Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • NYHET
  • Lek och busa via mobilen
  • NYHET för tjejer
  • Träna och Njut
  • Skön BONUS för bubblans läsare

11/12, 2017 kl. 10:37, av LX

Nattvinge

Del 1 av 4 i serien Blodtörst

En del blod här. Vampyrnovell, mycket klyschor förstås. :) Suger den?

Någonstans i Närkes landskap, herrens år 1815.

"Vad tror ni har inträffat här själv, min gode Överste?", motfrågade kyrkoherden allvarligt genom sina buskiga mörkblonda ögonbryn. Den tilltagande vinden fick prästens vita krage att fladdra ystert om den tillika så gode Albin DeLacroix lite fettvalkande hakor. Överste Swärdh, vilken också stod här kvardröjt undrande, vred nacken men tittade knappt på sin kollega. Han kände också hur vinden blev alltmer obehagligt kylig. På något sätt pressade den sig nu mot båda deras uniformerade ryggar. Swärdhs buteljgröna guldbroderade uniform och DeLacroix mattsvarta kyrkoherdedräkt.

De behövde inte säga det öppet, men båda kände det som om själva platsen, denna grusgång de stod på framför den gamla slottsbyggnaden sade åt dom att snarast lämna godsets områden. Överste Swärdh, drog in luft i sina lungor.

"Brand förstås!", yttrade han besvärat med sin typiskt militära överdrivet hårda och högljudda kavalleriöverste stämma. Kyrkoherden såg bekymrat på hur den uniformerade mannen, med dessa ord, gjorde helt om efter en kort stirrande nick till avsked och hastigt promenerade mot sin väntande droska med långa rytmiska marschsteg.

Irriterade hårda steg. Steg som fick gruset att fräsa om de silversporrförsedda stövelklackarna. Swärdh stängde droskans dörr med en ljudlig hård smäll och ekipaget satte genast iväg efter att den huttrande kusken snärtat till i luften med sin piska över hästarna. Kusken hade inte inväntat överstens kommando. Inte heller draghästarna tycktes ha inväntat kuskens signal. Eftersom dessa travade iväg med till synes en sådan stor iver att lämna denna plats, att det nästan omedelbart urartade i en gnäggande gallopp härifrån...

Men Albin DeLacroix var en människokännare och hade inte missat den fruktan han hade sett i överstens blick när den svept över de förkolnade ruinerna av Greve Nattvinges slott. Han kände den själv förstås och drabbades av en isande olust nu när han stod ensam kvar framför den. Han tog ut sitt krucifix medan vinden hårdnande och fick de flygande tunna håren på hans för den större delen kala hjässa att piska vilt över en alltmer bekymrad panna.

Prästen började naturligtvis att be. Men, huttrande. Det blev så kallt. DeLacroix skämdes över att han en kort stund därefter slutade be. Han sänkte istället blicken mot marken. Skamset undan från de fränt av aska och rök ännu luktande ruinerna. Sedan lämnade han också Greve Nattvinges nedbrända gods, för att aldrig mer återvända. Det svor han tyst att han aldrig skulle göra. Om och om igen.

***
Tiveden år 2015

Sara greppade de tunga handtagen på sin vandringsryggsäck och försökte lyfta dom från sina värkande axlar. Hon stannade och blåste upp kinderna med luft, himlandes med ögonen.

"Vi stannar en stund okej?, måste kissa.", hennes två vandringskamrater Ulla och Carmen vände sig och flinade brett mot henne där hon stod på stigen mellan alla granarna. De var tre ganska svettiga studentskor alla i åldern 20-23 och delade sedan två terminer tillbaka en lägenhet i Uppsala tillsammans. Fnissandet avbröts av att någon slog ihjäl en mygga mot axeln.

"Fa-an!", rynkade Carmen sin panna och tittade upp mot svärmen av insekter.

"Jävla blodsugare, det sa du inget om?", retade Ulla henne. Men, det hade egentligen varit Carmens idé att ge sig ut på långvandring i skogarna i södra Närke. Tiveden, denna djupa vildmark, denna vackra ensamma nordiska ödemark. Det hade låtit romantiskt när dom bestämde sig för att resa hit och vandra i några dagar. Trötta på sina ex som de alla var hade stugan på bilderna i broschyren sett så mysig ut. Carmen försökte föreställa sig återigen hur de hade kunnat kura ihopa sig i soffan alla tre framför brasan, hon själv i mitten och kanske hade de så sakteliga kunnat börja hångla. Hon viftade en surrande mygga från ansiktet.

"Vi hade kunnat ligga på playan nu.", Sara stämde in i detta men log ändå genom sitt svettiga ansikte. Det var en varm dag i augusti, veckorna innan nästa termin på Universitetet skulle börja. Carmen suckade.

"Ja, men vi är snart framme vid sjön och stugan, håll ut lite till okej?", hon krängde av sig ryggsäcken och lät den landa på stigen med en duns. Sara nickade menande men log nästan så att hon skrattade. Hon viftade bort fler mygg med handen och Carmen följde med som sällskap in bland snåren där de kunde lätta sig.

"Vänta, vad är det där?", de satt båda på huk och försökte hålla balansen och vifta mygg samtidigt när Carmen pekade in bland träden.

"Ett herrgård, nåt gammalt slott. Jag vet inte jag ser bara taket.", Sara tittade fascinerat. De ropade på Ulla. Hon dök upp och ställde sig för att titta mot en fyrkantig form, ett grönärgat gammalt koppartak som skymtade mellan granarnas trädkronor.
Hon tittade på kartan och gjorde en undrande min.
"Nej, här ska bara finnas myggträsk, vad jag vet.", plötsligt utstötte hon ett klagande läte.
 
"Va-faan, är jag vilse?"
"Du menar vi, är vilse.", sade Carmen och drog upp sina shorts och små vita string till höfterna.
De ställde sig för att vrida och vända på kartan en stund.
"Det är därför vi inte sett skyltar på ett tag. Vi får nog gå tillbaka samma väg."
"Nej, vi går till byggnaden istället. Det är närmare och så frågar vi om vägen." Sade Sara och vägde sin tunga ryggsäck lite moloket i handen. Egentligen hoppades hon på skjuts. Kanske ringa en taxi. Men hon ville inte säga det öppet än.

Sagt och gjort. De tre unga damerna lämnade stigen och tog riktning mot detta gamla hustak som hägrade framför dom. Ulla Swärd, hade alltid trott sig vara en god kartläsare. Hon hade tränat orientering i mellanstadiet och klandrade sig själv för att ha tagit fel stig. Ulla var en ganska lång kvinna, med blå kloka ögon. Hon var en brunett med vågigt hår till axlarna, nu samlat i en cyanfärgad sjal. Hon bar ett par nya vandrarshorts för damer, av kvalitetsmärke, rejäla kängor och en modell större ryggsäck som tillhört hennes syster vilken ofta fjällvandrade och alltid rekommenderat henne att prova. Ulla var lite av ett fitnessfreak och var därför smidig och vältränad. Men hon var inte muskulös på ett överdrivet sätt. Inte alls maskulin, hon hade en stor men sexig rumpa, fasta långa ben och hon hade rejäla bröst också. Fina rundare dkupor som stramade i den lilla mörkgröna flanellskjortan vars underdel var knuten ovanför naveln.

Carmen DeLacroix född i Spanien hade den typiskt iberiska lite läspande brytningen. Bruna stora nästan svarta ögon och långa täta ögonfransar som fladdrade till ibland energiskt medan hon livligt småpratade. Hon var normalt en lugn sansad tjej, ibland lite trött till humöret men oftast glad och väldigt romantisk av sig. Carmen hade en timglasformad, kurvig kropp. Mörka lockar vällde ner över axlarna ända ner till korsryggen bakom henne och rumpan var som det heter 'saftig'. Hennes solbrända olivfärgade hud glänste när solen glimtade ner mellan träden. Läpparna var fylliga och log mycket. Brösten dallrade lätt bh-lösa i en storlek B medan hon gick, och vårtorna skymtade lite genom tyget till det tunna svarta linnet hon bar. Hon var klädd i små, små jeanshorts och någon form av ganska dåliga gummistövlar, vilka hade orsakat skavsår under hela dagens fotvandring genom skogen.

Sara, var en docksöt, blond och kortklippt nästan snaggad tjej med stora blå ögon. Hon hade en lätt tajt, kropp med en spänstig hjärtformad rumpa och hade bara en röd liten bikini och gympaskor. Brösten låg välförpackade i bikinitoppen och var ett par välformade C-kupor. Myggen bet, men hon var helt enkelt än så länge för lat och för svettig för att gräva fram sina tröjor som låg längst ner, underst i ryggsäcken. Men mest, var det för att hon ville ge sin solbränna en sista chans till innan det var dags att åka hem till studierna. De hade alla trott att det myggmedel de införskaffat på vägen hit skulle hjälpa. Men hittills hade det visat sig vara en ganska värdelös produkt eller så var myggsvärmarna här i södra Närke extra aggressiva av sig.

***

Tjejerna skuggade sina ögon och tittade upp på byggnaden. Det var en typisk herrgårdsliknande byggnad, målad i mörka röda färger med svarta knutar. Den gamla stentrappan kröntes av järnstaket som löpte utmed sidorna och de var konstfullt smidda i formen av spindelnät. De flesta fönster var förbommade med gamla träluckor och om inte så kunde man kunde skymta tunga gardiner bakom de dammiga glasrutorna. De stod på en välkrattad grusgång. Men det fanns ingen anslutande väg eller stig till denna. Bara en ganska kort omkringliggande gräsmatta som sedan abrubt gick över i den för trakten typiska mörka granskogen. En staty krönte en gammal fontän av mindre storlek som tycktes vara nästan tom på vatten. Småfåglar pep kring den och tycktes bada här, men de flydde när Sara, Ulla och Carmen trampade fram genom gruset över gången.

"Vilken tyst och trist plats att bygga ett sånt fint hus på.", sade Sara och tittade upp på en skylt ovanför de höga stora svarta ekportarna. Det stod 'Anno 1815' skrivet i rostade romerska järnsiffror.
Carmen tittade på statyn, som var skulpterad i en grå sten och hade en liten kopparpipa i pekfingret på handen som den pekade med mot himlen, för att spruta vatten med antagligen, om fontänen hade fungerat. Statyn var formad som en ung kvinna med huvudet böjt i sorg, naken men omsvept av en mantel över axlarna vilken nådde ända ner till hennes anklar.

"Verkligen!", sade Ulla och kisade för att läsa den gamla inskriptionen på stentrappan.
"Sangue Vitae Veritas", var inhugget i stenen tillsammans med omgärdande slingrande törnen och en fågel med vingarna utbredda. Eller var det en fladdermus?

Carmen ryckte på axlarna, "Latin inte spanska, men det låter ändå fel på nåt sätt. 'Blod är liv'?", hon log.
"Nåja, vi knackar väl på.", Ulla gick upp för trappan och drog i handtaget till dörrknackaren. En bastant och tung sak av bly formad som ansiktet till en behornad demon eller djävul.

"Bam...Bam...BAM!", det tycktes eka och Ulla vände sig och log brett.
Det blåste upp lite. Carmen huttrade till och Sara tyckte att det kallnade lite om benen.
Ulla knackade en gång till och utstötte ett litet förvånat läte när dörren gled upp nästan ljudlöst.
Det fanns inte en enda synlig möbel därinne, bara ett shackrutigtmönstrat marmorgolv framför en stor trappa.

"Du-u, det verkar övergivet!", sade Ulla och kikade in storögt.
"Fan också, jag hoppades kunna ladda min mobil.", muttrade Sara och korsade armarna under brösten i en vag förhoppning att sluta huttra.
"Det är skitkallt, kan vi gå in. Det är säkert nåt gammalt helgöppet museum bara, men dom kanske har en laddare?", sade Carmen och stampade fruset.
"Ja, solen gick i moln. Det skadar väl inte.", Ulla hörde hur det blåste och tittade snabbt mot en plötsligt blygrå himmel, så hon höll med och de gick alla in.

Dörren stängdes med en knall som fick dammet på golvet att virvla upp. Det blev plötsligt ganska mörkt härinne eftersom fönstrena var, inte bara täckta av gardiner och luckor, utan dessutom förbommade med plank och spik från insidan.

"Nej, det måste vara övergivet ju!", Ulla såg sig om besviket.
Men Sara pekade på en silverkandelaber som stod på ett av den breda trappans lägre trappsteg.
"Nej, stearinljusen har varit tända och verkar ha brunnit nyligen.", hon plockade upp en tändsticksask som låg precis bredvid och tände det till hälften uppbrunna vaxljuset. Sedan höjde hon den välputsade ganska tunga kandelabern i handen och lyste omkring.

"AHH!", Sara skrek till gällt så att hon nästan tappade hela ljusstaken. En stor hund, kanske någon blandras av schäfer men isåfall större och mer sandgrå i pälsen, stod plötsligt ovanför dom i trappan. Den såg mörkt avvaktande ner på dem och reste ragg men morrade inte ännu. Stearinljuset fick dess ögon att reflektera ljuset kusligt.
"Oh my god!, ropade Carmen och slängde sig på portarna. Men dom tycktes ha gått i baklås.

"Fuck!", Ulla hjälpte henne, men dom fick inte upp de massivt tunga gamla dörrarna. De kunde höra hunden börja morra dovt och den tog två steg mot trappavsatsen. Sedan hördes ett växande rytande och den kastade sig nu plötsligt ner för trapporna.
"Akta...!", skrek Sara och började springa iväg mot en av dörrarna till vänster, tätt följd av Carmen. Ulla, ja hon råkade springa åt höger. Hon kunde höra hundens grova morrande bakom sig och nästan känna dess ursinne flåsa henne i anklarna. Men Ulla hann stänga dörren om sig. Hon tryckte sig mot den panikartat. Hundens klor rev frenetiskt över träytan på andra sidan samtidigt. Ulla var glad att hon kom undan men också skräckslagen över att vara här ensam. Hon kände sig så dum som hade sprungit till höger och inte tillsammans med dom andra att hon nästan dunkade pannan i dörren.

Men hon vände sig nu sakta om i dunklet hon befann sig i. En brasa tändes tydligen i en kamin här inne i ett långsmalt genomgångsrum som successivt nu blev ljusare av ett varmt sken. En vacker gammal vit kakelugn prydde dess ena hörna. Framför denna stod en enorm tung fåtölj, klädd i djupröd sammet. Från denna fåtölj stack ett byxklätt mansben fram lite nonchalant dinglandes över ett knä. En hand fördes fram mot den växande brasan som egentligen mest lyste upp denna hörnan av rummet. Handen var maskulin och kraftfull, något hårig men ändå inte grov till formen. Två fingrar pryddes av gnistrande guldringar. Men de var inte vigselringar.

"Besök?", hördes då en djup och sällsamt melodiskt vacker röst kommandes från bakom fåtöljens rygg.
"Det hade man inte förväntat sig. Dambesök dessutom. En ung dam. Väldoftande. Jag slår vad om att du är väldigt vacker, trots att du är lite av en inbrottstjuv eller hur?", litet skratt.
"Men, det är något mer med doften.", Ulla kunde höra hur mannen drog in luft djupt genom näsborrarna.

"Något, igenkänningsbart...hmmm?", handens fingrar trummade på fåtöljens armstöd lekfullt,  eller fundersamt kanske. Men Ulla kunde inte än så länge se mer av den här mannen än hans underarm, hans ena byxben och dess fot som var klädd i en välputsad svart lädersko. Hon andades tungt, hävandes. Detta var inte normalt. Det var fel. Hon var rädd. Trots den artiga och vänliga tonen i rösten. Hjärtat bultade som en smideshammare i hennes bröst. Mannen lutade sig fram lite för att liksom lyssna efter eventuellt svar som inte kom. Ulla Swärdh kunde inte riktigt se ansiktet eftersom det var skuggat från de gula varma skenet från kakelugnen, bara att det var vänt i siluett från hennes håll sett och att det var stiligt. Käklinjen var kraftfull, näsan rak kanske inte helt svensk, pannan något hög kanske, håret bakåtkammat och kortklippt, nästan slickat. Men hon anade att husets ägare log, vasst.

"Låt oss tända mer ljus. Ni ser ju inget. Skuggan lösgjorde sig från fåtöljen ljudlöst och passerade en fotogenlampa. Mer mjukt ljus flödade i rummet. Men han valde att inte göra det skarpt. Faktum var att lampan knappt gjorde någon nytta. Nu vände han sig mot Ulla, där hon stod tryckt mot dörren.
"Nej, men se jag hade så rätt."...ett leende blixtrade till i ett mörkt men leende ansikte. Han bar någon slags morgonrock såg det ut som och den var vinröd och fluffig.

"Detta är mitt hem. Jag är godsets ägare.", på något sätt förflyttade sig mannen så att han plötsligt stod ganska nära henne. Kanske hade hon slutit ögonen lite för länge. Hjärtat bultade, snabbt och hårt fortfarande och Ulla kunde inte förmå sig själv att säga något. Han log bredare och tog sakta hennes hand. Läpparna trycktes svalt mot hennes knogar.

"Greve, Johan Nattvinge och det är ett sant nöje att träffa er."
Mannen tittade upp och tycktes vänta på ett svar. Men Ulla bara följde hans rörelser med blicken. Han log igen.

"Det är i sin ordning. Jag vet att du är en Swärdh." Ögonen fick plötsligt något intensivt i sig, de flammade upp. Nattvinge sög in hennes knoge i munnen. Ulla stönade till halvkvävt och började med spasmiska rörelser att tafatt försöka ta sin hand tillbaka. En liten rännil av blod ringlade sig över hennes hand från Nattvinges läppar. Ögonen brann när de såg upp på henne, med ett gammalt hat.

"Händerna placerar du bakom ditt huvud.", Ulla fick se sin hand fri igen. Hon förde den långsamt bakåt tills den träffade trädörren bakom. Elden i kaminen sprakade till och reflekterade sig från sidan i Grevens ögon så att dom nästan påminde om vakthundens därutanför i hallen. Fast djuret hade inte gjort läte av sig på länge nu. Ulla tyckte att handen kändes kall och avdomnad och hon kunde känna att det sved över knogen. Hennes blod fanns kvar som en droppe på Johan Nattvinges annars bleka underläpp. Han närmade sig när även den andra handen hade sträckt sig bakom Ullas nacke som av sig själv utan en känsla av att det var hon själv som styrde den. Hon slöt ögonen bävande när han började knäppa upp skjortan hon bar.

Mycket långsamt öppnade han den och förde tyget åt sidan för att blotta hennes mörkgröna sportbh. Ulla vände bort huvudet.
"Snälla?", rösten var svag och knappt hörbar.
"Nej.", svarade Nattvinge utan tvekan och strök sin fingernagel över hennes välformade klyfta. Bh:n, lossade sig, snittad i två delar och föll isär. Grevens ögon brann till igen, lustfyllt och intensivt när de stora runda brösten blottade sig nakna i eldskenet framför honom.

"Inte mina vänner då? Snälla?",
"Nej." Mumlade han gutturalt, böjde sig sakta fram och kysste det ena bröstet så att blodet snart forsade från den sugande, gapande munnen. Ulla stönade högt och kände benen vika sig. Blodet rann i tre snabba strålar nerför hennes bröst och vidare ner över hennes vältränade mage tills det fick shortstyget att mörkna under läderbältet där det samlade upp sig. Greven såg upp under mörka ögonbryn fokuserat och mötte hennes blick. Tungan lapade sakta över en styv bröstvårta, och täckte den av glittrande blod.

Han smetade ut det över bröstet med sina törstiga kyssar. Händerna sträckte sig under tiden smekande över hennes kropp, över midjan och höfterna. Dom kupade det andra bröstet medan han återigen sög häftigt över det andra. Hon stönade vällustigt igen och gned sitt vänstra lår mot hans höft, men han tryckte bestämt tillbaka hennes händer bakom hennes huvud när fingrarna ville släppa varandra och sträcka sig mot honom.

"Så vackert.", Nattvinge tog ett halvt steg bakåt med rödsmetig haka och såg ner på hennes blodiga barm.
Ulla, andades flämtande så att bysten hävde sig hårt upp och ner. Hennes våta blå ögon glittrade frågande.
"Jag ska njuta av dig, Swärdh.", grevens huvud rullade sig som hos en drucken och sprack upp i ett leende med slutna ögon.
Han tog sedan hennes hår i en näve och drog henne stapplande genom rummet närmare kakelugnen. På vägen slet han av resterna av hennes skjorta. Naglarna lämnade röda spår på hennes ena skinka när han med ryckande, häftiga och kraftfulla rörelser slet av henne shortsen och med ett rivande läte sedan hipstertrosorna hon bar under.

Han böjde henne framåt över fåtöljen. Ulla fattade armstödet på andra sidan med händerna och stirrade in i elden. Snart var det en blick som både skrämt och upphetsat fick något viljelöst och vansinnigt över sig. Han knullade henne hårt bakifrån över fåtöljen. Det var så rått, så primitivt. Grevens hårda lem var som en sval stång av järn. Perfekt formad för hennes våta innandöme. Så skoningslöst han tog henne. Så hårt och obevekligt han bara fortsatte och fortsatte att stöta in i henne. En tår rann sakta ner över hennes ena kind.

Hon var så lycklig.

 

1 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.