Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • Skönt för mannen
  • Snygg och fartfylld
  • Lek & busa
  • Dubbel skön stimulans
  • Massera trötta höstmuskler
  • Fresta & Förför
  • Missa inte Bubblan-bonusen hos PLEASME

18/4 kl. 11:50, av LX

Marodören ( in the year 2100 )

Del 1 av 2 i serien Marodören (in the year 2100)

Postapokalyptisk porr, eller försök till sådan. Möjligen blir det flera delar. Sexet finns i första början av novellen och därefter kommer annan beskrivande bakgrund. Annars är det en fanfic till Mad Max, eller något i den stilen.

***

Xippo vände henne ganska tvärt och överraskande om. Han sög tag ett fast grepp om Lallis arm och såg på henne med upptänd blick i ögonen. Greppet mjuknade och den unge mannen framkallade ett listigt leende innan han fortsatte med att stryka sina händer smeksamt kring hennes mjuka midja så att händerna vilade mot höfterna och tycktes glida ner mot rumpan bakom. Lalli log tillbaka, snett med lite menande bus i blicken då hon svarande hade tryckt sig tillbaka mot hans kropp. Deras pannor stötte ihopa mjukt. Synen av svalkande vatten som rann över hennes varma hud och dess droppar som glittrade i solen eggade honom och resningen fjädrade upp omdelbart mot hennes mage när de fångade varandras kåthet i en het omfamning följd av djupa sköna kyssar. Lalli slöt ögonen och gav sig hän efter ett kortvarigt halvkvävt fniss. Tungorna gled våta, intensivt mot varandra och han tyckte att hennes mun smakade gott av vildhonungen de båda nyss ätit av under frukostrasten.

De hade haft tur som hittat den här källan. Vattnet var rent, fullt drickbart men tyvärr inte mer än en pöl eller ett naturligt badkar om man ville kalla den så. Vattenhålet var däremot ganska djupt och man hade kunnat doppa sig till axlarna. Små trebenta grönstrimmiga groddjur hade kastat sig undan i vild flykt när Lalli och Xippo slitit av sig sina kläder och kastat sig i pölen med ett fantastiskt uppfriskande plaskande. När de badat hade den sköna avkylningen stimulerat och vederkvickat dom båda och Xippo visste att hon ville ha sex när hon mött hans blick strax före hon klättrat upp ur dammen för att låtsas klä på sig.

Men han hade förstås lugnt följt efter och hindrat henne från detta och istället hånglat upp henne stående i det prunkande gröna gräset som kittlade deras fötter under dom. Han pressade framåt och fällde henne ner i gräset på rygg. Hon uppgav ett kort skratt igen och han solade sig i leendet som sprack upp från hennes ansikte, men bara kortvarigt. Snart började han utforska den vackra kroppen med händer och tunga. Precis som han egentligen hela tiden ständigt ville och trånade efter. Tyvärr så var sådana här tillfällen alltför få och sällsynta. Men å andra sidan hett efterlängtade. 

Sugande, slickande kyssar smekte de knottrigt styvnande bröstvårtorna och han lät tungspetsen kittla dess former och vidare i en båge över brösten från det ena sedan till det andra. Händer smekte eller kramade metodiskt över varandras kroppar först över oskyldiga områden som axlar armar och ryggar, sedan efterhand som upphetsningen hos de båda väcktes alltmer, över höfter, skinkor som höjde och sänkte sig i solskenet och slutligen girigt mot könsorganen.

Hennes stön ökade successivt i intensitet när Xippo använde sina fingrar vant som han visste att hon ville ha dom, rytmiskt knullandes hennes våta fitta. Han skulle snart pressa in sin hårda kuk i henne men avvaktade med stigande spänning för att hon skulle uppnå platån, från vilken det inte fanns någon återvändo för dom båda. Lallis gyllengula ögon öppnade sig och spände sig fast nästan aggressivt i hans rubinröda leende blick och hon drog honom nästan in i sin kropp, med särade lår som saxade över hans seniga rygg. Hon slöt ögonen och juckade tillbaka hårt när han nu knullade henne djupt och allt snabbare allt hetare allt mer bortom kontroll. Efteråt rullade han av och de glänste av svett istället, skrattandes mot solen.

"Jag tar ett nytt bad. Sen rider jag hem. Är du säker på att du vill stanna kvar?"
"Ja, jag behöver creds. Oroa dig inte, jag har Omar.", hon log och smekte hans andfått hävande svettblänkande bringa. Sedan lade hon sig på sidan för att titta på medan han sköljde av sig i vattenhålet och därefter skyndsamt klädde på sig, fortfarande leendes. Lalli log också naken, åtråvärd och vacker som hon nu kände sig och med ett sällskap som var väl värt att vila ögonen på.
"Jag säger åt Mattli att sätta undan en varm skål soppa åt dig. Vi ses senare ikväll då."
"Ja, tack för knullandet. Det är alltid trevligt när du kommer och hälsar på. Man skulle kunna tro att du inte har egen syssla att sköta?"...Hon hade också ställt sig upp och knuffade honom skämtsamt innan hon vände sig för att klä på sig sina arbetskläder och spänna på sig sitt verktygsbälte. Hon log åt Xippos bortdöende glada visslande och skymde solen med handen för ögonen för att se honom rida bort tillbaka mot utposten. Det verkade som om det skulle bli en varm och klar dag i ödemarken.

***

Lalli, torkade sin svettiga panna med en sliten men fortfarande funktionell arbetshandske av fornvävt gulnat tyg. Ett avlägset motorljud hade fått wastelander-kvinnan att avbryta sitt knipsande, sitt bändande och sitt arbetande med att slita eller dra av sega metallbitar från den stora fyndighet av taggtråd som fanns här. Den var en rest av ett enormt stängsel kring ett avskärmingsområde och hon hade följt fyndigheten som ett spår genom landskapet i flera veckor. Varje kg tråd, gav ett sunt och välbehövligt cred i utbyte med traktens olika tradare. Hon placerade nogsamt tillbaka den något rostande avbitartången i sitt läderhölster i vertygsbältet och skymde sin handskbeklädda handflata över synen för att spana mot den dammiga horisonten. Ja, det var motorljud hon hade hört avlägset mullrande och Lallis skarpa blick lokaliserade snabbt dess läge och riktningen för det eventuella fordon som orsakade det. Ett dammoln syntes redan som en vit rörlig fläck där det drog fram över den vidsträckta torra stäppen.

Det vackra om än något kärva unga ansiktet fick ett bekymrat drag och Lalli bet sin fylliga underläpp av en stigande nervositet som bildat en känsloklump i wastelanderkvinnans bröst. Hon stod balanserande på ett gammalt av modell större, robotvrak, 5 meter upp från marken. Roboten hade en gång för länge sedan fastnat i taggtråd och grävda hinder här och den hade blivit helt invirad och stöpt, oförmögen att resa sig upp av egen maskin igen. Kanske hade den deltagit i något förvirrat fältslag eller en skärmytsling i dessa trakter under enklavkrigen. Men tech-bitarna och det mesta av skrovet på vraket var redan plundrat på alla de värdefulla återvinningsbara delarna. Bara den rostfria metallen på taggtråden var ännu av nytta för Lalli och hennes folk.

Hon var inte så långt hemifrån. Endast en halv dags ritt med den skabbiga gamla kamel hon numera ägde. Den, Omar stod och betade en bit bort bunden vid en rostig och böjd lyktstolpe. Den höjde också sitt huvud med ett karakteristiskt ironiskt drag över det gulpälsade djuransiktet, fortfarande tuggandes då den också förstås hade uppfattat det ovanliga ljudet. Men Lalli visste att om föraren av fordonet utgjorde ett hot, så kunde den lilla utposten av farmare där hon levde lika gärna ha legat i en annan region, eftersom hoppet om att kunna rida bort från ett motorfordon på gamle Omar var ganska litet. Hon tyckte att det var märkligt. De var långt ute i ödemarkerna och det var sällan man såg något annat än vandrare eller nomader till häst och kamel härute. Bara Tradarna brukade drista sig att handla här i väglös terräng med motorburna fordon. Men deras slitna terrängbilar var specialanpassade för det och oftast lät de spänna för sina jeepar och små lastbilar med dragdjur för att spara på soppa.

Solen gassade över den torrspruckna marken och robotvraket med sin metallplåt och plasticlegeringar reflekterade dess värme. Lalli drack några klunkar från sin bältesplunta innan hon gled ner över robotens chassi som en kana, och sedan landade vigt med ett litet hopp den sista metern. Hon gick därpå raskt med långa snabba steg mot sitt riddjur.
"Kom nu, Omar. Dammoln betyder rörelse och det är bäst att se upp med sånt."
Rösten lät inte särskilt orolig, hon förställde den för att inte kamelen skulle smittas av hennes nervositet. Men den lät koncentrerad, skärpt. Kamelen vred sitt huvud mot sin ägare och slutade tugga. Sarkastiskt, eller så uppfattade Lalli det ibland, upplät den ett brölande kort läte till svar.

***
Under tiden hade Spit stannat sin combatcar och ställt sig upp för att spana långdistans med kikare från takluckan. Den unga kvinnliga figuren som rörde sig från robotvraket var ett närmast perfekt exemplar. Ett utmärkt material för avlare. Spit, kunde få många creds eller möjligen ett plastkort på 150 till 200 plus, för henne av en bra slavhandlare. Hon hade långt ljust eller möjligen albinoblont icke rötskadat hår som hängde i en hästsvans ner över den solbrända stolta ryggen. Kvinnans blåjeansklädda höfter rullade kraftfullt men behagfullt för ögonen då han såg henne gå snabbt mot sitt riddjur och med flygande händer packa ihopa sina tillhörigheter och slänga dem över kamelens primitiva sadel. Nogrannt spände hon lasten vid denna med läderremmar och vände sig då och då, vaksamt och misstänksamt mot marodörens riktning. Han var upptäckt förstås, men det fanns inte heller någon chans att dölja stridsbilens framfart i så här öppen terräng. Spit, log skälmskt när han i kikaren såg det vackra ansiktet och de misstänksamma ögonen under skuggan av hennes hand mot pannan då hon återigen spanade mot hans stillastående fordon i fjärran.

Brösten som doldes av en fransad ljust brun läderväst, smyckad med dekaler, såg fasta och fina ut även om man bara anade dess former. Västen var öppen och när hon rörde sig gled den isär så att man ibland fick en skymt av dom. Storleken bedömde han till en bra b-kupa. Marodören handlade med kidnappade kvinnliga slavar som sedan såldes vidare till bordeller i vägstäderna och han visste hur man graderade storlek och form på bröst enligt ett urgammalt system, med A, B eller C i vissa fall till och med D-kupor. Större än C, kallades mjölkare och de hade ett annat syfte. Även om det fanns många som ville bedriva handel med sådana varor ännu mer. Vissa tradare var mycket specifika vad gällde önskemål om just bröststorlek. Den han hade tummat ett avtal med nyligen föredrog B-klassen.

Spit såg att ödemarkskvinnan gick i handgjorda stövlar, eller snarare en mockasin eller sandal som snörats med lädersträngar för att hållas på plats. Blå jeansen hon var klädd i bar några långa öppna revor av slitage. Dessa var säkerligen ruinplundrade och från den gamla tiden så de var antagligen ett tåligt och värdefullt plagg trots lappar och hål här och där. Kanske var hon medveten om att revorna vilka avslöjade skymtar av hennes lår under tyget, hade en eggande effekt på det motsatta könet, kanske inte. Men Spit intalade sig gärna att hon var medveten om det.
"Slampa.", väste han liderligt och vätte sina dammiga läppar med tungan medan han pressade kikaren hårdare mot ansiktet. Avståndet var för långt för att bedöma ögonfärg. Spit, ändrade inställningarna på spaningsverktyget och ansträngde sig för att se...

"Vänta...nej!", Spit suckade frustrerat och skakade på huvudet besviket. "En mögen mutant.", muttrade marodören och pressade tillbaka kikaren i sitt nästan trasiga skyddsfodral. Det hade inte varit normala ögon. De hade förändrats och på ett nästan skrämmande sätt, förstorats. De hade blivit gula nästan som ägg, liknande den intensiva rovfågelsblicken hos en doomherre eller sopuggla. Spit satte sig tungt tillbaka ner i det heta läderklädda förarsätet och blickade över instrumentbrädan med sina muskulösa armar vilandes över ratten. Soppa, på 51% lyste displayen. Jos, 76%. Passiva vapen redo. Grön tumme upp. Aktiva vapen. Röd tumme ner, ammunitionen den var slut. Han gnuggade sin svarta hårkalufs några gånger eftertänksamt väl medveten om behovet av creds att köpa kulor för.

Det var en sådan het dag och detta hade sett ut som ett perfekt tillfälle att äntligen avsluta den på. En nästan obeväpnad helt ensam farmarkvinna ute i ödemarken, och hon hade varit perfekt som avlare om det inte varit för att hon var en mutant. Men, tänkte han sen och trummade med fingrarna över ratten fundersamt. Det var ju ingen allvarlig mutation. Kvinnan skulle nog kunna passera som en av de Immuna. Han hade ju själv blivit lurad fram tills att han såg de något groteska ögonen efter inzoomningen. Han övervägde för sig själv en stund med en arg rynka mellan ögonbrynen. 50-80 creds kan hon gå för och ännu mer om köparen missar att det inte handlar om en Immun. Det kan vara värt en närmare titt, bestämde han sig för och tryckte plötsligt gaspedalen hårt i botten av bilgolvet. Sand stänkte från de hårt spinnande hjulen vid rivstarten som fick motorn att ryta och han accelerade mot hög hastighet styrandes direkt mot robotvraket.

Lalli ryckte till och tog ett snabbt reflexmässigt steg bakåt när hon såg hur stridsbilen plötsligt gav sig av rakt mot henne med en rivstart. Hon hörde den kraftfulla motorn vråla olycksbådande i fjärran och den unga kvinnan greppade Omar hårt i nackpälsen med handen för moraliskt stöd lika mycket som för att fysiskt kontrollera kamelen. Kvickt slängde hon sig upp i sadeln och smackade hårt med munnen så att djuret skulle börja galoppera iväg. Det gjorde den lydigt eller av egen självbevarelsedrift. Hon hade aktiverat sin mutationskraft tidigare och spanat mot fordonet men lät förmågan sjunka tillbaka så att hon kunde behärska sitt riddjur bättre under flykten. Det hon hade spejat var ingen tradare och inget vanligt fordon. Nej, utan en adelsman, en riddare i en combatcar som utrustats med vissa modifikationer för att klara ödemarksterrängen bättre.

Hennes mutantögon såg alltid mycket långt, mycket precist och detaljerat. Vägkrigare bestyckade nästan alltid sina fordon, men en stridsbil hade en mer karakteristiskt symmetrisk låg form och alltid mer avancerade vapen. Den var inget ihopmeckat alster av fornskrot och ruinplundrat gods. Nej, den var från början tillverkad för vägkrig i en Dieselstad. Stridsbilens pansarplåtar hade varit svartmålade, en neutral färg, och den saknade vapenskylt eller flagga. Föraren lydde därför sannolikt inte under någon länsherre utan var troligen en frilans, eller legosoldat utan egen utpost eller klan. Mest oroväckande var det gulvita människokraniet som istället för heraldisk skylt prydde motorhuven på stidsfordonet. Denna symbol kännetecknade att föraren var en typ av pirat, eller marodör. Dödskallen signalerade typiskt "Ge upp eller dö!", så personen bakom ratten varken gav eller förväntade sig nåd.

Hon visste att hon var jagad.

***

Ur Hugjog Marodörens sånger:
Inget okontaminerat vatten finns kvar här för dig. Bara den ofruktbara saltade jorden, de mögade wastelands återstår. På gummivägarna hittar du inte heller, varken nåd, föda eller skydd. Värdelösa nolla, ät damm och dö! Vägkrigare, jag säger dig att ditt liv är kort. Men du kan leva en dag längre om du är skoningslös nog till att plundra. Stjäl ännu en dag från liket av en döende värld. Liv är billigt, bränsle är dyrt...

 

 

 

1 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.