Under en joggingtur mötte jag henne. En tjej med en lång röd fläta. På ett par sekunder var det över. Det var flera år sen och jag trodde aldrig jag skulle få se henne igen, men men jag skulle aldrig glömma dennes utstrålning. Tills en dag...

(Jag har skickat in denna novell på en annan sida, men den har inte blivit publicerad än. Därför markerar jag den inte som exklusiv för Bubblan, men ingen annan än jag har läst den än när jag nu trycker "Spara".)

---

Första gången var flera år sen. Jag var inte ens singel då och det var över på många sekunder, men jag minns det ändå så tydligt fortfarande.

Under småbarnsåren var min enda chans att få lite träningstid för mig själv att jogga efter min dotters läggdagstid på kvällen. Ofta kom jag inte ut förrän en bra stund efter nio på kvällen. Det var sällan jag mötte någon på min joggingrunda då.

Men så en dag. Jag minns inte ens varför, men av någon anledning gav jag mig ut och joggade på förmiddagen. Det var en underbar vårdag och jag fick nästan sicksacka fram mellan alla andra som var ute och gick, rastade hunden eller motionerade. Det kändes så uppfriskande att se att det fanns så många som använde samma slinga som jag för att motionera, som om vi hade nån sorts samhörighet. Äntligen fick jag liksom träffa alla som delade spår och att de fick träffa mig, som annars bara joggade på kvällen.

Och mitt ibland allihop så mötte jag henne. Det jag minns tydligast av allt är den långa röda flätan som dinglade i luften medan hon sprang. Vi fick ögonkontakt och i min minnesbild så log hon till och med mot mig när vi möttes.

På flera år kunde jag inte glömma det, trots att jag hade sambo och barn. Hon var helt enkelt för snygg för att jag skulle kunna skaka av mig minnet och frågorna om vem hon var. Trots att jag aldrig mötte henne igen kunde jag inte sluta att påminnas om henne ibland och undra vem hon var, var hon bodde, om hon ofta sprang den rundan eller om det var en slump att vi möttes just den dagen...

Åren gick, min sambo och jag separerade och jag jobbade på med livet. Genom åren har jag varierat både träningsformer, tider och rundor. Ganska länge hade jag gett mig ut på den där gamla rundan jag brukade springa på kvällarna, nån gång emellanåt vid olika tider på dygnet, för att kanske kanske möta henne igen. Men det hände aldrig och till sist gav jag upp de fåniga försöken.

En enda gång till hade jag sett henne. Hon hade klivit av pendeltåget vid samma station som jag brukade åka. Åtminstone tror jag att det var hon, men jag såg aldrig hennes ansikte den gången. Håret var uppsatt och hon hann försvinna ner för den andra trappan innan jag hann reagera. Det kunde såklart ha varit någon annan, men jag tog det ändå som ett livstecken, att hon fanns på riktigt och att hon kanske rent av bodde nånstans i närheten.

Sen kom pandemin. Av allt som ändrades då så var mina träningsrutiner en sak. Jag skjutsade min dotter till skolan varje dag innan jag körde tillbaka hem för att jobba hemma. Jag kämpade mot min lathet för att få till goda rutiner i den ovana situationen och efter många varianter landade jag till slut i att jogga en runda direkt efter att jag lämnat dottern på skolan. Inte varje dag, men varannan eller var tredje ungefär.

Efter tre veckor hände det för första gången igen. Jag mötte henne i löpspåret. Flätan var inte riktigt lika lång som jag mindes den, hon behövde väl också klippa sig ibland, men håret var lika intensivt rött, hennes lilla leende lika förtrollande och hela hennes utstrålning precis lika oförglömlig som den gången för flera år sen.

Det dröjde en vecka innan det hände igen och fortsatte sen att upprepa sig nästan någon gång varje vecka. Varje gång rubbades hela min verklighet av det lilla leendet hon alltid visade när hon nickade medan vi möttes. Egentligen var det inget speciellt med det. Där jag bor brukar de flesta nicka, vinka eller hälsa på något sätt på mot de flesta de möter. Kanske, eller sannolikt, log hon likadant mot alla hon mötte. Hur gärna jag än ville att det leendet var speciellt mot mig, så var det förmodligen inte så. Jag undrade hur många fler som blev lika förtrollade av leendet, hur många fler som inte kunde sluta tänka på det på hela dagen efter att de mött henne. Var hela bygden full av motionerande män som undrade vem den där tjejen med flätan var?

Jag visste fortfarande inte något om vem hon var, var hon bodde, vad hon jobbade med eller vad hon hette. Men för varje gång vi möttes så var det som om något slags band växte starkare. Jag hade ingen aning om hon tänkte likadant, ibland tänkte jag att hon kanske inte ens kände igen mig, men hennes leende kändes ärligare och mer personligt för varje gång, som en del av vår vardagsrutin.

Jag funderade ofta på om jag borde göra något mer. Säga hej? Stanna? Springa rundan på andra hållet för att kanske hinna ikapp henne och hinna snacka lite? Eller vända när vi möttes, så att vi kunde prata? Ingen idé kändes klockren, men något måste hända snart.

Det var en onsdag när jag såg henne på håll som jag insåg att det nästan utan undantag var på måndagar, onsdagar och fredagar vi möttes. Det hade hänt att jag mötte henne på en tisdag också, men det var mer undantag än regel. Jag fick känslan att vi anpassat oss till varandra och hittat rutiner som gjorde att vi möttes så ofta som möjligt. Eller så var det bara så att om man vill jogga några gånger varje vecka, men som mest varannan dag (för att kroppen behöver vila och återhämtning) så är måndag, onsdag och fredag ett praktiskt mönster att följa.

Hur som helst var det en onsdag när jag såg henne på håll och kände att jag börjat fatta mönstret. Hon log som vanligt när vi möttes och jag kände en stark lust att göra något mer. Men det bästa jag kunde komma på var att vrida på huvudet och titta på henne bakifrån, bara för att få ut något mer än det vanliga mötet och leendet.

Men när jag vände mig om gjorde hon det också. Vi såg varandra i ögonen på femton meters håll och jag kan tänka mig hur mitt leende blev lika förläget som hennes. Vi såg bara på varandra i en bråkdels sekund innan vi båda vände oss framåt och sprang vidare, men jag kunde svurit på att jag såg henne rodna. Jag skämdes först över att ha blivit påkommen med att kika på henne, men insåg att hon gjort precis samma sak. Det kunde ju faktiskt vara så att hon brukade vända sig om och kika på mig utan att jag visste det. Äsch, den tanken var löjlig, men hon verkade i alla fall inte ha blivit sur på mig för att jag vände mig om för att kolla in hennes bakifrån. Eller?

Det gick några dagar. På fredagens löprunda såg jag henne inte. Inte på måndagens heller. På onsdagen såg jag henne inte heller längs sträckan där vi oftast möttes. Men en bit senare, där slingan går genom ett skogsområde, mötte jag henne. Hon såg nervös ut och log inte som hon brukade när vi möttes. Hon mötte knappt ens min blick. Jag kände mig modfälld. Jag visste inte exakt vad, men någon sorts felsteg hade jag gjort. Kanske var hon trots allt inte så förtjust i att jag spanat in henne för en vecka sen. Kanske hade hon till och med bytt träningsrutiner för att undvika äcklet som glodde på hennes röv när hon sprang?

Så gick mina tankar när jag hörde steg bakom mig. Jag vek ut i kanten av stigen för att släppa förbi den snabbare löparen, men istället för att springa förbi slöt löparen upp bredvid mig. Det tog några steg innan jag förstod att det var hon. Hon sa inget, men efter ett tiotal meter så tog hon fart och sprang ett par meter framför mig innan hon vek av på en mindre stig rakt ut i skogen.

Jag följde efter. Hon kändes stressad i sina steg. Några ögonblick undrade jag om hon kände sig jagad av mig, men hon signalerade med fingrarna som att jag skulle skynda på. Stigen gick ner för en sluttning och jag lyckades knappt hålla balansen när jag försökte hålla hennes tempo. Jag var inte riktigt säker på var vi var längre och stigen, som nog främst nyttjades av rådjur, var inte så lätt att urskilja, men förmodligen skulle jag kunna hitta tillbaka till slingan om jag bara tog mig tillbaka rakt upp för sluttningen.

Plötsligt stannade hon. Jag var inte beredd och behövde några meter mer för att lyckas få stopp på mig i de blöta löven. När jag väl lyckats stanna utan några pinsamma vurpor vände jag mig mot henne. Och trodde inte mina ögon.

Hon hade dragit ner sina löpartajts till knäna och stod mot ett träd och putade med ändan mot mig. Hon tittade bak mot mig och sen ner mot sin blottade rumpa. Förstod jag henne rätt? Det fanns väl bara ett sätt att tolka situationen på? Jag var stenhård innan jag var framme hos henne. Hennes rumpa var fulländad och det glänste om skötet som skymtades i mitten. Min kropp var lika redo som hon, men mentalt var jag inte riktigt framme. Jag skulle vilja ha nån sorts förspel, kanske kyssa henne, smeka henne, ja egentligen mest prata med henne. Men jag skulle inte klaga, ville hon knulla direkt, så fick det väl gå an. Vi kunde ju prata efteråt.

Jag var ändå försiktig när jag la händerna på hennes midja. Hon tryckte genast sin rumpa mot min höft, hittade mitt stånd som fortfarande stod innanför mina shorta, och knep om det med skinkorna medan hon rullade med höften. Jag fattade. Inget skitsnack, bara knull. Jag snörade upp mina byxor, drog ner dem och frigjorde mitt stånd. Hennes långa ben gjorde att jag knappt nådde upp när jag stod bakom henne i sluttningen, men hon var följsam och flyttade sig ett litet steg runt trädet så att jag hittade underlag där höjden passade bättre.

När jag la ollonet mot hennes blöta fitta var det som om minnena slog mot mig. Visst hade jag längtat efter sex och efter kontakt med en kvinnlig kropp åren sedan separationen. Ett par halvseriösa försök till förhållanden hade det blivit. Men lukten av fitta och ruset av ren och skär kåthet hade jag nästan helt glömt bort. Jag kunde inte hejda mig längre. Ville hon ha knull så skulle hon få knull. Mitt stånd spände som om huden på ollonet skulle explodera medan jag tvingade mig in i henne. Hon var så blöt och trång som jag bara kunnat drömma om. Det var så skönt att känna hennes varma mjuka insida strama och krama om min kuk att jag hade kunnat njuta av att bara vara stilla, men det struntade jag i. Den djuriska kåtheten ville bara knulla så att hon skrek, så att hennes ben vek sig, och den djuriska kåtheten fick som den ville. Jag knullade och hon mötte ivrigt mina stötar. 

Jag kände hur hon kom, men jag stålsatte mig för att ge henne lite till. Jag klarade dock inte så mycket som jag ville. När mitt grepp om hennes höft var det enda som höll henne uppe medan hennes orgasm fick hennes kropp att rycka i okontrollerade spasmer, blev det för mycket för mig också. Jag släppte henne, drog ut och backade. Kanske började jag spruta medan jag fortfarande var i henne, det är alltid så svårt att veta, men det mesta kom på hennes byxor och skor, och på marken. Jag frustade och stönade högt av den plötsligt prestationen tills sista droppen var slut innan jag drog upp och fixade till mina kläder.

Hon flåsade fortfarande högt och kramade hårt om trädet för att hålla balansen, men kämpade för att få tillbaka kontroll och en mer normal andning. Hon stapplade till och höll på att falla medan hon drog upp byxorna. Utan att vända sig bak mot mig började hon tag sig upp för backen igen. Till en början var det med klumpiga steg och jag behövde bara gå raskt för att hinna med, men snart ökade hon farten och innan vi var tillbaka vid slingan var hon så snabb att jag knappt hann med.

Väl uppe på stigen vände hon sig halvt om. Jag hann bara knappt fånga hennes ögonkontakt innan hon satte av längs spåret åt sitt håll. Det var väl hejdå för idag, förstod jag och stannade upp. Jag var nästan yr av sprången upp för backen och varken kropp eller huvud var redo för någon mer jogging efter det som hänt. Halvt frånvarande började jag gå hemåt medan jag försökte smälta de senaste minuternas händelser.

Gjorde hon så här med vem som helst? Kunde jag hoppas på att det skulle ske igen? Betydde det att hon var intresserad av en normal relation eller var det bara knull i skogen som gällde? Var hon ens singel, eller hade hon egentligen sällskap? Vem var hon egentligen? Vad hette hon?

Ibland känner man på sig vad någon heter, och för mig kändes hon som en Irma. Eller kanske Tove eller Nadja? Trots att hon i grunden var kort och smal, så var hon både vältränad och tuff. Det var absolut en tjej med skinn på näsan och integritet. Jag kunde inte sluta tänka på henne på hela dagen. Inte på natten heller.

På fredagen stod hon och väntade på mig vid spåret i skogen. Hon tittade knappt på mig, utan satte bara av ner för slänten. Jag var femton meter efter när hon började och lyckades knappt hålla henne inom synhåll, så jag missade henne nästan och höll på att rusa vidare när jag märkte att hon stannat. Hon stod på alla fyra denna gången, med byxorna nere och ändan mot mig. Bra, då skulle hon inte tappa balansen lika lätt. Jag trängde in i henne och började lite lugnare, men hon mötte mina stötar hårt, kved och kastade med huvudet så att fläten for genom luften. Jag fångade den och drog lite lagom hårt i den med båda händerna medan jag stötte djupare i henne. Hon blev alldeles vild och stötte ännu hårdare mot mig. Innan jag var färdig hade hon rest överkroppen mot mig, eller så hade jag dragit upp henne i flätan, och hon kom hårt medan jag höll om henne med båda armarna.

Min sats hamnade bland löven på marken bredvid henne medan hon föll ihop i löven och flåsade. Jag väntade inte ens in henne, utan  drog upp byxorna och började jogga upp för backen i min egen takt. Precis som jag förväntat mig var hon ändå före mig upp till slingan. Hon vinkade bara lätt med ena handen utan att stanna till eller vända sig om när hon sprang vidare. Var det vår nya rutin nu? Mötas i skogen, springa ner för slänten, knulla hårt i ett par minuter och sen springa vidare utan vare sig ögonkontakt eller ord?

På måndagen såg jag henne inte på spåret och blev orolig, men när jag kommit närmre fick jag syn på henne, väntandes några meter ner i skogen. Likadant på onsdagen och fredagen, och måndagen därpå. För varje gång var hon ivrigare, och stannade lite längre upp längs slänten, till sist så långt upp att jag var helt säker på att hennes skrik hördes upp till de andra motionärerna på stigen medan hon kom. Men om hon inte brydde sig, så brydde inte jag mig heller. Min kuk var alltid stenhård och redo när jag kom fram till vår nya mötesplats längs spåret i skogen. Hon sa aldrig något, och hade viftat tystande med fingret mot mig en gång när jag provade att hälsa. Det var verkligen bara knull, hårt, plötsligt och bakifrån som gällde.

Jag fortsatte bygga upp min bild av vem hon kunde vara, och till sist var hon en hel komplex personlighet. Hon jobbade på kontor i en mansdominerad miljö, men hon lät ingen driva med henne för att hon var tjej. Förutom sin löpträning så tränade hon frenetiskt hemma, kanske kickboxing eller något annat med kampsportsinslag. Ingen skulle ge sig på henne ostraffat. Hon var singel, men hade ett par halvöppna förhållanden. Minst ett par gånger hade hon legat med tjejer och kunde tänka sig att göra det igen, men egentligen längtade hon mest efter kuk. Inte män och romantiska relationer, utan knull och kuk. Hennes tidigare relationer hade bevisat att känslor bara blev jobbiga att blanda in. Efter ett jobbigt uppbrott hade hon lovat sig att aldrig...

"Pappa, vi måste köra till Maj-Louise nu! Glöm inte att vi ska hinna hämta Ida också!"

Javisstfan. Dotterns fiol-lektion! Pandemin hade gjort att lektionerna inte kunde hållas på kulturskolan längre, så vi föräldrar var tvungna att skjutsa våra barn hem till musiklärarna istället. Kompisen Idas föräldrar hade skött skjutandet hittills sen omställningen, men idag behövde jag ta det.

Min dotter älskade verkligen sina fiol-lektioner. Särskilt sedan hon fick en ny lärare sen något år hade allt lossnat. Maj-Louise verkade vara en naturbegåvning på att få barn att tycka att musik är roligt. Min dotter beskrev henne som den snällaste och finaste i världen, men jag hade uppfattat mellan raderna att hon kunde vara sträng när det behövdes. Jag hade aldrig träffat henne men tänkte mig henne som en dam i övre medelåldern. Hon var inte en tant än, men hennes hår hade så många gråa hårstrån att hon inte brydde sig om att färga dem längre. Ändå hängde hon med tillräckligt i populärkulturen för att ge barnen lagom spännande låtar att öva på, landat med de klassiska styckena.

Jag samlade mig från mina drömmar om Irma/Tove/Nadja och skyndade mig ut till bilen där dottern redan väntade. Jag bestämde mig för att passa på och tacka Maj-Louise för att hon var en sådan inspiration för barnen, nu när jag äntligen skulle få träffa henne på riktigt. Jag slog in adressen på telefonen, det var bara 8 minuter bort med bil. Jag ställde bilen längs gatan utanför radhuset med rätt siffra på och följde med de små tjejerna fram till dörren.

Chocken var så djup att det gjorde ont i varenda blodådra i kroppen när dörren öppnades. Jag stod lika förstenad som Maj-Louise. Jag kunde inte fatta det. Maj-Louise var ingen gråhårig dam, utan Irma. Eller Tove eller Nadja. Eller, ja. Maj-Louise var Maj-Louise, tjejen med den långa röda flätan.

"Du kan vänta i bilen." sa hon med torr röst efter några chockade ögonblick, utan att se på mig.

"Men Idas pappa brukar alltid få följa med in" invände min dotter, men ytterdörren slogs igen.

Jag satte mig i bilen och väntade. Och tänkte. Jag visste inte vad som var mest oväntat. Att hon hette Maj-Louise? Att hon var fiol-lärare? Att hon var MIN DOTTERS fiol-lärare? Eller att hon var så töntigt och propert klädd? Min bild av Irma/Tove/Nadja kunde inte ha varit mer fel. Jag hann känna ett rus av nyfikenhet över vem hon var istället, och lycka över att veta var hon bodde, innan jag påminde mig om hennes reaktion när hon såg mig. Var det inte närmast förakt jag sett i hennes blick? Avsky i hennes röst? Eller uppfattade jag fel?

Tjugo minuter senare öppnade Ida ytterdörren. Hon klev ut mot bilen med fiolväskan över axeln och ett stort leende på läpparna. Maj-Louise såg minst lika lycklig ut när hon sa något till min dotter i hallen innan hon böjde sig ner för att krama henne. Sen stannade hon upp och tankfullhet kom över henne i ett ögonlock innan hon blängde mot bilen med en sur blick och drog igen dörren efter min dotter.

Det var så konstigt att tänka sig att hon, som var så snäll och fin mot min dotter på fiol-lektionerna, var samma tjej som jag knullat så hårt i skogen. Hennes reaktion när hon såg mig oroade mig.

Det förvånade mig inte att hon inte var i skogen och väntade på onsdagen. På fredagen joggade jag försiktigt ner för slänten och kollade om hon väntade längre ner, men jag hittade henne inte. Jag kände igen ett par platser där vi haft våra stunder ihop och fylldes av nån sorts sorg och saknad. Dels saknade jag det vi gjort i skogen. Men vårt korta möte i dörren vid fiol-lektionen, insikten om hur annorlunda hon var mot hur jag tänkt mig henne, hade väckt en större nyfikenhet och en hopplös längtan efter en djupare relation. Jag skulle inte tacka nej till att knulla henne igen, men ännu hellre skulle jag vilja lära känna henne och förstå mer om vem hon var på riktigt. Mina gissningar om Irma var min förklaring till varför hon ville knulla på det sättet med en okänd man. Men Maj-Louise var egentligen mer den sortens person jag kunde tänka mig ett riktigt förhållande med. Om hon inte hade betett sig så där konstigt.

Det gick några veckor. Jag kom ifrån min rutin med att springa just på måndagar, onsdagar och fredagar. Jag hade tidigt slutat hoppas att få möta henne igen, men kände mer och mer dessutom att jag inte ens önskade att möta henne igen. Ville hon inte veta av mig så skulle hon få slippa mig. Idas föräldrar kunde ta det mesta skjutsandet till fiol-lektionerna som vanligt och de gånger jag behövde köra stannade jag i bilen när tjejerna sprang fram till dörren och mötte Maj-Louise. Jag brydde mig inte ens om att titta åt hennes håll.

Ändå hände det ibland, när jag var ute och sprang, att jag vek av ner i skogen. Jag kunde inte riktigt förstå varför, för jag kände mig ganska säker på att jag inte ville träffa Maj-Louise där, men något drog mig ändå dit.

Och något gjorde att jag inte blev alls förvånad över att se Maj-Louise sitta mot ett av våra träd en förmiddag, nästan två månader efter att den där fiol-lektionen.

Hon tittade upp mot mig medan jag närmade mig, men utan att le.

"Hej" sa hon till sist.

"Hej" sa jag försiktigt. Hon var enastående vacker, trots sorgen och tvekan i hennes blick.

"Jag hoppades att jag skulle kunna träffa dig här" sa hon.

"Det hade nog varit ett ännu säkrare kort uppe vid spåret" svarade jag med skarp röst, men kände mig inte riktigt säker på om jag var mest besviken eller lättad över att få prata med henne.

"Men inte lika betydelsefullt."

"Nej, det är klart..." svarade jag och funderade på vad hon menade.

"Har du lust att gå en runda? Om du har tid?" sa hon och reste sig.

"Jag har ett möte vid elva, men tills dess har jag tid."

"Men VILL du?"

"Vill vadå?"

"Gå. Prata."

Jag nickade och hängde på, om än med ett aningen skeptiskt kroppsspråk. Vilket var lite löjligt av mig, för egentligen var detta precis det jag ville. Om jag var sur på Maj-Louise så var det för att hon inte förklarat sig, vilket störde mig eftersom jag egentligen ville lära känna henne närmre. Men om hon ville förklara sig nu var det enbart positivt. Jag borde inte vara långsint, utan välkomna hennes inbjudan. 

"Kan du förlåta mig?" frågade hon när vi gått en bit. Vi gick planlöst, snett upp för sluttningen. Inte närmsta vägen till spåret, men åtminstone det hållet.

"För vilken del?"

"Vet inte. Jag tänkte nog mest på... Nej, jag vet inte..."

Det slog mig att hennes röst var vänlig och silkeslen, inte kaxig och tuff som jag tänkt mig innan. Jag hade ju aldrig riktigt hört hennes röst innan, bortsett från vilda stön och skrik här i skogen, och hennes besvikna väsande avvisande vid fiol-lektionen.

"Vill du veta vad jag är mest ledsen för?" frågade jag och hon bekräftade genom att se mot mig. "Att du inte velat prata tidigare. Jag köper att det blev konstigt när jag lämnade tjejerna, jag blev också chockad då. Okej, jag fattar att det inte blev så lätt att förklara efter det heller. Egentligen... Egentligen hade jag nog velat prata mer ända sen början. Inte för att jag har något emot att knulla, men det är inte riktigt min stil att göra det på det sättet, med någon jag inte känner. Jag gick med på att göra det på ditt sätt, men önskade hela tiden att du snart skulle, liksom, börja öppna upp dig."

"Det är inte mitt sätt heller. Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig. Jag har nog varit rädd för konsekvenserna. Och samtidigt... Äsch, jag vet inte."

"Kom igen, bara säg det!" sa jag och försökte låta mer uppmuntrande än otålig.

"Nej men alltså... Det här som jag hållt på med är verkligen inte typiskt mig. Egentligen tänkte jag att jag borde försöka bjuda ut dig på dejt eller nåt. Men du måste förstå, det var så längesen jag hade sex. Det skulle bara bli en gång, sen nästa gång skulle jag prata med dig istället. Men det var innan jag visste hur skönt det var med dig. Jag kunde inte sluta. Och till sist vågade jag inte prata med dig, för jag var säker på att det skulle förstöra din bild av mig. Du måste ha tyckt att det var så konstigt..."

"Hehe, du anar inte!" sa jag och berättade om mina teorier om Irma/Tove/Nadja.

"Jag är ledsen att jag inte är så cool som Irma..." svarade Maj-Louise.

"Fast, seriöst. Jag gillar Maj-Louise bättre! Irma var en häftig, och as-het tjej att knulla några gånger i skogen, men jag skulle inte vilja dejta henne. Men Maj-Louise..." Jag tystnade, visste inte hur öppen jag vågade vara.

"Nå?" Maj-Louise stoppade mig och ställde sig framför mig med uppbådande min. "Vad tycker du om Maj-Louise?"

"Maj-Louise är häftig, as-het, klok, ett stort föredöme för min dotter, och jag skulle lätt tacka ja om hon bjöd ut mig på dejt."

"Här? Nu?" frågade hon som svar.

"Nu? Dejt?"

"Kalla det vad du vill!" sa Maj-Louise och kysste mig.

Det var den bästa kyssen jag nånsin fått. Det var så mycket hunger i den. Maj-Louise hade inte sagt så mycket om vad hon egentligen tyckte om mig än. Inte med ord. Men efter den kyssen behövde hon inte det. Den ångande lusten var bara en av många dimensioner i den. Men det var lusten som tog över i stunden. Jag var först med att börja dra ner hennes tajts över rumpan. Hon vände sig om medan jag fumlade med snörningen på mina byxor.

Hennes ben hade precis rätt längd för att kuken skulle gå in under skötet utan att någon behövde böja eller sträcka obekvämt på benen. Jag höll armarna om hennes överkropp medan hon själv letade med höften och fick kuken i läge mot mynningen som var lika drypande våt som alltid här nere i skogen.

Maj-Louise lutade sig bakåt mot mig och vred huvudet för att nätt och jämnt nå mina läppar med sina medan hon svankade och lät min kuk glida in i henne. Jag kände hur njutningen fortplantade sig genom hennes kropp medan jag trängde djupare och djupare. Hon tappade kontrollen över kyssen medan stönen ökade i styrka och snart kunde varken hon eller jag hålla tillbaka längre. Hon ålade och vred sig i min famn medan hon försökte stöta djupare och hårdare på min kuk.

"Jag är nära" stönade jag i hennes öra som en varning när jag märkte att hon närmade sig också.

"Jag med... Kom med mig" stönade hon tillbaka.

Jag gjorde vad jag kunde för att hålla igen, för att säkerställa att hon verkligen nådde fram. När jag märkte att det gick för henne släppte jag alla hämningar och försökte inte dra ur innan jag kom. Hennes slida kramade och mjölkade säden ur mig under säkert femton underbara sekunder.

Vi stod kvar en stund. Maj-Louise flåsade högt, som alltid när hon kommit riktigt hårt. När pulsen och andningen började sjunka lite i intensitet lät hon mig glida ur henne och drog snabbt upp trosor och tajts och jag drog upp mina egna byxor.

"Jag gillar dig" sa hon innan hon vände sig om och kysste mig igen.

"Tillräckligt mycket för att jag ska få följa med in på fiol-lektionen i eftermiddag?"

Hon sög på läppen och jag hade svårt att avgöra om hon funderade på riktigt eller på skoj.

"Bara om du lovar att inte bli besviken över att jag inte är lika cool som Irma!"

"Du är tio gånger coolare än Irma!" försäkrade jag.

"I så fall får du komma" sa hon och log med leendet jag aldrig kunde få nog av. "Du behöver hinna hem till ditt möte. Och jag behöver ... fräscha upp mig innan de första musikeleverna kommer..." fortsatte hon, men jag såg att hon inte ville gå.

"Jag kommer sakna dig" sa jag ärligt.

"Och jag dig!"

"När har du sista eleverna i eftermiddag?"

"Din dotter och Ida är sist!"

"Vi ses då" ropade jag medan hon började springa upp för backen.

Jag försökte inte ens komma ikapp henne. Jag hade redan min plan för eftermiddagen klar.

Vi parkerade en gata bort från Maj-Louise. Tjejerna tyckte det var lite konstigt, men accepterade promenaden utan större invändningar. Vi ringde på, och blev alla insläppta till fiol-lektionen, till min dotters stora förtjusning.

Jag har skymtat henne vid tidigare lämningar, men då hade jag inte hunnit plocka upp tillräckligt med intryck för att hinna chockas av hur vacker Maj-Louise var i vanliga kläder. Den långa röda flätan, som gav ett så livligt intryck när hon var ute och tränade, gav nu tillsammans med hennes raka rygg, ett mycket propert och rent av ståtligt intryck.

Maj-Louise sneglade nervöst mot mig och log försiktigt några gånger, medan jag satt tyst och försökte att inte märkas i rummet. Min dotter var lite stolt över att jag skulle få höra henne spela inför hennes lärare, och det märktes tydligt hur mycket hon försökte skärpa sig. Jag log åt faktumet att både jag och Maj-Louise förmodligen var mer nervösa, helt utan att småtjejerna kunde ana det.

Det förvånade mig inte det minsta att Maj-Louise var så duktig på att lära tjejerna att spela fiol, och efter att ha sett det med egna ögon förstod jag varför min dotter var så entusiastisk. De tjugo minuterna gick fort, och på något sätt längtade jag redan till nästa gång.

"Hejdå tjejer!" ropade jag efter dem när de trängde sig förbi varandra ut i hallen medan jag själv satt kvar. "Hör av dig om du vill att jag ska hämta dig tidigare älskling, annars kommer jag vid sju!"

"Det är lugnt pappa" svarade min dotter och sprang ut.

Maj-Louise tittade snopet mellan mig, tjejerna och på Idas föräldrars bil som precis stannat längs gatan.

"Hon får kvällsmat hos Ida" förklarade jag. "Jag SMSade Idas pappa och frågade om han kunde hämta idag. Jag sa att jag är upptagen med ett viktigt privat ärende."

"Ett viktigt privat ärende?" upprepade Maj-Louise som inte kunde hålla tillbaka ett leende. När bilen rullat iväg reste jag mig upp och mötte hennes kram. Efter kramen såg hon mig i ögonen och försökte hålla sig för skratt. Det var härligt att se henne så lycklig.

"Kom" sa hon och tog min hand.

Vi gick till hennes sovrum. Det kändes högtidligt att få älska med henne inomhus, med alla bevämligheter. Innan hon kysste mig och kom in i min famn, så lossade hon hårbandet längst ner på flätan. Tyst och andäktigt höll vi oss nära medan vi klädde av varandra. Flätan löstes ut allt mer, men hängde fortfarande ihop hjälpligt när hon tvekade vid mina kalsonger.

"Jag vet inte om jag vågar.." viskade hon.

"Vågar vadå?" frågade jag. Vi hade ju redan gjort detta massor med gånger.

"Se den." svarade Maj-Louise. "Jag vet ju hur stor den känns i mig..."

"Det kanske bara är du som är trång, när du inte haft sex på så länge innan?" föreslog jag medan jag insåg att hon kanske aldrig hade sett den när jag tagit henne bakifrån i skogen.

"Nej, det är inte bara därför" sa hon och strök mitt stånd utanpå kalsongerna. Hon blundade en sekund och tog mod till sig. Sen blottade hon mig. "Åh, gode Gud..." suckade hon.

"Vad?" frågade jag, när jag märkte hur hon fick stödja sig mot mig för att hålla balansen.

"Käften och lägg dig på sängen"

Jag gjorde som hon sa och la mig på rygg över hennes säng. Hon följde tätt efter och tog plats över mig. Med mitt ollon mot sin mynning kysste hon mig ömt. Lite hår hade lösgjort sig från flätan och föll fram. Det röda håret flammade lika hett som lusten i hennes ögon. Hon var definitivt en kvinna med en alldeles speciell sexlust, men vi var inte längre två kåta obekanta som knullade i skogen längre. Det fanns så mycket jag ville lära mig om den här otroliga kvinnan, men just nu stod fokuset på att tillfredsställa hennes bottenlösa lust så djupt att hon aldrig skulle vilja vara med en annan man än mig.

Långsamt och innerligt sänkte hon sig över mig. Det var en ny upplevelse att se henne i ögonen, och samtidigt känna hennes slida ur en ny vinkel. Jag var redan säker på min sak. Jag skulle aldrig vilja vara med en annan kvinna igen.

Första stunden var älskandet mjukt och passionerat. Men efter att hon brakat loss i sin första orgasm fanns inga hämningar mer. Hennes långa röda hår virvlade runt överallt medan vi turades om att styra och bestämma takt i ställning efter ställning. Nån gång mitt i alltihop kom jag också, men det brydde sig inte Maj-Louise det minsta om. Hon var inte klar än och hon gjorde som hon ville med mig, tills jag ganska snart var  stenhård och helt med på tåget igen.

Jag hämtade min dotter strax efter åtta, med tre missade samtal på mobilen från Idas föräldrar. Inga sura miner dock, men jag sa inget om var jag hade varit. Tids nog skulle nog alla förstå ändå, för det skulle inte bli sista gången som det virvlande röda håret fick mig att glömma all tid.