Två ensamstående föräldrar träffas i en bar och det visar sig att de har mycket mer gemensamt än de först trott.

Jag hade gått lite åt sidan och betraktade spektaklet lite på avstånd samtidigt som jag tittade efter vad klockan var. Det var inte så ofta jag kunde komma ut och roa mig och jag hade verkligen uppskattat kvällen. Anledningen till att jag kände mig stressad över tiden var att jag hade haft lite svår att skaffa barnvakt till min lilla dotter eftersom mina föräldrar varit bortresta men efter lite strul så hade jag lyckats komma loss. Jag kunde inte, ville inte, tacka nej till inbjudan eftersom det var min uppdragsgivare som bjudit ut mig.

Som ung inredningsarkitekt skulle det dröja många år än innan jag hade gjort mig ett namn, så det var därför det var så smickrande att kunden velat ha just mig. Jag arbetade visserligen på en inte helt okänd arkitektbyrå men min vanliga roll var enbart som assisterande arkitekt då jag egentligen fortfarande lärde mig hantverket. En del egna arbeten hade jag dock hunnit göra och det var ett sådant som min uppdragsgivare sett i en liten independenttidskrift och fått dom att vilja arbeta med mig.

Projektet som sådant var mycket stimulerande och jag hade fria händer med en rejält tilltagen budget så jag hade fått en del avundssjuka kommentarer av kollegorna. Vissheten om att jag efter det här arbetet var att betrakta som etablerad kunde dock för tillfället inte undertrycka den känsla av stress som jag kände.

Kvällen hade börjat bra med en trevlig middag på en av dom mer exklusiva restaurangerna i staden för att sedan sluta på en innekrog. Mina uppdragsgivare var fullt upptagna med att försöka imponera på ett gäng fotomodeller genom att på så kort tid som möjligt göra av med så mycket pengar som möjligt. Det drabbade ingen fattig för företaget i IT-branschen var både välkänt och börsnoterat och levererade rejält med vinster om man fick tro ekonomipressen.

Dom unga modellernas attityd retade mig dock då dom uppträde som om dom vore universums mittpunkt och förväntade sig att alla andra även skulle behandla dom därefter. Det var därför jag gått lite åt sidan men jag kunde samtidigt konstatera att dom unga kvinnorna verkligen var vackra och killarna såg ut som grekiska gudar men det kändes som tomma fasader, skrapade man på ytan så var det ganska tråkigt. Trots detta flockades både den manliga och kvinnliga delen av övriga gäster runt dom vackra modellerna i lönlösa försök att försöka fånga deras intresse.

Jag satt i baren med en drink i handen och iakttog skådespelet som pågick en bit bort. En av dom unga kvinnorna lösgjorde sig från sällskapet och dök upp vid min sida uppe vid bardisken. Den unga blondinen var lång och slank och bysten var oproportionerligt stor helt uppenbart fylld med silikon men på det hela taget så var hon otroligt vacker. Hon log mot mig med ett bländande vitt leende och jag log tillbaka.
- Bjuder du på en drink? Frågade hon.
- Får du inte tillräckligt av beundrarna där borta, svarade jag och nickade mot sällskapet hon kom ifrån.
Hon stelnade till som om hon trott att hon hört fel innan det blixtrade till i ögonen på henne.
- Är du snål eller?
- Knappast, sa jag, - men vad får jag ut av att bjuda dig på en drink?
- Du kan få en puss, erbjöd hon mig frikostigt.
- Tack men det kan jag få hemma så jag avstår, svarade jag och vände blicken åter mot skådespelet framför mig.

Hon fräste till något, vände på klacken och gick med raska steg tillbaka till sällskapet där hon högljutt klagade och pekade i min riktning. Knappt någon brydde sig utom en mörkhårig kvinna som inte tog lika mycket plats som dom övriga kvinnorna. Jag såg hur en av mina uppdragsgivare hivade fram ett kreditkort som han lämnade över och med en trotsig min av överlägsenhet kom den unga bortskämda modellen tillbaks till bardisken. Med en elegant rörelse slängde hon fram guldkortet och beställde fram en flaska champagne.

Med näsan i vädret fnyste hon lite när hon greppade flaskan i ena handen och kortet i den andra och gick med svängande höfter tillbaka till sällskapet. En snabb titt på klockan visade att fem minuter hade passerat sedan jag tittade senast och med en suck drack jag lite av min drink. Den mörkhåriga kvinnan i sällskapet reste sig och kom gåendes mot mig. Hon log mot mig när hon märkte att jag följde henne med blicken.
- Får jag slå mig ner? Frågade hon och pekade på barstolen bredvid mig.
- Var så artig, svarade jag.

Hon log mot mig när jag svepte med blicken över henne och hon var verkligen vacker men jag hade i och för sig inte förväntat mig något annat heller. Jag hade svårare för att fastställa hennes ålder men hon var äldre än det övriga sällskapet även om jag inte kunde säga hur mycket men hon var definitivt modell eller hade i alla fall varit det. Håret var svart och flätat i en fläta som hängde ner över ena axeln, kroppen var lång och slank men inte så extremt smal som den unga blondinen. Hennes byst var proportionerlig och hennes hud var mjukt solbränd. Det som dock verkligen fångade mig var hennes ögon som var stora och bruna och fulla av liv.

- Föll du inte för Viktorias charm? Frågade hon.
- Charm, fnyste jag, - en badboll har mer charm.
Kvinnan vid min sida skrattade till innan hon påkallade bartenderns uppmärksamhet.
- Det vanliga Mika? Frågade han.
- Mika som i Mikas Stockholm? Frågade jag innan hon hann svara bartendern.
Jag kände givetvis till modellförmedlingen med samma namn.
- Ja det vanliga, sa hon till bartendern innan hon vände sig mot mig.
- Och nej! Jag heter Mikaela men kallas för Mika men jag har inget gemensamt med Mikas förutom att det var hon som upptäckte mig.
- Ber om ursäkt, sa jag.
- Ingen fara, sa hon, - du är inte den första.
Hon log mot mig och jag förstod att jag inte gjort bort mig. Sen kom jag på att jag inte presenterat mig.
- Hannes, sa jag och sträckte fram handen.

Hennes hand var liten och varm i min och hon gjorde ingen ansats att släppa mig så efter en stund så släppte jag henne nästan lite generad. Vi pratade lite allmänt som dom främlingar vi var och skall jag vara helt ärlig så var jag nog lite kort mot henne. Mina fördomar speglade fortfarande min bild av henne och jag satt bara och väntade på några dryga kommentarer eller att hon skulle göra sig lustig på min bekostnad.
- Så du är modell, sa jag.
- Inte längre, svarade hon, - jag kom ganska fort på att jag trivdes bättre i andra ändan.
Hon såg nog min frågande min för innan jag hann fråga vad hon menade så fortsatte hon.
- Jag arbetar som fotograf.

Då förstod jag och jag sken upp i ett stort leende. På bara ett ögonblick kände jag att vi hade något gemensamt eftersom jag betraktade fotografer som jämbördiga rent konstnärligt sett. Min sedan tidigare förutfattade bild av henne föll platt till marken och den nya bilden jag målade upp av Mikaela var helt plötsligt intressant. Hon berättade att hon arbetat som modell i New York ett par år innan hon började utbilda sig till fotograf samtidigt som hon arbetade som modell. Av vad jag kunde förstå så hade hon varit ganska framgångsrik som modell och hennes kontakter i branschen underlättade när hon etablerade sig som fotograf.
- Jag är arkitekt, sa jag.
- Jag vet, svarade hon, - dina överförfriskade kamrater upplyste oss om det.
Jag tittade snabbt bort mot sällskapet som precis höll på med att fylla glasen med champagnen som Viktoria hämtat.
- Det är inte mina kamrater, sa jag, - utan mina uppdragsgivare.

Tiden rann iväg fort när Mikaela och jag pratade om än det ena och än det andra. Min drink tog snabbt slut och utan att reflektera över det så försåg bartendern mig med en ny. Det var naturen som gjorde sig påmind om att tiden passerat och nästan lite förfärat så hade jag konstaterat att klockan var närmare halv ett på natten.
- Ledsen, sa jag, - jag har haft jättetrevligt men jag måste hem och släppa barnvakten.
Mikaela tittade lite konstigt på mig.
- Ja jag vet, sa jag, - ingen vidare raggningsreplik att berätta att man är ensamstående småbarnsförälder.
Hon skrattade till innan hon svarade.
- Nej, nej, sa hon, - jag har en liten dotter hemma jag med och jag är också ensam så jag vet hur det är.
Hennes bekännelse överraskade mig eftersom jag inte förväntat mig att en så vacker kvinna som Mikaela skulle sakna sällskap. En i och för sig ganska naiv inställning eftersom vackra människor är som alla andra.
- Här är min lilla Isabella, sa jag och visade ett litet fotografi jag hade i plånboken.
Mikaela fnissade till och rotade runt i handväskan innan hon höll upp ett litet fotografi.
- Och här är min lilla Isabella, sa hon.
Jag tittade skeptiskt först på kortet som föreställde en liten glad färgad tjej som spjuveraktigt log mot kameran och därefter tittade jag frågande på Mikaela.
- Min före detta är färgad, sa hon.
- Min med, sa jag.

Vi tittade en kort stund på varandra innan vi båda började skratta. Överraskade över vår gemensamma bakgrund fortsatte vi att prata. Sannolikheten för att två ensamstående med var sin dotter i samma ålder med samma namn och en färgad förälder skulle träffas borde vara obefintlig men där satt vi. Vi konstaterade att vi hade mycket gemensamt och upptäckten gladde mig och på något sätt så fick det den vackra kvinnan bredvid mig att framstå som lite mer normal.
- Nej nu måste jag gå, sa jag efter att ha konstaterat att klockan var över ett.
- Jag skall nog dra mig också, sa Mikaela.

Vi brydde oss inte om att försöka meddela någon i sällskapet om att vi gick och skall jag vara ärlig så hade nog ingen brytt sig heller för den delen. Innan jag tog avsked av Mikaela utanför innekrogen stod vi och pratade tills min taxi som dörrvakten beställt fram åt mig kom. Med ett kort "hej" gav jag Mikaela en snabb kram och hoppade in i taxin som snabbt tog sig fram på de glest trafikerade gatorna.

Det gjorde nästan ont i mig när jag väckte barnvakten som låg ihopkrupen under en filt i sängen bredvid min dotter. Yrvaken hade hon försäkrat att det inte gjorde någonting och att hon gärna ställde upp igen om det behövdes. Troligtvis så hade de extra hundralapparna jag gav henne en viss påverkan men jag tackade uppriktigt för att hon ställt upp och hjälpt mig. Innan jag gick och la mig så satt jag en stund på sängkanten och tittade innan jag försiktigt strök Isabella över huvudet. Hon var verkligen mitt allt och jag önskade att jag hade mer tid att spendera tillsammans med henne.

*
Veckan fortsatte på som vanligt och kunderna jag varit ute tillsammans med hade mycket riktigt inte märkt när jag gått. Faktum var att dom inte kom ihåg när dom gått själva heller så ingen skada var skedd. Projektet närmade sig i alla fall slutet och vi hade bestämt ett datum för invigning av dom nya lokalerna och till min stora lättnad så höll tidplanen. Min chef hade kallat in mig på kontoret och hon hade berättat att alla inblandade parter var mycket nöjda med mina insatser och att jag därför hädanefter inte längre skulle vara assisterande arkitekt utan ordinarie.

Jag satt på mitt kontor och funderade en dryg vecka senare över vad mitt avancemang skulle innebära förutom rejält högre lön när receptionen anmälde att jag hade besök. Mycket frågande hade jag gått ut till receptionsdisken för att ta reda på vem som sökte mig. Döm om min förvåning när jag fick se Mikaela stå där.
- Hej, sa hon och gav mig en kort kram.
- Hej, svarade jag och besvarade hennes kram lite försiktigt.

Den korta kramen kom oväntat men var tillräckligt för att jag skulle bli osäker och det var något skakig som jag tog med Mikaela till fikarummet. Jag kunde känna mina kollegors avundsjuka blickar på den vackra kvinnan som gick vid min sida och jag själv försökte snegla så mycket jag kunde på henne utan att det skulle märkas.

Mikaela tittade på dom inramade arkitektritningarna som fanns på väggarna i fikarummet medan jag ordnade kaffe. Med en kopp kaffe i vardera handen stod jag tyst och tittade på den vackra kvinnan som noga studerade en av ritningarna. Benen beklädda med leggings var väldigt långa och välformade och försvann in under den korta klänningen. Hon snurrade runt och mötte min blick med ett leende. Jag kunde inte undgå att låta bli att snegla på hennes byst som skymtade under hennes klänning.
- Skall vi? sa hon och tog en av kopparna ifrån mig.
- Visst, sa jag och tog med henne till mitt kontor.

Eftersom jag viste att det skulle bli en massa snack bland kollegorna så stängde jag inte dörren om oss och eftersom alla väggarna bestod av glas så skulle alla ändå se vad som hände. Nyfiket tittade Mikaela på ritningen som satt uppspänd på mitt ritbord och lite frågande så hade hon tittat på mig. Tacksamt hade jag berättat hur jag hade tänkt mig och ganska fort så hade jag målat upp en ganska klar bild av hur det skulle bli. Mikaela nickade och ställde en fråga lite då och då innan hon rätade på sig och vände sig mot mig.

- Du undrar väl vad jag gör här? Frågade hon rakt på sak.
- Lite nyfiken är jag allt, svarade jag.
Hon log lite mot mig innan hon fortsatte.
- Det var ganska trevligt sist vi träffades så jag skulle gärna vilja lära känna dig lite bättre, sa hon.
Jag kunde ana en svag rodnad i hennes ansikte och hon var nog inte helt bekväm i situationen tänkte jag även om hon hade varit rakt på sak. Tacksamt tog jag emot hennes invit eftersom jag själv aldrig hade vågat föreslå henne någonting eftersom hon var alldeles för vacker och jag brukade aldrig känna mig komfortabel i närheten av vackra kvinnor.

- Det är invigning av mitt senaste projekt nästa vecka, sa jag, - vill du följa med som mitt sällskap?
- Jag är redan inbjuden, sa hon.
Innan jag mycket förvånad hann fråga om hur det var möjligt så fortsatte hon.
- Dina kunder bjöd in oss alla, sa hon, - men jag går gärna med som ditt sällskap.

Det irriterade mig lite att det skulle springa en massa uppblåsta modeller på invigningen men jag kunde samtidigt konstatera att det inte var mitt val! Min uppdragsgivare bjöd in vilka gäster dom ville och ville dom ha lite vackra människor där så fick dom stå för det beslutet. Jag viste redan att stora delar av pressen var inbjudna så det skulle oavsett vilka som var där bli ett erkännande för min egen del och det finns ju ingen dålig publicitet sägs det. Närvaron av en samling fotomodeller skulle säkert ge rubriker och därmed skulle sannolikheten öka för att mitt och arkitektbyråns namn skulle uppmärksammas.

Vi gjorde snabbt upp om var vi skulle träffas och Mikaela insisterade på att hon skulle hämta upp mig då jag ändå bara skulle ha huvudet fullt av allt som hade med invigningen att göra. Tacksamt hade jag accepterat hennes förslag och i mitt stilla sinne så kunde jag konstatera att Mikaela inte bara var vacker utan hon hade även en stor förmåga att sätta sig in i andras situation.

*
Tiden fram till invigningen försvann fort och jag glömde nästan bort att jag skulle bli upphämtad av Mikaela men den aktuella kvällen så stod jag iklädd smoking utanför porten till huset där min lägenhet låg. Jag såg nog ut som en fågelholk i ansiktet när Mikaela svängde upp framför mig i sin lilla exklusiva BMW roadster och hon hade flinat glatt åt min dumma uppsyn. Bil var något som jag själv fått prioritera ner för att ha råd med mitt boende och min tio år gamla fransman var inte mycket att hänga i granen. Nästa chock kom när jag såg hur Mikaela var klädd! Den svarta cocktailklänningen satt som ett andra skinn på henne och presenterade hennes kropp på ett mycket sympatiskt sätt.

- Hoppa in, sa hon, - vad fin du är förresten.
- Tack, sa jag, - detsamma.
Jag trängde mig ner i den lilla sportbilen och aggressivt körde Mikaela iväg innan jag hunnit spänna fast säkerhetsbältet.
- Hur får du in en fyraåring med alla tillbehör i den här bilen? Frågade jag lite avundsjukt.
- Det går inte, svarade hon, - när Bella skall med så får jag ta kombin istället.

Hon flinade lite åt mig innan hon åter koncentrerade sig på den aggressiva bilkörningen. Det var med en aningen skakiga ben jag lättad hoppade ur den lilla sportbilen och det kändes nästan skönt att ha fast mark under fötterna. Mikaela slöt upp vid min sida och i en liten armkrok gick vi in till den väntande invigningen.

Trots kaoset när vi kom in där fotomodeller och direktörer trängdes med journalister så blev det en viss uppståndelse när vi steg in i lokalerna. Snabbt hade jag presenterats för de församlade gästerna som ansvarig arkitekt och ståendes vid sidan om VD:n när han klippte det blågula bandet så bländades jag nästan av alla fotoblixtar. Mikaela fanns vid min sida och med ett leende vek hon inte en tum utan armkroken hon kopplat om mig behöll hon hela kvällen.

- Du fattar väl att du kommer bli omskriven nu? Frågade hon viskande när hon lutade sig emot mig.
- Hur menar du? Frågade jag tillbaka.
- Större delen av pressen är här i kväll och det är verkligen ett spektakulärt kontor du ritat, sa hon, - att du dessutom släpar runt på en gammal fotomodell triggar nog dom flesta skvallerreportrar.

Jag tittade lite skeptiskt på henne och hon flinade lite finurligt mot mig så jag kunde inte avgöra om hon var allvarlig eller om hon drev med mig. Något större intresse för oss visade dock inte den samlade pressen utan det var fotomodellerna och den stolta VDn som fångade allas intresse vilket jag inte hade någonting emot eftersom jag fördrog att hålla en låg profil. Kvällen innebar ändå mitt genombrott som inredningsarkitekt och detta tillsammans med den vackra kvinnan som fanns i mitt sällskap fick mig att må mycket bra. Ett par glas champagne innanför västen gjorde nog sitt till med men faktum kvarstod, jag var mer än nöjd med hur allt hade utvecklat sig.

Det enda molnet på min himmel var faktiskt Mikaela för jag kunde inte räkna ut vad hon egentligen ville! Att hon som kvinna skulle vara intresserad av mig som man trodde jag inte en sekund på, det fanns män som såg betydligt bättre ut än jag, så det måste vara något i min yrkesutövning som attraherade hennes fotografiska sida. Hennes uppträdande gav mig inga ledtrådar heller så jag behandlade henne så korrekt och professionellt jag kunde även om jag blev lite mindre formell ju mer champagnen började verka.

Jag var nog inte helt nykter när Mikaela hjälpte mig ut till bilen efter att vi lämnat invigningsfesten som inte visade några tendenser på att närma sig slutet. Det susade betänkligt i mitt huvud och jag var tacksam att den lilla sportbilen var nercabbad under färden hem.
- Klarar du dig själv? Frågade Mikaela när jag på vingliga ben klättrade ur hennes bil.
- Inga problem, svarade jag och försökte fokusera på ytterdörren.

Isabella var hos mina föräldrar så jag kunde rumla in utan att behöva ta någon hänsyn vilket var ganska bra för jag kände att jag var lite mer berusad än jag brukade bli när jag var ute. Ändå så lyckades jag hänga undan smokingen ordentligt innan jag stupade i säng och somnade för att sova hårt tills telefonen väckte mig nästa dag.

Det var min mamma som ringde vid elvatiden morgonen därpå och undrade om jag inte skulle komma ut och äta lunch. Trött hade jag accepterat erbjudandet och det var inte förrän jag tagit en ordentligt kall dusch och fått i mig lite kaffe som jag kände mig som en människa igen. Framåt ett åkte jag hem till mina föräldrar som bodde i förorten i ett egnahemsområde. Isabella var som vanligt överlycklig att se mig och hon kastade sig om halsen på mig när jag kom.

Middagen förflöt lugnt när min mobiltelefon ringde. Det var Mikaela som undrade om jag överlevt gårdagen och jag hade skrattat gott åt hennes referat av kvällen. Mina föräldrar tittade nyfiket på mig under mitt samtal med Mikaela och när vi avslutat samtalet så väntade dom förväntansfullt. Jag hade inte kunnat slingra mig på något sätt utan hade fått berätta hela historien inklusive mötet med Mikaela.

- När får vi träffa underverket? Frågad mamma slutligen.
- Lägg av, sa jag, - det är inget mellan oss.
- Ha! Det tror du inte ens på själv, sa hon med ett flin.
Hennes kommentar sjönk djupt in och i mitt stilla sinne så kunde jag konstatera att någonstans i mitt inre så fanns det ett litet intresse för Mikaela som gick utöver det rent yrkesmässiga. Lite besvärad undertryckte jag känslan med att konstatera att Mikaela var alldeles för vacker för att vara intresserad av mig av någon annan anledning än en rent konstnärlig. Jag lyckades koppla bort tankarna på Mikaela men någonstans i mitt undermedvetna gnagde ändå en känsla av osäkerhet.

*
Invigningen innebar verkligen mitt genombrott och förfrågningarna strömmade in de närmaste veckorna till arkitektkontoret och jag kunde välja och vraka mellan uppdragen. Många projekt lyckades vi styra över till våra övriga arkitekter så på det hela taget så var det en framgång för byrån. Uppmärksamheten av min person i pressens vimmelsidor var tack och lov måttlig och inskränkte sig till några fotografier där undertexterna beskrev mig som en "ny talangfull arkitekt". Jag väcktes ur mina grubblerier av att telefonen ringde.

- Hej! Det är Mikaela, sa hon, - Undviker du mig?
- Nej, sa jag uppriktigt.
Jag hade inte kunnat förmå mig att höra av mig till henne eftersom jag inte var säker på hennes intentioner eller mina egna känslor men jag var tacksam för att hon ringde även om jag hade dåligt samvete för att jag inte gjort det.

- Jag skall göra ett fotojobb i helgen, sa hon, - vill du följa med och titta?
En sådan inbjudan kunde jag inte neka till så jag accepterade och jag kunde höra på Mikaela hur glad hon blev.
- Bra, sa hon, - jag hämtar dig vid nio på lördag.

Jag såg verkligen fram mot att få träffa henne igen och dom få kvarvarande dagarna fram till helgen kändes omänskligt långa. Mina föräldrar accepterade glatt att ta hand om Isabella när dom fick höra orsaken. Klädd i lediga och oömma kläder stod jag som jag gjort en gång tidigare utanför min lägenhet på trottoaren och väntade på att Mikaela skulle hämta upp mig. Den svarta exklusiva Lexusen svängde upp framför mig och Mikaela vinkade glatt åt mig att hoppa in.

- Hej, sa hon och gav mig ett stort leende.
- Hej, besvarade jag hennes hälsning med och log minst lika stort tillbaka mot henne.
Mjukt gled hon ut i trafiken och med vår senaste biltur i minnet så förvånades jag av hur mjukt hon körde. På något sätt så uppfattade hon nog min förundran för hon log mot mig och sa:
- Sportbilen skall köras tufft men familjebilen skall bara glida fram.
- Jag föredrar familjevarianten, sa jag och skrattade åt hennes kommentar.
- Vad kommer att hända idag? Frågade jag nyfiket.
- Vi skall ta lite sportiga bilder åt ett varumärke som du verkar bekant med, sa hon och nickade mot min tröja.

Jag tittade ner mot det välkända varumärket som prydde min tunna tröja. Resan gick fort för jag kände mig verkligen komfortabel i Mikaelas sällskap och samtalet flöt lätt. Till min stora förvåning var det ingen som reagerade på att jag var med utan alla hälsade som om det var självklart att jag var där. Mikaela presenterade mig som arkitekt för sin kunds representant och så var det med det. Jag hade aldrig varit på någon fotosession tidigare så jag hade inget att jämföra med men det hela verkade mycket professionellt och Mikaela styrde det hela med järnhand. En av modellerna var Viktoria och hon var inte lika högfärdig som när vi träffats sist utan hon agerade även hon enligt min mening mycket professionellt.

Efter avslutad fotografering kom Mikaela fram till mig fortfarande överbelamrad av kameror och objektiv. Jag kunde inte undgå att le åt henne för jag uppskattade verkligen hennes uppenbarelse.
- Står du här och myser? Frågade hon.
- Myser och myser vet jag inte men det har varit mycket lärorikt, svarade jag.
- Får jag ta ett kort på dig?
- Visst, svarade jag smickrad.
Hon arrangerade snabbt hur jag skulle stå och tog en snabb rad med foton samtidigt som hon berättade hur jag skulle vrida och vända på mig.
- Rena proffset, sa hon med ett skratt när hon var klar.
- Visst, sa jag ironiskt med ett skratt till svar.
- Skall vi äta lunch tillsammans? Frågade hon.
- Gärna, svarade jag.

Hon stuvade snabbt in sin utrustning i bilen och efter att ha tagit farväl av alla inblandade for vi iväg. Jag passade på att fråga lite om några undringar jag hade om fotograferingen och hon förklarade pedagogiskt. Efter en liten stund svängde vi in mot en golfbana och jag anade att vi skulle äta där.

- Enda stället där man vågar ställa ifrån sig bilen utan att släpa med sig alla kameror, förklarade hon när vi hoppade ur bilen.

Mikaela var tydligen välkänd för all personal och en del besökare hälsade på henne och hon hälsade glatt tillbaka till alla. Av någon konstig anledning så har golfrestauranger ofta väldigt bra mat och utan att själv vara golfare så antog jag att det berodde på alla affärsmöten som genomfördes på golfbanan. Lunchen var precis lika trevlig som jag förväntade mig att den skulle vara för Mikaela var precis så behaglig att prata med som hon varit hittills dom gånger vi träffats.

- Gör du något speciellt i kväll? Frågade hon.
- Nej, svarade jag, - hur så?
- Det finns en liten japansk restaurang i stan som är riktigt bra och där jag känner ägarna, sa hon, - vill du följa med?
- Hemskt gärna, svarade jag, - det borde inte bli några problem för mina föräldrar att ta Isabella.
- Bra, sa hon.
Trots hennes protester så betalade jag lunchen.

*
Den lilla japanska restaurangen var enkelt inredd och den lilla japanska damen som tog emot oss hälsade igenkännande på Mikaela som artigt besvarade hälsningen. Vi blev visade till ett litet undanskymt bord där vi slog oss ner.

- Nej, sa Mikaela när jag greppade menyn, - det vi skall äta finns inte på menyn.
Vi satt och prata om det mesta medan vi åt den fantastiskt goda sashimin.
- Hur var ditt ex? frågade Mikaela.
- Egoistiskt och ganska omogen tror jag, svarade jag, - jag är en person som ger och hon tog verkligen bara.
- Förstår det. Ungefär som för mig. Vad hände när Isabella kom till då?
- Jag trodde hon skulle klara det men efter ett år övergav hon oss och jag stod där själv. Så här i efterhand så har jag förstått att hon bara använde mig för att få svenskt medborgarskap och så fort hon fått det så drog hon.
Mikaela såg lite förskräckt ut så jag fortsatte.

- På något sätt så förstod jag nog hur det låg till och eftersom hon inte brydde sig om Isabella som jag verkligen avgudar så tror jag att hon bara födde henne för att hålla mig kvar i äktenskapet tills hon fått sitt medborgarskap.
Jag smuttade lite på det varma risvinet innan jag fortsatte.
- Hur som helst så dök hon inte upp när jag ansökte om skilsmässa och domstolen gav mig ensam omvårdnad av Isabella och jag har ärligt talat inte hört av henne sen hon försvann.
Mikaela klappade mig lite tröstande på handen och log mot mig.
- Ingen skada skedd, sa jag, - hur var det med ditt ex då?
- Ja vad säga! Han var modell och det var ett ganska ytligt förhållande. Han fick kalla fötter så fort jag blev gravid och lämnade mig fortare än det tar att berätta.

Hon skrattade till lite och skakade på huvudet som om hon tänkte på något gammalt minne. Mikaela hade fortfarande sin hand ovanpå min och jag tog den försiktigt i min och kramade den lätt samtidigt som hon fortsatte berätta.

- Vi hade gift oss impulsivt Vegas-style, sa hon och tittade lite frånvarande på en punkt bakom mig, - Vi skiljde oss fortare än vi gifte oss och tack vare att Isabella är född i USA så är hon amerikansk medborgare och både hon och jag får ett rejält underhåll så ingen skada är skedd och han vill precis som ditt ex inte träffa Isabella.
Jag förundrades över att våra historier var så lika. Efter ett tag så kändes det som om jag kände Mikaela ganska bra. Hon var en varm människa som det bara inte gick att tycka illa om, hon hade alltid nära till skratt och hon var intelligent.

- Jag tänkte bearbeta bilderna jag tog idag i morgon, vill du vara med?
- Visst, svarade jag.

Jag hade aldrig sett hur en professionell fotograf hanterade digitalbilder tidigare så det kunde säkert bli intressant samtidigt som jag fick vara nära Mikaela. Trots mina protester så fick jag inte betala utan Mikaela nickade bara mot den lilla japanska damen när vi gick och jag förmodade att hon visste hur hon skulle agera.
Vi promenerade lite planlöst samtidigt som vi pratade och efter en stund så var vi nere vid hamnen. Att vistas på hav och vatten hade aldrig fascinerat mig, utan snarare tvärt om, men jag uppskattade utsikten över en blank spegelyta och just den här kvällen så var havet kav lugnt.

- Vackert, sa jag.
Jag kunde höra hur Mikaela hummade instämmande vid min sida när jag plötsligt kände hur hennes hand kom insmygande i min. Jag tittade lite förvånat på henne men hon tittade bara ut över den lugna havsytan.

- Det är sådant här som verkligen betyder något i livet, sa hon kryptiskt.

Jag vågade inte fråga vad hon menade men jag hummade lite och höll med. Mikaelas hand var liten och varm i min och vi promenerade långsamt längsmed småbåtskajerna bort mot friluftsbadet samtidigt som vi samtalade. Jag hade en pirrande känsla i magen och jag visste vad den betydde men jag var alldeles för osäker för att våga tro på den.
Det hade mörknat rejält och blivit lite kyligt i luften när vi kom tillbaka till Mikaelas bil. Mikaela vände sig mot mig utan att släppa min hand.

- Jag har haft mycket trevligt ikväll, sa hon och log.
- Det samma, svarade jag och log tillbaka.
- Vi syns imorgon, sa hon och gav mig en kram.

Det var en varm och mjuk kram jag fick och jag besvarade den med hela mitt hjärta. Mikaela vinkade glatt åt mig innan hon gled iväg i sin Lexus och jag vinkade tillbaka. Tankfullt gick jag långsamt hemåt. Att jag fått känslor för Mikaela var jag helt klar över och att Mikaela var intresserad av mig på ett eller annat sätt var jag också ganska säker på. Frågan var om jag skulle våga släppa in henne eller om rädslan för att åter igen bli sårad skulle segra.

*
Mikaela bodde i ett av dom lite finare kvarteren. Huset var en stor funkisvilla med utsikt över havet. Jag kände mig som kusinen från landet när jag ringde på med Isabella på armen.
- Hej, sa Mikaela när hon öppnade, - kom in.
- Tack, svarade jag och steg in.

Jag fick sätta ner Isabella på golvet när jag skulle ta av mig skorna och hon slog armarna om mitt ena ben och begravde blygt ansiktet i mina byxor. Mikaela skrattade lite och satte sig på huk.

- Hej, sa hon och höll fram handen, - jag heter Mikaela, Vad heter du?
Isabella kramade bara mitt ben hårdare när jag skrattandes satte mig på huk jag med.
- Mikaela är inte farlig, sa jag, - kan du inte berätta vad du heter?
Isabella tittade upp på mig med sina stora bruna ögon och sen tittade hon blygt på Mikaela.
- Isabella, viskade hon.
- Vad fint namn du har, sa Mikaela, - vet du om att jag också har en flicka som heter Isabella?
Isabella skakade på huvudet och kramade mig hårt.
- Skall vi gå och se om vi hittar henne? Frågade Mikaela.

Jag reste mig upp och tog en blyg Isabella i handen och så följde vi efter Mikaela in i huset. Det var verkligen fint inrett med mestadels moderna möbelklassiker som passade utmärkt till husets funkisstil. Vi kom in i ett rum som helt uppenbart var ett barnrum och bredvid Mikaela som satt sig på huk stod en otroligt söt lite flicka med svart lockigt hår och stora bruna ögon.
Jag satte mig på huk bredvid Isabella och hon kramade mig hårt samtidigt som hon tittade nyfiket. Det tog inte många minuter förrän isen var bruten och Mikaela och jag var bortglömda. Vi stod och tittade ett tag på tjejerna när dom gick lös bland leksakerna.

- Kom, sa Mikaela och tog min hand, - jag tror Bellorna klarar sig själva nu.
Tillsammans lagade vi till en enkel middag i köket och Mikaela rörde sig vant mellan alla skåp och lådor. Hon log mot mig när jag lite förvirrat letade efter redskap bland alla lådorna. Matlagning hade alltid varit ett av mina stora intressen och ganska snabbt så insåg jag att det gjorde även Mikaela. Det dröjde inte länge förrän vi fick gå och hämta barnen så att vi kunde äta.

Fascinerat tittade jag på barnen och förvånades över hur snabbt dom funnit varandra. Dom lekte som om dom aldrig gjort annat och vi fick nästan släpa ut dom till köket. Köttbullarna dom fick var snabbt borta och både Mikaela och jag kunde andas ut och njuta av vår egen mat.
- Vill du se bilderna? Frågade hon när vi ätit färdigt
- Självklart, sa jag.

Mikaela tog mig med till en liten fotoateljé och på ett skrivbord stod en Macintosh med den största skärm jag någonsin sett. Snabbt klickade hon upp bilderna och jag kunde bara imponeras av hur duktig hon var! Efter en stund så klickade hon fram bilderna hon tagit på mig.
- Dom är ju jättebra, sa jag överväldigad.
- Bra fotomaterial, sa Mikaela och skrattade.

Jag kände mig lite generad när hon stängde ner datorn och vi lämnade ateljén. Det var tyst i huset och vi smög bort till Isabellas rum. Dom båda tjejerna låg utklädda till prinsessor och sov i den stora sängen som såg ut som ett sagoslott. Mikaela kröp in i min famn och jag slog armarna om henne.
- Vad söta dom är, sa hon.
Jag hummade lite till svar.
- Vill du komma på middag nästa lördag? Frågade jag, - mamma och pappa tar Isabella.
- Jätte gärna, svarade hon och vände sig om i min famn.

Mikaela var bara centimetrarna kortare än mig och vi stod med ansiktena bara en decimeter ifrån varandra. Hennes ögon var blåa och varma och det kändes som om hon kunde se mina tankar. Mikaela lutade sig den sista lilla biten mot mig och fjäderlätt vidrördes våra läppar.
- Längtar till nästa helg, sa hon och sprack upp i ett stort leende.
Jag besvarade hennes leende och smög försiktigt efter henne in i rummet. Försiktigt lyfte jag upp min sovande Isabella och hon suckade till lite besviket i sömnen.
- Jag kan få prinsessutstyrseln nästa helg, viskade Mikaela samtidigt som hon gav mig en kram.
- Bra, viskade jag tillbaka och besvarade hennes kram.

Isabella sov hela vägen hem och jag lyckades att få henne i säng utan att hon vaknade. Tandborstningen blev det inte så mycket med men hon skulle nog överleva. Jag var egentligen inte trött när jag kröp ner i min egen säng utan Mikaela snurrade i mitt huvud men jag somnade ändå ganska omgående och sov drömlöst hela natten.

*
På tisdagen ringde Mikaela och jag kunde höra på henne hur upphetsad hon var. Hon hann knappt säga att det var hon innan hon gick rakt på sak.
- Jag visade mina bilder igår för min uppdragsgivare, sa hon, - och jag hade med bilderna på dig!
- Jaha, svarade jag lite osäkert.
- Dom blev alldeles till sig och ville absolut använda bilderna!
Jag hörde vad Mikaela sa men jag förstod inte och förmodligen så hörde Mikaela det.
- Dom vill använda bilderna på dig i sin nya katalog, sa hon.
- Nej, sa jag osäkert.
- Jo! och dom har även sett bilderna på ditt kontor och dom har redan tagit kontakt med din gamla uppdragsgivare för att få fota där, sa hon upphetsat.
- Men, men, mumlade jag.
- Jag skall ringa till din chef nu men jag ville berätta för dig först, sa hon.
- Vänta, sa jag när det började gå upp för mig vad det handlade om.
- Vi hörs, sa hon och la på.

Jag satt nog lite som i chock och försökte fatta vad som hänt. Jag fick inget vettigt gjort innan lunchen och när min chef kom in till mig och stängde dörren om sig med ett stort leende på sina läppar så förstod jag att hon pratat med Mikaela.
- Jag har haft ett mycket intressant telefonsamtal, sa hon.
- Jaha, svarade jag.
- Du fattar nog inte vilka möjligheter det här öppnar upp, sa hon upprymt.

Hon bubblade på entusiastiskt och allt jag fick ur mig var korta "ja", "jo" och "nä". Hon försvann lika fort som hon kommit och jag satt ensam kvar lika oförstående som tidigare. På fredagen så blev jag inkallad till chefens kontor där även vår styrelseordförande fanns med. Mycket osäker slog jag mig ner i en av fåtöljerna som fanns.

- Hannes, sa chefen, - sen du ritade det där kontoret så har det bara gått spikrakt uppåt.
Jag svarade inte eftersom jag inte viste vad jag skulle säga.
- Byrån har fått ett erbjudande som vi inte kan tacka nej till, fortsatte styrelseordföranden.
- Vi har blivit erbjudna ett samarbete som kommer att vara mycket förmånligt för vår arkitektbyrå och allt är din förtjänst Hannes! Sa chefen.
- Vi är villiga att erbjuda dig en ägarandel i byrån om du accepterar erbjudandet, sa styrelseordföranden.

Det bokstavligen snurrade i mitt huvud när jag fick hela upplägget klart för mig. Jag skulle rita klädesföretagets nya huvudkontor och dom fick använda Mikaelas fotografier av mig och arkitektbyrån i sin marknadsföring. Det var egentligen inget svårt val men jag bad ändå om betänketid över helgen så att juristerna skulle kunna upprätta alla handlingar som behövdes.

- Mycket klokt beslut, sa min chef, - det visar bara att vårt erbjudandet om delägarskap var rätt.
Jag satt på mitt kontor och funderade över vad som hänt. Min ekonomi skulle förändras drastiskt till det bättre samtidigt som mitt inflytande på byrån skulle öka. Min status som arkitekt hade redan börjat klättra och jag var inte längre ett anonymt ansikte i den stora gråa massan. Mitt i all denna uppståndelse så var det enda jag kunde tänka på Mikaela! Vad ville hon? Och vad ville jag?

Mikaela var sprudlande glad när jag ringde och berättade vad som hänt. Hennes entusiasm smittade av sig på mig och efter en stund så var vi som tjattrande småbarn. Någonstans långt inne i mig så viste jag vad jag kände för Mikaela men jag vågade inte tro att hon kände det samma!

*
Jag hade precis satt in huvudrätten i ugnen när Mikaela ringde på dörren. Hon sken som en sol när hon gav mig en kram och jag stod lite nonchalant lutad mot väggen och tittade på henne när hon tog av sig ytterkläderna.
- Här, sa hon och sträckte fram ett litet paket.
- Tack, sa jag.

Jag tog emot det lilla paketet och drog mig längre in i lägenheten med Mikaela nyfiket följandes efter mig. Lägenheten var ett penthouse och jag hade ritat hela huset och passat på att rita min drömlägenhet. Det var en ganska stor tre i etage med en spiraltrappa upp till sovrummet som låg med en inomhusbalkong ut mot vardagsrummet som var öppet upp till nock. Hela kortväggen i vardagsrummet var av glas och jag kunde öppna upp ett stort parti för att komma ut på en terrass på närmare 50 kvadratmeter.

- Wow, sa Mikaela när hon såg det kvadratmeterstora fotografiet av Skin på väggen.
Jag viste att hon skulle gilla det och jag bara log mot henne.
- Ursäkta att jag frågar men, sa hon, - Corbijns foton brukar vara rätt så eftertraktade.
- Jag har fått det av Anton, svarade jag, - genom en tillfällighet så ritade jag hans ateljé som mitt examensarbete.

Mikaela bara tittade på mig som om hon hört fel och jag skrattade åt henne samtidigt som jag korkade upp en vinflaska. Med var sitt vinglas i händerna så tog jag med Mikaela runt på en liten husesyn och hon kommenterade med beundran i rösten lägenheten. När jag berättade att det var jag som ritat huset så skakade hon bara på huvudet och skrattade.
Mycket hungriga satte vi oss för att äta när timern till ugnen upplyst oss om att maten var färdig. Vi kompletterade varandras historier om det som hänt i veckan och jag förstod att Mikaela haft en stor del i det som hänt. Om hon inte visat dom där fotografierna på mig för sin uppdragsgivare så hade förmodligen ingenting hänt men nu var jag på väg mot ett delägarskap i byrån.

Långsamt gled samtalet över i lite mer lättsamma ämnen och när vi kom in på desserten så pratade och skrattade vi om vartannat. Jag trivdes verkligen i Mikaelas sällskap och om hon inte signalerade helt fel så var jag ganska säker på att hon uppskattade mitt sällskap med. Vi skrattade gott åt Viktorias uppträdande första kvällen vi träffats och Mikaela kunde bara bekräfta att hon var så självupptagen som jag befarat.

- Du förstod aldrig att Viktoria försökte ragga upp dig den där kvällen? Frågade hon.
- Nej, sa jag förvånat.
- Jag märkte det och det var därför jag kom fram till dig. Viktoria blev så förvånad att du inte reagerade som alla andra killar brukade göra, sa hon.
- Att jag inte föll för hennes charm menar du?
- Precis, sa hon, - vi hade sett dig direkt på kvällen och dom pratade ganska mycket om dig men det var först när du avvisade Viktoria som du blev intressant.
- Hur menar du? Frågade jag osäkert.
- In i det sista så är du osäker, sa hon och log mot mig, - du är väldigt attraktiv Hannes och jag vill väldigt gärna ha dig.

Jag vågade fortfarande inte tro på det den vackra kvinnan framför mig sa. Mikaelas mjuka varma hand gled upp över min och jag besvarade hennes handtryckning. Hon reste sig långsamt upp utan att släppa min hand och ställde sig bredvid mig. Med Mikaelas ena hand i min nacke så reste jag mig upp och vände mig mot henne.
Hon log mot mig innan hon gav mig en prövande kyss. Hennes läppar vidrörde mina fjäderlätt och när jag kände hennes tunga mot mina läppar så släppte jag in henne. Mikaela slog armarna om min hals och med mina händer om hennes midja så drog jag henne intill mig samtidigt som jag besvarade hennes kyss.

Jag vet inte hur länge vi stod där men efter en stund så gled Mikaela ur min famn och med min ena hand i sin så började hon gå mot spiraltrappan upp till sovrummet. Väl uppe så stannade hon bara och jag gled upp med mina händer över hennes rygg bakifrån och svepte undan hennes fläta så att hennes långa nacke blottades. Mjukt gav jag henne en puss i nacken och Mikaela stönade till svagt samtidigt som hon lutade huvudet framåt och åt sidan.

Uppmuntrad av hennes inbjudan så fortsatte jag att pussa mig fram och ner över hennes hals. Mikaela pressade sin kropp mot mig och hennes rumpa trycktes hårt mot mitt stånd. Försiktigt började jag att dra ner dragkedjan i hennes klänning. Långsamt smekte jag axelbanden av hennes axlar och med ett svagt rasslande så rasade klänningen ner längsmed Mikaelas kropp och lade sig i en ring runt hennes fötter.

Hennes underkläder var svarta och av högsta kvalité. Mjukt smekte jag med fingrarna över det glatta sidenet ut på hennes heta hud. Mellan skulderbladen så hade hon en liten tatuering i form av ett kinesiskt tecken. Försiktigt strök jag med fingrarna över den.
- Vad betyder kanjitecknet? Frågade jag.
- Kokoro, svarade hon.
- Hjärta på japanska, sa hon efter en stund.

Jag pressade försiktigt mina läppar mot tatueringen innan jag knäppte upp hennes behå och lät den falla till golvet. Mjukt kupade jag Mikaelas bröst bakifrån och hon stönade till svagt samtidigt som hon gled upp med sina händer över mina. Jag kunde känna hur hennes bröstvårtor styvnade i mina handflator när jag försiktigt kysste henne på halsen igen.
Mikaela snurrade mjukt runt i min famn och gled med armarna upp över sina bröst. Hon såg nästan lite blyg ut innan hon långsamt sänkte ner armarna och lät dom hänga längsmed sin sida. Hennes blottade byst var vacker, hela Mikaela var vacker, och jag lutade mig fram och lät tungan cirkulera runt en av dom hårda bröstvårtorna.

Mikaela gled upp med händerna om min nacke och hon masserade mig mjukt samtidigt som jag mjukt stimulerade hennes bröst med min tunga. Långsamt drog hon upp mig och kysste mig girigt. Mikaela log mot mig när hon började knäppa upp knapparna i min skjorta.
- Jag har längtat efter dig sen första gången vi sågs, sa hon.
Jag svarade inte utan höll bara hennes blick stadigt i min.
- Det känns som första gången, sa hon och rodnade lite.
- Då får det vara första gången, svarade jag.

Mikaela smekte skjortan av mig och hennes händer värmde mot min hud samtidigt som skjortan lade sig i en hög på golvet. Hon kysste mig samtidigt som hon lirkade upp mitt bälte och knäppte upp alla knapparna i byxorna. Hon fick arbeta lite för att få byxorna av mig och hon satte sig på huk när hon drog ner dom längsmed mina ben. Jag klev ur byxorna samtidigt som jag lyckades få av mig strumporna.
- Älska med mig, viskade Mikaela.
- Jag älskar dig, svarade jag.

Mikaela stelnade till lite och tittade förvånat på mig och jag måste erkänna att jag blev lika förvånad själv! Min kärleksförklaring kom verkligen från mitt innersta och under korta tid som vi känt varandra så hade känslan stadigt vuxit fram. Jag hade inte vågat ens för mig själv sätta ord på mina känslor för Mikaela men när dom kom spontant så kände jag hur varm jag blev i hela kroppen. Mikaela slog armarna om min hals och kramade mig hårt.

- Om du viste vad glad du gjorde mig, viskade hon, - jag älskar dig med.
Länge, länge stod vi bara och höll om varandra och kände varandras kroppsvärme.
- Kom älska med mig nu, sa Mikaela och lösgjorde sig.

Hon drog trosorna av sig och kröp smidigt upp i sängen och lade sig på rygg med ett par kuddar under huvudet. Hennes ögon glittrade till och hon sträckte ut handen mot mig samtidigt som hon sträckte lite på sig och vinklade ut ena benet. Min blick gled över hennes kropp och jag fixerade hennes nakna kön.

Jag kunde se hur det glittrade av vätan mellan hennes veck och med en begynnande upphetsning gled jag ur mina kalsonger och kröp upp till henne i sängen. Mikaela log stort mot mig när jag gled upp med händerna på hennes ben.
- Kom, viskade hon.
Hon drog upp mig och makade sig tillrätta under mig.
- Jag har varit redo så länge, viskade hon, - kom in i mig.

Mikaelas mjuka varma ben gled upp om min midja och hennes mjuka händer smekte mitt bröst. Hon drog ner mig och kysste mig samtidigt som hon greppade mig. Min lem växte sig stor och hård direkt och Mikaela drog mig mot sig. När jag kunde känna hennes heta våta veck mot min lem så flämtade jag till och under ett stilla kyssande så gled jag in i Mikaelas heta inre.

- Jaaaa, flämtade hon när jag glidit in helt.
Hennes muskler kramade mig och hon anpassade sig efter min storlek. Mikaela tittade upp på mig med glansiga ögon.
- Ta mig, viskade hon.
Upphetsad av hennes uppmaning så började jag att glida in och ur henne i ett långsamt tempo. Våra heta kroppar rörde sig i symbios med varandra samtidigt som Mikaelas stön in i min mun där våra tungor brottades med varandra fick mig att desperat längta efter utlösningen.

- Snälla, jag vill att vi kommer samtidigt, stönade Mikaela.
Jag nickade mot henne och hon log samtidigt som jag tog henne allt hårdare.
- Nu, flämtade jag fram när jag började närma mig mitt klimax.
Snabbt förde Mikaela ner handen och hårt började hon att smeka sig själv. Jag såg hur orgasmen bröt igenom i hennes ögon långt innan hennes kön började krama min lem hårt. Under utlösningens extas så pressade jag mig hårt in i Mikaela och hårt förenade så sköljde orgasmerna genom våra kroppar.

Mikaela andades tung under mig och hon knuffade lite på mig för att jag skulle flytta på mig. Mycket utmattad gled jag ner vid sidan om henne samtidigt som jag log matt mot henne.
- Wow, sa hon och besvarade mitt leende.
- Detsamma, sa jag och skrattade till.

Med gemensamma krafter bäddade vi ner oss och Mikaela gled tätt intill mig och jag la armen om henne. Hon suckade till lite när jag gav henne en puss i nacken. Jag andades in djupt med näsan tryckt mot hennes nacke och hennes doft fyllde mig. Sedan jag träffat Mikaela så hade allting bara blivit bättre och hon var en stor del i det som hänt. Hennes djupa andetag drev mig in i sömnen och jag somnade tillfredställd och tillfreds med den varma kvinnan i min famn.