Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • STORSÄLJARE
  • VÄLKOMNA

12/9, 2009 kl. 14:32, av Bowmore

Del 1 - En karriärist på väg upp

Del 1 av 3 i serien En ståndaktig dåres försvarstal

Detta, mitt livsöde, är här nedtecknat enbart för min skull. Och enbart för min egen skull. Jag berättar inte historia för att förklara mig inför en förfasad industrivärld.
Jag skriver inte heller för den hopplösa utsikten att nå en si

Detta är en berättalse som skapas under tiden du läser. Den är rätt lång och återges här i ett antal delar. Ett bra sätt att uppmuntra till en fortsättning och fler delar i denna skröna är att kommentera texten.
 
DEL 1

PROLOG

Detta, mitt livsöde, är här nedtecknat enbart för min skull. Och enbart för min egen skull. Jag berättar inte historia för att förklara mig inför en förfasad industrivärld.
Jag skriver inte heller för den hopplösa utsikten att nå en sista rättegång. Du må ha dina erotiska fantasier och det är inte dom jag vill egga. Jag skriver enbart för sanningens skull. För att ge min själ ro och för att berätta vad som verkligen orsakade den omskakande händelsen som fick världen att stanna och ändrade miljoner människors liv. Händelsen som skulle rita om den politiska världskartan.

Tro mig. Jag försöker inte förklara eller få förlåtelse för att jag orsakade en statskris mellan två länder. P.g.a. mitt ohejdbara sexuella begär. Relationen mellan länderna har stabiliserats och jag har gömts undan. Jag skall inte släppas ut mer. Dom säger så. Det ligger i nationernas intresse. Såväl politiskt som finansiellt. Jag är oönskad. Persona Nongrata. I mitt eget land.

Jag ser hur våren väcker naturen till liv. Varje morgon, varje vår. Jag bevittnar det genom mitt fönster. Jag kan öppna och se vårens livskraft genom mitt gallerförsedda fönster. Känna daggen, dofterna och lövningen. Livskraft. Den finns därute – men inte längre här inne. Men det är inte därför som jag nedtecknar mina tankar och spridda minnen ur mitt plågade huvud.

Beskrivningen av de fagra kvinnorna på kontoret, deras sugande blickar och alltmer vågade närmanden må vara fantasieggande. Redogörelsen för hur jag bestämt tar en minister och hur de äldre och mogna kvinnorna förgriper sig på mig kanske kommer att hetsa dig. Men det är egalt. Det är inte därför jag skriver.

Jag skriver för världsfreden och för sanningen. Min sanning. Inte för att hämnas på Helle Schenck eller domare Sohlander. Jag hatar Helle Schenck och domare Sohlander! Jag fördömer dom. Men vad hjälper det?

Jag hyser heller inte längre förhoppningar om att dessa rader skall jaga iväg demonerna som kommer på natten. Demonerna, kvinnorna som utnyttjar mig. Utnyttjar mitt elände och min hopplöshet. Jag låter det ske för vad skulle jag kunna göra? En stackare som är dömd till ett liv med evigt stånd.

Jag gjorde ett misstag och får nu leva för evigt dömd. Katastrofen hände för länge sedan och jag får betala för den resten av mitt liv.

Jag skriver för min egen skull. För att berätta min sanning och för att få ro i själen. För jag har levt ett liv som jag inte önskar någon annan.

Mitt råd till dig och världen: Lura aldrig Helle Schenck på en orgasm!

Det här är min historia.


-------------------------------------------------------------------------------

Del 1: STARK, FRAMGÅNGSRIK & SÄKER

Hösten 1989. Den ”Stora Affären” börjar ta form och jag befinner mig på toppen av världen. Henrik Wenner; Stark, framgångsrik och säker. Jag är oövervinnelig och odödlig. Direktör och ansvarig för koordineringen av NOSTAB:s (Nordic Steel AB) verksamheter över hela världen. NOSTAB var en ständigt stigande raket på den industriella affärshimlen. En av de stabila grundpelarna på Stockholmsbörsen.

Makt och status. Jag kanske letar efter förklaringar och undanflykter. Men ändå – Makt och Status! Det finns ingen starkare afrodisiakum än makt och status.
Det fungerar på såväl män som kvinnor. Och jag valde friskt bland kvinnorna. Jag njöt av min status och min position. Jag lekte med kvinnorna. Retades och tog för mig. Men var försiktig och sparsmakad med fasta förhållanden. Jag lockade, flirtade och lät de utvalda kvinnorna nafsa, smaka och nudda vid frukterna. Få en skymt av det som dom åtrådde. Men väldigt få fick gå hela vägen. Jag njöt av leken och att hela tiden kunna diktera villkoren. Jag var helt enkelt förbannat läcker och jag spelade mitt spel till den yttersta gränsen. Jag spelade på alla strängar och i alla tonlägen. Jag spelade ett spel som fick tjejerna att gå vilse i sina egna begär. Begär i att få mig som het och eldig älskare för att släcka deras lägsta lustar eller deras begär efter mig som alpha hanne och råmaterial till äktenskap. Som en guldpläderad statussymbol. Jag förstod deras förtvivlan och jag utnyttjade min möjlighet att spela mitt spel. Men jag visste inte att det skulle bli mitt fall. Min katastrof. Och bara några få veckor bort.

Den stora affären låg för dörren. Som en av de mest strålande stjärnorna på den finansiella världshimlen var NOSTAB föremål för många frierier. Och nu var vi på väg till altaret. Den utvalda brudgummen heter ENSTEEL (Eckhardt & Nerlinger Steel GmbH) och aktieägarna och finansanalytikerna jublade. Alla skulle bli rika som troll och vi inom koncernledningen skulle också nå himlen. Det fanns inte ett moln på himlen.
Äktenskapet var planerat och förberett sedan en lång tid. Det kvarstod några smärre detaljer. Formalia. Formaliseringen av själva affären. Undertecknat av representanter från respektive regering. I övrigt var det praktiska arbetet redan igång.

NOSTAB var precis som de flesta andra mansdominerade stålföretagen. Man ansträngde sig till bristningsgränsen att utnyttja varje möjlighet att anställa vackra kvinnor till lämpliga tjänster på kontoren runt om i världen. Och i synnerhet på koncernhuvudkontoret i Stockholm. En kvinnlig färgring i en, i övrigt, mansdominerad miljö. Vackra, och för all del, kompetenta kvinnor som svarade i telefon, analyserade den globala stålmarknaden, sammanställde försäljningsrapporter, följde upp ekonomin och finanserna och administrerade resor m.m. Lena hör till dessa. Lena Stenudd var en framstående affärsanalytiker och våra säljares skräck. Och inte bara det. Hon var brunett, smärt och förtvivlat vacker. Eva Simonsen hör också hit. Eva var direktionens sekreterare och orsakade i regel en ständig okoncentration bland män i hennes närhet. Eva var blond, lång och alltid insvept i en tunn fantasieggande klänning. Rättare sagt ett extra lager hud som tydligt skvallrade om innehållet. Och så hade vi ju förståss Mona. Mona Lindström. Mona tog andan ur alla besökare. Och hon tog andan ur mig varje dag. Normallängd, korthårig brunett med intensiva bruna ögon. Man sa att hon var aerobicsinstruktör som förklaring till hennes fasta och vältränade kropp. Ja varför inte? Mona formligen sög allas uppmärksamhet till sig. Hon var koncernens controller. En räkne-nissa! En sexig erotikbomb till siffertjej.

Livet på kontoret var en njutning. Ständigt omgiven av dessa sköna amazoner gjorde att man längtade till nästa arbetsdag. Jag njöt av våra utdragna retfulla lekar. Blickar, korta och försumbara beröringar. Så där i förbifarten liksom. Ett ord, en undertryckt antydning, i en konservation. Följd av en draperad blick och ett lekfullt leende. Det gick rykten om mig och i stort sätt det flesta kvinnorna på kontoret. Jag gjorde inget för att dementera ryktet utan roades ofta åt de märkliga former som dessa rykten brukade ta. En annan aspekt i rykteskarusellen som också roade mig enormt var att alla de kvinnor som jag omgav mig med på kontoret kunde ju konstatera att vad dessa rykten anbelangade så stämde det i alla fall inte på en punkt. Det som ryktet sa om dom själva och Henrik Wenner. Men hur låg det till med dom andra kvinnorna? Henrik Wenner och kollegan Mona? Kollegan Eva? Och kollegan Eva? O.s.v. Dom kunde ju inte känna sig säkra på att ryktena var lika gripna ur luften även när det gällde dom andra kvinnorna. Man vet ju hur Henrik är. ”Och jag har ju sett hur hon, hon och hon svassar runt honom”. Men jag retades som sagt bara.

Låt mig ge dig ett exempel: Eva sitter på sitt rum och renskriver mötesprotollet från senaste ledningsmötet. Jag kommer in på hennes rum och ställer mig bakom henne där hon sitter bakom sin skärm. Eva försöker koncentrera sig på protokollet och minnesanteckningarna men kan inte låta bli att känna hur min blick bränner längs hennes rygg. Jag brukade kunna se det på hennes skrivning. En skrivning som inledningsvis flinkt sprang över tangentbordet med Evas blick fast koncentrerad på skärmen förbyttes sakta till en mer tvekande och stapplande fingersättning över tangentbordet. Jag brukade stå någon minut bakom henne och se hur hennes koncentration tydligt sviktade. Hon började rätta till hårslingor, fläkta sig och ändra ställning på den ergonomiska stolen. Hon försökte återta kontrollen över sig själv och sitt arbete genom att luta sig fram mot skärmen och spänna ögonen i den text som nu bara ville flyta ihop till en smet. Det fick till följd att hennes tunna klänning stramade än mer över hennes långa smärta kropp. Jag kunde tydligt se skuldrorna och ryggraden avteckna sig under det tunna lagret tyg. Jag kunde se hennes sexiga stjärt strama under klänningen och formligen bjuda ut sig till mig när hon svankade sin rygg. Hon visste ju förståss detta. Hon kunde ju känna min blick svepa över hennes kropp och hon njöt hon med. Jag kunde i en sådan situation sakta ta ett steg fram emot henne och luta mig ned så att jag kom i position med mitt huvud över hennes axel. Väldigt nära henne. Min kind och mitt öra kunde röra vid hennes hår. Hon stelnar till. Hon andas i försiktiga mjuka andetag. Jag ser över axeln hur hennes bröst häver sig under det flyktiga tyget. Jag t.o.m. ser att hennes bröstvårtor börjar styvna. Min kind nuddar hennes kind av misstag. Visst – av misstag? Och jag kommenterar något i texten på skärmen framför henne. Vi tittar båda på texten och jag kan lova att hon inte ser några bokstäver, några ord eller några meningar alls under dessa korta sekunder. Jag ser att hon förnimmer min deodorant och att hennes små ljusa fjun ställer sig rakt upp längs hennes ännu solbrända armar när jag sakta rör vid hennes bara arm. ”Det ser bra ut det där – kan jag ha det på mitt bord innan jag går hem? Eller du kanske vill lämna det på mitt skrivbord hemma hos mig lite senare ikväll?” Ett leende och en kort blinkning. Eva sneglar snabbt mot mig och jag ser hur en rodnad sprider sig över hennes hals och nedåt. Hon försöker le tillbaka. Jag kramar hennes arm lite lätt. Smeker den flyktigt och så rätar jag på mig. Går ut ur hennes rum och in till mig. Inte alls sällan såg jag Eva omgående gå iväg på toaletten efter mitt besök. Rodnaden över hennes hals och ned mot barmen hängde fortfarande kvar när hon kom ut igen någon minut senare. Jag spelade ett sådant spel med de flesta kvinnorna på kontoret. Livet lekte.

Även om stålbranschen gjorde sitt yttersta för att försköna arbetsmiljön på kontoret med tidigare nämnda fagra exempel så fanns det alltid några undantag. Bland de aktiviteter som dragits igång i förberedelserna inför samgåendet mellan NOSTAB och ENSTEEL fanns en omfattande genomgång av de bägge företagens räkenskaper. Mona Lindström var det självklara valet som representant för NOSTAB i detta arbete. ENSTEEL svarade med att skicka Helle Schenck.
Helle Schenck var inte direkt en syn för gudarna om man säger så. Jag kunde genast se att Helle kände sig väldigt obekväm i sin nya omgivning på vårt kontor. Hon kunde inte förlika sig med de sköna kvinnliga varelser som vi hade anställt på vårt kontor. Hon var dock en ytterst kompetent controller och inte minst effektiv. Men det fanns helt enkelt inget attraktivt runt henne. Jag skulle inte vilja dra mig till att kalla henne för motbjudande. Inte på något sätt. Hon var snarare könlös. Okvinnlig och lite klumpig. Jag fick ofta för mig att hon inte kände sig bekväm ens i sin egen kropp. Hon gick orytmiskt och drog sig oftast undan för att jobba ensam. Hon satt för sig själv och blängde på omgivningen. Hon var så intetsägande så att jag t.o.m. har svårt att beskriva hennes klädsel. Den lämnade helt enkelt inga intryck. Men jag minns att hon var rödhårig. Kortklippt. Ögonen var gröna och ständigt misstänksamma. Hon pratade utmärkt svenska faktiskt. Även om hon var född och uppvuxen i Tyskland så hade hennes svenska mamma ombesörjt att hon redan från barnsben fick lika delar tyska som svenska ur hemmets språkliga näring. Helle kom av naturliga skäl att jobba nära Mona. Dom bildade ett team och trotts deras olikheter avseende personlighet och yttre egenskaper så hittade dom en planhalva där arbetet kunde fortskrida enligt tidplan.

Sjukt nog återkom ofta Helle i mina tankar under dessa dagar. Jag kunde se henne från mitt rum. Helle och Mona delade ett rum diagonalt sett från mitt rum och jag kunde skymta Helle ibland om jag hade lämnat min dörr öppen. Jag såg hur hon satt med näsan i bolagets bokföring och började fundera på hur hennes liv egentligen såg ut. Vad gör hon efter arbetstiden? Bizarra experiment på barn i någon källare? Hon kanske är trummis i ett hårdrockband? Hon kanske är medlem på någon pervers sexklubb där alla går omkring i läder och nitar? Hon kanske leder en syförening för kvarterets hemmavarande kvinnor? Omöjligt att gissa. Jag kunde drömma mig bort i dessa tankebanor när jag plötsligt såg att hon stirrade tillbaka på mig. Hon hade noterat att jag satt och tittade på henne och nu stirrade hon tillbaka. Intensiva gröna ögon sköt sina blixtar över kontoret och in i mitt rum. Rakt in i mina generade ögon. Jag kände mig som en liten pojke. En pojke påkommen av mamman efter att ha försökt gömma utvikningstidningar under madrassen. Märkligt. Med min position och makt skall man inte behöva känna sig illa till mods av en sådan udda figur som Helle Schenck. Men det hände allt oftare att jag kände Helles intensiva ögon som betraktade mig. Med förakt. Så jag ändrade taktik. Jag försökte närma mig Helle.

Jag började hitta på anledningar till att släntra in i Mona & Helles rum. Någon pärm som jag behövde titta i. En årsrapport eller en balansräkning. Det kunde vara vad som helst. Jag försökte ta mig närmare människan och när jag stod i rummet försökte jag inleda ett samtal. Frågor om ”hur det går” osv. Helle tittade oftast trumpet under sin spretiga och röda lugg och väntade i det längsta att Mona skulle svara åt henne. Men ibland var inte Mona där och Helle tvingades säga något. ”Bra”. Men sällan mer än så. Jag försökte passa in så att jag åt lunch samtidigt med Helle. Ett antal gånger lyckades jag t.o.m. navigera mig fram till platsen intill henne vid lunchbordet. Hon försökte alltid söka sig avsides och det var tydligt att hon inte uppskattade sällskap. Men jag tvingade mig på henne och försökte envetet inleda ett samtal. Efter ett flera veckor långt stapplande umgänge började det lossna lite. Vi kunde prata med varandra. Inte så att Helle öppnade sig med alla sina innersta tankar direkt (fortfarande osäker om hon har några) men vi kunde prata om annat än arbete. Hon var ensamstående. Hon ville inte ha någon nära sig eller vara tvungen att anpassa sig för någon annan människa. Hon tyckte att vi svenskar var ett pladdrande, påträngande och ytligt folk. Inte kanske med dom orden direkt men det var väl innebörden i hur hon kände sig efter några veckor på kontoret. Men hon var ändå rätt nöjd.

Det är rätt märkligt hur jag fungerade på den tiden. Helle Schenck var som sagt ingen skönhet. Det fanns absolut inget tilldragande hos människan. Vare sig i hennes yttre framtoning eller i hennes personlighet. Och ändå började jag bli mer och mer förhäxad av henne. Trots alla de fantastiskt vackra kvinnorna som trånade efter mig på kontoret. Möjligtvis var det hennes fullständigt och totala avståndstagande gentemot mig som gjorde henne oemotståndlig. Jag vet ännu idag inte vad det var.

Parallellt med mina fruktlösa försök att få isberget Helle att tina så fortsatte jag mitt ystra flirtande med kontorets övriga kvinnliga besättning. En efter en. Retfullt och lockande. Små beröringar och vågade blickar. Fräcka kommentarer som; ”Snygg kjol Lena. Den skulle vara t.o.m. ännu snyggare hemma på mitt golv”. Och tjejerna var inte sämre. ”Henrik – är det inte dags att löneförhandla snart? Jag börjar känna mig lite motiverad”. Osv osv. Livet fortsatte sin gilla gång och tuppen härskade förnöjt i sin hönsgård.

Vi hade nyss avslutat ett ledningsmöte och det var rätt sent på kvällen. Jag satt kvar och gick genom några summeringar i mina anteckningar och funderade lite på den kommande fusionen och avtalstecknandet i Berlin om två veckor. De flesta andra ur ledningen hade troppat av och det släcktes lampor runt omkring inne på kontoret. Mona kom in i konferensrummet. ”Jag hörde att det gick bra?” ”Jo” jag tittade upp på henne. ”Det gick mycket bra. Vi ligger enligt tidplan och siffrorna ser mycket bra ut”. Jag lutade mig tillbaka och gnuggade tinningarna. ”Lång dag – det skall bli skönt att komma hem snart”. Jag tittade på henne och hon samlade ihop lite papper som fortfarande låg utspridda längs konferensbordet. ”Du ser lite trött ut Henrik”. Mona log sitt varma och eggande leende mot mig. Hon måste ha fixat tandraden eller nåt, tänkte jag. Man kan inte ha så jämna och vita tänder av naturen. Hennes tänder var verkligen enastående vita, jämna och gav henne ett gnistrande leende i kontrast till hennes solbrända ansikte. Mörkt, blankt och kortklippt hår. Solbränd och gnistrande leende. Leende bruna ögon och en fast vältränad kropp. Mona kunde klä sig i säck och aska och ändå vara strålande sexig. Men hon gjorde inte det. Hon hade en snäv grå kjol som slutade strax över knäna. En vit skjorta med några knappar oknäppta. Mörka nylonstrumpor och pumps. Hon var vacker utan att behöva förta sig. ”Du ser ut att behöva mjuka upp dina axlar lite”. Mona tog några steg runt bordet och ställde sig bakom mig vid ena änden. Jag känner hennes händer greppa om mina axlar. Hon är stark i nyporna. Jädrans. Hon hittar några knutar mellan mina skuldror som hon koncentrerar sig på en stund och till slut får fason på. Hon fortsätter med nacken. Lite mjukare nu. Hon pressar mjukt sina handflator mot ömse sidor av nacken och masserar i cirklar uppåt hårfästet. Jag kunde inte låta bli att stöna lite. ”Hoppsan” Mona skrattar till. ”Jag blir väl inte anklagad för sexuella trakasserier mot min chef nu hoppas jag”. Jag svarade: ”Nej – bara om du slutar nu”. Jag kände direkt hur Monas händer och fingrar ändrade sitt sätt att beröra mig. Hon blev mjukare och den tidigare bestämda massagen övergick till smekningar. Hon lät sina varma händer smeka min nacke och mina axlar och jag slöt ögonen. Jag andades djupt och hon sa ingenting. Jag satt tyst en lång stund och hon stod tyst bakom mig. Hennes händer på mina axlar, längs min nacke. Hon t.o.m. masserade min hårbotten mjukt och sensuellt. Det var det ljuvligaste jag hade upplevt. Jag kände hennes närvaro genom stolens ryggstöd. Hennes fasta kropp och hennes korrekta och stilfulla klädsel. Jag kände hennes parfym och den var förtrollande. Jag la en hand på hennes, över min axel. Jag satt stilla och tyst och hon stod tvekande bakom mig. Det gick en minut. Det gick en till. Ingen vågade bryta stämningen och båda insåg att vid stod vid ett vägskäl. Det lekfulla var på väg att övergå till något annat. Till något som vi bådavisste vad det var men som vi inte hade utforskat tillsammans. Vi tvekade och visste ändå att vi inte skulle stå emot.

Jag vrider min stol så att jag vänds mot henne. Jag sitter – hon står. Hon står intill mig nu och mina knän nuddar vid hennes. Jag lyfter min blick till hennes och hon tittar ner på mig. Hon ler inte utan känner av den dallrande förväntan som finns i luften. Jag sträcker fram mina händer och når hennes kjol. Jag känner tyget mellan mina händer. Det känns grövre än jag hade trott. Det river lite i min hud när det glider mellan mina fingrar. Våra ögon är som fastnaglade vid varandra. Vi bryter inte länken. Jag tummar försiktigt och prövande längs hennes kjolfåll och släpper den. Jag lägger händerna på utsidan av hennes knän. Jag känner det svala nylonet mot mina fingertoppar. Slätt, mjukt och svalt som kontrast till kjolen. Hon tittar förväntansfullt på mig. Hennes tänder gnistrar inte nu. Men hennes ögon gör det. Det är dunkelt i rummet men jag ser hur hennes bruna ögon strålar mot mig i hennes tysta ansikte. Jag smeker hennes ben och når några cm upp innanför hennes kjol. Hjärtat slår allt snabbare i mitt bröst och jag reser mig. Jag ställer mig framför Mona och tittar henne i ögonen. Jag håller hennes händer i mina. Våra fingrar flätar in sig i varandra och vi dyker djupt i varandras ögon. Alla dessa sensuella, lockande och retande lekar på kontoret hade bara varit ett förspel. De hade byggt upp och fördämt det som nu var på väg att brista ut. Explodera.

Vi kastade oss över varandra samtidigt. Som på en given signal. Jag stötte mitt ansikte mot hennes och kände hur våra tänder slog i varandra när vi stormade in i en explosiv kyss. En lång, varm och längtande kyss. Vi åt av varandra. Hon åt av mina läppar, min mun och min tunga. Hon slukade mig rakt upp och ned. Och jag åt av henne. Ståendes, ätandes och med händerna över allt. Mina händer slet i hennes kläder medan jag kysste henne glupskt. Över munnen. Jag sög in hennes läppar mellan mina. Jag kysste henne vid sidan om hennes mun. Jag smakade hetsigt på hela hennes ansikte samtidigt som jag slet upp hennes skjorta ur kjollinningen. Jag rev av henne skjortan och började leta efter dragkedjan i hennes kjol. Jag hittade den och hon ålade smidigt ur kjolen samtidigt som hon rev av mig min skjorta. Hon bet mig i min underläpp och började dra i min livrem. Hon öppnar mina kostymbyxor och föser dom nedåt mot golvet. Små små svettpärlor börjar framträda i hennes panna. Vid hårfästet. Vi andas häftigt båda två och gnider våra ansikten mot varandra. Vi nästan stångar varandra i upphetsningen. Vi vet inte hur vi skall besinna oss. Vill inte. Vill bara ha allt. Och vi vill ha det nu. Min skjorta, mina byxor ligger tillsammans med hennes skjorta och kjol i en hög på golvet under bordet. Jag sparkar in högen under bordet och drar henne till mig. Häftigt. Hon stönar till när våra kroppar krockar mot varandra. Vi fortsätter att äta av varandras ansikten. Hennes läppar är frukter från himlen. Hennes fingrar drar genom mitt hår och mina händer pressar häftigt hennes rygg mot mig. Glider in innanför hennes trosor. Hon står i bh, trosor och strumpor framför mig och slingrar sig runt mig. Hennes händer är över allt och hennes mun är över hela mitt ansikte. Vi gnider våra kroppar mot varandra. Våra alltmer svettiga kroppar. Hon lirkar själv av sig bh:n och jag känner hur hennes bara bröst pressas mot min bara bringa. Hon kysser sig nedför mitt ansikte. Nedför min hals, mitt bröst, min mage och ställer sig på knä framför mig. Hon sträcker händerna över mitt bröst och nafsar i mina putande kalsonger. Hon drar resolut av dom och tar mig i munnen. Hon kysser mitt kön och tar in hela i munnen. Hennes händer är över allt och det snurrar i mitt huvud. Jag blir yr. Jag känner att blodet är på väg till en annan plats. Hon tar mitt kön i ett bastant grepp och drar bestämda drag medan hennes läppar omsluter mig.

Även om känslan är obeskrivlig kan jag inte hålla mig från att dra upp henne igen. Jag måste, måste, måste få äta henne. Smaka henne. Vi står återigen omslingrade och kysser varandra. Hett, glupskt och utan botten. Jag lyfter upp henne på bordet och lägger henne ned över den svala ek-ytan. Hennes ben hänger från knäna ned över bordskanten och jag står mellan hennes knän. Jag smeker hennes mage. Den darrande magen. Jag smeker hennes toppiga bröst. Brösten som knoppar sig och häftigt häver sig av hennes upphetsade andning. Jag smeker hennes ansikte och hon suger in mina fingrar mellan sina röda läppar. Våra händer hittar varandra och fingrarna flätar återigen in sig i varandra när jag lutar mig över henne och börjar kyssa henne hett och lätt över magen. Jag känner hur magen rycket till. Fjunen står rakt ut av upphetsningen. Jag låter läpparna smeka området runt hennes navel och nedåt. Jag känner det lena och mjuka sidentyget i troslinningen nudda mina läppar. En vit rosett som välkomnar mig att fortsätta. Jag kysser henne ovanpå trosorna. Fortfarande med händerna sammanflätade. Mina läppar känner ett spetsmönster avteckna sig i hennes lena trosor. Jag känner höjningen under tyget. Kullen ovanför hennes sköte. Jag nafsar mot kullen genom tyget och hon drar efter andan. Magen dras in och hennes fingrar spänner sitt grepp runt mina. ”Åh – gud”. Hon snyftar. Det låter nästan som om hon gråter lite. Hon gnyr när jag låter mina läppar följa troslinningen längs hennes ljumske. Lent, mjukt och varmt. Hon darrar. Jag reser mig och söker hennes blick. Den finns någonstans därinne i dimman. Bakom hennes stängda ögonlock och skälvande bröst. Jag drar av henne trosorna och hon snyftar. Jag tar ett tag om hennes ben under knäna och drar ner henne mot bordskanten. Hon ligger med huvudet åt sidan och skakar. Som i frossa. Jag sätter mig återigen i stolen men nu är det inte mina mötesanteckningar som ligger framför mig. Nu ligger en darrande, längtande och snyftande skönhet framför mig. Jag känner dofterna från hennes underliv som öppnar sig framför mina ögon. Jag placerar hennes nylonklädda fötter på stolens armstöd och smeker hennes lår. Hennes nylontäckta lår. Ända ned till strumpornas resårkant. Där nylonet övergår till len hud. Jag låter fingrarna smeka uppåt en bit till. Till hennes ljumskar. Till hennes sparsmakade behåring. Jag trycker lätt över hennes venusberg och får hennes sköte att strama sig och välva sig mot mig. Jag kysser henne över hennes sköte och låter min tunga spela över hennes allra känsligaste delar. Hennes kropp skakar i snyftningar som från och till övergår i tyst gråt. Min tunga virvlar över hennes kittlare och jag suger in henne mellan mina läppar. Mona börjar göra roterande rörelser med sitt underliv och trycker sig mot mitt ansikte. Jag sliter mig loss och tränger in i henne. Jag kunde inte stå emot längre. Jag lät mitt kön röra vid henne och sen hitta sin väg in. Jag pressade mig in i henne. Jag står upp vid bordsändan med henne liggande framför mig. Hennes slanka ben spretar åt sidorna när jag sakta tränger allt djupare i henne. Mona kastar med huvudet från sida till sida när jag börjar stöta i henne. Häftigare och djupare. Vi möts och vi skiljs. Vi möts och möts igen. Vi stångar oss mot varandra och Monas orgasm är förlösande. Hon ger ifrån sig ett långt utdraget läte. Ett nästintill klagande läte som övergår till stönande. Ett rytmiskt stönande när orgasmen vandrar runt i hennes kropp. Genom alla delar av kroppen. Hon rister under dess färd genom henne. Som om ett gift sprider sig i hennes blodomlopp. Hon darrar och gnäller och jag känner att jag är på väg. Jag känner hur spänningen fortplantar sig från min mage, till min pung, till mitt kön och vidare ut. Jag känner hur jag är på väg att explodera och jag exploderar över hennes mage. Mona gråter tyst när min explosion flödar över hennes darrande mage. Hon slår benen om mig och drar mig mot sig. Mot sitt sköte. Hon gnider sig mot mitt pumpande kön och hon blundar alltjämt. Jag står tyst och låter allt glida ur mig.

Jag känner svetten. Jag känner hjärtslagen i mitt bröst. Jag reagerar på mina flåsningar och jag lutar huvudet bakåt. Jag retar återigen upp min kropp och öppnar ögonen sakta för att titta på Mona. Jag ser istället rakt in i Helle Schencks gröna och blixtrande ögon. Hon står i rummet intill och tittar på oss genom glasväggen. Hon tittar på mig med en blick som förmedlar förakt, förstumning, och upphetsning. På samma gång. Hon står och rycker i kroppen. Jag ser att hon har en hand innanför byxlinningen.

Allt detta under överseende av företagets grundare; CR Bergensjöö, från sin oljemålning på väggen intill

-- fortsättning följer ----

10 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#4

Bowmore

Tack - och roligt med lite feedback. Jag har nyss skickat in en fortsättning vilken väntar på att godkännas. Huvudstoryn (som jag har i huvudet) spänner över flera delar och jag använder er input för att krydda och låta den ta viss ny riktning.

15/9, 2009 kl. 18:40

#3

Mmmm mera mera. Högsta poäng

14/9, 2009 kl. 09:51

#2

Blyerts

Mycket lovande början! Ser med förväntan fram mot kommande avsnitt.

13/9, 2009 kl. 22:46

#1

Målande beskrivning och spännande från första meningen. 5 poäng!

13/9, 2009 kl. 22:06