Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Lustpirr för tjejer
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

11/12, 2017 kl. 10:41, av Knacke

Upptäckten

Del 2 av 5 i serien Förblindad

Jag reser mig upp på knäna och drar paljettklänningen över huvudet. Mina små bröst knoppar sig när de kommer ut i den behagliga luften.

 

 

Lyxbilarna står uppradade, många felparkerade noterar jag. Men här vågar sig inte parkeringsvakten fram. Jag går över gatan, blicken rakt fram och ber tyst att jag inte ska snubbla i de höga klackarna. Annars känner jag mig bekväm i den korta paljettklänningen och diademet som skjuter mitt långa hår ur ansiktet. När jag stiger in i skenet från restaurangens strålkastare far det upp ett glitterregn på tegelfasaden och några paljetter blixtrar till och med i de mörka fönsterrutorna. Vakterna hejdar sig och stirrar på mig som travat längst fram i kön, dock utanför den röda tampen.

”Katie”, säger jag. ”Jag ska finnas där.” Med en bestämd knyck på nacken får jag vakten att titta ner på gästlistan.

Gorillan mumlar för sig själv: ”Katie … Katie?”

”Släpp bara in mig”, stönar jag. ”Jag ska träffa Julian.”

Vakten ser upp och ser mer än någonsin ut som en gorilla.

”Rippner”, förtydligar jag.

Han rynkar ögonbrynen.

Han ska vara här inne. Det vet jag. Jag har inte kommit över uppgifter genom att tillåta män, på restauranger och krogar, se mig som en billig sak det senaste veckorna för att inte veta mitt mål ikväll!

”Gerard”, säger jag irriterat. ”Han satt upp mig på listan. Kan ni inte läsa?!”

Gorillan stirrar ner på listan igen och skakar sedan långsamt på huvudet. Några i den långa kön skrattar. Jag svänger runt och klampar därifrån. Har Gerard ljugit för mig? Om han inte har makten att sätta upp mitt namn på gästlistan, då känner han säkert inte Julian Rippner heller. Jag har blivit utnyttjad! Men jag ger inte upp. Det måste finnas ett annat sätt att ta sig in på. En nödutgång? Krossa ett fönster?

   

Jag hör någon komma flåsande efter mig. Det är Gerard. En kort, muskulös man med äggformat ansikte och glänsande hjässa. Men nu har han en lysande tomtemössa på huvudet. Han når mig bara upp till hakan.

”Katie, sötnos.” Han flinar och stoppar ner sin mobiltelefon i fickan.

Jag tittar ner på honom.

”Ja, du är arg”, fortsätter den lille mannen. ”Men var inte det. Han ville bara se dig först. Ja, men det förstår du nog. Det går inte att släppa in vem som helst. Men i alla fall …”

”Se mig?” avbryter jag.

Gerard pekar med ett smalt finger mot fasaden och jag upptäcker övervakningskamerorna.

”Åh, men då vill han alltså …”

”Träffa dig ja!”

Mitt hjärta gör en liten volt. Jag följer efter Gerard och dem som skrattat när jag blivit avvisad ser nu snopna ut då jag travar förbi kön och in på den populära restaurangen.  

 

Restaurangdelens mörka eleganta inredning glider snabbt förbi när vi går in till nattklubben där vi omsvepts av dunkande musik och snabbväxlande ljusstrålar som tyckts dansa till musiken. Vi står på en estrad som vrider sig runt det stora dansgolvet och scenen längst bort. Kring runda bord, med vita dukar och julornament sitter uppsluppna gäster och dricker ur konstfulla glas. Flera små barer lyser som öar i folkmassan nere på dansgolvet. Eftersom jag för ett ögonblick stannat för att ta in omgivningen, märker jag i sista sekunden att Gerard gått nedför den breda trappan. Med ett stadigt tag om räcket, för att inte ramla i de höga klackarna, hinner jag ikapp Gerard innan den lille mannen försvinner på det trånga dansgolvet. Vi sick sackar utmed periferin och når in under den svarta kuben som sticker ut över scenen. En man med grått hår och skägg, iklädd mörk kostym, reser sig upp från en stol bredvid ett par guldfärgade hissdörrar. Gerard säger något till honom som jag inte hör. Mannen drar fram en nyckel som hängt i en kedja kring halsen, håller upp en hand mot Gerard men vinkar fram mig till hissen vars dörrar glider upp efter en vridning av nyckeln. Tystnaden lägger sig som bomull i mitt huvud när dörrarna stängs och jag åker med den gråhårige mannen upp i kuben.  

 

När jag stiger ut ur hissen kliver jag rakt in på en heltäckningsmatta och vinglar till. Skenet från lysrören i hissen smalnar av och försvinner när dörrarna stängs och den gråhårige mannen åker ner igen. Skuggorna och konturerna i rummet skiftar i färgspelet som kastar sig in genom de stora fönstren som vetter ut mot nattklubben. Hjärtat bankar av upphetsning. Längst bort i rummet kan jag skönja konturen av en stor möbel, ett skrivbord gissar jag. Jag tar ett par steg till in i rummet. Högerklacken sjunker ner i den mjuka mattan och ankeln böjer sig. Smärtan får mina ögon att tåras och jag tvingas sätta mig ner. Jag yttrar inte ett ljud. Det börjar surra och något mörkt glider ut över fönstren och stänger ute ljusen från nattklubben som om månen skymmer solen. Jag befinner mig i mörker med musiken utanför som ett pulserande muller i mina öron.

 

Jag börjar ta av mig högerskon. En grön läslampa tänts borta vid skrivbordet. Jag ser genast upp och ser en mörk gestalt svepa runt den stora möbeln. Spotlightsen i taket glöder till och ökar i ljusstyrka tills de nått en behaglig nivå. Julian Rippner har kammat sitt svartglänsande hår bakåt. Han är klädd i en skrynklig, blå kavaj, vit skjorta med de översta knapparna oknäppta och en lössittande, blårandig slips. Det förvånar mig att hissmannens klädsel är mer proper än hans. Ansiktet är blekt med ögonbryn svarta som håret. Kindbenen är lika utmärkande som jag sett på bilderna, munnen lika uttrycksfull, men jag har aldrig tidigare lagt märket till att hans öron avslutas i en liten spets, som om den släta huden dragits tillbaka och bildat den lilla spetsen.

 

Han kommer närmre och jag slår ner blicken. Jag vet inte varför, men plötsligt blir jag extremt blyg. Jag är här, i samma rum som mannen som dödat mina föräldrars mördare. Min hjälte! De svarta spetsarna på de eleganta skorna tillhör honom! En hand sträcks ut men jag kan bara stirra på den. Det är nästan som jag känner igen handen som kramat pistolen som skjutit pappas mördare.

”Gjorde ni illa er?”

Det är första gången jag hör hans röst. Den är djup och mjuk och den sänder mig in i ett lugn som samtidigt blåser bort min nervositet.

”Nej”, mumlar jag. Jag tar hans utsträckta hand, den är varm och stark.

   

Julian Rippner drar upp mig från golvet och så står jag mitt framför honom. Så nära att jag känner hans doft, ser hans ögon i verkligheten och inte på en skärm. Ögonen är inte ljusblåa utan gråblåa. Eller spelar ljuset mig ett spratt?

”Ni måste ursäkta, men jag uppfattade inte ert namn.” Rösten sprider en glödande värme genom kroppen på mig.

”Katie …, Mr Rippner.”

”Julian”, rättar han snabbt.   

Så, utan förvarning, kysser han mig. Han smakar svagt av whiskey och doftar … bekant. Våra läppar formas om varandra, tungorna möts och kramas lika häftigt som våra kroppar slingrar sig runt varandra. Jag känner hur han spänner sig då hans hand upptäcker att jag inte har några trosor på mig. Läpparna flyttar sig ner till min hals och jag hör honom viska:

”Du är inte som Gerards andra flickor.”

Jag drar mig ifrån honom, storögd.

”Det måste ha blivit ett missförstånd!” flämtar jag. ”Jag är inte Gerards flicka.” 

”Nej, såklart inte. Inte hans flicka på det viset, men du vet …”

Tror han att jag är dum i huvudet?

”Inte på det viset heller”, säger jag och min röst är så kylig som den varit när jag och morbror Ryan grälat om att jag inte velat fortsätta high school.

Julian Rippner rynkar ögonbrynen.

”Vem är du?”

Min underläpp börjar darra.

”Ni … ni räddade mig.”

Han tar emot mig då knäna viker sig.

”För fyra år sen”, börjar jag med ansiktet mot hans bröst.

 

När jag har berättat sitter vi på knä framför varandra. Jag ser i hans blick att jag haft rätt hela tiden. Han sköt pappa och mammas rånare och räddade mig.

”Var du tjejen?” viskar han och stirrar in i mina ögon. ”Du hade en röd jacka.”

Jag nickar. Samma jacka hänger i garderoben inne på mitt rum hemma hos morbror Ryan. Han torkar en tår från min kind.

”Men, jag är lika hemsk som rånarna. Jag har mördat.”

”Du är ingen mördare”, hävdar jag. ”Du är rättvisa!”

Av någon anledning ser han sig om i rummet som om han försöker förstå allting; möblemanget, nattklubben ... Jag vet inte hur det känns efter att man har tagit någon annans liv, men jag vet hur det känns att se liv släckas och känslan efteråt … saknaden och det glödande hatet, syran vars namn är orättvisa som fräter sönder en inifrån.

 

Jag reser mig upp på knäna och drar paljettklänningen över huvudet. Mina små bröst knoppar sig när de kommer ut i den behagliga luften. Julian drar efter andan och med en snabb blick vet jag att han studerar min kropp. Jag lutar huvudet bakåt. Jag är hans. En stark arm lägger sig om ländryggen och jag böjer mig bakåt, kröker gracilt ryggen. Jag hör hur han njuter, känner värmen av den hårda kroppen som pressas mot min. Hans varma hand lägger sig över magen och smeker uppåt, nyper lekfullt i bröstvårtorna och kramar brösten. Jag har aldrig blivit smekt såhär. Jag som förstått efter att jag börjat dejta inte nöjer mig med mediokra killar lever upp! Det här är något helt annat än tuggummidoftande hångel på fester, tafsande händer och omogna killar som tror att de kan göra vad de vill.

 

Tungan fortsätter nedåt. Ryggen lägger sig mot heltäckningsmattan och jag vrider mig njutningsfullt när han når mitt känsliga ställe. Det brusar i huvudet och hans starka, varma tunga för mig bort till en annan värld. Det här är inte som i mina ensamma stunder då jag låtit händerna utforska kroppen. Att veta att det är Julian, hans tunga, hans händer, gör allt så mycket mer spännande. Upphetsningen pulserar genom hela kroppen, krampar lätt i magen, hettar i ansiktet, brusar i huvudet och skakar underlivet. Jag fuktar kvidande läpparna. Jag är redo, så svullen där nere att jag hotar att explodera i extas när som helst. Låren darrar om hans huvud. Tungan arbetar mig stadigt och snabbt.

”Ahh …”, suckar jag långdraget. ”Åhh …” Jag reser mig nästan upp i brygga.

 

Julians tunga lämnar mig på gränsen till utlösning. Jag biter ihop tänderna och stönar högt, höfterna faller ner mot heltäckningsmattan igen. Han ger mig inget andrum och det uppskattar jag. Jag brinner och måste släckas innan jag förgås. Våra munnar möts. Doften av honom, känslan av honom är underbart berusande! Allt är så överväldigande, aldrig har jag upplevt så här starka känslor tillsammans med någon annan. När hans mun fortsätter att kyssa mig nedför halsen säger jag upp i taket där spotlighten glöder: ”Jag visste att det var du. Jag visste det.” Efter första mötet på bakgatan har jag alltid vetat att när vi väl möttes igen, skulle det här hända. Kontakten har alltid funnit där. Han och jag. Min riddare i skamfilad rustning. Jag är inte blåögd, vet att han är en del av den kriminella underjorden. Men allt det kan ändras! Det är min tur att rädda honom. Jag såg det i hans ögon efter att jag berättat vem jag är.

 

Kroppens upphetsning har sjunkit tillbaka till ett djupgående dunkande, men när Julian pressar sig mot mig och jag känner hans bula mellan benen når jag återigen kokpunkten. Han reser sig upp på knäna och ler snett när han sliter svångremmen ur byxorna, knäpper upp knappen och drar ner gylfen. Jag slickar mig om läpparna och stirrar storögt upp mot honom. Jag tror han tycker om att jag tittar på honom. Snabbt får han upp slipsknuten och drar bort den från halsen, sen kränger han av sig skjortan. Kroppen ser smidig och stark ut. Jag sväljer hårt och sträcker upp handen mot hans ansikte. Han fångar den och kysser mina fingrar och handflata.

”Katie”, viskar han och jag ryser av välbehag enda från hårfästet.

Jag spänner kroppen med tanke att resa mig men då läggar han sig över mig, översållar mig med kyssar som får huden att glöda. Jag stönar högt upp mot taket.

 

Han har befriat sig från byxorna. För första gången känner jag hans nakna, varma, pulserande storhet. Jag flämtar till, reser lite på huvudet för att kunna se. Som ett stenhårt spett har den riktat in sig på mig.

”Mm …”, myser jag, lägger ner bakhuvudet mot heltäckningsmattan igen och lyfter ivrigt på höfterna. Julian skrockar mjukt. För andra gången ryser jag av välbehag när hans tipp pressar sig mot ingången.

”Ahh …”, gnyr jag. Jag är plaskvåt men spänner mig ofrivilligt. Blicksnabbt minns jag när Nora berättat om första gången hon och pojkvännen haft sex. Hur ont hon tyckt det gjort och att hon blödigt efteråt. Jag vill be honom att ta det försiktigt men får inte fram ett ord.

 

Julian tränger sig långsamt in och jag tvingar mig själv att slappna av. Han fyller upp min trånga gång och känslan av att ha honom pulserande inom mig får mig att vilja ha mer. Obehaget innan kroppen vant sig med hans storlek och rytm är inget emot njutningen som förgrenar sig genom hela kroppen från mitt känsliga ställe. Jag gnyr och vrider på huvudet, fingrarna gräver sig ner i mattan. Hans lågmälda stönande blandar sig med mina och han pumpar snabbare.

”Åh, för i helvete, Katie. Du är så fördjävligt trång och skön!”

Jag ler lycksaligt. Han fattar inte att jag varit oskuld.

 

Han häver sig upp på armarna.

”Kan du rida?”

Jag blinkar förvånat och svarar dumt: ”Ja.”

Han ler sitt sneda leende. Överraskat tjuter jag till då han hastigt kastar sig åt sidan och sliter med mig så jag hamnar pladask över honom. Åh, det är det här han menade! Jag gränslar han och får hjälp med att hitta rätt. Lite osäkert börjar jag röra mig, rullar med höfterna och smeker mig över brösten som Julian fixerat.

”Snabbare”, hetsar han och stöter till med höfterna för att få mig att öka takten.

Jag rör mig snabbare upp och ner och känner hur han gräver in naglarna i mina skinkor. Julian ser nästan arg ut när jag ser ner på honom. Det finns något dunkelt och otyglat över honom. Jag börjar svettas och rider honom hårdare, tycker inte att det kittlar lika upphetsande i den här ställningen. Jag lutar mig tillbaka och hittar egen njutning igen. Jag sätter handen bakom mig som stöd och rör mig hetsigt för att släcka den brännande febern i kroppen.

 

Plötsligt kastar Julian runt mig på rygg och låser fast mina handleder mot heltäckningsmattan. Rasande pumpar han tills han stelnar till och tömmer sig djupt i mig. Svetten glänser över hans axlar. Efter så där tjugo sekunder flämtar jag högt när hans hand häftigt börjar massera mig mellan benen och jag kommer skrikande, vrider mig så mattan bränner mot ryggen.

  

Efteråt ligger vi raklånga på rygg, stilla bredvid varandra. Jag vrider mig över på sida och lägger en hand på hans svettiga bröst.

”Du räddade mig.”

Han skrockar: ”Varsågod.”

Jag ler och lutar örat mot hans bröstkorg.

”Julian, vill du bli min pojkvän?”

Det tar tre sekunder innan han säger något.

”Pojkvän?”

”Ja, vi skulle kunna dejta, lära känna varandra bättre och …"

Han rullar bort från mig och ställer sig upp i en enda smidig rörelse.

”Ledsen, Katie, men det går inte.” Han drar på sig byxorna.

Jag har satt mig upp på knä. Innandömet känns som jag tvingats dricka syra. Jag hade varit så säker, så säker på att han också känt den speciella kontakten mellan oss. Jag ser han gå fram till skrivbordet och fylla på ett whiskyglas med en kristallflaska från bokhyllan bakom skrivbordet.

”Inte för att jag inte tyckte om dig.” Han sveper innehållet i glaset.

Det piper till och han tar upp mobiltelefonen från skrivbordsskivan, tittar på den och tar samtidigt upp skjortan från golvet då han sveper genom rummet.

”Jag vill inte att vår kväll ska ta slut riktigt än, Katie. Vänta på mig så är jag snart tillbaka.”

Hissdörrarna glider upp och han stiger in i det artificiella ljuset och försvinner.

 

Jag ställer mig upp på ostadiga ben och rättar till diademet. Huvudet är alldeles tomt. Fötterna drar sig som av sig själva mot skrivbordet. Jag sjunker ner i den bekväma skinnstolen. Blicken glider håglöst över den blanka ytan, upptäcker en låda som inte stängt till ordentligt, för det sticker upp ett kuvert ur den. Handen sträcks ut och rycker åt sig kuvertet. Lådan glider igen. Det kuvertet innehåller får min blick att klarna, kroppen återigen fyllas av känslor och huvudet fyllas av frågor.

Fotografier. Fotografier som föreställer min mamma i positioner jag aldrig önskat se mamma i.                   

5 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#7

Sixten

Jag blir så skönt kåt av att läsa novellen. Jag gissar att du själv var kåt när du skrev novellen
Skriv mer!
Sixten

9/2 kl. 13:03

#6

sobro

För våldsamt för mig, men jag avvaktar fortsättningen. Välskrivet är det!

12/1 kl. 10:33

#5

lp521813

Såg Huldrans kommentar till din novell.
Håller med om att det påminner om en deckare, typ "The Big Sleep" av Raymond Chandler.
Deckarmässigt bra poäng, erotiskt lite lägre..;)

3/1 kl. 23:28

#4

Knacke

Kommentaren raderad av artikelförfattaren.

3/1 kl. 07:44

#3

Knacke

Kommentaren raderad av artikelförfattaren.

3/1 kl. 07:44

#2

Knacke

Vad roligt att du fortsätter läsa. Jo, jag är mer van att skriva om mysterium än sex, men varför inte slå ihop båda delar. ???? Ska tänka på det du sa om ”fylligare” text i senare delar!

3/1 kl. 07:32

#1

Huldran

En utmärkt språkhantering. Men texten är mera som en deckare. Personligen skulle jag vilja ha texten lite fylligare, mer 'kött på benen'. Men jag läser vidare.

2/1 kl. 21:43