Sista delen i serien Älvors Land.

Själva sexdelen är något kort och en smula brutal. Den är i början av novellen denna gången resten är fluff.

Älvors land del 5

Trollmark

Kvällen före.

"Vad spår ni, trälkvinna. Har vi hopp att fördriva den som dväljes under bron?", de tre vaneirkrigarna hade spenderat resten av festkvällen med att slipa sina yxor och putsa sina skägg. Det var Buras som talade. Den sköldbärare som var äldst bland de tre. Hans erfarenhet gav honom visst ledarskap när Hövding Tyn inte var här. Det ilskna ansiktet mellan grå tinningar bar inte ett endaste ärr. Ett tecken på vapenskicklighet. Han talade ganska högt eftersom hövdingens dotter hördes stöna skamlöst genom väggen och det gjorde honom något distraherad och irriterad på samma gång. Spådomar var allvarliga saker. 

Hon, Erkona stirrade in i härdens eld och slängde en skvätt blod från sin snittade handflata in i den. Det fräste till bland flammorna och hennes mörka hår tycktes röra sig med elden i något ögonblick eller två. De grå ögonens pupiller vidgade sig. 
"Ni kan fördriva den med bågskyttens hjälp. Om, detta finns det hopp."
"Kan vi lita på den här Hövdingen? Folket här är dom ärbara eller vill dom dräpa oss i natten?", frågade Maras. En bredaxlad krigare med stort svart skägg och nästan vita blixtrande ögon.
Spåkvinnan upprepade proceduren och skar ett andra blödande snitt med sin sejdkniv.
"De fruktar oss mer än vi dem. Sålunda är de pålitliga tills den dag marken blöder.", hon viskade väldigt lågt denna gång.
"För oss tre, finns hopp om att vi kommer levande tillbaka över bron?", frågade Starfas. Den siste i rang av dom tre. En yngre man som bar gult långt hår, isblå ögon och bruten näsa i ansiktet. Erkona lät saliv bubbla från den vänstra mungipan. Underläppen var nästan grönfärgad av drömsvamp som hon beredit och kokat och sen tuggat innan spåsessionen. Ögonen rullade sig lite innan hon svarade mer tveksamt denna gången efter ett antal hårda blinkningar.
"Ni måste fördriva varelsen under bron om ni vill leva i markerna här.", svarade Erkona till sist och sög sin hand vilken nu bar tre nya sår. Hon hade plötsligt fått oro i rösten och tittade nervöst på de tre. De tre surnade då de uppfattade hennes sinnesförändring.

"Så du tänker att vi inte överlever?", Starfas stirrade argt. Spåkvinnan tittade upp och ville inte svara trots att hon redan trodde sig veta att det var sant som krigaren antog. Hon var rädd nu, för oftast tog folk väldigt illa upp av olycksaliga spådomar. Slavinnans ansikte var ungt och blekt. Hon var smal, tanig i kroppen. Men ändå fortfarande väldigt vacker trots att sejdarsvampen tagit sin tribut. Den och träldomen hade tärt hennes själ och kropp genom åren och blekt hennes läppar till nästan ingen färg alls. Trots detta var det väldigt välformade läppar. De trötta ögonen perfekta till sin form men också blodsprängda och underliga. Att beskåda sierskan Erkona var som att titta på en prisko under marknadsdagen. Fast en som hade sjukdom. Beundran och besvikelse i ett. Hon var också en slav sedan barndomen. 
"Kanske, slagkraftige Starfas. Om jag kunde skåda djupare skulle jag berättat hur ni bör göra.", hon pep ursäktande.

Snabbt lade hon undergivet den lilla märkliga kniven åt sidan när istället Maras, drucket brusade upp och reste sig från bänken invid långbordet. Det var redan natt nu och huset hade dragit sig tillbaka och man sov sin fyllesömn. Ja, utom eldvakterna en bit bort. Dessa vände nu sakta på sina huvuden. Men verkade redan överens om att trots allt inte lägga sig i de storvuxna Vaneirkrigarnas interna bråk. 

"Dumma slinka.", fortsatte Buras och hjälpte honom att släpa ut Erkona på gården i armarna så att hon drogs längsmed golvplankorna. Portarna drämdes igen bakom dom och eldvakterna kunde höra arga röster utanför. De tittade på varandra men ryckte på axlarna. 

***

Sköldbärarna ryckte av hennes grå kåpor, hon var naken under och tryckte sen ner Erkona på knä. Hon svajade i kroppen och bara nickade skrämd och blottad. Maras tryckte ett knippe bleka drömsvampar i hennes mun och lät henne tugga en stund som förskottsbetalning. Starfas, Maras och Buras stirrade ner på henne medan de under tiden löste upp sina breda bälten och sen släppte sina hosor till marken. Brösten var något hängande av medelstorlek och hon hade många små ärr och ristningar över sin bleka kropp. Könshåret var helt  rakat. De tryckte efter att spåkvinnan svalt svamparna sina halverigerade lemmar nonchalant mot hennes ansikte och hon började genast att undergivet att suga på dom. Samtidigt drog hon två i händerna med snart funnen stadig rytm. Efterhand växlade hon mellan dom för att kunna tillfredställa dom med munnen. En efter en. Hon vred sig i en cirkel på högt stående på knäna och sen tillbaka igen samma väg. Deras hårdhet växte stadigt men kanske inte så snabbt, mycket öl och mjöd hade ju druckits tidigare under dagen och kvällen. Buras  tycktes kåtast och tryckte till slut ner henne i det kalla gräset på rygg. Maras frustade till, gick runt och höll fast hennes armar över huvudet medan Buras, var först att sätta på sejderskan. Han började att stöta in i henne utan större pardon. 

Erkona stönade till upphetsat men ändå förnedrat gnyende. Hon blundade hårt tre gånger innan det började gå lättare efter några flämtningar och milda protester. Starfas tystade henne genom att knäböja nära ansiktet och dra till sig hennes mun igen med en grov näve om den slanka halsen. Sen tog de henne hårt och med besked. En efter en. Som om detta var deras sista natt i livet och de tappat alla hämningar. I själva verket hade de inte mycket skam. Inte för en trälkvinnas skull åtminstone. Hövding Tyns vackra spåkvinna var förvisso en värdefull träl. Men Vaneirhövdingen brukade låna henne till sina huskrigare eller gäster på besök sen gammalt. Erkona hade utvecklat sina spåkrafter innan hon fyllt tjugo och kanske trodde Tyn att kraften kom delvis från manlig säd. Trots att det fanns många legender som tydde på raka motsatsen. Likväl första gången hon spådde honom var efter en natt i hans bädd den första i sitt slag för henne. Erkona trodde att det var så. Det var uppenbart.  

Sierskans kättjefulla stön hördes snart över lägret. Men från sköldbärarna tolererades sådant här beteende. Vem skulle kräva tystare samlag av dom? De var Vaneirhövdingens främsta kämpar och de hade ju inte så många kvar av den sorten ändå efter att ha fördrivits med våld från sina gårdar. Maras frustade till igen och la sig framför Erkona för att titta på medan hon togs i baken av Buras. Denne flinade vilt i månskenet bakom hennes rygg medan Starfas greppade hennes hår och återigen använde hennes mun och hals. 
"Jag beundrar hennes lilla röv mest av de behag hon bär."
"Samtidigt. Du klarar det."
"Jag...jag klarar det.", hostade hon snabbt undergivet och stod ut med behandlingen.

Erkona gnydde och flämtade upphetsat av rumpknullandet. När de ändrade ställning för att täppa alla hennes hål samtidigt. Stönade hon än mer. Kanske van vid sådant obehag eller närd av det. Svårt att säga. Ögonen rullade sig igen in bakom ögonlocken och tungan svartgrön av svampsaft rullade sig ut som för att smaka luften. I den här typen av pervers njutning fann hon en kraft. Trots att många andra kvinnor skulle tillintetgöras av sådan behandling. Erkona var en sejdare, hon var annorlunda. Det var både en gåva och en förbannelse. Något som gav henne stort värde men samtidigt förstörde hennes själ. Missbruket av jordörter och sejdsvamp, gav henne drömsynens kraft samtidigt som den förstörde hennes kropp och skönhet och förmåga att ge liv. Hennes tillvaro var både meningslös och av oerhörd betydelse.

Erkonas siargåva och fjärrsyn fick henne att samtidigt som hon var på väg att knullas till extas varsebli något annat i det tillfället. Hon var på väg att komma men något störde henne i akten. Erkona sneglade hårt åt höger sida om sig och stirrade mot gravsättningen nära långhusets gavel. Hon upptäckte något i periferin där och kisade mot detta medan sköldbäraren Buras dreglade över hennes nacke med sin lem fortfarande djupt i hennes bak samtidigt som hon red på Maras stång och togs oralt av en flåsande Starfas. 

Det var en ljus halvgenomskinlig skepnad som tycktes stå där svept i likmantel och titta på. Kallgrinandes. Hon gallskrek länge efter det och fick tröstas ännu längre med annan svamp, hetlagd i thé och mer jordörter. 

***

Marlon kallade med sig de tre sköldbärarna Tyn lånat honom nästa morgon och de red med honom i gryningen mot vattenfallet och bron. Han var dyster till sinnet förstås. Även om mötet med Vaneirfolket hade muntrat upp honom inledningsvis. Så kände sig Marlon bedragen, och som en idiot. Inte för att de ätit av hans mat och druckit hans sista öl. De hade ju lovat att komma tillbaka. Men för att dom ställt krav för att stanna. De såg ju att hans gård stod nära förfall. Så de hade starkt förhandlingsläge. Marlon insåg att om han inte skulle lyssna. Skulle de återvända med krigare bärandes svärd istället för en ny brud åt honom själv. De hade andra traditioner. Så långt förstod han. De skulle vinna lätt. Det insåg Marlon.

Men först måste han göra sig av med en osedd fiende. Om han misslyckades med allt annat så dog han hellre än att inte försöka med det. Att jaga den varelse som hade förstört deras liv här i markerna. Hela tiden i lönndom. Smygandes i skogens dunkel. Trollet hade plågat hans hustru. Svultit hans gårdsfolk, förstört deras hem och släckt husets härd. Deras liv, drömmar och framtid tillsammans hade krossats. Tillika var det ett monstrum. Ja, just ett sådant som han själv var tränad till att spåra, jaga och dräpa. Ja, Marlon hade börjat klandra sig själv långt innan han satt sig i sadeln för att rida ut. 

Men samvetskvalen hindrade honom inte. Kanske fick den bara honom att hata mer. Resan, om man travade i maklig takt tog nästan två dagar över skogsstigen mot Vaneirsjön som låg bortom vattenfallet och den gamla bron. Marlon valde att färdas lugnt uppströms längsmed älven om sin högra axel. Så att de skulle vara väl utvilade när de väl var framme. Men skulle dom ens finna varelsen där? Ja, han var tvungen att förlita sig på det och på helgonen. Marlon skrattade till mörkt. Tja, kanske inte på dom denna gången... 

Mitt på andra dagen anlände dom till sitt mål. Sköldbärarna stannade sina hästar och tittade länge mot den imponerande stenbro som löpte brett över ett kraftfullt men kort vattenfall. Den gamla bron var sönderfallen på två ställen annars stod dess massiva dvärga-huggna stenpelare stadigt på vattenfallets forsande krön. På de ställen som den hade rasat fanns en plankbro och sedan en hängbro som komplement till ruinen. Så man kunde fortfarande ta sig över. Inte med vagn kanske. Möjligen inte med hästarna heller. Men man kunde definitivt promenera över älven via bron. Så såg det ut åtminstone. Marlon skulle dock bara med stor tveksamhet ha lett Octagion över en så förfallen bro, det kände han. Stäpphästen var inte bara ett riddjur. Det var en nära vän och en allierad. Mer pålitlig som vapenbroder än krigarna från Vaneirsjön som följde honom idag. 

Det som stod ut mest som annorlunda med den här platsen var dock inte själva broruinen. Utan vattenfallets slut. Där vattnet slog i älven under sig. Det var skummande, brusande, stort och högljutt. Men själva vattenfallet var alltså inte så högt ändå. Det föll brett men inte långt. Kaskaderna landade hårt nedanför det på en liten ö som delade forsen som en gaffel. Rakt framför avsnittet där bron hade rasat som mest. Fallet studsade på klippan och skapade ångor som skimrade av regnbågsfärger då det bröts mot solljuset. En magisk plats. I sanning en förtrollad plats.

"Morgondimma över vattenfallet.", viskade han för sig själv och lyssnade till det mäktiga bruset. 
"Det är östvinden, Hövding. Den hägrar över bron. Man ser dess spektra. Det är därför den fallit. Vi bör vända om.", rösten som talade bakom Marlons nacke där han satt på Octagion och spanade över vattnet väckte hans ilska. Men Marlon stillade sitt humör och svarade. 
"Allt dvärga-bygge faller med betald skuld, vad är nytt med det?"
"Jag varnar er för trolldomen, inte bron."
"Så nu dyrkar ni inte vindens andar helt plötsligt?"
"Nej, Hövding vi säger bara att vi inte bör rida här."
"Det ska vi inte. Vi ska bara döda den som bor där.", han pekade mot ön och regnbågskimret. 
"Du, Borus gå först!"
"Vad?"

Marlon vände sig halvt och till och med de härdade sköldbärarna ryckte till av den onda blicken han gav och hur han för ovanlighetens skull höjde rösten inte bara för att höras genom bruset från älven och vattenfallet. 
"Äter ni vid mitt bord utan att ge tjänst tillbaka kanske? Stig av hästen, hängbron bör hålla er vikt.", Marlon fnös och vred blicken tillbaka mot klippan. "Klättra sen ner på ön. Vi följer efter. Men jag vill se om bron bär. Faller du. Står vi redo att dra upp dig här invid stranden. Jag erbjuder ett guldmynt om du hittar ett oknytts håla under bron.", en tveksamhetens tystnad hördes. "Eller vill ni rida hem?", Marlon lät sarkasm syra sin hätska stämma utan att se på mannen. Han ryckte samtidigt fram ett antikt mynt, en tung solid guldbricka som glittrade till i morgonsolen. Med en sedan länge död kejsare avbildad på den innanför en ring av runskrift. Marlon hade sparat det från Jotunskatten.
"Nej, jag ska testa bron.", svarade den förolämpade krigaren till slut och hoppade av sin häst girig som han var efter guldmyntet.
"Bra. Jag ger dig skytteunderstöd.", Marlon tog sin ryttarbåge och letade i kogret som hängde i sadeln. Han valde snart ut en flygpil och lät den vila på strängen. Octagion ställde sig under tiden helt oombedd vänd mot klippön så nära älvstranden som möjligt. Monsterjägaren hade vaknat och som bågskytt behöll han fullt fokus. Redo att skjuta på allt som rörde sig kring bron. Vad det än skulle kunna vara. 

Marlon hade förstås en vag idé. Men legenderna om troll var många i dessa öde skogsmarker. Historierna tycktes variera starkt. Säga emot sig själva till och med. När det var så, fanns det oftast inget monster alls att frukta. Men här visste Marlon att det verkligen fanns ett troll. Ett, vist och gammalt sejdkunnigt monster. En personlig fiende. När sköldbäraren nått upp till bron och börjat leda hästen på den med några första avvaktande steg. Spände Marlon dem sammansatta ryttarbågen till hälften och slöt det ena ögat. Beslutsam och redo att skjuta rätt och sant som han aldrig varit förut. Så, siktade han redan sin båge.

Krigaren fortsatte nu att gå över. Han stannade vid stället där bron rasat. Vattnet forsade hela tiden hårt skummande nästan öronbedövande under honom och den skrangliga plankbron såg väldigt opålitlig ut. Sköldbäraren provade först repen som band samman de hyvlade stockarna och skakade stöveln mot den. Det knakade och han skakade på huvudet åt sin hövding och de andra nere vid älvstranden. Så krigaren valde att lämna sin häst och drog en dolk från bältet för att gå över med draget vapen. Han var rädd för den här platsen det syntes på hans rygg när han försiktigt började gå över. Den lilla runda klippön närmade sig strax under honom. Höljd i regnbågskimmer och vattendis. Instinktivt kände Buras att något slags mörker fanns här. Men sköldbäraren fortsatte ändå att stadigt närma sig dess boning.

***

Marlon såg den plötsligt krypa ut ur sin håla från sin vinkel. Som en raggig skugga men ändå blixtrande snabb. Varelsen tacklade plankbron med sin massiva kropp underifrån och fick den att skaka till våldsamt. Hästen bakom sköldbäraren stegrade sig då i panik och galloperade iväg från bron rakt ut i skogen och försvann genast ur sikte. Marlon sköt. Säkert och långt. Flygpilen satte sig darrande i varelsens axel och han kunde höra dess överraskade vrål genom vattenbruset. Snabbt kastade den sig då i skydd bakom några kantiga stenblock som låg kvar från den rasade stenbron och gömde sig. Marlon kunde därför inte sikta ett nytt skott men gladdes åt sin första träff. 

Han drog en andra pil och spände bågen till fullo med pilfjädrarna mot örat. Redo att skjuta igen. Men varelsen visade sig inte på ett tag. Den tycktes nu istället tala till sköldbäraren som räddat sig över till andra sidan. Men mannen befann sig nu mellan hängbron och plankbron, stående på det fortfarande intakta mellanpartiet av stenbron. Marlon kunde se vaneirkrigarens läppar röra sig men kunde inte höra vad som sades eller vad han skrek om tillbaka över älven. Hans två kvarvarande krigare ville rida dit och hjälpa sin fångade kamrat så detta gjorde dom. Marlon nickade att dom skulle anfalla.

Men monsterjägaren följde inte med utan hoppade istället av sin häst för att få bättre stadighet med bågen till fots. Marlon ville inte överge sin goda skytteposition. Han anande under tiden varelsens rörelser bakom stenblocket långt därframme men det var inte läge att skjuta. Inte än.

Sköldbäraren backade plötsligt och skrek varningar till sina fränder som hade hoppat av hästarna. Den ene av dom, Maras band dom vid en smal björk nära bron för de ville inte att dom skulle fly som den förste. Medan den yngre av dom, Starfas började att springandes ta sig över plankbron. Marlon tänkte att dom ville försöka hoppa till ön nere i älven. Modigt av dom. Kanske hade han underskattat dem. Han skärpte till sig igen då monstret plötsligt visade sig. 

Denna gång såg Marlon hela dess form. Denna var ändå grovt mänsklig i sin skepnad men täckt i en spretig rödbrun päls. Den hade en piskande svans bakom sig som var rörlig som hos en katt men den var snarare mer lik svansen hos en tjur. Huvudet var ett hårigt töcken och dess vrålande läte var skrämmande. Den hade vid det här laget brutit Marlons pil men han kunde fortfarande se skaftet sticka ut från dess pälsbeklädda axel. Vigt hoppade den från stenblocket och klättrade halvvägs upp till bron, det vill säga mittenpartiet av det. En kloliknande hand som mer påminde om en örns än en människas sträckte sig mot den första krigaren som inte hade för avsikt att hoppa som Marlon först trott utan att klättra ner. För han ville inte kämpa mot varelsen utan sin rundsköld i armen till hjälp och om han hoppat skulle den vara ivägen eller fastpänd på ryggen igen. Han var alltså upptagen med att enarmat klättra nedåt. Varelsen fångade därför hans fot enkelt underifrån och ryckte till. Marlon kunde vagt höra det utdragna skriket när mannen slängdes långt ut i vattnet av trollvarelsen och genast försvann i forsen. Den måste vara enormt stark, tänkte han motvilligt imponerad.

Monsterjägaren sköt igen ännu en flygpil. Han bar många olika sorters pilar i sitt koger. Flygpilen var avsedd att skjutas på långt håll, som detta. I en elliptisk bana för maximal räckvidd. Marlon hoppades att sköldbäraren kunde simma och valde att tillfälligt glömma Buras så att han kunde skjuta än en gång, direkt efter den första. Bågskytten träffade dess ryggtavla och dess smalben med dessa två lätta pilar. Trollvarelsen kastade sig då rakt ner i vattnet för att undkomma och försvann ur sikte under ytan. 

Marlon svärandes hoppade därför längre ut i forsen på uppstickande stenar invid stranden för att hitta ett närmare skottläge. För han förväntade sig att den skulle sticka upp sitt huvud ur vattnet närshomelst. Marlon stirrade vilt mot det snabbt framrinnande vattnet medan han balanserade och hoppade en bit längre ut till nästa block. Stenarna var hala här. 

Så, oturligt snavade Marlon och föll i. Ilsket skrek han och simmade tillbaka utan att släppa sin båge förstås. Han bottnade omedelbart då det var grunt invid stranden men slog i sitt ena ben mot de vassa stenarna. Marlon kravlade sig sedan återigen upp och stod i vattnet upp till knäna. Drypandes av iskallt forsvatten. Bågen var blöt. Den skulle skjuta sämre. Men avståndet var inte lika långt nu om varelsen bara ville visa sig igen. Var var den? Var den i vattnet, var den på sin lilla klippö eller uppe på bron? 

Under tiden ropade de andra två efter sin kamrat några gånger. Men det verkade som om den första sköldbäraren försvunnit, tagen av älven för gott. Kanske hade han slagit sig mot botten precis som Marlon gjort, men mer illa. Den ena av dom gjorde då till sist ett försök till ett språng och hoppade ner mot klippön därnere. Krigaren lämnade sin sköld kvar på bron för att ha större vighet men hade en yxa redo i ena handen. Han kastade sig rakt in i regnbågsdiset och landade sen skickligt på klippön nedanför vattenfallet. 

Bara för att dras ner. Som skjutna ur vattnet kom två vidriga klohänder starka som örnklor i sitt grepp. Varelsen rev först upp långa sår i vaneirkrigarens bröst med klorna och slog sen yxan ur Starfas hand innan han skrikandes slängdes långt ut i vattnet. Sedan klättrade varelsen tillbaka upp ur vattnet och stod på sin lilla ö igen. Marlon siktade och sköt. Han drog två tunga järnpilar denna gång. Av den typ som var avsedd att genomtränga sköldar och brynja och som alltid gjorde stor och djup sårskada. I den mån han skulle träffa. Men han missade båda skotten. Bågsträngen var för våt för den typen av pilar. Svärandes av ilska lämnade han därför sin plats och rusade vidare upp mot bron för att kunna skjuta därifrån på närmare håll. 

Octagion gnäggade förbryllat. Det var olikt hans tvåbente vän att agera så aggressivt. Kanske hade den kloka hästen trott att Marlon skulle skjuta från hästryggen som han alltid brukat förut. Så att bågskytten kunde hålla avstånd från fienden genom att rida fram och tillbaka mot den eller i cirkel runt den. Stäpphästen såg att hans vän haltade förbi honom och fortsatte att klumpigt springa upp till dom andra. Octagion tittade och fnös undrande. 

Marlon föll nästan ner i vattenfallet när plankbron sviktade och några brädor knakade sönder och föll ner där i hans ställe. Hade trollvarelsen ännu en gång tacklat till den kanske? Monsterjägaren kastade sig framåt för att inte falla ned till en våt grav och landade på mage över stenpartiet av ruinbron med bågen framför sig. Han fick häva sig upp och den siste kvarvarande sköldbäraren, Maras hjälpte honom genom att dra honom upp i armarna. 
"Akta dig!", röt Marlon och försökte skjuta varelsen som nu klättrat upp på bron bakom mannen. De brutala klohänderna greppade nacken på Vaneirkrigaren bakifrån och knäckte den. Sen kastades kroppen i vattnet. Långt ut, precis som de andra tre.

Marlon stirrade uppåt och in i vilda gula lodjursögon från sin knästående ställning. Den örfilade enkelt bort bågen som han försökte parera med och Marlon skulle normalt kastat sig undan i samma rörelse. Men han var alltför uppfylld av hat. Istället fann hans händer först seaxkniven vilken han stötte rakt igenom varelsens rovfågelsliknande fot framför sig. Han lät den sitta och sträckte sig sedan mot en av krigarnas yxor som tappats på bron tidigare och var inom räckhåll. Trollvarelsen hade nu flera pilar i sig och kunde inte gå med kniven i foten. Men den kastade sig inte heller undan och ner i vattnet. För varelsen var också uppfylld av ett liknande hat eller snarare ett djuriskt ursinne. Den stapplade efter honom. Marlon högg från sin framstupa liggande position på magen snett bakåt och uppåt med vaneiryxan nästan som i blindo. Trollet böjde sig samtidigt nedåt och sträckte sina klohänder mot hans rygg och hals.

Marlon träffade först. Yxa mot strupe. Eggen klöv djupt genom den brunröda mörka pälsen. Varelsen föll då till knäna bredvid honom. Gurglande med blodet våldsamt sprutandes ur halsen. Marlon vräkte sig upp i stående igen och högg sen neråt med all kraft. Dödshugget skiljde dess trassliga huvud från kroppen och det rullade in mellan hans fötter medan resten av dess märkliga kropp sakta dråsade ner i vattnet och försvann. Monstret var nu dräpt. Trollet halshugget. Marlon stod kvar en lång stund med sin droppande yxa krampaktigt hållen i handen och såg hela tiden rakt tillbaka ner i de slocknande lodjursögonen

***

Han red senare tillbaka mot nybygget med älven om sin vänstra axel, ensam denna gång med de ryttarlösa hästarna i led efter Octagion. Höger smalben värkte. Men han fick be någon titta till det väl hemma. Eftersom han nu befann sig nära älvringen vred han huvudet för att se om någon kanske dansade den här dagen. Trollhuvudet hängde från sadeln och det var en dag gammalt. Kanske ville han visa upp det för dom som en triumf...

Ingen älva dansade för tillfället men han kunde se fyra skepnader svepta i älgskinnsmantlar stå stilla vid lägerplatsen. Nästan som om de väntade på något. Marlon kände att han ville samtala med dem. Träffa älvan som rått honom igen. Kanske söka tröst och hetta från henne igen. Men de vände sig nu alla mot honom och han slogs då av en förstelnande skräck. Octagion kände den också. Öronen vred sig på stäpphästens huvud som sänkte sig. Men den travade ändå vidare utan att kunna ändra sin takt trots att den nog ville. Några trädstammar passerade nu Marlons blick och skymde dom fyra älvfolkskvinnorna tillfälligt. 

Marlon hade inte kunnat lyfta bågen om han så velat när han såg de slanka skepnaderna dyka upp igen bakom träden. Synen fyllde honom med ren fasa. En sådan som han inte mäktade att agera efter. Han skulle aldrig glömma den synen. De fyra stod med varsitt spädbarn i armarna vända mot honom. Allvarliga, utan att säga något. En var mycket äldre än dom andra med fårad hud och tatueringar i ansiktet. De andra var de samma tre älvor han samlagat med för bara några nätter sedan. Barnen som de höll i famnen. Hade rödaktig päls över kropparna och bar svans precis som hans egen bytling hade gjort. Den han hade satt ut till ulvarna i vintras. Den mycket äldre älvan bar ett större barn i armarna och som verkade mycket tyngre och bångstyrigare att hålla. Den öppnade sina gnistrande gula lodjursögon och såg rakt tillbaka in i hans egna. Marlon kunde bara förmå sig att tafatt stirra tillbaka medan Octagion nervöst travade vidare. Till sist var de utom sikte. 

***

Epilog

Sommaren hade passerat och lyckosamhet tycktes återvända till Hövding Marlons gård. Viltet och fisket kom rikligt tillbaka och man spådde en god skörd nästa år. Men han gladde sig föga. Marlon tycktes ha åldrats många år sedan dagen han kom tillbaka från vattenfallet. Han hade tagit trollhuvudet och slängt det på offerbordet invid långhuset för att ruttna där till allas beskådan. Men inte glatt sig åt sin seger. Han var allmänt tystlåten numera. Eller så sågs han prata med sig själv och sin underliga häst på sina långa jaktturer i skogarna. Han besökte aldrig Annaias grav längre. Likväl lät han plantera ett äppelträd där och beordrade att ingen fick klättra i det eller plocka dess frukter. I hans skägg började grå tovor uppenbara sig för första gången. Trots det lät han det bara växa längre.

 Han sade däremot till gårdsfolket och  till sin nya hustru Fro av Vaneirfolket, efter att man plogat och sått åkern det året:
"Jag har köpt vinterförråd, grisar och öl i tunnvis. Den här skördefesten kan ni festa och dricka er mätta och fulla och veta att ni har skydd och mat under mitt tak så länge ni bor här. Jag har köpt trälar också. Så att ni slipper göra sånt som är farligt, otrevligt och tråkigt kring gården längre. Någon av dem ska offras till den gamle i graven innan vintern och till ostanvinden.

På skördefesten den hösten drack hövding Marlon så rikligt ur mjödhornet att det skummade om långskägget. Han vände rapande på det och konstaterade att det var tomt, men fortsatte med en blick på trollhuvudets kranium ovanför sig. Det som numera hängde dekorativt över porten in till långhuset under tre runda träsköldar.
"Festa och drick. Dansa och tillfredställ era kroppar. Men nämn inte helgonen mer. Inte i detta hus.", en naken slavinna hällde upp mer mjöd åt hövdingen innan musiken började spela på nytt. Mat och dryck i generösa mängder bars på kopparfat in till församlingen och man jublade åt den nya traditionen. 

***