Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

27/3, 2013 kl. 21:48, av Chris89

En undertryckt känsla

Del 1 av 1 i serien Hon liksom lyser

Det här är en serie om den 15-åriga Rickards olyckliga kärlek och stigande sexuella frustration inför sin sexiga, mentalt instabila bästa vän Johanna. Det är en gullig berättelse om ung kärlek och sexuellt uppvaknande.

 

Det är en varm dag, men i skuggan är det svalt och värmen känns mjuk. Rickard kollar mobilen igen. Nej, Johanna har inte hört av sig. Hon är sen, de skulle mötas här för tjugo minuter sedan. Typiskt henne att bara förvänta sig att han ska vänta hur länge som helst. Vilket han gör, såklart. Men ändå...   

Äntligen! Han ser henne svischa runt hörnet på sin, något för lilla, mörkblå cykel. Hon har på sig vita converse, rosa jeansshorts och ett vitt linne som visar halva magen. Det rödbruna håret är uppsatt i en hög tofs och hon är röd i ansiktet av ansträngningen. Hon cyklar verkligen snabbt, tar i med hela kroppen. Hon är snart framme vid honom, tvärbromsar och vinglar till, ramlar nästan. Rickard skrattar. Johanna tittar på honom med ett ursäktande leende och börjar prata i högt tempo, vilket försvåras av hennes andfåddhet.   

"Hej Rickard förlåt att du fick vänta jag glömde helt bort tiden jag hade verkligen tänkt komma i tid för jag ville träffa dig och så men det var så himla mycket..."  

Herregud, hon är som en duracellkanin, tänker Rickard.   "...ja du vet med allt och så hittade jag inte min bikini och sedan inte min handduk och sedan när jag hade packat ner allt i väskan så var väskan plötsligt bara borta ah men liksom hur stor chans är det bara borta liksom och..."  

"Det är lugnt Johanna!" avbryter han henne skrattandes. "Andas!"  

Johanna skrattar flämtande och torkar svetten ur pannan.  
"Är det säkert? Alltså jag vet, skitdumt av mig" Hon plutar med underläppen och spärrar upp ögonen, ser helt galen ut.  

"Haha ja, skärp dig nu! Men du hittade ryggsäcken ändå?", säger han och nickar mot den lilla, blommiga väskan med skinnremmar som hänger från hennes solbrända axlar.  

"Japp, den låg precis mitt i hallen, men jag gick förbi den typ femton gånger hahaha!" säger Johanna och hoppar lite på stället så att ryggsäcken dunsar upp och ner på hennes rygg.  

Jävla Johanna, hon är så jävla knäpp! Men man kan inte vara annat än glad när man är med henne.  

De börjar cykla mot badplatsen. De sneglar hela tiden mot varandra och gör fula grimaser. Så fort de möter någon tittar de rakt fram och låtsas vara gravallvarliga och seriösa. Det går sådär, för de börjar fnissa hela tiden. De är verkligen barnsligast i världen, man skulle kunna tro att de var sju år gamla, fast de snart är femton båda två.  

Badplatsen är helt överfull, alla vill väl ut och bada en så här fin dag. I all trängsel ser Rickard några tonåringar som ligger och vräker sig i solen på färgglada handdukar. Emelie, Fredde, Linnea och Amir. De ser löjligt perfekta ut; vältränade, solbrända och iklädda smickrande, splitter nya badkläder och mörka solglasögon. Det ser mer ut som om de ska vara med i ett moderepotage i någon supertjusig tidning än spendera än dag på stranden.       

"Där är dom", säger Rickard och pekar. Johanna får syn på sina kompisar och kan naturligtvis inte diskret gå fram till dem och hälsa som en normal person.   

"Heeeej!" ropar hon för full hals och börjar vinka med båda händerna. "Här kommer viiii!"  
Precis alla på hela stranden vänder sig om och stirrar på dem. De måste tro att hon är utvecklingsstörd. En väldigt sexig utvecklingsstörd. Hon springer fram och kastar sig över sitt stela kompisgäng med dyra solglasögon. De börjar gapskratta när hon faller raklång ner över dem och förstör deras noggrant utstuderade, sexiga "gud vad vi är snygga men vi samtidigt jävligt uttråkade" - poser. Rickard går fram för att sätta sig i utkanten av Freddes handduk.
Det finns inte så mycket plats för honom, fötter, solglasögon och handukar kastas runt i den fnittrande brottningsmatchen som pågår mellan Johanna och de andra. Rickard flinar, så gick det med den coola fasaden. Folk på stranden tittar irriterat på dem och skakar på huvudet. Avundsjuka på att man kan vara så snygg och ung och ha så roligt. Att ta så mycket plats fast man är så liten.

"Hörni, skärp er nu" säger Rickard tillslut, när några vuxna börjar mumla och peka mot deras håll. De andra försöker mödosamt ta sig upp ur den varma, fnittrande högen, samtidigt som de slår till Johanna där de kommer åt. Deras sinnestämmning har blixtsnabbt gått från ängslig och sur till avslappnad och lekfull. Det är Johannas förtjänst. De älskar henne, hon sprider energi omkring sig vart hon än går. Hon kan göra vad som helst och komma undan med det. Hon är så full av glädje, energi och samtidigt så ljuvligt söt att hon är helt oemotståndlig.

Alla älskar Johanna. Rickard också. Eller nej, ändrar han sig snabbt, han älskar henne inte. Han får inte älska henne. Det skulle göra allt så himla jobbigt. Han gillar henne bara. Väldigt mycket. Som kompis. Typ. 

  • Del 1: En undertryckt känsla.

2 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.