När man är ung tror man att man är odödlig, smart, listig och framför allt snabb. I alla fall jämfört med de vuxna, de gamla tröga, långsamma, smått dumma och senila äldre som verkar leva i sin lilla bubbla och som inte fattar något alls. Det är i alla f

© Lorden all rights reserved

När man är ung tror man att man är odödlig, smart, listig och framför allt snabb. I alla fall jämfört med de vuxna, de gamla tröga, långsamma, smått dumma och senila äldre som verkar leva i sin lilla bubbla och som inte fattar något alls. Det är i alla fall vad man tror, men ack vad skenet kan bedra, och ack så fel man kan ha när man är ung.

Trevlig läsning, hoppas jag.

Sant eller inte? Tro´t om ni vill. Nr 1.

    På västkusten finns det en större samling byggnader hoptryckta till en vad man i dagligt tal skulle kunna kalla stad. Fartyg kommer och går och pariserhjulet snurrar runt, runt, runt. Nordöst om denna, stad, finns en mindre samling byggnader. Inte lika mycket hoptryckta och inte lika höga. Stad är nog helt fel ord att beskriva denna samling av byggnader, men människor lever här ändå, och gjorde det även förr i tiden och de var inte ett dugg ledsna för det. I en av byggnaderna i detta, som man i dagligt tal kallar samhälle, fanns det förr ett litet bageri. Det är förresten nedlagt nu, tillsammans med posten och affären, och har varit så länge. Men förr i tiden, när man fick vara så god att ta på sig skorna och springa till kompisen ifall man ville något, ifall den enda telefonen i huset råkade vara upptagen. På den tiden, när ungdomar fortfarande visste hur man gjorde med benen för att ta sig fram fort, på grund av att den enda telefonen hemma var upptagen, då fanns det ett bageri i en av byggnaderna, och i det bageriet doftade det alltid så gott av nybakt bröd och av nygräddade bullar och, kakor. Och just kakor är vad hela den här lilla berättelsen egentligen handlar om. För hade nybakade kakor inte doftat så gott så hade saker och ting inte blivit som det blev, så egentligen är allt kakornas fel, men de är ju så goda!

    Benen gick som fyra trumpinnar på Kalle och mig när vi tävlade om vem som kunde komma fram till bageriet först. Kalle vann, den fan, men han hade säkert fuskat på något sätt, det gjorde han alltid. Men han var snäll och höll upp dörren åt mig, så det gjorde inte så mycket, och doften av alla godsaker som slog emot oss innanför dörren fick oss att tänka på något annat.
”Hejsan grabbar. Är ni sugna på lite godsaker idag kanske?”
Kvinnan, som i våra ögon var en av dem där långsamma, lite tröga och smått senila, stod lätt mjölig och höll på att knåda nått kladdigt och oformbart i ena änden av bageriet.
Både jag och Kalle såg med hungriga blickar på alla godsaker som låg uppradade på disken, och haspade ur oss, nästan i kör,
”Kakor.”

    Med ett skratt släppte kvinnan vad hon hade för händerna och torkade av sig innan hon kom fram till oss där vi stod med näsorna över kakorna och andades in de ljuvliga dofterna.
”Ajabaja, inte röra bara titta.” sa hon och knäppte retfullt till oss båda i huvudet med sina fingrar.
”Hur många kakor vill ni ha idag då?” frågade hon och tog fram en brun papperspåse.
”Sex stycken, av den där med sylt i mitten.” svarade Kalle, och medan kvinnan fyllde påsen med kakorna grävde båda jag och Kalle i våra byxfickor och samlade ihop vad vi hade i pengaväg på disken.

    Jag tog påsen och kvinnan räknade pengarna som vi lagt fram.
”Jag tror inte pengarna räcker riktigt.” sa hon och såg på oss.
”Ni har inte någon slant till i något hörn av fickorna kanske?” fortsatte hon.
Jag ställde tillbaka påsen på disken och både jag och Kalle började ivrigt att gräva runt i våra byxfickor efter någon liten slant till, men ingen av oss hittade någon.
”Nä, vi har inga fler pengar.” sa Kalle besviket.
”Synd, men det räcker ju till fem kakor i alla fall.” sa kvinnan, och både jag och Kalle såg med stora ögon hur hon öppnade påsen och plockade ur en av kakorna och lade tillbaka den tillsammans med de andra kakorna på disken.
”Varsågoda.” sa hon och räckte fram påsen till oss. Jag tog emot den.
”Tack.” sa vi båda, nästan i kör, och vände oss om mot dörren.

    ”Fem går inte att dela på två.” viskade Kalle besviket när vi gick emot dörren.
”Nä. Vi får dela den sista på mitten.” svarade jag, lika besviket.
”Det går ju inte. Det blir aldrig helt lika. Någon del blir alltid större än den andra. Orättvist ju.” sa Kalle, och jag såg hur han sneglade bort emot kvinnan som hade börjat gå tillbaka för att fortsätta med vad hon höll på med när vi kom.
Innan jag hann fatta vad Kalle gjorde hade snabbt som en vessla tagit sig tillbaka till disken och norpat till sig den sjätte kakan. Lika snabbt tog han sig tillbaka till dörren. Ingen av oss vågade titta bakåt utan vi skyndade oss att öppna dörren, men precis när vi skulle rusa ut satt våra nackar fast som i ett skruvstäd i kvinnans händer.

    Kvinnan, som i våra ögon både var gammal och trög, skulle inte kunna ta sig fram så fort som hon gjorde, men det gjorde hon.
Jag är rätt säker på att Kalles hjärta höll på att hoppa ur bröstet på honom, för det höll i alla fall mitt på att göra, och jag var lika säker på att hans ben blev lika kraftlösa som mina egna.
”Jaha, och vad tror ni att ni sysslar med då?” sa kvinnan i en skarp ton och drog in oss i bageriet igen. Varken jag eller Kalle lyckades finna talförmågan, för den hade på något sätt blivit kvar där halvvägs ut genom dörren. Vi stod helt enkelt tysta på våra kraftlösa ben och stirrade ned i golvet.
”Är det rätt att stjäla kanske?” frågade kvinnan barskt.
Både jag och Kalle skakade på våra huvuden, och tystnade blev total inne i bageriet, tills Kalle på något sätt lyckades finna talförmågan igen, och sa,
”Men, det går inte att del fem på två. Det blir aldrig helt rättvist.”

    Kvinnans blickar kändes, trots att ingen av oss vågade titta upp.
”Så istället för att be mig dela den femte kakan i två lika stora delar så väljer ni att försöka sno en till.”
Varken jag eller Kalle sa något. Vi hade fullt upp med att skämmas.
”Ett annat alternativ hade ju varit att bara köpa fyra kakor. Fyra går att dela på två, och då hade ni haft lite pengar kvar.” sa kvinnan, nu i en något lättare ton. Både jag och Kalle nickade medhållande, men jag är säker på att även han tänkte att fyra är mindre än fem, och kakor är ju så goda.

    Kvinnan släppte taget om våra nackar innan hon sade,
”Jag måste nog prata med era föräldrar om det här.”
Både jag och Kalle visste vad det innebar. Skäll, tandagnisslan och utegångsförbud, och vara tvungen att städa rummet, från golv till tak. Ingen kaka i världen är värt det, trots att de är så goda.
”Snälla, vi kan lämna tillbaka kakan.” lyckades jag få ur mig, men kvinnan svarade inte på en lång stund. Men när hon till slut gjorde det, tändes ett litet hopp i oss båda.
”Eller så behåller ni kakan och kommer hem till mig och arbetar av den, och jag behöver då inte prata med era föräldrar om saken.”

    Ni kanske förstår att valet inte var så svårt för oss. En stund senare satt jag och Kalle på en sten en bit bort ifrån bageriet och mumsade på tre kakor var, och det var så goda.
”Shit va rädd jag blev!” sa Kalle med munnen föll av kaka.
”Mmm.” svarade jag med lika mycket kaka i munnen.
”Undrar vad hon tänkt att vi ska göra?” frågade Kalle och stoppade in en kaka till.
”Säker klippa gräs eller nått. Hon bor i huset med muren runt. Stor gräsmatta.” svarade jag, mumsande, och ingen av oss visste då hur fel vi hade, trots att vi var unga, och tyckte att vi både var smarta och listiga.

     Ett par dagar senare stod Kalle och jag utanför järngrinden till kvinnans hus och kikade in.
Grusgången innanför var perfekt krattad och gräset såg inte ut att behövas klippas alls.
Utan att ha en aning om vad som väntade oss där inne steg vi gladeligen en genom grinden, och tävlade om vem som kom fram till dörren först. Kalle vann, men som ni vet så fuskade han säkert.
Eftersom jag förlorade racet fick jag knacka på.
Det tog inte många sekunder innan dörren öppnades och kvinnan tornade upp sig innanför iklädd en badrock.
”Hejsan grabbar, kom in!” sa hon och höll uppe dörren för oss. Jag och Kalle gjorde som hon sade och gick in i hallen. Kvinnan stängde dörren bakom oss och sade till oss att ta av oss skorna och följa efter henne in i huset. Vi gjorde såklart som hon sade och hamnade lite fnissande inne i hennes vardagsrum.

    ”Jaha, och kakorna var goda?”
Båda jag och Kalle svarade kör,
”Jadå.”
”Den sjätte också?” frågade hon lite pillemariskt med huvudet lätt på sned.
Kalle och jag nickade bara till svar på den frågan, och fnissade lite i smyg.
”Bra. Då är väl dags att ni får betala av er skuld till mig då, så hela den här saken kan läggas till handlingarna.” sa kvinnan och log.
”Vad vill du att vi ska göra?” frågade Kalle och både han och jag såg oss omkring för att se vad hon hade för uppgift för oss att utföra.
”Ni kan börja med att ställa er där framför bordet och dra ned byxorna.” sa hon, fortfarande med samma leende.

    Kalle och jag såg frågande på kvinnan och sedan lika frågande på varandra, och sedan säker på kvinnan igen.
”Nä, vänta lite, vadå?” sa Kalle undrande.
”Ska vi dra ned byxorna?” sa jag, lika undrande.
”Ja, det ska ni. Om ni nu inte har ångrat er och vill att jag ska tala med era föräldrar såklart.” sa kvinnan, leende.
Kalle och jag stirrade på varandra och började få bilder i huvudet där vi stod med byxorna neddragna. Vi släppta nog våra blickar i samma stund och tittade lite förläget ned i golvet istället.
”Varför?” fråga Kalle, och jag hörde på hans röst att han började bli orolig, så även jag.
”Det får ni se! Bestäm er nu!” svarade kvinnan glatt.

    ”Vad ska vi göra?” viskade jag till Kalle.
”Vet inte.” svarade han.
”Ska vi gå?” viskade jag.
”Vet inte.” svarade han.
”Vad vet du?” frågade jag.
”Vet inte. Vad vet du?” svarade han.
”Jag vet inte.” svarade jag, och jag vet inte vem, men någon av oss knuffade fram den andra emot bordet, för ingen av oss var särskilt intresserad av att våra föräldrar skulle få reda på att vi snott kakor.

    Lite lätt nervösa började jag och Kalle att knäppa upp våra byxor framme vid bordet. Vi hade ingen aning om vad kvinnan hade tänkt ut, men att dra ned byxorna och stå med rumpan bar frambringade flera olika tankar om vad hon tänkte göra, och ingen av dem var speciellt angenäm.
”Och så lutar ni er framåt och sätter händerna mot bordet.” sa kvinnan när våra båda byxor låg i en hög runt våra fötter.
”Shit. Fan vet om inte det hade varit bättre att berätta för mamma och pappa själv.” viskade Kalle.
”Mmmm.” svarade jag medan jag följde kvinnan med blicken och såg hur hon hämtade en sådan där pekpinne som lärarna har vid svarta tavlan i klassrummen.
Jag märkte att även Kalle hade sett vad hon hämtade, för han sa,
”Shit!”

    ”Och så står ni helt stilla nu.” sa kvinnan.
”Aj! Shit!” utbrast Kalle när pekpinnen med ett smack träffade hans bara rumpa. Jag ville vrida på huvudet och se, men jag vågade inte utan stod stelt och lyssnade på Kalles snyftningar och svordomar när kvinnan upprepat gav han smisk med pekpinnen. Eftersom jag var ung, smart och listig, så begrep jag ju att det skulle vara min tur sen, och för varje gång pekpinnen träffade Kalles rumpa, och han antingen svor eller hulkade, så blev jag mer och mer nervös, så när kvinnan till slut flyttade sig bakom oss spände jag mig i hela kroppen, och bet ihop.
Att Kalle inte hade kunnat låta bli att svära, snyfta och hulka när kvinnan smiskade honom förstod jag rätt snabbt. Pekpinnen sved, som eld, länge. Ingen kaka i världen var värd det som pekpinnen åsamkade, inte på långa vägar, trots att de är så goda. Jag knöt händerna och bet ihop ännu mer. Mina ögon blev glansiga och det sved som tusen eldar i baken på mig.
”Så, nu har ni fått lika mycket. Det ska ju vara rättvist. Det sa ni ju själva.” sa kvinnan, och vi båda hörde hur hon ställde sig tätt bakom oss. Ingen av oss vågade röra en fena, och vi hade fullt sjå med att hålla tillbaka tårarna.

    Både Kalle och jag hoppade till när vi kände kvinnans händer på våra brännande skinkor.
”Ni stod duktigt stilla.” sa hon, och jag hörde hur Kalle drog efter andan, och han hörde säkert mig göra detsamma när kvinnans händer gled ned över våra skinkor och in mellan våra ben.
”Så här brukar jag göra med degen i bageriet. Krama, knåda och rulla runt.” sa hon och den roade tonen i hennes röst gick inte att ta miste på.
Jag vet inte vems kuk som reste sig först, men jag skulle inte bli förvånad ifall det var Kalles, för han fuskade ju jämt den fan.
Varken jag eller Kalle rörde en fena, utan vi stod nog båda och stirrade stelt ned i bordskivan framför oss och kände hur kvinnans händer kramade och knådade våra käraste kroppsdelar mellan våra ben.

    ”Uppskattat märker jag! Bäst att sluta innan glasyren kommer.” utbrast kvinnan glatt och skrattande innan hon släppte taget om våra nu styva kukar.
Vi märkte nog båda hur kvinna backade ifrån oss, men varken jag eller Kalle vågade röra oss det minsta.
”Ni kan vända er om nu.” sa hon, och jag och Kalle tvekade nog en aning innan vi skamset vände oss om, och sneglade mot varandras resta manligheter. Men vårt intresse för varandra fick ett abrupt slut när kvinnan plötsligt knöt upp badrocken och lät den falla till golvet.

    Storögt stirrade vi båda på den nakna kvinnan framför oss, och jag vet i alla fall att min kuk hoppade till av synen och att det var svårt att bestämma vad jag skulle fästa blicken på. Det var för många saker som jag ville se på en och samma gång.
”Shit!” hörde jag Kalle viska.
”Nu har ni fått ert straff för att ni snodde kakan, och nu är det dags att betala av skulden för den sjätte kakan.” sa kvinnan och backade ett par steg, och satte sig ned i en fåtölj.

    Tafatta och villrådiga stod jag och Kalle där framför den nakna kvinnan med kukarna pekande mot taket. Ingen av oss hade en aning om vad hon ville att vi skulle göra, men betalt för kakan ville hon visst ha, på något sätt. Trots att vi båda storögt stod och stirrade på hennes nakna kropp så blev våra ögon ännu större när kvinnan särade på benen och lade upp dem på fåtöljens armstöd. Fittan mellan hennes ben glänste. Det såg nog både kalle och jag. Även om vi skulle ha velat hade vi nog inte kunnat slita bort blickarna ifrån kvinnans våta och något svullna fitta.
”Kom nu, en i taget.” sa kvinnan och särade på sina blygdläppar.

    Jag minns inte riktigt hur det gick till, eller vem som knuffade vem, men plötsligt låg Jag mellan kvinnans ben och förde tafatt min tunga fram och tillbaka. Med en hand i mitt hår styrde hon mig dit hon ville ha mig, och min kuk höll på att explodera av upphetsning mellan mina ben. En gång sneglade jag upp, och såg då hur kvinnan med sin andra hand kramade och smekte Kalles kuk där han blodröd i ansiktet och med gapande mun stod bredvid fåtöljen. Jag vet inte hur länge jag låg där emellan kvinnans särade ben och slickade hennes fitta. Tiden liksom flöt ihop på något sätt. Kalle började släppa ifrån sig lite lustiga ljud, och kvinnan släppte taget om mitt hår.
”Och nu byter vi innan det händer något.” sa hon hest och något andfådd.
Jag reste mig och krockade nästan med Kalle när jag skulle ställa mig bredvid fåtöljen. Jag bet mig i underläppen när kvinnan slöt sin mjuka hand runt min kuk. Det är inte värt att bli smiskad för en kakas skull, hur god den än är. Men detta, det var en helt annan femma.

     Min kuk höll på att explodera i kvinnans hand. Hon började själv att låta lite underligt och släppte plötsligt taget om min pulserande kuk. Hon tryckte bort Kalles huvud ifrån sig och båda jag och han stirrade fascinerat på hur hon började smeka sig själv och hur hon efter ett litet tag spände sig och nästan som om hon hade fått nått anfall av något slag skakade i kroppen och utstötte nått obegripligt ljud. Sekunderna gick och kvinnan sjönk tungt ned i fåtöljen och vi hörde, både kalle och jag hur hon tog ett djupt andetag och hur hon sedan långsamt andades ut. Hon såg på oss, och log, och sa hest,
”Bra jobbat grabbar. Jag tror nog att ni har gjort er förtjänta av en liten belöning. Ställ er här framför mig.”

    Kalle och jag gjorde som hon sa och ställde oss bredvid varandra framför henne. Hade det varit en normal situation, hade vi båda hållit fram våra händer för att mottaga belöningen i form av pengar, men detta var inte någon sådan situation, så varken jag eller Kalle visste vad vi skulle göra eller förvänta oss, så vi stod helt enkelt helt stilla och väntade.
Med ett leende, jag minns det än idag, lutade sig kvinnan fram och blinkade åt mig, och slöt sedan sina läppar runt min kuk. Värmen i hennes mun fick min kuk att växa en aning till, och när kvinnans tunga började att röra sig så blev rummet jag stod i plötsligt, typ svävande. Jag kunde inte slita bort blicken ifrån kvinnans huvud som gungade fram och tillbaka framför mitt skrev. Gapande och med en andning som var allt annat än jämn och taktfull försökte jag hålla tillbaka så gott det gick för att den underbara känslan inte skulle ta slut. Men det gick ju inte förstås, utan plötsligt svällde min kuk en aning till. Satsen kom farande upp genom kuken och kvinnan slutade inte med att föra sitt huvud fram och tillbaka fören min kuk började att mjukna en aning, då hon släppte taget om den och lutade sig fram emot Kalles kuk.

    Vi lämnade kvinnans hus med en överenskommelse att hon inte skulle tala med våra föräldrar angående någon stulen kaka, och jag och Kalle skulle inte tala med någon om vad vårt straff för stölden bestod av. Det tog ett tag innan jag och Kalle besökte bageriet igen, men till slut kunde vi inte låta bli, för kakor är ju så goda!

Av Lorden, någonstans i Sverige. Den 31/12 2018.

lordensbox@gmail.com