Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

25/1, 2021 kl. 09:10, av DaoDao

Vaktservice

Del 2 av 7 i serien Asgård

Väl i Odens hallar, får man börja längst ner i hierarkin, men med tålamod får man chans att utmärka sig.

Här kan man tala om kontraster. Först lever jag nästan 30 år på jorden under 2000-talet, och blir soldat. Deltar i ett av dessa smutsiga inofficiella krig som ger sådana som mig en god inkomst. Men det var exceptionellt blodigt och smutsigt den dagen då jag blev skjuten. Och dog.

Nästa var den allt för korta orgien med tre fantastiskt vackra valkyrior. Kontrasten med det slagfält jag just då lämnat var näst intill makaber. Men givetvis fann jag mig och njöt av detta. Och jag kommer ihåg det som en fantastisk episod i min död, eller i mitt liv efter jag dog... eller hur man nu skall uttrycka det.

Jag hade givetvis blivit förvånad när en av de vackra kvinnorna skar halsen av mig och hur jag hade känt blodet fylla mina lungor. När jag vaknade upp hade jag dock snabbt förstått det var enda sättet för mig att gå vidare. Det var en belöning och en lärdom. Hur mycket krigare och älskare jag är, så är man fortfarande ömtålig och kan dö hur lätt som helst. Var alltid på din vakt.

Och dö, det hade jag verkligen lärt mig under det drygt år jag befunnit mig i Asgård. Under den tiden har vi krigat och festat nästan varje dag. Det är ”old stuff” som gäller: Handvapen som svärd, yxa eller spjut och sköld. Läderrustning med ringbrynja. Till fots.

Och jag tillhörde den lägsta rangordningen, enhärjarna, vilket innebar inga kvinnor. Längst bort på matbordet under festligheterna och dessa ständiga krigande.

I början dog jag hela tiden. Det kändes inte som jag utvecklades det minsta, men efter hand blev jag bättre. Men fortfarande inte bra nog. Då började jag och Rafn, en av mina nya vänner, att träna hela vår lediga tid. De flesta brukade lata sig, spela på tärning eller andra spel, umgås eller, för de med högre grader, umgås med sin kvinna. Men vi började träna, utifrån våra erfarenheter. Rafn hade levt på Island under 1000-talet, och var, i mitt tycke, mycket kunnig i glima och med vapen. Till detta lades min erfarenhet med militär kampteknik och kampkonst. Tillsammans byggde vi upp en egen arsenal av kamptekniker, som gjorde att vi dödade fler än vad vi dog själva. Och vi steg i graderna.

Det är som ett konto. Att ha mindre än minus 20 efter första året ses som en bragd. För varje död får man ett plus, och för varje gång du dör, ett minus. Jag låg på minus 36 innan jag lyckades jämna ut det hela. Sedan kom det mödosamma arbetet att arbeta sig upp över nollstrecket.

Men vi steg inte i graderna tillräckligt för att skapa en rejäl förändring. Bättre levnadssituation, med bättre sovplats, och något närmare gudarnas matplats på festerna. Men ännu inte så nära att jag verkligen sett någon av gudarna.

Efter valkyrians avsättning av mig hade jag vaknat med bandagerad hals på en brits i ett hus som luktade trä, halm, svett och kåda. Det var ett traditionellt vikingatida långhus. Vid min sida satt Ragnar, en av mina stridskamrater som hade dött strax före mig på den där förbannade åkern. Han satt där med ett stort leende, med ett likartat bandage om halsen, fast mindre.

Vårt första gruppbefäl, Hodrik den blå, hade visat runt oss i samhället och berättat vad som gällde. Det var ganska enkelt. Slåss och festa. Ju bättre man slåss, desto bättre fördelar.

Asgård var ganska stort rike, med flera byar uppförda kring större hus, för de förnämare gudarna.

Efter ett år såg jag och Ragnar ut som alla andra, med stort skägg och långt hår, och en rad nya tatueringar på kroppen.

Rafn lärde jag känna efter att han dödat mig ett tiotal gånger på slagfältet. När jag sedan lyckades dräpa honom, sökte han upp mig på den efterföljande festen och vi började prata om olika rörelser.

Nu var jag själv en lägre form av gruppbefäl och tog emot nyanlända krigare. De flesta kom från tiden 500 e.Kr. till 16-1700-talet. En del, fast väldigt få, från vår tid. Uppenbarligen var Midgård utanför den normgivande tidräkningen.

Men förutom den underbara orgien med valkyriorna har det inte blivit några erotiska äventyr. Har knappast sett några kvinnor. Det finns kvinnliga soldater, men de slåss man mot – mest för att de ofta är så förbannat duktiga att man måste koncentrera sig på att inte bli dödad för snabbt. Men under festerna var de redan så populära att jag fann det lönlöst att ens försöka göra sig sedd av dem.

Men om jag blev bättre krigare, så kanske...

Ytterligare ett halvår till så hade jag lyckats ingjuta respekt bland många av de andra krigarna. Vissa var verkligen fascinerade över att någon från den perioden av historien jag kom från verkligen kunde bli en riktig krigare.

Plötsligt fick jag förtroendeuppdrag.

Om nu att vara vakt vid stadsportarna var ett förtroendeuppdrag. Men det räknades dit, i vilket fall som helst, så det gällde att visa att man kunde visa att deras förtroende betydde något. Att de hade hittat rätt man.

Ingen fick passera utan rätt lösenord. Det var ordern. Detta oavsett vem det var.

Mycket riktigt kom en rätt rejält berusad högre befäl raglande mot mig redan första vakten jag hade. Kände till honom som Rhunar. Med sig hade han en inte lika berusad krigarkvinna. Jag frågade efter lösen, och han blev rasande. Ilsket försökte han befalla mig att släppa in honom, men jag stod på mig. När han sedan slog mot mig gled jag lätt undan. Jag var nykter, han var rejält full, så det var inga som helst problem. Efter att ha förvarnat honom fortsatte han, varpå jag greppade honom och pressade ner honom på marken. Där slocknade han, antagligen mer på grund av fyllan än av mitt agerande.

Väl uppe igen tittade jag på kvinnan som hade varit med honom. Vi stod där och tittade på varandra en stund. Hon var ståtlig och grann, med mörkrött hår ner till korsryggen. Det syntes på hennes kroppshållning att hon var en duktig krigare, men ändå var det de kvinnliga formerna jag såg mest. Konstigt vore annars, då jag inte haft möjlighet att lägga ögonen på en kvinna i lugn och ro på bra länge.

Hon hade ett litet snett leende på sina läppar.

Jag väntade på att hon skulle säga något. Hon var klädd i bruna läderkläder, och en mantel. Det hängde en dolk vid hennes sida, och en rad metalldetaljer lite här och där. Huvudet var bart, så håret fladdrade lätt i den lätta brisen.

Hon sade sedan att hon inte heller hade lösenordet, och undrade vad jag skulle göra med henne. Jag svarade enbart att jag inte skulle göra någonting, mer än att inte släppa in henne genom porten.

Då steg hon fram mot mig, med rörelser som betonade hennes kvinnlighet mer än krigaren. Kanske jag kan ge dig något i gengäld för att kunna få passera, sade hon och började smeka mig på mitt kön utanpå byxorna.

Skall erkänna att min lem hade svullnat till redan när jag först såg henne. Den hade inte påverkats alls av nedbrottningen av Rhunar, och nu var den styv och rejäl.

Det märkte hon också, när hon satte sig ner och började knyta upp mina hosor. När de föll till marken stod min lem fritt ut i den kyliga luften. Den var så varm att det ångade om den.

Måste säga att under tiden i Valhall, där lemmen mest fått erfara min högernäves erotiska utlevnad, hade min manlighet blivit större. Det är ju ändå gudarnas hemvist, så varför inte.

Hon greppade lemmen med båda sina händer och runkade mig lätt. En nätt liten tungspets kände lätt på öppningen på ollonet. Jag stödde mig på spjutet och försökte koncentrera mig på mitt uppdrag, och gissade att detta helt klart inte var att föredra.

Men vad skall jag göra? Är man svältfödd så är man. Och hon är ju vacker!

Hon börjar suga mig med bestämda drag, och jag kände nästan benen vika sig under mig. Om det var för att jag var överkänslig eller om hon var väldigt duktig, vet jag inte, men jag hade väldigt svårt att inte sluta ögonen och stöna.

Hon fingrade på min pung och gav små ljud ifrån sig som i mina öron lät som sång.

Det gick inte att hålla sig längre. Med ett grovt morrande var jag tvungen att kapitulera och släppa till. Kände hur det var rikligt med sperma som var på väg och hann inte varna henne.

De första strålarna kom i hennes mun och hon gjorde allt hon kunde för att svälja allt, men snart var hon tvungen att få luft. De sista strålarna hamnade på hennes vackra ansikte och hennes lädertunika. Men hon klagade inte, utan fortsatte att suga mig, tills jag slaknade i hennes mun.

Hon reste sig upp och torkade av sitt ansikte med sin mantel. Med ett snett leende sade hon att jag verkade vara en skön man. Jag var fortfarande helt borta efter orgasmen och kunde inte riktigt finna ord. Hon undersökte mina muskler med sina händer och slöt sig snart in i min famn. Först då kunde jag prata, och jag tackade henne för vad hon gjort, och erkände att det var en av de skönaste avsugningar jag hade fått.

Judith hette hon, och hade varit judinna före hon kom till Asgård. Jag frågade givetvis hur en judinna kunde hamna här, och hon svarade att han minsann inte hade varit asatroende före han kom hit heller!? Hur som helst förstod inte hon heller det hela, men accepterade det som hennes gud gav henne!

Sedan var hon tvungen att gå, och gav mig utan omsvep rätt lösenord. Hon hade vetat den hela tiden. Jag ville träffa henne igen, men hon bara log och klappade mig på kinden när hon försvann.

Jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit reda på var jag hade kunnat söka upp henne. Men nu var jag tvungen att sköta mitt jobb. Kallade på mitt befäl för att föra över Rhunar. Mitt befäl berömde mig, och sedan var det vardag igen.

Strider, där jag gjorde allt bättre ifrån mig, och sedan festande på grisen Särimner, vid det stora festbordet i Valhall. Det var alltid lika trevligt, men nu hade jag en dröm. Judith! Hur mycket jag än letade i Asgård kunde jag inte finna henne. Inte ens en kvinna kunde jag finna.

Lyckan kom dock några veckor senare.

Det var åter en av dessa evinnerliga bataljerna med spjut, sköld, svärd eller yxa. Denna gången kände jag hur jag fick en övernaturlig känsla, och segrade mot den ene och den andra. Jag fick intrycket av att de var så mycket långsammare och att jag kunde förutse alla deras rörelser. Det var nästan njutningsfyllt som jag krossade en persons skalle, skar strupen av en annan, rände svärdet genom bröstet på en annan.

En av de på min sida i slaget hamnade bredvid mig, som för att söka mitt stöd, och jag var i en sådan känsla att jag hjälpte denne frände minst lika mycket som jag kämpade mot de som kom mot mig.

Sedan var där inga fler motståndare. Vi stod båda två på en hög av lik, likdelar, tarmar och hjärnsubstans. Våra rustningar var helt indränkta i blod och smuts, och delar av våra rustningar var på väg att falla av oss. Längre bort fortsatte striden, men här var det slut.

Jag tog av mig min hjälm för att presentera mig för den andra, och när den andres hjälm åker av, ser jag Judith framför mig. Hennes hår var nu flätat i sinrika flätor, men det var samma vackra ansikte med det sneda leendet.

Hon blev lika överraskad som jag!

Jag var fortfarande i ett närmast lyriskt tillstånd efter striden, och kände som att jag hade fått lite gudomlig styrka i mig. Kände mig som starkast och vackrast i världen, och greppade henne resolut runt midjan och pressade henne mot mig. Hon blev överraskad, men gjorde inget motstånd. När jag kysste henne svarade hon intensivt. Inte bara med tungan. Hon var med i hela kroppen, min bestämdhet och tillstånd hade helt klart tänt henne på alla cylindrar.

Lyfte upp henne och klev några steg bort till en kraftig trädstam som stod upp i det makabra stridslandskapet. Vi slet av varandras byxor tillräckligt för att komma åt könen. Med benen kring min midja tog hon emot mig, när jag pressade in min lem i henne, hårt och bestämt. Den blodiga yxan som hängde från hennes bälte dunkade taktiskt i stammen, när vi knullade varandra intensivt.

Hennes händer kom under min lädertunika och ringbrynja, och klöste min hud. Även jag hade hittat in under hennes rustning och klämde hårt på ett av brösten. Kuken gled ut och in snabbt och rytmiskt, och hon mötte med lika bestämda motstötar.

När hon kom skrek hon i mitt öra och slet i mitt hår. Men jag fortsatte att pumpa i henne, som om mitt liv stod på spel. När hon kom nästa gång var skriket tyst och hon började istället att skaka okontrollerat och jag bara fortsatte. När hon kom en tredje gång blev kroppen stel som på ett lik, hon himlade med ögonen och dreglade.

Då kom även jag. Jag skrek som en skadskjuten björn när jag pressade mig djupt i henne och tömde min heta säd i fittan. Vi stod kvar och ryckte då och då med våra kön, innan vi efter vad som kändes som en evighet, slappnade av och sjönk ihop bredvid varandra lutande mot stammen.

Jag hade från detta en egen kvinna, och det var bra mycket mer värt än all befordran jag kunde får. Men mer skulle jag få.

En bit längre bort stod en massiv och muskulös viking med böljande skägg. Hans jättelika yxa var blodig liksom hans rustning. Trots storleken av yxan, brukade han den med bara en arm. På den andra armen saknades en hand. Mannen tittade mot den stam där jag och Judith satt, och verkade nöjd med vad han såg. Sedan vände han sig om för att förena sig med de andra i det denna dagen vinnande laget.

6 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.