Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • För Henne, Honom OCH Paret

1/5 kl. 12:15, av zzzzaragon

Jobba hemifrån

Landsbygdsdrömmen har fått en pappa att flytta ut till en liten by på landet. I grinden på förskolan möter han Louise, en mamma han inte kan sluta tänka på medan han jobbar hemifrån.

Vi får här följa de båda när de bekantar sig med varandra.

Förord:
Detta är en av mina absoluta favoriter bland de noveller jag skrivit och publicerat på annat håll sen tidigare. Narrativet växlar mellan två personer (åtskilda med ***) och börjar med Louise. 

---

Ni som har barn på förskola vet kanske precis vad jag menar. Man har sitt schema, lämnar sina barn vid samma tid varje morgon, och möter samma föräldrar i grinden varje morgon. Man har inte stenkoll på vilka alla är, men man skaffar sig åtminstone en bild av vilka barn och föräldrar som hör ihop efter ett tag.

Sen några veckor var det en ny tjej som kom och lämnade samtidigt som jag varje morgon. Jag avskydde henne. Det var något med hur sur och stressad hon verkade, hur aggressivt hon parkerade bilen, hur hon alltid låste grinden efter sig även om jag var precis bakom henne. Men det värsta var att hon var så jävla snygg. Lång, smal och ståtlig kropp, som en modell, välklädd och allt. Det var liksom inte rättvist, att hon fick vara så snygg, så sur och ha så himla gulliga barn ändå.

Det blev som en rutin varje morgon, att bli irriterad på henne och svära för mig själv på väg hem efter lämningen. Men så en morgon var hon inte där. Jag stannade nästan upp och såg mig om, när hon inte sneddade in framför mig på väg till grinden som hon brukade. Jag kollade på klockan. Nej, jag var i tid, men hon sågs inte till. Jag kom liksom av mig, tills min dotter började dra i mig.

"Mamma, kom nu. Ska vi inte gå in?"

"Jo, förlåt stumpan, klart vi ska..."

Lätt tankspridd gick jag fram mot grinden och såg lite för sent att någon kom från andra hållet. Vi stötte nästan ihop och jag backade generat undan för att släppa förbi den andra föräldern.

Då såg jag honom. Mina drömmars man. Jag kan inte förklara honom på något annat sätt. Lite hipstervarning kanske, med perfekt skäggstubb, rutig flanellskjorta, fjällrävenbyxor och tåliga skor, men det kändes äkta på honom. Och så ögonen, läpparna och hans leende, han var liksom bara den perfekta mannen rakt igenom. Nämnde jag leendet? Det var ett sånt som dyker upp i våta drömmar på nätterna.

Min dotter drog i mig igen och jag följde med henne in på förskolegården. Så här i Corona-tider lämnar man ju av barnen utomhus, så min dotter sprang iväg mot sina kompisar medan jag vinkade lite bortkommet till en av fröknarna och gick tillbaka till min cykel.

Livet som singelmamma funkade okej för mig. Min dotter var underbar, jag bodde kvar i vårt lilla hus i utkanten av den lilla byn med nära till förskola och pendeltågstation. Jag hade lyckats få en tjänst på jobbet som inte var så betungande, men som ändå betalde hyfsat, så jag behövde inte jobba häcken av mig med extrapass för att gå runt ekonomiskt. Särskilt nu när jag för det mesta jobbade hemma var det extra lite att göra. Jag kunde nästan skämmas för att lämna dottern på förskolan för att sen cykla hem och bara ha några småsaker att fixa med jobbet på hela dagen. Jag gick mest runt om dagarna, pulade lite i trädgården, målade om köksluckorna, tvättade kläder. Och funderade.

Jag saknade verkligen att ha en man, men min dotters far fanns så att säga inte med i bilden längre. Det finns inte så mycket mer att säga om det. Jag hade hoppats på hela drömbilden med ett livslångt äktenskap, en trygg miljö för vårt eller våra barn, med mycket kärlek. Jag trodde alla ville ha det så, men jag hade fel om honom, och nu var det bara jag och dottern kvar.

Därför tog det nog extra hårt på mig med mannen vid grinden på förskolan. Min kropp och min själ längtade efter någon att dela vardagen med, att uppleva barnens uppväxt med och att få värme och mys av på nätterna. Det hans, så att säga, ett hål i mitt liv han gärna hade fått passa in i.

Följande morgon var han där igen, vid grinden. Hans leende golvade mig igen och jag kunde inte skaka ur mig det på hela dagen. Ja, varje morgon den veckan var han där. Jag hade aldrig sett honom där innan, men det var något bekant med hans ögon. På fredagen såg jag till att komma tio minuter tidigare till förskolan, för att få en chans att se vilka barn som var hans. Jag kom dit, lämnade av min dotter och låtsades sen fixa med min cykel medan jag väntade på att han skulle komma.

Där kom han. På cykel, med ena pojken på cykelstolen bakom sig och andra pojken på en egen liten cykel med flagga. Mitt hjärta sjönk. Det var de pojkarnas ögon jag känt igen i hans, den äckliga perfekta snygg-mammans barn. Såklart. Varför skulle hon ha någon annan än den perfekta mannen? Jäkla häxa!

***

Hon var där igen i morse, fast tidigare än vanligt. Jag log mot henne som jag brukade, men det fanns något som påminde om avsky i hennes blick. Jag orkar inte med sånt här, vad har jag nu gjort? Jag har inte sagt något, inte gjort något annat än att le när vi mötts, och hon är redan sur på mig.

Nåja. Jag hade äntligen synka ihop jobb-schemat. Jag hade kvar en halvtidsanställning på universitetet, trots att jag flyttat ifrån stan. Jag skulle veckopendla dit under resten av termin för att se om det funderade. Fredagen och helgen flöt förbi och på måndagen åkte jag upp för min jobb-vecka på universitet, och övernattningslägenheten jag fick hyra närmsta månaderna. Det var lite skönt att vara tillbaka i min gamla hem-miljö, fast jag längtade mest tillbaka till mitt nya liv, mitt nya jobb och vårt nya hus. Det fanns så mycket att komma i ordning med fortfarande.

Måndagen därpå möttes vi vid grinden igen. Som vanligt, får man väl säga. Det var något med henne som gjorde att jag inte riktigt kunde sluta tänka på henne. Hon passade in så bra här på landet. Det var som om hon gestaltade precis det jag längtat efter när jag sökte mig till en ny ort, nytt jobb och ny bostad. Hon log lite förläget som svar på mitt leende. Det var gulligt, hennes leende. Jag ville prata med henne, lära känna henne lite, men jag hade inte mod till att ta upp något samtal.

På tisdagen kom jag avsiktligt ett par minuter senare än vanligt. När jag och pojkarna svängde in mot parkeringen stod hon precis och låste sin cykel. Hennes fina dotter drog henne otåligt i jackan som vanligt.

"Camilla!" ropade plötsligt min son.

Dottern, som måste vara Camilla, sken upp i ett leende och mötte min Oskar med en kram innan han ens hunnit kliva av cykeln. Både jag och Camillas mamma såg med förvånad glädje på våra barns reaktion.

"Oj, ni trivs tydligen ihop!" utbrast hon.

"Ja, vi ska gifta oss" svarade Oskar självklart.

Vi skrattade häpet åt deras naiva frimodighet. Camilla och hennes mamma väntade in oss medan vi parkerade cyklarna och jag lyfte ner Oskars lillebror. De sprang alla ivrigt in på förskolegården och vi vuxna hängde försiktigt efter.

"Jaha, vad roligt att de är så bra kompisar" sa jag i ett försök att få igång nån sorts konversation.

"Ja, spännande!" svarade hon.

Tonfallet och ansiktet utstrålade glädje, men det var något i hennes kroppsspråk som var återhållsamt. Jag ville inte verka påträngande, men jag var liksom nyfiken på henne, ville få ur henne något mer.

"Ernst heter jag förresten" sa jag.

"Åh, som han i TV?" svarade hon med ett slugt leende.

"Ja. Precis. Gissa om jag hört det förut..."

"Oj, förlåt, såklart. Jag menade inte ..."

"Ingen fara. Mina kompisar brukar skoja om att jag liknar honom. Skäggstubb, gillar inredning och renoverar gamla hus, vi är i princip samma person, påstår de. Men jag känner ingen stark koppling, faktiskt."

"Inte jag heller. Av det lilla jag sett av dig alltså, så verkar du inte alls som han, om det är till någon uppmuntran."

"Tack" sa jag och skämdes för att jag pratade så mycket om mig själv redan.

"Ja, Louise heter jag. Trevligt att träffas!" sa hon och sträckte fram handen som om vi skulle hälsa. Hon rodnade när min tvekan fick henne att komma ihåg att man inte hälsar så under Corona-tider, men vi skrattade båda två åt det.

Plötsligt kom Oskar och Camilla springande mot oss.

"Pappa, får Camilla följa med mig hem efter förskolan?" ropade han.

"Eh, ja, för mig går det bra!" svarade jag och tittade på Louise.

"Ja, vill ni det så..." svarade hon.

"Jag hämtar dem vid tre. Funkar det att du kommer förbi och hämtar dem sen? Vi bor uppe i gamla skolan."

***

Det var som om ödet retades med mig. Jag pallade inte med att han var så perfekt. Jag hade alltid drömt om att få bo i gamla skolan, hela bygdens finaste hus med höga fönster uppe på kullen. Det var drömmen, och naturligtvis bodde dröm-mannen där och renoverade och fixade. Med häxan. Jag visste inte hur jag skulle känna inför eftermiddagens hämtning. Jag hade bara varit inne i gamla skolan en gång och det var många år sen. Det skulle bli kul att se det igen, och jag kunde inte låta bli att se fram emot att träffa Ernst igen. Men om häxan var där skulle jag förmodligen bara ropa på Camilla från hallen och sen sticka hem direkt.

Jag cyklade upp för backen mot gamla skolan framåt kl 17 på eftermiddagen. Jag kunde inte se häxans stora cityjeep på uppfarten, så hoppet steg om att jag skulle slippa möta henne. Jag ringde på dörren och det tog någon minut, men sen kom Oskar rusande och öppnade.

"Hej! Pappa är uppe och målar" sa han och var redan på väg tillbaka upp för trappan innan han pratat färdigt.

Jag såg mig om i hallen. Jag såg inget självklart ställe att ställa skorna på. Hallen var inte riktigt iordningsställd. Det stod en 80-tals-hatthylla lutad mot väggen som jag gissade hade skruvats ner för att ge plats åt den mer passande konstruktionen som låg på tork över ett par bockar lite längre bort. Jag undrade om han hade byggt den själv. Det skulle inte förvåna mig om han var så händig.

Jag chansade och behöll skorna på medan jag gick upp för den gamla breda trätrappan. Ovanvåningen var öppen. Det fanns tecken på att där varit gymnastiksal en gång. Där fanns en stor kupa åt båda långsidorna, men det mest iögonfallande var de enorma spröjsade glaspartierna i gavlarna. Camilla, Oskar och hans lillebror härjade runt med varsin innebandyklubba vid den ena gaveln. Vid den andra gaveln stod Ernst.

Jag såg reglar som tydde på att det skulle byggas en vägg till kanske ett sovrum i den gaveln. Längs väggen och snedtaket fanns en bröstpanel i pärlspont som Ernst stod och målade. Han log med sitt heta manliga leende mot mig och jag höll på att ramla tillbaka ner för trappan av hur perfekt allt var. Men jag samlade jag gick bort mot honom. Jag sniffade i luften.

"Det luktar inte som linoljefärg" sa jag.

"Nej, här blir det äggoljetempera" svarade han.

"Åh, det har jag aldrig vågat testa"

"Inte jag heller, men nu fick jag chansen och tog den!"

"Det kommer bli superfint med sammetstexturen på hela panelen här. Ska det bli sovrum med bröstpanel hela vägen runt?"

"Ja, det är tanken!" svarade han och viftade bekräftande med penseln mot mig. Jag snurrade ett varv och såg mig om igen.

"Alltså wow, här finns så mycket potential!"

"Eller hur, helt oemotståndligt!"

"Blir det pojkarnas sovrum här eller?" frågade jag.

"Nej, det blir mitt är det tänkt!"

"Ditt och din .. frus? Sambos?"

"Nej, bara mitt. Tänker du på Janette? Lång, smal, arg?"

Jag skrattade åt beskrivningen och nickade.

"Nej, hon bor inte här, tack och lov! Vi får prata snällt om henne inför barnen men ..." han smög närmre och viskade. "Hon är en häxa!"

Jag gapskrattade. "Exakt vad jag tänkt!" utbrast jag. "Jäklar vad hon är sur när hon kommer i sin SUV på mornarna. Stänger alltid grinden och låser med haspen trots att jag kommer precis bakom henne."

"Japp, typiskt henne. Hon prioriterar lite annorlunda i livet. Men hon är snäll mot pojkarna och det är det viktigaste. Hon har dem varannan vecka ju."

Det kändes inte så schysst att snacka skit om en vuxen människa på det sättet, men lite skönt var det att få bekräftat att hon var lika otrevlig som jag inbillat mig. Och dessutom... Jag vågade inte förutsätta det helt än, men det verkade ju som att han var singel. Häxan, Janette, var han ju skild från, och det fanns ingen annan som skulle dela sovrummet med honom, vad det verkade. Mitt hjärta rusade av förhoppningar, men hjärnan sa åt mig att lugna mig. Jag skulle INTE palla, i min livssituation, att bli olyckligt kär i en kille i samma by. Jag hade nätt och jämnt hunnit pussla ihop mitt liv efter att Camillas pappa stack, jag skulle inte klara en krasch till. Jag var vuxen, klart att jag skulle klara av att hålla honom på ett lagom vänskapligt avstånd. En granne med lite gemensamma intressen i byggnadsvård och barn som lekte tillsammans ibland. Det var allt.

***

Jag strök färdigt brädan jag höll på med och la penseln över färgburken och såg sen på Louise, kanske lite ivrigare än jag tänkt.

"Har du tid med en liten runda? Om du vill höra vad jag tänkt här? Du kan hänga av dig på trappräcket där borta, det borde ha torkat nu!"

Hon log och gick och hängde av sig kappan. Och jag ... jag häpnade. Hade jag haft kvar penseln i handen hade jag tappat den. Nu vet jag inte vad jag tappade. Hakan kanske? Förståndet?

Louise var en ganska kort tjej. Jag hade bara sett henne med jacka eller kappa på innan och uppfattat henne som lite småmullig. Det var hon inte. Hennes ben var välformade med spännande kurvor över vaderna och låren, med smala fotleder och knän. Höfterna var minst lika intressant formade. Hennes lår var smala hela vägen upp till ljumskarna, men tack vare gapet mellan ljumskarna fick hennes höfter ändå breda nog för att ge hennes figur iögonfallande former. Byxorna smet åt ovanför höften på ett sätt som vittnade om magen var plattare och midjan betydligt smalare än jag kunnat ana innan. Det var brösten som fick henne att se småmullig ut i jacka, och den lösa tröjan hon hade på sig gav en aning om hur fylliga och välformade de var. Resten lämnades åt fantasin. Yikes, lyllos Camillas pappa alltså!

Jag slet blicken från henne medan hon vände sig mot mig, förväntansfull inför min rundvisning. Jag blev nervös, men samlade mig och gjorde det jag var sämst på för att undvika att stirra på henne. Jag pratade på i en halvtimme om mig själv och mina projekt. Om hur sovrummet skulle bli, att det skulle bli ett badrum i ena fönsterkupan, men att den öppna planlösningen skulle behållas över över trappan, den andra fönsterkupan och bort till den andra gaveln. Jag skulle försöka återställa gymnastiksalen där åt pojkarna med ribbstolar, bommar, rep från taket och linjer i golvet så fort jag hunnit fernissa det gamla trägolvet. På nedervåningen började köket bli färdigt i största delen av det ena gamla klassrummet. Tyvärr hade jag inte byggt så mycket själv där som jag hoppats att jag skulle ha tid med, så några detaljer hade jag fått köpa in för att det skulle bli klart. Vardagsrummet hamnade i andra klassrummet, fast längs ena väggen behövde jag kanske bygga till ett gästrum eller nått så småningom.

Vi var nästan färdiga när vi hörde skrik uppifrån. Joel, Oskars lillebror, hade slagit sig och de två större började bråka om vems fel det var. Barn blir så när de är trötta och inte fått mat i tid, det visste vi båda.

"Förlåt, jag ska inte störa mer här" ursäktade Louise och ropade sen upp för trappan. "Camilla, kommer du ner? Vi ska hem och äta nu! Anders är nog klar med pannkakorna nu!"

Det gick så snabbt, vi hann knappt säga hejdå. Jag skämdes över att jag pratat bort så lång tid. Hon var artig, Louise, som kunde spela intresserad så länge medan jag rabblade på om mina planer för huset. Jag ångrade nästan att jag bjudit in henne. Jag längtade efter kärlek, men det skulle ju inte gå ut över Louise, Camilla och ... var det Anders? Jag måste kunna hålla mig i schack, även om jag stötte på en attraktiv kvinna som verkade dela ett par av mina intressen.

***

Jag mötte Ernst i grinden igen på onsdagsmorgonen. Jag märkte direkt när jag såg honom att det jag befarat var sant. Jag höll på att bli kär. Jag hade försökt hela natten med att hitta något negativt med honom. Jag försökte intala mig att det var töntigt att måla med äggoljetempera. Eller att pastellfärgerna i det pittoreska köket han byggt nästan helt själv var lite "last year", att det var inne med mustigare färger nu. Men vem försökte jag lura? Färgkombinationen i köket var perfekt, precis som varenda detalj i inredningen han valt eller byggt själv. Och äggoljetempera, jag hade drömt om att prova det i åratal, men det hade aldrig passat sedan Camilla föddes. Det tar så lång tid innan det härdat, och det finns inga ytor i ett litet torp som man kan hålla en fyra-årings händer borta ifrån tre veckor i sträck. Nej, det var kört.

"Förlåt för igår" sa han när jag närmade mig. Han hade väntat vid sin cykel medan jag lämnade av Camilla.

"Förlåt för vadå?"

"Jag bara snackade på om mitt hus igår, tänkte inte på att du ville hem till Anders."

"Åh, nej, det var bara spännande. Jag hade gärna tittat och lyssnat ännu mer om inte barnen hade blivit trötta!" förklarade jag ärligt.

"Jaja, hoppas jag inte rörde till er dygnsplanering bara."

"Ingen fara, Anders var knappt klar med pannkakorna när vi kom hem."

"Vad fint av honom att göra pannkakor till sin dotter" sa Ernst.

"Hehe, ja, det var fint av honom" sa jag och log åt omtanken. Men sen slog det mig. Vem trodde han att Anders var egentligen? Jag hann inte säga mer innan Ernst frågade vidare.

"Får jag fråga var ni bor nånstans, förresten?"

"Absolut! Vi bor i det lilla gula torpet med träpanel intill gamla brandstationen där nere"

"Åh, det som är så fint! Jag har haft vägarna förbi och lagt märke till blommorna där flera gånger, långt innan jag visste att jag skulle få chansen att köpa gamla skolan. Jag tror faktiskt det var det som gjorde att jag fick upp ögonen för byn. Men är det inte i minsta laget för en hel familj?"

"Åh, det är precis lagom stort för mig och Camilla."

"Så ... Anders bor inte där?"

"Nej, Anders cyklar hit från grannbyn ibland. Han bor kvar i mitt gamla barndomshem på andra sidan ån. Han är fin, pappa Anders" la jag till för att det inte skulle råda några missförstånd om vem Anders var.

Jag såg på Ernst att han blev förvånad över den informationen. Jag log medan han försökte se ut som att det var precis vad han tänkt hela tiden. Det var så gulligt. Och intressant att han verkade bry sig så mycket om att jag var singel...

"Nej, jag ska inte hålla kvar dig om du behöver sticka till jobbet." sa han plötsligt.

"Det är ingen fara" log jag. "Men, ja, det är kanske dags att ... ja ... hej med dig!"

Jag lyfte min cykel ur cykelstället och försökte cykla iväg. Jag glömde att låsa upp den först, såklart, och jag lyckades nätt och jämnt hålla mig på fötter när cykeln ramlade omkull.

"Oj, just det ... måste ... låsa upp..." mumlade jag generat.

"Heh, ja, det är sånt som händer, hehe" mumlade han tillbaka med ett fånigt flin.

Han verkade lika bortkommen, jag noterade det. Jag fick rätt på cykeln, vinkade och kom iväg. Jag hade en hel dag på mig att fundera på det märkliga samtalet. Kunde det möjligen vara så att han var lite ... intresserad av mig? Jag vågade kaanske nästan hoppas på det!

***

Hon är singel. Hon är singel. Hon är singel. Herregud, hon är singel!

Jag kunde knappt koncentrera mig på jobbet på hela dagen. Nu hade jag inte så mycket att göra, tack och lov. Det var inte optimalt att komma in i ett nytt arbetslag genom att jobba hemma. Vi hade ett litet Zoom-möte nästan varje dag, och några få uppgifter fick jag att lösa för det mesta, men det var klart på några kvartar. Jag hade faktiskt till och med pratat med min chef om att det kändes dumt, men hon bedyrade att det var lugnt så länge jag gjorde det som förväntades av mig. I vanliga fall brukade jag hinna få en del gjort på huset, men idag bara satt jag i soffan och stirrade.

Så här golvad av en förälskelse hade jag inte varit sen jag var tonåring. Vad skulle jag göra? Jag var full av idéer, men exakt varenda en av dem var helt idiotisk. Skulle jag ta en promenad och bara "råka" gå förbi hennes hur, för att se om hon händelsevis också jobbade hemma? Eller skulle jag försöka tajma dagishämtningen med hennes hämtning? Nej, jag hade ingen aning om när hon skulle hämta. Vad jag än gjorde skulle det bli så pinsamt och uppenbart att jag fiskade efter något. Egentligen vore det bäst att bara lyckas ha lite is i magen. Det var bara jag som började bli galen av längtan efter kärlek, hon verkade vara nöjd med hur hon hade det. Hur skulle en kille som jag nånsin lyckas fånga hennes intresse ändå?

Alarmet, som påminde om att det snart var dags för dagens Zoom-möte, räddade mig från tankarna. Eftermiddagen blev lite bättre, jag fick mina jobbuppgifter klara, målade ett lager linoljefärg på hatthyllesystemet jag byggt till hallen, hämtade pojkarna och sen lyckades jag, tack vare pojkarna, hålla tankarna borta från Louise ända till kvällen.

Jag sov dock knappt på hela natten. Hon var lite för bra för att vara sann. Jag önskade nästan att jag sluppit stöta på henne där nere vid grinden. Och snart skulle jag åka upp till universitetet igen, lämna pojkarna hos Janette och inte se Louise på en hel vecka. Det var nog bäst att försöka släppa henne redan nu.

Jag lämnade pojkarna en kvart tidigare morgonen efter, för att slippa möta henne. Men på vägen hem efteråt ångrade jag mig. Det kändes så tomt att inte få möta henne igen, men jag inte cykla tillbaka och vänta, det skulle vara superkonstigt. Hur jag än sökte upp henne nu skulle bli konstigt. Jag bestämde mig för att cykla en liten extrarunda, upptäcka lite av byn. Kanske stötte jag på henne, kanske inte. Ödet fick liksom bestämma om det var meningen att jag skulle få snacka med henne idag.

***

Var kunde han vara? Jag hade längtat hela dagen och natten efter att möta honom igen, funderat på vad jag skulle säga. Men han sågs inte till. Pojkarna var redan lämnade. Kanske hade han ett tidigt möte på jobbet.

Nedslagen började jag cykla hemåt efter att Camilla var avlämnad. Men utan att riktigt veta varför svängde jag av ner mot ån istället. Pappa brukade inte vara hemma på förmiddagarna. Men jag behövde skingra tankarna och kanske kunde mina uppväxttrakter hjälpa till med det.

Jag kände igen Ernsts cykel vid vägkanten ovanför stigen till gångbron över ån. Jag ställde min cykel bredvid hans och smög ner för stigen. Där stod han, på bron, och tittade på hur vattnet forsade runt kanalerna till den gamla kvarnen.

"Hej" sa jag. Han ryckte till, såg skrämd ut ett ögonblick, men sprack snart upp i sitt breda, sexiga leende.

"Hej!" svarade han till sist. Jag satte mig bredvid honom på bron och tittade ner i vattnet med fötterna dinglande i luften.

"Vet du hur många hundratals timmar jag suttit här?"

"Nej?" svarade han och satte sig också. "Vet du?"

Jag fnissade och skakade på huvudet. "Inte exakt. Men det är många." Jag pekade mot ett blått hus på andra sidan bron. "Där växte jag upp."

"Är det sant? Vad fint! Och vilken uppväxt du måste ha haft här!"

"Verkligen. Jag har många fina minnen. Och några tuffa. Från när mamma dog och så. Men mest glada minnen. Jag är tacksam att jag kunnat bo kvar i bygden."

Han såg tyst på mig en stund. Kanske var han osäker på om han borde säga något om mamma eller inte. Det var så längesen nu, jag kunde prata om det om han ville. Men kanske var det bättre att vi väntade.

"Du har inte gått på den gamla skolan då?" frågade han till sist.

"Nähä, så gammal är jag inte. Det var nästan 40 år sen de la ner den. Mamma gick där däremot. Och mormor var lärarinna där. Men jag har knappt varit där inne alls, sen i förrgår. Tack igen, förresten. Jag uppskattade verkligen att du tog dig tid att visa. Så fint du gör det överallt, helt otroligt att du klarar att ta hand om det stora helt själv!"

"Äsch, det är bara en liten hobby. Jag har alltid drömt om att bo på ett sånt här ställe på landet, fixa till ett fint gammalt hus, och långsamt bli en del av bygemenskapen. Jag är ju utböling, medan du är värsta inventarien, ju!"

Jag log. Han var så fin, Ernst. Jag såg på hans händer, så stora, starka och kapabla. Jag märkte för sent att jag slickade mig omedvetet om läpparna medan jag tänkte på hur det skulle vara att bli omsluten av de trygga händerna och armarna. Jag längtade verkligen efter någon som ville hålla om mig. Jag var för ung för att vara ensam så här länge. Jag märkte det på så många sätt. Tydligast de senaste dagarna var hur min kropp reagerade på att bli kär. En fjäril flög förbi mellan oss och jag insåg att jag fortfarande stirrade på hans händer.

"Vad har hänt med din tumme?" frågade jag för att bryta tystnaden.

"Bara en skråma. Slant med stämjärnet när jag skulle tälja till en hylla bara."

Mina tår knöt ihop sig vid tanken på att slinta med stämjärnet. Mina tår reagerade alltid så på saker som verkade otäcka, men också när underbara saker hände, som särskilt känslosamma musikstycken.

Vi satt där en stund och titta och lyssnade på vattnets brusande. Ingen sa något, det var som om det inte behövdes. En löpare kom förbi med en hund. En tant cyklade förbi med glasflaskor skramlande i cykelkorgen.

"Har du varit i gamla gårdsbutiken, förresten? Det är min morbror som har den!"

Det hade han inte. Vi reste oss båda ivrigt medan jag berättade om hur man kunde köpa allt han skördat där. Och även färsk mjölk på glasflaskor från grannbonden, precis som på den gamla tiden. Jag ville visa honom allt, men stannade upp.

"Fast du kanske måste jobba?" frågade jag försiktigt. Klart att han måste jobba, liksom. Alla kan inte gå runt och drälla hela dagarna som jag.

"Faktiskt inte. Eller jo, egentligen jobbar jag idag, men jag jobbar hemifrån och har bara några mail att skriva. Det kan jag fixa sen. Du då?"

"Samma här" svarade jag och log.

Det kändes lite dumt att få lön och ha barnen på förskolan, medan jag bara gick runt och strosade i gamla kvarnbyn. Men hade jag inte varit här hade jag bara suttit hemma och väntat på att tvättmaskinen skulle gå färdigt. Jag hade frågat chefen om det var okej om jag hade Camilla hemma, men han hade sagt nej, du måste vara tillgänglig om vi ringer och har uppgifter åt dig. Det kunde såklart fortfarande hända att de ringde, men i så fall kunde jag vara hemma på fem minuter.

Så vi gick. Jag visade gårdsbutiken, vi gick ett litet varv på den lilla tomten runt pappa Anders hus. Jag berättade vad jag visste och kom ihåg om kvarnens historia, att pappas hus hade varit hem åt statardrängar som hjälpte till på kvarnen, eller nåt sånt. Solen sken och jag tog av mig jackan och knöt den om midjan. Han gjorde likadant med sin flanellskjorta. Han hade starka armar. Ett par tatueringar, men de hade några år på nacken. Jag tänkte hela tiden att jag hade velat hålla hans hand, men vi var inte där. Inte riktigt än, i alla fall, men jag såg nu hur han tittade på mig. Där fanns definitivt ett intresse.

***

Det var som en dröm att få höra så mycket om hennes släkt och uppväxt. Det var liksom precis detta jag drömt om. Gårdsbutiken med mjölkflaskorna var som pricken över i:et, de bekräftade att jag hade hamnat i precis rätt by. Nej, det var inte mjölkflaskorna som bekräftade det. Det var Louise. Vilken by som helst med Louise hade varit rätt by. Jag hade bara känt henne i några dagar, men jag hade aldrig längtat så mycket efter att slå ner mina bopålar med någon som med henne. Hon var så självklar och jordnära, så glad och positiv trots att livet hade varit hårt för henne med hennes mors bortgång och när hennes man stack.

Till råga på allt hade hon tagit av sig jackan. Jag försökte låta bli att snegla ner på hennes bröst, men de svängde fritt och ropade på min uppmärksamhet för varje steg hon tog. Hon hade nån sorts topp på sig under t-shirten, men det var inget som hindrade rörelsen i hennes alldeles perfekt utformade barm. Jag hade inte varit med en kvinna på nästan två år, och de senaste dagarna hade längtan efter fysisk kontakt nästan gjort mig tokig. Jag kunde inte minnas att jag nånsin sett en så vacker kvinna som Louise. Jag ville så intensivt bara få hålla hennes hand, eller ännu hellre lägga armen om hennes midja, lägga handen på hennes mage och kanske känna lite av bröstens tyngd mot armen.

Hon hade rört vid min hand när vi stannat för att titta på en liten groda som hoppade över grusvägen. Jag vet inte om det var meningen eller inte, men innan jag hann få reda på det hade jag reflexmässigt dragit undan min hand. Det kom ingen mer chans att ta reda på det. Till sist kommit runt och tillbaka till kvarnen på något sätt. Jag var inte riktigt bekant med småvägarna här nere än. Vi fortsatte över ån och kom tillbaka till våra cyklar. Jag ville inte skiljas från henne, men kom inte på någon mer ursäkt.

"Nej, men det kanske är dags att cykla hem och kolla mailboxen". Vi skulle inte ha något Zoom-möte idag och det var mycket osannolikt att jag skulle ha fått något viktigt mail, men vad skulle jag säga?

"Ja, tack för idag" sa hon. Hennes leende var så fint, det såg verkligen ut som att hon uppskattat vår stund ihop.

Jag hoppade upp på min cykel och började trampa iväg, högst motvilligt. Varje meter jag skiljdes från henne kändes kallare och mörkare. Till min stora lättnad ropade hon efter mig. Jag hörde inte vad, men jag fick i alla fall anledning att stanna upp och se efter henne.

"Vaa?!"

"Vill du komma bort och se hur jag bor?" frågade hon.

Jag svarade inte ens. Visste inte om jag kunnat få ur mig några vettiga ord. Jag bara vände med cykeln och rullade tillbaka ner mot henne. Vi svängde in på vägen som gick parallellt med ån. Där låg en gammal gård och ett par andra gamla hus blandade med några 80-talsvillor som inte riktigt smälte in i miljön. Bortanför dem såg man tornet på den gamla övergivna brandstationen och efter det hennes gulliga lilla gula torp.

***

Mitt hjärta hade knappt hunnit starta om än. Det kändes som att det slutade slå när han cyklade ifrån mig. Det var som om mitt desperata rop efter honom hade räddat mitt liv. Kanske inte på riktigt, men hoppet om livet liksom strömmade tillbaka ut i artärerna och fyllde min kropp igen när jag såg honom vända.

Vi ställde av cyklarna utanför grinden till mitt hus. Jag hörde knappt vad han sa, men nån sorts beröm tror jag att han gav mig för mina perennrabatter. Jag tog av mig skorna i min lilla hall och hängde av mig jackan. Inte förrän då insåg jag att jag gått hela tiden med bröstvårtorna spännande mot tyget. Min kropp hade ju som sagt blivit helt knasig av de senaste dagarnas förälskelse och plötsligt kom jag inte i någon av mina behåer längre. Att ha ett extra linne under t-shirten var inte på långa vägar tillräckligt för att dölja bröstvårtorna när de reagerat på min längtan efter Ernst stora starka kropp.

Jag försökte samla mig och visa runt honom i mitt lilla hus. Det var lågt i tak, knappt så att han kom under takbjäklarna. Några passager var trånga och jag såg till att stå just där det var som trängst varje gång jag bad honom gå förbi och kolla på något. Det var skönt att känna hans kropp röra vid min när han trängde sig förbi, och en härlig ilning gick igenom kroppen de gånger som han råkade pressa armen mot mina bröst. Han ryckte till som om han inte fick lov att röra dem, men för mig gick det bra.

***

Jag blev som berusad av att gå runt i hennes hem. Det var litet och trångt, men mysigt och stilfullt inrett med stor hänsyn till husets ålder. Men det bästa var att det var så trångt att jag fick tillfälle att vara nära henne, känna hennes kropp emot min korta stunder. Jag försökte ändå verka mer intresserad av huset än av henne. Jag förklarade att jag jobbat som elektriker och att jag kunde hjälpa henne fixa några saker som nog började bli farligt gamla. Det skulle gå att göra utan att behöva ta bort de fina gamla strömbrytarna, men några av de äldsta uttagen kanske behövde bytas till nya i gammal stil.

Det kändes som ett spel, åtminstone hoppades jag att det var det, när vi gick runt på den lilla ovanvåningen och pekade var man skulle kunna sätta nya eluttag och var man kunde dra kablar utan att det blev för fult. Jag pekade hela tiden så att jag fick röra vid henne med min arm, och med tanke på hur ofta hennes pekande armar rörde vid mig hoppades jag att hon höll på med samma sak.

Efter att ha tittat in i Camillas sovrum i ena gaveln, så kom vi in i Louise sovrum. Hon ville visa något i den lilla klädkammaren i kattvinden. Hon öppnade en lucka och bad mig titta in.

"Ser du den kabeln där inne. Som är alldeles sprucken, är det farligt?" Jag fick böja mig lite för att se ordentligt.

"Menar du den?" frågade jag och pekade in. Hon tryckte sitt bröst mot min arm när hon lutade sig in för att se var jag pekade.

"Ja, precis den." svarade hon och pekade också, så att våra händer rörde varandra.

"Det kan vara att plasten i kabeln inte tål UV-ljuset från lysröret" förklarade jag medan hon tryckte sin kropp mot min och jag kunde inte låta bli längre.

Jag la min lediga arm om hennes midja, och kände den efterlängtade tyngden av brösten mot armen. Hon tryckte sig närmre mig och tog tag om min pekande hand med sin. Hon styrde handen mot sina bröst och tryckte den mot det. Stönet hon gav ifrån sig när jag kramade om bröstet kunde få stjärnor att falla av upphetsning. Jag kysste hennes nacke medan hon gned sig mot mig. Vi stod kvar där i några sekunder och njöt av närheten av en annan människa.

***

Jag var tvungen att stanna upp. Jag var så upphetsad att jag blev alldeles yr. Tårna krusade sig och jag hade tappat balansen om jag försökt göra något annat än att stanna kvar i Ernsts famn. Jag samlade mig, reste mig ordentligt och vände mig mot honom. Vi såg varandra i ögonen. Jag tänkte först att jag skulle berätta för honom hur jag kände, hur mycket jag längtade efter hans närhet. Men jag såg i hans ögon att han kände likadant för mig. Ingen behövde säga något. Däremot behövde jag kyssa hans läppar.

Jag kan inte beskriva smaken av hans läppar mer än att den passade perfekt till hans maskulina, händiga, jordnära och livsbejakande person. Precis som jag ville ha mer av hans person, så ville jag ha mer av läpparna. Han kysste mig med många korta kyssar och varje kyss eggade upp mig mer. Jag lät honom fortsätta kyssa mig medan jag förde upp mina händer innanför hans t-shirt. Det var ingen "dad-bod" där inte. Han hade förmodligen den mest rippade överkroppen jag nånsin känt på och jag ville bara känna mer av hans hårda och väldefinierade mag- och bröstmuskler. Han höjde armarna och jag slet av honom tröjan.

Jag var på väg att bli helt vild, jag ville bara kasta mig över honom och klösa honom. Allt jag velat ha när jag bjöd in honom i mitt hem var lite närhet, jag ville bara känna lite mer av hans närvaro och hans kropp. Men nu fanns det ingen hejd, jag hade kunnat sluka honom hel, den jäkla mumsiga munsbiten! Jag såg i hans ögon att han hade kunnat käka upp mig också. Det fick han gärna! Innan jag kastade mig över hans nakna överkropp backade jag ett steg, höjde armarna över huvudet och såg på honom med all min längtan.

Jag hade förstått att han tyckte om mina bröst och jag var lättad över det. De hade inte alltid varit så stora, utan liksom vuxit gradvis sen 20-årsåldern. Innan dess hade jag haft lite mer normala proportioner. Särskilt under graviditeten och påföljande amning hade de tagit ett skutt i storlek, men de hade liksom aldrig sjunkit ihop så som de kunde göra på andra kvinnor. Ibland tyckte jag det var jobbigt. Jag kunde känna en viss avund mot kvinnor med slanka kroppar, som häxan Janette, som kunde klä sig så stilfullt och ståtligt. Jag var motsatsen, ganska kort och med ett omfång om bysten som gjorde att jag antingen såg tjock ut, eller vääldigt kurvig, beroende på hur jag klädde mig. Det kurviga kunde vara kul att framhäva i vissa sammanhang, men oftast var det ganska opassande.

Men nu var jag glad att jag var skapt som jag var, när jag såg hur Ernsts blick fastnade på brösten igen, hur han hungrade efter dem. Han tvekade någon sekund, som om han knappt kunde tro att han skulle få se dem och ta på dem ordentligt. Jag längtade förmodligen lika mycket som han. Jag såg honom i ögonen medan han försiktigt drog av mig först t-shirten och sen linnet. Tyget på linnet stramade om brösten och när de äntligen släpptes fria gungade de ut i sin sanna form. Bröstvårtorna pekade ivrigt, snett utåt och uppåt. Innan han kastade sig över dem tog jag ett steg bakåt mot väggen bakom mig. Jag andades tungt och brösten hävdes upp och ner ett par gånger innan han tog för sig av dem.

Han tryckte mig hårt mot väggen och jag var i upplösningstillstånd. Det var så länge sen jag hängett mig till en man senast. Allt oftare, framförallt om nätterna, hade jag längtat, inte bara efter värme och närhet generellt, utan efter precis det här. Jag mötte hans hungriga kyssar och njöt av att känna hans händer över min kropp. Jag välkomnade hans läppar på mina bröst medan hans händer sökte sig ner till min midja och linningen på mina höga jeans. Jag buffade med brösten mot hans ansikte medan han knäppte upp knapparna på jeansen och drog ner dem över höften.

Också det var länge sen, sen jag senast var naken inför en man. Jag hade fött ett barn och även om min kropp återhämtat sig bra hade jag inte riktigt samma självförtroende över min hy och mina former som jag haft i min ungdom. Träning och kost hade i och för sig gjort en del nytta, på vissa sätt var jag i bättre form än nånsin. Den lilla oro jag känt inför att bli avklädd visade sig vara helt ogrundad när Ernst fick ner byxorna. Han kysste mig ivrigt nedanför naveln medan han greppade, nästan för hårt, om ljumskarna. Jag tjöt till när han ryckte med mig från väggen och ögonblicket efter låg jag på rygg i sängen. Han slet det ena byxbenet från foten, särade mina ben och sänkte ansiktet mot mitt kön.

Hans kyssar började vid naveln och fortsatte ner, ut mot ena ljumsken och sen över till den andra. Jag var en kvinna med stark sexdrift, men jag hade lärt mig att hålla den driften på avstånd under de senaste åren. Att öppna upp mitt sköte för en man hade känts så avlägset så länge, det var en dörr jag hållt stängd i åratal. Visst hade jag tillfredsställt mig själv ibland under åren, men att låta en man vara med mig på det sättet var något helt annat, något jag till sist lärt mig att inte ens tänka på. Hans kyssar öppnade den dörren på glänt och det som skymtades innanför dörren påminde mig om hur mycket jag ville detta. Det var bra att han tog tid på sig med att ta sig fram mot mitt kön, men långsamt vaknade sexgalningen i mig till liv. Innan han var framme pulserade min fitta och vätskorna trängde ur mig tills det rann om mig.

När han till sist nådde fram insåg jag att ingen man nånsin tillfredsställt mig på precis detta sättet. Det hade aldrig behövts. Det tog sekunder innan min kropp vred sig okontrollerad och jag blev så högljudd som jag glömt att jag kunde bli i en sån här situation. Jag räknade inte sekunderna, men tvivlar på att det dröjde mer än 30 sekunder innan jag totalt exploderade, vred mig loss ur Ernsts grepp och rullade runt i sängen medan min bästa orgasm på många år rev bort det sista sanset från mitt sinne.

"Det gick fort" sa Ernst när jag stillat mig nog för att han skulle våga lägga sig bredvid mig i sängen.

"Förlåt... Jag bara är sån..." flämtade jag.

Jag kände värmen från hans leende innan jag såg det. "Det är inget du behöver be om ursäkt för!" försäkrade han. "Men jag kan göra det igen om du vill!"

Jag svarade med att rulla över och kyssa honom. När han låg underst kunde han inte hålla med de fjantiga korta kyssarna som drev mig till vansinne av lust. Jag bestämde nu och jag kysste honom djupt och länge. Jag väntade lite men testade snart att sticka in tungan mellan hans läppar och han mötte den med sin. Våra tungor slingrades runt varandra och min lust att förenas med någon hade aldrig varit starkare. Jag sökte upp den hårda bulan i hans byxor med ena handen och började lossa knapparna i gylfen. När tre knappar var uppknäppta kunde jag inte vänta längre utan stack in handen under kalsongerna och tog tag om hans stånd.

Jag fick en chock, tappade koncentrationen i kyssen, och muskler i buken och underlivet ryckte ofrivilligt. Den var så grov. Nästan lite skrämmande. Den var varm och stenhård innanför kalsongerna, och tjockare än jag reflekterat över att en snopp kunde bli. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende.

"Finns det NÅGOT sätt du inte är perfekt på?!" frågade jag innan jag kysste honom så hårt jag kunde igen.

Jag hade inte haft en man i mig på nästan tre år, och aldrig något i närheten av hans kaliber. Något i bakhuvudet sa att man kanske borde vara försiktig, att man kunde få ont eller skada sig på en så grov kuk, men hela min kropp var helt enig om reaktionen som kanske bäst symboliserades av att det formligen flödade ur min slida. Jag var en känslig tjej, när det kom till sex. Han hade redan märkt hur nära jag hade till orgasm när han slickade mig. Även med betydligt smalare snoppar var jag minst lika orgasmisk på insidan. Jag vågade knappt tänka på hur det skulle vara att penetreras av Ernsts kuk, men jag kunde inte vänta med att ta reda på det!

Jag sträckte ena benet över honom och satte mig gränsle över honom. Jag var tvungen att släppa kyssen för att dra ner hans byxor.

"Det skulle i så fall vara att jag håller på för länge" sa han när han fick läpparna frida.

"Va?" svarade jag instinktivt när jag inte kopplade precis vad han pratade om.

"Om det är något jag inte är perfekt med, så är det för att jag knullar för länge. Det klagade alltid Janette på."

Jag var tvungen att blunda för att ta in vad han sa. Hans största problem skulle alltså vara att han har för mycket stamina i sängen? Det var något helt annat än vad man kunde säga om de sexpartners jag haft hittills i mitt liv. Visst, jag förstod väl att det i någon mån kunde bero på att jag var så responsiv i sängen, det drev väl på dem till att bli färdiga fortare, men så vitt jag visste var jag omättbar och de hade alltid blivit klara för snabbt. Det skulle onekligen bli intressant att se vem som tog slut först av mig och Ernst. Jag drog ner hans byxor till knäna, tog tag om hans mäktiga stånd och tog plats med hans ollon mot min mynning. Jag lutade mig fram medan jag fortfarande blundade och viskade i hans öra.

"Det är inget du behöver be om ursäkt för med mig."

Jag kysste honom med en av hans korta kyssar och såg honom sen i ögonen medan jag började pressa mig ner över honom.

***

Hon var trång. Verkligen trång. Jag kände hur mitt ollon deformerades när hon tvingade in det i sin slida, men hon gav sig inte. Hon såg mig intensivt i ögonen och det mest upphetsande av allt var nog att följa hennes minspel genom processen. Lite som när man omedvetet lutar på en tv-spelskontroll i svängarna, så rörde sig hennes läppar som om de försökte hjälpa till att hala in mitt kön i hennes. Ögonen vidgade sig och ögonbrynen knöts ihop, som om de bidrog till att klämma ut kvidandet genom hennes stämband.

Mitt självförtroende hade inte alltid varit super, jag hade aldrig riktigt räknat mig som särskilt "bra i sängen". Jag hade förstått att min kuk nog var lite bredare än snittet, men precis hur mycket bredare visste jag inte. Men att så enkelt slicka upp en så fantastiskt sexig kvinna som Louise till en så makalös orgasm, och sen se henne bli så imponerad av mitt stånd, var en gränslös självförtroende-boost. Att hon var så trång berodde säkert delvis på att det var så längesen hon varit med en man senast, men jag var kåtare än nånsin, mitt stånd kändes mer uppsvällt än nånsin och jag kände mig verkligen enorm när hennes trånga slida stramade och kramade. Hennes reaktion medan hon knappt fick in mer än ollonet lät mitt självförtroende skjuta vidare i höjden. Det var nästan som att jag kunde förutse vad som skulle hända innan det hände, trots att jag aldrig drömt om att orsaka något liknande innan.

Det som hände var att mitt hårda och breda skaft långsamt började vidga henne, millimeter för millimeter, och för varje millimeter skakade hon allt mer frenetiskt och okontrollerat. Hon lyckades ändå fortsätta rörelsen neråt imponerande länge innan hon gick över kulmen. Jag kände på hur hennes inre pumpade mot mitt ollon att något var på väg.

Hon höll kvar ögonkontakten medan hon exploderade. Hennes kropp krampade i spasmer och hon vrålade medan min kuk tvingades ut ur hennes och en störtflod av varm vätska forsade ut över min mage och mina ben. Hon stod kvar på alla fyra över mig medan överkroppen bändes upp och ner i pulserande spasmer. Hon förlorade fokus i ögonkontakten en bit in i det. När hon till sist blinkade och såg mig i ögonen igen så sprack hon upp i det lyckligaste leende jag sett.

"Åh jäädrar! Det var lite skönare än jag var beredd på!" sa hon och la sig platt över min mage. När hon kände hur blött det var höjde hon överkroppen igen och tittade ner. "Hoppsan, förlåt!"

"Det är inget du behöver be om ursäkt för!" intygade jag med ett leende. "Om du vill kan jag vara överst?"

Hon svarade med en kyss. Janette hade avskytt att kyssas med tunga så jag hade väl glömt hur otroligt erotiskt det kunde vara. Men när Louise tunga trängde in mellan mina läppar igen kände jag något vakna i mig. Som om en ostoppbar sexdemon höll på att ta över mig. Jag slet mig loss ifrån kyssen och vände runt oss i sängen. Hon låg på rygg och särade villigt på benen.

"Säg till, slå mig eller nåt, om jag är för oförsiktig" vädjade jag med insikten att jag snart skulle få svårt att hålla tillbaka lusten som snart sprutade ur öronen på mig.

"Jag tål nog mer än du tror, jag har fött barn med detta skötet!"

"Det märks inte på hur trång du än är!"

"Det är bara för att du är så jäää-AAAAAH!"

Jag orkade inte vänta mer, utan trängde in i hennes igen. Jag kom inte hela vägen i en enda stöt, men längre än hon lyckats få in tidigare innan hon kom. Hennes reaktion var vild, men jag var överst och kunde fortsätta lägga min tyngd över henne och fortsätta tränga djupare ändå. Det skulle nog ta ett antal långsamma stråk innan hon var så uttänjd att jag kunde börja få upp farten...

***

Han bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Det var som om ett sexmonster tagit över honom, som inte kunde få nog. Det kunde inte jag heller. Det var så skönt, han var så stor i mig, kom åt mig på sätt som jag inte visste fanns, fick mig att känna saker jag inte trodde att jag kunde känna. Jag vet inte hur många gånger jag kom, men det var många. Några av dem var relativt lugna och korta, om än underbara. Andra var bara helt sjuka. När jag kommit extra hårt pausade han kort, lagom kort för att vi skulle kunna byta position och variera lite.

Vid en sådan paus ställde jag mig ivrigt på alla fyra. När han trängde in i mig var det bästa av allt. Varje gång kändes det som att han egentligen inte fick plats. Det tog alltid ett par stötar innan han nådde botten igen, och ytterligare några stötar innan han kunde höja tempot för att mitt inre anpassat sig till hans närvaro i mig. Han nådde djupare än någon annan varit i mig. Nu när jag stod på alla fyra nådde han ännu djupare än tidigare och jag ville skrika högre än nånsin, men min strupe var hes och sliten av alla ljud jag gett ifrån mig redan.

Han trängde in i mig, min mynning gjorde det vanliga motståndet när hans grova hårda skaft skulle klämmas om genom den stramande ingången. Han tog tag i mina höftben och drog mig hårt, men var ändå tvungen att ta om taget för att tränga hela vägen in. Jag kände honom stöta i botten och tänja ut mig på insidan. Det var ytterligare en känsla jag aldrig känt innan, ytterligare något som var så löjligt mycket skönare än jag kunnat tro att det skulle vara. Jag kände hans höft mot mina min rumpa och försökte svanka lite mer för att han skulle komma ytterligare någon centimeter djupare, tänja ut mig lite till.

Han drog långsamt ut, så långt ut att jag kände mynningen smita åt om hans mjukare ollon ovanför skaftet, och sen trängde han in igen. Jag var ännu inte anpassad till den nya vinkeln och det nya djupet, så än en gång fick han stanna upp, backa någon centimeter och ta nytt spjärn innan han långsamt kunde pressa ända ner till roten igen. De sista centimetrarna gick segt medan mitt inre tänjdes. Han drog ut bara några centimeter för att ta om den sista tänjande biten några gånger och jag kände hur kroppen mer och mer tillät hans överväldigande närvaro. Nästa gång han drog ut ända till ollonet igen kunde han ta sig hela vägen in i en enda långsam stöt. Nästa stöt gick lite lättare och fortare, nästa lättare igen, och sen var tempot uppe igen och i varje stöt tänjde han ut min botten på ett sätt som gjorde min galnare och galnare.

Jag var i himlen. Han var så djupt i mig, hans volym var så överväldigande och han bara vällde in i mig med stöt efter stöt. Jag kände spänningen i mig byggas upp ännu en gång, och det dröjde bara två stötar till innan orgasmen helt tog över mig. Jag försökte inte ens skrika längre, jag fick försöka hantera känslan utan att släppa ut trycket genom den torra strupen. Det var ännu mer överväldigande än de tidigare orgasmera, men han höll ett fast starkt grepp om höftbenen och fortsatte knulla mig med djupa kraftfulla stråk, oavsett hur min överkropp vred sig. Jag låg med ansiktet ner i madrassen och bara fortsatte att ta emot medan orgasmen verkade försöka spränga mig.

Jag kollapsade, föll ihop i sängen och han tappade greppet, men fortsatte att knulla mig nästan lika djupt som innan. Han låg över mig och stötte in sin grova fantastiska kuk i stöt efter stöt. Jag kände hans andedräkt i min nacke och försökte vrida på huvudet för att nå hans läppar eller se honom. Han stannade upp när han försöka möta mina läppar, men han lyckades bara nafsa mig lite i mungipan. Det kändes skönt att ha honom där i alla fall.

"Kom i mig när du kommer" viskade jag.

"Ska försöka. Jag sa ju att det kan ta ett tag."

"Kan jag göra något för att hjälpa dig?"

Han suckade så att hans andedräkt värmde mitt ansikte. Jag tror att han tänkte efter.

"Jag vill se dig, kyssa dig, och komma åt dina bröst. Det kanske hjälper."

Jag tänkte efter. Kanske hade jag en lösning.

***

Jag lät henne stappla ur sängen och följde henne. Hon tog tag om mitt huvud och kysste mig med mer hunger än jag vågat hoppas att hon hade kvar.

Hon tog med sig en morgonrock i siden och svepte om sig. Jag kunde inte låta bli utan följde efter och kände på hennes kropp, hennes bröst, genom det tunna glatta tyget. Hon välkomnande mina händer, strök sig mot mig, innan hon fortsatte mot trappan. Hon var för bra för att vara sann, ett genetiskt underverk, en ängel skapad bara för mig. Det bultande fortfarande hårt i mitt stånd, jag ville ha mer av henne!

Hon bad mig vänta ovanför trappan och gick ner själv. Jag hörde persienner dras ner, vi skulle såklart varit synliga direkt från gatan där nere annars. Hon plockade lite, det lät som disk, kastruller, bestick, tallrikar. Jag litade på henne, men förstod inte riktigt vad hon gjorde.

"Så! Kom och ta mig. Ta mig och pumpa mig full av din säd!" ropade hon med hes röst.

Jag kom ner. Hon satt i hörnan på köksbänken med benen särade åt varsitt håll. Min lust slog i taket igen, ingen hade nånsin sett sexigare ut. Hennes slida redo att penetreras och pumpas full, hennes läckra ben vigt särade för min skull, hennes svällande bröst, glansiga av svett, som hävdes upp och ner av hennes andetag, hennes läppar trånande i perfekt höjd för att kyssas, och hennes ögon längtande efter mig och det jag skulle göra med henne.

Jag gick fram till henne. Hon kysste mig, först kort, men sen långt och innerligt. Mitt kön hittade till hennes utan letande. Mina händer kupade sig om hennes bröst, kände deras tyngd och fyllighet. Detta skulle funka.

***

Stunden där på köksbänken var nog den bästa jag nånsin upplevt. Visst han kom inte lika djupt i mig och kunde inte hålla samma tempo som uppe i sängen. Men det var något alldeles särskild intimt med hur han tog på mig, hur vi kysste varandra. Jag märkte att han uppskattade detta också, på ett djupare plan än att bara knulla som en vilde. Misstolka mig rätt här, jag längtade redan till nästa gång han knullade mig till vansinne, men denna stunden slog ändå det där.

Att det tog tid gjorde ingenting. Jag kom ett par gånger där på köksbänken, lite mer lagom kraftfulla orgasmer, utan att ramla ner eller förstöra något i köket, innan jag kände hur han började svälla lite extra. Han närmade sig. Jag längtade efter att känna honom komma i mig, och medan hans extra uppsvällda ollon plöjde bredare än nånsin i mig, så fick kyssarna bli vårt sätt att berätta för varandra hur skönt det var och hur mycket vi längtade till hans klimax. Jag sköt fram mitt kön lite extra och han höjde rytmen och kom djupare in i mig igen medan han klämde allt mer krampaktigt om brösten. Upploppet var längre än jag hoppats på och innan han var i mål hann jag komma igen i den kanske djupaste och mest innerliga orgasmen nånsin. Jag höll nätt och jämnt balansen medan mitt krampande inre knådade honom i mål. Att känna honom spruta i mig, det var som om jag kände njutningen av både min orgasm och hans samtidigt. Ingenting förvånade mig med Ernst längre och att han sprutade och sprutade och fortsatte spruta medan min slida var så proppfull att hans säd droppade ut på bänken och golvet, det var liksom bara typiskt honom.

När våra orgasmer till sist ebbat ut slog jag armarna om honom och omslingrade tackade vi varandra för vad vi får uppleva ihop genom ytterligare en kyss. Flåsande såg vi varandra i ögonen medan han slaknade och drog sig ur mig tillsammans med en ström av hans säd. Han tittade ner på det som rann ner längs köksskåpet.

"Det är inget du behöver be om ursäkt för" sa jag och hans leende visade att jag förekommit honom. Vi lutade våra pannor mot varandra, som om det skulle hjälpa oss när vi smälte det som skett och undrade vad det skulle innebära för framtiden.

"Tror du pojkarna kan tänka sig att sova över i Camillas rum inatt?" frågade jag.

"Det, eller så kommer ni upp till skolan"

"Det funkar också" svarade jag och log.

18 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#4

blåögd

Det är nåt speciellt med växelverkan i perspektivet, nåt jag är svag för! Bra gjort med, där tempot ökar successivt genom allt kortare stycken. En story som... som... berör. Riktigt sexig, på precis rätt sätt!

4/5 kl. 12:05

#3

RuterEss

Kära nån! Denna hade ALLT. Från mjuk och finstämd beskrivning av deras trevande, sökande, osäkra närmande, till längtan, lust och närmast djurisk drift. Tack!

3/5 kl. 14:28

#2

MartinL

Het med känsla som lyfter

2/5 kl. 21:14

#1

MalmöLars

Har läst den på annat forum, men gillar den mycket. Skriv gärna en fortsättning

2/5 kl. 14:20