Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Erotiskt förspel eller bara öm omvårdnad
  • Våga lek
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

25/12, 2017 kl. 10:07, av LX

Solnedgång

Del 3 av 4 i serien Blodtörst

Del 3 i serien Blodtörst

Bakgrunden till slottet Nattvinges förbannelse, en del bdsm i innehållet. Ja, på julafton och allt.

Greve Nattvinges slott år 2015

Sara rusade i panik genom en beckmörk smal gång djupt under slottet. Mer genom instinkt än med hjälp av synen siktade hon mot ett rödaktigt svagt sken längst ner i gången. Den unga kvinnan kunde bara ana att hon passerade skrangliga plankdörrar då och då. Sara var än så länge ovetande om att hon rörde sig mellan timrade kistor fyllda med mylla som stod på golvet. När den unga kvinnan till sist saktat ner lite famlade hon sig fram med händerna genom spindelväv och smög försiktigt över osedda gula knotor av människoben som låg spridda över källargolvet.
Vad Sara hade sett uppe på andra våningen var övernaturligt, och det hade gett henne en sådan panik att hon bara flytt och sprungit så fort hon kunde, och övergett Carmen. Den unga studentskan jämrade sig i källarmörkret. Denna doftade av jord och unken sten och hon tog sig för pannan. Hade hon lämnat Carmen och Ulla åt sina öden? Hon måste våga sig tillbaka.

Men, nej. Det var ett monster av något slag hon hade sett. Inget annat ord hade kunnat beskriva det bättre. Ett monster. Hotfullt hade det kommit gåendes rakt emot henne i hallen där uppe på andra våningen. Med blottade huggtänder i käftarna, läderlappsliknande demoniska vingar på ryggen och med röda rovdjursögon fyllda av hat, fixerat riktade mot henne.

Alla vet förstås vad är en vampyr är. I vår tid är den en pop-icon. Men, kan någon ens föreställa sig hur det skulle vara att faktiskt möta en sådan varelse? Att vara helt hjälplös i dess våld. Att vara så utlämnad och maktlös åt dess blodtörst. Att vara ett byte. Sara kände en matt svaghet, en darrande uppgiven känsla nu när hon hade stannat upp och slutat fly. Det kändes nästan som köld. Men det var ren skräck.

Sara råkade backa in i en osedd träkista vars lock föll skramlande till golvet och hon skrek till gällt av den plötsliga smärtan i en av tårna. Sara började att gråta. Men till slut bakom nästa vändning i källargången upptäckte hon ljuskällan. Här i ett rum med en inslagen plankdörr fanns ett litet fönster med galler. Denna låg högt placerad under golvtakets bjälkar. Solen lyste igenom det i fyra delade vagt rödaktiga pelare av ljus. Sara kastade sig omedelbart på gallret och skakade det med händerna våldsamt. Men hon kunde inte rubba det då de var smidda av bastant gjutjärn. Till slut gav hon upp och vände sig sakta om, snyftandes.

Samma plats, år 1813

Överste Swärdh, regementeschef och Albin DeLacroix, sockenpräst betraktade en naken ung kvinna i fackelljus. Det var Grevinnan Nattvinge som stod kedjad och fastspänd i den dystra fånghålans tortyrställning. Översten nickade igen och deras trofaste kusk Sven höjde åter piskan. Den glittrade av fett och blod när den snärtade sitt rapp i luften än en gång. Fru Nattvinge väste och kastade med sitt svettindränkta svarta hår när den ven över hennes kropp. Piskan lämnade ett tydligt rött märke över hennes välformade skinkor. Hon såg bakåt på dom vasst hånleende, men med bleka läppar.

"Förrädare, ni kommer inte undan. Mina lojala bönder kraftsamlar i de djupa skogarna utanför godset, anförda av min bror. Ni kommer aldrig att jaga oss från vår mark!", hon lät anfådd och tärd men tortyren som den unga adelskvinnan redan hade utstått skulle vid det här laget nog ha dödat dom flesta härdade kriminella män. Fru Nattvinges porslinshy var knappt rispad trots tortyren, och Sven Kusk skakade misstroget och lite skrämt på sitt huvud. Han placerade piskan över sina axlar igen i viloläge och ryckte bondskt på axlarna åt herrskapet, med en frågande min.

Nattvinge log och talade igen med syra och sarkasm i sin annars mjuka stämma:
"Napoleon, slickar sina sår hemma i Paris och Europa reser sig mot hans tyranni. Tsaren har bytt sida. De kommer att krossa er, och ert förräderi!"...fortsatte adelskvinnan föraktfullt och hennes rubinglittrande ögon lågade.
"Den borgarson ni satt på vår kungs plats, hans röda blod är alltför ädelt för att nära två giftormar såsom ni vid sitt bröst. Snart finns ingen flyktväg kvar för er."

Både Swärdh och DeLacroix kallsvettades. Vad hon sade var sant. De var landsförrädare och för detta fanns bara ett straff. De fruktade också den förbannelse som uttalats över dem något år tidigare ute på Ålands havs isar. De visste att de måste utplåna källan till förbannelsen för att befrias från den. De visste också att spionen Nattvinge var den enda som kände till deras förräderis fulla omfattning och vidd.

De var sålunda män som drivits till desperata handlingar och allt höll på att falla samman för dom som ett korthus när det gått upp för dom att hon inte alls var död. Det tycktes därför bara finnas två kvarvarande val, för DeLacroix och Swärdh. Antingen att gå i landsflykt eller att få den här kvinnan, eller varelsen om hon ens var mänsklig, att avslöja sina hemligheter. Hittills verkade det senare se ut att ha misslyckas.

"Jag har släkt i Spanien, det finns fortfarande tid.", viskade prästen lågmält.
"Nej, detta slott är nu min gåvodomän och jag ämnar stanna.", svarade Swärdh ilsket muttrande.
"Men vad är hon för en varelse. Hur överlevde hon natten på isen och hur tog hon sig tillbaka ända hit till sitt gamla gods. Hur kan hon stå emot sådan behandling?", han vände sig helt mot DeLacroix.

"Som jag redan förklarat, betraktar vi ett mörkrets anhang. En gammal ondska och ett Lucifers mirakel. Det var därför hon var tvungen att återvända till sitt gods. För att återhämta sig i dess ovigda jord. Hon hade inte räknat med att vi skulle få hennes egendomar och slott i belöning av kuppmakarna.", Prästen begrundade sina ord men fortsatte plötsligt med hög upprörd stämma.:
"Blod och magi är starkt, men vår tro är starkare.", sade han passionerat och drog fram ett silverkrucifix. Albin stegade sedan snabbt fram och tryckte in det mot det ena av hennes runda, perfekta bröst, strax över den lite knottriga rosa bröstvårtan.

"EyaaaaaaaaaaaaaaaahhhH!", Fru Nattvinge vrålade av smärta och kastade huvudet bakåt när det brände i hennes hud och korset lämnade kvar ett fräsande svart brännmärke.
"Ni, har hittat lösningen. Fortsätt!", Överste Swärdh applåderade och drog ner byxorna. Det var som om den fruktan de hade för henne nu föll undan som ett tungt skynke. Översten kände erektionen börja resa sig nästan omedelbart efter detta.

"NEJ, fähund!", skrek hon så högt och hatfullt att det rang i öronen på Sven Kusk som tog ett instinktivt steg tillbaka med fortfarande skrämda flackande blickar. De två högre herrarna kastade tvärtom all återhållsamhet åt sidan nu.
"Böckerna, din sataniska hynda! Var är dom! Berätta genast!", DeLacroix ställde sig snabbt framför henne där hon hängde i de rasslande kedjorna. Hotfullt viftade han silverkorset med frälsaren på framför grevinnans vilda ögon medan hon ånyo slet och ryckte våldsamt i sina metalliska bojor. Allt i ett fåfängt försök att undvika kavalleriöversten som nu ställt sig redo. Han tog sin tid, nickade och log allteftersom han blev hård bakom henne.
"Så, Nattvinge då var tiden kommen."

Hans händer landade klatschande om hennes midja när han tog i hennes hull med fasta tag, och ögonen lyste av kåt lust till grevinnans heta hjärtformade bak. Han tog ett halvt steg framåt, hittade sin väg, och stötte sedan in kuken hårt och djupt som en murbräcka. Han flinade brett åt reaktionen.
.
"NEEjj!", skrek hon för första gången av smärta eller mer skam inför skändandet. Då Överste Swärdh började att våldta henne. Det blev snart ett intensivt stötande när han tog henne hårt bakifrån framför en märkligt likgiltig DeLacroix och en stum men ganska oroligt på stället skruvandes, Sven Kusk.
"Hon är kall, hyndan. Men jag tror jag börjar att charmera henne med mitt sätt!", herr Swärdh njöt av den faktiskt svala känslan om hans kuk. 

"Var är din besvärjelsesamling gömd, var är slottets oheliga hemligheter begravna, slyna?", upprepade prästen om och om igen. Han viftade med korset hotfullt.
Swärdh, knullade henne som besatt med en sadistisk vildsinthet.
"Ni beundrar väl min väl tilltagna manslem, frun? Alla flickor göra så!"...frustade han och njöt av den ovanliga känslan det gav att vara inuti henne.

Rörelserna från hans muskulösa bäcken tycktes banka och slå sig än djupare in i hennes mjukt försvarslösa kropp och fick den mer och mer att bända sig och darra hjälplöst i övergreppets ryckande konvulsioner, som ett för ögat vissnande asplöv i höstvinden. Hon blundade hårt och gnydde när han kramade upp brösten bakifrån i en kort paus.

"Det ger med sig, fortsätt Herr Swärdh!", ropade prästen svettigt leendes och stirrade på Fru Nattvinges plågade ansikte och hårt dallrande bröst när hans kollega fortsatte med förnyad frenesi att sätta på henne. Än en gång pressade DeLacroix krucifixet mot henne och silvret fräste i hennes panna och tycktes bränna henne som om det vore glödgat järn.

Sven Kusk, hade sett våldtäkter förut i kriget. Men bara på avstånd och han hade alltid försökt avlägsna sig. Men här fanns inget utrymme att göra så. Han betraktade henne inte längre som en slags häxa. Nu var hon bara en vanlig kvinna som våldtogs, som Sven Kusk såg det. Det var nästan så att han fick dåligt samvete över att hans piska inte lyckats. Det skulle vara mindre nesligt att se. Han frustade i sina blonda mustascher och slöt ögonen.

Kavalleriöversten log demoniskt med sitt rödbrusiga ansikte och drog sig nu överraskande ut. Kvinnan flämtade till hjälplöst och hängde i kedjorna. Men verkade lättad över att slippa honom.

"Hon är försvagad, Hin Håles makt förtvinar!", ropade DeLacroix och lyfte hennes huvud i håret för att betrakta det sorgsna, ansträngda kvinnoansiktet närmare.
"Så, då kommer hon att knäckas inför finalen.", flåsade Swärdh och plirade med ögonen bakom henne mot prästen. DeLacroix förstod och nickade snabbt mot översten som började att överraskande pressa sin hårda stake långsamt in i hennes anal. Han gapskrattade mot hennes chockerade uttryck.

"Sodomi?", Sven Kusk muttrade förfärat och korsade armarna. Han vände sig mot det lilla fönstret för att slippa ana vad han redan valt att inte se. Nattvinge vände förnedrat bort blicken från Överste Swärdh bakom henne och gnydde till plågat.
"Nej, snälla!"

"Be, be till honom. Be om förlåtelse!"...upprepade prästen och höll kvar greppet i det korpsvarta håret för att tvinga henne till ögonkontakt medan Översten sakta började att knulla henne i baken. Hon greppade sina kedjor i vanmakt med darriga händer och tårar rann från hennes hårt igenknipna ögon. Hon stönade och rullade huvudet över axlarna.
"Bedjen och berätta för mig!", prästen nickade mot henne uppmuntrande.

"Köld och förbannelse, ska följa era namn.", var allt hon sade medan Swärdh fortsatte att knulla henne mer hårt och rytmiskt. Han stirrade ner på hennes svett och blodglänsande rygg och upptäckte att han nog snart inte kunde hålla tillbaka. Blicken riktades mot den egna lemmen som gled ut och in ur hennes trånga rumpa.

DeLacroix tog två steg tillbaka skrämt. Hon log ju? Ett djävulskt brett leende medan hon blev knullad. Allt var spelat, förstod han. Snart började hon att skratta gällt, men det var redan för långt gånget för Överste Swärdh.

Han, stönade till, slet ut den och runkade ut satsen som träffade hennes rygg i strida strålar och sakta rann ner över svanken för att till slut liksom stelna till glasartat över den ena skinkan. Swärdh stapplade bakåt två steg och såg andfådd, utmattad och lite paff ut.

"Kom nu, präst. Även ni, snälla jag ber ju?", rösten var mörk och sträv, självsäker igen och hon talade till dom nedlåtande.
"Nej, sluta!", stammade DeLacroix. Swärdh stod tyst bakom henne hållandes sin slaknande lem.

"KOm nu!", upprepade hon högre och ryckte blicken bakåt mot Sven Kusk. Tungan gled ut mellan läpparna och hon slickade lockande i luften mot honom. Hon putade sina höfter eggande, svankat och vickade på dom åt sidorna fram och tillbaka med medvetna syndiga rörelser. Sven, skakade på huvudet men kunde inte helt slita blicken från henne.

Men helt plötsligt blev hon helt orörlig och ögonen blev vita som glas. "Ni dör, sedan dör ni igen. Jag dör inte, nej jag återuppstår dagen då förbannelsen hävs...", rabblade hon med läppar som sakta blev blåaktiga i färgen.
"Vad är det där?", yttrade Sven Kusk förskräckt och pekade.
"Isbildning.", konstaterade DeLacroix förbluffat och hans andedräkt rök ut av kondens medan de backade undan mot det lilla källarfönstret. Alla huttrade våldsamt när en intensivt stark kyla spred sig från marken och de kröp instinktivt ihopa av obehag när den bet i dom likt vargkäftar. Kölden sökte sig ner i deras luftvägar och de tre männen högg sig om sina bröstkorgar med armarna, kvidandes av den isande känslan i lungorna.

Grevinnan Nattvinge vände sig nu sakta i kedjorna, svagt leendes. Svetten och blodet på hennes hud stelnade och frös innan hon helt rört sig färdigt. De ihopasnurrade kedjorna vitnade av frost och snart stod hon som en staty. Ett isblock bildades över hennes axlar som en mantel med huva. För att inte själva dö på samma sätt flydde de. De  lämnade fånghålorna springades för sina liv tillbaka upp mot värmen.

***

Åter på samma plats, år 2015


Grevinnan Nattvinge lät tända en fackla och log vänligt medan hon torkade sitt långa våtdrypande hår med händerna.


"Fryser ni inte? Ni är så sparsamt klädd min sköna.", hon log mot Sara Svensson som stod tryckt mot källarväggen under det lilla fönstret.
"Vilken märklig tid det måste vara och vilka märkliga seder.", den nakna kvinnan klev över vattenpölen som låg på golvet utan att doppa sina fötter för att komma närmare. Hennes blick tycktes spela roat över Saras darrande lemmar. Men det var inte den lilla röda bikinin som hon var klädd i som fick henne att skaka.

Den svarthåriga skönheten som plötsligt uppenbarat sig framför henne i källarmörkret, valde att inte gå för nära fönstret.
"Oroa dig inte, jag ska tala honom tillrätta. Han släpper er säkert efter att ha lekt lite...", hon vinkade snällt med fingret att Sara skulle lämna väggen och komma närmare. De rubinröda ögonen glittrade i fackelskenet från dunklet där hon stod. Hon hade en vänlig röst och talade till Sara lite som till ett barn. Försiktigt undvek kvinnan solglimtarna genom det lilla källarfönstret när hon mjukt vidrörde den vettskrämda Saras blonda hår.

"Intressant, så kortklippt. Jag gillar det.", hon log och drog tillbaka sin hand igen.

"Mmm, vad sugen jag är på lite frukost."...

Denna novell har ännu inte fått några gillanden.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.