del 3

Jitinta betraktade Marlons skepnad i det skarpa gryningsljus som strilade in mellan fönsterluckorna. Han stod mitt i rummet och förberedde sig för sitt uppdrag. Han hade strängat sin båge och snörat sina läderskydd på underarmarna. En kraftfull smäll hördes när han prövande släppte strängen och testade vapnet några gånger i luften. Det var en speciell båge. Sammansatt av horn och laminerat specialträ tillverkad av en sann bågmakares hand. Han hade vunnit den i öster på andra sidan haven och folket här kände inte till dess styrka. Marlon gav kvinnan som låg naken bland fällarna en snabb blick innan han tyst gick för att göra redo sitt pilkoger. Pilarna skramlade i läderbehållaren när han slängde det i en rem över ryggen.

Han var fortfarande sammanbiten och tystlåten. Jitintas ögon tårades och hon vände bort huvudet medan Marlon närmade sig dörren och greppade dörrhandtaget. Han stannade några ögonblick, men vände sig inte om innan han med snabba bestämda steg försvann ut genom dörren. Hon kunde sedan höra det dämpade ljudet av hans mjuka stövlar knarra bort i trappan.

***

Marlons samvete tyngdes medan han gick till stallet. Men han hade inte för avsikt att dela sin tid med en galen kvinna. När han återvände från jakten skulle han dock se till att hon fick det bra. Kanske kunde han köpa en make till henne i nästa köping. Men inte i Bärnestad. Han sadlade Octagio nogrannt och skrittade med viss otålig intensitet i blicken ut ur bosättningen. Vakterna skyndade sig med skramlande brynjor kring låren för att öppna portarna. De ropade efter honom, lyckönskningar. Men de flesta trodde nog inte att han skulle återvända. Själva hade de alla misslyckats att finna odjuret som plågade trakten, eller strukit med dräpta i strider med det. Marlon lämnade Bärnestad och vände norrut och sedan red han mot den förbjudna sidan av stranden. Det var en gråmulen dag. Havet låg kallt som järn vid hans sida och tycktes mer upprört än under gårdagen när han anlänt hit och först funnit Jitinta.

Vad hade hon sagt för dårskaper under natten? Att hon i sin ungdom tagits av folket under havet och av dessa onda varelser släpats ner i djupen för att leva som slav och fånge i deras mörka hemliga stad under de gröna vågornas skvalp. Marlon föraktade henne inte. Men han tänkte inte behålla henne. Hon hade sagt att folket därnere sedan länge var utdöda. Men att deras kallsinniga tjänare fortfarande vaktade deras pärlemorsgnistrande gravar.

Dessa kände sig dock ensamma ibland och tog människor och att detta var för många många år sedan. Deras stad hade varit praktfull en gång men låg nu dold i skogar av tång. Dess högsta spiror och torn av bärnsten kunde ses lysa månklara nätter för den som visste att se, och det hade alltid funnits sådana legender bland fiskare och strandletare. Monstret som bågskytten tagit som uppdrag av Satarg att döda hade sänts upp för hennes skull. Ty hon hade lyckats fly och sökt skydd hos människorna i Bärnestad. Hon hade sagt honom att han var chanslös mot denna varelse. Hon hade sagt honom att skulden för alla som dödats av odjuret låg på hennes axlar. Om hon återvände till sina herrar skulle även varelsen återvända.

Men Marlon var en man av liten tro och än mindre vidskeplighet. Han trodde på vad han såg och kände viss stolthet över den insikten att det mesta som andra fruktade, det mörka och övernaturliga oftast var något betydligt enklare till sin natur. Ett okänt djur. En udding. Människornas fruktan var det enda magiska med världens alla så kallade monster. Marlon tillät sig inte att skrämmas.

Hans egen springare till exempel. Marlon hade skjutit hans moder för några somrar sedan och sedan tagit fölet. Det var en speciell sorts häst. Den hade inte tänder som andra hästar och män i norr fruktade den. De hade betalat honom för att jaga det som de inte själva vågade ge sig på. Grotthäst hade de kallat den, djävulsfåle. Octagions moder hade under jakten slitit strupen av den kamel han red på den tiden med sina bara tänder. Men, det var likväl en häst. Bara en ovanlig sådan, och Marlon hade aldrig ångrat att han behållit dess föl. Han höll in Octagion och böjde sig i sadeln. Sedan spenderade han förmiddagen med att metodiskt spåra i området. Om varelsen drack sötvatten och jagade längsmed stranden, skulle han hitta dess spår.

***

Jitinta hade sett honom rida längsmed stranden och försvinna där hon lutat sig mot fönstret. Utanför hade Bärnestad just börjat vakna och hon stängde det innan någon upptäckte henne från gatan. Hon tog en filt och lade den om sina bara axlar och satte sig på bädden med sorgsna ögon. Det var inte en lång stund efter att Marlon lämnat henne som det knackade på dörren. Hon öppnade och därutanför stod Jainan getvallarpojken med en vit klänning i famnen. Bakom honom stod hans mor med sina händer tungt på den tyste pojkens axlar. Jitinta såg in i ögon som skulle kunna ha varit hennes egna eller hennes mor. Hon bar sitt hår annorlunda i en fläta och håret var en aning ljusare än Jitintas. Jainan tittade upp på båda kvinnornas ansikten. Det ena identiskt med det andra. Men Jitintas ansikte var inte stolt som hans mors och hon bar alltid något nedstämt i blicken. Annars hade de kunnat vara identiska tvillingsystar.

-Ta, klänningen din slyna!..fräste kvinnan upprört... -Sedan lämnar du staden med din nye älskare om han överlever och inte tröttnat på dig än. Bedriv hor i annan köping för vi vill inte ha dig här om du inte förstod detta senast!...Hon tog den enkla klänningen från sin sons händer och kastade den på Jitinta som tafatt fångade den famnen. Jitinta sänkte huvudet och blicken mot sina fötter medan kvinnan försvann. Jainan mötte hennes ögon och nickade två gånger innan han stängde dörren.

***

Jitinta var ovanligt välklädd i sin nya skrud och när hon lämnade Satargs hallar följde husfolket henne med blicken. Somliga med lystna kåta blickar. Andra med skenheligt förakt. De skulle aldrig ha låtit henne sova här om inte Marlon tagit henne hit. Jitinta beträdde de leriga gatorna och styrde stegen mot stadsporten. Hon tittade snabbt mot bryggorna nere vid hamnen. Fiskarna verkade ha fått nästan tomma nät som vanligt nu under den tid som varelsen hemsökt deras stränder. Ingen fiskade norr om Bärnestad. Hon stannade till framme vid portarna och tittade uppåt mot den ovanligt stora bärnsten som prydde den. Hon såg på den länge för hon hade förmågan och visste hur speciell den var.

Hon tänkte tillbaka tillfälligt på hur hon i sin förtvivlan passerat dessa portar, naken och frusen efter sin flykt. Hur hon hade längtat efter att se sin älskade familj och vänner och folket i den fiskeby hon vuxit upp i. Bara för att sedan inse att de alla var döda sedan hundratals år. Folket i djupet hade hållit henne ung och vacker. Men tiden hade passerat omärkligt därnere. Detta var hennes folk. Men av en annan tid och hon hade inte passat in.

-Ho, därnere Jitinta!...ropade då vakten i tornet ner mot henne så att hon väcktes ur sin dagdröm. Han blickade fräckt ner i hennes urringning och log i hjälmen. -Vad är priset?...
-En flaska vin och en hjälm ekollon...svarade hon sakta och vände sig för att se så att ingen uppmärksammade dem. Portvakten skulle dock inte bry sig om det. Hirdmän och krigare hade högre status än fiskare och jämn status med bärnstenshandlare och andra borgare.
-Kom upp!...Jag har vin!...Jitinta klättrade så upp för den skrangliga trästegen och försvann in i det lilla bevakningstornet.

Under tiden smög sig Jainan fram längsmed pallisaden. Han höll sig i morgonskuggan och kastade även han snabba blickar om sig innan han tog spjärn och började klättra.

Portvakten bad Jitinta slå sig ner på en liten pall. Han satte vinkruset på det lilla skrangliga bordet och hällde upp i två muggar av grov keramik. Hon sneglade upp på honom och drack snabbt en skål. Portvakten lät henne dricka upp sedan när hon var färdig stack han handen ner i hennes klänning och kramade till hårt.

Hans leende var brett och han saknade några tänder. Det var ingen attraktiv karl. Gråskäggig och med vassa ögon. Portvakten drog häftigt av upphetsning i sitt vapenbälte så att byxorna föll ner för hans muskulösa ben. Jitinta blundade medan han grävde fram hennes bröst så att dom hängde utanför klädet och hon äcklades starkt av den fräna doften från hans otvättade organ. Hon blundade hårdare och vred huvudet åt sidan medan han pressade samman hennes bröst kring sin halvhårda lem och började jucka mot henne så att hon kände den grova timmerväggen i ryggen. Han flåsade och slutade aldrig hånle.

Hans lem växte och hårdnade snart och han ökade takten. Jitinta kände sig dunkad rytmiskt mot väggen och öppnade tårade ögon för att se hur det gick för pojken Jainan. Hon såg hur denne kommit så långt som till krönet av stadsporten och höll som bäst på att kila loss Bärnstenen med en liten kniv. Han fångade den i handen. Den var stor som en mansnäve, så Jainan tappade den nästan. Men pojken stoppade den innanför västen och började sedan häva sig ner på andra sidan. Han försvann ur sikte och Jitinta ville skynda på, för tiden var knapp. Men hon var glad över att hon hade lyckats distrahera vakten.

Jitinta såg upp mot den frustande mannen som stirrade tillbaka ner mot henne och stötte sig mellan hennes bröst. Hon lyfte sina händer för att hjälpa honom genom att pressa samman sina mjuka bröst och möta hans rörelser.
-Åh håå hå...såja!...din slinka...skrattade han lågt och slickade tungspetsen genom glappet i sin tandrad.
Plötsligt tog han hennes hår och höll det i ett kraftfullt grepp. Jitinta gnällde till och kände hur han tvingade sig in mellan hennes läppar. Hon kände den sura smaken och blundade grimaserande.
-Kom igen nu då!...väste han grovt för att skrämma henne. Hon tittade upp mot honom nästan trotsigt och tillät honom att knulla hennes munhåla. Hon sög till och slickade tungan om den.

***

Jitinta spottade och torkade sina läppar med handloven medan hon passerade portarna några minuter senare för att som hon hoppades aldrig återvända till Bärnestad. Tiden var knapp, men hon visste å andra sidan vart man skulle gå. Hon ville bara hjälpa Marlon, det var det enda hon hade i tankarna nu. Det var en god man. Goda människor var fåtaliga. Han förtjänade inte att dö.

***