del 2, jag har lagt sexdelen i slutet av novellen om man inte gillar bakgrunden. Jag hade för avsikt att skriva något sensuellt egentligen men istället blev det mer skrämmande i andra avsnittet.

Älvors land del 2

Man hade byggt många enkla stugor på nybygget och ett långhus stod färdigt innan hösten. Såg, yxa och hammare hade ekat över älven hela sommaren och fälten hade röjts innan den första fåran plogats över den gamla åkern. Marlon hade köpt tunnvis av mjöd och vin så han hade förråd över vintern och extra torkat kött med feta korvar som hängde i skafferierna. De skulle klara sig bra första året det tänkte han nog. Man jagade också. Här fanns vildsvin, älg och hjort. Älven var full med fisk. Men man skulle vara försiktig med att kalla landet rikt. Det mesta var skog, dimhöljda våtmarker och ödemark. 

Marlon i egenskap av nyboren hövding hade dock lagt nybygget så att det var nära en stig som ledde norrut. Mot bergen och handelsleden längsmed den västra kusten. Men gården låg också som nämnts nära älven och den stig som ledde norut mot Vaneirsjön. Sålunda var läget inte såpass isolerat som man kunde tro. Dock, inte heller så oerhört långt ändå från Angliihamn i söder där Annaias klanmarker låg. Likväl låg skogen dunkel och mörk över ödemarkerna här. 

De spår av en äldre tid som fanns kvar i form av ruiner och gravstenar lade sitt till dysterheten. För, människan hade övergivit dessa trakter. Vildmarken hade återtagit den nästan helt när Marlons nybyggare anlände hit för bara några månader sedan. 
Marlon jagade med sin märkliga häst vida omkring alltid med några sköldbärare med sig. De såg älvorna dansa i skymningen över våtglittrande träskmarker. Hörde råets gapskratt i skogens dunkel. Nära en älvstrand låg det broskfyllda kadavret av en lindorm lång som ett hus. Dödad av björnar sannolikt. Så, han visste att det fanns annat här av äldre härkomst. Men han hade lärt sig att hålla avstånd. Man bör verka för ömsesidig respekt mellan människor och naturens andra väsen. Ett underligt tänkesätt för en monsterdräpare kanske. En som aldrig låtit sig påverkas av skrock. Men det handlade inte bara om fysiska ting. Utan även om andliga ting. Vad människorna trodde och skrämdes av. Sådant måste en hövding beakta.

De fällde en sista halvvuxen älg innan den mörka säsongen skulle ta vid eftersom Marlon beslutat att hålla fest. Bönderna hade arbetat hårt och första året skulle de inte se mycket lön för sin möda. Så han tänkte att det skulle uppskattas. 

"Den vita älgen där, hövding?", Marlon såg upp från slaktplatsen. En dussintaggare med långt bockskägg stod invid älven och idisslade i morgonljuset. Pälsen var vit som snö.
"Praktfull. Men låt den vara den tillhör oknyttet.", svarade han.
"Vi ber till helgonen. Det är vår mark nu.", sade sköldbäraren missnöjt och skar ut levern på det fällda mindre imponerande djuret. Hans blodsrätt som första spjut att träffa under jakten.
"Bättre att låta dom vara. Den är deras det kan du se på hur den för sig, helt orädd för våra pilar."
"Men, den är fet vi borde fälla den och det visar vem som nu härskar. Vi ska ju ha fest?"
"Sant. Du har nog rätt. Vi tar den nästa år.", Marlon spände sina gnistrande blå ögon i honom. Krigaren bugade då ödmjukt med en suck. 

Han undvek att se älvornas ringdans när de red tillbaka mot gården. De var nakna. De smala bleka kropparnas rörelser fick dimman att virvla sig. Man kunde höra deras skratt klinga mellan tallarna nära älven. Till sist föll han för frestelsen och sneglade mot en spänstig rumpa, ett par gungande små bröst och några andra dansare vars lätta fötter fick vatten att spritta från marken. Deras snabba ringdans påminde mer om fågelflykt än om böndernas danssteg som artade sig klumpiga vid jämförelse. Trummorna som spelade till den hade en annan rytm än deras musik. De var också vackra, sköna varelser att se på. Han log och hon log också tillbaka snett under ljusa hårtestar och med listiga svarta ögon, från avstånd.

*** 

När de var framme vid gården hade byfolket samlats utanför långhuset. En ryttare hade anlänt. Marlon rynkade pannan och greppade sin sammansatta öströnska hornbåge. Men drog aldrig en pil från sadelkogret. Istället skrittande han snabbt över den lilla stigen för att se vem främlingen var. Det var en underlig man. Klädd i rustning som riddare av forndom. Med hjälm från vandringstiden. Men brynjan var rödbrun av rost och den en gång blå manteln sliten i revor och drypande av smuts. Främlingen hade ställt sig invid offerbordet nära huset och vred nu huvudet mot honom så att hjälmen gnisslande men utan att lyfta visiret som en fridsgest. Nej, han lät det alltjämt dölja ansiktet även om Marlon kunde ana ett grått tovigt skägg därinnanför. 

Marlon gav sin vackra husmor Annaia en blick. Hon stod där i förkläde av skinn och håret i sjal. Magen hade nog växt något då hon var havande. Men det märktes knappt. Folket höll käppar, spadar och knivar redo som om de var rädda för mannen till häst. Springaren, var en stor svart hingst. Den stod kraftfull med glänsande muskler och prydligt flätad man. Men gammal till åren likt sin ryttare tycktes den ändå vara. 

"Var hälsad. Kommer Ni som gäst?", sade Marlon från Octagions rygg. Stäpphästen visade huggtänder ogillandes och stampade sina hovar i marken. "Jag är Marlon hövding här."
"Vad heter Er gård, Hövding Marlon?", frågade en sävlig hes stämma från bakom det rostskadade visiret. 
"Den är ett nybygge. Vi har inte döpt den ännu. Kanske Annaia gård.", han log uppmuntrande mot sin husmor. Men hon log bara vagt tillbaka.
"Det är gammal mark ni bygger på. Har ni offrat till den döde och låtit honom dricka blod?", främlingen riktade sin lans mot stengraven. 
"Nej, det är inte vår sed.", svarade Marlon och en tryckande tystnad uppstod. 
"Det var illa."
"Hurså?"
"Den döde vill ha sitt blod innan vintern. Som bruket var förr. Då framför jag min varning istället."
"En varning?", Marlon kände sig plötsligt hotad.
"Ja, det finns en plats längre upp mot älvens flöde där vattnet faller fritt från hög höjd. Känner Ni till det vattenfallet Hövding Marlon?"
"Jag har hört om det. En gammal bro fanns där? Vi har inte besökt platsen än."
"Bron har fallit. Pelarna står kvar. Dvärgarna byggde den. Man kan ta sig över men det är farligt."
"Kanske det."
"Det gjorde dom och det är farligt där."
"Tack för varningen.", Marlon ville inte låta otacksam men det var så orden kom ut.
"Kring bron och vattenfallet."
"Jag förstår.", Marlon sneglade omkring sig. Bönderna såg stela ut nästan skrämda där de stod tätt kring sin husmor invid långhuset.

Riddaren tycktes då bara se på honom från bakom visiret en under en bra stund. Man kunde bara ana hans blick, men knappt se ögonen. Till sist vred han huvudet mot stengraven igen och nickade stelt. Sedan red han helt enkelt slött i sakta mak förbi dem allihop och vidare bortåt utan att yttra ännu ett ord. Allas blickar följde hans väg ner mot älven och stigen där han vände uppströms. Men de var samtidigt lättade över att främlingen inte stannat som gäst. Marlon undrade över det senare under aftonen. Det var mer än vanlig lättnad över att slippa obehagligt sällskap. 

***

Han gnagde revben från grillat vildsvin och drack sitt mjöd. Hans blickar blängde hela tiden mot härdens glödbädd. Oset av mer älgkött och ruset från starka drycker och festsorlandet gav honom inte den vanliga lyckokänslan. Han kunde se att Annaia också anade oråd där hon satt bredvid och ibland strök handen över sin mage. Märkligt tystlåten stämde hon inte in i sången som hon brukade.

***

Granris knastrade mot mossan medan hon sakta gick mellan magra trädstammar i natten. Det var beckmörkt emedan skogen utestängde både mån och stjärnljus. Hennes ögon stirrade in i dunklet och hon stannade vid en grovt formad stenbumling. Här luktade det unket och murket. Stenblocket, det låg grått och kalt och var underligt till sin form. Man kunde ana ristningar i dess granithäll från forndomen. Men Annaia hade ändå hittat vägen. En osynlig stig och ledd av spindlar och ugglors vingslag hade hon precis som många nätter förut funnit mötesplatsen. I sin nattblindhet böjde hon sig för att knacka på stenen och kände sig med fingrarna efter svamp. Hon hittade några och åt. Som en drucken eller sömngångare åt hon dom girigt. Svampköttet smulade sig från hennes läppar och föll slarvigt till marken. 
"Jag är här."

Annaia ryckte till i kvällskölden när ögon som gnistrade likt ett lodjurs tittade fram när varelsen kom från bakom stenblocket henne till mötes. Hon andades snabbt, skräckslaget men var oförmögen att fly. Den lät under tiden tända skogens eget ljus med en lugn gest. Små lysande fly skapade då ett kallt vitt ljus omkring platsen och hennes halvsovande blick blev något vaknare. 
"Du är så vacker.", sade hon och lade händerna på den håriga bringan som hennes panna var i jämnhöjd med. Lodjursögonen tycktes le ner mot henne från ett svart töcken som var dess anlete. Klohänder smekte sen av den tunna manteln hon bar. Detta var allt hon bar. Vita vargtänder glimmade till i skogens dunkel. 
"Jag är din.", stammade hon.
"Hur blev du min?", morrade en väsande stämma till svar medan den klämde hennes bröst. 
"Jag trollade för mitt havandeskap. Helgonen blundade då av skam och du stod redo att ta mig."
"Men du är havande?", rösten hade en sarkastisk ton och manteln slängdes iväg fladdrandes en bit in i skogen bakom henne. De vilda gula ögonen njöt av att se henne. 
"Ja, du tog mig."
"...och ännu har jag inte släppt dig. Så ivrig att bli mor. Det är ett rättvist byte skulle jag säga?"
"Ja, jag är fortfarande din tills barnet är fött."
"Så är det menat. Man bör inte ägna sig åt sejd om man inte behärskar dess konst."
"Må, helgonen förlåta mig.", hon gnällde till svagt när klohanden kramade hennes kalla skinkor. En vidrig svans, lång och vig som hos en tjur smekte sig samtidigt upp längsmed hennes smalben. 
"Tja, de kanske de gör. När dina ben ligger obrända i graven.", svansen letade sig vidare och kilade sig in mellan hennes lår. En lång vass tunga gled ut från rovdjursläpparna när den böjde sig för att kyssa henne. Hon besvarade skogsvarelsens fräna kyss tillbaka uppåt, ståendes på tå, men med ögonen fyllda av fasa. Oförmögen att bryta sin sömngång. Oförmögen att bryta sitt halvvakna varande. Annaia var på ett vis medveten men bara medveten på samma sätt som när man befinner sig i en djup dröm. 
"Du är en djävul?"...fick hon fram till sist. Tungan lapade sig över hennes ögonlock och fick henne att blunda motvilligt. 
"Det skulle jag inte säga själv. Men du har inte helt fel. Såja. Såja. Böj knä nu."

Annaia sjönk omedelbart ner högt på knä. Lemmen som reste sig darrigt framför henne var täckt av spretigt svart hår och skräckinjagande till sin storlek. Lodjursögonen såg ner på henne med illvillig förtjusning och vildsinthet på samma gång. Hon gapade så stort hon kunde. Varelsen tryckte då in toppen och på något sätt gled den in. Hela kinden buktade sig när hon svalde det rödlysande ollonet. Annaia gurglade till ansträngt och de skrämda ögonen stirrade återigen uppåt. Klohänderna hade lagt sig över hennes blonda hår så att de nästan täckte det. Snart vaggade hennes huvud fram och tillbaka, fram och tillbaka. Varelsen väste med tungan ute ibland med ett läte som kokande vatten. Tårar rann från Annaias skärrade ögon medan hon sakta kvävdes. Samtidigt kunde hon inte annat än att njuta av den mardröm hon befann sig i. Flåsandes andades hon frisk luft när hon så äntligen tilläts.

"Underbart. Jag är din!", hon höll sig om halsen men backade paradoxalt nog på knäna snabbt baklänges bort från den hårt erigerade djävulslemmen. Varelsens vilda ögon glimmade till och drog med lätthet tillbaka henne i ena ankeln med ett ryck.
"JA!", hon särade snabbt och ett gallskrik hördes när den kastade sig över henne som en rytande vildbest. 

Den började nu att våldsamt ta henne med frustande ilskna stötar. Annaia kom nästan omedelbart av skakande orgasmer. Men den bara fortsatte, och fortsatte och fortsatte. Hennes fingrar grep om den håriga kraftfulla ryggen och rev med naglarna emedan hon knullades till utmattning och hela hennes kropp vred sig av njutning och vämjelse.

Den föll till sist över henne som ett rasat berg. Vilade en stund och drog sig ut. Blickade över den skälvande kvinnokroppen under sig som låg kontrasterande mjuk och vit mot den mörka mossan, våtglänsande av svett. 
"Igen.", muttrade den med lysande ögon och vräkte henne på mage med klohanden. 
"JA! Så många gånger du önskar!", ropade Annaia bakåt med en gnällande röst. Både villig och ovillig på samma gång. Hon ställde sig på alla fyra svankandes med ansiktet mot marken. I skogen hördes länge vrål av både skam och extas när den nu tog henne som hundarna gör det med hetsiga djupa stötar. En klohand greppade om Annaias hals bakifrån för att hindra henne från att kravla sig bort. Den morrade igen bakom henne som en best med blottade rovdjurständer. Stötte henne hårt som när man kärnar smöret...och den fortsatte och fortsatte och fortsatte. 

Ända tills det första gryningsljuset äntligen nalkades.