Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • Skön BONUS för bubblans läsare
  • Skönt för mannen
  • Lek och busa via mobilen

23/11 kl. 20:21, av LX

Offrande av en jungfru

Del 5 av 6 i serien Varelsen i tjärnen

Del 5 av Varelsen i tjärnen, som är en fortsättning på Bärnstensguden.

Fortfarande viss våldsamhet i denna delen.

"Nej lämna mig inte!", skrek den vid midjan fastbundna guldhåriga skönheten skräckslaget när Octagion, med Marlon på ryggen, skenade iväg från gläntan. Riddjurets panik kunde inte stävjas men trädstammarna hindrade den från att få upp fart. Marlon valde då att hoppa av springaren hellre än att den skulle kastat av honom. Det var en speciell häst, men bara en häst och även han själv ville inget annat än att fly hals över huvud inför det omöjliga, det vansinniga och det ofattbara som jagade honom. Så därför kunde han inte gärna klandra sin fyrhovade vän. Utan bara avundsjukt se på hur Octagion snabbt flydde ur sikt.

Han lade dock omedelbart också märke till Jotunz långsamhet och blytröga tyngd i kliven även om dessa var väldigt långa, steg för steg. Det ingav mer hopp. Han skulle kunna springa igenom skogen och spåra sin märkliga häst igen vid senare tillfälle. Alla tankar på hämd och upprättelse var som bortblåsta när han hukade sig och försökte finna gömsle bland skuggorna. Å andra sidan befann han sig i en skålformad sänka med klippor i alla väderstreck. Så han var tvungen att först söka upp en av stigarna som ledde ut från området.

Kvinnan skrek igen hjärtskärande. Vad gjorde den nu? Skulle den skinnflå det unga jungfruoffret precis som den hade gjort med Nadine frågade han sig. Marlon drabbades av beslutsångest inför nästa serie desperata rop på hjälp som hördes från gläntan. Han vände ändå till slut om för att se om han kunde måhända åtminstone distrahera varelsen, bort från kvinnan.
"Det är bara en naturlig varelse, den kan andas, därför är den levande och inget onaturligt ting.", flåsade han fram och sprintade tillbaka mellan träden med bågen krampaktigt fasthållen en kallsvettig näve.

Han såg den igen. Bakifrån där han fann den stående vid tjärnen i dystert majestät. Den tycktes betrakta den unga ljushåriga kvinnan från andra sidan av den lilla vattensamlingen medan hon vrålade av skräck och vred sig naken i sitt rep. Här doldes dess titaniska kropp inte av trädtopparna som innan och han kunde få en ganska god överblick på hur den såg ut i sin helhet.

Benen var som breda pelare med än bredare fötter. Partiet kring midjan var också grovt och det var inlindat i en hel björnpäls som höftskynke. Därefter avsmalnade torson markant så att den nästan såg ut som ett litet barns överkropp på en fullvuxen mans underkropp. Huvudet tycktes, däremot helt olikt ett barns, istället avsmalna ännu mer ovanpå en nästan obefintlig hals och den saknade dessutom öron. Jotunz hud påminde om grovt sälskinn i färgen och i konsistensen och det stank rikligt av en doft som var omöjlig att placera i Marlons minne. Armarna var primitivt långa och sträckte sig smala och seniga med fingerspetsarna nära knäna. Den hade enorma händer däremot, med fyra grova fingrar på varje hand. På varje finger stack en svart rakt formad klo ut, mitt i fingerspetsen, som en kort spik.

Jotunz, bar en kedja om sin axel av kopparlänkar och den vände sig till synes sakta om innan Marlon sköt av sin första pil mot dess skrev bakifrån och snett underifrån. Blicken den gav honom ingav en förnyad nästintill förlamande fasa och han försökte desperat stoppa sig själv från att vända ryggen mot den likt ett skrämt barn. Men lyckades inte helt med detta. Dess ögon såg ut som bleka utåtstående glober, kanske något ormliknande men isåfall inte platta. Själva iris var mycket litet, stirrande och rödaktigt, vilket förstärkte dess ondskefulla utstrålning. 

Dess brutala anlete påminde ändå vagt om en människas, men det hårlösa skallpartiet var märkligt konformat. Ögonbrynen låg sammanvuxna och svarta över en sluttande panna. De övriga dragen i ansiktet var mycket kantiga och beniga. Dess mun var halvöppen och dessutom full med små sylvassa långa nålliknande gula tänder, som fortfarande var färgade av Nadines blod och kött. Men dess blick var det som förlamade. Dess djupa grymhet och brutala intelligens. Den tittade på Marlon som man tittar på en irriterande fluga.

Det metalliska ljudet från pilen sade Marlon att jätten bar någon form av skydd och när den vände sig helt kunde han se att den bar ett tjockt halvharnesk av läder över buken, nitad med järnplåtar. Marlon sköt en ny pil, men handen darrade och han förmådde inte helt dra bågsträngen till dess maximala spända läge. Pilen satte sig i jättens ena kind. Fastnade där och varelsen vrålade så att det ekade mer än åskan skulle ha gjort mellan de fyra kullarna. Marlon misströstade och tog tre tvekande steg bakåt så att han nästan snubblade över en tuva.

Jotunz slet ut pilen med lätthet. Den höjde sedan sin spadliknande hand högt i luften och kastade en handfull stenar efter skytten. De var alla stora nog att döda och Marlon var oförmögen att röra sig. Men svärmen sten missade. Ren tur, de hade visslat omkring honom och studsat över mossa och rötter. Jotunz, böjde sig för att plocka upp fler missiler. Marlon visste att han inte skulle ha sådan tur igen.

"Rädda mig, vid gudarna...jag gör allt du vill!", skrek offret vid trädet gråtande. Hennes gälla skrik ingöt mer mod på något sätt i honom och han kastade sig undan för att uppsöka ett nytt skydd att fortsätta skjuta bakom. Han såg två tre stenblock men dessa stod låga så han fick slänga sig raklång bakom dom på den mossiga marken. Gnistor slog om stenblocken från missilerna när han duckade undan eftersom Jotun kastade igen. Det nya bombardemanget som jätten hivade genom luften hade dock inte lika många stenar i samma hand. Likväl hörde Marlon hur stenen framför honom spräcktes av den mäktiga kraften i detta kast.

Han hivade sig upp igen med den sammansatta bågen redo och sköt tre pilar i snabb följd innan Jotun var framme vid hans skydd. En satte sig i dess massiva fot, och en i dess lår, den tredje i bröstkorgen som var formad snarlikt en tempelklocka eller en upp och nedvänd bägare. Men han kunde se att pilarna inte trängde in särskilt djupt genom dess skinn och att de inte stoppade varelsen mer än att den tycktes vackla till av skotten. Den vrålade igen av smärta eller med ett ursinne från en annan värld.

Legenderna säger att jättens svaga punkt är ögonen och pannan. Varje hjältesaga som involverade dom, slutade med ett välriktat skott mot huvudet. Det var det sista han kunde tänka medan Jotun greppade Marlons kropp med sina massiva händer och lyfte honom från marken, upp  till dess ansiktshöjd. Men, han kunde inte skjuta den som han ville i ögat, då Jotun nu kramade honom om livet så hårt att de spikliknande klorna trängde in i hans sidomuskler.

Marlon skrek, av smärta denna gång. Men pilen sköts ändå av i blindo. Grov miss...han släppte sin båge av kramperna. Jätten grimaserade. Var det ett sadistiskt leende? Den kramade musten och all andning ur honom. Marlon kippade efter syre oförmögen att skrika igen utan luft i lungorna. Fingrarna omslöt hans midja som gjorda av järn. Jotun, närmade sig nu med sina öppnade käftar utan brådska. Den gapade än större kanske för att slita tarmarna ur Marlons buk med bara tänderna.

Men den hejdade sig. Pilen hade skjutits rakt upp. Den föll rakt ner i nästan samma bana. Rakt ner på ovansidan av dess hjässa. Denna var mjuk som läder och oskyddad på ett sätt som var olikt skallarna från människornas söner och döttrar. Jotunz med en pil utstickande från ovansidan av huvudet gav Marlon en idiotisk, stum blick. Den dog stående och därefter föll den bakåt till marken som en fälld ekstam. Med ett stort brak.

"Omöjligt!!"...kvinnan stirrade på den makabra scenen. Marlon grimaserade av smärta men kravlade sig vinglande upp på ett knä.
"Du ...", hon fräste och stirrade på honom och sedan igen på den döde Jotun.
"Du räddade mig, hjälp mig loss.", hon ändrade ton och sken upp i ett överlyckligt leende.
Marlon kved till och stapplade runt den lilla skogstjärnen. Han tog ett långt steg över Jotunz döda utsträckta arm och gick fram till den vackra unga kvinnan som stod bunden. Nöjt, men nära utmattning skar han upp repet med sin Seax-kniv hellre än att knyta loss den simpla knuten bakom hennes rygg.

Han andades flåsande, ansträngt och dröp av svett. Marlon kunde känna att ett revben eller två nog var brutet i bröstkorgen. Likväl var han förtjust över sin seger och sin vinst framför sig och sprack upp i ett brett leende. Han tog den nakna jungfrun i armarna och kysste henne lustfullt men fortfarande andfått.

***

Marlon pressade sin kropp mot henne och märkte visst motstånd. Inte bara från de ömmade såren på hans kropp.
"Jag tar min belöning nu. Du erbjöd dig.", han spände blicken i henne och de vackra ögonen såg upp på honom något överraskat.
"Det gjorde jag. Men vi kan väl lära känna varandra först?"
Han smekte handflatan en gång över hennes välformade bröst. Kupande det ena av dom ganska bestämt, tills hon såg generat bortåt.

"Jag är van att bli behandlad med större varsamhet?"
Marlon böjde sig fram för att kyssa hennes hals sugande. Handen gled över de svala skinkorna bakom hennes svank och kramade till.
Mer irriterat på rösten manade hon honom att lugna ner sig och klappade honom bestämt på axeln. Marlon tittade upp en smula blängande och smekte henne en gång långsamt mellan benen, hon skruvade på sig men undlät ett svagt stön medan hans fingrar gled över hennes skåra.
"Du är allt bra fräck främling!", sade hon men hade redan mjuknat en aning.

Marlon hajade till. Vad höll han på med? Efter att ha sneglat ner på sin massiva resning som fick ländkläderna att bukta ut därnere blev han förbryllad. Han tänkte efter en stund och lät kvinnan pladdra på men utan att släppa henne lyssnade Marlon inte på hennes anklagande rabblande. Visst var han utmattad. Visst var han skadad, såren blödde fortfarande från hans kropp. Effekterna av Nadines brygd hade börjat ebba ut med svetten, men inte tröttheten efter mardrömsnatten, dödsmarschen genom kullarna och striden med den fruktansvärde Jotun. Detta monstrum som låg tre manslängder ifrån honom. Trots det var han kåt som en brunstig tjur.

Det var brygden. Marlon nickade två gånger åt sitt inre resonemang. Normalt skulle han ha släppt denna skönhet och tagit sin tid att charma henne. Men nu rasade upphetsningen i honom och fördunklade omdömet. När han tänkte efter så var det enda som inte hade försvagats av Nadines förbannade thé, hans egen lust att knulla.

"Tyst nu, du sade att du skulle ge dig åt mig. Stå vid ditt ord nu.", han greppade det vackra ansiktet i händerna och pressade på en djup kyss. Hon stirrade in i denna förargat och försökte skjuta honom i från sig. Marlon böjde henne bakåt en aning och omfamnade henne. Hon var så härlig. Kroppen så mjuk och sval, naken och eggande. Brösten gled tillplattat över hans svettiga bringa när hon åmade sig som en nyfångad lax i hans armar. Men han böjde henne än längre bakåt och vidare ner i mossan.

När hon var på rygg kilade han in sig mellan hennes varma sprattlande lår och haglade heta giriga kyssar över hennes kropp. Marlon kände hennes naglar riva över sina muskulösa axlar och ryggen. Han ryckte till av smärtan och fångade in de flygande handlederna för att trycka dom ner i marken ovanför hennes huvud.
"Sluta din vilde!", de klarblå ögonen lågade upp mot honom och hon spottade saliv en gång upp i hans ansikte.

Varför eggade det honom? Han var på väg att ta henne med våld. Det var inte hans sätt. Marlon var en kunnig kvinnolägrare och detta var onödigt. Hon skulle ändå ge sig, om han gav henne tid. Men han måste ha henne nu. Det bultade våldsamt i bröstet och han måste ha henne. Det dunkade än mer i det blodfyllda könsorganet och han måste ha henne. Nu! Än en gång tvingade han till sig en djup kyss och ryckte sedan upp sina ländkläden för att befria det vilt stegrande ståndet. Det kom ut i det fria och vilade hett mot hennes hävande mage.

Hon hade en hand ledig. Den örfilade honom så att det ekade. Marlon kastade med håret som en hingst och röt oartikulerat, rasande. Detta skrämde jungfrun till tystnad men hon fixerade fortfarande en ursinnig blick upp på honom hela tiden där han låg och frustade ovanför henne och tyngde ner henne tills hon tröttades. Därefter stötte han sig själv in i hennes kön efter någon sekunds fumlande.
"AAARRRhhhh!", Marlon var djupt inne, äntligen. Det var varmt, trångt och det var vått. Han började upphetsat att stöta upprepande gånger, djupt in och hävde sig upp stående på handflatorna medan han knullade henne hårt.
"hhnnhh...hnnnhh..hhfrr!", dreglade han? Vem var han, ett djur? Hur kunde han göra detta? Men det var omöjligt att sluta.

Hon knep ihopa ögonen av hans intensifierade hänsynslösa rörelser och smekte hans seniga armar med sina egna händer. Snart började hon stöna. Marlon intalade sig att det var njutning och fortsatte att stöta in och ut allt snabbare. Han kunde känna hennes hälar fånga hans knäveck och nästan trycka honom längre in i de primitiva rörelserna. Marlon såg ner på henne igen med ett förvånat glädjefullt uttryck. Jungfrun besvarade det med en ilsken andra örfil och fingrarna klöste honom över synen som klor.
"Sluta!", han röt till igen och sjönk ner över henne så att hon inte kunde riva honom i ansiktet med naglarna. Hela hans tyngd vägde ovanpå henne medan han började knulla henne igen, flåsandes som en hund i hennes nacke.

Det började kittla i könsorganen och han sprutade som Marlon själv uppfattade det en flod av sperma och den höll i sig långt längre än han någonsin kommit förut. När Marlon äntligen flödat färdigt och testiklarna kändes obekvämt tomma och värkande, föll äntligen ett rusigt lugn som ett töcken över hans sinnen. Lättat, slappnade han av i sitt svaghetstillstånd efter att ha ejakulerat. Nästan så att han ville somna bort. Men hon slog honom då ilsket flera gånger på axlarna så att han till slut rullade över på sidan med missnöjt stön. Han kände sig tömd. Energilös. Fast ändå högst tillfredställd. Kvinnan reste sig upp, snabbt och vigt.
"Svin!", det var en gammal människas röst.

***
Den åldriga kärringen tittade ner på honom med onda plirande ögon och gapskrattade så att den tandlösa munnen glappade. Marlon lade sig förskräckt på sidan och kom snabbt upp på knä samtidigt som han slet i sina ländkläder för att få dom fast vid höfterna igen. Hon var otvättad, stank och håret flög glest vitfärgat medan hennes axlar skakade av skadeglädje. Den sladdriga rynkiga kroppen var markerad av ärr som tycktes bilda ett ihållande mönster överallt på den. Där stod hon nu krum och böjd med brösten hängandes ner till naveln. Gällt och skrämmande fortsatte hon bara att skratta.
"Svin!", yttrade hon igen plötsligt surt och kastade sig sedan åt sidan ner i vattnet.

Marlon, vars inre snurrade av vämjelse, skam och chock hann inte reagera förrän många ögonblick senare. Han kastade sig till slut upp på fötter dock och stirrade nu ner i det svarta grumliga vattnet som fortfarande ringade sig svagt efter hennes dyk. Därnere såg Marlon ett par vita tantskinkor som i grodsim dök djupare och djupare ner i den svarta skogstjärnen och var på väg att försvinna därnere i dunklet.

Han vrålade av ilska och såg sig frenetiskt omkring. Först svalde han en begynnade uppkastning som fick munnen att smaka surt. Sedan kastade han sig efter henne ner i vattnet med ett rikligt plaskande. Vattnet kändes iskallt och Marlon tog några kraftfulla simtag. Våldsamt simmande dök han med nästan lodrät kroppshållning efter kärringen, ner i den svarta tjärnen. Förföljande sitt byte.

***

1 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.