Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • NYHET
  • Lek och busa via mobilen
  • NYHET för tjejer
  • Träna och Njut
  • Skön BONUS för bubblans läsare

19/9, 2017 kl. 19:46, av Sonic

Ett vacklande omdöme

Del 2 av 4 i serien Förbjuden frukt.

Jag stod emot, men var det rätt gjort? Hur länge kan man stå emot när det känns rätt, när känslorna finns där men omständigheterna omöjliggör umgänget...

Hur kunde det bli så här? Jag sitter hos min bror och utväxlar artighetsfraser med en god glögg i handen, men allt jag tänker på är Sandra. Flera gånger under dagen har min mobil surrat till med önskningar om en god jul, men inget från henne. När den ännu en gång ljuder hinner känslan av blandat hopp och ångest fylla mig åter innan jag ser Calles namn. Ett standardsvar och ner i fickan igen. Vill jag ens att hon ska skriva?

Tiden går och till slut är det bara brödraskaran kvar så den äldsta plockar fram lite starkare drycker. En, två, tre drinkar och telefonen ljuder igen. Jag reagerar inte omedelbart på att det är ett samtal denna gång. 23:55 står klockar på när jag svarar och hör hennes röst önskar god jul. Ett par ögonblick passerar där jag mållöst försöker få grepp om situationen. Jag svarar till slut god jul och hittar på en ursäkt att vi precis ska kliva in i bastun så jag kan inte prata. Vi sa hejdå och jag kunde andas igen.

Tiden går och den enda kontakt vi har innan skolan börjar igen är två sms, ett på nyårsafton och ett på juldagen. Jag hade vaknat juldagsmorgon till ett sms där hon skrev att hon legat vaken länge och tänkt på mig i bastun. Men tillbaka i skolan, vi stöter på varandra i cafeterian redan första dagen. Jag sitter med rektorn och har precis tackat ja till att fortsätta i hemkunskapen tills vidare. Sandra sätter sig ner mitt emot mig och jag hälsar artigt, men i samma stund mina blå ögon möter hennes gröna vaknar något inom mig. Lyckligtvis ropar en tjej på henne att de är sena så hon reser sig och skyndar iväg utan att svara. Rektorn vänder sig mot mig och uttrycker en glädje över att Sandra fått så god relation med mig, att jag är bra för henne.

Torsdag, det är lunch och jag överväger på allvar att sjukanmäla mig. Krampen i magen är total. Dubbla lektioner om ”kostnaden att flytta hemifrån” på eftermiddagen, Sandras klass sist. Först 9D, en lugn grupp. Lektionen flyter på och vi skrattar lika mycket som vanligt, så mycket att jag inte registrerar att Sandra klivit in i salen. 9K var tidiga och jag tystnade omedelbart. Med blicken fäst i en affisch om tallriksmodellen meddelar jag gruppen att de kan samla ihop sina saker och påminner om läxan till veckan efter. Sandra kommer fram och ställer sig nära mig. ”Kommer vi få läxor första veckan efter lovet?”, frågan ställs med glimten i ögat och mina tankar går igång igen. Ena sekunden är hon blyg, oskyldig och nästa är hon fylld av en orientalisk hetta. Jag vänder mig om och rengör whiteboarden, efter ett par avslappnande andetag svarar jag att läxan är att tvätta.

Resten av klassen trillar in, några high fives och välkommen tillbaka-kramar delas ut. Sandra sätter sig längst fram och jag ger henne en bunt papper att dela ut samtidigt som jag börjar prata. Jag vet inte om det var statisk elektricitet eller kemi men något hände när vi rörde vid varandra. Jag pratar på om hushållsbudget så innan jag vet ordet av är klockan 15 och eleverna packar ihop. Vi säger hejdå, jag rensar tavlan och förbereder mig på att Sandra kommer stanna kvar.

Jag vänder mig om blir förvånad, salen är tom. Jag plockar upp min träningsväska från golvet och går ut i köket för att hämta min shaker. När jag stänger kylskåpsdörren hör jag ett ljud bakom mig, där står hon. Hon tar ett par snabba kliv, lägger armarna om mig och vilar sitt huvud mot mitt bröst. Redan osäker på allting ökar min förvåning ytterligare när jag hör att hon börjat gråta.
”Det är så orättvist” orden skär i mig och jag lägger armarna om henne. ”Vad är orättvist?” svarar jag med bekymrad min, hon är ca en huvud kortare än jag och hennes långa kastanjebruna hår har fallit fram över hennes ansikte. Hon tittar upp mot mig och svarar nästan ohörbart ”Jag vill ju vara med dig, jag tycker om dig.”

Alla spänningar i kroppen släpper, jag borde väntat mig detta. Hennes närhet får mig att ifrågasätta den löjliga regel som hindrar oss från att vara öppna med vad vi känner. Men väl medveten om regelns existens och konsekvenserna av en relation släpper jag taget och mumlar att jag ska till skolans gym.

Veckorna går utan vidare försök till närmanden från vardera håll. Sandra har inte stannat kvar efter lektion sen första veckan, men senaste tiden har jag noterat att hon oftare umgås med Olof i 9D. Olof, han som brände riset och slog ner ett paket mjöl i en kastrull med kokande vatten. Olof den idioten. Sportlovet närmar sig och de sitter på samma bänk i cafeterian. Sandra kollar mot mig, tar Olofs hand och lutar sig mot hans axel. Jag hör inte vad mina kollegor säger, vreden i mig stänger ute deras konversation. Jag ursäktar mig och besöker boxningssäcken på gymmet under lunchen. Allt jag ser är Olof, han som inte lämnat in sin läxa om hushållsbudget. Kan jag underkänna för det? Måste undersöka saken.

Droppen kommer torsdagen innan sportlovet. Sandra är tidig till lektionen igen och kommer in innan 9D lämnat salen. När de är på väg ut drar hon Olof åt sidan, gör ett ljud så jag ska vända mig om och kysser honom. Jag vill kasta något på honom och hans fula keps, när han lämnat salen känner jag hur whiteboardpennan jag höll i handen blivit böjd och sprucken. Jag byter penna och skriver dagens uppgift på tavlan, kycklingspett och hasselbackspotatis.
De delar upp sig i köken och jag undviker Sandras grupp i den mån jag kan.

Vi avslutar lektionen med att äta tillsammans och eleverna pratar om vad de ska göra på lovet, men jag har svårt att låtsas vara intresserad just nu. Jag meddelar att de kan gå när de är klara och tar med mig lite disk in i köket. När allt är klart ser jag ut mot salen igen, Sandra står ensam kvar. Jag överväger att ropa på henne men sluter mina ögon och avstår. Då hör jag steg som närmar sig och hon ställer ifrån sig en vattenkaraff på diskbänken. ”Så, nu är det tomt där ute.” Hon ser in i mitt stela anlete och hennes kind rycker som om hon försöker hålla tillbaka ett leende. Jag tar några snabba andetag och agerar.

De röster i mitt huvud som säger emot det jag vill göra ignorerar jag totalt, jag måste ha henne. Jag lägger händerna om hennes huvud och jag kysser henne med all den frustration, passion och längtan jag känt sen jag senast föll för frestelsen. Plötsligt medveten om att dörren är olåst släpper jag taget för att gå och låsa, hon lägger armarna om mig och viskar i mitt öra att hon låste innan hon gick in i köket. Jag ser på henne och ett ljus går upp för mig. ”Så, Olof…?”, Hon börjar fnittra och nickar. ”Ja, bara för att reta dig.”

Jag tar in henne nära mig och svarar med ett leende att hon ska få igen för detta. Hon kysser min hals och frågar om jag tänker straffa henne, om hon varit olydig. Jag håller henne tätt inpå och känner hur hennes händer rör sig runt min midja. Hennes beröring får hela min kropp att underkasta sig för ögonblicken, att vara här och nu. Jag lyfter av hennes tröja och i en deja vú-känsla kastar jag bort den på frysboxen, tätt följd av min egen. Frustrationen över att inte få vara med henne har drivit mig till det bästa fysiska skick jag varit i, hennes bh möter min mage och hennes läppar kysser mitt bröst.

Känslan går inte att hålla bak längre, jag lyfter upp henne på närmsta diskbänk och jag masserar ömt insidan av hennes låg under kjolen. Den hunger hon besvarar mina kyssar med driver mig längre, jag flyttar undan trosorna och passerar gränsen där ingen återvändo är möjlig. Hon stönar till och biter tag i min nästipp, jag rycker undan huvudet och lägger henne ner över bänken. Hon gnyr när jag lägger en hand på henne platta mage och smeker hennes underliv. Tiden både står still och går för fort när jag strax därpå, eller en lång stund senare, drar av hennes trosor helt och lägger upp hennes ben på mina axlar. I en rörelse har jag knäppt upp mina jeans och luftat mitt erigerade tillstånd. Jag lutar mig fram över henne, våra läppar möts och jag glider utan större svårighet in i henne, som om vi var skapta för varandra.

En våg av värme sköljer över mig vid varje stöt. Allt utanför de två meter vi upptar i köket upphör att existera när hennes stön når mina öron. Jag tar hennes hand och drar upp henne i sittande läge, knäpper upp bh och häver upp den på köksfläkten. Sandra styr mig med sina lår så mina stötar går i den takt hon önskar, den kontroll hon tar över situationen eggar mig och jag får svårt att hålla igen. Hon lägger sina armar om min nacke och drar mig hårt intill sig. Mina knän börjar darra när det inte går att hålla igen längre och vi faller ihop på golvet.

Vi ligger framför spisen och jag är plötsligt medveten om att persiennerna är uppdragna så under den halvtimme har passerat av ren passion kunde vem som helst sett oss. Vi börjar skratta, det går inte att hindra men när jag hör en nyckel i dörren till salen går skrattet över till total förskräckelse. Jag hoppar omedelbart upp, knäpper byxorna och samlar ihop våra kläder. Jag hinner precis få på mig tröjan när min hemkunskapsläraren kliver in i salen. Andfådd halvspringer jag genom köket för att möta henne i salen. Hon undrar varför jag är kvar och får syn på Sandra som reser sig från bortersta köket. Hastigt slänger jag ur mig att jag tänkte inventera lite inför lovet och blev erbjuden hjälp, men att jag inte orkar så ska nog röra mig hemåt.

Sandra går före mig ut ur salen och jag följer strax efter, det sista jag hör min kollega säga är ”Åhh det luktar spännande i köket, vad har ni gjort för något?”
Jag kliver ut från skolan och får syn på Sandra som väntar på mig. Hon börjar gå bredvid mig och säger att Olof bett henne följa med till Sälen under lovet, jag stannar till och ser på henne. Hon ler tillbaka och lägger till ”Har du något bättre erbjudande?”.

3 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

Alexa

Hoppsan! Ett spel där mycket kan gå fel. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen.

3/10, 2017 kl. 18:37