En fristående fortsättning på "Blyga gossar kysser inte vackra flickor"
De har inget med varandra att göra, men ändå allt.

Några ord om att komma nära men ändå vara så långt ifrån. Eller var det tvärtom?

(Ursprungligen publicerad vintern 2015)

Vackra flickor kysser blyga gossar!

Oddballs Arkiv

Leendet spred sig över hennes ansikte. Hon ville ropa ut sin lycka men insåg att tåget inte var tomt. Ännu en blick på orden som lös på den lilla skärmen. Värmen från magtrakten strålade ut i kroppens alla delar. En skön, härlig känsla som fick varje liten del i kroppen att pirra angenämt. Hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon saknade honom redan. Känslan var mycket stark och gjorde henne nästan rädd. Kunde man sakna någon man träffat nyss, så mycket? Tydligen. Exakt hur mycket kan en person påverka någon, efter att ha träffats en så kort stund? Hela hennes värld var upp och ned! Till hennes stora förtjusning, insåg hon förvånat. Allt hon kunde tänka på var smaken av hans läppar! Sättet han sett på henne. Hur han tagit i henne. Hennes kinder hettade till. 

Telefonen blinkade till igen. Hon log åt det han skrivit. Sög på varje ord. Han sparade inte på krutet, men hon älskade det. Insåg att hon behövde det. Några ord tillbaka. Hon flinade åt hans reaktion. Han blev lika lätt generad som hon, vad det verkade. Att ge honom en komplimang verkade ta skruv på det där fåniga sättet, vilket hon tyckte var både underhållande och sexigt. Hur kunde allt det här kännas så rätt? När det egentligen var det sista hon tänkt sig. Hon älskade att ha kontroll över sitt liv och hade trott att allt var precis som det skulle. Så hände... det här?! Allt var verkligen inte som det skulle! Hon tänkte efter och insåg en sak. Kanske hade det inte varit som det skulle till att börja med? Innan han tågat in i hennes liv. Att det först nu var mer komplett. Komplicerat? Komplett? Hon slog bort tankarna och fokuserade på nuet, på känslan av att se hans värmande, bekräftande ord på skärmen.

Han påstod att han var blyg. Aldrig vågat. Trots att de, för så många år sedan, uppenbarligen hade fattat tycke för varandra. Redan då. Hon var emellertid inte den som ältade det förflutna. Nu när dom suttit framför varandra hade hon känt ett styng av sorg. Fan, fan, fan att det inte blivit de, då! När han suttit framför henne på puben de mötts på och sett på henne så, svor hon kort åt det inombords. Snabbt, förbluffande snabbt, hade de funnit varandra, igen. Gjort ett omärkbart hopp, från då till nu. Istället för att bygga vidare på det förflutna, det som aldrig hade hänt då - insåg de båda att det som hände, det hände här och nu. Mellan fyra ögon, två par läppar och två hårt bultande hjärtan. I nuet. Förtroliga. Intima. Som om de alltid känt varandra. Det kändes så underbart skönt och han hade uttryckt sin stora lycka av att känna hur han kunde vara precis sig själv med henne. Det hade fyllt henne med egen lycka, hon kände precis likadant. Hennes hela väsen och själ var naken inför honom och det var lika delar skrämmande och underbart.

Kyssen hade kommit oväntat. Trots att hon tagit initiativet till den, var hon själv lika förvånad som han såg ut att vara. Om än för bara ett ögonblick. Han hade svarat med en eld och passion hon inte väntat sig. Den hade sänt signaler ända ut i minsta del av hennes kropp. Tänt en eld som bevisligen redan brunnit. Blicken hon fick efteråt sa allt. Hans ögon lyste. Hon kände hur kinderna hettade. Förstod inte riktigt vad som hänt, samtidigt som insikten kom krypandes. De fortsatte prata. Drunknade i varandras ögon men skrattade mest åt det. Hans leende fick henne att smälta, hans blick henne att bli varm i magen. Ändå tycktes han inte riktigt förstå. Han berättade om då. När de träffats första gången. Hur han alltid gått hem ensam, i tron om att han var oönskad. Bortvald. Ensam. Det var något hon inte kunde förstå. Varför då? Det skar lite i hennes hjärta när hon såg hur sorgsen han var när han berättade. 

"Men... vi älskade ju få kramar av dig! Dina var dom bästa, de vi ville ha mest. De var de som betydde något. De var äkta." sa hon i mild ton och la huvudet på sned. 

Hennes ord tycktes ta en stund att sjunka in, sedan hände något. Det var som om hans leende blev lite bredare. Hans hållning lite rakare. Han sa det själv, senare. Hur mycket de orden betydde för honom. Hur stort det var att hon sa dom. Just hon. Just de orden. Att hon påverkat honom, gjort honom bättre. Mer hel.

"Så många gånger jag stått ensam där, i regnet, och känt hur världen var emot mig. Så var det jag själv som var det", suckade han sorgset.

Han såg vemodig ut, men samtidigt log han. Hon tog hans händer och såg på honom. 

"Det var hos dig det låg ja. Men du hade fel."
"Förstår du hur mycket det betyder för mig att du säger så? Just du", log han.

Hon nickade. Det såg hon på honom. Hela han tycktes fyllas av självsäkerhet, det syntes på något vis. Den kvällen tycktes tiden stå still. En sådan kväll när stängningsljuset i lokalen kommer som en obehaglig överraskning. Tiden hade gått så fort, ändå hade så mycket hänt. Det var inte främst orden de sagt, utan det outtalade. Det som de kände låg i luften. Att hon påverkat honom blev hon varse om senare, när de spatserade på de smala gatorna. Hand i hand, som ett par i mängden. Plötsligt befann de sig ensamma. I skydd av mörkret förvandlades den påstått blyge gossen till en man med begär och självförtroende nog att visa det. Hans kyss hade en intensitet som helt rev ned hennes försvar, trots att de befann sig bland folk. Hennes kropp svarade direkt, den förstod snabbare än hon vad som hände. Han tryckte upp henne mot en vägg och hon kände hur hans händer vandrade över henne. Letade sig in under jackan. Fann hennes midja, hennes bröst, hennes svank. Tryckte henne mot sig. Hans beröring var så välkommen. Hon besvarande den. Allt hon trodde sig känna för honom kanaliserades i ren lust. Den kom som ett slag i ansiktet och gjorde henne våt snabbare än hon kunde minnas att hon blivit. Hon kände hans hårdhet mot sig. Hur den, precis som resten av honom, tryckte upp henne mot väggen. Hur den trycktes mot hennes blygd och gjorde henne kåt bortom vett och sans. Hennes sköte pulserade, hennes kropp vibrerade av åtrå och tog helt över. Han kysste henne där han kom åt, nafsade, suckade i hennes öra. Tryckte på alla rätta knappar och några hon inte ens visste hon hade. Hon besvarade hans kyssar och smekningar med övertygelse. Hon var våt, han hård men det var som om det var sekundärt. Kyssarna betydde allt. Blickarna de utbytte när de flämtande hämtade andan, innan dom ånyo kastade sig över varandra. Det är svårt att sucka, stöna och kyssas samtidigt, men det går tydligen, hann hon tänka i ett svagt ögonblick. Resten var ett töcken. Töcken av känslor och ren skär åtrå.

Han var ingen blyg gosse. En man med hennes hjärta i sin hand och hela hennes lustfyllda väsen uppnaglad mot väggen i den mörka gränden. Som skulle charmat byxorna av henne om det inte varit så kallt. Så enkelt var det. Det fanns inget oskyldigt eller sorgset över honom. Han log lekfullt mot henne när de flämtande tryckte isär varandra. Någon passerade dom. De fnissade och han tog hennes hand. De rusade vidare. Hittade en ny gränd och upprepade proceduren. Till sist fick de ge vika för kylan och klockan. Verkligheten kom sakta ikapp dom och tonade ned passionen. Den fanns där men var plötsligt under kontroll igen. De såg på varandra, fnissandes. Som två nyförälskade tonåringar. Hon kunde inte låta bli att kommentera just den saken.

"Fan. Här står vi, vuxna människor, och har samma problem som vilka nyförälskade tonåringar som helst. Så mycket vi vill göra, men ingenstans att göra det på!"

Han skrattade och sa att det fick de lösa på något vis. Hon såg på honom och insåg att han hade rätt. Det skulle de behöva göra. Det var inte en fråga om 'om' utan när och hur. Känslan i magen och en bit nedanför den var tämligen övertygande. Till sist kom vägskälet. Oundvikligt men samtidigt inte slutet på något. Det hela var början på något nytt. När de skildes åt var de inte samma personer som innan. De visste de båda två.

Tåget stannade till och hon tog sig mot dörren. En sista blick på telefonen. Orden fick henne att le. Något om fjärilar i magen. Följt av en komplimang som fick henne att rodna. Hon tryckte bort honom och begav sig hemåt, med ett leende på läpparna. Stegen kändes lättare än de gjort på länge. Smaken av hans läppar satt kvar och fick henne att le. Fånigt skulle hon själv beskriva det. Lyckligt, hade någon annan sagt som sett henne då.

---

Att vara blyg är inte lätt. Att ha dåligt självförtroende är det mest självdestruktiva en människa kan utsätta sig själv för. Se inte dina brister. Se dina styrkor, för chansen är att andra ser dom med. Och med den insikten, finns inga gränser för vad du kan uppnå. Kram. <3