Kerstin var både livrädd och desperat. Den enda tanke hon hade var att springa för livet.
- Oj, ursäkta, jag såg dig inte. Flämtade hon vettskrämd, och på svenska naturligtvis, men franska kunde hon ju ändå inte, och att försöka tänka på engelska var inte aktuellt.

Kerstin försökte runda killen hon krockat med, men helt klart så tänkte han inte släppa iväg henne, och strax hade även killen bakom henne hunnit fram. De började prata med henne, på franska då förståss, killen bakom henne slet i hennes handväska, som hon höll ett krampaktigt tag i och svor för allt vad hon orkade. Hon får en hård smäll i bakhuvudet och allt blir dimmigt, och hon känner hur hon är på väg att ramla omkull. Väskan är borta, och en av killarna sliter i hennes kläder. Hon ser en kniv glimma i dunklet och dödsångesten griper henne, och kanske är det den som får henne att inte tuppa av.

Hon blir tryckt upp mot en husvägg av killen med kniven. Adrenalinet pumpar i floder i hennes kropp, och han har just slitit sönder hennes trosor, så hon förstår att hon är på väg att bli våldtagen, så utan att tänka på vad som är smart eller mindre smart, så böjer hon huvudet bakåt och tar sats allt hon bara kan och lite till, och skallar killen framför sig, som hon just känner hur hans lem är på väg att tränga in i henne.
Sedan händer allt blixtsnabbt. Killen skriker förståss, han tappar kniven och tar sig för näsan, som förmodligen är knäckt. I nästa ögonblick tar den andra killen hennes hår och sliter bakåt så hon hamnar på rygg på gatan, och han är genast över henne, smäller till henne flera gånger i ansiktet och tänker tydligen fortsätta våldtäkten.

Som ett under av slump så känner hon när hon vevar med armarna hur hennes hand vidrör något... kniven, som hon greppar och hugger den genast i ryggen på killen som ligger över henne. Han skriker, men släpper henne inte, så hon hugger igen, nu i hans ena skinka, och hon uppbringar alla krafter hon har för att välta honom av sig, och lyckas. Hon riktar då en ordentlig spark i skrevet på killen för att förvissa sig om att han inte ska resa sig igen, och hör samtidigt hur den första killen frustar bakom henne, så hon vänder sig snabbt, blir chockad över hur mycket han blöder från näsan, men han hade tydligen inte gett upp ändå och försöker ta tillbaka kniven. Han skär sig ordentligt inne i handen och medan han för ett ögonblick tittar på den skadan så hinner Kerstin i vilt raseri slänga sig på honom och få honom att ramla, så därefter får även han en välriktad spark i skrevet innan hon springer från platsen för allt vad benen håller.

De tre kvarteren fram till hotellet springer hon med adrenalinet pumpande som den enda drivkällan, så när hon väl är framme så stupar hon in i foajén.
Naturligtvis får hon hjälp av hotellpersonalen, och försöker på stapplande engelska förklara vad som hänt, och var, så just innan hon svimmar av för en stund så får hon veta att polisen är på väg till gränden och ambulans är på väg för att hämta henne.
En spruta med lugnande medel fick henne att sova en välbehövlig vila på sjukhuset. Hon hade ju trots allt klarat sig lindrig undan om man ser till de fysiska skadorna, så det första hon tänkte nästa morgon när hon vaknade, var att nu måste hon skynda sig för att hinna med flyget hem, men då hon tittade på klockan så insåg hon att det var redan kört... Det var mitt på dagen och planet skulle lyfta om tio minuter. Hon sätter sig på sängen och ser sig omkring... Det finns fyra personer till i den stora salen, och längst bort mot fönstret ser hon ett ansikte som får blodet att frysa till is... Det är en av killarna från gränden... Han som hon lyckades knivhugga två gånger, så kanske var han allvarligt skadad? Skadorna bekymrade inte henne det minsta just då, för hennes instinkt var att fortsätta spöa honom tills han slutade röra på sig, så med ett vrål springer hon fram och börjar slå med knytnävarna för allt vad hon pallar. Killen försöker värja sig, men ligger stilla i sängen efter sina tidigare skador. Hon inser att hennes knytnävar inte gör tillräckligt stor skada, så hon greppar en stol som står bredvid sängen, lyfter den över huvudet och med ett nytt vrål är hon på väg att drämma den över hans ansikte med full kraft.

Just då kommer två sköterskor som hört oväsendet inspringande och tar tag i stolen i absolut sista ögonblicket. Kerstin blir ännu mer rasande och försöker att till varje pris hålla sköterskorna ifrån sig för att kunna fortsätta spöa killen som låg där, till synes ganska hjälplös.
Med hjälp av en tredje sköterska och en läkare lyckades de till sist dra Kerstin ut ur rummet, hon fick en ny spruta med lugnande, men hela tiden skrek hon på engelska:
- Han försökte våldta mig! Han har slagit mig! Han ska dö!

Personalen insåg vilket fatalt misstag de gjort som hade lagt dem i samma rum, och hade så pass mycket förståelse för Kerstins utbrott att de inte gjorde någon anmälan om vad som hänt. Kerstin satt nu inlåst i ett annat rum, alldeles ensam, och började försöka sortera tankarna, vilket inte var helt lätt efter sprutan hon fått. Hon insåg emellertid att tiden så hon skulle ha landat hemma närmade sig, så hon ringde på klockan för att få hjälp att lämna något meddelande. Det dröjde innan någon kom, men till sist så öppnades dörren sakta och tre personer tittade lite skrämt in på henne. Hon hade börjat inse vad hon gjort och började med att be om ursäkt, och började sedan förklara vad hon ville, så de lyckades få fram budskapet, och Anders blev förståss utom sig av oro när han fick höra sitt namn i högtalarna på flygplatsen, och sedan få veta att Kerstin inte skulle komma.
Läkarna i Paris ville absolut att Kerstin skulle stanna en dag till, men sedan hade de ingen anledning att hålla henne kvar, så ett dygn försenad kom hon tillbaka hem.

Hon hade en omtumlande historia att berätta, och så här i efterhand så insåg hon vilken otrolig tur hon haft, som inte fått värre skador, men det hon inte visste var att den här händelsen skulle kunna spöka senare i hennes liv.

Under tiden så hade det inte hänt så mycket hemma. Anders hade förståss fortsatta kontakter med advokaten, och han kände sig trygg med att verkligen känna stöd från honom, så det var väl bara ett orosmoment som fick Anders bita på naglarna just nu... Hur skulle han ha råd att betala advokaten? Han berättade också om sin oro för advokaten, som lugnade Anders och sa att ”Om min räkning blir större än vad du har råd med, så säg till, för då får jag väl pruta tills det fungerar för dig... Jag har ju sett dig växa upp, jag känner dig och det här är ju en situation som vi måste lösa så det blir bra för Sandra, sedan får alla myndigheter och mormödrar säga vad som vill... Ett barn ska väl inte behöva växa upp på ålderdomshemmet?”
- Ja, nu är dom ju inte så gamla, men jag förstår vad du menar... Om Sandra får bo hos oss permanent så kommer hon ju att få ungefär som syskon att växa upp med, även om dom inte har samma föräldrar.

Det här med advokaten visade sig vara ett smart drag. Utan att berätta för Anders så tog han tillvara sina kontakter och pratade med sin vän socialchefen, och lyckades få hans sympatier, så han i sin tur påverkade de tjänstemän som skulle fatta besluten. Socialchefen gjorde det dessutom snyggt, så han gick inte in och pekade med hela handen och gav order, utan det var mera typ ”fikarumssnack” där han gav uttryck för sina åsikter på ett sätt som att han verkligen värnade om flickan, och han berättade så klart även hur han hoppades att det skulle gå.

Kerstin och Anders bröllopsresa blev således inställd, dels för att en del av reskassan var borta, Kerstin var uppskrämd efter sin Paris-resa, men de ville ju heller inte lämna bort Sandra... Inte till någon, för nu var hennes trygghet viktigast, så det blev inte något storslaget bröllop, utan de bokade tid för en borgerlig vigsel en fredag eftermiddag, medan Sandra fortfarande var på dagis, och sedan hade de en liten privat fest på tu man hand hemma, samma kväll.
Bröllopsnatten var det däremot inget fel på.
Kerstin lindade armarna runt Anders hals, kysste honom och log, lite lätt sluddrande efter att ha petat i sig både vin och champagne:
- Nu är det bröllopsnatt, mina piller är slut och jag vill ha barn med dig... Behöver jag säga något mer?
- Egentligen inte, men jag vill då säga: Du är så otroligt söt i den där klänningen... Trots att det här blev så långt från det vi planerat, så blir det ändå en kväll att minnas... Får jag klä av dig?
- Jag längtar... Nu känns det nästan som då vi började vara tillsammans... Det var spänning så man höll på att gå upp i limningen, bara av att få bli avklädd av dig. Det känns som en väldligt speciell kväll... Jag är din fru numera, och nu ska vi se vad vi duger till... Nu ska vi testa naturens mest sinnrika fabrik, den som gör bebisar... Har du laddat så det räcker till åtminstone ett par sprut?
- Det rinner till när jag ser dig... Dina bröst blir bara vackrare och vackrare för varje gång jag klär av dig. Flämtade Anders när han just lät hennes behå falla, och han böjde sig sedan fram så kan kunde dia henne, samtidigt som han gjorde sitt bästa för att få av henne trosorna. Han smekte hennes kön och konstaterade med en lyrisk blick:
- Åhhh, Kerstin, du har rakat musen! Herregud så sexigt!
- Mmmm... För din skull... Jag tänkte att du skulle få återuppleva när vi älskade första gången, när du fick min oskuld... Då sprutade du också i mig, helt utan skydd och vi höll andan och hoppades att det inte skulle bli något, men nu är det ju som tvärt om... Vill du se mig rida?
- Absolut! Du är ju så sexig så jag känner mig som en unghingst... Jag har alltid hört att passionen avtar när man varit tillsammans några år, men du blir då bara vackrare, och just nu känner jag mig lika kåt som när vi skulle älska för första gången... Du är bara så läcker!
- Som du då... Du är ju hård som ett spett, men varm, och ändå mjuk, eller len kanske man säger... Din kuk är helt underbar flämtade Kerstin efter att hon fått ner honom på rygg och grenslat staken.
- Hur vill du ha det? En snabb ritt och ett snabbt sprut, så kan vi ta en gång till sen, eller vill du dra ut på det hela? Viskade Kerstin matt när hon satt tungt nersjunken över hans lem.
- Långsamt... .Så långsamt det bara går... Jag älskar att se dig rida, och se dig bli kåt... Låt mig se dig rida länge! Och sedan kanske vi börjar om efter ett tag... Bröllopsnatten är ju bara en gång.

Kerstin red verkligen långsamt, men de känslor som hennes trånga fodral förmedlade till honom var ändå helt fantastiska. Hon nöp i hans bröstvårtor och kände dem hårdna på ögonblicket, och Anders sträckte så klart sina händer mot hennes fylliga gungande bröst.
Deras flämtningar bara ökade, trots att det var en mycket långsam och utdragen akt, men ingen sa något... Det behövdes inte, för de kände så väl hur den andre reagerade, och Anders njöt och kände sig lite stolt över att se hur nära orgasmen hon var, så han var säker på att han skulle få se och känna henne komma innan det var dags för honom.
- Herregud så kåt jag är... Det känns på nåt sätt häftigare nu, när jag inte har skydd... Anders, älskling, nu gör vi det på riktigt! Kved hon och började gnugga sin klitoris frenetiskt trots att hon fortfarande red sakta.
- Ja låt det gå... det finns inget sexigare än att se dig när du kommer... Strax ska du få ett sprut du sent ska glömma!

Anders kände att pirrandet i underlivet tilltog, och han väntade att hon skulle krevera vilket ögonblick som helst, när de plötsligt händer något som får honom att desperat tänka: ”Vad gör hon?!!”
Kerstin kastade sig ner intill honom och drog hastigt täcket över dem. I nästa ögonblick fick Anders svaret, för Kerstin hade hört något som inte han hört... Trippandet av små fötter och nu hördes Sandra vid dörren:
- Vad gör ni?
- Inget speciellt... Vi ska sova nu. Flämtade Kerstin och försökte låta lugn.
- Jag kan inte sova... Jag vill sova hos er. Sa Sandra och kom kravlande upp i sängen.
- Men lilla gumman, det där har ju din mamma och pappa också pratat med dig om... Att var och en sover i sin säng. Försökte Kerstin.
- Men jag drömde så konstigt... Det var något med det du sa, att mamma är en ängel som tittar på mig från himlen... Tänk om hon ramlar ner!
- Nä det behöver du då inte oroa dig för, visst vet du väl... Änglar har ju vingar! Sa Kerstin.
- Ja visst ja, men ändå... jag är rädd... sa Sandra och lät verkligen orolig.
- Okay, kan vi göra så här då... Bara för den här gången, att du får ligga här och somna bredvid mig, och när du somnat så bär jag tillbaka dig till din säng... Då har vi ju nästan gjort som mamma vill.

Sandra var nöjd och kröp ihop intill Kerstin, som varsamt lade en arm runt flickan och kände hur hennes hjärta bultade snabbt, så hon förstod att något i drömmen hade definitivt skrämt henne.
Både Kerstin och Anders kände emellertid hur kåtheten som de nyss bygg upp definitivt ville komma ut, så de låg båda blick stilla för att Sandra förhoppningsvis skulle somna snabbt, men det dröjde tydligen innan hon kunde slappna av.
Anders låg tätt bakom Kerstins rygg och smekte sakta hennes stjärtklot, och Kerstin insåg att kåtheten var inte långt borta när hon nu kände smekningarna, så hon lyfte diskret på det övre benet när hon kände ett finger som följde hennes stjärtskåra så långt ner det gick, så nu nådde fingret även hennes blygdläppar, och våt som hon redan var så gled fingret lätt fram mot hennes slida, för att sedan, lika försiktigt, fortsätta till hennes spända klitoris.
Ett aldrig så diskret stön, mer bara som om hon svalde tungt, hördes och hon klämde instinktivt ihop låren igen, men nu hade ju Anders fingret på plats redan.

Varsamt masserade han hennes hårda lilla knopp och Kerstin gjorde verkligen allt för att inte låta eller röra sig. Sandras andhämtning började samtidigt låta mer och mer som att hon somnat, men Kerstin tyckte det var säkrast att vänta tills hon somnat ordentligt. Det började ändå bli jobbigt att ligga helt stilla med en annalkande orgasm, men att avbryta Anders, det alternativet fanns inte med i hennes medvetande.
Hon sträckte över en hand bakom sig och fann Anders kuk som definitivt var lika stenhård som tidigare, hon vågade inte runka honom, utifall rörelserna skulle väcka Sandra igen, men hon kramade den allt hårdare medan hon insåg att fittan höll på att svämma över av kåtsaft.
Anders kände hur hon till sist blev stel som en pinne. Låren höll hans hand i ett stenhårt järngrepp och hon kunde inte hålla tillbaka ett diskret men utdraget kvidande. Han fortsatte ändå med smekandet, och hon gjorde några kraftiga ryck i orgasmens efterdyningar, för att sedan flämta:
- Det här ska du få för... Jag ska bara flytta Sandra, men sedan ska du ge mig en sats större än du någonsin sprutat, och utan att vråla, för då får vi snart en sängkompis igen.

Kerstin reste sig varsamt, lyfte upp Sandra i famnen och bar iväg den sovande flickan. När hon kom tillbaka så låg Anders utsträckt på rygg med staken i vädret, så han tog i den och viftade lätt, samtidigt som han viskade:
- Välkommen till stuteriet. Här får alla vackra flickor rida, och vi har gratis betäckning idag.
Flinade han när han såg hennes blossande röda kinder.
- Så jag är din märr då, eller vad? Jag vill helst komma så nära samtidigt med dig som det bara går, så du får göra mig riktigt kåt innan jag rider staken igen. Blir det bra, hingsten? Viskade hon flinande och grenslade istället hans ansikte.
Anders märkte genast att hon var rejält våt, så han kände hennes safter som gjorde honom ordentligt våt och kladdig runt munnen, så det rent av rann ner över kinderna.
- Kör in ett finger i häcken också... Blir man så här jävla kåt bara av att gifta sig? Flämtade hon och gned sitt kön allt ivrigare över hans mun.
- Mmm... Jag har alltid drömt om att få knulla en gift kvinna. Mumlade Anders, och hon förstod att han bara retades, men nu kände hon att det var dags att återuppta ritten igen.
Kerstin sjönk ner över staken med en djup suck av vällust, och hon började rida sakta, medan hon även smekte sin klitoris.
- Tänk vilken skillnad... Nu älskar vi för att göra barn... Det pirrar otroligt mycket extra i kroppen då. Känns det bra för dig också? Flämtade hon.
- Det kan du lita på... Om du bara rider lite häftigare så kommer du att få århundradets sprut.
- Mmmm, underbart... Bara jag får komma först... Kanske min mus kramar fram satsen... Vet du så nära jag är. Kved hon, men red inte staken direkt, utan hon bara satt hårt nedsjunken över den och gned underlivet fram och åter, medan hon smekte sig själv allt snabbare.

Anders förstod att hon gjorde det för att dra ut på njutningen, så egentligen hade han inget emot hennes lek, men samtidigt så insåg han att till sist skulle han nog bli desperat, om han bara fick se henne flyta bort i vällust medan han själv var så nära, så nära, och ändå inte få det sista lilla som behövdes för att orgasmen skulle brisera.
- Åhhhh, nu älskling... Spruta mig riktigt full... flämtade Kerstin matt och gned klittan frenetiskt, medan hon fortfarande bara gnuggade sig fram och åter, så det blev inget ordentligt juckande. Han kände hur hennes slida först drog ihop sig, och sedan började den pulsera och mjölka hans stake. Han var ju bara såååå nära, och hennes ansikte utstrålade njutning och kåthet så bara det skulle ha fått honom att spruta om han fortfarande varit femton.
- Älskling, jag vill göra barn! Kved han och försökte få henne att förstå genom att försöka stöta underifrån, men hon satt för tungt över honom.
- Jaaahhh... Spruta... Känner du hur jag kommeeeer! Kved Kerstin och hade inte slutat röra sig, och han insåg att hennes orgasm rent av var på väg att tillta igen.

Kerstin var nu helt vild av att det fantastiska och gned ännu intensivare med underlivet, så Anders penis rörde sig faktiskt lite fram och åter inne i henne också, och han flämtade kort och ytligt:
- Just så... Sluta då inte för guds skull... Lite till, jag tror jag... Jaaaaoooooooohhhh! Kved ha till sist utdraget och försökte gå upp i brygga så gott det nu gick med Kerstin sittande ovanpå.
Han märkte hur det svartnade för ögonen och hela hans kropp var fullständigt stel som en pinne, medan hans stake pumpade och pumpade.... Det var en vällust som nästan fick honom att svimma, och det kändes som att det aldrig ville sluta, för minsta rörelse från Kerstin gjorde att kuken stäckte på sig lite extra, för att om möjligt pressa fram en droppe till.

Till sist så fällde Kerstin sin kropp framåt och lade sig över honom.
- Om du visste så jag älskar dig... Och så där har jag nog aldrig känt dig komma... Det var säkert sperma så det räcker till tolvlingar. Flåsade hon fram medan hennes tunga sökte hans.
- Tolvlingar... Tack, men nej tack... Det var väl ändå häftigt, men jag hoppas i alla fall att det blir någon som får göra Sandra sällskap när de växer upp. Flämtade Anders tillbaka.

Det blev en gång till också, även om den bästa energin redan var förbrukad för kvällen. Det som ändå kändes precis som tidigare, och som definitivt förhöjde njutningen, var känslan att nu älskade de för älskandets egentliga syfte... Hon ville ha så mycket sperma som möjligt för att bli med barn, och Anders bara längtade efter att få se henne gulligt graviditets-rund.

Det blev således en skön bröllopsnatt, men på lördagsförmiddagen hände mycket riktigt det dom varit rädda för. Först ringde Kerstins mamma:
- Varför fick vi inte veta att ni skulle gifta er? Blev det ingen fest?, och vi hade ju räknat med att ni skulle åka på bröllopsresa, så vi skulle kunna ta hand om Sandra!
- Nä, det var just det... Dels har vi gjort av med en del av reskassan, bla när jag var ner till Paris, och så vill vi ju inte späda på den här förbannade striden, för Sandras skull då förståss... Du vill vara barnvakt, för att inte tala om din syster, och kanske även Kurts föräldrar... Vi tyckte inte att Sandra skulle behöva se den striden, och eftersom vi då inte hade någon barnvakt, så blev det ju ingen stor fest, utan det blev bara vi två, plus Sandra med på ett hörn.

Mycket riktigt... Både Kristinas och Kurts föräldrar hörde av sig när de läst vigselannonsen i morgontidningen, och det kändes lite jobbigt att de inte bara ringde för att gratulera, så det blev en påminnelse om att den här vårdnadstvisten var definitivt inte över, även om de ändå kände sig rätt lugna efter att ha fått socialkontoret på sin sida.

Kerstin och Anders försökte att slå ifrån sig allt bråk och ägna sig åt att vara en lycklig familj, och såg man på Sandra så verkade det som om de lyckades bra... Synd bara att hon inte fick träffa vare sig farmor och farfar, eller mormor och morfar numera... De ville helt enkelt inte hälsa på.

Med tanke på vad Anders och Kerstin tänkt sig, så blev det förståss ett intensivt älskande, framför allt på kvällarna, men det hände till och med att Anders hämtade upp henne en lunch och de hann ut i en skogsglänta för en snabbis, så med tanke på all möda så blev förståss besvikelsen desto större när hennes mens infann sig exakt på dagen enligt almanackan.
- Tänk om vi inte kan få barn? Visst minns du? Första gången vi älskade, vi hade inget skydd och jag blev ändå inte på smällen! Snörvlade Kersin, en hårsmån från värsta gråtattacken.
- Men ta det lugnt... Så klart ska vi fortsätta försöka... Det kanske bara är din kropp som inte hunnit anpassa sig sedan du slutade med p-pillren. Föreslog Anders utan att han en minsta lilla aning om det verkligen kunde vara så, och när det sedan gått ytterligare en månad så kände de en strimma av hopp när mensen uteblev... en dag... två dagar... tre... Kersin sa:
- Så här länge brukar jag aldrig gå över... Det brukar kunna diffa på max två dagar.
- Då håller vi tummarna... Kanske inte för mycket ännu, men hoppas ska vi definitivt.

Några dagar senare så vaknade Kerstin och mådde inte riktigt bra. Hon satte sig upp och tog därefter en snabb språngmarsch bort till toa där hon spydde. Anders kom efter, och såg det märkliga att hon tycktes vara lycklig över att må dåligt, men han fick förklaringen på en gång:
- Det här är ingen vanlig magsjuka... Det känns helt annorlunda, så nu känner jag mig riktigt säker... Nu är det bebis på gång!

Det enda som sedan inte kändes riktigt bra var att de tappat kontakten både med Kerstins föräldrar och med Sandras far och morföräldrar... Det var riktigt frostigt där, så Anders kom att tänka på en kvinna på soc som han faktiskt fått förtroende för, så han ringde henne, och började med att kolla av lite:
- Vet du mera om vad som händer? Kommer vi att få fortsatt vårdnad om Sandra, eller kommer det att bli flera krig?
- Jag ser då inga problem... Jag pratade med dagis för en vecka sedan och de sa att hon verkade må väldigt bra, så jag tycker inte att vi ska ändra på något just nu i alla fall. Det enda frågetecknet är väl Sandras pappa. Så vitt jag vet så flygs han hem med ambulansflyg nästa vecka, men han är fortfarande inte kontaktbar, så knappast kommer väl han att kunna ta hand om henne igen.., tyvärr.
Har ni funderat på hur ni ska göra om hon blir kvar hos er permanent? Kommer ni att adoptera?
- Vi har pratat om det, och ingen av oss har något emot det, men vi behöver nog ta reda på mer, från någon som verkligen vet och kan sånt där. Vi skulle ju också behöva bättra på alla andra relationer som frusit ihop numera... Jag tycker det är så synd med den här dragkampen... Sandra borde ju få träffa sina far och morföräldrar även om hon bor hos oss.
- Absolut, så det kan ni ju fundera en del på, men som sagt, vi tänker då inte ändra på hennes boende, så ni kan ta det lugnt.

Det blev till och med ännu värre... Trots att socialkontoret sagt sitt, så kom Kristinas föräldrar en eftermiddag, och tack och lov var Sandra ute och lekte, så hon slapp höra det som hände, när Kristinas mamma började:
- Jag hoppas att ni ska sluta tjafsa om det här snart. Sandra är ju faktiskt vårt barnbarn, så nu vill jag faktiskts att ni lämnar över vårdnaden.
- Det är faktiskt inte aktuellt. Jag har nyligt pratat med soc och dom har inga planer att ändra på den lösning som är nu, så Sandra ska bor här tills vidare. Sa Anders och ansträngde sig verkligen för att inte visa hur irriterad han var.
- Men det var då märkvärdigt! Så du menar att vi ska måsta ses i tingsrätten om det här? Så klart så vill ju Sandra bo hos mormor och morfar!
Då brast det för Anders och han kunde inte hålla inne va han egentligen tänkte:
- Men ge dig kärring! Om du vore så intressant för henne så hade hon väl följt er in och varit glad att se dig! Varför gjorde hon inte det?
- Hon såg oss kanske inte...
- Jag hörde hur du pratade med Sandra, men hon är kvar ute, för trehjulingen var mera intressant! Och du är strax ute också! Försvinn härifrån om du bara vill bråka! Försvinn! Skrek han och skakade av ilska.
Kristinas föräldrar försvann snabbt, men nu var det Kerstin som höjde rösten:
- Det där var väl jävligt onödigt! Det är faktiskt min släkt du skäller ut och dumförklarar! Jag tänker inte finna mig i det! Du ska be om ursäkt!
- Aldrig! Jag har sagt det jag känner, och kärringen är inte klok, det är min åsikt och den står jag för!

Det blev ett jättebråk, Kerstin ville inte veta av Anders mera och hon skulle sova på vardagsrumssoffan, för att börja leta en lägenhet redan nästa dag. Hon började även fundera på abort, för skulle hon vara singel så ville hon inte vara en singelmamma.
Att sova på saken hjälpte inte heller, för de var lika oense nästa dag, men det var ett spänt lugn, för att inte visa Sandra vad som hände. Det gick en vecka, och krisen blev om möjligt bara ännu värre. Det enda de inte var oense om var att se till Sandras bästa, så de lyckades ändå enas om att de skulle följas och låta henne träffa sin pappa.

De förberedde Sandra med hjälp av fotografier, och frågade ”Vem är det?” och det var ingen tvekan om att hon kände igen honom. På sjukhuset var de inte lika entusiastiska, eftersom de sa att Kurt förmodligen var svårt hjärnskadad, för han var helt förlamad och han kunde inte prata, men de gjorde ändå ett besök, och Sandra sken upp, trots att hon inte kunde prata med sin pappa.
Anders satte varsamt ner Sandra på Kurts bröst, och Sandra smekte hans kind och sa:
- Visst blir du bra nu snart, pappa?
Hon fick ju inget svar, och det syntes inte någon rörelse, men en liten tår letade sig ner från Kurts ögonvrå. Anders, som ju var bilmekaniker kom ändå på det som ingen testat tidigare, han satte sig intill Kurt och sa:
- Vi vet ju inte om du hör eller förstår, men blinka två gånger för ja och tre gånger för nej... Känner du igen Sandra?

Lite långsamt kom det ändå två distinkta blinkningar.
- Så glad jag blir när du reagerar... Vet du hur det är med Kristina?
Nu kom det tre blinkningar, och tårar, så Anders förstod att han anade. Han överlade lite snabbt med Kerstin, och sprang även ut för att hitta en läkare, för att få stöd att fatta beslutet, om han skulle berätta. Läkaren bestämde sig snabbt när han förstått att Kurt kunde uppfatta och förstå det som sas, vilket han inte själv varit så säker på tidigare. Det blev till sist Kerstin som berättade det tunga budskapet, och även om Kurt förmodligen anat tidigare, så syntes det på mängden tårar att det tog honom hårt.

Kerstin och Anders fortsatte emellertid att besöka Kurt, framför allt för att Sandra skulle få träffa honom, och med de enkla ja och nej-frågorna så gick det ändå att kommunicera en del. Det här var för övrigt det enda de hade gemensamt, som de inte bråkade om, så på något sätt var det dessa besök som gjorde att de inte redan hade flyttat ifrån varandra
Det var vid just ett sådant besök som Anders fick en strålande idé. Han tänkte att Kurts vilja kanske skulle kunna avsluta en massa stridigheter. Han satt intill sjuksängen och började säga:
- Det finns ett antal frågor som vi har grubblat en hel del på, och nu kan jag ju faktiskt få svar av dig, så allt blir som du vill, för det känns viktigt att det blir precis som du vill. Om jag pratar en mening i taget, och så får du chans att blinka ett ja eller nej, beroende om du håller med eller inte... Känns det okay?.. Det gäller alltså din dotter.
Kurt blinkade ett ”ja” så Anders började:
- Det har tyvärr blivit en del strid om var hon ska bo och vem som ska ha vårdnaden, men socialkontoret stödjer oss, så hittills har hon bott hos oss. Är det okay?
Han fick ytterligare ett ”ja”, och fortsatte:
Alternativen är som du förstår antingen hos dina föräldrar, eller hos Kristinas föräldrar... Med de alternativen, tycker du, helt sanningsenligt att hon verkligen ska bo hos oss?
- Anders fick ytterligare ett ja, och Kurt blinkade ytterligare ett ja, som för säkerhets skull, eftersom Anders nu bara var tyst, men sedan fortsatte han.
- Soc har även frågat oss om vi är beredda att adoptera, och först sa vi ja, men vi har pratat en hel del om det, alltså jag och Kerstin, och vi tänker så här: Vi vet ju inte hur ditt framtida liv kommer att bli, men helt klart är ju att du tyvärr inte kan ta hand om Sandra på överskådlig tid, men ändå vill vi inte ta ifrån dig det här med att vara pappa, så vårt förslag är att hon bor hos oss som fosterbarn, behåller sitt efternamn osv, för hon är ju ändå din och Kristinas dotter, vad som än händer. Det spelar ändå inte någon roll för hur vi behandlar henne... Hon är precis lika viktig och älskad som det barn som vi snart får... Oj, så mycket det blev, men en blinkning för adoption och två för fosterbarn, om jag förtydligar...
Anders fick två tydliga blinkningar och kände att det lugnade honom... Han och Kerstin hade varit inne på rätt tankar, även om de fortfarande inte visste hur länge de skulle orka att hålla ihop sitt förhållande.

Det som vare sig Kerstin eller Anders märkt var att strax efter det att de hade kommit dit så kom även Kristinas föräldrar, men de stannade vid dörren, fullständigt knäpptysta och bara lyssnade. Efter Anders tidigare utbrott så höll de sig på avstånd, och hade tänkt gå in när Anders och Kerstin gått. De hade inte fått någon uppmärksamhet av Sandra heller, trots att hon strosade runt och tittade på allt vad som fanns i salen. När dagens besök nu var över, och de skulle gå kom ändå Sandra tillbaka till sjuksängen, hävde sig på tå och kysste honom på kinden, och sa:
- Bli frisk snart nu pappa... Jag vill att du leker med mig.
Det var då som Kristinas mamma kapsejsade, och Anders hoppade till när han plötsligt hörde en röst bakom sig:
- Herregud så fint... Förlåt mig Anders och Kerstin... Jag ska inte bråka mer, för nu vet jag vad Kurt vill, och jag blir alldeles varm i själen när jag ser hur måna ni är om att Sandra ska träffa sin pappa... Jag är säker på att hon har det bäst hos er.

Kerstin och Anders sa inte så mycket, men för Anders framförallt så kändes det som om han äntligen fick en bekräftelse på att han gjorde rätt. ”Vänta utanför” hade Kristinas pappa sagt innan de gick fram till Kurt för att hälsa på honom, men de blev ändå inte kvar mer än några minuter.
Därefter blev det som någon slags försoningskramande, och Anders erkände för Kristinas föräldrar:
- Jag har faktiskt haft en hel del dåligt samvete för det jag sagt i ilskan tidigare, men jag har insett när jag börjat tänka efter att jag har nog blivit pappa redan... Jag har beskyddat Sandra ungefär som om hon vore min egen dotter och någon försökte ta henne från mig. Tänk er det... Någon försöker komma och ta ert barn... Jag blev då helt vansinnig av det.

Det blev således ett försoningskramande, och när Kerstin och Anders senare satt i bilen på väg hem så kunde inte Kerstin annat än be om förlåtelse hon också, så helt plötsligt var skilsmässan inställd.

Ingen visste förståss säkert, men Anders och Kerstin anade ändå att Sandras besök skulle kunna vara något som peppade Kurt att inte ge upp... Något att kämpa för, så det blev många besök. Att detta dessutom var Kurts vilja gjorde dessutom att de frostiga relationerna till Kurts och Kristinas föräldrar definitivt tina upp, så hela situationen lugnade ner sig lagom till den tiden när Kerstin började förbereda sig för att bli mamma, men säg det lugn som varar...

Det var meningen att Kurt skulle flyttas över till ett boende för handikappade, men så sent som kvällen före så blev han plötsligt sämre. Anders fick ett telefonsamtal, och strax var hela familjen på väg till sjukhuset.
Tydligen var det Kurts hjärta som inte orkade längre, och alla de övervakningsapparater som nu var kopplade till honom gjorde att hela situationen såg nästan makaber ut.
På plats fanns redan hans föräldrar, och de fick höra Kerstin förklara för Sandra:
- Du vet, papppa gjorde ju illa sig så otroligt mycket när den där bilen körde på honom och mamma, så nu orkar hans hjärta inte slå längre, så vi är här för att säga adjö till pappa.
- Stackars pappa... Jag som ville att han skulle bli frisk, men ändå... Nu kommer väl han också till himlen, och får träffa mamma igen? Sa Sandra med darrig röst medan tårarna trillade.
- Precis! Så blir det, så vi får hoppas att de får det fint tillsammans.

Sandra kravlade upp i sängen med lite hjälp, och hon lade sin kind mot hans och sa tyst:
- Pappa, jag tycker om dig... Så synd att du måste fara till himlen, men hälsa mamma, jag saknar henne också.
Anders lyfte upp Sandra när han såg att Kurts andning förändrades hastigt. Han vände hennes ansikte från Kurt, för det syntes tydligt att nu hände något.
Apparaten som registrerade pulsen började pipa och en läkare kom genast in, inte inspringande, utan han kom lugnt och konstaterade:
- Jag beklagar... Nu är det över, så nu har Kurt fått ro... Ni får stanna här precis så länge ni vill för att ta farväl.
Hon stängde av alla apparater så det blev alldeles tyst i rummet
Alla grät så klart, och även Sandra, men ändå frågade hon varför alla grät.
- Nu har pappas hjärta slutat slå, så nu lever han inte längre... Vill du ge honom en sista kram? Sa Anders.
- Pappa ska ha många kramar... Får jag inte träffa honom mera nu?
- Nä tyvärr... så är det. Sa Anders tyst och satte ner flickan på sängen igen.
Hon kramade både länge och intensivt, och även hennes tårar rann, men sedan sträckte hon armarna mot Anders igen och snörvlade:
- Nu får du vara min pappa... Jag älskar ju dig också.

Situationen var mycket gripande, och till sist kunde inte Kurts mamma hålla inne med det hon tänkt på den sista halvtimman. Hon gick fram till Anders, som tröstade Sandra och sa till Sandra:
- Vilken tur du har, som har Kerstin och Anders som älskar dig, men jag vill ändå fråga dig: Älskar du farmor och farfar också?
- Mmmm, så klart... Ni är snälla.
- Så skönt att du tycker det... Jag tänkte fråga din nya pappa om han tycker att det är okay om du följer med oss hem några dagar... Jag tror att dom behöver vila upp sig lite, för att det har varit så jobbigt det här med din pappa, och så ska dom ju få en bebis vilken dag som helst, så det är också jobbigt... Vad tycker du, och vad tycker din nya pappa? Jag vill bara säga också, så ingen funderar, att du kommer ändå, om några dagar tillbaka till Kerstin och Anders, för dom är dina nya föräldrar numera.

Sandra sa bara ”okay” och Anders tog tacksamt emot erbjudandet, som han även tog som ett tecken på att de gamla striderna nu var över. De följdes åt hem till Anders och Kerstin, så att Sandra kunde få med sig en del kläder och favoritgosedjuren, och sedan ringde Anders sin chef för att ta ut några semesterdagar... Det kändes som att han verkligen behövde det.
Stämningen var verkligen dämpad, och Kerstin ville inte bekymra Anders med det hon känt under eftermiddagen, hur hon lite då och då, men ändå oregelbundet haft ganska många sammandragningar. Hon kände det som att hon inte ville störa deras tankebearbetning av det här med Kurts bortgång, så när de så småningom kommit hem så kröp de bara tätt intill varandra och somnade helt stilla.

Kerstin var vaken tidigt nästa morgon... Ingen av dem skulle ju jobba, för själv hade hon varit sjukskriven den sista veckan, pga graviditeten, men hon var ändå tvungen att gå upp för att kissa.
Tillbaka i sovrummet så började hon varsamt krama Anders lem, som trots att han sov, ändå reagerade, och så snart hon förstått att han faktiskt var vaken så vred hon sig ett halvt varv och pressade rumpan mot hans stånd.
- Kom in i mig... Bara sakta och mjukt... Jag behöver dig. Flämtade hon och svankade lite extra när hon kände ollonet leta sig in.
Anders var klarvaken trots att klockan bara var fyra på morgonen. Han förundrades över att Kerstin verkade så kåt, för inte helt oväntat, så hade hon inte varit lika entusiastisk till sex den sista tiden, med en mage som närmast verkade sprickfärdig, men han sa förståss inget, för det hade ju förstört stämningen.
- Aaaaaaahhh, så skönt du knullar... Vill du ha mig på alla fyra? Kved Kerstin, och även om han inte riktigt kände igen hennes röst så flämtade han förståss fram ett ”så klart”, så strax hade hon baxat sig upp i den positionen.
- Oooo, älskade kuk, älskade karl! Det här kan inte bli bättre! Morrade hon och gjorde motjuck så det smackade ordentligt för varje stöt.
- Du verkar ju kåt som en kanin... Vore du inte redan på smällen så skulle jag gärna fixa det nu... Det känns som om du kommer snart.
- Mmmm, det kan du lita på... Klittan... Stenhård... Måste komma... Ja nu får du spruta! Flämtade och gnydde hon osammanhängande medan hon även börjat smeka sig själv.
Kerstin accelererade mot en våldsam orgasm, och Anders kände hur trång hon blev, så han visste att nu skulle han kunna knulla henne hårt och sedan bara låta vällusten flöda när det började pirra i kukroten, för då skulle Kerstin redan ha exploderat, och precis så blev det...
Med ett brölande stannade Anders upp och kände hur hennes diande fitta mjölkade honom på varenda spermadroppe han kunde prestera, men sedan lade hon sig snabbt ner på sidan, vilket inte verkade som det brukade, för helst brukade hon vilja ha staken kvar inne, medan de slappnade av efteråt.
- Hur känns det älskling? Blev det jobbigt för knäna? Flämtade Anders och lade sig intill henne.
- Mmmm... Jo du vet, magen är rätt tung nu. Viskade hon lite ansträngt, med en röst som han åter inte riktigt kände igen.

De låg och hämtade andan, smektes, kysstes och kände att de för en gångs skull inte behövde ha någon brådska att kliva upp. Avslappningen blev så total att Anders höll på att somna om, när Kerstin helt oväntat bad honom:
- Vill du älska igen? Jag vill så gärna känna dig spruta igen... Orkar du? Sa hon keligt och vred sig så hon kunde trycka rumpan mot hans underliv.
- Mmm... så härligt med en kåt fru... känner du hur staken reser sig bara av att känna värmen från din läckra häck...
- Ja låt den glida in... Det är redan halkigt från ditt förra sprut.
Anders började röra sig sakta, han lät kuken glida hårt i botten och sedan vilade bara ollonet i öppningen innan han långsamt vände tillbaka. Han hörde henne stöna och han kände hennes kropp spänna sig, gång på gång, och det eggade honom att öka takten.
- Jag älskar att bli knullad av dig! Du får mig att bara flyta bort i en rosa dimma! Knulla hårt nu, fortare! Jag vill att du sprutar! Pep hon, åter med den där konstiga rösten som han inte kände igen, men han kände hur orgasmen långsamt började byggas upp så han lät sig bara följa med i den stigande spiralen.
- Åååhhhh, älskling... Känner du sprutet? Kved Anders med staken hårt i botten.
- Jaaaoooohhhh, det är så underbart... Ge mig allt! Kved Kerstin tillbaka, och nu lät hon nästan plågad.

Kerstin vred sig runt igen, så de åter låg ansikte mot ansikte. Det var fortfarande lugnet som härskade, så det var inte en antydan till att någon av dem skulle kliva upp. Anders höll just på att somna igen när Kerstin bad försynt, nästan viskande:
- Skulle du kunna göra mig en tjänst?
- Så klart älskling... Vad vill du?
- Vänd dig om och sträck dig efter telefonen.
- Okay, men vad då?.. Aha, du vill ringa och säga god morgon till Sandra? Men är det inte lite tidigt?
- För en liten stund så har jag faktiskt inte tänkt på henne... Nu skäms jag nästan, men jag tänkte be dig ringa...
- Till Sandra?
- Nä, till BB... Du kan säga att jag har känt lite svaga värkar sedan igår kväll, men det gick ändå bra att sova, men nu är det nog dags, för jag har sneglat på väckarklockan och det är ganska precis tre minuter mellan värkarna, och dessutom gick vattnet när du gav mig sista sprutet... Det märks att värkarna blev mycket kraftigare nu. Sa Kerstin med ett otroligt lugn, utan minsta tendens att hon ville skynda sig, så Anders bara flinade och sa:
- Nä, du skojar... Aldrig att du skulle ligga så här lugnt om du hade värkar.
- Jag skojar inte... Lägg handen på min mage och känn hur hård den blir... Nu kommer nästa värk.
- Men galning! Här ligger du helt lugn och bara säger att vattnet gått... bara så där... Vad är det för nummer till BB! Sa han nästan hysteriskt och satte sig upp.
- Kommer du inte ihåg var du satte lappen? Där! Sa hon lugnt och pekade på lappen som han själv satt upp med en nål på väggen ovanför sängen, bara för att ha den nära till hands.

Anders gjorde ett näst intill hysteriskt telefonsamtal, och blev nästan irriterad över att barnmorskan i andra luren verkade lika lugn som Kerstin.
Anders rusade som en dopad hamster och skulle se till att allt var klart så de kunde åka, och fortsatte vara irriterad över Kerstins lugn, men de kom iväg, och de hade nog åkt i senaste laget, för när de väl kommit in på BB så återstod bara en halvtimma innan Kerstin födde ett välskapt gossebarn.
Allt hade gått precis enligt instruktionsboken, så nu var det bara att ställa in sig på ett nytt liv. De fick båda lite frukost, och när de inte smekte varandra, så beundrade de sitt barn som sov i den lilla sängen intill.
På eftermiddagen fick de besök efter besök, så där var plötsligt båda deras föräldrar och strax efter kom även Sandras far och morföräldrar, och så Sandra själv förståss... Kurts föräldrar kände sig nu ytterligare ett snäpp säkrare på att de gjort rätt som gett upp kampen om Sandra, för trots att mesta uppmärksamheten så klart var på lilla Joakim, så fick Sandra i stort sett samma uppmärksamhet, och hon fick vara med och både se och känna på bebisen som hon verkligen fascinerades av.
En stund senare sa Sandra:
- Anders... Vet du... Nu kommer inte jag att säga Anders till dig mera.
- Nähä? Och varför det då?
- Även om du inte är min riktiga pappa, så kommer jag att säga pappa till dig ändå, för du blir ju som pappa till mig, och Kerstin blir ju så klart min mamma då... Alla barn måste ju ha en mamma och pappa... Eller hur? Sa hon kaxigt och tittade på Kerstin.
- Så klart, älskade vän... Du är vårt barn precis lika mycket som Joakim nu, och jag älskar er båda lika mycket. Sa Kerstin och sträckte ut en arm för att få krama Sandra.

En timma senare var alla besökare på väg att åka hem, och det skulle så klart även Anders göra, för det här handlar ju om 70-talet, så den nyblivna mamman och barnet skulle stanna kvar på BB nästan en vecka, och pappan fick då åka hem till sin ensamhet och sova där, men då visade Sandra ytterligare en gång att hon funnit sig i sitt nya liv:
- Pappa... Kan inte jag få följa dig hem nu och sova hos dig?
- Ja i och för sig, men har du inte haft det bra hos farmor och farfar då?
- Jodå, men farfar blir trött så fort när han ska jaga mig... Du springer mycket bättre!
Sandra plockade således kvällens skrattpoäng, och så klart följde hon Anders, för att få sova hemma i sin egen säng.

Således tycktes det ordna upp sig, även om vägen dit var ganska krokig, men släkten försonades, och många tänkte tillbaka på det hemska som hänt, och insåg att Anders och Kerstin verkligen gjort allt för att hjälpa Sandra att komma över det fasansfulla med att mista båda sina föräldrar, så en dag dök Kristinas och Kurts föräldrar upp samtidigt, efter att de tillsammans hade diskuterat hur de skulle gottgöra Anders och Kerstin för att de i verkligheten ju bara skyddat Sandra, när de stridit mot dem. Anders tvekade inte att släppa in dem, för striderna var ju över sedan länge, och Kristinas pappa började säga:
- Åtminstone jag, men jag tror även fler av oss, har gått och släpat på ett dåligt samvete sedan den där förskräckliga olyckan i Paris. Vi kämpade mot er, för vad vi trodde då var rätt, och jag vet att det ändrade era planer totalt, det här med bröllopet och att kunna resa, tänkte jag.
Jag vet att ni hade ett minimalt bröllop och bröllopsresan uteblev helt, så vi hade tänkt komma med ett förslag: Vad skulle ni säga om att ta en långhelg ledigt, utan barn, det blir från en torsdag till söndag, och vi vet ju att det hänt ännu mer tråkigheter, som gör att ni inte är sugna på att resa utomlands, men jag har upptäckt ett jättemysigt ställe i Dalarna, som lite av en camping, med småstugor, men det är ändå som hotell, så om man vill kan man stanna i stugan och beställa in frukost, middag eller vad man vill... Vi tänkte få bjuda er på resan, och då är allt inkluderat. Vad säger ni?

Anders och Kerstin tittade på varandra och bara log... Sandra hade ju hunnit bli fyra och ett halvt, och deras egen lilla Joakim ville inte längre ha bröstet, så det var ju inte några problem att lämna bort barnen för några dagar, så då släppte Kerstin något av en bomb:
- Det låter ju hur mysigt som helst, och tajmingen är ju perfekt. Om vi åker nu, innan det blir allt för mycket höst, och ni har ju säkert inga problem med barnen, eftersom jag inte ammar längre, och som sagt, tajmingen är perfekt, för nästa sommar har vi en liten till.
- Men grattis! Så ni väntar barn igen? Sa Kristinas mamma överraskad.
- Precis! Det är bra två och en halv månad på väg ännu, men definitivt är det på gång!

De åkte redan två veckor senare, och började första kvällen med att älska vilt och hämningslöst, när det inte fanns några barn som kunde vakna.
- Knulla mig hårt! Kör in kuken allt vad du orkar, jag är så jävla kåt! Skrek Kerstin helt hämningslöst, bara för att det kändes så skönt att få skrika ut en massa runda ord, och Anders fyllde på:
- Nu ska du få kuk så du tiger! Och visa vad du går för! Krama kuken med fittan, så du får mig att spruta! Dina mjölktissar studsar ju som fotbollar! Det blir grädde i dom om du inte får mig att spruta snart!
- Ahh, ha, ha, haaahhhh, galning... Skämta inte, utan få mig att komma, din kåta sexgalning! Spruta mig full nå’n gång! Tjöt Kerstin i någon slags skrattblandat orgasmförebådandet tjut.

Det hela slutade förståss med att han fyllde henne med all den sperma han kunde uppbringa, medan de båda, helt utan hämningar vrålade ut sin kåthet.
Vällusten och avslappningen som följde blev desto lugnare, och med tanken i bakhuvudet att det fanns inga barn som störde, ingen skulle väcka dem imorgon bitti, och att de hade all tid för dem själva, så blev det även ett mjukt, finstämt älskande innan de somnade. Ett sånt där mysigt, stilla älskande där de hela tiden kysstes, Kerstin låg under Anders och smekte honom på precis alla ställen hon kunde komma åt, och till sist så avslutades det hela med att Anders krystade fram: Nu får du ännu mera sats, min älskade, underbara fru... Du får mig att må bäst i världen!

Det här borde alltså ha varit det lyckliga slutet som det brukar finnas i mina noveller, men det blev samtidigt en påminnelse om hur nära en katastrof kan vara.
Kerstin vaknade fram på natten av någon okänd anledning, och hon kände sig torr i halsen så hon bestämde sig för att kliva upp och ta ett glas vatten. Hon tänkte själv att det kanske var för att hon skrikit så mycket medan de älskade, men funderade ändå inte mer på det. Hon stod med fingret på lysknappen och tvekade... Skulle hon tända för att gå ut mot köksdelen, eller skulle hon treva sig fram i dunklet, för att inte väcka Anders? Hon bestämde sig för det senare, trots att hon var rejält mörkrädd. Det hade hon alltid varit, och det hade definitivt inte blivit mindre sedan den där händelsen i Paris. Hon kände hur hos kallsvettades och skyndade sig ut för att dricka. Hjärtat bultade som en stångjärnshammare, och hon hade inte heller hört att Anders var vaken och följde efter henne.
Medan hon drack så ställde han sig tätt bakom henne och kupade samtidigt händerna över hennes bröst.
På en tusendels sekund var hon stridsberedd. Hon släppte glaset ner i diskhon så att glasbitarna yrde, satte upp en armbåge och vred sig runt fortare än Anders kunde ana, så han var definitivt inte beredd när han kände hur det kraschade i näsroten och det nästa svartnade, men han hann se hennes blick, som såg ut som hon skulle mörda honom, och det var tur att det ändå strilade in lite ljus från lyktstolparna utanför, för annars hade hon aldrig hejdat sig, om det inte var för att hon sett Anders ansikte, så med bara millimetrar tillgodo så hejdade hon sitt knä som var på väg mot hans skrev.

Kerstin tände snabbt lyset och såg Anders hålla handen över sin näsa som droppade av blod.
- Men gud älskling, vad har jag gjort?!! Förlåt!!! Du skrämde mig så jag blev totalt livrädd! Tänk om jag hade dödat dig!!!
- Jag lever, men jag tror du knäckte min näsa... Jag får väl skylla mig själv... Jag hade tänkt ge dig en bakomfumlare vid diskbänken.

Kerstin var helt förstörd, och resten av natten fick de tillbringa på akuten på lasarettet i Mora, så det var ju inte speciellt romantiskt, och Kerstins dåliga samvete plågade henne så hon hade svårt att njuta av ledigheten.
Det hade väl gått till eftermiddagen nästa dag, när hon satte sig mitt emot Anders, som satt vid bordet och löste korsord:
- Älskling... Du borde kanske skilja dig från mig... Jag blir totalt galen när jag blir rädd, så jag vet inte vad jag gör... Mörkrädd har jag ju alltid varit, det vet du ju, men det blev minst hundra gånger värre sedan jag blev överfallen i Paris. Det jag sa i natt, det var ingen överdrift... Jag hade kunnat döda dig. Det här har jag aldrig vågat berätta tidigare, men den där extradagen som jag blev kvar på sjukhuset i Paris... Det var för att dom trodde att jag blivit galen... I och för sig så var dom ju extremt klantiga på sjukhuset, för dom hade lagt mig på samma sal som en av killarna som överfallit mig, och när jag såg det så blev jag fullständigt galen, jag minns det, men ändå var det som om jag bara stod bredvid och såg på, när jag slog honom allt jag bara orkade, och jag lovar att det var inga löjliga tjejslag, för adrenalinet fick verkligen fram alla mina innersta krafter, och det var ju bara ren tur att det kom in två sköterskor och hejdade mig, för jag var på väg att drämma en stol över ansiktet på honom... Jag höll stolen på raka armar över huvudet och skulle just slå när dom hejdade mig, och då blev jag ännu argare, så de var fyra personer för att släpa mig ur rummet.
- Jösses... det kan man inte tro om lilla du, men ändå... Jag måste erkänna, att jag tyckte mig se mord i din blick i natt... Jag blev faktiskt skiträdd. Jag lovar att jag ska aldrig skrämma dig så igen.
- Det som har skrämt mig så här i efterhand är när jag börjat tänka på vad som skulle ha hänt om inte sköterskorna hört hur jag skrek och slog den där killen... Tänk om jag drämt stolen i huvudet på honom, och jag minns min tanke... Antingen slå tills han slutar andas, eller i värsta fall ge upp om stolen går sönder... Tänk om jag lyckats, då hade jag ju suttit i franskt fängelse för mord. Tänk på det, och tänk på det som hände i natt... Jag erkänner, jag hade mord i tankarna, för jag hade inte en tanke på att det kunde vara du... Du sov ju när jag klev upp. Jag är livrädd för mig själv... Tänk om det blir som en olycka... Att jag blir skrämd och du råkar vara för nära...
- Då får vi börja ha en lampa tänd på nätterna, så det aldrig blir mörkt, vare sig det är här, hemma eller någon annanstans, och jag får så klart tänka mig för. Du ska aldrig tro att jag någonsin kommer att lämna dig, även om du försöker slå ihjäl mig. Så vitt jag vet så finns det förresten speciella terapeuter som sysslar med att bota mörkrädsla, så om du vill så ska jag leta efter en sådan, men glöm det där med att skiljas... Enda sättet att du blir kvitt mig är om du slår ihjäl mig... Nä, förlåt, jag tänkte inte på vad jag sa, men jag menar det ändå, du blir aldrig kvitt mig.
- Om du verkligen menar det, betyder det att du vill älska med i kväll igen då?
- Absolut, bara du inte kräver att jag ska knulla dig med näsan, för då gör det nog jävligt ont, och bandaget blir kladdigt.
- Usch, säg inte så... Mitt samvete gör ont ändå, men jag älskar dig som en vettvilling.
- Och jag älskar dig, och jag älskar att reta dig, det borde du väl ha lärt dig efter alla år. Jag är inte det minst arg, för det som hände var ju lika mycket mitt fel, och det var en olycka, men du får förståss gärna suga av mig, som lite plåster på såren tänkte jag...
- Ungefär som den där gången i stugan, när jag hade mens, och jag tog satsen i munnen för första gången.
- Gärna, precis som den gången, och det var förresten den gången när din mamma tittade på, medan din pappa satte på henne bakifrån.
- Va? Är det säkert? Det har du aldrig sagt något om tidigare.
- Nä jag vet... Först var jag rädd att det skulle bli ett jävla liv när jag upptäckte hur de tittade på medan du smaskade på bananen, men ingenting hände ju, och så småningom glömde jag bort det. Hur länge ska jag behöva vänta?
- Retsticka... Av med brallorna då! Ska vi förresten göra exakt som förra gången, så vi går ut på gräsmattan?
- Varför inte, det är ju mörkt, så ingen ser oss.
- Just det... Mörkt... Jag tror vi avstår... Inne blir fint. Jag skakar i hela kroppen när jag tänker på det... Mörker... panikrädsla och klar för en kamp på liv eller död om jag bara hör minsta konstiga ljud... Snälla, krama mig, älska med mig... Jag skulle definitivt inte kunna leva utan dig. Sa Kerstin med skakig röst och kramade Anders, och greppade hans skinkor kraftigt, och masserade dem, så hon kände hur hans lem började resa sig mot hennes mage.

S L U T.