Världen presenteras och de två flyktingungdomarna Vic och Alea börjar sitt sökande efter Vics ursprung bland yttre rymdens stjärnor.

Det här är en ny sci-fi-serie i en rymddystrofi full av utomjordingar. Om man inte gillar sånt går det bra att läsa andra författares fantastiska verk.

Kapitel ett – Stjärnfärd

I vilket världen presenteras, Vic snor en kristall, Alea mekar och en sexakt på ett rymdskepp avnjuts.

Stjärnorna följde sin stilla gång och sken över de tusentals världar med liv som gjorde galaxen till ett så spännande ställe att bo på. Planeterna hade under mänsklighetens barndom kartlagts och liv i universum hade vilt debatterats av de tidiga människorna som vad fångna i Jordens klor. Sen människan lyckats tämja atomens kraft och många hundra år senare kopplat ihop den med kvarkkondensering lyckades mänskligheten nästan ta kål på sig med ett enormt krig. De utomjordiska observatörerna som bevakade vår utveckling tyckte då att det kunde få vara nog och samlade ihop de sista av oss de verkade gilla och forslade bort oss från planeten som drog en sista suck innan all civilisation upphörde att existera.

Jorden blev ett bortglömt ställe som försvunnit i myter som försvunnit i legender och konspirationsteorier. Vårt nya hem Miranda var en underbar kopia av hur jorden hade sett ut innan vår civilisation hade gett efter för krigets lustar. Miranda som låg närmare galaxens politiska centrum badade snart i besökare och kontakter från olika arter som hälsade oss välkomna. Dock är vi bara människor och snart började vi bygga större och bättre vapen. Med tanke på vår historia riktade vi dem inte mot varandra utan mot de arter som välkomnat oss. Snart hade vi lagt en stor del av galaxen under oss och roade oss med allt vi kom över. Vi plundrade rika skördar av frukter och delikatesser från galaxens smaragdvärldar. Vi utvann metaller och kunskap ur många varelsers hem. Vi förslavade arbetare från älskvärda och nobla planeter och en svärm kåta människor knullade och förnöjde sig med alla de utomjordiska varelser vi åtrådde, vilket var allt med minst två ben och två armar.

Mänskligheten bannlystes från sin hemplanet Miranda sånär som på en liten grupp pacifister som tilläts stanna. Mänskligheten tränges in på ett litet område av galaxen. De människor som vågade sig ut ur området möttes ofta med misstanke och varelserna som mötte dem hade all anledning att misstro minst hälften av de de mötte. Antingen var de hemliga agenter som planerade nästa krig, redlösa suputer och skurkar eller bara rena kåtbockar som lämnat sitt område för att knulla runt bland arterna utanför.

Vår historia börjar dock med en ung man som varken var något av det som just beskrevs. Naturligtvis älskade han strid som de flesta människor och naturligtvis var han kåt som alla unga män men han var knappast mänsklig mer. Han kände ingen annan människa och hade vuxit upp på gatan i en brokig skara varelser som alla sökte lyckan att få överleva till nästa dag. Den unga mannen var bara till hälften människa och till hälften avkomma till en av galaxens änglar som hade försvunnit spårlöst när han var liten. Han hade ärvt två jordiska vapen av sin far, ett avsågat hagelgevär och ett långt böjt svärd. När alla andra hade strålpistoler undvek han dock strid om det gick. Hans namn var Victor Benedictus men alla han kände kallade honom Vic.

Vic hade landat på en av de många ökenplaneterna i galaxen i sökandet efter artefakter från sitt mänskliga ursprung. Han hade letts till planeten av en text som nämnde planeten Jorden som mänsklighetens vagga. I många långa nätter hade han arbetat med att tyda texten och insåg att mänsklighetens hemlighet inte låg på planeten Miranda utan i en fjärran del av galaxen. Han hade sen han landade varit på jakt efter en mystisk kristall som han nu höll i handen och triumferande höll utom räckhåll för den bruna lurviga varelsen som hade tänkt sälja den för en skål mat och en varm fitta.

Vic kastade över kristallen till sin kompanjon, Alea, som tog emot den och började springa bort från basaaren. Med en handledssnärt kastade Vic ett tygstycke över den lurviga varelsen som fräsande kämpade för att kränga den av sig. Vic sprang efter Alea som kastade tillbaka kristallen till Vic som stoppade den i sin väska medan de båda i ett sandmoln kastade sig nedför en backe och dök in under en plattform med fruktstånd i massor på. De båda låg tysta under plattformen och såg en mängd varelser rusa förbi utanför, ilsket gormande och viftande med sina extremiteter. Vic förundrades än en gång av hur lika alla intelligenta varelser i galaxen var. De flesta gick upprätt och hade armar och ben. Vissa hade förstås mer än två armar eller ben och i vissa fall även olika många huvuden men de flesta liknade varandra till form och storlek. Alea hade någon gång skämtsamt sagt att den galaktiska kyrkan kanske hade rätt. Kanske fanns det en rymdgud som skapat alla varelser med inspiration från de ointelligenta varelser som utvecklats på olika planeter. Vic hade dock aldrig varit särskilt religiös utan föredrog att fundera över de påtagliga mysterier som livet erbjöd, som exempelvis ”Varför gick jag in i den mörkaste gränden?” Vad det Zefroniska prästerskapet sa om sina gudar fick de behålla för sig själva.

Han och Alea låg kvar under plattformen i flera timmar och kröp fram först när mörkret hade fallit. De började vandra mot kvarteret där deras gömställe fanns och deras väl dolda tillhörigheter. Vic höll upp ett tygskynke så att Alea kunde krypa in i en liten källare. Han kastade ett mynt åt en liten röd varelse som girigt tog emot det och låtsades som om han inte såg dem. När Vic själv lyckats klättra in genom öppningen såg han att Alea redan fått på sig sin ryggsäck och stod lutad över någonting elektroniskt vilket var hennes stora passion. Han gick själv fram till hålet under golvet och drog på sig sin utrustning. ”Ryggsäck, hagelgevär, svärd, väska, så där...” han muttrade tyst för sig själv och insåg att Alea log mot honom bortifrån arbetsbordet. Han såg på sin resepartner vars tekniska färdigheter hade hjälpt dem i många situationer. Alea var en kvinna på cirka 30 år och alltså mycket äldre än Vics 20-nånting. Hon var dock inte människa utan en Chios som åldrades långsammare än människor. Han skulle tro att hon var i hans ålder om man räknade om det men han hade aldrig brytt sig om att fundera närmare på saken. Hennes grönskimrande hud och blå hår glänste när hon nöjt nickade till mot sin manick som blinkade till på bordet. Vic gick fram till henne. Hon var minst ett huvud kortare än han vilket var ungefär så stora som Chioser blev. ”Funkar den?” frågade han och hon log glatt. ”Det kan du skriva upp.” Han såg på manicken som var ett virrvarr av kretsar och ett litet batteri. ”Okej, jag tror dig, du brukar veta vad du gör, lillesyrran...” Alea log mot honom, hon var inte hans syster, långt ifrån, de var till och med olika arter men i gatugänget de hade vuxit upp i kallade man varandra syster och bror för att visa att oavsett art var alla levande varelser. ”Vi måste sticka, skeppet går snart.” Vic nickade och Alea satte på sig en kepsliknande huvudbonad innan hon kröp ut på gatan.

De sprang i lugn takt mot rymdhamnen där ett enormt transportskepp gjorde sig redo för att starta. De smög fram mot en lastlucka och Aleas manick övertygade låsmekanismen om att släppa in dem utan att rapportera det. Vic såg sig omkring i lastrummet, det var fullt av fastsurrade lårar. ”Ska vi stanna här?” Alea log. ”Nej, vi har andra planer.” Hon öppnade en lucka i taket och de båda klättrade ut med hjälp av de högt staplade lårarna. De kom upp i en lång korridor som ledde in mot skeppets hyttavdelning. En datorröst påminde alla om att de borde lägga sig i sina kryokamrar inför resan. Alea öppnade en dörr med sin manick. De kom in i ett lyxigt rum med en mjuk heltäckningsmatta och en stor dubbelsäng. På ena väggen fanns det utrustning för forcerad dvala vilket behövdes på längre rymdfärder. Alea och Vic kröp snabbt ner i varsin kryokammare. ”Sätt timern på en dag, det borde räcka”, sa Vic. Alea nickade och stängde locket på sin kammare. Snart låg de båda i dvala och märkte inte att skeppet lämnade planeten.

En dag senare vaknade datorn i rummet till liv och de båda kamrarna öppnades. Som vanligt kände sig Vic mycket utvilad efter dvalan och såg på Alea som sträckte på sig i sin kammare. De tog en dusch och tvättade av sig dammet från ökenplaneten innan de i sina morgonrockar gick ut i korridoren och bort mot skeppets brygga. De kikade förbi skeppets matsal där de få besättningsmännen som vaknade en vecka innan resans slut åt och tog sig varsin kopp te. Med rykande varma temuggar och mjuka lyxtofflor hasade de vidare mot bryggan. Dörren öppnade av Aleas nybyggda maskin och de möttes av en datoriserad autopilot. Alea ställde sig vid en kontrollpanel och undersökte deras flygrutt. ”Vic, det här går åt fel håll”, sa hon och Vic såg upp. ”Inte länge till, va?” Alea log brett, ”Nej, inte länge till.” Hon spenderade några minuter vid kontrollerna medan Vic stod och såg ut genom det stora panoramafönstret som visade rymden framför dem. ”Hur lång tid tar resan?” Alea skakade på huvudet. ”Typ en vecka till, de var inställda på sex månader så de kommer att vakna på fel planet och flyga vidare. Jag ställer in dvalan så att de vaknar en dag efter oss.” Vic såg bort mot henne. ”Fast myndigheterna på planeten vi landar på väcker dem nog så fort de inser att ingen förutom oss kliver ur.” Alea log, ”Ja, de gör nog det men då är vi långt borta. Är du säker på att du har rätt koordinater?” Vic log. ”Jag tror det. En av min fars följeslagare har setts på just den planeten i just den staden. Hon måste ha något att berätta.” Alea nickade, ”Vi får hoppas det.” Hon rätade på nacken. ”Jag är klar här. Vi kan egentligen vara vakna under resan och njuta av lyxen här. Jag har fixat så att datorn tror att vi är VIP.” Vic log och de gick iväg mot matsalen där de beställde den dyraste middagen de hittade. Efter en middag med äkta Cantariskt vin och en promenad runt i skeppets lyxavdelning gick de in i en klädbutik som Alea öppnade med en enkel handvändning. Hon bytte ut sina trasiga kläder mot nya och Vic plockade på sig det han trodde sig behöva. Nöjt gick de tillbaka till sin hytt och lämnade sakerna innan de gick ut mot övre däck som hade ett välvt glastak så att man såg ut i rymden. Vic tyckte sig redan se hur skeppet svängde och la sig i riktning mot deras nya resmål.

Vic la sig på rygg och såg ut i rymden ovanför. Alea la sig bredvid honom och pekade på en stjärna. ”Den där har nog en paradisplanet.” Vic nickade, de hade lekt att de en dag skulle finna en paradisplanet så länge han kunde minnas. ”Troligtvis.” Alea klappade sig på magen. ”Det var gott med middag.” Vic log, ”Nu mår man gott. Vi kan leva i lyx i en hel vecka.” Alea nickade. ”Vill du knulla mig?” Vic vände huvudet mot henne och log. ”Ja, lillsyrran, jag vill alltid knulla dig. Det vore verkligen skönt efter allt vi har varit med om.”

Alea reste sig upp och drog av sig sina kläder tills hon stod naken inför Vic och låg på rygg på golvet och drog av sig byxorna. Alea log mot honom. ”Behöver du lite hjälp?” Han skakade på huvudet. ”Nej, inte alls.” Hon log inombords, en fördel med att de var av olika arter var att hon inte behövde vara rädd att bli gravid och den andra var att hon fick en mycket större kuk än hon var van vid. Hon lyfte ena foten och satte den mot hans bröst. Vic som just fått tröjan över huvudet såg ingenting och Alea viskade åt honom att låta det vara så. Han la armarna över huvudet och kände hur Aleas tår letade sig in i hans mun. Han älskade smaken av hennes fötter och slickade tårna sakta medan han lät kuken resa sig. Snart stönade Alea till och bytte fot. Hon la foten mot hans kuk och började att smeka den med tårna. Aleas art hade mycket känsliga fötter efter ett smygande liv på Chos savanner och hon stimulerade hans kuk skickligt. Han lät henne gnida foten mot hans ollon och kände att hon satte sig på huk över hans kuk. Hon lät ollonet glida in mellan blygdläpparna och tog tag i kuken med handen. ”Du gillar att knulla mig, va?” viskade hon och började runka hans kuk så ollonet gneds fram och tillbaka mellan blygdläpparna. Vic stönade till, Aleas teknik gjorde honom otroligt upphetsad. Han kände hur våt hon var och han suckade till när hon gled ner över hans kuk. Hon var härligt trång och han kände hennes händer på sin bröstkorg. ”Gillar du att knulla din lillesyrra?” viskade Alea och började rida honom. Vic som inte var släkt med Alea spelade med och nickade. Kuken gled allt längre in i Alea och hon stönade högre och högre. Han kände hur hennes små bröst la sig mot hans bröstkorg och hennes mun hittade hans. Hon sög upphetsat på hans underläpp medans han började jucka emot. Hon kysste honom intensivt och han stönade till när hennes fittmuskler började glida fram och tillbaka över ollonet, en fördel med att ha en sexpartner från en annan planet. Han slickade längs hennes tunga och hon smekte honom längs armarna. Plötsligt drog hon av honom tröjan och såg in i hans ögon. ”Hej”. sa hon och han log och kysste henne. Han tog tag om hennes midja och vände på dem så att han låg på henne. Hon njöt när hans kuk började tränga in i henne av hans tyngd och inte hennes. Hon älskade att bli knullad hårt och det var precis vad han tänkte göra. Han sög på hennes gröna bröst medan han ökade stötarnas kraft. Snart ylade Alea ut sin kåthet och Vic rullade över henne på mage och drog hennes rumpa mot sig. Han tryckte in kuken i hennes fitta bakifrån och tog tag i hennes blåa hår. Brutalt började han att knulla henne medans hon hängde hjälplös som en trasdocka i hans starka armar. Det ekade i salen när hans mage slog emot hennes skinkor och hon skrek rakt ut. ”Jaaa, knulla mig hårdare!” Vic stötte kuken i botten en gång och en gång till och ännu en. Aleas kåta rop fyllde hans öron och snart sprutade han sin sats i hennes fitta. Hon snyftade fram sin orgasm och de kysstes länge innan de la sig på rygg och såg ut i rymden igen. ”Det där satt fint”, viskade Alea tillslut och Vic gav henne en high-five. Hon funderade länge på att säga något men bestämde sig för att inte kommentera något. På sista tiden hade deras kompisknull förändrats, blivit intensivare och hennes kropp kändes annorlunda när hon tänkte på att de skulle ha sex.

Vic reste sig och kysste Alea innan han drog på sig sin morgonrock. ”Vi kan väl se om vi lyckas knulla i alla rummen innan resan är slut?” Alea såg på honom. ”Jo, ääh, visst.” Han öppnade hennes morgonrock och slickade snabbt på hennes bröst. ”Det är så skönt att knulla dig. Man kan bara slappna av och inte behöva bry sig om nåt drama som det kan bli med andra.” Han gick iväg för att starta en stjärnkarteprojektor. Alea stod kvar. ”Precis, tjejen utan drama, det är visst jag det”, muttrade hon och såg surt ner i golvet.

Hur ska det gå? Ska Vic och Alea nå sitt mål? Ska Vic förstå att Alea är kär i honom?

Fortsättning följer...