Fjodorovna till Annas fördel. Trots att han aldrig tagit Anna till sängs var det något han önskade. Hon hade lämnat hovet förra året, och gift sig med sin barndomsvän, Prins Pavel Gagarin.

Han drog ett djupt andetag och satt sig i sängens fotända och lutade huvudet i händerna. Skräcken han kände hade till en början varit ett styng i nacken; fiender och konspiratörer. Men de senaste dagarna hade den tagit sig en spirituell ton; Gudfruktan och skräck för evigt Inferno. Närvaron som känts påtaglig under flera dagar hade varit som borta med den kalla ryska vårvinden under dagen, den 23 mars, men när han nu var ensam i sin kammare kom närvaron tillbaka.
"Ängel eller demon", viskade han med en tår i ögonvrån och darrande röst, "vad du än är, lämna mig i fred." Det kom inget svar. Åtminstone tyckte han det först, men hans hjärta avslöjade sanningen. Han visste att någon - eller något - fanns i rummet med honom. Han slöt ögonen hårt och önskade bort obehagskänslorna. Hjärtat lugnade sig något och med ett djupt andetag öppnade han ögonen och fick en chock.

Knäböjd framför honom satt en ung flicka och tittade nyfiket på honom. Hon var blek och klädd i en enkel, smutsig och trasig skrud.
"Vem är du?" Sade tsaren och reste sig bryskt upp. Han tog några steg från flickan, men släppte henne inte med blicken.
"Nomen mihi Abo... nomen mihi Agnes", svarade hon blygt.
"Latine loqui tibi? Varför är du här?" Tsaren såg förbryllat och skeptiskt på henne.
"Ut ostendam in te post mortem vivere", sade hon stilla och såg honom i ögonen.
"V- vad? Visa mig efterlivet?" Han såg skrämd ut och fingrade på sin blus. Han skulle precis ropa på vakt, när hon fortsatte:
"Et voluptate totalem."
"Du ska... visa mig... vad?" Fruktan i honom steg. Han var så klart övertygad om att det var hans politiska fiender som skickat henne. Att hon var fiendens agent.
"Fullständig njutning", sade flickan. Tsar Paul I svettades så smått. Han vankade av och an i rummet, utan att släppa flickan med blicken. Hon måste ha en dold kniv eller något. Hon reste sig och kom mot honom. Just som hon ställde sig framför honom, beslöt han sig för att kalla på vakter. Och när han vände ansiktet mot dörren lade hon sin kalla hand mot hans kind. Han tittade tillbaka och såg unga Anna Lopuchina i henne. Något med den här flickan väckte samma åtrå som Anna gjorde.
"Fullständig njutning?" Sade han. Hans röst var knappt mer än en viskning. Flickan reste sig upp och tog ett par förföriska steg mot honom. Hennes smutsiga särk formligen rann av hennes kropp och tsaren flämtade efter andan när han insåg att hon var alldeles naken.

Abominas böljande svarta hår svängde lätt i luften vid hennes varje steg och hon viftade det lätt över axlarna så att hennes små, men i egen rätt fylliga, bröst uppenbarades helt för Storrysslands kejsare.
"Låt mig visa dig fullständig njutning, som Lopuchina aldrig kunnat ge dig. Låt mig visa dig njutningen en liering med mörker kan ge dig", sade hon och kom nära honom. Utan att han gjorde minsta motstånd tryckte hon trånande sin kropp mot honom.
"M- mörker?" Sade han förskräckt, men han var egentligen redan fast.
"Fullständig njutning kan enbart den uppnå, som släpper Gud ur sitt hjärta och omfamnar själva njutningen", svarade hon och lade ett finger mot hans underläpp. Hon var så vidunderligt skön. Själva bilden av njutning, i tsarens ögon. Som styrd av en osynlig hand lade han sina händer om henne. Han strök längs hennes kalla rygg och ner över hennes rumpa.
"Låter du mig visa dig voluptate totalem?" Undrade hon. Han hann inte svara innan hon tryckte sina ungdomliga läppar mot hans.

Abomina kysste tsaren lidelsefullt, med sina fylligt sköna läppar. Hon stack ut tungan för att slicka mot hans trevande läppar och kom sedan in. Han besvarade hennes kyss, släppte något på garden. Han lade händerna om hennes höfter och drog henne närmare sig. I sin tur lade hon sina händer om hans kläder och hjälpte honom av med dem.
"Futuis me, czar", bad Abomina. Hon såg honom i ögonen med en trånande blick.
Tsaren lade händerna om hennes sköna, runda stjärt och smekte den långsamt. Han nickade till svar och log, sedan kysste han henne igen. Det var hon som ledde honom bort till sängen, där han föll ner på rygg i fotändan. Hon fick av honom hans knäbyxor och han grep genast sin halvslappa kuk och drog förhuden bakåt.

Abomina stoppade honom med en blick och genom att lägga ett par fingrar mot hans hand. Så tog hon själv tag om hans kuk och började runka den. I hennes grepp växte den sig stor och hård, varm och trånande. Hon runkade honom långsamt med bägge händerna. En klick saliv hjälpte till att få dem att glida lätt över skaftet som blev hårdare för varje sekund. Kort därefter stod tsarens kuk hård i all sin prakt; Storrysslands stolthet.
"Förneka din gud", sade demonflickan stilla, "så ska jag visa dig din fullständiga njutningen."
"Jaa..." svarade tsaren långsamt. Han var inte alls långsamt, men så spände han sig i axlar och rygg och återfick sansen. "Nej!" Han puttade bort henne och ställde sig upp.
"Czar..." mumlade hon och krympte ihop, låtsat rädd för hans vrede.
"Försvinn! Demon!" Ropade tsaren och lade händerna för huvudet, "nej, nej, nej..."
Hans kuk var fortfarande hård, men slaknade något när han ojade sig. Han var ovanligt starksinnad trots att han borde vara lättomvänd, tänkte Abomina.
"Czar", sade hon och sträckte på axlarna. Han tittade upp på henne med en bekymrad men undrande min. På ett ögonblick sprang vingar ur hennes rygg och hon lättade från golvet. Hon slog lätt i tsaren och fick ner honom på sängen igen. Hon satt sig grensle över honom, med vingar utbredda bakom ryggen. Han tittade skräckslaget upp mot henne och hon blickade ondsint tillbaka med brinnande ögon.

Utan att säga ett ord reste Abomina på rumpan och satt sig tillrätta över tsarens fortfarande hårda kuk. Trots att den slaknat lite blev den hård nog när hon grep om den. Hon satt den tillrätta - hela tiden med blicken stenhårt fäst i hans - och sjönk ner över den så att den gled in i hennes tonårsfitta. Tsaren öppnade munnen för att stöna, men inget ljud kom ut. Hon sjönk ner långsamt tills hela hans stora mandom var inuti henne. Så lutade hon sig framåt och lade ansiktet precis intill hans.
"Förneka din gud... och upptäck voluptate totalem", viskade hon. Samtidigt började hon rida honom så långsamt det bara gick. Tsar Paul I svettades, men han nickade. Och så lade han sakta händerna om hennes midja. Det spreds ett flin i Abominas ansikte.

Hon ökade tempot en aning och genast började tsaren stöna till. Med ett flin lutade hon sig uppåt för att ge honom en bra blick av hennes sköna, ungdomliga kropp. För ett ögonblick tyckte tsaren att det var Anna Lopuchina som red honom och tog tanken till sig. Demonflickan började snart rida honom ännu lite snabbare, och gjorde så i långa stötar, så att hennes tajta fitta kramade om hela kukens längd.
"Mmm, Anna..." stönade tsaren. Abomina njöt av det. När omvändandet hade skett. Hon lutade sig framåt igen, men bara en bit, och så lade hon händerna om Paul I:s hals och tryckte till. Trots det slutade hon inte rida honom. Tvärt om, hon red honom snabbare och hårdare. Hans ansikte blev skärt av både andnöd och upphetsning och till slut släppte Abomina taget. Tsaren grep då i tur tag om hennes midja och började göra kraftiga motjuck mot hennes ridande.

Men Abomina skakade bara nekande och förföriskt på huvudet och flaxade till med vingarna så att hon med ens lättade från tsarens kropp och hans kuk lämnade hennes varma, inbjudande och sköna tonårsfitta. Hon höll sig svävande en kort stund medan tsaren trånade och trevade efter mer. Abomina bara skakade på huvudet med ett illmarigt flin.
"Förneka din gud", sade hon, "och upplev voluptate totalem." Hon snuddade medvetet vid hans kuk med sina svullna blygdläppar för att reta honom mer. Han hade svårt att få ut orden, men till sist kom det, till Abominas stora belåtenhet:
"Jag förnekar honom! Jag förnekar Gud! Visa mig, visa mig, demon eller ängel, visa mig den njutning du lovat!"
Abomina skrattade. Så sjönk hon ner över hans kuk igen. Världen omkring dem svartnade för tsaren; känslan av hennes fitta kring kuken nu var tiofaldigad jämfört med innan.

Hon grep tag om hans hals igen och tryckte, alldeles långsamt, medan hon red honom. Och hon red honom snabbt, hårt. Långa djupa ryck som fyllde henne till roten i varje stöt. Hennes trånga tonårsfitta var tajt om tsarens hårda, pulserande kuk och ökade deras upphetsning för varje ögonblick. Demonflickan red den kåta tsaren med en rasande intensitet och hennes fitta fick det att gå varma, elektriska stötar genom hans kropp. Hela tiden höll hon sitt grepp om hans hals, men utan att trycka för hårt.

Tsaren stönade snart högt och ljudligt, när deras värld krympte. Han kände återigen känslan av att det var hans unga favorit, Anna Lopuchina, som red hans kuk så skönt.
"Futuis me, czar", bad Abomina trånande. Hon smekte sin fitta samtidigt som hon red tsarens hårda kuk och hans, tsarens, händer sökte sig till hennes små men fylliga bröst för att smeka och nypa i bröstvårtorna. Han gjorde också kraftiga motjuck mot henne, så att han hela tiden tycktes komma än djupare i henne ju mer de fortsatte.

Allt eftersom Abomina red den kåta kejsaren av Ryssland kom han allt närmare en slutgiltig orgasm. Hon märkte det i hans ansikte och hans rörelser. De blev mer oförutsägbara. Lätt som en fjäder viftade hon på vingarna och gled så av tsarens kuk.
"Nej", bad han, "mer, demon eller ängel, ge mig mer!"
Hon hyschade honom och sjönk på knä framför honom. Hon lade sina bleka händer om kuken och runkade den i rytmiska handrörelser. Sedan lade hon genast läpparna kring ollonet och sög in en bit av kuken. Ett tag verkade han försöka hålla tillbaka, men snart fortsatte tsaren sina cirkulära juck mot henne.

Det verkade nästan som om han munknullade henne; hon gurglade till varje gång han stötte in med kuken i hennes mun. Den försvann närmare hennes hals för varje stöt, för att till slut försvinna helt. När den så gjorde höll Abomina den kvar; djupt ner i hennes hals. Hon harklade till av hans storlek, men höll den kvar. Hennes hals stramade om tsarens kuk på ett helt annat sätt än hennes fitta gjort. Snart började hon suga den igen, för att ta hela skaftets längd under tungan och slicka och suga som om det var hennes mening med efterlivet.

Tsaren kom strax därefter. Demonflickans behandling blev helt enkelt för mycket. Hon märkte att han var alldeles vid bristningsgränsen och släppte då hans kuk ur munnen och runkade den istället. Hon runkade tsaren snabbt och intensivt samtidigt som han stönade ljudligt. Han juckade kraftigt och snart började stråle efter stråle med sperma spruta ur hans pulserande kuk. Han sprutade sin stora sats över sin egen mage och njöt kraftigt.

När han kommit lutade han sig tillbaka, utmattad. Han flåsade tungt och log brett. Abomina, som gjort sitt jobb, satt sig grensle över hans bröst och tryckte än en gång händerna om hennes hals, men den här gången släppte hon inte. Tsaren började sprattla och rycka när han insåg vad som var på väg att ske, men hans krafter hade lämnat honom.
"Nunc czar, peccator est", viskade Abomina och glodde blint in i hans ögon. Tsaren såg Helvetets inferno brinna innan han dog och omfamnades därefter av döden.

Beväpnade män störtade in med dragna vapen. De skrek och ropade, men möttes av ett lik. Någon hade hunnit före dem. Konspiratörer, som kommit för att ta tsarens liv och omstörta Ryssland. Mest förbryllade verkade de vara över att tsaren var naken om överkroppen och könet, och verkade ha sprutat en rejäl sats över sin egen mage och bringa. De lade i tumultet inte märke till skuggan som, med uträttat ärende, svepte ut med vinden. Imorgon skulle säkerligen ett helt nytt Ryssland uppstå.

24 mars - St. Petersburg

Demonen Abomina satt hopkrupen på Sankt Mikaels slotts tak, orörlig som en staty. Endast hennes hår fladdrade i vårvinden. Solen steg över det ryska imperiets stolta huvudstad, med en skillnad mot gårdagen - dess kejsare var död. Det var ett ohyggligt liv i slottet, med allt vad tsarens våldsamma avsättande innebar. Under morgonens slummer hade hennes vila störts av en dröm som börjat komma till henne allt oftare. En dröm som fyllde henne med hat. Hat som var gång blev allt svartare.

I drömmen stod hon på klostergården i människoform, längst upp på en hög av trä och fnöske. Hon mindes alla munkarna tydligt, de som stod runt, hur de fallit offer för hennes hämnd. Hyckleri och en fallenhet för synd i ligger i den kirstna troslärans natur, invävt i varenda bön och varenda psalm. Synd och skenheligt är lika naturligt för en kristen som att andas. En man som bär prästkragen kommer utan undantag att dö som en syndare, övertygad om sin egen storhet och i tron att hans Gud förlåtit honom. Och värst av alla var Fader William, som i drömmen stod framför bålet med fackla i hand. Hon hatade honom. Oderat eum!

Den 6 augusti 1664, natten då månen blev till blod på himlen återvände hon från Helvetet och hämnades på sin far genom att till fullo förtära hans sinnen och därefter hans kuk och säd. Dagen därpå brändes han på bål för det brottet. Nu såg Abomina i drömmen hur hon själv brändes. Medan hon såg sitt forna jag brinna kände hon åter lågorna mot skinnet. Men hon kunde ta smärtan. Snart förvandlades drömmen till något annat. Hon befann sig i en ljus värld och trots att hon kände elden slicka hennes ansikte, smälta hennes ögon, uppfattade hon det inte som smärtsamt. Hon var i Paradiset, vilket dödliga suktar, men allt hon kände inför det var avsky. En tom svärta i magen.

Och där stod han, rakt framför henne. Fader William. Han tittade på henne med varm blick, utstrålande inre frid.
"Agnes", sade han med flyktig röst. Abomina öppnade munnen för att tala, men inget ljud lämnade hennes läppar.
"Agnes dei", fortsatte hennes far, "minns du vad det sista du sade till mig var? Vad du sade till mig innan vi skildes åt?"
Abomina såg honom djupt i ögonen. Hans var i frid, hennes brann heta av hat. Hon nickade.
"Du sade, 'volumus etiam inter se'", sade Fader William, "och du hade rätt. Vi kommer att ses igen, Agnes dei."
"När?" Sade hon stilla. Hennes röst brast, men hatet i den lyste.
"Cum luna urit purpura me mament. In Vaticano", ekade Fader Williams röst.

Abomina slog upp ögonen och tog in solljuset som började skina över Rysslands huvudstad. Hon kunde fortfarande känna bålet bränna hennes kropp, men det påverkade henne inte. Hennes nakna kropp skälvde till. Världen höll faktiskt på att bli henne kall. Den kalla ryska vinden ven över hennes hud och hon tänkte en stillsam tanke: Amplius non. Inte mer. Hennes svarta vingar spred sig likt ett segel från hennes rygg, fångade vinden och bar henne iväg över St. Petersburgs morgonhimmel.

26 mars 1801 - Någonstans i Polen

Tigern löpte snabbt och vigt genom skogen, trots sin storlek. Han kunde lägga stora avstånd bakom sig på kort tid på grund av sin goda fysik. Spöklikt vita ögon som stirrade blint visade vägen framåt och tunga, hårda steg ledde honom. Han var kall, rak och hård och de som kom i hans väg mötte ett obevekligt slut. Han stannade till vid trädgränsen där en stig gick. En bit bort hörde han ett högljutt sällskap på väg i riktning mot honom. Det skulle vara enkelt att bara fortsätta förbi, men Tigern från Sabrod tänkte i andra banor.

Strax kom sällskapet inom synhåll. Det var en gammal hövagn dragen av en, men lastad med personliga tillhörigheter för ett helt hushåll. Därtill kom två män till häst. Vagnen bar också två unga kvinnor. Vartåt de var på väg förtäljde inte deras samtal, men de var alla vid god vigör och det tycktes inte Tigern helt omöjligt att männen troligtvis var berusade. Det lät nästan som om de försökte imponera på sina kvinnliga medresenärer och övertyga dem om deras, männens, vigör i vågrätt läge.

Nästan som av ren instinkt slog Tigern till. Han löpte med ett högt vrål ut ur skogen och slog en av männen till marken. I fallet krossades dennes huvud mot en sten, han ryckte till i konvulserande spasmer och blev sedan stilla. Hästarna fick panik och också den andra mannen kastades till marken. Hästen som drog vagnen hade en tyngre börda och stegrade enbart med ihärdiga gnägganden mot rovdjuret. Kvinnorna skrek i falsett och såg orörliga på hur Tigern med lätta steg hoppade från den ena mannen till den andra, som tog sig upp på knä. Ett ögonblick senare omslöts mannens huvud av Tigerns väldiga käftar och ett kraftigt krasande hördes.

En av kvinnorna svimmade av chocken och den andra gallskrek. Hon kunde bara se på när Tigern förvandlades till sin mänskliga form. Också hon var nära att svimma när mannen kom fram till henne. För Tigern rådde fullständigt lugn i huvudet; männen var inget annat än måltavlor och kvinnorna hans vinst. Innan kvällningen åtnjöt han dem köttsligt, båda två, innan han dödade dem och lämnade sällskapet liggande på stigen. Hästarna släppte han lösa. Tigern från Sabrod fortsatte jakten efter demonhoran.

27 mars 1801 - Polen

Några morgnar efter sin flykt från St. Petersburg hade Abomina tillryggalagt en betydande del av sin färd. Utan att hon ens mindes det, hade hennes far sagt henne i drömmen, att vänta henne i Vatikanen, när månen blöder röd. Därför färdades hon dit, som om hon drogs dit av en vilja som inte var hennes egen. Långa avstånd kunde läggas bakom henne på kort tid, med hjälp av hennes demoniska hjälp i form av vingar. Men det var naturligtvis uttröttande och hon behövde näring. Näring som hon intog precis som hon intog sin far för mer än hundra år sedan.

Prästen i den lilla byn klumpade genom snön som fortfarande täckte landskapet med famnen full av ved. Våren var sen, men det kändes inom honom att de gick mot varmare tider. Han skulle om en knapp timme hålla morgonottan. Han slog upp kyrkodörrarna och nynnade en stilla psalm för sig själv. Han stampade snön av stövlarna och klev in. Mörkret och kylan var påtagligt i Guds hus. Han skulle göra upp en eld i sakristian och sedan tända alla ljusen innan gudstjänsten kunde börja. Hans fotsteg ekade när han gick mellan bänkraderna och nynnade sin psalm. En traklabbe satt farligt löst på anten längst upp i traven och naturligtvis skedde det oundvikliga.
"Satan!" Utbrast prästen, för att ögonblicket inse vad han sagt. Han kastade en blick på Jesusfiguren som hängde korsfäst på triumfkrucifixet. För ett ögonblick kände han intensiv skam, men sedan sade han:
"Som om du bryr dig, din döde gamle fan. Satan, satan, satan!"
När han sedan hånflinande fortsatte framåt gick en kall kåre genom ryggraden. På en bänk satt någon och bad! I den plötsliga chocken ryckte prästen till och tappade all veden på golvet.
"Mi- mitt barn?" Sade han försiktigt. Personen tog ingen notis om det. Prästen smög sig närmare och såg så att det var en ung kvinna som satt där. Satt där lika naken som Gud skapat henne. Hennes skinn var blekt, nästan vitt, och hennes långa, böljande lockar becksvarta.
"Mitt barn?" Sade prästen och smög sakta närmare. Den unga kvinnan - hon kunde inte vara mer än sexton eller sjutton - böjde på huvuet och bad stilla. När han kom närmare hörde han hennes ord.
"Lucifer hic amplecti cum deducerem eum ad vos. Ne glorietur inveniamus. Sentiat ignis mei. Lucifer amplexus sum fidelis concubina seruus tuus scortum", hon tystnade en kort stund, "det är oartigt att tjuvlyssna på folks böner, präst." Hon vände sig plötsligt mot prästen och han blev som till is.
"Mitt- mitt barn", harklade han, "kan jag hjälpa dig." Hon var uppenbarligen förståndshandikappad, tänkte han, som satt och bad till Djävulen alldeles naken i kyrkan.
"Jag är inte säker på att jag vill ha hjälp", svarade den nakna flickan, "av en präst som ropar Djävulens namn i kyrkan."
Prästen tittade undan, ville sjunka genom jorden, men ryckte upp axlarna och såg flickan i ögonen.
"Kom med mig", sade han, "så ska du få varma kläder, dumåste vara alldeles stelfrusen. Sedan hjälper jag dig tillbaka till mentalsjukhuset." Han sträckte ut en hand och det såg ut som om hon funderade. Till sist tog hon hans hand. Hon var alldeles iskall! Och kylan spred sig längs hans ryggrad som en isspira som fryser vattnet om vintern.
"Kom med mig", sade prästen svagt. Men hon hade redan ställt sig upp.

Prästen tittade undan, ty flickan var naken och i precis den mognads bana som han själv i sina hemliga, perverterade ögonblick åtrådde och lustade efter, ensam i sakristian. Men han tittade undan, så han var ren. Hon var blek, ungdomligt skön och med små fylliga bröst och slätt sköte.
"Vad står på, Fader?" Frågade hon oskyldigt. Prästen andades redan tungt.
"Du är all- alldeles kall, mitt barn. Och inga kläder har du. Vi måste klä dig så att du inte råkar frysa ihjäl", sade prästen. Flickan tog ett steg närmare honom. Kylan tycktes stråla ur hennes hand, men hon fick prästen att känna sig hetare.
"Klä mig?" Sade hon, "vill du inte se mig?"
Prästen svalde tungt vid hennes fråga. Hans andetag blev till ånga i luften. Han såg hennes bröstvårtor, styva i kylan, peka lätt ut genom hennes svarta lockar. Hennes sorgsna ögon såg in i hans. Hoc toties fecisset. Prästen svalde tungt gång på gång. Det var oförnekligt att hennes kropp påverkade honom och att hans hand, den som höll hennes, skakade.
"Kom- kom med mig så klär vi dig", sade han hest, nästan oförmögen att tänka. Hon kom ännu närmare. Ung och skön i mörkret.
"Om du inte vill se mig", sade hon dystert.
"Mi- mitt barn", började prästen, men kom av sig. Flickan kom honom mycket nära. Så nära att han kunde känna hennes kalla andetag mot hans kind.
"Vill du se mig?" Viskade hon, "vis videre me?"
"J- ja..."
Hon strök med lätta fingrar över hans hårda skrev.
"Du vill ha mig, Fader."
"Ja", mumlade prästen och slöt ögonen, "så hjälp mig Gud, jag vill ha dig, mitt barn."
Prästen tillhörde henne nu.

Abomina drog i ett svep isär prästens kappa och blottade hans bringa och stora, hårda kön. Ollonet var svullet och pulserade varje gång som blodet pumpade genom det. Abomina lade handen om lemmen och prästen flämtade till.
"Tycker du inte om det, Fader?" Vädjade hon, samtidigt som hon långsamt sjönk ner på knä framför honom.
"Jodå, mitt barn", svarade prästen och lade sina heliga händer i hennes hår. Han tryckte henne mot sin hårda lem och hon gjorde inget motstånd. Först kände hon kuken mot läpparna och tog sedan ollonet i munnen och slickade på undersidan.

Abomina tittade upp i prästens ögon. Hans underläpp skälvde, för hela saken var så plötslig. Han hade överrumplats och gjort något som han aldrig i sitt liv förväntat sig. Hon sträckte ut tungan mot hans heliga kuk och slickade med tungspetsen på dess känsliga undersida. Det fick prästen att rycka till av plötsligt välbehag. Hans andning var ryckig till en början, ända tills skräcken lagt sig. Den där klumpen i bröstet när man vet att man går över gränsen. Till sist förbyttes den i njutning. Demonflickan slöt sina fylliga läppar kring ollonet, som glänste av försats. Hon diade långsamt och försiktigt och snart hade prästen övertygats så mycket att han självmant lade händerna i hennes hår och sade:
"Såja, såja, flicka... lite mer kan du..."
Han gjorde också små, ryckiga rörelser med underkroppen mot hennes mun för att tvinga in lite mer av den hårda lemmen i hennes mun. Trots det styrde Abomina honom och det var hon som var i kontroll.

När han än en gång bad henne att ta mer av kuken i munnen gjorde hon som han sade och han var inte sen att berömma henne, i tron att hon gjorde som han sade till.
"Såja, duktig flicka..." berömde han.
Abomina sög honom långsamt, gjorde små rörelser med munnen och var noga med att glida med tungan över den känsliga undersidan av ollonet. Hon märkte också hur hans händer, som fortfarande befann sig i hennes hår, blev allt mer tafsande och modiga. Ollonet började pulsera i hennes mun och prästens kåthet ökade.
"Kom med så pappa får knulla dig också, min tös", sade han med ett nästan brölande stön. Abomina visste att hans omvändning redan var fullständig. Utåt var han en vänlig gammal man med ett leende åt alla, men detta var hans sanna jag. Flåsande andedräkt, erekt gubbkuk och fullständigt pervers. Och det hade gått så fort - han var ovanligt svag.

Eld. Eld kom till Abominas ögon. Hon stirrade rakt in i hans ögon och lät honom se demonen. Sedan, utan att lyda hans önskan, slukade hon hela hans kuk ner i halsen i ett svep och började genast suga honom vildsint och oömt. Prästen flämtade till och grep hårt om hennes svarta hår. Världen tycktes svartna omkring dem. Demonflickan sög honom ivrigt och tufft. Hans långa kuk trängde genom hennes mun och svalg och ner i halsen, utan att hon tycktes påverkas det minsta av dess storlek. Hennes svarta vingar trädde fram ur ryggen och hon sträckte ut dem brett bakom sig så att prästen fick se.

Och prästen såg. Han började be, men utan att kunna förmå sig att sluta. Utan att visa ett uns av den fromma styrka han trott sig besitta. Abomina sög honom allt snabbare, tog hans kuk gång på gång ner i halsen för att sedan suga och dia på ollonet. Hela tiden ändrade hon och prästen kunde inte annat än flämta och följa med. Demonflickan släppte kuken ur munnen och tog den i sina händer för att runka. Den var alldeles blöt av hennes saliv och pulserade kraftigt. Ett par sekunder senare öppnade hon munnen och sög in hela längden i munnen och halsen igen. Hela tiden flaxade hon långsamt och hotfullt med vingarna bakom ryggen och prästen bara såg på. Han bara lät demonen förtära honom.

Snart blev också prästens andning ännu tyngre och hans bröst och mage ryckte till i varje andetag. Den heliga extasen närmade sig och Abomina fortsatte som förut, men ökade intensiteten och råheten. Hon nafsade försiktigt på hans ollon, eggade honom kraftigt innan hon gång på gång sög hela längden ner i halsen. Enbart när han kom återfick prästen en viss makt över sin kropp och Abomina gav honom den. Han drog kuken ur hennes mun och runkade den snabbt, med det svullna och glänsande ollonet riktat rakt mot hennes söta ansikte. Andra handen höll hennes hår i ett hårt grepp.

Och så sprutade han. Flera tjocka strängar sperma forsade ur hans kuk och landade vita och kladdiga i demonflickans ansikte. Han stönade högt, ryckte och konvulserade. Hans heliga säd täckte hennes ansikte nästan till fullo och han bara fortsatte runka och kuken sköt sträng efter sträng med sperma. Abomina öppnade munnen och såg till att svälja en munfull. Det tycktes dröja en lång stund innan prästen med ett utmattat stön släppte taget om hennes hår. Samtidigt släppte han sin kuk och sög in ett djupt andetag. Världen omkring dem verkade plötsligt ljusare, som om mörkret som demonen skapat omkring dem försvann, och prästen insåg var han var.

Gudfruktiga bybor stod i kyrkans dörr med stora ögon. De flämtade, pekade. Oavsett vad som hänt såg de bara en sak - deras präst våldförde sig på en ung flicka. Ett sista ögonblick hann prästen inse vad som hänt innan han överrumplades av den ilskna folkmassan.

Den nakna prästen slets ut ur kyrkan. Utomhus hade solen börjat stiga på himlen och färgade byns pittoreska landskap i vackra toner, med snön som låg stilla på marken och töade i sipprande spiror från hustaken. Trots att det borde ha varit deras främsta prioritet var det ingen av de ilskna byborna som brydde sig om den snyftande flickan och hon kunde lätt smita undan i folkmassan. De upprörda ropen bröts av prästens vansinniga klagan.
"Det var Satan som gjorde det! Ni måste släppa mig! Hans demoner finns ibland oss! Släpp mig! Jag beordrar er!" Skrek han. Självklart till ingen nytta.
"Kättare! Häng honom!" Ropade någon.
"Haereticus!" Hördes en tredje röst. Abomina tog sig osedd upp på kyrkans tak och såg ut över händelserna. Några bybor höll fast den rasande prästen som med fradga i munnen och vansinne i ögonen skrek att de måste släppa honom, att han förtrollats av en ond häxa. Några av byborna diskuterade argt vad de skulle göra med honom.
"Sträck honom!" Skrek en högljudd röst och snart hade rep hämtats och fästs vid prästens ben och armar. Det pågick högt oväsen och inom kort hade repens andra ändar fästs vid hästar som långsamt började sträcka hans nakna kropp.

Prästen skrek sina ramsor om och om till dess att hans kroppsdelar började dras och rösten förbyttes till ett skärande skrik. Medan han långsamt plågades fick han syn på Abomina, uppe på kyrkans tak. Hon talade och han hörde orden i sitt huvud, över sina egna skrik och folkmassans ilskna rop:
"Nunc sancto, peccator es."
Det svartnade för prästens ögon. Smärtan blev oändlig. Han hade domnat av helt och hållet när slutligen hans kropp gav vika och först den ena och sedan den andra armen slets loss från hans kropp. De sista orden han hörde, det sista han visste, var att evig plåga väntade.

4 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.