Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

8/1, 2018 kl. 00:21, av Knacke

Nyår (Middagen)

Del 5 av 5 i serien Förblindad

Hon reser vänsterhanden, som är svept i en lika röd sidenhandske som klänningen och når över armbågen. Den greppar tag om en stor, mörk lem. Jag drar tyst efter andan, chockad över vad jag ser. Jag borde gå därifrån!

 

 

 

De lågklackade lackskorna är mycket skönare än skorna jag burit inne på Julians nattklubb. Cunninghams stora vita villa gnistrar i fasadlampornas sken. Kvällen är kylig så jag sveper kappan tätare om kroppen. Scott Cunningham, sonen i huset, och Nora möter mig halvvägs genom trädgården.

”Katie!”

Jag får ansiktet fullt av Noras burriga, röda hår när hon kramar om mig.

”Hade du inte tackat ja till Scotts inbjudan så hade jag kommit och hämtat dig med våld”, fortsätter min bästa vän mot min axel.

När Nora behagat släppa mig, hälsar jag på Scott, en blond bredaxlad fotbollskille som under hela high school ägt titeln som skolans snyggaste bland sina årskursare. Med tanke på att jag tackat nej till hans förfrågan om jag velat gå med honom på Julbalen, så hade jag blivit lite förvånad när han bjudit mig till sin nyårsmiddag. Kanske han inte känt sig allt för nobbad då han upptäckt att jag inte deltagit i Julbalen överhuvudtaget. Från Nora har jag fått vetat att han bjudit Sophia Serrano istället.

 

Inne i huset tar Scott min kappa och hänger upp den och jag kan inte undgå att märka hur hans blick suger åt sig av min kropp i den lilla, svarta, åtsittande klänningen. Jag har krusat håret och sminkats på salong tidigare på dagen och vävt in diademet (samma som jag haft på mig under mötet med Julian) i min rikliga hårman. Jag känner mig frestad att fråga om Sophia Serrano kommer ikväll, men kommer på att det kan få mig att framstå som svartsjuk.

 

En långbent, smäcker brunett möter mig i matsalen där bordet är dukat för åtta. Om hon inte haft så höga klackar på sig så hade vi varit jämnlånga.

”Shannon”, ler jag och vi kramas milt. Jag och Shannon har inte känt varandra lika länge som jag och Nora, annars skulle hon delat bästa vän-platsen med Nora. Shannon är född i Azerbajdzjan och bodde där sina första tolv år, därför pratar hon med en liten söt brytning.

”Katie.” Shannon svänger med håret. Bakom henne vid snacksbordet står hennes nya pojkvän och pratar med William (Noras pojkvän), som oftast kallas Bill. ”Bra att du kom. Med all skoltid du missat den här terminen så är det en del som varit uppe och nosa på platsen som skolans okrönte drottning.” Hon kastar en blick på Scott. ”Han och Serrano kröntes till snökung och snödrottning.” Jag ser på henne att hon förväntat sig att det skulle ha varit jag och Scott Cunningham.

Shannon har på sig en rakskuren, svart ankelklänning med stålnitar om halslinningen. Det är den klänningen jag sänt henne som julklapp. Det är lätt att köpa kläder åt henne eftersom vi har samma mått. Egentligen brukar jag inte skicka Shannon och Noras julklappar men i år har jag haft fullt upp med att finna Julian Rippner.  

Nora kommer fram och ger mig ett champagneglas. Shannon håller redan i ett.

”Bli inte förvånad om du blivit petad ur hejarklacken när du kommer tillbaka till vårterminen”, fortsätter Shannon. Hon är också hejarklacksledare, faktiskt var det på de träningarna vi bondade. ”Serrano har startat en kampanj.”

”Sophia Serrano?”

”Vem annars?”

Jag kan inte tro det. Jag har aldrig haft något otalt med henne. Det har alltid fungerat bra mellan oss på träningar och matcher.

”Du har kanske märkt att hon inte är här”, säger Nora. ”Men vi kan garantera att hon kommer senare tillsammans med alla andra.”

”Varför har han inte bjudit henne?” frågar jag lågt.

”Det är ganska självklart, va”, svarar Shannon. ”Även fast du nobbade honom så har du gjort ett bättre intryck än den där Serrano.”

Shannons inställning till Sophia Serrano har ändrats drastiskt den senaste tiden. Jag ger tillbaka champagneglaset till Nora och ursäktar att jag måste gå på toaletten. Även fast jag inte har varit i huset tidigare så låtsas jag att jag precis vet vart jag ska.

 

Självklart går jag fel. En smal, vit dörr står på glänt och jag gissar att jag hittat ett badrum. Men det är det inte. Istället befinner jag mig i ett förråd eller jättegarderob. Kläder från aftonklänningar till tunga herrockar hänger ner mot golvet tillsammans med hyllor fulla av kartonger, kartonger som också hindrar en från att ta sig fram. Jag hör ett ljud och blir nyfiken. Och med en känsla av att jag är Lucy från boken Häxan och Lejonet, när den lilla flickan går genom garderoben, gör jag just så och befinner mig i en oväntad värld.

 

Det första jag ser är en kvinna med sitt lockiga, ljusa hår uppsatt som ett kråkbo. Åtminstone tror jag att det är en kvinna för håret är det enda jag ser till en början. Så kommer jag närmare och hon rör lite på sig. Hon sitter på knä, är klädd i en blodröd klänning som åkt upp över de runda låren så kanten av de välformade stjärthalvorna avslöjas. Lampan i taket låter mig se att hennes hy är översållad av små fräknar. De svarta läderstövlarna når upp över knäna.

Hon reser vänsterhanden, som är svept i en lika röd sidenhandske som klänningen och når över armbågen. Den greppar tag om en stor, mörk lem. Jag drar tyst efter andan, chockad över vad jag ser. Jag borde gå därifrån! Ja, det borde jag! Men jag gör det inte.

Kvinnan drar tillbaka huvudet och runkar lemmen lustfullt och när hon åter börjar suga skymtar jag att hon lagt guld på ögonlocken. Mannen stönar till, annars är det enda jag hört smaskandet från lemmen som åkt in och ut mellan kvinnans fylliga läppar.

Mannen är ingen man. Det är Scotts kusin, Taylor! Killen som jag givit min första munkyss till (förutom de oskyldiga kyssarna man delat med mamma och pappa). Taylor som redan i elvaårsåldern ville bli skådespelare. Taylor som pompöst deklamerat att han ingått ett kyskhetslöfte tills han funnit den han ska gifta sig med. Jag har inte sett honom sen han tog studenten i våras, men här står han nu, bakhuvudet lutat mot ett skåp och med ena armen vilande på en hög av kartonger medan han låter den äldre kvinnan arbeta honom med munnen. Nej, nu vill jag inte se mer.

Jag vänder mig om och råkar stöta i en trave med kartonger, de välter så ett gäng av skor faller rakt mot paret. Jag får panik och rusar ut ur garderoben.

 

Ironiskt nog är den första dörren jag störtar in genom ett badrum. Jag kväver skrattet bakom handen. Så pinsamt och löjligt. Varför skäms jag för? Jag ser över mig själv i spegeln, konstaterar att jag är felfri och kliver ut från badrummet.

Utanför står hon! Kvinnan med kråkboet på skallen som jag sett sugit av Taylor. Men hon kan, på närmare håll, bära upp denna bisarra håruppsättning mycket bra, för jag upptäcker att hon är en slående skönhet. Men hennes klädsel! Har Taylor tagit med sig en hora? Klänningen är kortare än min, även om den inte är allt för mycket kortare, men jag skulle aldrig ta på mig de där stövlarna. Kanske handskarna om de varit svarta istället för blodröda och kommer att tänka på Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany´s.  

Kvinnan tar ett steg tillbaka och släpper ut mig men gör sen ingen ansatts att gå in på badrummet. Istället ler hon okynnigt och börjar långsamt dra av sig de långa handskarna, ett finger i taget.

”Du måste vara Katherine”, säger hon, fortfarande med det där leendet. Jag vet inte varför, men jag stirrar som hypnotiserad. Vänsterhandsken glider av och blicken uppfattar en svart tatuering på handryggen. Vad är det för något? Ett … hjärta, uppochnervänt från min vinkel sett.

”Ja”, får jag fram till svar. ”Har … har vi träffats?”

Två av kvinnans vänsterfingrar griper tag om högerhandskens dinglande långfinger och drar av handsken likt hon gjort med den förra.

”Maryann”, presenterar hon sig. ”Men kalla mig Ann.”

”Hur visste ni vem jag var?” får jag ur mig.

Jag står stel som en staty då hon lutar sig närmare. När hon lägger upp händerna på mina nakna axlar skälver jag till. Ögonen är blekt gröna och ögonbrynen är mörkt målade. Hon har färre fräknar i ansiktet än armar och lår. Doften som svävar mot mig är kryddig, lugnande, som rökelsen mamma brukat tända i sovrummet.

Maryann placerar en mjuk kyss på min högra kind och våra läppar snuddar vid varandra när hon drar sig över till min vänstra sida och placerar en likadan kyss där. Dessa läppar som jag nyligen sett omfamna Taylors uppresta …

Med en ofrivillig längtan och nyfikenhet i blodet drar jag mig tillbaka och då doften av henne avtar är det som om hjärnan startar upp igen. Jag tar ett bestämt steg ifrån Maryann. Nu ser jag att hennes högra handrygg kläds av ett tatuerat pentagram.

”Är du här tillsammans med Taylor?” frågar jag bryskt.

Det okynniga leendet är tillbaka och jag får en lustig känsla av att hon vet att jag tjuvkikat på dem.

”Han tog med mig, jag följde.”

”Jaha, ja, ja …” Med en förvirrad känsla går jag fort tillbaka till matsalen.

 

”Hon kunde lika bra klätt sig i en näsduk”, har Shannon viskat till mig innan vi satt oss ner kring bordet och syftat på Maryanns hordress. 

Jag sitter mellan Scott och Shannons pojkvän och misstänker att jag och Scott är kvällens blind date, eftersom vi är de enda som inte anlänt som par. Detta faktum gör mig retlig. Jag och Scott har inget gemensamt förutom att skolans sociala regler utsett oss till den populäraste killen och tjejen. Jag skiter fullständigt i Scott Cunningham, har lagt om mina jaktmarker sen jag bestämt mig för att leta reda på Julian Rippner. Julian, som jag smärtsamt fått veta att jag inte vet något om, men som flyter som en feber i blodet, en besatthet.

Jag petar bistert i min hummerrisotto. Nora och Shannon som sitter mitt emot varandra längst ner pladdrar. Mitt emot mig sitter Maryann och smeker Taylor över armen med sin rödbehandskade hand. På hans finger glänser en guldring i skenet från kandelabern på bordet, den ringen jag hört han satt på sig då han svurit att hålla sig ifrån sex innan han gift sig. Jag ler i mjugg över denna skenhelighet och stoppar silverskeden i munnen.

Maryann berättar livligt om en skidsemester i Kanada och jag öppnar munnen för att ta över konversationen och på så sätt åter finna mig i centrum som jag blivit van vid under high school-tiden. Men jag hejdar mig då jag upptäcker att, inte bara Taylor, utan även Scott, Shannons pojkvän och Bill (Noras pojkvän, som sitter bredvid Maryann), tittar på Maryann som de vore hypnotiserade. Hon har dragit en sidensjal över axlarna för att dölja bysten.

Eller så vill hon bara verka mer mysteriöst erotisk, tänker jag och är knappt medveten om att jag sätter mig på kanten av stolen och skjuter fram bysten. Mina tåspetsar snuddar vid Maryanns och jag drar hastigt tillbaka.  

 

Varmrätten serveras av två tjejer som jag känner igen som förstaårselever. Jag tvivlar på att de kommer få stanna på själva festen.

Maryanns blekgröna ögon glittrar, hon trivs här bland de unga, lättkorrupta. Det är en känsla jag får då jag gång på gång försöker få herraväldet över samtalet, och efter ett tag förstår även mina vapendragare (Nora och Shannon) att vi är på väg att bli åsidosatta. Nora och Shannon har ju till och med blivit satta längst ner vid bordet. Någonting inom mig, en darrande nerv, får min hand att lägga sig över Scotts lår. Det går så lätt. Det enda som krävts är beröring och jag har hans uppmärksamhet igen. Nora och Shannon agerar också och reser sig halvvägs genom varmrätten och drar med sig sina pojkvänner ut.

Varför gör jag det här? Jag är ju inte ens intresserad utav Scott!

Scott ler mot mig och kramar min hand. Fan! Nu måste jag såra honom och det är enbart mitt eget fel!

 

Nora och Shannon kommer in tillsammans med sina pojkvänner och engagerar sig tysta i sin efterrätt. Jag sticker skeden i min egen glass så den liknar ett spett och vrider mig mot Taylor.

”Har du blivit antagen till scenskolan?”

Han skakar på huvudet, men verkar inte nedslagen.

”Han är en skyltpojke!” gapar Scott.

Taylor ler försynt och kör händerna genom sitt tjocka hår. ”Jag har varit med i några reklamfilmer.”

”Verkligen, för vilka då?” frågar jag genuint intresserat.

”Nä, för ett företag som säljer försäkringar och … mja, Adidas funderar kanske på att anlita mig.”

”Adidas?! Men det är ju fantastiskt!”

”Fast jag vill hellre syssla med film. Har en audition för en independentfilm nästa vecka. Det är en kompis till en kompis som producerar och om jag inte får en roll så hoppas jag ändå få vara med bakom kulisserna.”

”Jättebra”, ler jag. ”Låter super.” 

 

Det ringer på Scotts mobiltelefon och när han svarat vänder han sig strax mot mig: ”Katie, har du bjudit hit någon?”

”Nej”, svarar jag oförstående.

Scott smäller ner telefonen i bordet. ”Ja, för det står en man utanför grinden och vill komma in. Det var min pappa som ringde från Oregon.” Han reser sig. ”Jag måste släppa in honom.”

Jag öppnar munnen för att protestera, vill förklara att jag inte alls bjudit in någon extra som Scott tycks tro. Det måste vara någon kamrat till Mr Cunningham. Scott försvinner ut ur matsalen innan någon annan hinner resa sig. För en stund sitter vi och glor på varandra, sen reser vi oss samfällt och går ut i trädgården. Bill tänder en cigarett och ställer sig på tå som om det skulle göra det lättare för honom att se ner till grinden. Det vi kan se är Scotts siluett en bit ner på stengången som lyses upp av marklampor. En annan siluett möter honom och tillsammans börjar de gå mot oss. Med sig har Scott en äldre kille, mörkt hår, blek och med ansiktsdrag som skulle få en skulptör att hänföras. Under armen har han ett silverpaket med svarta stjärnor.

Julian! 

6 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

sobro

Välskrivet!

12/1, 2018 kl. 10:48