Detta blir mer och mer en skräcknovell, men det kanske passar väl så här till Halloween helgen. Den är väldigt hård i den här delen, kan jag varna för. Men, som vanligt lite kort i sexet.

Varelsen i tjärnen
del 4

***
Den fallne Jotun

Nadine sprang längsmed skogsstigen med tårade ögon. Hon hade sett sin make, beskyddare och livskamrat falla och nu var hon jagad av främlingen de avsett offra vid den svarta skogstjärnen. Hon flåsade andfått och granris piskade mot hennes underarmar vilka den flyende kvinnan lyft som skydd mot trädens rivande växtlighet.

Inne nära den svarta skogstjärnen, bland stenhögarna som rests och där hällen ristats och färgats av offerblod, där druidernas aska låg sedan gammalt utspridd i den heliga gläntan där, fann hon sina sammansvurna vänta. De lärda druiderna av den glömda ålderns hemligheter i dessa länder. Fårade ansikten vred sig stelt från den dunkla plats där de satt på huk under lurviga slitna björnskinnspälsar och sjöng lågt mumlandes. Två grå gamlingar till män och en ännu äldre vithårig kvinna. Onda, visa ögon blickade över henne och de såg på Nadine med misshag.
"...och Pil, med mansoffer lovade åt våra stora gudar?", knarrade kvinnans röst frågande.

"Död, och offret är på väg hit med dråp i sikte.", Nadine spärrade upp ögonen och såg tillbaka på henne anspänt.
"Du din dåre.", kvinnan skakade argt på huvudet och spottade. De båda männen såg också ursinniga ut.
"Du ska få ditt straff! Lägg dig."...
"Men, han kommer."
"Du får blidka gudarna först, slyna.", De båda männen reste sig och kastade av sig fällarna från axlarna. De var nakna under och hiskeliga att se med sina onaturligt håriga och skrynkliga kroppar. Hundratals märken av ärr och tatueringar täckte deras hudar. Den gamla kärringen skrattade till, hest.
"Det skulle vara intressant att se. Men jag förbereder ritualen så länge eftersom det är så ont om tid, tack vare den dåraktiga lilla saken."

Nadine trampade försiktigt fram, lite huttrande klädde hon först av sig inför druidernas gnistrande illvilliga ögon och mörkt onda leenden.
"Jag har just förlorat min make.", sade hon och blundade förnedrat.
Hon fick en rapp örfil som gjorde ett klatschande ljud vilket ekade mellan klippväggarna.
"Du skulle ha försvarat Pil, och skyddat honom. Det var din lott inte bara att vara hans bäddfäll, slyna.", rösten skälvde av elakhet.
Hon frustade och lade sig på alla fyra.
"Förlåt mig.", bad hon en sista gång och försökte att inte titta på en smutsig fot framför sig med långt utväxta gula tånaglar.
Hon böjde sig lite och stack ut tungan, hon slickade foten lapande uppåt mot ankeln som en katt.
Druiden, såg ner hånleende. "Duktig, slyna. Du har mycket att lära. Men viktigare än så är att den som lät Pil, mördas får ett straff. Du har misskött dig grovt."
"Slyna, eländiga slyna!", muttrade den andra av dom och daskade till hennes mjuka mjölkvita hy över rumpan med en snärtig klatsch. Det blev ett rött handavtryck.

Nadine kved till. "Jag förstår och underkastar mig!".
Han snärtade till ett hårt smiskslag igen. Samtidigt tog den andre gamle mannen ett brutalt grepp i hennes hår så att hon jämrade sig.
Druiden smiskade henne igen och igen. Handen sänkte sig, höjde sig och piskade neråt.
"Aah aoow..."Nadine snyftade desperat.

Under tiden såg hon att den gamla gumman hade vankat bort ner i gläntan. Hon kunde inte se den heliga skogstjärnen härifrån. Men hon visste att den kärringen nu blidkade deras mörka gudar. Så att de inte skulle dra hämd och ofärd på dom av missnöje. Nadine bet ihopa tänderna desperat för att stå emot frestelsen att be om nåd igen. Det skulle bara förarga de vidriga gubbarna än mer. Men hur de än äcklade henne, så var de druider av det här landet. Komna från väst, öst och den gamla gumman från norr för att delta i offret av en levande man. De hade offrat så länge.

Oskyldiga främlingar hade fått sätta livet till genom att sänkas ner i tjärnen. Nadine och Pil hade sedan rövat deras ägodelar och sålt det som kunnats till handelsmannen när denne kom säsongsvis. Alltid hade det gjorts på samma sätt. Nadine hade spetsat främlingens thé med den smaklösa giftört som växte här kring den heliga gläntan. Giftet hade förvirrat dom och försvagat till och med den hårdföraste krigare. Sådana män som dåraktigt reste ensamma genom dessa skogar då de trodde sig osårbara och vapenskickliga.

Ja, folk kom och sökte efter dom i efterhand. Men Pil och Nadine var stort begåvade lögnare. De besatte båda huggormens drypande tunga likväl som förstånd. Ingen kunde genomskåda deras falska leenden och de talade alltid väl och vackert så att ingen misstanke om Nid någonsin föll på den enkle jägaren och hans barnlösa hustru. Det syntes inte heller på dom att dom var rika. Det mesta av silvret begravdes listigt och paret framstod som mycket enkla människor som levde här lyckligt men torftigt. Man sade bara att männen försvunnit i vildmarken, gått vilse i någon vild storm. Björn kanske? Det var inte orimligt. Alla visste faran att resa ensamma här. Alla utom främlingar som inte kände trakterna och dess legender.

"Nej knulla mig inte!"...hon fräste till överraskat. Men fick en ny örfil. Den gamle gubbens ögon lyste av skadeglädje när han körde in den hårt i hennes anal.
"AHHHII!", Nadine vrålade ut högt av både ilska och rädsla, inte bara av känslan av att bli sodomiserad av den gamle mannen. Hon stirrade framåt, spetsad bakifrån. Han började ivrigt och sadistiskt att stöta in i henne medan den andre druiden höll ett grovt kontrollerade grepp hårt om hennes nacke.
Hon gnydde ut eller frustade ut stön medan han knullade henne.
"Snart är det min tur din slyna.", väste den andre gubben och tog ett av hennes stora bröst i sin lediga näve. Han skakade det och knådade upp det hårt så att fingrarna gled in i hullet, han skrattade rått.

"Knulla henne broder druid, knulla henne så att hon inte kan stå!", uppmuntrade han den andre. De stank. Nadine knep ihopa ögonen av ansträngning. Men de var inte så virila och de var inte heller i närheten av Pil eller ens Marlon vad gäller storlek på sina otvättade lemmar. Åldringskuken gled in och ut ur hennes röv, men inte någon längre stund och han började klösa henne på ryggen när det närmade sig. Hon kände sperman kletas ut över rumpan och hur det rann sakta längsmed ena låret.

De bytade plats och vände på henne. Gubben särade hennes lår hårt där hon låg på rygg och körde in den brutalt i hennes fitta. Druiden satt och knullade henne med händerna bestämt på hennes knän stirrande han som fixerat ner på hennes rosaröda fitta under tiden.  Nadine ryckte till av obehag och fäktade med armarna ilsket desperat. Hon fick genast ett hagel av örfilar som svar och mannen som just tagit henne analt satte sig på Nadines armar bakom hennes kastande huvud, så att de hölls kvar vid marken. Våldtäkten fullbordades efter några hårda djupa stötar under en minuts ilsket knullande. Den gamle mannen gjorde ett kort gällt litet skrik och tömde sig, med ett spasmiskt ryckande i kroppen, inne i henne.

***

Därefter släppte de henne och satte sig andfått nakna rakt på marken med hävande bröstkorgar så att revbenen stod ut på de skinntorra kropparna. De såg drömskt ut i intet med gapande fåtandande munnar och tycktes sjunka in i sig själva utan att se på något annat än de skugghöljda klipporna.

Nadine ryckte frustande åt sig sitt höftskynke och rusade bort mot den heliga gläntan, rasande över vad som hänt. Hon stirrade med tårar i ögonen åt alla håll snabbt, när hon var framme. Men hon kunde inte se vart den gamla druidkvinnan tagit vägen. Var var hon? Det spelade ingen roll, det var ont om tid. Nadine visste ungefär vad man skulle säga. Hon hade sett sin make Pil leda riterna många gånger.

Hon ställde sig invid vattnet och slet upp sin kniv från höftskynket. Så skar hon ett snitt i handen med denna och lät det droppa ner i den svarta skogstjärnens grumliga mörker.
"Jag kallar dig, jag frammanar dig, det är jag Nadine, Pils kvinna som behöver din hjälp.", Hon rabblade uråldriga besvärjelser i en lång mässande ton och gläntan vibrerade snart av trolldom och gammal sejd. Ögonvitorna rullade fram och Nadine sträckte ut händerna från sidorna där hon stod naken, hon började sakta att gapa när hon kände kraften strömma från fingerspetsarna in i henne. Det var som om skymningen föll.

***

Marlon lät sin stäpphäst ta honom framåt längsmed skogstigen med den hastighet den själv behagade trava i den ovana terrängen. Men, han visste att detta ändå skulle vara snabbare än Pils häxhustru. Det gnagde i den gamle monsterjägaren som nu fått vittring på människa. Hur han låtit sig överlistas för en gångs skull, hur han låtit sig luras och snärjas av rövarparet. Hur han blivit förförd av den ondskefulla kvinnan och utnyttjats, ridits. Sedan skulle han som ett djur fösts hit till slakten, försvagad av hennes brygd och offras å deras bisarra religions vägnar. Vilka djävlar måste de dyrka?

Han bet ihopa tänderna, smalnade med blicken och såg framemot att dräpa henne. Marlon bar en kall dödsmask skriven i sitt väderbitna ansikte. Snart skulle han få hämd. Han klappade sin springare uppmuntrade över den stubbiga manen och hukade sig för granris som rev över hans skalp med jämna mellanrum, allteftersom de red vidare. Instinktivt kände han på sig att jakten skulle vara slut innan skymningen.

Hästen stannade till självmant vid en kulles klippiga avslutande stenbalkong. Marlon blickade ner där han satt barbröstat med sin kraftfulla ryttarbåge redo i handen, på hur marken formade en djup jättelik skål i terrängen. De såg ner i en sänka som låg mellan fyra något underligt skapta kullar. Underliga i den meningen att de hade en avvikande form. Mer som om de sågats av på mitten, halvkullar. Deras trubbiga ändar pekade inåt mot sänkan som låg insvept i skuggor och tallskog. Marlon kunde skymta klipphällar med travade stenar ovanpå varandra mellan träden och att det gick stigar in i gläntan från fler väderstreck än det han kom ifrån.

Han kunde inte se rök av eldar eller höra ljudet av människor. Inte heller känna doften av ett läger. Men han kände en svag doft av latrin och otvättade kroppar. Varnad av detta red Marlon ner bland dessa sänkta klyftor där skuggorna tycktes mörkna och allt blev kyligare. Tallskogen växte glest, barken på dess trädstammar märkligt svarta och det tycktes vara mindre liv av naturen på den här platsen. Mindre fågelsång, mindre flugor i luften, mindre grönt på marken. Barren på de skrangliga träden tycktes svärtna i färgen.

Han betraktade klipphällarna som han nått fram till nu och såg att de var fulltecknade av imponerande ristningar vackert färgade av ockra. Han tydde dom med viss svårighet och började läsa tecknen. Men, han var ingen lärd av runor eller gamla tecken och hade svårigheter att tolka figurerna. Hela tiden lyssnade han skarpt efter minsta varningsljud. Kanske ett knarrande fotsteg över den knotigt brunbarrsbetäckta släta marken. Eller ljudet av en slunga som snurrades i luften möjligen? Men nej han hörde inget sånt.

Marlon tänkte att om fler nidingar väntade i gläntan längre fram, så skulle han snabbt rida undan och skjuta flygpilar bakåt i sin väg. Fast han insåg att träden skulle vara ett hinder precis som i bågskyttestriden förut mellan honom och jägaren Pil. Men, något sade honom att Nadine var ensam därinne någonstans gömd bakom växtligheten. Mycket försiktigt, red han därför vidare och Octagion var inte främmande för den här sortens jakt, utan stäpphästen höll sig tyst och undvek att föra oväsen, nästan som om den smög fram.

Han lämnade klippmålningarna bakom sig och hade nått sänkans mittpunkt. En svart skogstjärn låg här, mycket riktigt och vattnet var som hålet på en brunn och mycket stilla. Det mörka vattnet låg omgärdat av mossa och brunsvarta örter. Precis som i hans dröm. Han rös och spärrade upp ögonen, men det var ändå inte det första han hade sett i gläntan.

En naken ung kvinna, slank och vacker i kroppen med runda fasta bröst av eggande mellanstorlek stod på andra sidan vattnet med kroppen tryckt mot en trädstam. Fasa var skriven i hennes sköna ansikte. Det var inte Nadine. Detta var en annan yngre jungfru med ljust vågigt hår som böljade ner över hennes nakna axlar. Hon var bunden kring midjan med ett grovt tvinnat rep. Ett annat offer, tänkte Marlon. Men, så hörde han plötsligt steg braka fram mellan träden längre fram. Marlon drog genast en flygpil från kogret skickligt och blixtsnabbt och lade an den på sin bågsträng. Han stängde vant sitt ena öga och siktade längsmed pilskaftet mot skogsranden Den kraftfulla sammansatta bågen spändes när han drog den ända bak till örsnibben. Men han fick släppa den igen oförmögen att fatta vad han såg komma genom skogen. Bågsträngen slaknade och pilen föll ur hans hand.

Ryttaren höll sig fast när hans häst stegrade sig panikartat under honom. Han såg ett par gigantiska pelare till knäskålar och muskulösa lår framför sig och en underkropp som försvann upp i trädkronorna. I varelsens bälte hängde en nyligen flådd mjölkvit hud i ett enda stycke och en guldröd skalp. Marlon vrålade ut sin fasa när en Jotunz hand svepte tallarna åt sidan som om de vore lätta busksnår och han stirrade upp mot dess ansikte. Den unga blonda kvinnan skrek samtidigt gällt i bakgrunden.

***