En lätt ånga stiger upp och jag ser två kroppar njutningsfullt nersjunkna i badet, armar nonchalant upplagda om kanten. Morbror Ryan och Adams date night. Jag skyggar undan som om jag sett något förbjudet.

”Vad vill du ha till middag?” Under den sista biten av hemresan verkar det som om morbror Ryans irritation över mig har lagt sig. ”Du får bestämma.”

Jag, som redan börjat släpa upp bagen på övervåningen, stannar i mitten av trappan. Morbror har tagit av sig glasögonen och putsar dem med t-shirten.

”Rubio´s.”

”Fish taco?”

Jag nickar med ett leende och fortsätter släpa upp bagen på rummet.    

Mitt rum ser ut som jordgubbsglass. Vitmönstrade tapeter, en stor lurvig, rosa matta som matchar de toffsprydda kuddarna som står uppradade på den mjukstoppade fönstersoffan. I taket hänger en kristallkrona (som jag tagit med mig från föräldrahemmets salong) och kastar ett skarpt sken över rummet när solen gått ner, men jag har den sällan tänd. Istället står det konstfulla ljus strategiskt utställda i rummet. Dubbelsängens stomme är av vitlackerat stål, överkastet vit spets. Det här sovrummet är det enda i huset som har en walk-in-closet.

Jag sätter mig ner vid det viktorianska sminkbordet och stirrar på mig själv i spegeln. Långsamt drar jag ur hårtofsen och ruskar ut mitt långa, nötbruna hår. Lägger pekfingret mot hakan och låter det glida utmed linjen, nedför halsen och ut på nyckelbenet. Folk säger att jag är lik mamma och jag kan se mig själv i fotografierna, men inte mamma. Inte mamma! Hade pappa tagit de där bilderna? Men varför hittade jag dem då i Julians skrivbordslåda?!

Jag lämnar sminkbordet och kastar mig ner i sängen där min bärbara dator finns. Det finns en koppling mellan pappa och mamma och Julian Rippner. Vad betyder det här? Tanken har aldrig slagit mig: Varför dödade Julian mina föräldrars mördare? Jag har bara sett honom som en räddare, en hjälte. Vad han haft för motiv har jag aldrig kommit mig för att fundera över. Gängrelaterat, jovisst, en uppgörelse i den undre världen som jag aldrig kunnat tänka mig hade något med mina föräldrar att göra. Men nu har den det. Varför skulle jag annars hittat nakenbilder på mamma?

Jag är precis på väg att slå numret till Gerard när telefonen börjar vibrera. Det är Nora. Vanan trogen de senaste dagarna, kopplar jag bort samtalet. Nora kommer att förstå. Vi har känt varandra sen mellanstadiet.

Gerard svarar med sprucken stämma och utbrister när han förstår att det är jag: ”Katie, sötnos! Vart tog du vägen? Mr Rippner är inte nöjd, ska du veta.”

”Märkligt”, svarar jag spydigt. ”Han verkade mer än nöjd då han stönande kom över hela mig.”

Gerard skrockar.

”Har du hans telefonnummer jag kan få?” fortsätter jag. ”Jag tror dig när du säger att Mr Rippner inte är nöjd. Det känns som jag ska gå ner på knä och be om ursäkt.”

Det blir tyst en stund. Utanför hör jag trafiken brusa.

”Du gjorde intryck?”

”Jag tror det.” Mitt hjärta dunkar snabbare och sänder upp röda rosor på kinderna.

Det blir tyst igen.

”Katie”, säger Gerard tillslut, allvarligt. ”Det här är ingen lek. Vad än din besatthet över Mr Rippner består av, så vet jag inte om det är värt det.”

”Hur väl känner du honom?” frågar jag djärvt.

”Inte alls så väl.”

Det har jag redan förstått. ”Jag behöver hans telefonnummer, det är allt.”

Gerard suckar. ”Jag kan inte hjälpa dig.”    

Saliven från mungipan har fastnat på mobilskalet när jag långsamt vaknar till. Jag har befunnit mig i en sån här vaggande sömn där bekanta ljud utifrån enbart fungerar som lugnande medel. Jag har befunnit mig i ett stadium av lugn och ro, en slummer som aldrig låter infinna sig under nattens timmar.

Det knackar på dörren och jag blir medveten om att det kan ha varit det ljudet som väckt mig.

”Katie”, ropar morbror Ryan bakom dörren. ”Maten är serverad. Katie?”

”Ja, jag kommer!”

Morbror Ryan har bytt till skjorta, men han bär också svarta badshorts. Jag kommer på att det är söndag. Tillsammans med sitt författarskap, som inte tycks leda någonvart, arbetar morbror söndagar i en designerbutik och får därför vara ledig måndagar. Nat Adams har i sin tur lyckats få sitt schema lagt så han också kan få ledigt söndagskvällar och måndagmornar. Söndagskvällar en gång i månaden är date night.

Jag petar i min tacos. Skäms, och på något vis verkar morbror Ryan veta vad jag tänker.

”Jag kunde byta med en annan, så jag jobbar i morgon istället.”

Egentligen vill jag det inte, ändå slår jag upp skyddsmurarna och går in i försvar. ”Lättas vore väl om du ringt och frågat var jag var! Ärligt, är det inte lite sjukt att du lät din pojkvän leta rätt på mig och sen köra femton mil för att hämta mig!”

Han flyttar på karaffen med vatten som står emellan oss. ”Nej, med det förtroendet du givit mig de här åren, Katie, så nej!”

Jag avbryter: ”Vi pratar inte om mig nu!”

”Inte?”

Jag lyssnar inte. ”Är inte det här din date night?”

”Jo.”

”Så varför sitter du här?” Jag skjuter tallriken åt sidan och reser mig.

”För att jag bryr mig om dig”, hör jag han säga när jag rusar uppför trappan.

Jag vandrar rastlöst i rummet. Bagen med mammas nakenbilder i sin mage ligger stilla på sidan om garderoben. Jag borde packa upp och slänga tvätten i smutssäcken men för mig ser det ut som om väskan är full av elektriska ålar, farliga, smutsiga. Mammas bilder tycks kräla innanför vecken. Jag sparkar till den så den far in i väggen med en tung dunk.

Efteråt hör jag ett ljud jag hört förr. Jag går fram till fönstret och sätter mig på knä bland kuddarna på fönsterbänken, kikar ut. Solen har gått ner. Det enda som skvallrar om att det finns en trafikerad gata utanför det höga fasadräcket är då några överdrivna framlampor glider förbi. 

Det blåa ljuset från Spa-badet sträcker sig upp mot den ljusa stadshimlen. En lätt ånga stiger upp och jag ser två kroppar njutningsfullt nersjunkna i badet, armar nonchalant upplagda om kanten. Morbror Ryan och Adams date night. Jag skyggar undan som om jag sett något förbjudet.

Jag går och lägger mig.

Fyra dagar senare.

Jag har undvikit vänner som en nunna undviker könssjukdomar. Morbror Ryan är grinig och jag måste medge att han inte har det lätt alla gånger.

”Du har glömt det!”

Jag står i kokvrån, lutar höften mot spisen. Lite road är jag över morbror som smått hysteriskt sparkar runt i röran i hemmet. Han sjunker ner på mattan och ser upp på mig. Plötsligt måste jag försvara mig. ”Vad vill du?”  

”Du har glömt det.”

Nu kommer jag ihåg. Vi ska fira Jul hos mormor och morfar.

Jag packar väskan och hoppar in i morbror Ryans Volvo. Men innan vi åker upp i bergen till mormor och morfar, åker vi till kyrkogården. Från bilfönstret kan jag se den stora villan på höjden och allén som leder upp till huset, men jag vägrar titta på mitt föräldrahem.

”De har låtit allén förfalla”, säger morbror ogillande. Jag är tyst.

Två vita keruber flankerar det keltiska stenkorset som reser sig närmare två meter mot himlen. Murphy, står det med guldbokstäver. Graven sticker ut mot de mindre och enklare gravstenarna på den nya kyrkogården. Jag sätter mig på knä och lägger ner en julkrans på det gröna gräset framför graven.

En ljummen regndroppe träffar mig i pannan och innan den hunnit till nästippen, öppnar sig himlavalvet över mig och regnet vräker ner. Jag rör mig inte ur fläcken förrän regndropparna stoppas och smattrar ilsket över mig. Morbror Ryan håller ett stort paraply över oss båda.

”Det var förfärligt det som hände”, säger han.

”Ja”, andas jag.

Mormor, som suttit i rullstol sen en komplikation efter Ryan föddes, far nedför rampen när vi kommer och sladdar ut i gruset. På verandan står smale morfar i cowboyhatt och boots. Morbror drar mormor baklänges upp på stengången innan han kliver upp på verandan för att bli kramad av sin pappa.

”Hej, mormor.” Jag pussar henne på kinden.

”Jag hörde att du varit försvunnen.” Hennes bruna ögon glöder nästan på ett sånt sätt morbror Ryans gör ibland.

Jag stönar och blänger till på morbror Ryan. ”Jag har jullov, och har hängt med kompisar som normalt folk gör!”

Mormor ler snett: ”Så du har inte hoppat av?”

”Nej!” Herregud vad har morbror berättat för mormor och morfar?!

”Du är en smart tjej.”

Av någon anledning kan jag inte ta till mig berömmet. Med bagen hängande på axeln, sträcker jag ut händerna för att ta tag i mormors rullstol, men hon griper tag om hjulen och tar sig med krafttag upp på verandan utan min hjälp.

”Ryan, gör hon fortfarande ditt liv till ett rent helvete?!” Mormor bromsar och svänger om så hastigt att jag tvingas hoppa undan för att inte få tårna överkörda. Den tunga bagen glider ner från axeln så jag nästan kantrar. ”Den friska luften skulle göra dig gott, lugna ungdomens heta blod.” (Bakom henne rullar Ryan med ögonen innan han följer med sin pappa in i huset.) ”Ett och annat nappatag ute i naturen skulle sätta lite kraft i de där spinkiga armarna!” (Det är min tur att rulla med ögonen.)

Mormor skrattar och tar sats över den låga tröskeln in i huset. Jag har alltid tyckt om att hälsa på mormor och morfar, men att bo här? För mig fanns det ingen tvekan om att jag skulle gå i high school utanför bergen, nere i civilisationen, där jag alltid haft mina vänner. Men det går inte att förneka att jag har en rottråd förankrad här uppe i bergsluften där min mamma växte upp.

Julfirandet blir som det alltid har varit, förutom att mamma och pappa inte funnits med de sista fyra åren, men det har morbror Ryan (annars kan jag inte minnas att han synats till allt för ofta tidigare högtider). Morfar har vid ett tillfälle liknat min morbror vid en fjäril som fladdrar från blomma till blomma.

Morfar skär upp kalkonen och ger mig de finaste bitarna, julskinkan är färdigskivad och upplagt på ett gyllene fat som Ryan går runt och serverar ifrån i år. Han verkar stolt och böjer sig ner för att få en puss av sin mamma när han lägger en skinkbit på hennes tallrik. Vi läser julbön fast jag vet att varken morbror Ryan eller mina föräldrar varit särskilt religiösa. Det är så här det alltid varit.

Med magen fylld med mat och mormors underbara fruktkaka och ett glas äppelcider på sängbordet, gottar jag ner mig i gästsängen efter min kvällsritual. Dataskärmen lyser mot mig. Jag har tänkt att fortsätta leta information om Julian Rippner med hjälp av kontakter jag skaffat mig bland Gerards flickor. Men innan jag hunnit börja snoka poppar det upp en meddelanderuta på skärmen. Från okänd. En videolänk.

Jag och Julian ligger i det dämpade ljuset från spotlightsen på heltäckningsmattan, men jag kan tydligt se att det är vi. Kameran zoomar in och klipper in olika vinklar. Den här filmen är redigerad och obehaget stiger. Filmen för mig tillbaka till kontoret men den här gången är känslan av spänning och längtan bortblåst. Vårt möte är inte privat längre. Även om det är Julian som är den okände avsändaren så känner jag mig billig och smutsig av att titta på mig själv. Hur jag vrider mig, slingrar mig om hans smidiga kropp. Jag naken med en skoprydd fot i vädret och han med byxorna om anklarna. Högtalarna har redan från början varit på ”mute” och jag tänker inte kontrollera ljudkvalitén på … amatör … amatörporrfilmen!

Det här är fruktansvärt! Någon! Julian? Har filmat mig medan jag har sex!

Jag ser hur Julian sliter upp mig och sen hur jag rider honom, först osäkert och tillslut som en galning. Kroppen och huden mins den nästan utomjordiska känslan. Jag stönar ofrivilligt till, det rationella tankarna flyger och handen letar sig ner i trosan. Kameran zoomar in på hans ansikte. Han ligger med slutna ögon och halvöppen mun. När kameran fokuserar på mitt ansiktsuttryck drar jag upp handen ur trosan. Välkommen till verkligheten!

Vad ska jag göra?! Den här filmen kan vara ute bland miljontals redan! Men någonstans vet jag att den okände bara delat filmen med mig … än så länge.

Jag hörsammar.

”Vem är du?” skriver jag.

Svaret kommer nästan genast: ”Tyckte du om filmen?”

Jag dröjer ett tag med svaret: ”Hade jag vetat att jag blev filmad så hade jag krävt en procent.”

”Du är billig …”

”Nej, jag vet att jag kan leva väl på en procent av mitt enastående engagemang.”   

”Du har gjort mig till en rik man.”

Huvudet bankar och jag förstår att jag suttit och kämpat ihop käkarna. Jag slappnar av och masserar käken med högernäven.

”Vem är du?” frågar jag en andra gång.

”God Jul.”

Inget mer. Jag försöker spåra filmen, men det går inte. Morbror Ryan kanske skulle kunna göra det eller Adams som är polis. Men jag kan inte be dem om hjälp. Det kan jag bara inte!