Del fyra i serien Älvors land som är en fristående fortsättning på "Bärnstensguden" och "Varelsen i Tjärnen"

Sex-delen finns längre ner i slutet om man vill hoppa över bakgrunden. Ganska kort den här gången.

Älvors land del 4

Sköldbärare

Marlon hade lite på känn att de skulle mötas igen. Den där galne riddaren som försökt varna honom. Han ville prata med den underlige ryttaren och hade många frågor nu. Så, innan han lämnade gården den morgonen lade Marlon sin hand på den gamles grav. På stenhällen. Han undrade vad som måste göras. Hade galningen i rustning en poäng med att offra till förfäderna? Skulle magi hjälpa mot trolldom? Det var då han hörde lite som en viskning. Det kan ha varit inbillning förstås. Eller så hörde han verkligen den dödes kalla läppar viska mot gravstenen:
"Den gamle riddaren.", Marlon ryckte då skärrat bort handen och fortsatte mot stallet med snabba steg.

Idag sadlade han Octagion med järnband över ryggen och ett skydd av bronsplåt över hästens hjässa. Själv tog han hjälm och brynja och en rundsköld hängd över ryggen. Han funderade på spjutet. Men bestämde sig till sist för att bågen räckte. Nybyggarna frågade och han svarade. 
"Jag vet vad för oknytt som förhäxat gården. Jag ska jaga det och då blir allt bra sen.", monsterjägaren klev upp i sadeln och fällde visiret till sin hjälm. 

"Tar ni inte sköldbärare med er?", frågade en av dom. 
"Nej, det är inte vad dom är tränade för. Jag och Octagion gör detta bäst själva.", detta var sant. Oftast när Marlon jagat i grupp hade de övriga gjort mer skada än nytta. Eller skrämt bort bytet. Men i själva verket ville han också att krigarna skulle hjälpa till lite på gården också. De var underbemannade och han lät dom förstå att dom kanske måste göra såna sysslor ett tag tills han hittat nytt folk som vill bygga ett liv häruppe. Han red sen iväg. Mot bron förstås. Men som sagt han hade på känn att det inte skulle bli idag som han dräpte ett monster. För ett troll var en listig varelse och det var kunnigt i sejd. Antagligen skulle den inte kunna spåras så lätt. Så Marlon begav sig ensam i hopp om att den skulle angripa och komma till honom när den såg att han inte hade folk med sig. Det var planen. Det var en gammal taktik från stäpperna att locka jägaren till bytet som sen visade sig vara den sanna jägaren.

Marlon, red en hel dag ensam norrut och passerade återigen platsen för älvringen. Men ingen sågs dansa denna afton. Nästa morgon blockerades stigen av riddaren. På något sätt hade han anat att dom skulle mötas igen, även utan rösten från graven. Som en budbärare om en andra varning. Men denna gång skulle Marlon avkräva mer svar. Riddaren yttrade sig först dock när de stod stilla i varsin sadel öga mot öga. Deras hästar blängde också mot varandra.

"Pojk. Du kan inte möta den i envig. Inte heller ta dina egna sköldbärare. Du behöver nytt folk.", rösten ekade lite i den gamle mannens rostande hjälm och han sänkte sin trubbiga något böjda lans ganska hotfullt. 
"Hur visste du?"
"Fåglar viskar, laxen sa det? Spelar ingen roll. Du kommer inte att förstå dig på sejd så länge som du ber åt helgonen."
"Så du spådde?"
"Nej inte jag. En vän från bortom sjön."
"Du är från bortom sjön?"
"Nej, jag är från bortom havet.", Marlon tänkte efter lite. Ja, det var nog ingen konstig dialekt det var en brytning han hört. 
"Så är även helgonen."
"Ja, men jag glömde dom i Angliihamn. Jag kom med riddarna och munkarna och allt det där men det var längesedan."
"Så du konverterade. Varför, hittade du en kvinna bortom sjön?"
"Nej, jag tröttnade. Men, förbannat pojk! Spelar det roll!? Jag klarar inte trollet. Det får du göra."
"Jag är på väg ju?", Marlon drog på munnen. Riddaren var hotfull men det var komiskt på nåt sätt. Kanske på grund av hans förmodade ålderdom under rustningen. Hade han verkligen kommit över Friisiernas hav i sin ungdom för att missionera i Nordlanden med svärd. Eller var detta bara en gammal skogstokig eremit som stulit en död riddares häst och vapen och som slogs mot inbillade skogsvarelser som snarare var träd? Den typen? Marlon började att misstänka det senare.
"Du förstår inte sejden. Ni är förbundna. Låsta i samma förbannelse det är därför som det är du som måste dräpa den. Eller med män som inte har snärjts av varelsens trollkraft än."
"Det finns inga andra så det får bli jag. Flytta på dig då.", Marlon sänkte visiret. Mest på skoj och infall. Han visste att riddare brukade göra så för att markera. Fast han var knappast själv en riddare.
"Det finns. Norr om sjön. Hon spådde det. Vänta en dag bågskytt så ska jag sända dom till dig. Men precis som idag. Måste du möta dom halvvägs."
"Spåtanten sa det?", Marlon skrattade och Octagion snurrade runt sakta för hästen gjorde det ibland när den kände sin herre skratta högt i sadeln. 
"Hon sa det."
"Jag kan vänta en dag. Men bara om du säger mig vem du är."
"Caradoc den yngre, du har inte hört om mig. Jag är en hjälpare och neutral budbärare."
"Lite som en fredsmäklare mellan stammarna? Men du sa att du konverterat?"
"Förbannat pojk! Kan man inte vara en hjälpare för den sakens skull?"
"Nåja. Jag ska vänta en dag. Men inte mer. Jag ska fråga munkarna om ditt namn en dag."
"Gör det. Gör det bara.", muttrade den gamle och vände om sin häst. Marlon gjorde likadant och återvände.

***

Nästa dag.

Korparna i träden kraxade och Marlon vred huvudet mot älven. Längsmed stigen norrut dök främlingar upp. De bar stora rundsköldar på axlarna med röda märken en gulmålad botten. Marlon höll på att förbereda sig för sin trolljakt och övade skytte på gården när de kom. Precis som det var sagt hade han tagit en dag ledigt och förväntade sig egentligen inte att något särskilt skulle hända. Men det gjorde det. Främlingar kom på besök. De stannade avvaktande kvar på stigen och nickade lätt mot honom och gårdsfolket som också lämnade sina sysslor för att nervöst göra sig mer stridsberedda. De var tjugo till antalet. Av dom var kanske hälften krigare av synbar nivå medan resten utgjorde de gamla, och barnen. Men främlingarna angrep inte. Trots att de måste ha sett att gården var starkt underbemannad. Marlon, gick dem därför till mötes. Men med bågen i hand. De förklarade sig:

"Vår by anfölls av bergsmän från norr och vi har kommit över den stora sjön. Vi mötte en gammal galen riddare och denne hänvisade till ditt nybygge. Vi är Vaneirfolk och vi söker bara en plats. Han sade att det kunde det finnas här.", deras ledare som talade bar ett fjällpansar som skadats på flera ställen och långa färska ärr strök över det fårade ansiktet. 

Marlon svarade:
"En förbannelse vilar över oss. Jag skulle välkomnat er trots att vi inte är samma folk som ni. Våra böner går till helgonen. Våra traditioner är från kustlandet i söder. Men det går troll i markerna.", han kände en omedelbar sympati för krigsflyktingarna och kanske drog deras hövding en liknande slutsats när han betraktade Marlons ansikte.

"Vi räds inte förbannelser, jättar eller oknytt mycket. Om ni kan acceptera våra traditioner slår vi oss gärna ner. Vad skulle det krävas av oss?", svarade främlingarnas hövding. Marlon lät sin blick håglöst svepa över dom. 

"Ett kontrakt och blodsband. Så att vi kan sova trygga med er i samma långhus.", svaret från Marlon var tydligen väntat för den äldre vinkade nu fram en kvinna ur tåget. De övriga stod kvar. Utan vapen i händerna men med sköldarna vända mot gården. 
"Riddaren sade mig att ni skulle svara så. Jag är Tyn och detta är Fro min dotter. Jag erbjuder hennes hand."

Marlon gapade och tappade talföret i några sekunder när Fro släppte sina vargpälsar från axlarna. Hon var sagolikt vacker. Inte så lång men yppig och kurvig med stora mjuka bröst. Hövdingens dotter log stolt åt Marlons reaktion medan hon vände på sig och snurrade runt ett varv. Höfterna var breda och välformade med en eggande putande rumpa som fångade hans varma blickar. Fro, hade långt ljust hår ner till svanken och ögon blå som älvens vatten en sommarkväll. Hon log igen med avsikt. Marlon tänkte att de som skulle ogillat en sådan allians bland gårdsfolket, ja de hade redan tagit sitt pick och pack och övergivit dem. Kvar fanns ett fåtal sådana som inte hade mycket att hämta om de skulle bege sig hemåt tillbaka söderut. De hade inte mycket val än att stanna men skulle de acceptera detta nya sällskap? 

"Vi måste lära känna varandra först. Kom, ät vid mitt bord. Vi har en sista tunna öl eller två. Men kom ihåg att jag varnat er. Gården är förhäxad. Det finns inget vilt, inget att fiska och skörden blev till ogräs."
"Riddaren sade att ni skulle svara så.", nickade Tyn. "Vi ska hjälpa er. Östanvindens magi kommer att stå er bi. Kanske era helgon också.", deras hövding verkade tacksam som om han redan hade ett kontrakt och en ny svärson. Han knuffade lätt till sin dotter så att hon skulle dra pälsarna över axlarna igen. Sedan lämnade de över sina vapen utan att krångla medan resten av deras sällskap slog sig ner utanför långhuset och invid älven. 

En bjudfest tog sin början. De två hövdingarna drack och spelade tärning. Sjöng och jämförde musik och sagor. Samtalade om universums hemligheter. Det sista mjödet, det sista ölet och de sista fläskkorvarna gick åt när de utanför också serverades och flera bjöds in i efterhand. För Marlon önskade hett att de skulle stanna. Han önskade också hett efter att få sätta på Hövding Tyns dotter. 

***

Senare den kvällen smög Marlon sin vaneirfästmö med sig in till sin sängkammare. Han lät facklorna brinna kvar på väggarna. För han ville kunna överblicka hennes kropp medan han tog henne. Bara åsynen av Fros lustväckande former genom den tunna klänning hon bar fick hans kön att bulta. Hon hade något. Det var inte ömsinthet eller kärlek likt den som vuxit fram tillsammans med Annaia. Det var inte vild lättsam åtrå som han brukade känna i vanliga fall eller i mötet med älvfolket. Det här var blod som bultade. Han knuffade ner henne i sängen och hon skrattade till utmanande. 

Inte så lite drucken slet han upp snörningarna över hennes byst så att han kunde krama de stora mjuka brösten och kyssa de styvnande bröstvårtorna. De var ovanligt stora och drog ihopa sig till knottrade mörka ovaler när han lät tungan kittla dom. Marlon vilade sig mellan hennes lår och kände Fros sökande händer krama hans ryggmuskler och rumpa. Hon slöt ögonen men hade ett vagt leende på läpparna. Han kunde känna hennes värme och ana en rörelse i hennes höfter.

Marlon, i sin iver slet eller kastade av sig sina egna kläder. Hon skrattade igen och smekte hans hävande bringa eller rev över axelmusklerna innan hon drog ner honom över sig igen. Ett smalben låste sig bakom hans lår för att hålla honom kvar medan dom kysstes. Hennes bröst kändes heta och mjuka när de låg tätt ovanpå varandra. Hennes kyssar var ganska nafsande. Mer med läpparna än med tungorna. Marlon fortsatte att hitta en väg från ansiktet mot halsen med sina läppar där han lämnade stora sugmärken över halsen. Fro, njöt av känslan. Igen kramade han brösten i händerna och kysste dem sugande. Båda två, och sen längre ner på en lång slingrig stig mot naveln. Från naveln till höften och från höften till innanlåret. Han ryckte ner klänningen hon bar helt. Så att hon låg helt naken. Fros hud såg het och inbjudande ut i fackelskenet. Lågorna fick hennes våta ögon att glittra med ännu ett insinuant leende och höjt ögonbryn. 

När han började att stimulera hennes våta kön med tunga och fingrar. Stönade hon snart av snabbare andhämtning och kroppen vred sig. Hon tryckte hans huvud hårdare mot sitt sköte och Marlon fick anstränga sig för att slita sig loss. Hennes mun gapade sen ordlöst när han tryckte in den i sin fulla längd och hon nickade. Så han började att ta henne. Det var härligt. 

Marlon och Fro höll nog den här takten fram till gryningen eller nära där inpå. 

***

Det var nästa morgon och någon sa att gästerna höll på att packa och ge sig av. Hövding Marlon masade sig upp förvirrat efter att ha insett att han var ensam i sängen. Sedan stapplade han undrande ut för att fråga vad som var på gång. Vid frukostbordet passerade han tre Vaneirkrigare vilka tittade upp från sin gröt när han naken skyndade förbi och en slank kvinna som satt i kåpa och mantel inomhus  med ryggen emot honom, böjd över sitt thé. Hon vände sig aldrig om.

"Lämnar ni oss Tyn?", Marlon i sin bakfullhet klädd i bara mässingen steg ut ur porten från långhuset och såg förvånat på Vaneirgästerna. De hade packat sina tält och filtar och några hade redan börjat vandra iväg norrut. Han såg förvånat hur Fro ibland dem vinkade mot honom adjö, eller på återseende kanske med ett menande leende. Men hon var redan halvvägs gången in på skogsstigarna längsmed älven. Hade dom ändrat sig? Marlon såg efter dom oroligt och deras hövding log snett till svar:

"Vi kommer tillbaka. Vi har båtar som ska fraktas runt vattenfallet. Jag lämnar några sköldbärare så att ni har hjälp mot oknytt och annat farligt.", Tyn fortsatte med vad han egentligen ville säga. "Ni måste beakta de gamla traditionerna. Inte försöka få oss att söka era Hövding Marlon. Vi kan möta er halvvägs och hjälpa er. Men om ni vill bryta förbannelsen som vilar över gården måste ni utplåna det som hotar den först. När det är gjort kan ni bjuda oss på bröllopsfesten.", han pekade fingret på Marlons axel och gav sig nu av nöjt småskrockandes. 
"Jag lämnar min favoritslavinna också. Så din säng hålls varm och sköldbärarna glada medan vi reser."
"Vi har inte trälar här?", svarade Marlon förvirrat och undrade vilken av dom han menade.
"Halvägs min hövding! Skuggor. Halvmörkt dunkel. Morgondimma. Det är stigen du måste följa, Hövding!", han lyfte handen till avsked och hade redan vänt ryggen till.