Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

12/9, 2015 kl. 11:49, av Silicon Messiah

Syndare

Del 1 av 6 i serien Syndare

På 1600-talet förföljdes och mördades kvinnor misstänkta för att ha ingått förbund med djävulen. Fader William bränner sin 17-åriga dotter Agnes för häxeri. Ändå sover han gott om natten. Ända tills Agnes kommer tillbaka.

- Varning för icke sexrelaterat våld. -

"It doesn't matter what you've done, in my words you are a sinner. For every word you say to me, in every way, you are a sinner."
- Iced Earth - Burning Times

26 juni 1664

Kullerstenarna blöttes ner av droppe efter droppe av regn, tills hela marken var en ton mörkare och regnet smattrade hårt mot backen. En liten folksamling stod samlad på klostrets innergård, men flyttade sig under tak när regnet blev som värst. Himlen var mörkgrå och det var nästan kväll. Flera av munkarna kämpade febrilt för att få bort så mycket av brännvirket som möjligt innan regnet förstört det. Längst upp på bålet stod lilla Agnes, bara sjutton år och redo att brännas för häxeri. Hennes lilla kropp kunde inte röra sig, hon stod fastkedjad. Hennes en gång långa vackra hår var allt avrakat i jakten på Satans tecken.

Fader William andades tungt, han höll facklan som skulle tända bålet. Han stod bland ortsborna under taket och väntade på att regnet skulle avta. Hela tiden tittade han på flickan där uppe, som stod fastbunden vid en påle. Han ville, inom sig, förlåta henne men han kunde inte göra ogjort hennes förbund med djävulen. Flickan blundade i regnet, huttrade av kylan. Hon var rädd, uppenbarligen. Hennes mun rörde sig, hon talade men regnet dämpade hennes späda röst. Efter en lång stund dog så småningom regnet ut och virket kunde bäras tillbaka, tillräckligt torrt att tändas på. När bålet så stod där i solskenet som trängde genom de grå molnen, som ett hån mot Satan, stegade Fader William fram, med facklan i hand. Och han kastade den på bålet, som strax tog eld. Medan han backade tittade han upp på Agnes igen, hon andades tungt men hon var lugn och behärskad. Hennes mörka ögon stirrade in i Fader Williams odödliga själ.

Elden nådde hennes fötter först och det började bränna. Men smärtan fick henne att fnittra, snart skratta, alldeles yrig av smärtan. Lågorna steg högre, upp över hennes lår, hennes fötter brann. Skrattandet i hennes röst började försvinna och övergå i plågade skrik. Hela hon började brinna, överkroppen stod i höga lågor, svart rök vällde upp mot himlen. Bara Gud kunde se hennes ansikte smälta och hennes kropp bli till damm. Bara Gud kunde döma Agnes nu. Och Fader William hade bränt sin enda dotter för häxeri. När folkmassan skingrats och elden slocknat tog munkarna sig för att städa upp på klostergården igen, dammet av den unga flickan försvann för vinden. Fader William suckade som han återlämnade sin Malleus Maleficarum till biblioteket, där den skulle stå redo inför nästa gång. Han var tung i sinnet och kom sig att be en bön till Gud Fader där, inför Häxhammaren, efter att ha avrättat sin dotter. Hans herre svarade som vanligt med total tystnad.

26 juli 1664

Efter kvällens sista bön mot kudden lade sig Fader William till sängs med ett leende. Alla hans synder skulle nu förlåtas, bara han bad Gud om det. Han hade avrättat ännu en häxa idag. Hon hade hängts, såsom praxis var. Bränning på bål var bara för de synnerligen värsta fallen. Han suckade, blåste ut ljuset på sängbordet och lade sig tillrätta. I klostrets skuggor rörde sig något. Nakna fotsteg trampade på golvet. I övrigt rådde tystnad då prästerna nu gått till sängs. Eller, tystnad borde råda, från några av munkarnas rum ljöd lågmälda stön. Ibland munkens allena och ibland med en annan medverkande, kvinna eller man. Fotstegen ignorerade rummen och fann snart sitt mål. Fader Williams rum. En lätt flickehand öppnade dörren och fotstegen kom in i rummet. Där var mörkt och tyst. Det enda lilla ljuset kom från stjärnorna som lyste upp en liten fläck på golvet genom fönstret. De bleka fötterna klev in i stjärnljuset och Agnes stod inför sin far än en gång, en månad efter hennes död.

Nu ännu blekare än hon varit i livet och med det bruna håret svärtat. Hennes ungdomliga läppar syntes röda i kontrast med den bleka huden. På ryggen bredde två svarta vingar ut sig åt sidorna, de tycktes bli osynliga, men det var bara hennes önskan för tillfället. Agnes stod naken i sin fars, prästens, rum. Hon talade, med demonens röst.
”Pater…”

Fader William rörde sig i sängen. Hans sömn var orolig. Det syntes att demonens närvaro gav honom mardrömmar. Han svettades och gnydde, ”nej nej.” Demonens flickefötter klev fram till prästens säng och hon var som en flicka. Hon tittade ner på sin far. ”Pater”, sade hon igen, nu var rösten hennes egen. Ljus och vacker; en flickas röst. Prästen vaknade med ett ryck och stirrade skräckslaget upp på demonflickan.
”Agnes?” sade han, övertygad om att han drömde.
”Me invocabunt nomen meum…”
”Ditt namn? Ditt namn är Agnes.”
Demonens ögon smalnade och hon lade en iskall hand om Fader Williams hår och kramade det hårt, ”me invocabunt nomen meum!”
”Vad är ditt namn?” prästens röst sprack nästan och han var nära att kissa på sig.
”Nomen mihi Abomina.”

Skräcken i Fader Williams ögon var total och han tuppade av igen. Demonen släppte hans hår med ett hånflin och hennes vingar framträdde på ryggen. De flaxade lite i luften. Demonen, i livet vid namn Agnes, steg uppåt. Oskadlig inför elementen försvann hennes kropp till intet, tillbaka till Helvetet. Kvar ekade bara hennes ord; 'nomen mihi Abomina.'
Mitt namn är Abomina.

1 augusti 1664

Han saknade sin dotter, så måste det vara. Hur ond hon än varit var han ändå hennes dotter och han saknade henne, så måste det vara. Några av de andra prästerna kände till att han avlat barn med en sköka från byn. Men också Gud hade förlåtit honom den synden. Han hade endast brutit celibatet den enda gången och aldrig mer. Han hade naturligtvis fyllts av villkorslös kärlek för flickan och eftersom klostret ofta var öppet för allmänhetens besök kunde han ofta träffa henne, då hennes mor kom och bad om pengar. Pengar som han tog från klostrets kassa för att försörja sin lilla dotter. Hans dotter Agnes. Mardrömmen lämnade inte hans tankar. Han spenderade dagen i biblioteket, läsandes Häxhammaren för att kunna avslöja trollkunniga kvinnor enklare. Men gång på gång fick han börja om samma mening. I huvudet fanns bara demonens ord, 'nomen mihi Abomina.' Det var nästan helt tyst på klostret, munkarna tog sig för sina rutiner och uppgifter. Fader William satt med boken intill ett fönster. Den sjunkande solen utanför lyste snart inte upp sidorna längre och han tände ljusen i biblioteket.

Han gäspade och vände blad. En av munkarna lämnade just biblioteket och där blev dödstyst. Efter en kort stund hörde Fader William ljudet av en bok som togs från sin hylla. Det skrapade lite i dammet under boken. Han tittade bak, men såg ingen. Ryckandes på axeln återvände han till Häxhammaren. En hög duns ekade till och han hoppade till. Snart hörde han ljudet av ännu en bok som togs ur hyllan, också den föll till golvet med en duns. Fader William reste sig och tittade sig omkring i biblioteket. Han var ensam där, men ändå låg två böcker nu på golvet. Han böjde sig för att plocka upp en av dem och hörde samtidigt hur ännu en bok togs ur sin hylla. Just som han tittade upp hörde han den slå i golvet.
”Vem där?” Fler böcker drogs ur sina hyllor nu, en efter en föll de till golvet. Fader William stod och såg böckerna slitas ut av osynliga händer till dess att alla böcker låg på golvet. Borta på bänken såg han Häxhammaren slå igen och glida ner på golvet med en hög smäll.

Plötsligt slocknade alla ljusen i biblioteket och han kände en närvaro. Densamma som han känt i drömmen precis innan han såg Agnes. Skuggorna rörde sig, de tycktes som vingar. Vingar vars ägare landade i rummet. Han vände sig och där stod hon. Söta lilla Agnes, blek, naken och med en demons svarta vingar. Hennes svarta hår hängde i lockar neråt och täckte precis bröstvårtorna på de runda små brösten. Vore de inte styva skulle de inte synas, men de pekade smygande ut genom lockarna.
”Pater”, sade demonen med en röst som var som Satans. Det skälvde i hennes överläpp och hennes ögon tycktes brinna, ”pater…” och hennes röst blev söt och förförisk.
”Agnes…” Fader William stod med hakan nästan i golvet och ögonen vitt uppspärrade, stirrandes på den nakna demonflickan. Genast när han tog namnet i sin mun sköt hon närmare, ögonen lystes upp brandgula och pupillerna blev som en katts.
”Nomen mihi Abomina”, röt hon, fortfarande med flickeröst, ”ego sum abominae!”

Abomina lade sin kalla, bleka hand mot Fader Williams bröst och tryckte till. Han föll ner på ändan bland böckerna. Så sjönk flickan ner på knä inför honom. Hon ryckte tag i det vackra röda bandet kring kåpan, som utmärkte honom som högre stående inom klostret, och öppnade upp knuten. Hon fnittrade ljust och lyfte upp kåpan och tittade in. Hon såg inte, för det var mörkt, men hon kastade ändå upp kåpan och blottade sin fars underbyxor. Fader William satt som förstenad och betraktade den lilla flickan som strök med naglarna över underbyxorna. Ena handens långfinger gled innanför och ryckte lite i dem; Abomina skrattade.
”Abomina est nomen meum, et ego veniam ad te nocte… blir du kåt far?” Fader William gjorde korstecknet över bröstet medan hans kuk växte innanför underbyxorna.
”Förlåt mig, Herre”, mumlade han. Med ett kraxande skratt slet demonen av hans underbyxor och blottade prästens hårda, ådriga kuk i den torra biblioteksluften.

Demonens vingar försvann och flickan fick färg i kinderna; inte längre likblek satt hon på knä inför sin far. Precis så som Fader William mindes henne, så när som på håret. Till och med ögonen blev bruna, såsom de varit när hon levde. Flickan snyftade och det rann krokodiltårar längs hennes ansikte.
”Vill du inte ha mig pappa?” grät hon. Så ekade demonens skratt och blekheten i flickans hy återkom, liksom elden i hennes ögon och de svarta vingarna bakom hennes rygg. Och så for demonen ner över prästens kuk och slickade ollonet.
”I vår herre Jesus Kristus namn…” var allt Fader William hann säga innan han stönande sjönk bakåt med huvudet, njutandes av demonens tunga mot baksidan av den hårda kuken. Fnittrande började demonen suga den stora kuken, som pulserade i hennes högra hand.
”Vill du ha mig nu pappa?” mumlade hon innan hon med små korta stön sög den heliga kuken. Prästen stönade, hans dotter sög. De fylliga, ungdomliga läpparna slöt sig kring kuken och lät den sjunka så långt ner i halsen att hennes nästipp nästan nuddade vid hans kropp. 

Fader William stönade högt och juckade mot demonhorans slaskande mun, medan hon sög med himmelsk tunga. Strax gastade prästen så ljudligt att de andra munkarna bankade på bibliotekets dörrar. Osynliga makter höll dem utelåsta. Abominas blöta tunga smekte Fader Williams kuk och hennes lilla hand runkade den vid roten när hon slickade och sög på ollonet. Snart kunde prästen inte längre hålla emot. Demonflickan mumlade, som om hon njöt och själv blev kåt av att suga sin far. Och hon slöt ögonen och för var gång hon släppte kuken ur munnen spred sig ett leende över hennes fylliga, röda läppar. De svarta vingarna vibrerade lite, flaxade smått i luften bakom henne; Abomina älskade att suga prästens kuk. Så släppte det för Fader William. Med ett lågt stön spände han sig i hela kroppen och sköt kuken långt uppåt i Abominas mun.

Hans dotter svalde all den gudomliga sperma som lämnade Fader Williams kuk. Han sköt flera långa strängar kladdig sperma rakt ner i hennes hals och hon var en duktig flicka som gjorde så gott för sin far. Demonen älskade prästens sperma och log stolt när hon släppte den glänsande kuken fri i luften igen. Hon log mot sin far och sade: ”du har njutit, far…”
”Förlåt mig fader, ty jag har syndat…” mumlade Fader William, men demonen höjde huvudet, sträckte på halsen och spred sina vingar brett.
Med eld i ögonen sade hon: ”cum luna urit purpura me mament.” Inom ett ögonblick var demonen Abomina borta och dörrarna gav vika för munkbrödernas bankanden. De allra flesta av klostrets munkar stormade in med vidöppna ögon och betraktade kaoset. Alla de heliga skrifterna hade slitits från sina hyllor och mitt bland dem låg Fader William flåsande med blottat och halverigerat kön.

3 augusti 1664

Fader Williams bibel låg inte längre på sängbordet, han bar den intill sig ständigt. Halsbandet som föreställde ett enkelt kors, tillverkat i trä hängde utanpå kåpan. Till bröderna på klostret hade han till viss del sagt som det var; han hade överrumplats av ett övernaturligt och ondskefullt väsen. Men han hade också töjt på sanningen och sagt att han försvarat sig med Guds makt så gott han kunnat och att styggelsen lämnat honom innan den hunnit ta hans säd. Han sade till dem att han var övertygad om att demonen inte skulle komma tillbaka, bara de hittade, pekade ut och förgjorde varenda häxa i den intilliggande byn. Han sade det till dem så ständigt att han kom att tro det själv. Med sina bröder vandrade han genom byn, gång på gång. Kvällen den tredje augusti hängdes fyra kvinnor för Fader Williams synd.

Prästen log för sig själv som han lade sig till sängs, bibeln hårt mot bröstet. Han var övertygad om att Abomina inte skulle återvända nu. Men ändå mindes han hennes ord, hur han skulle vänta henne när månen brinner röd. Han hade sett det förr; månförmörkelsen. Han svalde bort oron och intalade sig själv att Agnes var i Guds Himmel där han skulle återse henne om många år. Han bad sin stilla aftonbön, dagens sista och somnade med gott samvete.

Han somnade med vetskapen om att han uträttade Guds verk på jorden. Sannerligen kunde han förlåtas en synd eller två.

5 augusti 1664

Prästens andning var långsam, den hade så varit hela dagen. Vid varje ensamt ögonblick gjorde han korstecknet och bad om förlåtelse för sina tankar. Han kunde bara inte få demonen ur huvudet. Han bar sin bibel i bägge händer, pressandes könsorganet neråt så att inte hans massiva stånd skulle synas. Efter dagens sista enkla måltid sökte han sig till sitt rum. Fader William såg sig omkring; så enkelt han levde. Väggarna var askgrå, golvet av bleknat trä. Allt som fanns i det lilla rummet var en enkel brits med tillhörande kudde och filt, ett sängbord med plats för ett enda ljus och en liten oblekt ruta i det annars blekta träet där bibeln brukade ligga. Han skämdes när han insåg att han inte förrän för ett par dagar sedan börjat bära den med sig. Allt för sällan hade han läst den.

Dessutom fanns ett enda fönster under vilket stod hans arbetsbord, med fyra lådor; de lägsta två var för klädesplagg, en kåpa med tillhörande band som bärs knutet runt midjan och i den andra lådan intimkläder. Dessa var de två lägsta lådorna, medan i den översta låg hans personliga papper. De blinkade alla tomma, han hade inte skrivit en stavelse på månader. Men Fader William öppnade den andra lådan. Han drog efter ett andetag och tog sedan piskan i hand. Konciliet i Konstanz hade förbjudit flagellantrörelser, men många ordnar tillämpade det ännu i hemlighet. Det talades inte om och alla tillfrågade skulle neka, men Fader William visste han inte var den enda på klostret som hade en piska för detta ändamål på sitt rum. Det fanns också de som hade piskor för andra, mer perversa, ändamål. Med bar överkropp lät Fader William smaka piskan över ryggen till dess att det blödde rött.

Med piskan säker i den andra lådan gick sedan prästen sin sista runda kring klostret för att välsigna aftonvinet som bröderna skulle dricka ceremoniellt inför Jesus på korset. Efter den dagliga vinceremonin rådde tystnad i klostret. Fader William kom till sängs med bibel i hand. Det enda ljuset på hans sängbord brann trofast och lyste upp tillräckligt för att han skulle kunna läsa ett avsnitt ur Den Heliga Bok. Men han somnade med boken i hand.

Mitt i natten vaknade Fader William med ett ryck. Han svettades och flämtade. I rummet var allt stilla, tyst och mörkt. Men i underbyxorna dolde sig Satans stånd; prästen var kåt.
”Satan”, viskade han för sig själv som han yrvaket lirkade fram kuken.
Väl ute i det fria tog han kuken i hand och började runka den i hårda tag. Han stönade högt och såg hur ollonet blottades och hur det glänste i den lilla lågans sken. Med ett dovt läte kom han; sperman for ur honom upp i luften som tjocka rep. Den landade över honom, filten och britsen som en kladdig massa. Flämtande slet Fader William till sig det första han kunde nå för att torka bort säden. Inte förrän efteråt upptäckte han att det var med Guds ord han torkat sperman från sig; han hade torkat sig med sin bibel. Skamsen, men trött och inom sig belåten, somnade Fader William om.

6 augusti 1664

Dagen var kommen för månförmörkelsen; vetenskapsmännen hade förutsett den. Säkerligen skulle den komma ikväll. Fader Williams ögon var grå, glasartade och tomma. Hans kinder skälvde vid hans varje andetag och han var nervös. Prästen hade givit upp. Allt han nu ville var att se Abomina i hans rum ikväll. Dagen gick olidligt långsamt. Livet som präst hade aldrig varit mer förkastligt. Vid vinceremonin på kvällen tog sig Fader William i hemlighet en andra bägare. Vinets höga alkoholhalt gjorde prästen lite snurrig i huvudet. Han hade aldrig druckit så mycket på en och samma gång och han var berusad.
”Gud, förlåt mig”, viskade han inför Jesus Kristus på korset när han stod ensam kvar i ceremonirummet. Hans röst tycktes eka – Gud, förlåt mig. Rummet var enkelt inrett. De kala väggarna pryddes av enkla konstverk tecknade av munkarna själva, föreställande framförallt Den Heliga Maria, Guds moder.
”Gud, förlåt mig”, viskade prästen med huvudet sänkt. Det bruna håret hängde neråt och han tog ett djupt andetag. ”Ett stygn i tummen säger mig… att något ont hit närmar sig…”
”Ad te Satan, peccatore, Deus non.”
Fader William slog runt, han tappade sin bägare på golvet, de sista vindropparna rann ut och ner mellan plankorna. Demonflickan stod vid dörren
"Ad te Satan, peccatore”, sade hon igen.
”Gud, förlåt mig”, upprepade Fader William högt medan han hastigt klev bort mot Abomina.
”Tu me expectant”, sade flickan. Prästen nickade. Han hade väntat henne. Längtat. Flickan fortsatte: ”vos sanctos, qui me succendit... sed peccatum est…” Återigen nickade han, han hade bränt henne och nu tillhörde han synden. Onekligen, inför Gud; Fader William var en syndare.
”Förlåt mig, Agnes…”
”Abomina! Abomina! Ego sum abominae!” skrek demonen. Fader William klev fram till demonen med armarna vidöppna.
”Förlåt mig, dotter”, han betraktade flickan. Lika vacker som hon varit i livet. Hennes söta ungdomliga ansikte och de perfekta ögonen och läpparna. Agnes hade inte varit äldre än sjutton när hon gick över till den andra sidan och blev Abomina.

Hennes kropp var smal, benen långa och välformade. Brösten välproportionerliga; runda och mycket vackra. Demonflickans kön var kalt, blankt och hårlöst. Fader William såg allt detta nu. Förr skulle han ha dömt en flicka som såg så ut till döden, men nu såg han sin dotters kropp och hans inre best skrek. Det gick inte att hålla händerna från henne.
”Pater, autem, in me videre lunam.”
Fader William nickade och följde sin flicka till ett fönster. Abomina blev till sin mänskliga form, utan vingar och med Agnes ögon. Tysta såg de på månen. Den var blodröd. Total månförmörkelse. Precis som vetenskapsmännen förutspått. Och här var demonen, precis som hon sagt.
”Far”, sade flickan, ”jag älskar dig.”
Prästen suckade när han såg hur hon åter blev till Abomina. Vingarna framträdde på hennes rygg, svarta och hotfulla.

Abomina blev från flicka till demon igen. Hon flinade när hon såg Fader William i ögonen.
”Du vill ha mig, far”, sade hon. Han bara nickade. Elden i hennes ögon flammade till och hon skrattade, ekande ut genom klostret. En häxas skratt. Hennes vingar flaxade till.
"Vos volo, haeretice”, kraxade demonen. Hon åtrådde honom så mycket, kättaren. Syndaren. Fader William slet loss det röda bandet från kåpan och demon skrattade åt hans naivitet.
”Syndare”, viskade hon. ”Det du gör är fel. Gud förlåter inte en syndare. Du får suga Satans kuk i Helvetet för all evighet.” Hon flinade åt hur orden fick prästen att slita kåpan av sig allt snabbare och snart var de nakna inför Jesus bägge två. Demonens vingar fick henne att lyfta från marken och hon svävade, svepte ner över prästen som damp ner på golvet med en duns. Lilla Abomina svängde med det svarta håret genom luften och skrattade där hon satt på knä över Fader Williams mage. Hon putade bakåt med rumpan och kände hans kuk mot skinkorna.
”Säg mig, perversa prästjävel”, sade hon, hennes brinnande ögon stirrade in i hans, ”vad vill du ha?” Fader William försökte komma loss för ett par ögonblick, men hennes ögon släppte inte hans. ”Vad… vill du ha, präst?”
”Dig…”
”Högre, Jesus hörde inte!”
”Jag vill ha dig!”
”Och hur vill du ha mig?” demonen slickade sig om läpparna, flaxade lite med vingarna och rev honom lätt i bröstet med naglarna.
”Sug min… penis…”
”Jesus hööör dig inteee!” Ylade demonen.
”Jag vill att du suger min kuk, demon!”
”Så ska det låta”, hon klappade honom på kinden ett par gånger innan hon med några vingtag lättade från honom. Hon sjönk ner igen på knä vid hans ben. Så böjde hon sig fram och tog tag om den tjocka kuken. Hård och ådrig.

”Dotter”, sade prästen i ett sista försök att rädda sin själ, ”sluta nu så ska Gud förlåta dig.”
”Deus? I tradebatur, quid deus tuus me fecit!” demonen talade med raspig röst och pekade på sin bleka kropp. Förrådd av Gud. Den söta Abomina hade inte längre någon lojalitet mot den kristna lärans gud. Och så tog demonen Fader Williams hårda kuk i munnen igen och började suga den som innan.
”Guuud…” stönade han medan hon började suga. Han lade handen i hennes nattsvarta hår och började sakta jucka mot hennes mun.
”Syndare”, mumlade hon när hon kunde. Prästens tjocka kuk fyllde hennes mun. Den unga demonen njöt av prästakuk så gott som det går att njuta av att vända någon till synd. Fader William hade alltid varit en syndare på insidan. Allt som krävdes var en demon för att locka fram hans fantasier och göra dem till verklighet. Han stönade med händerna om hennes hjässa och njöt så gott han kunde under Jesus vaksamma öga. Ja… Jesus stirrade ner på honom från korset. Så skönt Abomina sög kuk. Hennes läppar omslöt kuken härligt och hennes tunga virvlade gudomligt på ollonet medan hon smekte pungen med fjäderlätta fingrar. Demonflickan Abomina sög Fader Williams hårda kuk, smackande och ljudligt stönande. De stönade bägge två.

Flickan älskade att suga sin far och hon blev kåt själv. Därför släppte hon efter en stund kuken ur munnen och tittade ner på den ynkliga lilla mannen. Han var i hennes våld. Ögon omkring dem betraktade från skuggorna och mörkret. Abomina kröp upp på alla fyra, slickade längs prästens mage, upp mot halsen där hon började nafsa och bita lätt samtidigt som Fader William tog tag om hennes höfter och började jucka, med hopp om att komma in. Demonen skrattade. Hon lade ena handen i om hans hals och sökte kuken med den andra. Hon satt sig tillrätta över den och lät den tränga in. Hon stönade och lade också den andra handen på hans hals. Strypgreppet hårdnade kring prästens hals som demonen började rida honom. Hon flinade. De röda läpparna spreds brett i hennes bleka ansikte och hon slängde med håret bakom sig.
"Futuis me!” ylade demonen medan hon red den stenhårda, pulserande kuken som blöttes ner av hennes fittsafter. Hennes rumpa smackade mot honom; hon red hårt, hela tiden drog hon både honom och sig själv närmare extas.

Abomina hade aldrig anat att jordisk kuk skulle vara så skön. Hon hade i sanning varit häxa, hon hade inte bränts i onödan. Men det var först i Helvetet hon fick smaka djävulens kuk. För att få sin chans till hämnd på mannen som brände henne tvingades hon bli Lucifers slavinna. Hon hade älskat varje sekund som hans kuk penetrerat djupt inne i henne. Och nu fick hon sin fars kuk, Fader Williams kuk. Hon älskade varje sekund. Hon släppte taget om hans hals och han kippade efter andan. Runt omkring i rummet stod hans bröder, alla i tystnad i skuggorna. De betraktade honom. Prästen. De dömde honom. Syndaren. Men Fader William höll bara tag om Abomina och gjorde kraftiga motjuck, han svettades ymnigt i pannan och frustade ljudligt varje gång han trängde sig som djupast in i sin demoniska dotter.

Snart upphörde flickan att rida och bara tog emot sin fars knullande. Hon skrattade mellan stönandena; hon hade gjort en syndare av honom.
”Nunc, Sancto, peccator es!” flinade hon flämtande, och så böjde hon hela kroppen bakåt, huvudet tittade rätt uppåt. Håret hängde neråt och händerna spände sig om Fader Williams sidor. De svarta demonvingarna vibrerade lätt och hennes unga fitta kramade hårt om prästens kuk. Det rann safter ur den medan hon skrek ut sin helvetiska orgasm i Guds hus. Känslan av flickfittan som tryckte kring ollon och stake blev för mycket för stackars Fader William. Vrålande hädelser började han tömma sig i tjocka kaskader av kladdig sperma, långt upp sin dotters lilla fitta. Abomina fnittrade och lade ett finger mot fittan, det rann redan lite sperma ner längs paterns kuk. Hon tog lite på fingret och förde fingret till munnen.
”Sapidum semine patrum”, sade hon och lättade från hans kuk med några vingtag.

Fader William låg stilla kvar på golvet. Han andades tungt och log. Han var svettig. Kuken var ännu hård och lade sig erigerad mot magen. Abomina dalade ner på golvet. Det rann en sträng vit, kladdig sperma längs hennes ena lår. Hennes sexiga former och härliga kropp skulle göra vilket helgon som helst till Satans apostel.
”Et nunc, pater”, sade hon förföriskt, ”futuis meum asinum daemon!” Prästen tog sig flåsande upp på fötter, han ryckte tag i sin dotters hand och drog henne bort till det lilla altaret längst bort i rummet, ovanför vilket Jesus hängde. Hon flinade när han tog initiativ och lyfte upp henne på altaret. Hon satt på sin nakna rumpa och särade på benen. Hennes far tog tag i benen och drog henne lite närmare för att komma åt bättre.
”Futuis meum asinum daemon”, skrek Abomina igen och pappa gjorde som hon bad.

Han lade sin hårda, kladdiga kuk mot hennes lilla anus och riktade dit en spottloska. Han tog genast i för hårt och demonen ylade till
”Ta det lugnt pappa”, sade hon med sin flickiga röst, ”min lilla rumpa tål inte så hårt på en gång”, så skrattade hon.
Fader William lugnade sig och tryckte in kuken försiktigt i den lilla flickerumpan. Hon hade redan vant sig vid djävulens kuk där bak, så hon visste att njuta när pappa tryckte in sitt hårda organ i henne. Inte så långt först, men när han märkte att kuken började glida bra tryckte han in allt mer av den i hennes tajta anal. Abomina blundade och viftade lätt med vingarna. Hon stönade, till hälften av smärta och till hälften av njutning samtidigt som hon lade armarna om pappas rygg. Klosterbröderna omkring dem närmade sig, trädde ut ur skuggan och in i demonens bleka sken. De flesta av munkarna hade hårda stånd vilka de omsorgsfullt masserade med sina händer. De som inte runkade hade ändå stånd. Kukarna bara pekade rätt ut ur kåporna. Abomina hade lett dem hit.

Fader William penetrerade hennes rumpa i långsamma stötar, samtidigt som han betraktade hur den ådriga kuken först sjönk in i henne, ända till roten, för att sedan glida ut igen, glänsande av sperma, fittsaft och några spottloskor som fick fungera som glidmedel. Han stönade ljudligt, märkte inte ens åskådarna. Också Abomina stönade, hon höll om sin far hårt, rispade hans rygg med sina långa, vassa naglar. Några av såren från piskan öppnades en aning och det rann några strängar vinrött blod längs Fader Williams rygg medan han pumpade sin dotters trånga stjärt.
”Peccatori!” gnydde Abomina mellan stönandena. Pappa upprepade hennes ord samtidigt som han knullade henne allt hårdare i rumpan. Han tittade ner och så lade han ena handen vid hennes rosa lilla fitta. Flickan flinade och sade:
"Amplexus meos landica.” Stönande började pappa pulla hennes fitta med ett finger medan han smekte hennes klitoris med tummen.

Abomina höll pappa hårt när hon kom. Hon slöt vingarna om dem och tjöt som hon kom. Pappas fingrar blev blöta av hennes fittsaft och han tryckte in dem i hennes mun. Hon smakade på sig själv och älskade det. Just som demonens orgasm var över kom prästens. Med hårt grepp om hennes midja tryckte han sig hårt så långt in i henne han kunde. Han bet ihop tänderna och röt när sperman började spruta ur kuken. En massiv orgasm med massa sperma, långt, långt upp i flickans lilla stjärt. Med tung andning slappnade Fader William av, han tog några stapplande steg bakåt och fann sig mitt i ringen av onanerande munkar. Han var alldeles svettig och sjönk ner på golvet. Han såg på hur demonen spred sina vingar brett och förföriskt gick ut till mitten av ringen, precis intill honom ställde hon sig.
”Veni”, sade hon och såg sig omkring. Munkbröderna närmade sig. Abomina sjönk ner på knä, ”volo tibi semen”, viskade hon.

En efter en kom prästerna fram, alla runkade de sina hårda kukar. Abomina gapade stort när de alla började komma i hennes kåta lilla mun. Vid ett tillfälle stod tre munkar kring henne och sprutade tjocka strängar sperma över hela hennes ansikte. Den kåta lilla demonslynan älskade varenda helig droppe. Hennes söta, bleka ansikte täcktes av den vita sperman och hon fick ner det mesta i munnen. Allting svalde hon. Alla prästerna fick komma och inte ett spår fanns att finna efter att de lämnat salen. Abomina flinade och smackade med läpparna. Hon reste sig och såg på sin far som satt på golvet, naken, utlämnad och ensam. Hans slutliga synd var avunden han kände - han ville ha sin demonflicka helt för sig själv.

Abomina stod inför sin far. Den ynklige lille mannen som bränt henne.
”Pater”, sade hon, ”pater. Peccatori. Volumus etiam inter se.” Vi kommer att ses igen. Och med ett skratt var hon borta i natten. Skrattet och hennes vingslag ekade kvar i luften och själva atmosfären kändes tung, svart och fylld av en djävulsk närvaro. Den nakna Fader William ställde sig upp. Han skakade.
”Förlåt mig Gud, ty jag har syndat.” Så plötsligt stormade hans munkbröder in. De övermannade honom och tog honom fast. De slet honom ut i morgonsolen.

7 augusti 1664

”Blasphemus!” skrek Fader William, ”blasphemus! Haereticus!” Han stod fastkedjad vid en påle vid toppen av en hög med virke. Munkarna runt honom dolde sina ansikten i kåporna. En av dem bar facklan till bålet och tände på.
”Praecipitas me!” vrålade den vansinniga mannen längst upp, ”mihi ardeat! Blasphemus! Haereticus!” Elden spred sig snabbt över träet och nådde snart syndarens fötter. Fader William tog skrikande eld och började brinna. Djävulen i honom fick honom att brinna långsamt, plågorna förlängdes. Lågorna brände hans kött.
”Nomen mihi Pater William!” vrålade han, ”ego sum abominae!” Elden steg högt till himlen. Fader Williams aska föll till marken.

7 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#6

Buff

Latin stör mig inte ett dugg, tycker tvärtom det förhöjer känslan. Nu råkar jag kunna lite latin, men överlag tycker jag om när man använder språk utan att översätta ändå, budskapet kan begripas utifrån sammanhanget (IMHO).

2/1, 2018 kl. 21:36

#5

Silicon Messiah

Stort tack, både Huldran och mrs_Robinson. Kanske tänker en inte i sådana banor när en faktiskt vet vad som sägs. Men egentligen har mycket av det som sägs på latin ingen väldigt viktig betydelse, om jag inte översatt det också. Typ en replik som "knulla hårdare", är ju inte överdrivet viktig för storyn. Tack ändå för synpunkterna :) och jag håller med om en sak. Syndare-trilogin borde kanske ha skrivits utan sex.

27/10, 2015 kl. 12:23

#4

Huldran

Intressant. Men inte pga dess erotiska eller sexuella innehåll.

Jag håller med mrs_Robinson till fullo. Att översätta detta svåra språk, tar bort en del av effekten i själva läsandet. Google får jobba hårt. Ändå tummen upp.

15/10, 2015 kl. 21:41

#3

Mrs_Robinson

Jag gillar inramningen, den är rätt så spektakulär. Kul med en historisk novell (lite åt det håller alla fall).
Ett tips är att skippa latinet till större del. Du han låta läsaren förstå att demonflickan pratar latin, men sedan säga det på svenska. Man kommer nämligen lite av att inte förstå vad som sägs.
Tummen upp :) Ser fram emot mer läsning.

15/10, 2015 kl. 17:49

#2

Silicon Messiah

Hemskt kul att du verkar gilla den AnneLisen :) storyn är faktiskt redan helt färdigskriven, och är egentligen tre fristående delar, som jag har delat upp i sex mindre för att dela här. (Responsen har på andra platser varit ganska sval.) Tyvärr måste jag väl säga, blir det ingen längre serie, men jag hoppas du ska uppskatta den ändå :)

26/9, 2015 kl. 20:37

#1

AnneLisen

Spännande! Hoppas på en längre serie med noveller för denna historia förtjänar att berättas.

23/9, 2015 kl. 16:22