Vad som kan hända när kompisen inte kan gå på konserten

”Nu har jag fått nog. Låt oss gå och dricka ett glas vin.” Kvinnan jag sitter bredvid böjer sig fram och viskar i mitt öra. Visst, vi hade småpratar lite före konserten och under pausen, men annars hade vi aldrig setts tidigare. 

Min arbetskollega Anders hade sagt att han inte kunde gå på konserten i kväll. Han har ett abonnemang på konserthuset och undrade om jag ville gå i hans ställe.

”Det är Robert Schuman de ska spela, så det är säkert en fin konsert. Jag sitter bredvid en trevlig kvinna. Vet inte vad hon heter, men vi brukar prata lite,” hade han sagt. Och visst är kvinnan trevlig. Ett glas vin låter ju trevligt. 

Vi reser på oss och smiter ut genom de tunga dörrarna. Tur att vi satt längst ut på raden, behöver inte störa någon annan. När vi kommer ut, ser vi på varandra.

”Vart ska vi gå? Jag vill bara komma härifrån. Schuman var bra, men det här moderna stycket var lite besvärligt,” säger kvinnan.

”Ja, det var nog mer en tonsättning av Dantes Inferno. Det finns en vinbar en liten bit bort på gatan utanför. Hoppas de har något bord,” föreslår jag.

Vi vandrar ut i kvällen. Det är september men fortfarande varmt i luften. Vi går tysta bredvid varandra. Inte en ansträngd tystnad, utan mer en tystnad fylld av förväntan. Förväntan på ett glas vin, förväntan på en trevlig stund. Anders hade verkligen rätt, en trevlig kvinna men han sa ingenting om att de brukade gå ut och ta ett glas vin. Hon är runt 35, skulle jag tro. Snyggt klädd i en längre kjol med en en öppning så benen skymtar i springan. En blå blus och ett fint pärlhalsband. Inga ringar. Håret är kopparbrunt och lockigt, lite burrigt. Hon är något kortare än jag, kanske 170 centimeter, snygg figur, vad jag kan se.

Vi får ett litet, ganska intimt bord. Svårt att inte låta våra knän mötas under bordet. Vi beställer var sitt glas vin, ett vin från Etna på Sicilien. När vi får in vinet ser vi på varandra och skålar. 

”Anders, som har abonnemanget kunde inte komma i kväll, så jag fick ta hans plats. Verkligen trevligt att träffa dig. Han sa att jag skulle sitta bredvid en trevlig kvinna och att ni brukar prata lite,” säger jag.

Hon tittar på mig, lite frågande. Skakar på huvudet. Ett litet leende börjar sprida sig i hennes ögon.

”Oj, lite pinsamt. Det är likadant med mig. Jag fick ta Maries biljett, hon kunde inte gå. Hon sa att jag kommer att sitta bredvid en trevlig man. Och det stämde, tyckte jag, och föreslog ett glas. Så vi är bägge ersättare, bortbytingar. Dråpligt men nu är vi här.”

”Vilket möte! Jag heter Mikael. Riktigt roligt, Anders kommer att skratta när jag berättar.”

”Ja. Det kommer Marie också att göra. Jag heter Sophie. Hon kommer att bli riktigt överraskad och lite svartsjuk, när jag berättar att vi dessutom gick ut efteråt. Det har hon aldrig vågat föreslå. Normalt inte jag heller, men ville retas lite med henne och locka ut den man hon tyckte var så trevlig.”

”Så blev det galet. Har jag gjort dig besviken? Personligen tycker jag det var fantastiskt att du frågade, hade aldrig vågat.”

”Galet, ja kanske. Men samtidigt galet kul. Om det inte var för att göra en kul grej av det, hade inte jag heller vågat. Men vågat är vågat, nu sitter vi här.”

”Och jättekul, tycker jag. Inte varje dag jag får en invit av en vacker kvinna, ska du veta.”

”Inte varje dag jag gör det heller. Men jag är glad jag gjorde det, även om det blev fel. Men det är väl som att köra fel, köra vilse, du får se något du inte annars hade fått se.”

”Absolut, jag är glad att du körde vilse. Vill du ha ett glas vin till?”

”Försöker du få mig berusad? Vad skulle du göra i så fall?”

”Jag skulle leda dig hem, se till att du kommer hem ordentligt. Be om ditt telefonnummer och sedan ringa dagen därpå för att höra att allt är väl.”

”I så fall: ja tack!”

Jag beställer två glas till. Vi pratar om en massa saker. Hela tiden gnuggas våra knän mot varandra under bordet. Till slut särar Sophie lite på benen, så vi kan saxa knäna. Det blir ytterligare en omgång.

”Oj, nu börjar det snurra i huvudet. Bäst du får mitt telefonnummer. Leder du mig hem sedan?”

”Absolut. Ge mig din telefon, så skriver jag in mitt nummer”.

Jag får hennes telefon, ber henne öppna den och skriver sedan in mitt nummer och ringer upp mig själv. 

”Nu har du mitt nummer och jag ditt. Jag kommer att ringa dig i morgon. Men låt oss gå nu. Var bor du?”

”Jag bor bara tio minuters promenad bort härifrån. Ta mig under armen och led mig så jag inte ramlar.”

Vi går sakta genom staden, hon visar vägen. Väl framme i porten tar jag hennes händer. Håller i dem och ser på henne. Vi står med ansiktena mot varandra.

”Tack för en underbar kväll. Jag har inte haft så trevligt på mycket länge. Får jag en kram?”

”Mmm, detsamma. Kram? Absolut.”

Hon kryper in i famnen på mig, ger mig en riktigt nära kram, med hela kroppen. När vi bryter kramen får jag en snabb puss på munnen.

”En liten puss, så du kommer ihåg mig. Jag har flera på lager…”

Så går hon in i porten. Jag vandrar hem i natten. Tänker på vilken fantastisk kvinna jag träffat.

Dagen efter ringer jag henne runt klockan tio. Hon svarar lite andfått.

”Hej. Du jag kan inte prata just nu. Kan jag ringa dig om en timme?” Jag svar att det blir utmärkt.

När hon ringer låter hon mer sansad.

”Ursäkta, jag var på språng mellan två möten, kunde inte prata. Fullt med folk runt om. Hur är det med dig?

”Det var precis det jag skulle fråga dig. Med mig är det bra. Jag hade fantastiska drömmar i natt. Tack för i går,” säger jag.

”Vad drömde du då? Om mig? Nej, kanske bäst att inte berätta, kanske blir för mycket information.” Säger hon lite skämtsamt. Och visst, det hade blivit lite väl mycket om jag verkligen berättade vad jag drömde, och inte bara drömde.

”Det var fantastiskt i går, har inte haft så trevligt på mycket länge. Tänkte bjuda ut dig på en riktig dejt. Hur har du det på fredag?”

”Vore fantastiskt. Ja, absolut, tack,” svarar hon.

Vi kommer överens om att jag hämtar henne klockan sex på fredag, så bokar jag ett bord någonstans. Resten av dagen går jag omkring på små moln, känns det som. Jag bokar ett bord till halv sju på en trevlig liten intim restaurang, som dessutom har god mat.

På fredagen kommer jag till hennes hus. När hon öppnar får jag återigen en sådan där varm, nästan intim, kram. Hon ser på mig med ett stort leende. Vi får vårt bord på restaurangen. Vi sätter oss, tittar på menyn. Redan efter bara en kort titt på menyn börjar vi prata, som om vi känt varandra sedan länge. 

”Jag drömde om dig i natt. En fin dröm,” säger Sophie. 

”Berätta, jag har ju drömt om dig också. Vaknade helt, ja hur ska jag säga, upprymd? Sedan hade jag svårt att somna om.”

”Upprymd? Bra ord, så var det för mig med. Var helt varm i hela kroppen. En skön känsla. Hur brukar du sova?”

”Jag har just ingenting på mig, jo täcke, förstås.” Mer hinner vi inte säga förrän kyparen kommer och frågar vad vi vill beställa.

”Oj, ja just det. Mmm, ska vi börja med ett glas bubbel medan vi bestämmer oss,” föreslår jag. Sophie nickar att det blir bra.

”Oh, tänkte mer på om du brukar sova djupt. Men, oj, ja jag har ju inte heller mycket på mig när jag sover. Skönast så. Och bekvämt.”

”Bekvämt, absolut, speciellt med den dröm jag hade.”

”Lite mycket information,” skrattar hon. ”Men, ja, precis.”

Glasen med bubblet kommer in och vi skålar. Båda med stora leenden. Sedan ser vi på menyerna. Bägge väljer vi torskrygg. Jag hittar ett vitt vin, som verkar gå bra till. 

”Är det okey med vin till. I så fall tycker jag den här Chablis är bra.”

”Älskar Chablis. Blir helt perfekt.”

Vi fortsätter prata, lämnar det intima och pratar om filmer vi sett, sedan vad vi läser. Vi har samma smak vad det gäller filmer. Böckerna skiljer sig lite. Vi är förvånansvärt lika. Sophie gillar att läsa om olika relationer medan jag är mer för spänning. Sedan kommer vi in på just relationer. 

”Jag hade en pojkvän när jag var i övre tonåren. Vi var enormt kära i varandra. Vi gjorde ingenting utan varandra. Höll ihop jämnt. När jag var tjugo försvann han helt plötsligt. Helt utan att lämna några spår efter sig. Bara tomt. Ingen telefon, ingen på adressen där hon bodde, nada, ingenting. Jag hämtade mig inte på mycket länge. Det var ett stort svek. Det är först på de senaste åren jag hämtat mig. Sedan har jag haft några korta förhållanden, men inget som satt några djupare spår.”

”Vad jobbigt. Jag kan förstå att det blev en chock, en sorgprocess du gick igenom. Du har ingen aning om vad som hände?” 

”Nej, fortfarande ingenting. Efter det har jag försökt bryta med allt gammalt, flyttar flera gånger. Bytte även efternamn, till min mammas gamla släktnamn. Något som hon velat att jag skulle göra ända sedan mina föräldrar skilde sig. Men nog om mig. Berätta om dig.”

Jag berättar att jag är skild sedan tre år, men att vi fortfarande har en god relation, speciellt med tanke på barnen. Sedan skilsmässan har jag bara haft tillfälliga förbindelser, sällan varat mer än en månad. 

”Men du, jag har en idé. Ska vi försöka få till något med Anders och, vad var det din väninna heter? Kanske att vi bokar in oss på nästa konsert, sedan drar jag med mig Anders och du din väninna till vinbaren. Så, helt plötsligt, får de träffas. Jag har inte berättat för Anders om att vi träffades,” föreslår jag.

”Kul idé, jag har inte heller berättat om att vi träffades. Ska bli roligt att se hur Marie reagerar, när hon ser din kompis Anders.” Sophie tar upp din telefon, loggar in på Konserthuset och bokar två biljetter. ”Nu gäller det bara att de verkligen går på konserten. Jag berättar för Marie att det var så fint att jag bokade nästa konsert och att jag vill bjuda henne på ett glas vin efteråt. Fungerar det för dig också?”

”Jättebra. Och då får jag ju träffa dig också. Är det nu på onsdag?”

”Precis, kl sju. Vi sitter bredvid varandra, men får gå dit var och en för sig eller med vår kompis.”

Det känns helt fantastiskt, vi kan prata och skoja medan vi äter. Vi har även nästa träff inplanerad. Det känns helt fantastiskt. 

”Vad gör du i morgon? Har du lust att hitta på något,” frågar jag mot slutet av måltiden.

”Hade varit underbart, men åker hem till min mamma i morgon och är inte åter förrän söndag kväll.  Men vi ses ju på onsdag.”

Vi betalar och vandrar ut. Håller varandra i handen, när vi går tillbaka. I porten får jag en ny varm krav och en mer intim, djup kyss. Våra munnar suger fast i varandra, tungorna spelar. Om det inte var sen kväll hade säkert en kör av småfåglar stämt in. Livet känns så fantastiskt. 

”Tack för en fantastisk kväll. Jag kommer att drömma ännu mer om dig nu. Vill lära känna dig mer, träffa dig mer. Och kan knappt vänta till på onsdag,” säger jag.

”Tack, detsamma. Makalös kväll, har inte haft så trevligt på mycket länge. Blir varm i hela kroppen. Drömma? Ja, det gör jag med, på flera sätt. Vill verkligen fortsätta träffa dig, det känns så rätt.”

Vi kysser varandra igen. Sedan står jag ensam på gatan utanför hennes port, som just slagit igen.

På måndagen pratar jag med Anders. Han tycker det är roligt att jag uppskattade konserten och vill gå igen. 

”Som tack, vill jag bjuda dig på ett glas vin efteråt. Hoppas du kan,” säger jag.

”Oh ja. Trevligt, tack gärna.”

Vi går till konserten tillsammans. Han letar upp sin plats och jag min. Där sitter redan Sophie. Hon ser ännu vackrare ut idag. Jag är förälskad, det måste jag erkänna.

”Hej, du ser fantastisk ut. Jag blir så glad när jag ser dig, kroppen liksom pirrar,” säger jag.

”Mmm, detsamma. Vet du, jag drömde om dig i natt. Det var nog den skönaste dröm jag haft. Du kysste mig, som ingen annan, och… ja det tar vi senare. Men du var helt fantastisk.”

”Oj, det inte bara pirrar,” säger jag. Sophie ser på mig, sedan ser hon ner på mina byxor.

”Oh, jag tror verkligen du gillar att se mig,” säger hon och ler stort. Det här börjar ju helt fantastiskt. 

Dirigenten kommer in, alla applåderar och sedan börjar konserten. Brahms fjärde symfoni. Vi håller varandra i handen under konserten. Ibland är händerna i hennes knä, sköte, och jag kan känna värmen som strålar upp. Ibland är de i mitt knä. Då passar hon på att föra sin hand över min bula, som bara blir större. 

När konserten är slut går vi ut. Sophie hittar Marie och jag ser att de går i väg. Anders var på toaletten. Vi går också mot vinbaren. Under promenaden pratar vi om konserten. När vi kommer in på vinbaren sitter redan Sophie och Marie där. De ser oss och Sophie fullständigt rusar upp. Hela ansiktet är ett uttryck av fasa och sedan glädje och, ja jag vet inte. Hela hon översköljs av känslor och överraskning.

”Malcolm,” utropar hon. ”Är det verkligen du. Vad är det här? Var i helvete tog du vägen och vad gör du här?”

”Åh, är det verkligen du Sophie? Märkligt. Har försökt söka dig, men… Gud, vad glad jag blir. Min älskade!”

”Åh, min käre Malcolm, det är du. Som jag längtat, sörjt och längtat igen. Vart tog du vägen?  Vad hände. Och vad gör du här?”

Under hela detta utbrott har jag och även Marie bara stått och stirrat. Marie känner ju igen sin stolsgranne, men förstår ingenting. Anders, vad jag förstår, måste vara hennes ungdoms kärlek, han som bara försvann och som hon hade svårt att komma över. Fortfarande har känslor för? Jag känner mig totalt förvirrad. Här satt jag nyss och flirtade, nästan hånglande med den kvinna jag drömt om och så rasar allt på mindre än en sekund.

”Min mamma var utsatt för hot, och jag blev det också. Vi var tvungna att rymma, fick inte prata med någon. Vi bytte namn och åkte till några avlägsna släktingar i England. Bodde i en liten håla som heter Littlehampton. Jag fick börja på universitetet i Reading. Min mamma gick bort för fem år sedan och jag kunde komma tillbaka, nu med ny identitet,” berättar Anders alias Malcolm. 

”Oj, men du kunde väl sagt något, meddelat dig på något sätt?”

”Nej, dels fick jag inte, var för farligt. Och dels hade det kunna bli farligt för dig. Jag är så ledsen för det hela, har saknat dig så. Tror jag har älskat dig hela tiden. Så glad nu att ha fått återse dig. Ohh, älskling,” säger han och ger henne en kram. 

Sophie, kramar honom också, de ser så förälskade ut. Hon bryter omfamningen, ser på honom. Ler mot honom, ruskar lite på huvudet.

”Mmm, måste pudra näsan,” säger hon och försvinner iväg mot toaletterna.

”Men, men. Hur kommer det här sig? Ni två har ju träffats, när jag inte kunde gå på förra konserten. Och nu är vi här. Förstår inte riktigt. Vad har hänt?” stammar Anders och ser konfunderad ut. 

”Ja, jag har känt Sophie under många år, har bara hört talas om dig. Hon var helt uppbragt under lång tid, otröstlig. Ville inte träffa någon, stängde mer eller mindre in sig. Och sedan är det dig jag suttit bredvid, pratat med, under konserterna. Din kompis, vad heter han?” säger Marie.

”Mikael”, fyller jag i.

”Ja, Mikael har jag aldrig sett tidigare. Jag var inte heller på förra konserten, Sophie fick min biljett.”

”Så du och Sophie träffades förra veckan, satt bredvid varandra. Och nu ville ni skoja med oss,” säger Anders. 

”Precis, vi gick och drack ett glas vin här efteråt, pratade och, ja, flirtade. Det ena ledde till det andra och vi tyckte det kunde vara roligt att sammanföra er. Men nu verkar det bli att du och Sophie hittar tillbaka.”

”Ja, och är jag lycklig för det. Du ska ha stort tack, även om du inte visste om det. Men samtidigt har jag nog förstört någonting. Ledsen för det. Men kan inte hjälpa det. Hoppas du ursäktar,” säger Anders. Marie står bara och tittar, vet inte vad hon ska tycka. Hon ler lite snett mot mig, förstår att jag blivit satt på sidan. Vi ser på varandra. Sätter oss ner och dricker lite på vinet som kommit in under tiden. 

Efter en stund kommer Sophie in. Hon ser samlad, nästan sammanbiten ut. Hon ser rakt på mig. Håller fram en hand. Hon har något i den. Ser ut som något svart. Ger mig det hon har. Jag ser på vad det är. Ett par trosor? Jag tar dem, vet inte vad jag gör, tar upp dem till mitt ansikte och drar in doften. Doften av kvinna, av Sophie.

”Nu har jag fått nog”, säger hon. Precis samma ord som hon sa vid konserten förra veckan. ”Kom vi går, jag vill ha dig.” Och utan några fler ord vänder hon på klacken och går mot utgången. Jag ser på hennes rygg och rusar efter henne, ut i natten.