Kerstins mamma var i extas, inte bara av att känna sin mans lem som dunkade hårt i henne, utan även av att se sin dotter ge sin pojkvän en avsugning.
- Men... alltså... Hon kommer ju att få allt i.... kolla, han kommer nog snaaarrt, o guuuuud, jag kommer också! Kved hon och verkade helt överraskad över orgasmen som fick henne att skaka som ett asplöv.
- Hur kåt är du älskling? Hör hur sexigt det plaskar i musen, och som den kramar... Kolla, det här vill du se! Krystade Klas, för han antog att Siv gjorde som hon brukade, och blundade när det gick för henne, men det här såg hon. Kerstin hade nu övergått till att runka honom kraftigt, och de hade väntat sig att få se en jättefontän, men plötsligt dyker då Kerstin ner med munnen igen, och gör sitt bästa för att både runka och suga honom samtidigt.
- Ooowwaaaaahhhhh! Hördes det diskret genom glaset, från Anders, och Klas sprutade samtidigt för fullt inne i sin fru, och Anders ryckte kraftigt i hela kroppen, gång på gång, medan hon fortfarande sög honom.
Klas ville inte sluta älska, så han stötte fortfarande sakta i sin fru, för att få fortsätta se den fantastiska föreställningen utanför, och de hann häpna en gång till. Kerstin hasade tillbaka uppåt och kysste hans ena bröstvårta, och när hon sedan lyfte på huvudet igen så såg de hur hon hade lämnat av hela hans sats där, så nu började hon smeta in hans bröstkorg med fingertopparna, och lade sig samtidigt så hon kunde börja kyssa honom igen.

Klas och Siv vaknade hastigt från att ha skådat det fantastiska skådespelet, när Kerstin och Anders plötsligt reste sig och rusade ut i sjön... Inte längre ut än att vattnet räckte dem till knäna, men Anders ville tydligen skölja av sig det klet han fått på sig, och de busade en stund, som att de försökte putta omkull varandra, men de gjorde det ändå inte, för vattnet var ju fortfarande lika svinkallt, och Klas hade svårt att hålla koll på sina känslor, för även om han inte vågade säga det, så tyckte han att Kerstins bröst var något av de sexigaste bröst han någonsin skådat, så han slukade dem med blicken ända tills hon rättade till bikinibehån.
Siv och Klas skyndade sig att räta till sina kläder och Siv skämdes för att hon stått och tittat, men var ändå tvungen att erkänna:
- Det verkar som det är Kerstin som driver på, men jag är ändå imponerad av Anders... Han verkar vara så otroligt mån om henne... Tänk vilka skitungar... Inte ens fyllt femton, och dom vågar mer än jag gör... Ska man vara stolt eller skämmas?
- Vet inte riktigt vad du menar, med du ska definitivt vara stolt över Kerstin. Hon är i alla fall tonåring, och tänk efter, har hon hittat på något de senaste tre åren som gjort dig riktigt förbannad?
- Nä, inte vad jag kan minnas... Jo, jag är faktiskt stolt över henne, trots det jag sett och hört den här helgen... vilka kaniner! Sa hon med ett fnitter och kramade Klas som tack för hans infall.

Anders och Kerstin odlade sin kärlek intensivt. Olyckskorparna kraxade att eftersom de träffats i så unga år så skulle det aldrig hålla i längden, men när Anders gått ut yrkesskolan och hade blivit bilmekaniker, så var de fortfarande tillsammans.
Han fick snabbt jobb och började tjäna egna pengar, så ett halvår senare så skaffade han en egen lägenhet... I och för sig bara en etta, men så klart så flyttade även Kerstin in, det var ju tanken.
Olyckskorparna tystnade och de hade bott ihop i över ett år, så även Kerstin hade gått ut skolan och fick jobb som kassörska på konsum. Inte det hon hade tänkt sig, men det fick duga till att börja med, för det hon helst ville jobba med, så var det som sjukvårdsbiträde, men det fattades en liten kurs för det, och hon kom inte in, så hon skulle prova igen vid nästa intagning.

Eftersom det här var sjuttiotalet så fungerade det fortfarande för ungdomar att få jobb om man bara ville jobba, så hon fick kursen och hon bytte jobb, så nu planerade de för en större lägenhet. Det var då som allt ställdes på ända...
Kerstin hade varit ute på krogen med några tjejkompisar och festat, och där hade hon träffat... Just det, den där förbannade plågoanden som bara jävlades när de gick åttan... Han hade växt till sig, blivit lång och hade breda axlar, och var rent av jävligt snygg, så Kerstin föll direkt och pladask när han försökte stöta på henne.
De dansade hela kvällen och hade som ett försoningssnack, och trots att hennes kompisar ropade: ”Vad fan gör du? Tänk dig för!” när hon lämnade krogen och följde honom hem, så var det precis det som hände, och hon var bara helt såld.
Anders var utom sig av oro och ringde polisen när hon fortfarande inte dykt upp vid fyratiden på morgonen.
Polisen tyckte bara att han skulle avvakta, och vid halv åtta kom hon mycket riktigt, hon såg faktiskt skamsen ut, men tänkte ändå inte be om förlåtelse, utan sa:
- Tyvärr... Jag tycker att vårt förhållande blivit lite för mycket rutin... Lite långtråkigt, och nu har jag träffat en kille som bara väntar på att jag ska flytta in.

Hon hade väntat sig ett stort gräl, men istället kände hon bara hur samvetet plågade henne, för Anders gjorde sannerligen inga seriösa försök att hindra henne, utan han mest bara grät okontrollerat och visade verkligen sin desperation.
Det sägs ju att tiden läker alla sår, men ändå inte riktigt. Anders försökte att träffa andra tjejer, men omedvetet så jämförde han alla med Kerstin, och ingen kunde enligt honom motsvara henne, så det blev bara några korta förhållanden.
Det hade gått ytterligare två år och han hade väl i och för sig slutat sörja, men var ändå singel, när han en dag hade gjort några ärenden på stan. När han passerade utanför en mäklarfirma så kommer just Kerstin och hennes sambo ut därifrån, så de hälsar i alla fall på varandra.
- Så ni ska köpa hus? Sa Anders lite lojt, för egentligen angick det ju inte honom, men nyfiken var han ju ändå.
- Jo, vi har hittat ett jättemysigt hus, lite i utkanten av stan, och vi har just fått hjälp av mäklaren att räkna på det, och det ser ut som om vi har råd! Nu ska vi bara snacka med banken!
- Så kul för er. Hoppas att det går bra. Sa Anders, utan att se allt för entusiastisk ut, och sedan låtsades han att han hade bråttom, så han gick vidare, för nu ville han inte veta mer. Nu tänkte han istället att nu var han ju definitivt tvungen att träffa någon annan tjej, om han inte skulle förbli ungkarl, så han var väl tvungen att byta ner sig. Han gick hem och kollade annonserna i dagstidningen för att se om det fanns någon lämplig danstillställning till helgen, för det var väl lika bra att ge järnet direkt.
Inte en enda annons... ”Dom kommer förståss på fredag” tänkte han och sjönk ner framför TV’n... Inget att se på ettan, och inget på tvåan... Jag måste nog köpa en video tänkte han och reste sig för att stänga av dumburken.

Han satte istället på en LP med lite bakgrundsmusik och satte sig för att läsa en bok som han börjat på en vecka tidigare. Han blev sittande i soffan, och lade sig senare ner för att fortsätta läsa, så han vaknade inte förrän nästa morgon, med nacken värkande av att han sovit på den obekväma soffan.
Helst skulle han vilja skita i allt och bara dra iväg... Någonstans... Var som helst... Bara komma bort, men han kände ändå sitt ansvar så han åkte till jobbet, precis som vanligt.
Han var ju inte precis uppåt, och inte blev det bättre av att han som första jobb för dagen skulle fixa bromsarna på en gammal Amazon där allt var ihoprostat, så han svor högt och ljudligt när en rostig bult gick av istället för att lossna. Precis då ropade chefen:
- Ta och hyfsa språket, och så kommer du hit och tar telefon istället.
- Va? Är det nån som frågar efter mig? Sa han förvånad, för sanningen var att de flesta av hans gamla kompisar försvunnit åt olika håll.
- Jag säger ju det! Vad väntar du på?
Han tog luren och presenterade sig, och hörde som ljuv musik, men det var ändå en smärtsam ton.
- Hej... Det är jag... När har du lunch och vad gör du då?
- Hej Kerstin... Nu blev jag förvånad... Jag har rast klockan elva och så klart så äter jag ju då. Hur så?
- Skulle du kunna tänka dig en pizza, på den där nya pizzerian på Stora torget?
- Det kan jag väl, men vad handlar det om?
- Om du kommer så får du veta... Jag har något jag måste prata med dig om, och det vill jag inte göra på telefon.
- Okay... Låt inte så himla positiv bara. Jag vill helst fortsätta deppa i lugn och ro. Tio över elva på pizzerian...
- Äsch, du har väl inget att deppa över, men vi snackar mera sen... Tio över elva! Sa hon och de avslutade.

Att höra hennes röst fick honom i alla fall på lite bättre humör, så snart hade han fixat den gamla Volvon. Lite ont gjorde det förståss ändå, för han blev ju påmind om hur glad Kerstin var för det mesta.
De flesta lunchgäster skulle ju säkert komma vid tolv, så det var i stort sett folktomt på pizzerian, och därför såg han Kerstin genom fönstret, på långt håll, och undrade vad hon sysslade med, för hon sprang fram och åter inne i lokalen.
Pinglan på dörren gjorde att hon fick syn på Anders så fort han kom in, och hon visade med en gest att han skulle komma och sätta sig. Alla borden var ju tråkigt bruna med en liten ynklig pappersduk på mitten, men bordet som Kerstin pekade på hade vit duk, två tända ljus och en blombukett.
- Vad i hela friden håller du på med? Sa Anders och kände sig rätt irriterad. Ville hon reta honom med att berätta om deras husaffärer, så att han på något sätt skulle glädjas med dem?
- Sätt dig, Pizzan är strax klar... Jag tog mig friheten att beställa åt dig, för jag vet ju rätt bra vad du gillar.
- Kan jag få veta vad du tänkt dig? Det här känns inte rätt. Sa han och tvekade om han ens skulle sätta sig.
- Jag förstår att du tänker så, men sätt dig då, så ska jag berätta på en gång... Jag hade tänkt vänta tills vi fått maten, men jag förstår att du undrar.
- Jo definitivt... Gick husaffären bra?
- Vet inte... Men det vet jag förhoppningsvis innan den här lunchen är slut. Vet du vad som hände igår?.. Nä förståss, det vet du inte, men när jag mötte dig så var jag nästan färdig att kasta mig över dig och krama dig... Det är bara att erkänna, Jag gjorde mitt livs misstag när jag lämnade dig, och jag har varit för stolt för att erkänna det, och nu när jag och Micke snackar om att köpa hus, så kändes det som att då skulle man ju definitivt låsa sig, så mitt enkla påstående och min enkla fråga är: Ja, jag tycker huset är underbart och jag skulle gärna flytta in redan idag, men jag vill bo där med dig! Kan du förlåta mina dumheter och tänka dig att ta mig tillbaka?
- Kerstin, det här uppskattar jag verkligen inte... Jag vill inte att du driver med mig. Jag känner mig inte allt för pigg egentligen, och speciellt inte för den här sortens skämt.

Kerstin ändrar min och hennes leende är borta. Hon lutar sig lite framåt och säger lågt:
- Förlåt om jag uttrycker mig så du tror att jag retas, men det gör jag inte. Det tog inte många veckor efter att jag flyttat in hos Mikael innan jag insåg att det inte skulle bli så bra. Vi bråkar av och till, på ett sätt som du och jag aldrig gjort, och om huset... Vi krigar redan om hur vi ska göra om och inreda det. Nu borde jag egentligen stå på knä och be dig om ursäkt, och be dig att ta mig tillbaka... Snälla, kan du tänka dig det? Jag skulle vilja bo i det huset med dig, och då menar jag permanent... Ja åtminstone så länge som vi inte har fler än två barn, för sedan blir det lite trångt.
Anders fick inte fram ett ord. Tårar av glädje började tränga fram och de höll varandras händer tvärs över bordet. De hörde knappt rösten från pizzabagaren som ville att de skulle flytta på sina armar: ”Ursäkta... Det var två stycken pizza amore.”
- Alltså... Jag blir så lycklig, så förtvivlad, och förvirrad... Jag vill ju bara säga ja till allting, men jag har inte pengar till att köpa något hus, så det lär väl bli Micke som drar det längsta strået ändå.
- Men skit i huset då, för det är ändå inte det som är viktigast... Det är du som är det. Fatta det, jag älskar dig, och säg bara ja så kommer jag aldrig att släppa dig en gång till.

Det började så sakta gå upp för Anders att hon faktiskt menade allvar, och helst hade han nog velat skippa det här med lunchen nu och bara krama henne, för resten av dagen till att börja med. De höll varandras händer över bordet och höll på att drunkna i varandras ögon. Pizzorna svalnade under tiden och pizzabagaren började bli orolig:
- Är det något fel på maten? Vill ni inte ha något?
- Jag tror inte att det är något fel... Jag har bara hittat något som är mycket intressantare än mat. Sa Anders utan att släppa Kerstin med blicken.
- Vill du ha betänketid? Jag förstår om allt kommer plötsligt, men om du vill så kommer jag till dig när jag slutar jobba, klockan nio i kväll. Om du vill så vill jag, och då flyttar jag in hos dig bums.
- Jag vet inte vad det skulle vara att fundera på, men om jag skulle komma på något så hör jag av mig till dig på jobbet... Hör du inget så känner jag precis som nu, att jag längtar efter dig.
- Då borde jag skynda mig hem nu, medan Micke är på jobbet, och plocka ihop en del kläder, som jag först tar med mig på jobbet, så kanske du följer mig någon gång senare och hämtar upp resten av mina grejor.
- Och du tror inte det blir bråk då?
- Nja, glad blir han ju inte, och han skulle säkert rå på dig om det gäller slagsmål, men tack och lov så är han ju inte lagd åt det hållet, så det återstår då om han käftar och är uppstudsig, men jag tror inte ens det, för han vet att där är han definitivt i underläge... Du snackar bort honom på fem röda, och det är det som är den stora skillnaden mellan dig och honom.
- Nu vet jag... Så här gör vi... Du, pizza-snickarn! Kan vi få en kartong och ta med det här? Hojtade Anders.
- Javisst... Men jag förstår inte... Vill ni inte äta?
- Är man upp över öronen förälskad så är inte maten så viktig, men vi tar dem med oss och värmer till middag istället.

De reste sig och Anders tog hand om pizzorna. När de sedan kom ut på gatan så var Kerstin på väg mot sin bil, men Anders tog henne med sig åt motsatta hållet, runt hörnet på kvarteret.
- Du kan ju inte svälta till i kväll... Kokt eller grillad? Sa han och ställde sig i korvkiosk-kön.
- Grillad, med mos och bostongurka... Jo, jag erkänner att jag är faktiskt hungrig.
De stod kvar utanför kiosken och åt snabbt upp den provisoriska lunchen, men sedan skyndade de båda iväg åt var sitt håll. Kerstin skulle ju hämta det nödvändigaste i klädväg, och lunchtimman var ju slut, så Anders skyndade sig tillbaka till verkstaden. Han var märkbart uppåt när han sa till chefen:
- Jag hoppas du har nåt riktigt skitjobb åt mig, för just nu kan nog inget få mig på dåligt humör.
- Oj, vad ska vi hitta på då..? Skura verkstan med tandborste? Nä jag skämtar, men var har hänt? Visst var det din ex som ringde förut?
- Jo precis, och hon vill absolut komma tillbaka. Fatta hur det känns!
- Men grattis! Verkligen häftigt, men tyvärr har jag inget riktigt skitjobb... Bara en Rekord som behöver nytt avgassystem. Funkar det?
- Lätt som en plätt, men en grej till... Helt plötsligt fick jag en del saker att fixa... Skulle det funka om jag slutade klockan två idag?
- Jo det löser sig. Efter den där Opeln så har jag bara en Ford Taunus som det ska bytas bromsbelägg på, så det tror jag att du hinner, och skulle det köra ihop sig så tror jag att Janne hinner ta den.

Anders rusade iväg för att hinna på stan och fixa en del. Han visste ju vad han ville, men visste inte om han skulle klara av det. Han började hos mäklaren där han sett Kerstin och Mikael komma ut.
Mäklaren verkade lite skeptisk när han hörde vilket hus det gällde, och sa:
- Nu är det ju så att det var ett par här igår och nästan bestämde sig... Dom skulle bara kolla med banken och sedan återkomma.
- Jag vet, men det är inte aktuellt längre, eller bara delvis... Äsch, det här blir nog krångligt, men och jag försöker göra det enkelt... Den tjejen och jag vill köpa huset.

Mäklaren verkade fortfarande skeptisk, men efter en del ytterligare förklarande så gick han ändå med på att de skulle sätta sig och räkna på kostnaden. Anders hade ju ett litet sparkapital, och hoppades att det skulle duga som kontantinsats. När kalkylen var klar, och mäklaren hade brutit sin sekretess mot kunderna, så han hade lagt till den kontantinsats som Kerstin tidigare sagt att hon skulle bidra med, så såg Anders mest bara förvånad ut.
- Inte mer?... Jag har ju kollat lite efter en större lägenhet, och det blir ju ungefär samma månadskostnad...
Glad i hågen fortsatte han till banken med kalkylen och visade upp den... Aldrig hade han väl varit så nervös... Han skulle be om ett lån på nästan tvåhundra tusen... En totalt svindlande summa. Inte kunde det väl finnas en bank som gick med på att låna ut det till en ung kille, en knegare som han?

Han fick chock nummer två... Bankmannen tyckte:
- Mitt förslag är att vi lämnar en del av ditt sparkapital och ökar lånet istället. Då har du en liten buffert om något skulle paja eller så. Du har ju varit kund i banken här rätt länge och jag har aldrig sett några problem, så det här är grönt.
- Det är grönt... Egentligen borde jag pussa dig, men jag ska skona dig... Nu ska jag bara lägga fram det här för min sambo... Hon kommer att bli helt galet glad!
- Tack för att jag slipper pussen, men välkommen åter när ni bestämt er, eller då kommer ni förståss båda två, för jag behöver även hennes underskrift.

Anders skyndade sig hem för att städa och piffa i sin etta. När klockan var kvart i sex, dvs en kvart innan affärerna stängde så kom han på vad som fattades och rusade ut. En flaska rödtjut på bolaget tog bara ett par minuter att fixa, så tack och lov att det inte var någon kö. Han rusade vidare till blomsteraffären.
- Vad kostar dom där röda rosorna? Flämtade han andfått.
- Dom där... Vi ska se, dom kostar...
- Äsch, skit i priset! Jag tar hela bunten!
- Du menar...alla, men det är ju säkert trettio stycken!
- Ja, vill du inte sälja dom?
- Jo självklart. Jag blev bara så förvånad... En kund som först frågar efter priset brukar på sin höjd köpa tre eller fem.
- Ja jag vet... Jag är helt galen idag, men vad gör man inte när man väntar på att drömtjejen ska komma och flytta in i kväll?
- Okay, då förstår jag, så du får väl lite rabatt för att du köper så många. Han köpte även tre meter sidenband, som han inte förklarade vad han skulle göra med, men inget kort.
- Du har ju bara så små kort... Jag vill ha något... typ A4-storlek.
- Nä det har jag då ingenting... Då får du nog göra något helt själv.
”trehundrasextio spänn för blommor... Jag är inte klok, men va fan...Kerstin ska ju flytta in!” tänkte han och betalade utan att knota.

Kvart i nio fixade han med blommorna. Han knöt fast buketten mitt på sidenbandet och drog båda ändarna över kanten på lägenhetsdörren, så han kunde fästa dem med häftstift på insidan, och han hade mycket riktigt gjort ett stort kort, där han textat så snyggt han kunde: ”Välkommen Kerstin! Kvinnan i mitt liv!”

Det blev en blandning av fint och simpelt, så när Kerstin klev in så hade hon tagit med sig den stora rosenbuketten in, och hon såg genast att han hade dukat med vit duk, ljus och fina vinglas, och det doftade... Just det, av lunchpizzorna som stod på värmning i ugnen.
Det blev en lång intensiv kram och en massa kyssar, innan Kerstin avbröt och såg lite nervös ut.
- Innan vi sätter oss har jag en jobbig sak att göra... Micke vet ju ingenting ännu, så han väntar väl att jag ska komma hem ungefär nu... Jag måste faktiskt ringa honom, så jag gör det nu, så kan vi ägna oss enbart åt varandra sedan.
Det blev ett kort samtal, och Kerstin verkade lite dämpad:
- Vi har bråkat alldeles för mycket på sista tiden, så jag tror att han kände det på sig, men han blev ändå förtvivlad... Han grät så han kunde inte prata, så det var därför det blev så kort.
- Stackar’n... Jag vet ju hur det känns, men även om jag kan tycka lite synd om honom, så vill jag då inte för allt smör i småland att du ändrar dig.
- Ingen risk... Nu har jag velat färdigt... Ska vi äta dom där pizzorna nu, innan de kallnar igen?

Nu smakade det bra med mat, och de hade hur mycket som helst att prata om, och när dom till sist tömt vinflaskan så släppte Anders nästa bomb.
Han visade kalkylen från mäklaren och papperen med lånelöfte från banken, och Kerstin höll på att fullständigt ta ner honom.
- Du menar att vi köper huset?
- Ska jag vara ärlig så vill jag ju gärna se det först, men de bilder jag sett och månadskostnaden verkar ju tilltalande... Det blir ju inte dyrare än om vi skulle skaffa en större hyreslägenhet.
Anders var ju inte precis bortskämd med en massa sex på sista tiden, så han var inte svår att övertyga när Kerstin försökte styra honom mot sängen. Anders hade tänkt att om han fick ge henne ett snabbt sprut så skulle han sedan kunna hålla sig bättre och ge henne det hon ville ha, till långt fram på natten, men Kerstin hade redan ett annat önskemål, som egentligen funkade lika bra:
- Kan vi göra precis som den där gången när vi skulle försöka smyga till oss lite sex i sommarstugan?
- Du menar då när vi inte vågade röra oss?
- Exakt...
- Jag är kanske inte lika explosiv nu som då jag var fjorton, men okay... Jag längtar efter dig så sanslöst så jag vill inte vänta längre.

De försökte att inte bli okontrollerat ivriga, så de kysstes intensivt och smekte varandras kön.
- Det kanske funkar som du föreslog... Jag tror din sköna mus kommer att krama ur mig en jättesats även om jag inte ens får röra mig.
- Ja men kom då... In med spettet! Flämtade hon och lade sig bredbent.
- Snacka om sexigt med en så liten tofs där nere... Den är ju inte större än när vi började vara tillsammans.
- Ja, jag brukar frisera den... Det ser så fult ut om det sticker ut en massa hår när man har bikini.
- Då skulle det bli som varulvsmusen då, ha haaaaaaahhhhh, gud så jag har saknat det här. Krystade Anders medan staken sakta gled in, ända i botten.
- Och jag har saknat dig... Det är först idag som jag insett hur mycket jag egentligen saknat dig.

Nu började en plågsam kamp. Anders skulle helst bara vilja ge henne ett snabbt, våldsamt knull och spruta henne full, för att sedan kunna övergå till att mera metodiskt och utdraget smeka och slicka henne, för att få höra henne tjuta när hon inte längre kan hålla tillbaka sin orgasm.
- Jag tror ändå att jag lärt mig en del genom åren... Hur känns det här? Viskade hon och knep regelbundet med underlivet.
- Helt otroligt... Jag tror du kommer att lyckas. Flämtade Anders tillbaka.
- Jag ska lyckas... och kanske kommer jag samtidigt... Jag är kåt som en marskatt. Kved hon och drog ihop sig, så hon nådde hans rumpa, borrade in naglarna i hans skinkor och växlade mellan att smeka och att riva lätt med naglarna. Han märkte att hon hade utvecklats under den tid de varit ifrån varandra, för det här var något nytt, och han stötte fram ett kort plötsligt stön när han kände ett finger som trängde in i analen.
- Nu blir även du knullad. Flinade hon och juckade försiktigt med fingertoppen precis i öppningen.
- Du kommer att lyckas... Glöm inte bort att krama staken bara. Flämtade Anders och kände hur den sats som han låtit växa till sig i två veckor nu var på väg att explodera.
- Känn på det här då... Kramfitta, som du själv skulle ha sagt. Viskade hon och började smeka sig själv.
Ja gud ja... Och jag blir extra kåt när jag ser att du har det bra... Om jag kommer nu så måste du hålla munnen stängd så det inte sprutar rakt igenom dig, för det blir fan inte lite... flämtade han för att retas, och hon skrattade till och kom av sig lite, men strax var all hennes kåta utstrålning tillbaka.
- Nu är det nära för mig också... Ge mig sprutet, snälla! Pep hon och var på väg att krevera.
- Jag minns det hur tydligt som helst... Tre hårda juck, sedan kom allt! Kved Anders och gjorde en hård stöt som fick henne att ge upp ett högt stön, en stöt till och hennes orgasm briserade och på tredje stöten vrålade Anders:
- Herrejävlar! Nu kramar du ur mig flera liter! Guuuuud!

Anders låg bara stilla igen och kände hur kuken pumpade och pumpade... Det var nog som han trodde, den största satsen han någonsin sprutat, och det hela blev en utdragen vällust, för de såg samtidigt varandras kåthet i ögonen, och det hela bara fortsatte...

Det blev förståss en fortsättning också. Anders slickade hennes mus och njöt av att få känna igen smaken som alltid fascinerat honom. Kerstin tjöt av vällust och drog i hans hår:
- Kom med kuken nu! Knulla mig hårt innan jag kommer! Jag vill komma när du dunkar staken hårt i botten!
Anders försökte inte ens att dra ut mer på det hela, utan han uppfyllde hennes önskan, och hennes naglar i ryggen bara sporrade honom att dunka på hårdare.
Kerstin böjde sitt huvud bakåt, spände sitt underliv upp mot honom och hon bara kved utdraget. Det smackade och slaskade ljudligt medan Anders galopperade i mål, och med ett tungt stön så släppte han iväg kvällens andra sats. Han flämtade, han suckade, och han kände ett lyckorus som liknade det han kände när de älskade för allra första gången. Han sökte hennes läppar och de kysstes lätt, men gång på gång, på gång...

Säkert hade de kunnat orka med en omgång till också, men de hade så mycket att prata om, så det blev mest bara snack resten av kvällen. Klockan passerade midnatt, men inte så mycket mer, innan de var överens om att försöka sova, för att även orka med jobbet nästa dag. Anders, som i vanliga fall var den mest morgonpigga av dem, hade nästa morgon dukat frukost och väckte Kerstin med en kyss.
- God morgon... Det här älskar jag verkligen... Det är jobbigt att måsta vakna, men blir man väckt med en kyss och lite smek så känns det betydligt bättre. Gnydde Kerstin sömnigt.
Anders antog att hon hade inte fått den behandlingen av Mikael, men han ville inte fråga, för att inte förstöra den fina morgonstämningen med att prata om hennes ex. På lunchen ringde han mäklaren och sa att allt förmodligen var klart, men han ville ändå se huset i verkligheten också, så de bokade in en tid samma kväll. Anders var fullständigt sprudlande av lycka, så han bara kände att han absolut måste få dela med sig av lyckan, så han ringde pappa på hans jobb.
- Tjena farsan! Läget?
- Jo vars... inte så tokigt... Har det hänt något? Du låter då verkligen uppåt.
- Jo precis, jag har tänkt att bli husägare. Vad tror du om det?
- Jaha, ja tycker du att du har råd så... Känns lägenheten för liten?
- Jo precis... Jag ska titta på huset i kväll och förmodligen bestämma mig då också, så om du vill kan du och morsan också komma dit. I och för sig så gör jag ju som jag vill, men ni kan ju ändå komma med åsikter om ni vill. Jag menar, ju fler som tittar ju fler som kan hitta eventuella problem.

Så blev det. Anders hade inte sagt något om att han skulle köpa huset tillsammans med Kerstin, så den överraskningen höll på att få hans föräldrar att ramla på rygg. De som bodde i huset var minst sagt konfunderade... De hade ju visat huset några dagar tidigare, till samma tjej, men då med en annan kille.
Anders pappa var skarpögd och påpekade en del saker: Ett misstänkt läckage i badrummet, konstiga kopplingar i elinstallationen, och han hade även fått syn på några trasiga tegelpannor på taket. Det sista var förmodligen ingen fara med, för han hade även varit upp på spånvinden och tittat, och det syntes då inga spår av att det skulle regna in, men han sa ändå:
- Det där med taket är väl det mest akuta... Det måste ni fixa på en gång, för om det börjar regna in blir det inte roligt, och så badrummet... Det kommer nog att gå en del pengar dit.

De hade över huvud taget inte snackat något med säljaren om priset, men ändå så sa den gamla mannen som skulle sälja:
- Ja, jag förstår att det där måste fixas, och jag orkar inte fixa med sånt numera, även om det kanske inte är så svårt... På taket vill jag då definitivt inte vara, men jag kan tänka mig att vi går ner trettiotusen i pris om ni ändå vill köpa av oss.
Anders tittade på mäklaren som såg lite tveksam ut, och tog med Anders ut i hallen:
- Jag hade väntat mig det här, och jobben kostar nog ännu mer, så föreslå att dom prutar femtio... Då räcker det om du ska leja bort jobben, och har du tänkt jobba själv så har du gjort ett klipp.
Efter viss tvekan så gick prutningen hem, så slutkontentan blev att de lånade varenda krona till huset, plus lite mer, för att ha till renoveringar, och ändå hade de sina sparpengar kvar.
Det hela firades förståss med en het omgång mellan lakanen samma kväll, och det var därefter som Kerstin fick en mycket underlig blick och hon såg nästan gråtfärdig ut.
- Hur är det fatt? Har jag gjort dig illa eller sagt något dumt?
- Nä, tvärt om, men jag undrar vad du egentligen får för intryck av mig... Ett galet fruntimmer som mer eller mindre överfaller dig, tvingar dig att köpa ett hus och kräver sex av dig varenda kväll.
- Men sluta, så har jag då aldrig tänkt om dig. Så klart skulle jag väl knappast neka till att krypa i säng med dig, men annars... Jag vill verkligen ha dig här.. För att du får mig att må bra, du får mig att skratta, du får mig att tycka att det är mysigt att bara ta en promenad, du får mig att tycka att det är värt besväret att fixa en mysig middag hemma istället för att äta ute, du är så spännande, rolig och intressant att bara prata med... Jag kan hålla på så här hela natten om du vill.
- Älskade galning... Du får mig att må så bra, och jag skulle nog också kunna hålla på hela natten med att berätta varför jag älskar dig.
- Då tror jag att vi är ända in i helsicke överens om att det här är rätt, så då kan vi ta och sova nu, så orkar vi jobba imorgon också.

Nästa kväll var Kerstin fortfarande försjunken i funderingar.
- Nu måste jag få fråga dig... Eller så här, jag berättar något, så får du säga om jag tänkte rätt, som du ser på det... För ett halvår sedan, när jag och Micke började titta efter hus, så tyckte jag först ”Jippie, skitkul!”, men sedan började jag fundera, om det verkligen var rätt... Innan vi ens varit på första visningen så friade ha till mig... Han tyckte att om vi skulle köpa hus, så borde vi väl även gifta oss, för det var ju lika bra att även det var fixat innan vi skaffade barn, och jag var så dum att jag sa ”Ja” utan att ens blinka när han friade, och när han sedan började prata om barn så sa jag att ”Då slänger jag väl p-pillren då!” Jag har alltså hela tiden svängt mellan full glädje och iver, ner till tvivel och ångest... Jag plockade upp pillren ur soppåsen nästa morgon.
Det är sånt här alltså... Jag bara velar hit och dit... Hur ska du kunna leva med mig?
- Så du har ångrat husaffären? Jag tror att det skulle gå att backa, för vi har ju än så länge bara sagt ja muntligt.
- Nej för guds skull! Jag vill ju verkligen, men annars då? Varför velar jag då där?
- Ingen aning egentligen, även om jag kan gissa, men den gissningen håller jag för mig själv. Jag blev ändå nyfiken, Kerstin, min älskade... Vill du gifta dig med mig? Sa Anders som ett test och gick ner på knä framför henne.
- Älskling... Det var precis så jag kände när vi var fjorton också... Jag blir alldeles varm av lycka när du säger det, och jag vet att det är på fullaste allvar, men om du fattar hur jag sa nyss, så bara för att inte strula till något för dig, så får du svaret först imorgon.
- Helt okay... En så viktig sak ska man inte bara springa iväg och göra utan vidare, så det blir nog bra om du sover på saken. Sa Anders och ansträngde sig för att inte låta ironisk, för han kände sig ändå ordentligt säker på hennes känslor för honom.

Nästa morgon vid frukosten sa Kerstin:
- Undrar om du vågar säga vad du tänker till mig... Du sa igår att du gissade varför jag var så velig, men du ville inte säga det... I natt har jag haft en jätteskum dröm, och jag tror jag fick svaret där. Skriv på en lapp vad du tänkte, och sedan berättar jag min dröm, få se om vi tänker lika.
- Okay... Med risk för att jag verkar självisk, men jag står för det. Sa Anders och han skrev inte många ord, och när han till sist vek ihop lappen och lade den framför sig så log han mot Kerstin och bara väntade.
- Japp... så här var det Jag drömde om allt det här som vi snackade om... Först satt jag på banken och väntade på dig, för att vi skulle skriva lånepapperen, och då kommer plötsligt Micke in, och påstår att han och jag ska skriva... Jag bara sprang ut och skrek ”Aldrig i helvete!” Vid ytterdörren krockade jag med dig och du påstod att jag bara tänkte på att vänstra, så det var därför som Micke dök upp... Det blev jättekonstigt i drömmen och jag vet inte vad som hände, men vi köpte inget hus. Jag var bara förvirrad men tyckte att vi kunde väl gifta oss istället då, och du sa ja, och allt skedde på en gång, så en timma senare stod jag brudklädd i kyrkan och väntade, och plötsligt dök då... ja du fattar, Micke dök upp igen! Jag kastade brudbuketten i ansiktet på honom och bad honom dra åt helvete, men bröllopet blev inte heller något av, och jag bara grät mot ditt bröst och bölade ”Jag är ju med barn!” och du frågade bara iskallt ”Med vem?”
- Med fan själv tror jag, för så fort jag tänker på dig så dyker Micke upp! Vad gör jag för fel?!!
Ja, snacka om sjuk dröm, men jag bara grät och frågade dig vad jag skulle göra, och om du hatade mig, och det var då du sa något, precis när jag vaknade, som jag sedan funderat varenda sekund sedan dess... Du sa: ”Jag hatar dig inte, men jag gillar inte att du tänker på andra när det är mig du älskar” Jag tyckte du verkade fruktansvärt självsäker och stöddig, så jag skrek bara ”Vad fan vet du om det?!!” men det var då jag vaknade, och vet du... Jag tror ändå att du hade rätt i drömmen... Får jag se lappen nu?
Anders försöket behålla en neutral min och puttade över lappen till Kerstin, som vek upp den och läste: ”Klart du inte ville gifta dig tidigare, för det var ju fel kille.”
- Du din självgoda... Fan så väl du känner mig! Varför måste du alltid ha rätt? Utbrast hon, trots att första tanken var att han var stöddig och ville bara utge sig för att just han var den rätta för henne, men nu var det ju faktiskt så att han hade rätt, så hon fortsatte: - Du kommer fan inte att slippa undan mig! Du åker på hela klabbet, med hus, bröllop och allt! Fan så jag älskar dig! Sa hon och avslutade det med att gå runt bordet, sätta sig i hans knä och börja hångla ordentligt.
- Du glömde en detalj, eller utelämnade du den avsiktligt? Flämtade han när han fick en chans att dra efter andan.
- Vad? Att jag har tänkt att vi ska förlova oss fort som fan?
- Det hade jag i och för sig också tänkt mig, men annars... det här med småkottar?
- Där sa du en sak... Det har jag också tänkt på, men vet du... Jag har tänkt så här... Rätta mig om jag har fel: Första tanken var att vi fixar allt så fort det bara går, men vad tror du om det här? Vi börjar med huset. Det är ju i stort sett klart att vi köper det, så det blir väl inflyttning på tre månader eller så, som vi snackade om. Sedan fixar vi det som är akut i huset och ser hur mycket pengar som är kvar, och eventuellt sparar slantar ett tag, så vi sen kan ta en riktigt mysig, lång utlandssemester, i Grekland eller nåt... Jag har läst att det ska vara hur mysigt som helst där nere. Jag har aldrig varit längre bort än till Danmark, eller till Norrköping om man åker norrut, så jag tycker det skulle vara jättemysigt. Sedan åker vi hem och planerar för det här med att gifta oss, ungar och hela baletten... Är jag ute och cyklar?
- Nä, det låter ju jättemysigt tycker jag... Det är väl bara en detalj som jag skulle kunna tänka mig att den kommer på annan plats i turordningen.
- Låt höra.
- Om vi har en lång kärlekssemester utomlands, tror du inte att det finns en viss risk att du är på smällen när vi åker hem då?
- Ja det förståss då... Stor risk... Men annars, var det idag vi skulle skriva papperen hos mäklaren?
- Precis... Steg ett, och du verkar på hugget.
- Jag ha aldrig varit mer på hugget, men det här är steg två... Steg ett var när vi möttes på stan utanför mäklarfirman, när min pollett trillade ner och jag kom på vad som fattades i mitt liv.

De var båda så eggade att det var med stor uppoffring av självbehärskning som de lyckades slita sig från varandra och åka till sina jobb, istället för att bara göra det som instinkten sa, att de skulle stanna hemma och älska som vildar.
*
* SLUT? Nä, inte riktigt...
*
*
*
Här kunde också den här storyn ha varit slut, men eftersom framtiden verkade så utstakad, så vore det kanske intressant att veta hur det egentligen gick.

Husköp och flytt gick enligt planerna. De jobbade hårt med de renoveringar som var nödvändiga i huset, och även om de hittade en otrevlig överraskning i badrummet, med en vattenskada som var betydligt mer allvarlig än de räknat med, så gick det ändå ihop sig rätt bra, eftersom Anders gjorde en hel del av jobbet själv.
En vinter hade passerat och Kerstin var definitivt sugen på den där utlandsresan, och bröllop med för den delen, och de tankarna fick extra bränsle när Kerstins kusin Kristina, med sambo och dotter kom och hälsade på en kväll.
Kristina började förklara sitt ärende:
- Så här är det: Vi har planerat att gifta oss, och vi tänkte göra det på Svenska ambassaden i Paris, och det är planerat till mitten av maj... Vi räknar med att det är varmt och mysigt då, men eftersom vi tänkte resa själva så har vi ju ett litet problem som ni kanske förstår... Skulle ni kunna tänka er att ta hand om Sandra medan vi är borta? Hon känner ju er, och det skulle kännas bättre om hon är här, än om hon är hos mamma... Du vet, mammor säger ju aldrig nej, även om dom egentligen inte vill vara barnvakt, för att det är ju en del jobb att jaga en treåring.
- Jo, jag förstår hur du tänker... Vad säger du Anders? Nog fixar vi det? Jag har då en del semester kvar att ta ut om det skulle behövas.
- Det vore väl skitkul! Då får vi ju som chans att öva lite dessutom! Skrattade Anders.
- Jasså? Ni planerar... Eller är det redan på gång? Sa Kristina nyfiket.
- Nej absolut ingenting ännu, men vi har snackat en del om det, så det är nog inte så långt borta ändå.
- Så kul! Om något år får ju Sandra en kompis då, kanske ungefär samtidigt som hon blir storasyster... Nä, nu ska jag inte säga något mer, inget mer än att vi pratat om det.

Kerstin var riktigt eggad på kvällen när de blev ensamma. Snacket om barn och bröllop fick henne att gå igång ordentligt.
- Vad säger du älskling?.. Även om vi inte gör barn i kväll, så kan vi väl öva lite, och så tycker jag att det börjar bli dags för oss att planera vår resa... Vi kanske skulle göra lika? Gifta oss utomlands!
Det blev ett spännande snack och känslorna de hade för varandra bubblade intensivt, och Kerstin tjöt i högan sky när Anders visade sina känslor för henne genom att stöta hårt med staken i botten, och han njöt av att känna hennes mus krama lemmen, så han försökte inte hålla igen det minsta, utan ökade bara takten ytterligare och släppte iväg satsen med ett tungt stön.
- Mamma mia... Det kändes som om du sprutade så det rinner över... Är det för att du vill göra mig på smällen?
- Precis... Att göra barn måste väl vara det underbaraste jobb som finns. Och visst är det dags att vi bokar resan också? Resa med bröllop tyckte jag var en skitbra idé, frågan är bara vart vi ska åka. Kan vi ses på resebyrån imorgon eftermiddag efter jobbet?

Sagt och gjort... Det såg ut att bli en resa till Grekland, så som dom tidigare snackat om, men inte hela tiden på någon ö, utan de skulle börja i Aten för att gifta sig på ambassaden. De var verkligen på hugget, så eftersom de upptäckte att det fanns relativt få platser kvar, så bestämde de datum och allt på en gång, och avresan skulle bli bara en månad efter att Kristina och hennes man kommit hem.
Både Anders och Kerstin var sedan så uppskruvade av alla förväntningar att de hann nästan bara hem från resebyrån innan de ringde sina respektive föräldrar och berättade om vad som var på gång.

De närmaste dagarna gick sedan som i ett rus, och snart hade dagen kommit då Kristina och hennes man skulle resa, så lilla Sandra blev som planerat avsläppt av sina föräldrar. Det gick ju allt helt som planerat, och Sandra protesterade inte över att få sova hos ”tant Kerstin”. Anders och Kerstin jobbade ju emellertid precis som vanligt, och det gick ju också bra eftersom Sandra var på dagis.
Det var alltså torsdag eftermiddag när Sandras föräldrar reste, fredagen innebar dagis för Sandra och vigsel i Paris för hennes föräldrar. Vigseln var snabbt avklarad, och sedan hade de med hjälp av resebyrån ett bord bokat på en av de finare restaurangerna, så de hade en riktigt mysig kväll, för att inte tala om bröllopsnatten... Hotellet låg ju inte långt ifrån restaurangen så det behövdes inte ens taxi för att ta sig dit.
Dagen efter var ju lördag, lite ovant för Kerstin och Anders, som skulle försöka hitta på något tillsammans med Sandra, men det gick ändå bra, och på kvällen satt Kristina och hennes numera äkta man, Kurt, och njöt av värmen på ett trottoarcafé.

Det var precis den här tiden som så mycket förändrades, det som skulle få så många att bli helt utöver sig av förtvivlan, så många skulle gråta och vissa skulle lite senare även bli utöver sig av ilska, egoism och ren tjurighet. Man kan väl säga att det var så mycket som förändrades att för vissa så vändes hela tillvaron upp och ner.
Det var vid niotiden på lördagskvällen och Sandra hade ätit sin kvällsmat, tvättat sig och gått till sängs. Kerstin höll på att plocka undan från köksbordet och föste med foten ihop en del leksaker som låg på golvet, när hon ser en bil svänga in på gården. Snabbt hade hon sett att det var hennes mamma och moster, dvs Kristinas mamma, och deras miner sa direkt att något var på tok, så Kerstin blev alldeles iskall men skyndade sig ändå mot dörren, och sa innan hon hade hört något från de som var på väg upp för trappan: Vad är det? Vad har hänt?
- Får vi komma in först... Hämta Anders, för ni måste båda få veta.

Det blev Kerstins mamma som gråtande lyckades framföra det hemska, för Kristinas mamma bara grät oavbrutet.
- Vi har fått meddelande från Paris... Det kom en polis hem till Berit (Kristinas mamma) och berättade att de hade fått först ett samtal från rerseguiden i Paris, och sedan blev det en massa krångel med tolkar, franska polisen och så vidare... Kristina och Kurt satt på ett utecafé, på en trottoar, när det plötsligt brakade in en bil bland borden, precis där dom satt, så Kristina hade släpats framför bilen och klämts mellan bilen och husväggen när det tog stopp... Hon hade inte en chans... pep hon till sist fram och brast ut i en hejdlös gråtattack.

När det gått ett par minuter så var ändå Kerstin desperat för att få veta:
- Men Kurt då? Lever han?
- Vi tror det... Det är inte så lätt att få allt översatt, men som vi har fått höra så har han en skada i nacken och svåra skallskador, och troligen andra inre skador. Han ligger medvetslös nu, så vi ska tydligen inte hoppas för mycket... Allt är bara så hemskt... Dom hade ju just gift sig, och de var så lyckliga! Och stackars Sandra! Pep Kerstins mamma och brast ut i en ny gråtattack.

Det tog ändå inte många minuter innan de första känslorna av ilska dök upp, och Anders frågade:
- Den där bilföraren då? Jag hoppas att han inte kunde smita, utan att han sitter inburad nu... Har dom dödsstraff i Frankrike? Jag hoppas då det...
- Han är inte anhållen... Det verkar som att allt bara har varit en fruktansvärd olycka... Det var visst folk på caféet som genast var framme och skulle dra ut honom ur bilen och se till så han inte kunde smita. Det var en äldre man, och i och för sig så doftade han av att han druckit en del vin, men han var död när de drog ut honom, då de gissar att han fått en kraftig hjärtinfart eller hjärnblödning, så det var därför han körde in bland borden... Han var nog död redan då olyckan hände...

De blev sittande i köket hela kvällen och försökte förstå vad som hänt, men allt var bara så overkligt att ingen kunde förstå. Till sist så skulle ändå Kerstins mamma och moster åka hem till sina respektive hem, och det var då som Anders började inse vilka uppslitande scener som väntade, när Kristinas mamma säger:
- Är det inte lika bra att jag tar Sandra med mig nu på en gång?
- Men varför det? Det är väl helt onödigt att väcka henne nu... Även om vi ju måste försöka förklara för henne, så ska vi ju inte göra det mitt i natten, och varför kan hon inte stanna här? Det var ju redan uppgjort att hon skulle bo hos oss en vecka. Sa Kerstin och anade även hon att Sandra nog riskerade att hamna i kläm mellan olika viljor.
Kerstin och Anders gjorde ett försök nästa dag att förklara för Sandra att mamma inte kommer hem, men det är ju inte så lätt att förstå när man är tre år, för Sandra tyckte bara att ”Det gör inget, för jag bor ju hos er nu.” De antog att det skulle komma fler frågor så småningom, och att Sandra nog trodde att mamma och pappa skulle dyka upp senare, men det var nog lika bra att bara invänta frågorna istället.

Den kommande måndagen blev det plötsligt oroligt. Anders fick telefon från dagis, för dagispersonalen visset ju vad som hänt, och nu hade sociala myndigheterna tänkt ta hand om Sandra för att placera henne i fosterhem. Anders sökte upp personen på socialen för att reda ut begreppen, och att han inte tänkte lämna ifrån sig flickan frivilligt.
- Över min döda kropp! Röt Anders, och påpekade att han hade ju faktisk fått föräldrarnas uppdrag att ta hand om Sandra den här veckan.
- Så då blir det hämtning på fredag då. Sa kvinnan från soc kallsinnigt.
- Men hur tänker ni? Flickan har mistat sin mamma och hennes pappa är svårt skadad... Tror du inte att flickan mår bättre hos oss då? Hon känner oss!
Informationen tycktes inte gå fram... Paragrafer och praxis var viktigare än sunt förnuft, något som tyvärr håller i sig än idag hos många socialförvaltningar, så Anders vände sig till Kristina och Kurts föräldrar, för att förhoppningsvis få stöd i sitt kämpande, och visst, de var alla eniga om att soc kunde hålla sig utanför, men samtidigt försökte de framställa sig själva som det självklara alternativet för Sandra.
Anders anade storbråk och gick genast den väg han trodde skulle bli effektivast. Han kontaktade en advokat, en som han kände, för han bodde granne med Anders föräldrar, berättade hela situationen kort och sa till sist uppgivet: ”Vad gör jag? Flickan måste ju få lugn och ro!”
- Det här kan bli tufft, men jag håller definitivt med dig. Har du och din fru eller sambo några egna barn?
- Nä inte ännu, men vi har tänkt... Ja, hur fan det nu blir, men vi har både tänkt att gifta oss och skaffa barn, och det är i år alltså. Vi hade också tänkt gifta oss utomlands, men det känns verkligen inte okay just nu.
- Det kan jag definitivt förstå, men om det här ska gå vägen... Jag förutsätter alltså att du tänkt dig att flickan ska bo permanent hos er, så då tycker jag ändå att ni ska överväga både giftermål och barn rätt snart... Det kan ha betydelse för den framtida miljön som hon ska växa upp i.

Den kommande tiden blev ett kaos, där alla beslut tycktes fattas nästan i panik, men hur som helst med väldigt kort varsel, och alla drog åt var sitt håll.
Meningen var att Kerstin skulle följa Kristinas mamma ner till Paris, bla för att ta reda på Kristinas tillhörigheter från hotellet, men så klart även kolla hur det gick för Kurt. Nya kaos inträdde, för även Kurts föräldrar ville resa, men de tyckte att de skulle först ta reda på om det inte gick att få bidrag till resan i ett sånt här läge, så slutresultatet blev att Kerstin reste helt själv, och betalde resan ur sparpengarna de hade till bröllopsresan.

Det hade varit nervöst... Först och främst för att hon inte kunde ett ord franska, och sedan blev det även fruktansvärt tragiskt, när hon fick se Kurt liggande med respirator, medvetslös som ett kolli... Vilket liv skulle han kunna få efter detta? I all förvirring och desperation glömde Kerstin bort att vara försiktig, så när hon var på väg tillbaka till hotellet, sista kvällen innan hon skulle resa hem, så gick hon precis den vägen som hotellpersonalen hade varnat för. Mörkrädd hade hon ju alltid varit, men hon bet ihop och stegade iväg, för hon såg ju dessutom den betydligt lusare gatan i andra änden av gränden, och hon skulle spara flera kvarters promenad.
Hon hörde hur hennes klackar ekade mellan husväggarna i den mörka gränden, och insåg att hon helt plötsligt var väldigt ensam, så hon ökade på steghastigheten. Plötsligt känner hon sig förföljd och sneglar över axeln.... Mycket riktigt, en mörkklädd kille i hennes egen ålder kommer bakom henne med långa steg, så hon ökar takten, och sneglar hela tiden övar axeln, så hon ser inte ens vart hon går, och plötsligt går hon rätt på en annan man.