Jag lyfter min trollstav, knackar tre gånger med den, lyfter den högt, håller den stilla ett ögonblick innan jag låter den virvla runt. De drygt tusen människor som ser mig trollbinds och innan jag släpper dem har de fått en orgiastisk upplevelse.

Jag sitter på golvet i duschkabinen med fötterna på varsin sida om den stängda dörren och låter den pulserande hårda duschstrålen träffa min klitoriskappa. Inte direkt på klittan, det blir för intensivt, utan precis ovanför.

Duschkabinen är stor och åttakantig, jag sitter bekvämt med gott on plats. Duschen är fylld av ånga, jag har tvättat håretoch min kropp. Mina tvåliga händer har smekt över hela min kropp, nypt i mina bröstvårtor och fått dem styva. Jag har låtit mina händer tvåla in mig överallt, inklusive noggrant mellan benen, men nu är jag rensköljd och nu ska jag njuta, medan jag långsamt tar min kropp till klimax, till den lilla döden ”la petite mort”. Jag brukar inte få mer en orgasm vid varje tillfälle, så jag tänker ta det sakta, bygga upp det långsamt,”lento sostenuto”. 

Än så länge är det bara duschen som stimulerar, men jag låter högerhanden glida ner mellan mina blygdläppar, trycker lätt med långfingret i skåran mellan blygdläpparna och låter långfingrets två grannar glida utanför blygdläpparna och trycka dem mot långfingret. Det varma vattnet från duschen flödar som ett varmt täcke ner över handen och blygdläpparna. Långfingret nuddar slidöppningen, glider uppåt, men kommer tillbaka upp, till den lilla knoppen. Inte för fort nu, ”adagio”!

Jag känner att jag är blöt, men det är en hal väta som skiljer som skiljer sig kraftigt från duschens vatten. Känslan av att känna den vätan gör mig kåtare. Det är halheten som gör det, det är inte oljigt, utan bara halt och blött, en alldeles speciell känsla. 

Fingrarna rör sig, utan att jag medvetet styr dem, in i slidmynningen, men bara strax innanför, inte längre in, sen upp igen, sen tillbaka ner. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fingrarna glider lätt, de får inte trycka för hårt, bara smeka. Jag ligger så här en lång stund medan känslan sakta byggs upp i mig. Duschen är inställd på en koncentrerad, hård pulserande stråle, då och då låter jag den svepa över resten av kroppen för att känna värmen, låter den träffa bröstvårtorna, sen tillbaka till klitoriskappan. Trycket och vibrationerna från strålen når klittan indirekt, alldeles lagom, strålen direkt på skulle just nu bli för irriterande, för kraftigt. Jag vet att om en stund kommer det vara annorlunda, då kommer jag vilja ha en direkt hård stimulans, men inte än… 

Jag låter tankarna flyga fritt för att distrahera lite grand, min känsla får inte öka för snabbt, då kommer det att gå för fort, när jag kommer till slutet så kan jag inte hejda mig… 

Jag undrar hur det hade känts om jag hade varit man? Då hade jag hållit kring en penis istället… Handen glider över blygdläpparna, de som under fosterutvecklingen hade slutit sig och blivit en penis. Lustigt att blodfyllnaden av blygdläpparna känns så annorlunda jämfört med att hålla runt någons kuk. Mina blygdläppar är mjuka, medan kukar är hårda, fast lena på samma gång. 

Tankarna fladdrar vidare, men kan inte hålla sig från ämnet sex. Katters penisar har taggar, de behövs för att katthonan ska få ägglossning. Jag ryser till vid tanken på en taggig penis inuti mig. Hundar har en knöl som sväller upp före utlösningen så att penisen inte går att dra ut, det kan vara en halvtimme, undrar hur det känns för tiken? 

Tankarna snurrar runt, tillbaka till män och deras penisar, de har ett mycket längre urinrör, mer än en decimeter längre, dethade varit praktiskt, det sägs att män har färre urinvägsinfektioner än kvinnor. Det som blev klittan hade blivit ett ollon, jag smeker klittan, den reagerar starkt, jävlar så intensivt –  ta det lugnt nu – fast det påstås att kvinnor har många gånger fler nervändar i klittan än vad männen har i ollonet, att den är känsligare. Min klitta är i alla fall väldigt känslig just nu, jag försöker balansera tempot så att det inte ska gå för fort för mig, jag ska njuta så länge det går. Men om inte fostret får det där manliga hormontillskottet så blir fostret kvinnligt – mannen är en avvikelse från grundplanen, det är kvinnan som är defaultversionen! 

Det hjälper inte att försöka tänka på annat, jag orkar inte dra ut på det längre, jag ökar takten lite, till ”allegro”, nej, lugn nu, få ner det till ”andante”. 

Nu orkar jag inte längre bara leka i slidmynningen, jag måste djupare in. Ett par fingrar in i slidan, de glider lätt in. Jag kröker fingrarna mot g-punktens räfflade yta och gnuggar. Duschen mot klitoriskappan fungerar som en bordun-ton, som säckpipans backgrundston, medan melodin spelas av fingrarna i slidan. Fingrarna spelar på g-punkten, det är andra sidan av klittan, insidan, den pulserande duschen trummar på utsidan, klittan stimuleras från två håll, inifrån och utifrån. 

Jag rätar ut fingrarna, inåt, når livmoderhalsen, låter fingertoppen glida mot den runda kanten. Hos mig så ökar det här slidsekretet kraftigt, det rinner nästan ur mig. Skulle jag vilja ha något i mig, annat än fingrar? Min dildo eller en vibrator? Jag kastar en blick upp mot hyllan där min dildo brukar ligga. Nej, jag orkar och vill inte resa mig och ta den, fingrarna gör ett alldeles utmärkt arbete. 

Tillbaka till g-punkten (g-klaven?), gnuggar kraftigare, låter tummen börja gnugga klittan, jag känner hur knoppen är hård, ett litet ollon i miniatyr, jag har stånd! Det går snabbare nu, från ”allegro” till ”presto”, jag känner att jag inte kommer att kunna hålla tillbaka mycket längre, det har gått för långt. 

Jag skulle vilja lugna ner det, njuta ännu längre, men det är inte längre mitt medvetna jag som bestämmer, kroppen har tagit över, den vill nå klimax… 

”Molto prestissimo”, mycket snabbt, fingrarna rör sig som lärkvingar i mig, snabbt, snabbt, duschstrålens pulserande träffar själva klittan, nu är det inte längre för intensivt, tvärtom, nu är det skönt, hårdheten i trycket är ett krav. Nu är det ”forte” som gäller, inga lätta smekningar, utan ordentligt tryck med fingrarna på g-punkten. Nu vill jag ha det intensivt. Jag känner hur orgasmen byggs upp inom mig, det börjar krampa i hela kroppen, med mitt underliv som startpunkt. 

Min andning blir allt snabbare, flämtande, korta, korta andetag. Tankeverksamheten har helt upphört, nu finns inte längre några associationer hit eller dit, nu är det bara känsla som gäller, det är kroppen, inte intellektet, som styr. Orgasmen slår till med förödande kraft, våg efter våg går igenom min kropp, det känns som om bröstvårtorna och klittan är stenhårda, skulle jag varit man hade jag sprutat nu. Jag känner hur blodet pulserar och jag blir alldeles varm i ansikte och hals. Detta är mitt ”crescendo” och ”forte fortissimo”! 

Tomhet, nirvana… 

Jag är borta en stund, det är inte för inte orgasmen ibland kallas den lilla döden, krampen släpper, pulsen saktar ner, andningen blir långsammare, den rodnande flammigheten på mitt bröst börjar sjunka bort, jag är helt avslappnad, nästan bortdomnad. Det är nästan så att jag skulle kunna somna en liten stund, så avslappnad känner jag mig. Jag sätter mig dock sakta upp, sänker temperaturen lite på duschvattnet, sköljer av mig. Ställer mig upp och öppnar dörren till duschkabinen och släpper in den svalare rumsluften.

När jag är färdig i badrummet så går jag omkring naken för att låta kroppen bli helt torr – och för att det är skönt. Öppnar balkongdörren och tittar ut på försommardagen, det är i slutet av maj. Känner doften av syren. 

Jag har en viktig händelse framför mig, tankarna börjar glida från sex och njutning till vad som ligger framför mig. 

Jag går fram till garderoben, tar fram kläderna jag ska ha på mig och lägger dem på sängen. De är skräddarsydda för mig, anpassade till mina höfter och smala midja, och med plats för bysten. Det finns några veck och sömmar som normalt inte finns i den manliga standardversionen av de här kläderna, just för bystens skull. Jag går tillbaka till badrummet och börjar fixa med hår och smink, allt det där vi kvinnor gör för att se helt naturliga och osminkade ut… 

… 

Nu ska jag strax kliva in på scenen. 

Jag är klädd i frack, detta typiskt manliga plagg sitter idag på en kvinna. Den är som sagt skräddarsydd för mig, jag har valt att uppträda i frack eftersom det är en symbol för den roll som jag spelar… 

Jag står utanför sidoridån, tittar på bildskärmen som visar scenen. Jag hör publiken sorla, jag ser orkestern på skärmen och från scenen hörs de typiska ljuden av den sista finstämningen av orkesterns instrument. 

Det är dags. 

Scenbelysningen ändrar karaktär, alla tystnar. 

Jag går in på scenen, upp på dirigentpulpeten. 

Det är knäpptyst, någon i publiken på de övre raderna hostar, det hörs tydligt, akustiken här inne är perfekt. 

Jag bugar lätt mot orkestern och vänder mig sedan om mot publiken, konserthallen är fullsatt. Ljuset över publiken ökar – normalt kan man nästan inte se publiken, framför allt inte de på balkongerna, på grund av strålkastarna som är riktade mot scenen. 

Publiken den här gången är betydligt yngre än den brukar vara. Detta är en specialföreställning, åskådarna är nästan alla musikelever, framför allt elever som spelar klassiska instrument. De är från hela Europa, samt en del av deras lärare. De är här på en internationell musikkonferens och musiktävling. En betydligt mer kvalificerad publik än det brukar vara, de kommer att kunna följa föreställningen i detalj, uppleva varje nyansering och skiftning. 

Jag tar fram min pyttelilla svarta instrumentväska, håller den framför mig och öppnar den, tar fram min dirigentstav så att alla kan se den. 

–  Godkväll mina unga vänner. Ni har alla ägnat många år åt att lära er era instrument och det är på grund av er skicklighet som ni alla har samlats här under dessa dagar här i vår stad. Njut av de här dagarna, ni kommer att komma ihåg dem under resten av ert liv! 

– Ni spelar på era olika instrument, min uppgift som dirigent är att spela på er, orkestern är mitt instrument, det är tillsammans med er jag får fram den frasering, tempo, dynamik som jag vill ha i mitt framförande, det är en gemensam kärlekshandling! Det här är mitt instrument, säger jag och lyfter taktstaven, detta är min trollstav som jag hoppas kommer trollbinda er!

– Ni ser att jag är klädd i frack, låt inte det lura er. Fracken är bara en symbol som jag har valt för att markera dirigentens roll, en praktfull klänning hade tagit uppmärksamheten från den här – jag håller upp min dirigentstav – och lagt uppmärksamheten på mig som person. Jag är inte viktig, precis som ni är mitt instrument, så är jag också bara ett instrument som kompositören använder för att skapa sin musik. 

– Även om dirigentens roll traditionellt sett har varit manlig, så är det i högsta grad en roll för kvinnor. Det finns tillfällen då vi tillämpar könsroller, exempelvis i pardans är det mannen som för och kvinnan som följer. Men detta är inte ett sådant tillfälle, i kväll är det jag som, som kvinna, som för. Alla ni flickor i publiken, glöm inte det! 

Välkomna med på en två timmars resa som jag hoppas ska lyfta er kärlek till den klassiska musiken. Jag talade om kärlek förut, så vi börjar med ett stycke som musikaliskt brukar få symbolisera den fysiska kärleken, ”Bolero” av Maurice Ravel! 

 

Jag lyfter min trollstav, knackar tre gånger med den, sen lyfter jag den högt, håller den stilla ett ögonblick innan jag låter den virvla runt. De drygt tusen människorna som ser mig trollbinds och innan jag släpper dem har både de och jag fått en orgiastisk upplevelse.