Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • Skönt för mannen
  • Snygg och fartfylld
  • Lek & busa
  • Dubbel skön stimulans
  • Massera trötta höstmuskler
  • Fresta & Förför
  • Missa inte Bubblan-bonusen hos PLEASME

8/5 kl. 09:30, av LX

Marodören (in the year 2100) del 2

Del 2 av 2 i serien Marodören (in the year 2100)

Del 2, detta blev en våldsnovell ska sägas för att varna den känslige. Jag tror inte att det är såhär det är att ha en så kallad Rape-fetish, men jag siktar på att det ska vara underhållande på skrämmande sätt. Ibland är mörker underhållande.

Lalli, vaknade till igen och öppnade sakta sitt ena öga då det inte var möjligt att se med det andra som var helt igenmurat av blodigt var och kleggigt smuts. Hon såg plirande med sitt friska öga, suddigt upp mot en djupt blå himmel med nyanser av grönt och violett skimmer i fjärran. Den unga mutantkvinnan låg bunden på marken, naken med läderremmar kring ömmande handleder och fotleder som i ett kors, med vassa pinnar nertryckta i den hårda sandjorden för att hålla hennes armar och ben på plats. Hon knöt och slöt nävarna långsamt och ansträngt och gjorde ännu ett försök till ett drag medan hon vred huvudet för att se sin egen blodfläckade hand rycka verkningslöst i läderremmen. Den satt berghårt kvar i marken.

Hennes torrspruckna läppar försökte forma ett ljud men rösten var kraftlös endast förmögen att hest mumla om vatten. Solen stekte fortfarande på den nakna, svettskimrande och blåslagna kroppen. Hon kunde höra honom och ana honom suddigt otydligt vid hennes blinda sida. En storvuxen figur, med svart yvig kalufs. Just nu höll han på att förbereda ett mål mat, tillagat av hennes döda riddjur. Främlingen hade fått igång en bra eld vid det här laget och satte sig tungt avslappnat i skuggan av sitt stridsfordon medan röken yrde omkring den provisoriska lägerplatsen. Det skulle snart bli skymning vilket ingav visst hopp om snar svalka. Lalli vred långsamt huvudet upp mot himlen igen och följde en avlägsen läderfågels rörelser däruppe. Den cirkulerade runt runt. Kanske hoppades den på rester. Men främlingen hade tagit sin tid till att skinna kamelen och hade spänt upp dess päls på en ställning för att bereda huden. Sedan hade han styckat och slaktat djuret mödosamt under flera timmars tid och samlat in köttet, för att till sist skickligt packetera det i dess egna inälvor och överblivet skinn. Lalli slöt ögonen igen, med skam och förtvivlan som sken igenom hennes utmattning och skadorna och mindes tillbaka.

***
Omar hade galloperat med sin ryttare skakandes tungt på ryggen i hård takt över vidderna. De hade jagats som villebråd. Hon höll kurs rakt mot hemma-utposten och kunde skymta Xippos vaga fotspår framför henne då och då. Det kloka och envisa djuret anande faran bakom henne och behövde inte piskas. Lalli vred sig i den primitiva sadeln, där väskorna och hennes sopfynd skramlade och studsade på lädret utan att överrösta stridsbilens motorer bakom dom. Hon anade den svarta kalufsen och grova händer som greppade en svart gummiratt bakom en smutsig, sprucken bilruta och ett rostande skyddsgaller i förarsätet. Det var inte möjligt att undkomma trots att hon sökt desperat med blicken efter mer bruten terräng där hennes riddjur skulle ha haft en fördel gentemot fiendens hjulförsedda motorfordon och där hon hade haft en chans att komma undan.

Men det fanns inte tid och någon sådan terräng hade inte uppkommit. Kanske var det hennes stora misstag att hoppas på att hennes älskare Xippo på något sätt skulle vara kvar i närheten. Att han skulle komma till hennes hjälp. Men, Xippo var givetvis långt borta kanske redan hemma på farmen där de båda levde med sina familjer. Enkla mutanter, som funnit ett vattenhål här i ödemarken och där de slått upp sina tält för tio år sedan och valt att odla den lilla mark som fanns.

Det var hopplöst. Lalli, hade slitit i plötsligt tömmarna för att vända Omar mot fordonet. Kanske kunde hon få honom att överaskat väja undan, tappa kontrollen och sladda. Kamelens saliv sköt en slemmig stråle vätska när den förvånat tvingades att plötsligt vrida sin långa hals då de bröt av i ny riktning. Den brölade ilsket, nära att skena. Lalli stirrade bakåt över axeln med hatet lysande ur sina gyllene muterade rovfågelsögon. Men, Omar hade inte förmågan att vända tvärt på sin egen skugga. Marodören undvek enkelt att kollidera med det stora tunga djuret. Istället styrde han in i den utmattade kamelens sida och fordonet röt förbi dom i hög hastighet. På sidan av stridsbilen fanns metallhullingar och spikar som sköt ut. De rev upp långa sår i kamelens ben och slet nästan av det ena frambenet på djuret. Den dråsade då ner i den sandiga marken och Lalli skrek till, rullandes omtumlande och hostandes i dammet där hon föll och sedan stod upp vacklandes, men rasande.

Hon såg och hörde hur Marodören svängde tillbaka och rev upp kaskader av grus kring de ilsket väsande gummidäcken. Lalli, slet först desperat fram sin hemmagjorda långkniv ur bältet och rusade omedelbart därefter tillbaka till Omar som nu vred sig i plågor. Djuret försökte med desperation ställa sig på sina skadade ben, men förmådde det inte. Mutantkvinnan försökte kontrollera sina känslor för det skadade djuret och svor ilsket gnyende medan hon duckade kamelens ryckande kraftfulla rörelser. Hon sprang runt det sårade riddjuret och drog fram sin mynningsladdade karbin. Snabbt sänkte hon sig till knästående bakom Omar och lade an det primitiva vapnet mot axeln. Detta var egentligen inte mycket mer än ett avsågat järnrör med en spik som avtryckare. Men hon hade skjutit många krälare och skaldjur med detta klumpiga och kraftfulla vapen förut. Även om hon visste att det skulle göra föga nytta mot stridsbilens pansar. Hon andades in kortvarigt, hårt och snabbt, med hjärtat bultandes som en trumma i bröstet, och höll sedan andan tvärt för att kunna sikta. Vapnet var långt ifrån träffsäkert och tog lång tid att ladda om.

***
Marodören pressade återigen gaspedalen i botten så att motorerna vrålade när han styrde mot dom. Spit, marodören hörde en skarp knall nu och såg gnistor och ett rökmoln bakom den döende kamelen. Det klinkade till i plåten någonstans över motorhuven. Han svor och sladdade runt en cirkel kring sitt byte, så att sand och damm yrdes upp för att dölja skyttens sikt och förvirrade henne. När han såg henne igen, helt nära kanske 10 meter bort avlossade han fångstnätet genom att hamra på en rödaktig plastknapp nära instrumentbrädan. Tryckluftsvapnet avgav ett väsande läte och nätet, ett sammanflätat sotfärgat rep vecklade ut sig i luften och träffade sitt mål.

Han såg mutantkvinnan sno in sig i nätet och falla snubblande till marken av dess vikt. Snabbt kastade sig Spit ut ur sitt fordon och rusade med sina stadsgjorda cowboystövlar nära inpå sitt offer. Hon blängde på honom från marken, fast i nätet. Blicken var stridslysten, hatisk och hon hade redan börjat försöka skära ett större hål ur en av maskorna av nätet som fångat henne. Men Marodören klubbade henne snabbt med en välriktad spark mot tinningen. Det blev nu tyst förutom ljudet från kamelen som brölade plågat där den låg i sitt eget blod. Spit placerade sin stövel kontrollerande på mutantkvinnans bröst. Hon såg omtöcknad ut och låg slappt kvar efter den hårda sparken. Marodören valde att slösa en kula på att slakta det döende djuret. Han drog sin revolver och siktade någon sekund på dess bakhuvud. Efteråt hölstrade han den snabbt och bestämt och släpade henne med en något onödig häftighet i rörelserna, bort henne i ena armen genom sanden från kamelen och närmare sin Combatcar.

Mutankvinnan stönade ansträngt när han släppte henne med en duns till marken, och hon började åter komma till medvetande. Spit böjde sig över den unga kvinnan likt en illvillig skugga och örfilade henne skarpt tre gånger för att snabbt därefter sätta sig i grensle över hennes midja. Han skulle ta henne direkt. Ett välbekant vildsinne hade kommit över honom och han tänkte att nu när striden var över och hans patetiska byte var fångat och försvarslöst...det var då det roliga skulle börja.

***
"Din slyna vill du ha kul va? Du verkar våldsam, mutantpack!"...Han skar upp nätet för att han ville komma åt kroppen, slita av hennes kläder. Knulla henne hårt så att hon skulle lära sig sin nya plats. Kvinnan kved skräckslaget och försvarade sig fäktande med armarna för att klösa mot hans ansikte. Spit skrattade rått och föste undan hennes svaga armar med lätthet. Han var som de flesta Immuna människor, storvuxen och kraftfullt muskulöst byggd. Med maskulint kantiga ansiktsdrag och hårda viljestarka glödande ögon, i det här fallet iskallt blå. Han hade ingen skäggväxt trots att han såg ut att vara i trettioårsåldern.

Lalli skrek hjälplöst när han ryckte och slet upp hennes kläder på överkroppen så att de runda mjuka brösten dallrade fram. Mannen log vasst ner mot dom och fortsatte med en skräckinjagande metodik att slita av hennes plagg, ett efter ett. Som om han hade gjort detta hundratals gånger förut och hon bara var det senaste i en lång rad hjälplösa offer. Marodören såg till att vända på henne hårt innan han med en kraftfull rörelse slet ner hennes benklädnader till stövlarna. Det kraftiga jeans-tyget kunde höras spricka och rivas sönder i densamma och han grymtade nöjt av att ha blottat hennes nakna spänstiga rumpa och sprattlande lår. Han makade sig neråt och satte sig på dom och Lalli uppfattade att han nu tycktes börja dra av sina egna kläder och bälten bakom henne. Marodören bar en blandning av grovt fornstarkt uniformstyg, sammannitat av ett flertal varierande plagg, som var förstärkta på strategiska ställen med ringbrynja, särskilt över axlepartiet och ryggen.

"NEJ! SLUTA, snälla!"...Hon bad för sitt liv egentligen med flåsande panikslagen röst även om hon anande att han inte tänkte döda henne. Bara göra långt värre saker. Skräck rasade inom henne och Lalli rev klösande i marken framför henne med fingerspetsarna i ett lönlöst försök att komma undan. Hon kunde höra klirret av metall när Marodören ovanpå henne slet av sitt vapenbälte och antagligen fick fram sin vidriga kuk, redo att skända henne med den, ta henne med våld och tvinga henne till underkastelse.

Men det var inte det värsta. Lalli hade alltid burit på en väl bevarad hemlighet. Detta som skedde och omöjligt kunde undvikas. Var en gammal fantasi som både var en fruktad återkommande mardröm och tillhörde hennes hetaste sexuella tankemönster. Hon hade aldrig föreslagit sådana lekar för Xippo eller någon annan man. Dessa tankar bara fanns där i hennes inre och även om hon desperat försökt undertrycka dom. Så dök de alltid upp i hennes inre syn och tankar, minuterna innan en egenhändigt frammanad orgasm, eller sekunderna innan Xippo hade fått henne att komma. Han som paradoxalt nog alltid vänligt retade henne med sina ömma smekningar, sin sträva utforskande tunga, sina smickrande men ändå lite fräcka ord och sin sköna, hårda om än lite muterat krokiga penis.

Hon kvävde ett stön när han trängde in och blundade hårt av den plötsliga känslan. Främlingen gjorde ett förvånat läte. Kände han hur våt hon hade blivit? Lalli låg kvar frustande, medan han trängde in djupt och stannade upp där i några sekunder. Den var så stor! Men så kände hon hur han pressade ena armen om hennes nacke och hår och den andra  kring hennes arm. Han började knulla henne stötande mot marken. Lalli, gnydde till ofrivilligt stönande. "SLUTA!!...ditt djur!"...

Han väste fram ett skratt hest mot hennes öra och nafsade i det. Lalli kunde känna hånleendet mot sin kind. Tårar rann från ögonen och hon sneglade uppåt, skakande av rörelserna och det obevekliga intensiva juckandet in i henne, för att försöka beveka Marodören med ögonkontakt.

Men han bara log först överlägset flinande, bitandes sin underläpp, och senare mer och mer övergick ansiktet i koncentrerad ilsken passion. Han, drog plötsligt upp henne på alla fyra och greppade höfterna bestämt. Han knullade henne som en ångmaskin, pumpande. Lalli började stöna av njutning nu, men ofrivilligt och smög darrande ner en hand mellan låren för att smeka sig under tiden.

Hon kastade med huvudet och håret piskade när hon stirrade bakåt med vilt upphetsade ögon. Hon ville ha det ännu hårdare. Marodören muttrade något ilsket och greppade den albinovita hårsvansen i med handen för att kontrollera henne. Lallis huvud drogs tillbaka och han fick hennes rygg att kröka sig i en skarp svank. Hans höftben daskade alltmer brutalt och intensivt mot hennes mjuka skinkor bakom henne. Hennes stön var fyllda av extas nu, glömsk av allt annat, och sekunderna innan hon skälvde till av orgasmer, kom hon före honom med vätska ymnigt sprutande ur sin heta fitta.

***
Men, nu var hon bara hans värdelösa och utnyttjade fånge. Efter våldtäkten hade hon gjort ett sista försök att slå sig fri och faktiskt nästan lyckats välta den tunga kroppen åt sidan och hade kanske kunnat springande ta sig därifrån eller hitta sin långkniv. Men den kraftulla näven hade resolut stoppat henne och drämt till med kraften av en björnram och allt hade blivit svart.

Mutantkvinnan kände en tår rinna över sitt smutsiga ansikte där den klara vätskan från denna, karvade en väg genom dammet över huden. Hon såg upp mot den mörknande himlen igen där hon låg naken och bunden och kunde känna hettan från lägerelden mot sitt ömmande svullna öga. Doften av stekt gammalt kamelkött nådde näsborrarna. Däruppe hade läderfågeln nu fått sällskap av två andra och de cirklade lugnt kvar högt över platsen. Asätarna skulle festa på Omars rester när nästa morgon kom, och Marodören med sin fånge hade kört från platsen.

Var skulle han föra henne. Vad skulle det bli av henne nu?

***
Gammelmutanten Flixx, och hans visdomsord på vägen:
"När du hittar vatten, lilla du, som inte är kontaminerat. Då kan du slå läger och odla jättepumporna där. Du kan stanna länge, många år, många skördar...tills sandstormarna eller bitödlorna förstör din skörd. Något mög händer alltid. Vi flyttar på oss igen bara. Letar vidare genom ödemarken och, ja skulle du hitta vatten som är kontaminerat. Ja, försök därmed. För du är en mutant och det ska mycket till för att göra en mutant rötsjuk. I värsta fall utvecklar du bara några extra pungkulor på köpet. Hehe!" ...

3 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.