Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Lustpirr för tjejer
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

2/1 kl. 07:06, av LX

Fångad och förförd

Del 4 av 4 i serien Blodtörst

Saras tur att känna blodtörsten.

Blodtörst

Del 4 

Slottet Nattvinge, 2015

Sara famlade över stenväggarna med frusna stelna fingrar. Hon huttrade något av både rädsla och av nattkylan. Det var beckmörkt härnere. Hennes små ömkliga snyftningar hördes eka svagt mellan de gamla väggarna och Sara intalade sig att hon måste till varje pris på något sätt ta sig härifrån.

Men denna fånghåla var försedd med ett kraftigt galler till dörr. Den var av rostigt men fortfarande hållbart järn och det hade inte funnits minsta möjlighet att fly. Sara fingrade igen över halsen i cellens dunkel. Två ömmande sårgropar efter tänder vassa som kanyler hade penetrerat huden där, och blodet levrade sig i spåren där det hade runnit utefter nacken och vidare ner mot nyckelbenen. Men, hon kunde inte minnas vad som hade orsakat dom små såren.

Plötsligt eller äntligen kanske, reglades en dörr upp nånstans och hon kunde höra klirret av tunga kedjor falla till golvet. En lykta tändes och en skugga föll över stenplattorna framför gallerdörren. Saras blå ögon blinkade skrämt och hon snubblade bakåt hastigt mot väggen när den okände till slut stannade framför hennes cell.

Hon slogs genast av hur stilig han var. Mörk, lång med ett vasst lite mystiskt leende skrivet över ansiktet som lystes upp av lyktan han höll i handen.
"Min syster, valde att bara nafsa på dig. Det är för att du behagade henne och bedömde att du var av en sort lämplig att leva vidare ett tag. Du kommer att bli en bra tjänarinna till oss båda."

"Nafsa?", Sara visste precis vad han var för något och vad hans syster var för något. Men någonstans intalade hon sig att detta var omöjligt. Sådant fanns inte.

"Jag måste säga att jag är imponerad. Jag hade inte kunnat avhålla mig från en sådan skönhet.", log främlingen och öppnade gallerdörren med sin lediga hand. Till synes utan nyckel. Den gnisslade upp olycksbådande.

"Det är för att fira min systers uppvaknade, som vi väljer att skona dig, för ett tag. Eller så har hon något särskilt i åtanke för dig. Kanske ett öde som skiljer sig från det dina vänner ska komma att få...Jag förresten, är Johan Nattvinge, greve.", han vinkade sin hand att hon skulle lämna väggen och följa med honom.

Sara närmade sig sakta. Den unga studentskan kände sig sårbar i den lilla bikinin och gummistövlarna hon bar inför den välklädde Greven. När hon hade sett honom uppe i hallen utanför biblioteket. Så hade han sett annorlunda ut. Som ett monster, något påminnande om en korsning mellan en pälslös björn och en människa, med fladdermusvingar. Grevens intensiva glittrande ögon spelade över hennes kropp med förtjusning men han lät henne artigt gå först.
"Öde, vad för öde?"
"Att leva som död, vänd från kyrkan. Att aldrig åldras och att för evigt vandra i natten, plågad om du inte får släcka din törst på blod. Ty blod är liv.", svarade Greven medan han som en skugga vandrade bakom henne medan dom gick upp för en trappa.

Råttor kilade längsmed trappstegen och Sara fortsatte efter att ha tryckt sig mot väggen tillfälligt för att undvika dom.
"Aldrig dö, och fortsätta vara ung fast bara leva på natten. Men jag måste dricka blod?"
"Ja!", svarade Greven triumfatoriskt. "Ett passande straff för vad din förfader har gjort, er ankomst har löst en gammal förbannelse och nu är min syster väckt igen.
"Jag är vegetarian vet du?"...
Greven, fnös oförstående.

"Blod från, typ folk eller vadå?", fortsatte Sara.
"Nej, inte nödvändigtvis. Men det är mer sötma i det. Jag finner det ytterst eggande att dricka det från en varm vacker kvinnohals.", log Nattvinge elakt.
"Men jag kan lika gärna dricka det från typ en kyckling eller en gris eller nåt?", Sara vände sig halvt i trappan.

"Ja?, varför ler du flickunge?", Nattvinge såg irriterad ut. Hon log ju. Som om detta var det angenämaste hon kunde tänka sig.
"Du kommer inte att kunna delta i bön och kristen tjänst. Du kommer att liksom jag eggas av rå synd och måste sova bort dagarna.", Greven lät mer förvånad än irriterad över den märkliga reaktion som orden tycktes framkalla hos den unga kvinnan.

"Gud vad härligt!"...Sara kastade sig om hans nacke och pressade sin halvnakna kropp mot honom.
"Gör mig till en sån, vill du slicka mig på halsen eller bara bita?"...
Ögonen tindrade förtjust.
"Dåraktiga kvinna! Har du inte förstått vad jag försöker säga?"
Greven slutade att gorma eftersom Sara snabbt gled ner på knä framför honom. Han stirrade på henne och förstod ingenting, men gjorde inte motstånd när hon började att slita och dra i livremmen till byxorna. Sedan slet hon girigt ner hans underkläder med ett ryck och log.

Johan Nattvinge stod kvar i ren förvåning. Tiderna hade verkligen ändrats konstaterade han för sig själv. Åtminstone när det gäller attityden till vad han själv var och vilken roll kvinnan skulle spela i intima sammanhang. Hennes hand var kan man säga mer ljum än kall. Men inte varm. Vampyrinfektionen rann redan i hennes ådror. Men hon hade inte börjat förvandlas än. Om något så var den kortklippta blonda kvinnan något blek. Men hennes händer var inte kalla som döden riktigt än.

Den unga skönheten särade sina läppar och slöt ögonen sakta. Munnen närmade sig och sög in hans ena pungkula långsamt in i munnen.
"Hhrr? hmm!", Greve Nattvinge spärrade upp ögonen och stirrade framför sig fortfarande totalt överraskad av händelseutvecklingen. Tungan kittlade retfullt under hans säck och fick testiklarna att glida omkring bollandes över hennes tungspets och nafsande läppar. Hon log upp å det fräckaste.

Greven tittade ner och säkrade greppet om lyktan. Han bet kraftfullt om sin egen underläpp för att bibehålla sans och behärskning. Detta fick de vassa tänderna att framkalla eget blod som rann sakta ner över hans egen haka. Medan han skakade lätt av njutningen.

Sara gapade större och sög nu in nästan hela pungen och höll den där en liten stund. Sedan greppade hon om hans lem med handen samtidigt som hon började att lapa tungan uppför Grevens snabbt erigerande stake.

"Så hård du är!", flämtade hon något och lät den rosa tungan glida sakta upp för staken, tills tungspetsen snuddade slickandes över ollonet.
"Vad är du för en slags??"...började Greven men valde att stilla sin egen tunga. Detta var en upplevelse som han inte ville förneka sig själv att få ha. Trots att det var så märkligt.

Kanske arbetade denna kvinna på någon slags bordell, resonerade han tyst för sig själv. Men det var inte vad hennes reskamrater, Ulla och Carmen hade avslöjat för honom tidigare under blodrusets inverkan. Enligt dessa var hon liksom de själva någon nymodig typ av skollärda kvinnor. Johan Nattvinge utgick då från att de var nunnor, om än märkligt klädda sådana. Han hade haft grovt fel i det, uppenbarligen.

Sara svalde nu in hans kuk i munnen och sög till. Ett ploppande läte hörde när hon fullföljde ett helt drag. Sedan tycktes hon samla saliv innan hon spottade på det glänsande ollonet.
"Vad gör du?", Greven chockerades igen.
"Jag bara suger kuk ju?", fnittrade Sara och log med ögonen när hon började igen.

Hon tog den djupt den här gången och började i en rytmisk takt att tillfredställa honom. Munnen kändes våt, varm och välkomnande. Läpparna och ansiktet var vackert och hennes slanka men kvinnliga kurvor, vilka han hade god utsikt över, eggade honom ytterligare. Greven, var tvungen att stödja sig på väggen med handen. Kanske kunde Sara höra hur Nattvinges kloliknande naglar rev långa spår i stenblocken i väggen. Men isåfall visade hon inte det. Snarare ökade hon takten.

"M, m mmm m!"...hon blinkade sexigt med ena ögat som om detta var det godaste hon någonsin smakat och lät den glida djupare ner, ända ner i halsen. Det såg ut som om hon svalde honom hel.
"Åhh!", Greve Nattvinge flåsade nu av upphetsning och tittade storögt ner på henne.

"Gör mig till en. En såndär evigt ung, sexig varelse som du själv. Som inte gör nåt annat än att knulla och ha det coolt, nätterna igenom, okej?", hon log och drog den stora hårda lemmen sakta i handen några gånger.
"Ja...jag det ska jag!", lovade han snabbt och placerade handen på hennes feminint formade men pojkaktigt kortklippta huvud för att dra det tillbaka mot sin bultande lem.

***

Sedan ekade det av ett ihållande manligt vrål från Slottet Nattvinges källarhålor. Ett djupt gutturalt vrål som genljöd genom de nattsvarta skogarna vida omkring genom natten. 

Tiveden 1815

Någon hostade långt bak bland kyrkobänkarnas rader. Detta följdes av ett harklande från någon av de främre raderna samt en dämpad fnysning från någonstans i mitten. Albin DeLacroix torkade en svettig fårad panna från predikostolen och låtsades inte märka det. Långsamt med fumlande fingrar öppnade han istället den heliga skrift. De gulnade sidorna mötte honom och han frös som till is. Stirrandes på de skändade sidorna.

Det fanns bara ett tiotal andra människor i kyrkolokalen närvarande. Resten av bönderna låg sjuka i den blodpest som drabbat socknen. Dessa få som kommit till den urgamla kyrkan blickade upp på sin kyrkoherde med anklagande blickar. Det snöade stilla utanför, trots att det bara var i början av September. Skörden hade slagit fel och jordarna täcktes av frost. Ingen kunde minnas en sådan köldslagen sommar, eller erinra sig om sämre höstväder.

DeLacroix, hostade till igen och plirade mot bibelboken som om han inte ville förstå. Men insåg genast det meningslösa i att ens fortsätta ceremonierna som förberetts för de hundra döda som hittills låg slängda i en grävd massgrav invid kyrkogården. Han tog en sista blick på den sida som låg uppslagen. Täckt som den var i levrat blod, var allt oläsligt.

Utan att säga ett ord, tog kyrkoherden av sig sin vita veckade krage och placerade den ovanpå den gamla boken. Han mötte inte sockenborna med blicken utan klev utan större brådska ner från predikostolen. DeLacroix passerade frågande blickar, misstänksamma blickar eller bara tomt stirrande blickar. Överste Swärdhs vithåriga änka hade sänkt hela ansiktet ner i knäna och vaggade av och an som en tosa. Prästen passerade tyst även henne.

Utan ett ord till avsked gick kyrkoherden mot utgången. Dörren knarrade och gnisslade igen bakom honom. Det var allt. Det var det sista man skulle se av DeLacroix i trakten, i landskapet eller ens i riket, och det sades åratal senare att han hade rest till Spanien, där han hade släkt.

Några år efter det skulle den här kyrkan stå som en övergiven ruin framför en ovanligt stor men igenvuxen kyrkogård. Buskskogarna som vuxit över ängar och fält skulle snart bli en mörk myggbiten sankmark och ödeskog. Till och med timret bedömdes av folket som dröjt sig kvar i omgivningen, som oanvändbart. Inte ens dög det som ved i stugorna då det mest rök och inte brann bra, sade man.

Det var som om landet förgiftats runtomkring det gamla nedbrända slottet. Det vars sotiga grundrester snart skulle täckas av mossa och granris och bli i praktiken osynligt för alla som inte visste att det en gång legat där.

Eftersom inget växte här av värde för bönder, övergavs området. Man tillät det att åtgergå till vildmarken. Jägare och strövare kom förstås. Men de talade länge om illvilliga andar och viskningar i dimman. Somliga av dom försvann i natten och dök aldrig upp igen. Till slut undvek man trakterna helt. Men utan att slå larm eller göra särskilt väsen till myndigheter. Man bara diskret påpekade. Eller så avrådde man ovetande från att resa hit, men utan att förklara vidare om varför.

Tre generationer senare hade de äldsta som mindes avlidit och då föll de lågmälda varningarna i glömska och det var som om godset Nattvinge strukits ur historien och aldrig existerat.

***

1 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

LX

Detta fick nog bli sista delen. Tack, ändå för favven! :)

8/2 kl. 00:00