Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

3/10 kl. 16:08, av minpitt

Matte, Linda samt Jörgen och Anna

Absolut sista delen av en märklig historia om fyra ungdomar. De går igenom lycka och elände, på gränsen till katastrof. Håll tillgodo. Hoppas att någon fortfarande orkar läsa den här långa storyn.

Matte, Linda, Anna och Jörgen. Sista kapitlet.

 

Efter olika jobbiga händelser så går livet vidare. Som i det verkliga livet så händer även olyckor, men kanske är det en bra erfarenhet att lära sig hantera även det jobbiga? Historien om Matte och Linda hade kunnat få ett brutalt och tragiskt slut, men... Nu blir det ändå middag hos Jörgens föräldrar.

 

 

Det blev grillmiddag med potatisgratäng hemma hos Jörgens föräldrar, en härlig sallad, och en massa olika dricka att välja på. Gun var säker på att ”alla ungdomar dricker väl alkohol i någon form”, så visst blev hon förvånad när både Anna och Jörgen valde alkoholfri cider. Innan det blev dags för efterrätten sa Stig:

- Då tänkte jag plocka fram en del papper, så får vi höra vad ni tänker och tycker om det. Allt är ju bara våra idéer, så självklart får ni säga vad ni tycker. Jag och mamma har ju bott här, sedan tiden innan du föddes, och jag och mamma var ju inte jätteunga då, så nu är vi är ju snart pensionärer. Vi har snackat i snart två år om hur vi ska göra med huset, för det är ju mycket jobb om man tittar några år framåt. För ett år sedan läste vi om det här nya radhusområdet öst på stan, som vi blev rätt sugna på. Då har man en liten trädgårdstäppa och fem minuter gräsklippning. Det känns lagom, så vi har faktiskt bokat ett hus där. Dom gräver ju nu, och ska börja bygga till hösten.

- Jag vet, jag ska jobba där i höst, om jag inte hunnit få något nytt jobb innan dess. Flikade Jörgen in.

- Jaha! Men vi har ju grubblat massor på det här huset. Ska man renovera för att få ut mesta möjliga, eller ska man sälja billigt som renoveringsobjekt? Nu blev ju läget ett helt annat, när vi sågs förra helgen, så jag ska inte dra ut på det längre: Jag hörde ju att ni pratade om hus, men det kostar ju en kontantinsats, även om man köper ett renoveringsobjekt, så vårt förslag är: Ni hyr huset av oss, till samma kostnad som vi betalar idag, och dom pengarna kommer er tillgodo om ni en dag vill köpa istället. Vi har ju väldigt små lån som är kvar, så vi betalar strax under tre tusen i månaden, och då är det med el och vatten. Ska man köpa hus, så måste man ju ha en kontantinsats, och det gissar jag att ni inte har nu, så därför gör vi det här förslaget.

 

- Alltså, jag betalar ju mer än dom pengarna varje månad för min lägenhet. Skrattade Jörgen.

- Och jag betalar drygt 4 tusen! Snacka om att vi kan spara! Fyllde Anna i.

- Det låter ju som ni gillar vår idé, men ta er ändå tid att fundera. Vårt nya ställe är ju inte inflyttningsklart förrän i mars nästa år. Tänk på att det blir mycket renoveringsjobb. Men skulle ni känna att det blir alldeles för mycket, så går det ju även att sälja senare, och har ni då lagt ner en massa jobb, så ska ni ju självklart ha betalt för det, som en del av vinsten tänkte jag. Jörgen, du är ju vårt enda barn, så det är ingen som ska vara med och dela, utan det här blir ju ditt arv, även om vi skulle dö imorgon.

- Så där får du inte snacka. Ni ska ju komma hit och träffa era barnbarn senare. Det låter väl häftigt? Sa Jörgen och kysste Anna.

 

Idéerna och planerna sprutade. Jörgen kom upp med en snilleblixt:

- Jag ska ju göra ett specialarbete innan jag får ut mitt examensbevis. Nu vet jag! Jag ska renovera köket genom att göra hela inredningen själv! Det blir som jag gissar att det såg ut innan någon marodör rev ut orginalköket innan ni köpte. Det ska bli ett 50-tals kök, med sådana där lutande skjutluckor nertill. Det ska vara gammalt utseende, men vissa moderna detaljer, som mjukstängande gångjärn och lådor. Nu måste vi ut på fler loppisar och hitta gamla handtag till skåp och lådor!

- Hur kan vi ha sådan tur! Har ni verkligen tänkt över att ge oss den här superchansen? Sa Anna och kramade Jörgen medan hon såg på hans föräldrar.

- Som vi har grubblat och vänt på alla stenar. Vi trodde ju inte att Jörgen skulle vilja ha ett gammalt hus med en massa jobb. Sa Gun.

- Rätt tänkt morsan. I fjol hade jag nog sagt nej tack, men det hänger på om man får någon med sig i huset. Nu är ju alla odds maxade, och eftersom vi gillar att göra saker tillsammans, så är nog Anna färdigutbildad snickare när vi är klara! Skrattade Jörgen.

 

Anna och Jörgens snack fortsatte medan dom promenerade hem. En promenad på nästan en timma, så dom hann avhandla och planera en hel del.

- Vet du min älskade gubbe, vad tror du om att vi gör en till föräldraträff nästa helg? Du har ju redan träffat mina föräldrar, men om vi skulle göra en middag med både dina och mina föräldrar, och så är det vår tur att överraska. Vi förlovar oss! Kvittrade Anna.

Jörgen var lätt att övertyga, så nu planerades det för fullt igen, och planerna skenade. Meningen var att alla föräldrar skulle bli överraskade, och för att maximera den upplevelsen så blev de tänkta upptågen bara fler och fler. Anna ringde till Matte, och undrade om inte han och Linda funderat på att förlova sig, så plötsligt blev planerna ännu mer galna. Det skulle ju bli ganska många inblandade, så tanken var att hålla till hemma hos Mattes föräldrar, som då bara fick veta att det skulle bli en middag, inklusive alla föräldrar.

 

Lördagen kom och ungdomarna var totalt uppskruvade av förväntningar. Jörgen hämtade ut ringarna, som dom redan fått graverade med sina namn, och så småningom drog sig alla mot Mattes föräldrahem. Anna gav Matte en välkomstkram, och sa:

- Vilken tur att min gamla bil är hel idag, eller hur Matte? Skrattade Anna.

Hur så? Undrade Gun nyfiket, och den här dagen var det inte många hämningar, så Anna svarade utan omskrivningar:

- Matte har ju varit bussig och lagat min bil tidigare, och då hade jag taskigt med pengar, så han fick betalt i natura.

- Det var då som Annas trosor hamnade i kökslampan! Krystade Jörgen fram, medan han pep av skratt.

- Men vad händer nu? Sa Mattes pappa förvånat, när han såg en taxi sakta in och blinkade för att svänga in på gården.

- Det är dagens vip-gäst! Välkommen mamma! Hojtade Linda som sprang emot henne med en jättekram. Det var en proper välklädd kvinna i 60-årsåldern som klev ur taxin. Matte förklarade för de som inte visste:

- Det här är ett underverk. Lindas mamma var bara en hårsmån från att supa ihjäl sig för ett år sedan, men Linda blev förbannad och lyckades tvinga socialchefen att skicka hennes mamma på avgiftning. Hon blev kvar där i tio månader. Nu förstod Stig varför även den här middagen skulle vara alkoholfri.

 

Anna hade ordnat med enkel, men ändå god mat, för att ingen skulle behöva stå i timmar vid spisen. Kallskuren rostbiff och potatissallad. När de ätit, började en konstig teater. Ungdomarna gick runt lite planlöst på gräsmattan och snackade. Grabbarna sätter sig på varsin sida om bordet, och helt överraskande så sätter sig Anna i Mattes knä, och strax efter sätter sig Linda i Jörgens knä. Alla vuxna ser förvånade ut, men det var ändå inget mot hur de såg ut när grabbarna blinkade till varandra, och samtidigt plockade fram varsin liten ask från guldsmedsaffären. Jörgen öppnade sin, men hinner inte säga något innan Gun protesterade desperat:

- Så här skulle det väl inte vara? Varför har ni bytt plats?!!!

Linda reste sig och gick runt bordet, och sa fnissande:

- Ojdå! Det var tur att du upptäckte missen, jag började just bli lite nervös, för det kändes som att jag satt på värsta nyårsraketen. Tänk om den skulle brinna av! Då hade jag varit halvvägs till månen nu. Anna skrattade och reste sig, och gjorde då något som inte stod i deras teatermanus: Hon kramade om Linda och sa:

- Visst är vi kompis-par för framtiden nu? Vi är ju på något konstigt sätt inblandade i varandras liv? Anna kysste då Linda, och höll kvar kramen, så det blev en stunds intensivt hånglande. Till sist så avbröt Jörgen: Det känns som om det är min tur nu, jag kan ju kanske bli svartis. Det blir ju inga barn gjorda om ni två blir ett par.

 

Tjejerna satte sig hos rätt kille. Anna kunde inte låta bli att reflektera:

- Det där med nyårsraktet var en intressant tanke. Jag har åkt med den jorden runt några varv. När alla skratt klingat av så följde därefter ett klassiskt frieri, gånger två. Lindas mamma grät så tårarna forsade:

- Tack Linda för att du är så inihelvete envis, för annars hade jag inte suttit här och få se dig så lycklig. Även om jag inte visat det tidigare, så är du ändå det definitivt finaste som hänt mig. Den här dagen uppväger varenda dag som jag mått skit på avgiftningen. Om man hurrar fyra gånger till ETT förlovningspar, så blir det väl åtta gånger nu då? Dom leve: …

 

Som väntat så blev det lite kaos där, då flera tappade bort sig hur många gånger de hurrat. Matte hade bett sin mamma att vara flitig med kameran, utan att säga varför han inte skulle ha tid själv, men det blev fina bilder på paren, som Matte skickade vidare till tidningen. Alla fyra ungdomarna var ju kända på tidningen, så dom såg ju chansen att spä ut sommarens nyhetstorka med en halvsida om dubbelförlovningen.

 

Här vore det egentligen lämpligt att avsluta, men det hände hela tiden saker som fick många att lyfta på ögonbrynen, eller sätta frukostmackan i vrångstrupen.

Helgen efter förlovningen var det stor loppis på parkeringsplanen till Folkets hus. Anna hade triggat Linda att följa med, så av bara farten så följde så klart även Matte med.

De strosade runt bland borden som par, så dom följdes inte alla fyra i en klunga. Efter en stund så utbrister Linda:

- Men kolla! En kaffekvarn! Precis en sådan hade min mormor! Exakt lika! Oj, nu blev jag ju sugen på att handla. Sa hon och vände samtidigt på den, och såg prislappen, 150:-. Oj, den var dyr, men gud så varm jag blev. Nu tänker jag ju på fina mormor.

- Men du Linda, inte använde hon väl den där? Visst köpte hon kaffe på affären, som alla andra?

- Jo, men hon hade tydligen använt den när hon gifte sig. Hon sa att hon fick den av sin mamma, och hon hade till och med skrivit mormors signatur under den, så det stod Hjd, så därför kom jag även ihåg att hon hette Hilda Johansdotter innan hon gifte sig.

Linda såg tydligt ett ”d”, men resten täcktes av prislappen, så hon frågade kvinnan på andra sidan bordet:

- Ursäkta, jag blev nyfiken på signaturen under kaffekvarnen. Gör det något om jag försiktigt pillar lite på prislappen för att se vad det står?

- Gör du det. Tryck bara tillbaka den efteråt. Sa kvinnan.

- Hjd! Tänk om det här är mormors! Utbrast Linda.

- Ursäkta, men jag hörde er prata alldeles nyss. Visst heter du Linda? Sa kvinnan som sålde.

- Ja, och jag tror att den här tillhört min mormor. Det är rätt signatur, och den ser ju precis rätt ut. Jag lekte med den när jag var åtta, och råkade välta ner den, så träknoppen på veven gick sönder. Jag skämdes för det, men försökte ursäkta mig och tejpa ihop den med ett plåster, och det sitter ju kvar! Sa Linda upprymd.

- Och din mamma heter Ylva, eller hur? Sa kvinnan bakom bordet.

Lindas tankar snurrade, men plötsligt plingade det till i hennes huvud, och hon vände sig till kvinnan bakom bordet igen:

- Alltså, jag fattar ingenting. Känner du mig? Du vet ju vad min mamma heter också! Hur..?

- Jag tänkte så fort jag såg dig, att du var så lik Ylva, så du borde vara Linda. Min mamma och din mamma är kusiner, så jag kan bara säga att du har helt rätt. Kaffekvarnen kommer från din mormor. Linda hade kaos i tankarna. Mammas kusin, som hon aldrig hört talas om, och hon har mormors kaffekvarn… Hon började kolla i börsen efter kontanter, men det var bara ett par tior, och på kontot hade hon drygt två hundra, så det skulle bli en mager månad tills nästa bidrag. Matte förstod, och sa:

- Jag förstår att den här är viktig för dig, så jag köper den åt dig. Sa han och tog upp mobilen för att swisha.

Kvinnan bakom bordet sa:

- Så här är det: När din mormor dog, så skulle ju din mamma ärvt en massa saker, men hon brydde sig inte, och du förstår säkert varför. En del pengar fanns det också, och jag tror att du redan listat ut var dom tagit vägen. Jag och min syster delade på en del saker, och resten skänkte vi till second hand. Jag är så glad att få se dig, och se att du verkar lycklig med din pojkvän, och jag är lycklig över att kaffekvarnen äntligen hittat rätt. Jag känner mig så lycklig om jag får ge den till dig.

- Åhhh, är det säkert! Jag känner inte ens dig, men visst kan jag få ge dig en kram ändå? Sa Linda och rundade bordet.

När Linda och Matte sedan skulle fortsätta så sa kvinnan:

- Ser du hon i gröna koftan, tre bord längre bort?

- Ja…

- Hon heter Dagny, och är min syster, så hon är också kusin till din mamma, så kolla noga på hennes bord, om du kanske hittar något mer du känner igen.

- Okay, och tack igen! Och förresten vad heter du? Jag vill nog träffa dig fler gånger. Sa Linda

- Amanda heter jag, men kallas oftast för Manda. Låter suveränt trevligt om du vill träffa mig igen.

 

Linda gick fram till den andra kvinnan och sa med sin numera glada framtoning:

- Hej Dagny! Så du är här och försöker bli av med lite prylar idag också.

- Hej… Jo det stämmer så klart. Men vem är…

Linda avbröt henne på sitt lite busiga sätt med:

- Ja, jag träffade ju din syster, Manda alldeles nyss, och hon var då så otroligt pratsam.

- Ursäkta, men känner jag dig?

- Så vitt jag vet så har vi aldrig träffats, men vi är släkt. Jag heter Linda.

Kvinnan gapade en lång stund, och sa till sist:

- Linda, Ylvas dotter? Är det du?

Linda nickade, och kvinnan började gråta. Hon försökte prata, men var märkbart rörd.

- Förlåt mig Linda. Vare sig jag eller Manda har ju vågat ta kontakt med dig, fastän vi fattat att du behövde någon som stöttade, men ingen av oss vågade. Ja, du förstår nog varför. Vilken vacker kvinna du är. Visst är det dig som tidningarna skrivit om så mycket det senaste året?

- Jodå, det är jag, Och visst hade det varit skönt med någon som stöttade, men då visste jag ju inte ens om att ni fanns.

- Jag skäms ända in i benmärgen, men tack och lov, du ser ut att må bra nu i alla fall. Hur är det med mamma?

- Jo nu är det fint. Hon har varit inlåst på avgiftning i nästan ett år. Och vet du, en sak som jag ofta tänker på är mormor. Det lilla jag hann träffa henne så vet jag att hon var en underbart snäll kvinna. Vet du förresten om hennes stuga finns kvar?

- Jo, den borde ju ha tillhört din mamma nu, men hon bad oss fara och flyga när vi ville hjälpa henne med bouppteckningen. Det slutade med att hon gav bort allt utom pengarna, till mig och Manda, så det är vi som äger den. Ingen bor där eller sköter om stället, men vi kostade i alla fall på ett nytt tak för några år sedan, för det regnade in. Sa Dagny.

- Wao! Jag minns inte var den låg, för jag var nog åtta sist jag var dit. Det var underbart mysigt där. Är det långt dit?

 

Det här blev ett långt snack. Efter en stund kom även Amanda, då hennes man passade loppisbordet. Det slutade med att de skulle ses hemma hos Dagny, som hade flest saker från Lindas mormor. Ungdomarna hade även fått en vägbeskrivning, så de skulle åka och titta på stugan. Anna och Jörgen dök också upp, då det börjat leta efter Linda och Matte. Det hela slutade med att alla ungdomarna packade in sig i Annas bil och åkte för att titta på stugan. Linda grät några tårar när minnena poppade upp, allt eftersom hon tittade in och gick runt huset.

 

Det här startade en ny karusell, och i stort sett bara en positiv karusell. Linda besökte sin mamma och övertygade henne om att hon skulle följa med till Dagny, för att diskutera stugan. Ylva försökte ju inte snacka bort att hon gett bort stugan, även om hon nu hade ångest över det. Problemet nu var bara att ingen av damerna ville sätta igång en renovering, vilket definitivt var nödvändigt, om den skulle säljas. Linda känner åter hur känslorna svallar:

- Alltså, hur länge kan ni vänta på pengarna, om ni skulle sälja den… till mig… Jag har ju inga pengar nu, men jag älskar stugan. Det doftar mormor så fort jag går igenom grinden. Sa hon och kunde omöjligt stoppa en tår som kom rullande över kinden.

Ylva reflekterade:

- Hade inte jag supit bort förståndet tidigare, så hade jag så klart behållit stugan, och i det läget hade jag gett den till dig, älskade Linda, men jag har trots allt inte supit bort alla pengar. Det finns en del kvar av arvet från min mamma, så frågan är om det räcker till att köpa den till dig och Matte, om nu du och Matte är intresserad av en vansinnig massa jobb.

- Jag kan tänka mig allt möjligt, bara jag får göra det tillsammans med Linda. Sa Matte och fick en blick som antydde mycket mer om mänsklig fortplantning, än om husrenovering.

 

Hur som helst, Manda och Dagny hade dåligt samvete för att de övergivit både Ylva och Linda. Ylva hade så klart massor med dåligt samvete för hur Linda fått leva, så i slutänden var de alla tre ivriga att få göra något för Linda, så huset blev hennes, Mattes pappa och Jörgen blev som konsulter, och även frivillig arbetskraft, för att lära och hjälpa Matte och Linda att renovera, och där kom ju även Ylvas pengar lämpligt till pass, för byggmaterial är ju inte gratis. En febril aktivitet, så faktum är att de flyttade in före Jörgen och Anna var klar med sin renovering. Linda var ju fortfarande väldigt kreativ, så nu ringde hon socialchefen:

- Hej! Det är Linda! Idag har jag tänkt göra dig glad!

- Hej, så trevligt, det var länge sedan!

- Ja, jag och Matte klarar oss fint, och nu har vi skaffat en ny bostad, som blir billigare!

- Spännande! Var ska ni då bo?

- Jag har fått min mormors gamla hus, så jag och Matte, våra kompisar Anna och Jörgen, och Mattes pappa har hjälpts åt att renovera rucklet, och tänk dig, min mamma har stöttat med pengar till byggmaterial! Hon är som en helt ny och frisk människa! Tack för det! Jag är så lycklig!

- Låter ju toppen! Men berätta gärna hur ett nyrenoverat hus kan bli billigare än en lägenhet?

- Ja huset det fick jag av mammas kusiner, för det var ju ett ruckel sa dom, och renoveringen har jag ju just berättat om, så inte en krona i lån, en värmepump för uppvärmningen, som drar jättelite ström. Så om man lägger ihop ström, vatten och bredband så blir det under tre tusen i månaden, och nu kostar ju lägenheten nästan fem tusen.

 

Socialchefen verkade skeptisk, men sa ändå okay, och sa även okay till att bli bjuden på inflyttningsmiddag en vecka senare. Det här var ju en typ av evenemang han aldrig varit inbjuden till, en fest med ungdomar, så varför inte chansa och säga ja.

Linda hade lånat ihop bord och stolar från byaföreningen i området, och de dukade på gräsmattan för alla gäster, vilket var alla inblandade föräldrar, Anna och Jörgen och deras föräldrar, Ylvas kusiner samt bagarn, som för dagen fått tillbaka sitt vanliga namn, Bertil.

 

Linda hade dealat med ICA-affären, som numera var deras närmsta, och fått ihop ingredienser till en stor gryta med köttsoppa, som hon kokade över grillplatsen i trädgården. Bagaren Bertil hade så klart bidragit med bröd.

 

Socialchefen var en av de första att anlända, och han imponerades av Lindas förmåga att organisera, och färdigställa maten. Han nämnde det också, och Linda tackade artigt för komplimangen, och sa:

- Det kan ju ha att göra med att jag har haft eget ansvar för ett hushåll sedan jag var åtta.

- Får man vara nyfiken och fråga hur dina framtidsplaner ser ut?

- ja, jag har funderat massor, ändrat mig flera gånger, men nu tror jag att jag vet. En lång och tuff utbildning, så efter gymnasiet vill jag plugga till psykolog. Min förebild är Andreas på psyket. Han har hjälpt mig att vilja leva så många gånger, och han har hjälpt flera av mina vänner, så jag hoppas att Andreas vill bli min mentor, och lära mig att hjälpa människor i kris. Då skulle jag må bra.

 

Matte kände sig lite utanför igen. Anna skulle bli sjuksköterska, Jörgen var snart snickare med diplom, Linda vill bli psykolog, men han själv då? Snart var det dags att lämna in ansökan till gymnasiet. Hans pappa jobbade på kontor, vilket inte kändes som ett alternativ, men han hade ju skruvat en del i bilar, vilket ju var spännande. Han gillade att jobba hos bagarn, och hade även testat lite att baka, och han gillade att laga mat, så kanske bagare eller kock? Eller skulle han också hamna inom vården? Han kände ju verkligen att han gjorde något när han hjälpte en annan människa, eller hade den tanken bara att göra med att han ville hjälpa Linda, som han ju efter ett tag blev omåttligt kär i? Till sist plingade en tanke upp: Varför inte journalist? Det tidningen hade åstadkommit var ju märkligt slagkraftigt, och ju mer han tänkte på det, desto mer övertygad blev han.

Matte hade ju nyss bara svarat med en axelryckning när socialchefen undrade om deras planer, men nu sa han:

- Jag har velat och velat, men till sist har jag bestämt mig för att satsa på journalist. Jag vill ju kunna göra något som syns! Det kan ju hända att jag ändrar mig igen, men just nu känns det helt rätt. Socialchefen avslutade sin medverkan med att säga:

- Det känns fantastiskt att höra ett gäng ungdomar som har vilja och framåtanda, och även om du Linda gett mig en hel del huvudvärk, så måste jag erkänna att du hade rätt och jag hade fel. Tur att du är så envis att du fick mig att ändra mina tankar. Tack alla för en fantastiskt trevlig middag, och lycka till alla ungdomar med era planer.

Alla övriga vuxna hade också lämnat en stund senare, så kvar var Linda och Matte, samt Jörgen och Anna. Linda sa glatt:

Vi har ju i stort sett flyttat in, så det finns lite av varje i kylen, så ni kan väl sova över? Min och Mattes första natt, och då även med nattgäster. Det känns som det skulle vara häftigt!

Anna och Jörgen såg på varandra lite frågande, men det fanns ju en bäddsoffa, så de sa till sist okay. Det tog inte lång stund efter att Matte och Linda stängt sovrumsdörren, innan Linda började locka honom till att älska. Hon sög intensivt på kuken och Matte kunde inte låta bli att stöna, och kved tyst:

- Snart får du satsen rakt ner i halsen. Kan vi inte knulla istället?

Jörgen hörde hur ljudet ändrades, och efter en stund, hördes Linda:

- Älskade kuk, knulla mig långsamt. Jag vill känna dig länge. Viskade hon, men inte tillräckligt tyst, och deras aktiviteter hade fått Anna att bli kåt, och nu kramade hon Jörgens stake, som redan var hård.

- Törs vi verkligen göra något? Det verkar ju väldigt lyhört här? Viskade Jörgen.

- Varför inte? Linda och Matte verkar ju köra för fullt, och det gör mig kåt. Kolla om jag inte är våt redan. Viskade Anna och drog Jörgens hand till sitt nyrakade kön.

- Jag tror du bluffar med mig. Du blir inte våt när du är kåt, för du verkar ju vara våt jämt.

 

Precis då hördes Linda:

- Jävlar vilken miss jag gjort… Jag kommeeer, och skynda dig att spruta! Sedan måste jag på toa! Halvskrek Linda med desperation i rösten.

Det blev tyst inifrån sovrummet, och Jörgen började vrida sig över Anna, för att tränga in i henne. Linda smög, för hon gissade att det älskades även i bäddsoffan i vardagsrummet, så hon öppnade dörren helt ljudlöst, var på väg att snabbt trippa mot toa, givetvis helt naken, när hon av ren nyfikenhet kastar en snabb blick mot soffan och ser Jörgens grova lem just pressa sig in mellan Annas blygdläppar. Hon flämtade till, tillräckligt för att Anna skulle få syn på henne, men sedan gjorde hon några konstiga snabba språng med benen i kors, innan hon kunde smälla ner rumpan på toastolen och bara dra en lättnande suck. Hon spolade inte, för att inte röja att hon var på toa, utan tog så tyst som möjligt skurhinken som stod intill, fyllde med ett par liter vatten och spolade på så sätt.

På vägen tillbaka kunde hon inte låta bli att fascineras av att se hur Jörgens välväxta lem jobbade fram och åter i Anna, som flämtade fram:

- Herregud så jag älskar dig. Din kuk gör underverk i mig, Känner du?.. Nu strax… Guuud så skönt!.. Spruta mig full, jag kommmmeer!

Lindas kåthet steg på nytt av det hon sett, så det var helt oundvikligt att inte trigga Matte till en repris när hon kröp ner hos honom igen.

 

Det blev en intensiv kväll, med mycket älskog. Jörgen var väl den enda som tyckte att det blev lite för pinsamt mycket, eftersom paren hörde varandra, men visst var det härligt, och alltid spännande att älska på en ny plats.

 

Nästa morgon kändes ändå precis så där bra som man kunde förvänta sig, ända tills blixten slog ner och en total katastrof startade. Linda mådde ju bra, men hade en orolig och upprorisk känsla i kroppen.

Anna och Jörgen skulle åka hem, och Anna kände ju fortfarande varma känslor för Matte, så hon sa inte bara”Hej då, vi ses” utan hon kramade honom och gav honom en ordentlig kyss på munnen.

- Hoppsan! Akta så inte Jörgen blir svartis! Skrattade Matte och såg inte just då hur svart Linda blev i ögonen.

När Jörgen och Anna gått ut och Linda hörde hur bildörrarna stängdes, så brakade helvetet lös. Linda skrek helt hysteriskt:

- Vad i helvetet var det där? Du är fortfarande kär i Anna! Hur länge har du vänstrat med henne?

- Nä inte alls! Vi är bara vänner, och jag blev faktiskt överraskad att hon kysste mig! Sa Matte, totalt överraskad.

- Det tror jag inte en sekund på! Jag minns ju när vi förlovade oss. Det var din idé att Anna skulle sätta sig i ditt knä, och jag hos Jörgen. Du fick väl stånd gissar jag?

- Nä, inte en chans. Det var ju bara som en rolig grej! Vi är ju kompisar! Sa Matte, helt förskräckt över Lindas reaktion.

- Jag har sett tillräckligt! Försvinn ur mitt hus! Vi är inte förlovade längre! Du kan dra… NUUU! Skrek hon och pekade på dörren.

- Jag måste ju få med mig kläder, men säger du så, så ska jag dra. Sa Matte, nu med gråten i halsen, och tryckte snabbt ner lite underkläder och ett par T-shirts i en kasse.

- Hoppas du mår bättre imorgon. Grät Matte fram när han gick ut. Han kickade igång moppen och styrde motvilligt mot sina föräldrars hus. Han hann tänka igenom Lindas reaktion flera gånger längs vägen, men fattade absolut ingenting. Han hade ju kramat Anna flera gånger, där dom gjort något gemensamt tidigare, och skulle skiljas, var och en hem till sig. Enda lilla skillnaden var väl kyssen idag.

Väl hemma brast det fullständigt. Han försökte förklara medan han grät så tårarna sprutade:

- Jag vet inte vad som hänt, men Linda slängde ut mig. Vi är inte förlovade längre! Hans mamma försökte få höra mer, men Matte gick till sitt gamla rum, och slängde sig på sängen, som nu var utan sängkläder, utan bara överkastet ovanpå madrassen.

De lät Matte vara själv ett par timmar, och knackade diskret på för att berättade att lunchen var framdukad.

- Jag vill inte ha något. Låt mig bara vara själv. Sa Matte, fortfarande med gråten i halsen. Samma sak hände även när det var middagsdags. Mattes pappa kom på tanken att försöka prata med Linda, men hon hade stängt av mobilen. Frampå kvällen kom mamma med lakan, så Matte klev upp och gick på toa, medan hon bäddade.

- Du måste i alla fall dricka något. Sa mamma Ann-Britt och lämnade både en tillbringare och ett glas med vatten på sängbordet.

Mattes pappa, Magnus, sov inte mycket den natten, och han gissade att det hade inte Matte gjort heller. Någon frukost blev det inte för Mattes del, Men Ann-Britt konstaterade i alla fall att hälften av vattnet i tillbringaren gått åt. Magnus sa:

- Jag och mamma måste ju åka och jobba nu, men du vet ju var vi finns. Det finns matrester i kylen, bara att värma, eller så finns det pizza-bitar i frysen, så ta vad du vill. Sköt om dig! Sa han och fyllde till sist tillbringaren med nytt vatten innan han gick ut.

Matte klev upp en stund senare, gick en sväng till toa, men sedan gjorde han något oväntat: Han tog tillbringaren och vattnade blommorna i sitt rum. Således gick hela dagen, utan att han vare sig åt eller drack, och någon middag åt han inte den här dagen heller. Hans föräldrar var rejält oroliga, men dagen efter förflöt på ungefär samma sätt. Ann-Britt gick in till honom när hon kom från jobbet och försökte prata med honom, men fick väldigt dålig respons. Några sekunder senare upptäckte hon att tillbringaren var full, och blommorna fullständigt simmade i sina krukor. Även fönsterbänken var rejält våt, då det runnit över i vissa krukor.

 

Nu blev hon riktigt rädd, och började ruska i Matte, och visst rörde han på sig men, muttrade bara matt:

- Låt mig vara.

Ann-Britt insåg allvaret och ringde 112, och även där blev det en snabb reaktion. Ambulanspersonalen satte ett dropp, innan de bar ut Matte, för att peppa honom att gå själv, det fanns inte en chans till. Uttorkningen hade gått för långt. Ann-Britt ringde Magnus, som just var på väg till bilen, men han styrde om och körde till akuten istället.

Magnus var på akuten före ambulansen, och fullständigt uppjagad. Han blev dock tillsagd att sätta sig i väntrummet, dit även Ann-Britt kom några minuter senare. Efter en knapp timma kom en läkare och tog föräldrarna till sitt kontor, där han förklarade:

- Mattias är väldigt uttorkad, så han ligger med dropp, och kommer snart att piggna till, men vad har hänt. Har han haft magproblem?

-Nä, han kom hem totalt upprörd, för hans flickvän hade gjort slut. Jag kan säga att dom varit väldigt tajta. Sedan har han inte ätit, och tydligen inte druckit heller, så han tog tydligen det hela väldigt hårt. Sa Magnus.

- Som sagt, han är utom all fara, men ni gjorde ju helt rätt som larmade. Att vara utan vätska kan fort bli allvarligt. Ni kan lugnt åka hem, men vi behåller honom över natten, så får se hur han mår imorgon.

 

Matte hade just börjat vakna till, så pass att han undrade nu vad Linda hittade på. Det var ju inte riktigt hennes stil att bara sätta sig ner och deppa. Sanningen var betydligt värre än så. Sedan Matte åkt så tog det bara några minuter innan hon, fortfarande lika arg, drog iväg till sin mamma, Ylva. Hon hann inte ens upp för trapporna innan ilskan som i ett slag, övergick till gråt. Kanske var det för att det var första gången hon förväntade sig tröst från mamma. Ylva blev rädd, då hon både såg ilska och rädsla i sin dotters ögon, och visste inte hur hon skulle reagera. Hon chansade i alla fall på att en kram nog fungerade, oavsett vad problemet var.

 

De blev stående länge och kramades, så till sist kunde inte Ylva låta bli att fråga:

- Snälla vän, berätta vad som är så hemskt. Vad har hänt?

- Jag har blivit totalt galen! Totalt jävla galen. Kan du vara snäll och slå ihjäl mig! Grät Linda fram, helt okontrollerat.

- Inte en chans! Berätta istället vad som hänt! Sa Ylva, nu totalt förskräckt.

- Efter festen igår… Jörgen och Anna blev kvar och sov över. Det kändes skumt att höra dom knulla, men det gjorde ju jag och Matte också, men vi var ju inte i samma rum, och ändå kände jag mig konstigt irriterad, och det var jag även i morse, när vi åt frukost. Sedan när dom skulle åka, så kramades och kysstes Anna och Matte, så jag blev helt galen. Jag var helt hundra på att dom vänstrade med varandra. Precis allt var åt helvete fel, så jag skällde ut Matte, bad honom dra åt helvete och sa att vår förlovning var slut. Han drog efter en stund, och jag ville bara slå sönder något, men till sist drog jag också, och körde hit. Halvvägs så ångrade jag mig, och var på väg att vända, för att sätta eld på huset, men allt jag tänkte på, skulle ske på sekunden, och det var för långt att köra tillbaka. Nu börjar polletten trilla ner… Fan, jag har bett Matte dra åt helvete! Han kommer aldrig att vilja förlåta mig!

- Såja… Varva ner nu… Du har en riktigt dålig dag, men lägg dig och vila, och när du känner dig lugn, så provar du att ringa honom. Sa Ylva och strök sin dotter över ryggen. Det kändes konstigt, för det var nog första gången som hon på allvar försökt att trösta Linda sedan förskoleåldern.

- Jag fattar inte vad som hänt, men lägg dig och vila en stund, och sedan ringer du Matte. Jag är säker på att ni kan reda ut det här.

Linda gick till sitt gamla rum, men stannade i dörren. Det kändes som att rummet rev upp alldeles för många gamla känslor, så hon var på väg mot ännu ett totalhaveri, men hon lade sig på soffan i vardagsrummet. Hon somnade, men Ylva var ju orolig, och tittade till henne stup i ett, kanske varannan minut. En timma senare så tog Linda upp mobilen för att motvilligt ringa Matte, men hon var rädd för vad han skulle säga, så hon kände sig närmast lättad av att han verkade ha stängt av mobilen.

En stund senare kom Ylva och väckte Linda:

- Jag har ett möte på arbetsförmedlingen som jag måste gå på. Är det okay om jag går ut en stund. Det borde inte ta mer än en timma.

- Mmm, jag klarar mig. Mumlade Linda, och precis när Ylva vänt sig om säger Linda:

- Visst har du några sömntabletter eller nåt sånt?

- Ja, men varför vill du ha det? Du verkar ju sova ändå?

- För att jag behöver! Flera stycken! Röt Linda och satte sig upp.

 

Ylva blev riktigt orolig, det här verkade inte vara hennes Linda.

- Linda, du visade mig förut ett paniknummer du hade i mobilen. Är det inte dags att ringa det nu? Sa Ylva och satte sig intill Linda, trots att hon var rädd att få en redig smäll.

- Tror du han ger mig sömntabletter?

- Nä knappast. Det verkar ju inte vara det som är ditt problem. Du sov ju alldeles nyss. Sa Ylva, men fick inget svar, utan Linda bara satt där med tom blick, och en liten stund senare så lägger hon sig ner och sover igen.

Ylva insåg snabbt att det här var inte normalt, så hon greppar Lindas telefon på bordet, och hittar posten ”Panik panik” i telefonboken, stänger in sig i sovrummet för att inte väcka Linda och ringer. Läkaren var överraskad över att det inte var Linda själv som ringde, men insåg snabbt allvaret, och eftersom Ylva vare sig hade körkort eller bil, så blev det ambulans.

 

På akuten misstänkte man att Linda hade tagit en kraftig överdos av sin medicin mot ADHD, och en medicin till, som hon inte hade diagnos för, men läkaren hade skrivit ut den för att börja testa, då han även anade en bipolär diagnos.

Det blev ingen rolig syn på akuten, då man misstänkte just medicinförgiftning, så det blev att tömma hennes mage. Någon timma senare hade läget stabiliserat sig, och hon flyttades över till psyket, och fick träffa sin läkare Andreas.

Linda sov då hon flyttades, men lite senare så fick hon prata med läkaren.

- Kan du berätta vad som gått så fel. Sa Andreas.

- Jag har gjort precis som du tidigare sagt att jag INTE ska göra, sa Linda.

- Berätta mer. Hur kunde det bli så här? Sa läkaren.

- Jag mådde så otroligt bra, och var så lycklig, så jag var övertygad om att jag blivit frisk från alla diagnoser, så jag slutade med medicinerna, och i morse, när jag insåg att allt går åt helvete, så tog jag alla tabletter som jag skulle ha tagit senaste veckan.

- Precis vad jag gissade, och hur tänkte du då? Jag tror vi pratat om det här, typ tjugo gånger, eller har jag missat något? Sa Andreas och lade en arm runt henne.

- Nä, du har rätt och jag har fel… Jag mår skit, och har bett min finaste vän, Matte att dra åt helvete. Då har man inte så många alternativ kvar. Jag försöker ta livet av mig fattar du väl? Finns inget annat kvar att göra!

- Nu har du fel igen, men jag ska hjälpa dig att komma på fötter igen, även om det tar några dagar. Nu ska du bara vila och fokusera på att börja må bra igen. En sak i taget.

 

Linda blev inlagd på psyket, och Ylva besökte henne stup i ett. Linda försökte faktisk ringa Matte, men hans telefon var bara avstängd. När ytterligare en dag passerat och Ylva var på väg hem från Linda på psyket, hör hon hur någon ropar hennes namn. Det var Anna, som just avslutat sitt praktikjobb på sjukhuset för dagen.

- Han du hälsat på någon? Sa Anna lite överraskad.

- Ja Linda är inlagd på psyket. Dom räddade hennes liv på akuten, men hon blir nog kvar på psyket några dagar till. Sa Ylva.

- Men alltså, vad händer! Sa Anna upprörd. Matte kom in på akuten, nästan medvetslös och döende, för bara en timma sedan. Det verkade lugnt nu, så jag besöker honom imorgon. Jag fattar inte vad som hänt dom! Du såg ju själv på festen, dom var ju så lyckliga tillsammans.

 

Matte började vakna till under natten, när han fått i sig vätska. Det första han säger är till en sköterska är:

- Varför gör ni så här? Jag ville ju dö. Mitt liv är slut.

- Men säg inte så. Du ska ju snart fylla 18. Det är nu som livet börjar. Ta körkort, flytta hemifrån, bli kär osv. Vill du missa allt detta?

- Jag hade redan flyttat, och jag trodde jag var kär för resten av livet, men helt plötsligt, utan att jag fattade, så slängde hon ut mig. Jag fattade ingenting, men mitt liv tog slut.

Sköterskan pratade med läkaren och berättade. Han ruskade på huvudet, och fattade inte heller. Läkaren pratade också med Matte, och ju mer Matte berättade, så började läkaren förstå. Det kunde ju inte finnas två par med en liknande unik historia.

- Vad heter tjejen som du bodde med? Sa Läkaren.

- Linda… Hur så?

- Har du försökt ringa henne efter att ni skildes?

- Nä, hon ville ju inte veta av mig, så jag stängde av telefonen. Den är fortfarande avstängd.

- Ta det bara lugnt, vila och samla krafter. Jag ska prata med en läkarkollega, och kommer tillbaka till dig bara lite senare.

 

Efter att läkaren ringt till Lindas läkare, Andreas, så började hela kaoset klarna.

- När du känner att Mattes medicinska kris är över, så skulle jag gärna vilja ha honom hit. Jag har ju träffat honom flera gånger, när det krisat för Linda tidigare, så jag tror inte han protesterar.

Strax efter var Anna på jobbet igen, och var på väg in till Matte, när läkaren hejdade henne:

- Du kanske inte vet, men hans flickvän är också inlagd, på psyket. Meningen är att även Matte ska flytta dit, för hans vätskebalans är snart okay, men hans psykiska hälsa är ju helt klart ett fall för Andreas. Problemet är att dom båda behöver mer återhämtning, innan dom ses igen, men Linda är nog mest sjuk för att hon insett vad hon gjort mot Matte. Jag vet att du är en vän till dom båda, så han uppskattar nog ditt besök, men inte ett ljud om att Linda också är inlagd. Jag tror Andreas kan få det tufft att hålla isär dom när dom nu hamnar på samma avdelning, och borde vara åtskilda, kanske en dag till.

- Okay, jag fattar, eller jag menar, jag fattar inte ett dugg, men jag hör vad du säger. Sa Anna, uppriktigt förvånad, och gick in till Matte som för tillfället sov. Hon tittade snabbt på droppflaskan och såg att det bara var vätskeersättning, och övervakningsmonitorn visade på en lugn och normal puls, så hon bara satte sig och avvaktade, för att se om han skulle vakna.

Efter bara några minuter så kände hon att det nog borde vara rätt om hon drog stolen närmare sängen, så hon kunde hålla hans hand. Detta gjorde att han vaknade ganska snart, men innan han var helt vaken så kände Anna hur han kramade hennes hand och mumlade:

- Linda, var har du varit?

- God morgon Matte, det är jag, Anna som är här. Jag jobbar här. Hur mår du idag?

- Oj… Jag tror jag drömde om Linda. Min kropp går i bitar om jag aldrig får träffa henne igen. Har du hört något från henne?

- Nej, ingenting. (vilket ju var sant, men nu gällde det att väga varje ord.) Jag hade tänkt fråga dig om du hört något.

- Nä, jag stängde av mobilen när jag åkte hem till morsan och farsan, så ingen har kunnat ringa. Det enda jag hade i huvudet var att dö. Utan Linda är inte mitt liv värt någonting, så jag slutade både äta och dricka. Visst kan man dö av det? Det har jag hört. Sa Matte, som var säker på att Anna hade koll på sånt.

- Jo definitivt, men din mamma räddade dig innan det var för sent. Hon ville ju inte mista sin enda son.

 

Deras samtal avbröts, då läkaren kom in.

- God morgon Mattias, jag ser att du träffat en vän som vill hålla din hand. Det kanske rent av känns bra?

- Jo, men… Hur länge ska jag vara här?

- Inte så länge. Dina värden ser riktigt skapliga ut nu, och jag har fått en utförlig rapport från läkaren som jobbade natt, så tanken är att du ska få byta avdelning. Även om din kropp mår bättre, så mår du ändå inte bra. Gissar jag rätt?

- Jag saknar Linda så jag håller på att flyga i bitar! Hulkade Matte och tårarna började strömma igen.

- Det kan jag gott och väl förstå. Så just därför ska du få träffa läkaren Andreas. Visst har ni setts förr?

- Absolut, världens bästa problemlösare. Jag hittar, så jag kan gå själv. Sa Matte och försökte resa sig, men var på väg att ramla ihop på golvet, så Anna lyckades fånga upp honom, då han inte insett hur svag han fortfarande var.

 

Matte fick lite flytande frukost, och fick sitta i en rullstol, och blev skjutsad bort till psyket, som ju är en låst avdelning, så det var en sköterska, som var väl informerad om problemet med de två på samma avdelning, som släppte in honom.

- Det är flera som mår väldigt dåligt här just ju, så jag vill att du är tyst, när vi går till ditt rum. Det är många som sover. Sa sköterskan lågmält. Det sköterskan egentligen ville, var att gardera sig, så att Linda inte skulle höra hans röst när de passerade hennes rum. Det blev ändå ett fall med millimeterprecision, för sköterskan hade just rullat in Matte, tog ett steg bakåt för att stänga dörren, och då såg hon Ylva, som just kommit för morgonens första besök.

- Det gör inget om du sover lite, så kommer nog Andreas förbi när han är klar med morgonronden. Sa sköterskan efter att hon hjälpt honom upp i sängen. På vägen ut vände hon sig och sa med ett kryptiskt leende:

- Som du ser så har vi inga krukväxter här, så vattnet i tillbringaren är till dig.

- Jag vet… Så här i efterhand så vet jag ju att jag betett mig som en idiot, så jag lovar, jag ska dricka. Sa Matte och insåg att det behövdes bara att byta avdelning, för att hans krafter skulle ta slut igen, så det blev en tupplur.

 

Andreas var samtidigt inne hos Linda, och han såg att hon verkade förvånansvärt pigg igen. Besöket i Mattes rum blev bara en kort koll, för han sov som en stock. Lunchen blev vanlig mat även för Matte, som i och för sig inte fick i sig mer än halva portionen, men det var ändå den första riktiga maten, sedan han i panik lämnat Lindas hus några dagar tidigare. Andreas ville ju verkligen sammanföra ungdomarna igen, men det gällde att förbereda allt, så att inget skulle gå fel igen. Han tog ett extra samtal med Linda.

- Som du förstår så blir du nog snart utskriven härifrån. Om jag då får vara nyfiken, vad blir det första du gör?

- Få tag på Matte. Jag bara måste, måste MÅSTE be honom om ursäkt, och hoppas att han godtar det. Svarade hon utan en enda sekunds betänketid.

- Och din mammas förslag är att du bor hemma hos henne ett tag, så du har hjälpen nära, om något skulle krisa. Jag tycker också att det låter vettigt. Sa Andreas.

- Hennes soffa är både kort och knölig, så den går inte att sova på, och jag vägrar gå in i mitt gamla rum. Jag får panik bara av att titta in. Kan jag inte åka hem, så får morsan sova hos mig ett tag? Föreslog Linda.

Det verkade som en möjlig lösning, men det fanns inte tid till mera snack. En sköterska kom och ville ha akut hjälp av Andreas.

 

Det gällde en 14-årig tjej som gjort ungefär som Linda. Hon tyckte att hon mådde så bra, att hon kunde sluta med sina mediciner. Nu fick hon andra mediciner för att häva det akuta tillståndet, och sedan vila med konstant övervakning. Det såg ut att ordna upp sig även för henne, så på eftermiddagen kom Andreas med ett förslag till Linda:

- Du är ju duktig på att tänka och prata rätt när din medicin fungerar, så jag kan ju inte annat än hålla med dig, när du vill ha samma yrke som jag har. Jag tror du kommer att göra underverk, och nu när du är lugn och balanserad igen, så tänkte jag fråga om du vill ta ett terapisamtal med en tjej, som gjort precis som du, struntat i medicinen. Hon är bara 14, men något säger mig att hon kommer att lyssna på dig. Jag kommer så klart också att vara med, för jag vet att det kan vara svårt ibland att välja rätt ord, så man inte vinklar något på fel sätt. Tänkte att det kan bli som en sporre även för dig. Som en kick rakt in i din karriär.

 

Linda verkade först rädd, men accepterade, för samtidigt så hade hon ju alltid den där önskan att hjälpa folk i kris. Andreas hade pratat med flickans föräldrar, som accepterade, trots att det här ju var en helt ny idé, att släppa in en som bara var några år äldre, men med samma erfarenheter.

 

Samtalet började trevande, men när tjejen förstått att Linda hade gjort precis samma dumhet, så kom dom plötsligt närmare varandra. Tjejen berättade att hon blivit så lycklig över att föräldrarna flyttat till villa, och hon fick ett eget rum i källarvåningen, där hon till stor del kunde sköta sig själv.

- Som jag då, men jag fick ett helt hus. Min mormors gamla hus. Sa Linda och berättade om hur de renoverat, flyttat in och allt var på topp, innan katastrofen slog till.

- Så nu bor din kille själv i huset då? Undrade tjejen.

- Nä, inte vad jag vet. Jag körde ju ut honom, eftersom jag då var helt puckad i skallen. Han stängde av telefonen då, så jag har inte pratat med honom… Herregud vilka kramar jag ska ge honom, om han kan förlåta mig. Men du… Det var ju dig vi skulle prata om. Jag gissar Att Andreas redan sagt det, för han har sagt det flera gånger till mig också, och äntligen har polletten trillat ner för mig: Ta medicinerna precis som han sagt. Annars går det åt helvete! Jag hade ju kunnat dö om inte mamma ringt ambulans.

 

Linda hörde inte att dörren öppnats, och sköterskan rullade in Matte i rullstolen.

- Då är vi två som åkt ambulans. Älskade Linda, får jag komma tillbaka? Jag ville ju inte leva utan dig. Sa Matte och tårarna började strömma på dom båda.

 

Andreas tog med sig ”Lindas patient” tillbaka till hennes rum, där även föräldrarna väntade. Hennes ansikte strålade när hon började berätta:

- Alltså, Andreas har ju fått mig att må bättre igen, men Linda, hon är ju helt jävla otrolig! Hon fattade exakt hur jag mått, och kunde berätta hur jävla farligt det kan bli om man tror att man är fri från alla diagnoser. Hon borde bli läkare!

- Det är precis det hon vill, så det var därför jag ville ge henne den här chansen. Jag tror det blev en jättekick för er båda. Sa Andreas.

- Det kan du lita på, men en sak fattar jag inte. Vad hade hänt med hennes kille?

- Linda gjorde ju precis som du, slutade med mediciner, sedan fick hon frispel, slängde ut killen och försökte ta livet av sig genom att stoppa i sig alla tabletter hon hade. Matte, hennes kille bröt ihop, och tyckte att utan Linda så fanns det inget kvar att leva för, så han slutade både att äta och dricka. Till sist var han så uttorkad att det blev akut ambulans även för honom. Jag kan väl säga att han har gett mig tillstånd att berätta, för annars berättar man ju inte så här om andra patienter, men jag tyckte det kanske skulle fungera som ett avskräckande exempel på hur farligt det kan bli Både Linda och Matte hade tur, att deras mammor upptäckte hur illa det var och ringde ambulans. Annars… Ja, du fattar nog. Det är mindre än en vecka sedan jag hörde Linda prata om att hon ville bli mamma snart. Jag var hemma hos Linda och Matte på fest då.

- På fest? Känner du dom så väl?

- Det har blivit så. Nu måste jag kila och träffa fler patienter, men be dina föräldrar berätta. Framförallt Linda har en story som räcker till en tjock bok.

 

Linda och Ylva åkte till mormors gamla stuga. Det var motvilligt, för Linda ville ju stanna hos Matte, men han skulle bli kvar åtminstone en natt till. Verkligheten blev två nätter, men sedan blev han utskriven på eftermiddagen. Anna skjutsade honom, och väl hemma vid stugan möttes han av en stor skylt på grinden:

”Välkommen hem Matte! I natt ska vi göra barn!” Lite pinsamt tyckte Matte, men det var ju typiskt Lindas spontanitet.

Linda och Ylva hade gjort en fantastisk middag, och sedan var det Ylva som påminde Linda om att berätta om sina planer.

- Jo alltså… Vi har ju pratat om att vi vill ha barn, men att det kanske vore klokt att vänta. Nu funkar ju det här med ”vänta” inte alltid så bra för mig, som du säkert fått lära dig mera om nu, och mamma säger att hon inte har några förhoppningar om att få jobb, så hon ställer gärna upp både med att sköta, och att finnas till hands med råd och stöd. Matte, jag har pratat även med din mamma, och hon säger nästan samma sak, då hon har tänkt gå ner i arbetstid, nu sista åren före pension. Så jag kommer att kunna både vara mamma, och att plugga. Det blir plugga på distans ett tag när bebisen kommer, men jag är säker på att det ska fungera. Jag tror att det är ungefär som Anna säger, att den biologiska klockan tickar så det slår lock för öronen. Vad tror du? Har jag blivit galen? Sa Linda.

- Nja, inte mer galen än vanligt, men är du så övertygad så… Jag kan ju också plugga på distans, och vara pappaledig. Jag förstår att det här är viktigt för dig. Det är det ju för mig också, även om jag hade räknat med att vänta. En fördel med att få barn nu, är ju att när vi är i 40 – 45 årsåldern, så är barnen stora och vi kan leva loppan då, istället för nu. Hade du tänkt på det?

 

Kvällen blev ändå inte som det var tänkt. Ylva sov i vardagsrumssoffan, men det var heller inget problem. För Linda och Matte blev det kyssar och smek när de skulle lägga sig, och väl under täcket så fortsatte deras smekande. Matte hade ett riktigt kraftigt stånd, och Linda ville att han skulle komma in i henne, och leverera en häftig sats, men där tog det stopp.

- Jag har nog inte fått tillbaka alla krafter ännu… Jag fixar inte det här. Viskade Matte och lade sig bredvid Linda igen, eftersom hans stånd inte höll längre än så.

- Förlåt mig älskling, det känns som att jag stressar dig. Jag fattar att du fortfarande behöver återhämtning. För mig är det okay om jag bara får ligga nära dig och kramas, och kyssas.

 

Tack och lov inga större cermonier av detta. Att Matte inte orkade, det var ju naturligt, men visst var det ett nederlag. Hans första nederlag, men förhoppningsvis skulle det bli bättre på bara några dagar. Det var ju ungefär som alla gånger som Matte fått hålla igen, för att Linda hade mens.

Dagen därpå ringde Andreas till Matte, bara för att kolla så allt funkade.

- Jodå på det hela taget bra. En lite oväntad miss bara. Sa Matte, och då ville ju Andreas så klart höra vad som inte fungerat.

 

Andreas blev orolig, och ville att dom båda skulle komma in till stan, för en liten uppföljning, då han kommit på att det fanns fler viktiga saker att diskutera. Lite oväntat, så lämnade han sin hemadress, och dom skulle ses halv sex, så skulle han bjuda på middag.

Andreas kom med en kasse med hämtmat, så det var snabbt dukat, och de satte sig för att äta kinesiskt. En bit in i middagen började Andreas:

- Jag hörde om era planer att bli föräldrar, och det förvånar mig inte ett skvatt. Ni är ju så tajta och fina med varandra, men jag måste påpeka att det är lycka, ungefär som att balansera på slak lina. Visst minns ni vad som hände för mindre än en vecka sedan?

- Jo, men det var ju mitt fel. Jag slutade ta alla mediciner. Sa Linda.

- Sant, men jag hoppas ni båda inser vad som skulle kunna ha hänt. Försöker man ta livet av sig, så är det aldrig självklart att det slutar väl. Linda, du är nog hyfsat återställd redan nu, men Matte, hur ofta tänker du på vad som skulle kunna ha hänt, både med dig och Linda?

- Ehhh… Typ hundra gånger om dagen. Minst… Jag tror det var det som gjorde att jag inte kunde göra Linda lycklig igår kväll.

- Det tror jag också. Visst, du har inte full styrka i kroppen ännu, men det är inte det som är ditt största problem. Linda, minns du vad jag berättade när vi hade en träff, ungefär samtidigt som du träffade Matte. Nä svårt att minnas förstår jag, men nu känns det viktigt att påminna dig. Jag sa: Var noga med skydd, för blir du gravid, så måste du minska drastiskt på dina mediciner, för barnets skull, och som sagt, det har vi ju nyligt sett vad det kan innebära. Sa Andreas lugnt, och avvaktade för att få en reaktion från någon av dem.

- Betyder det att vi aldrig kan skaffa barn? Sa Matte chockad, medan Linda satt bara helt stum och gapade. Hon kände ju igen det han sa.

- Jo, förlåt om jag skrämmer er, men ni måste se allvaret i detta. Ett barn nu, kan bli total katastrof. Linda, dina diagnoser kommer du att bära med dig, men det betyder inte att du inte kan ta hand om ett barn. Tvärtom, jag tror du kommer att bli en underbar mamma, men dina diagnoser är sådant som blommar ut som värst i puberteten och uppväxten, så om bara ett par år så hoppas jag på att få övervaka dig, då vi försiktigt trappar ner dina mediciner. Går det bra, vilket jag både tror och hoppas, så ser jag inga hinder för att du ska klara en graviditet. Du kanske inte mår perfekt då, men sedan kan vi ju öka medicineringen igen när barnet är fött, och förhoppningsvis har vi tagit oss dit utan större problem. Det är mitt förslag, så kom gärna med frågor och synpunkter. Sa Andreas.

 

Ungdomarna blev tysta en stund, men sedan höll de med och insåg att de nog haft alldeles för bråttom i sina planer.

- Ja ursäkta om jag bromsar era planer, men jag hoppas att ni förstår att det är ju framför allt för er skull. Jag vill ju att ni ska vara lyckliga och att det ska gå bra för er. Avslutade Andreas.

Linda och Matte var precis nedanför de tre trappstegen ut från villan, när Andreas säger.

- Vänta lite, jag glömde något viktigt. Har ni tid fem minuter till?

- Jo, vi har ingen brådska sa Matte.

De satte sig i den lilla trädgårdsmöbeln, precis nedanför trappan, även om det inte var väder för att sitta ute precis.

- Jo Linda, jag vet ju hur jobbigt det kan vara för dig med att bara vänta. Med dina diagnoser är det ju inte din favoritgrej, om jag säger så.

- Det kan jag definitivt skriva under på. Vänta två år med att bli gravid, skulle jag gissa att det är som om Matte började längta till pensionen – en evighet bort.

- Precis! Så jag har spånat på en hel del. Ni har ju tex barnrummet hemma, som ska göras i ordning. Planera och hitta på något fint som ni sedan kan hjälpas åt med. Sedan har ni ju vinden, som just nu inte är någonting, som ni snackade om att inreda till två sovrum. Det är ju tur att ni har Jörgen att be om tips, så allt blir rätt från början. Sedan kan ni ju fundera på om ni ska gifta er, det kräver ju också en del planering, och säkert kommer ni själva på andra saker också. När ni så småningom fått en bebis, då har ni nog det ni gör ändå.

- Jo en del grejer har jag tänkt på redan, som det där med vinden, så vi får väl se var vi börjar. Sa Matte.

- Jag vet en sak till, och jag skulle vilja börja med just den, det är hemma hos mamma. Sa Linda och fick ett konstigt ansiktsuttryck.

- Jaha… Det verkar dom du får konstiga känslor. Berätta! Sa Andreas.

- Jo när jag flippade ur, och åkte hem till mamma, så sa hon ”Gå och lägg dig och vila, och kanske ta en tupplur.” När jag då stod på tröskeln till mitt gamla rum så tänkte jag ”Nä fy fan, aldrig att jag går in här en gång till” Det jag kom på nu, är att vi bär ut och slänger varenda pryl därinne, målar och tapetserar, och fixar dit lite läckra secondhand-möbler, så det blir som ett fint gästrum istället. Sa Linda och log med hela ansiktet.

- Ja du ser. Det kommer att finnas sysselsättning så tiden kommer att gå, snabbare än ni anar, och vet du Linda… Det här hade jag inte tänkt säga till dig, men nu gör jag det ändå: Vilken stark och kreativ person du är. Du är verkligen inte normal! Sa Andreas och gjorde en konstpaus för att se hennes reaktion innan han fortsatte: För med dom diagnoser du har, så hade det varit mer troligt att du skulle supa, kanske knarka, göra inbrott och stjäla prylar, kanske rent av misshandla, och i alla fall mobba någon, eller springa på stan och klottra och sabba allt möjligt. Det är inte många ungdomar i din situation som orkar stå emot precis allt destruktivt, utan att bara spåra ur och vara missnöjd. Jag säger inte att alla med ADHD är stökiga, men tyvärr är det rätt vanligt, för dom får inte rätt stöd. Du har ju mest varit ditt eget stöd. Var rädd om ditt liv, eller det menar jag förstås till er båda. Nu är det gruppkram som gäller! Sa Andreas och reste sig med utsträckta armar.

 

Linda och Matte åkte hem till stugan. Den här sammanfattningen av samtalet med Andreas var egentligen en två timmars diskussion, som verkligen fått dem att tänka till, vad gäller allt möjligt.

- Lova att från och med nu så säger du till, så snart du mår konstigt, om du tex tror att något är fel med dina mediciner. Sa Matte.

- Absolut, och skulle det hända, så ring Andreas, istället för att svälta dig till döds. Utan dig vore mitt liv inte värt någonting. Sa Linda, och det blev ett intensivt kramande, precis där de stod hemma i hallen, och det övergick i ett intensivt hånglande.

- Shit, nu jävlar blir jag kåt på riktigt. Vill du ha kuk? Flämtade Matte.

- Självklart. Tror du vi hinner till sovrummet? Flämtade Linda, lika upphetsad.

- Inte en chans. Det blir här. Sa Matte och började hetsigt att klä av Linda. När kläderna låg spridda runt hallen konstaterade Matte:

- Shit, kådisen ligger i sovrummet.

- Sätt dig här då, så ska du få känna på det där som jag aldrig vågat tidigare. Sa Linda och styrde honom till att sätta sig på stolen i hallen. Hon ställde sig på knä och började varsamt suga hans stenhårda stake.

- Du fattar vilken risk du tar nu? Jag har inte sprutat på snart en vecka. Flämtade Matte och kände hur kåtheten fullständigt skenade.

Linda fortsatte med sin varsamma behandling, höll ett varsamt grepp om kuken och växlade mellan att varsamt suga på ollonet, och att bara låta tungspetsen cirkla runt toppen, och i den lilla springan överst.

- Jag anar en bekant, salt smak. Kan du ha något att bjuda mig på strax? Viskade Linda och fortsatte.

- Du kommer att behöva duscha efteråt, jag lovar. Flämtade Matte, som just insett att ju kåtare han blev, desto försiktigare blev Linda i sitt sugande.

Efter mer än tio minuters pina kved Matte: Du gör mig galen. Snart håller jag fast ditt huvud och bara tokjuckar i din mun. Det skulle väl behövas kanske 3 – 4 juck.

- Jag känner ju din smak, så då är det väl kanske dags då. Viskade hon lugnt, greppade staken hårt och juckade med huvudet fram och åter, medan hon sög kraftigt på ollonet.

- Det var fyra juck. Var är sprutet? Flinade hon.

- På väg! Bara millisekunder bort… Nuuuuhhhh. Kved Matte när första stålen sköt iväg med en förödande kraft. Linda hann öppna munnen och fångade allt, svalde och öppnade munnen igen, så det hände samma sak igen. Resterande, mindre kaskader fångade hon också i munnen, svalde och fortsatte att suga kraftigt på ollonet.

- Guuud! Jag har inte mer att spruta, men du får kuken att ändå försöka. Håll i mig om jag svimmar. Viskade Matte helt utmattad.

Linda slutade, men väntade bara några sekunder innan hon sög igen. Reaktionen blev att Matte ryckte till kraftigt, nära att falla av stolen.

- Nu byter vi plats… Jag gissar att du är våt så det droppar. Flämtade Matte, och sjönk nere på den varma fläcken på golvet, där Linda suttit, böjde sig fram och smekte hennes klitoris med tungspetsen. Att Linda uppskattade hans behandling hördes tydligt på hennes gnyende. Han juckade långsamt med tummen i hennes grotta, vilket hon tyckte var udda, men sa inget, för skönt var det ju ändå. Strax fick hon förklaringen, när han varsamt tryckte in sin kladdiga tumme i hennes anus, och när den var på väg in, så styrde han in de andra fyra fingrarna i fittan.

- Guuud! Nu är det fullt… Överallt! Brölade Linda och försökte sära på benen ytterligare lite till. Matte använde samma taktik som Linda nyss demonstrerat, så han rörde bara varsamt fingrarna i hennes båda hål, och gav klittan en liten slick då och då.

- Tortyr! Det här är tortyr! Brölade Linda, som insåg att hon kunde inte prestera mycket till juckande, sittande på en stol, så tortyren fortsatte. Matte konstaterade att kuken stod stenhård igen, men kondomerna låg ju fortfarande i sovrummet, så han fortsatte lika lugnt och metodiskt att behandla hennes kön.

- Om du inte låter mig komma nu så sätter jag mig på dig här på golvet, och bara tokknullar dig. Så här kåt var jag inte ens när vi gjorde det första gången.

Matte insåg att det nog var bäst att avsluta det hela, så han ökade sakta tempot med sina fingrar, och tungspetsen fick jobba lite mer.

- Men nu då! Mera! Brölade Linda och tryckte hans ansikte mot fittan, så nu lät han fingrarna jucka ordentligt, och tungan jobbade som en lärkvinge. Han kände hur hennes båda hål krampade förtvivlat, och hon blev alldeles tyst, som att hon höll andan, för att i nästa ögonblick ge ifrån sig ett utdraget brölande, och han kände hur hennes underliv pulserade och kramade hans fingrar, och det tog en lång stund innan hennes orgasm helt ebbat ut.

- Älskade galning. Krama mig hårt! Viskade Matte och drog ner henne från stolen, så dom satt nu mot varandra och kramades, svettiga och lyckliga.

- Nu är du så där farligt nära igen. Om jag bara lättar på rumpan och drar dig närmare, då är kuken inne i mig… Bara som ett litet ryck, så händer det. Viskade hon och höll kuken demonstrativt riktad mot sin längtande fitta.

- Det är sådana här gånger det är svårt att behärska sig. Jag sitter just och tänker på att du numera har blivit ännu vackrare än då vi först träffades. Jag måste nog passa mig, så det inte kommer någon häftig kille och rövar bort dig. Sa Matte och smekte hennes bröst med små cirklande rörelser.

- Ingen risk. Jag har redan världens finaste kille, och skulle jag någon gång säga något annat, så har jag blivit knäpp igen… Bara att ringa ambulans då. Annars tror jag att du ändå upptäckt något. Den där behån jag fick av din mamma, den börjat bli tajt, och jeansen jag har nu köpte jag strax innan vi träffades, och dom börjar vara trånga att få över rumpan, men ändå har jag dragit in bältet ytterligare ett hål på senare tid. Sa Linda.

- Det stämmer precis. Du håller på att förvandlas från en skitsnygg ung tjej, till en ännu vackrare kvinna. Dessutom är du ju min flickvän, så jag har ju fått högsta vinsten. Synd om dig bara, som har en snorvalp till pojkvän.

- Det där sista hörde jag inte. Jag har en pojkvän som är den mest omtänksamma och mysigaste man kan tänka sig, och dessutom är han en djävul på att knulla, renovera hus, och jag vet inte allt… sa Linda, och fortsatte:

- Ska vi göra en sån där galen kväll? Jag tror vi har en halv chipspåse i skafferiet. Om vi tar den, struntar i att klä oss och så sätter vi oss i vardagsrummet under en filt och ser en film. Vore det en mysig grej? Föreslog Linda.

- Absolut. Jag tar bara svängen förbi sovrummet och hämtar kådis, för det känns som att vi kommer att behöva dom snart.

 

En halvtimma senare sa Matte:

- Vad tycker du om den här filmen? Jag föreslår att vi gör något annat. Sa han och kysste Linda samtidigt som han sträckte sig efter kondomerna.

- Aha, du tänkte så. Log Linda och sträckte in handen under filten, för att konstatera att Mattes stånd var redo för mera kärlek.

Linda vred sig och gled upp i Mattes knä, lyfte på rumpan och gled ner över hans stånd. Sakta började hon jucka med långa tag, medan hon lockade till sig massor med kyssar och njöt av hans händer som masserade hennes svällande bröst smekte henne över röggen och ner till hennes välformade rumpa.

- Hur länge kan jag fortsätta så här sakta, och bara njuta att din sköna kuk, innan den exploderar och försöker spränga gummit?

- Inga löften här. Det är bara så vansinnigt skönt. Hade det inte varit för att du redan sugit i dig en sats i kväll, så hade det nog redan hänt. Jag älskar dig Linda. Har jag sagt det tidigare? Flämtade Matte och nafsade på hennes bröst.

- Jo, jag kan ha hört det, men säkert aldrig mer än hundra gånger om dagen. Jag älskar dig också… Helt sanslöst mycket. Jag tänker ibland på hur torftigt mitt liv var innan jag träffade dig, och hur mycket som hänt sedan dess… Att det bara kan bli sådan skillnad när man är två, och blir kär. Vet du… Att vi aldrig testat den här varianten tidigare. Jag vill sitta här och jucka hela natten. Viskade Linda och vickade samtidigt på rumpan i sidled.

- Jag kommer aldrig att be dig sluta, men jag kan inte lova att kuken fortfarande är hård efter att jag sprutat, och det händer nog rätt snart. Flämtade Matte och smekte hennes runda stjärtklot igen.

- Om jag bara sitter stilla då, och du pillar på klittan. Kommer vi samtidigt då? Log Linda.

- Vi får se… Säg till om du tycker att jag smeker för sakta, eller för fort. Det verkar då finnas smörjmedel så det räcker. Sa han och lät fingrarna först smeka runt kukskaftet, precis där staken spände ut hennes fitta, och med ett kladdigt pekfinger, och lite hjälp av tummen, så masserade han nu hennes hårda klitoris.

- Guuud, det enda jag vet säkert är att du snart får mig att komma. Det pirrar överallt i hela kroppen! Stönade Linda.

- Jag märker det. Jag känner hur du kniper runt petterniklas. Tur att han har regnrock på, för nu spottar han strax.

 

Det tog ändå nästan en minut till, men Mattes utstuderat långsamma sätt att smeka henne kunde bara sluta på ett sätt, så precis som han märkt tidigare, så höll hon andan, hela hennes kropp blev stel som en fiolsträng, och ögonblicket senare så kom den pulserande, mjölkande känslan i hennes underliv, som fungerade perfekt för att mjölka fram hans sats med hundratusentals vilda spermier, som desperat letade efter ett ägg att befrukta. Linda sjönk ihop som en gelehög i Mattes knä, och den där perfekta känslan av lycka och tillfredsställelse infann sig för dom båda.

 

Innan Matte somnade, med Linda i famnen, började han av någon anledning tänka på sina klasskompisar, i första året på gymnasiet. Nu var han 17, och planerade flera inrednings och renoveringsprojekt. Körkortet hägrade så klart, och att få klar sin gamla amazon som stod i pappas garage, men han tänkte även på att bli pappa, att gifta sig osv. Visst var han lite annorlunda mot sina kompisar, som funderade om han aldrig gjorde något roligt, som att festa och supa. Matte fick dem att tystna för några dagar sedan, när han berättade att han tyckte det var roligt att renovera hans och Lindas hus, att planera för att bli pappa, och framförallt, att nästan varje kväll, och ibland även på morgonen, träna på sånt man gör för att bli pappa. Hur många av er gör det varje dag?

- Nä, då måste man nog bo ihop. Annars blir nog morsan och farsan jobbiga och tycker att det blir för mycket. Sa en av kompisarna.

- Jo, mina sa inte så mycket, men vi flyttade ju in i Lindas lägenhet, när hon fick lite större, och nu har vi ju ett eget hus. Det är hennes mormors gamla hus, som vi fick en massa tips av en kompis som är snickare, så det är ju det vi har renoverat nästan helt själva. Sa Matte.

- Jävlar så lyxigt… Eget hus… Är det någon av er som har rika föräldrar? Sa en annan kompis.

- Nä mina är nog som svensson-föräldrar, och Lindas pappa är död, efter att han supit ihjäl sig, och hennes mamma gjorde nästan samma, men nu mår hon fint. Linda räddade henne, men det är därför som hon hatar allt vad alkohol heter, och jag har inga problem att låta bli att supa heller. Linda är ju en hjälte… Visst minns ni om den där rektorn som åkte in i fängelse. Det var hennes förtjänst.

 

Kompisarna häpnade igen, och nu var snacket i full gång, när kompisarna förstod att Linda var precis den Linda som det skrivits spaltkilometer om i tidningen och plötsligt var det ingen som antydde att Matte hade ett tråkigt liv, för att han inte ville supa, så han kände att det fanns en viss avundsjuka, men att upprepa en sådan start på vuxenlivet, det var det ingen som trodde att det var möjligt. Plötsligt kom Linda förbi, glatt tjoande in genom skolans huvudentré.

- Ruskigt så glad du ser ut. Har du vunnit på lotto? Sa Matte och sträckte ut armarna för en kram. Linda sa inget, så han frågade:

- Var har du varit? Borde inte du ha kommit från någon lektion nu?

- Jag har varit ledig en timma. Tadaaa! Hojtade hon och drog upp sitt nytagna körkort ur jackfickan.

- Men grattis! Jag visste ju ingenting! Du har alltså gjort uppkörningen nu?!! sa Matte förvånad.

- Precis! Ingen visste något, utom mamma, som betalade uppkörningen. När kan du få fart på din amazon? Jag vill ut och köra! Kvittrade hon och studsade iväg till nästa lektion.

- Matte, för fan… Hur kunde du träffa henne? Sa en annan av klasskompisarna.

- Oj, den historien är som en hel roman. Eller, det var ju Linda 1.0 jag träffade. Den ni sett är Linda 2.0 Sa Matte och letade fram en gammal bild i telefonen och visade. Detta gjorde så klart kompisarna bara mer förvirrade, och mer nyfikna, men ingen sa något mer om att Matte var tråkig.

- Jag fattar absolut ingenting, men jag är helvetes nyfiken. Om två veckor fyller jag år. Vill du och Linda komma då? Inga presenter, utan ni kan få berätta allt som jag inte fattar nu. Det blir som en häftig present, och om du undrar, så blir den starkaste drickan hallonsaft, morsans hemmagjorda, och den har inte ens jäst. Sa han som bara stått och lyssnat så här långt.

- Tackar! Jag måste ju kolla med Linda, men säger hon okay, så kan ju hon få berätta favoritstoryn om vår kompis Anna och mig, när vi träffades hemma hos mig strax före jag träffade Linda. Det var då som morsan hittade ett par stringtrosor hängande i kökslampan.

 

Ett enormt gapskrattande bröt ut, och nu var det bara festen som alla såg fram emot.

 

Slut.

 

Tja, kan det vara vettigt att sluta här? Livet rullar vidare för alla inblandade. Anna meddelade ungefär vid den här tiden att hon var gravid, och ett och ett halvt år senare så var det Lindas tur. Matte fick en spännande utmaning med Lindas humörsvängningar, men de lyckades rida ut stormen och de fick en välskapt flicka. Livet fortsatte vara händelserikt, så när Anna och Jörgen hälsade på Linda på BB, så berättade Anna att dom hade nästa bebis på gång. Inte optimalt att bli förälder medan man pluggar, så nu bromsade Matte då Linda genast började prata om en bebis till. Således är det är bara att önska alla fantasifigurer lycka till!

7 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#3

Herr_roald

Tack MinPitt, underbart att du åter publicerar, har nog läst allt jag hittat av dig tidigare på hard etc.

14/10 kl. 09:54

#2

D0gge

Kan bara hålla med @Professorgrus. Började läsa dina texter på samma sida under flera års tid. Är lika hängiven av dina texter som Leksands och Hammarby fänsen är hängivna i sina lag.
Mvh. En blåvit-krigare

13/10 kl. 14:11

#1

Professorgrus

Tack för att du har börjat skriva/publicera dina alster igen. Har läst dina noveller sen många år tillbaka. Började läsa dem på en annan sida som har varit nerlagd sedan flera år tillbaks.

Mvh en gammal "Hardare"

4/10 kl. 18:17