Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • STORSÄLJARE
  • Erotiskt förspel eller bara öm omvårdnad
  • Våga lek
  • Lekfullt för lekfullt par
  • Inspireras

20/12, 2017 kl. 16:43, av LX

Svaveldimma

Del 2 av 4 i serien Blodtörst

Del 2 i Blodtörst

Ulla och Carmen tröstar varandra.

Svaveldimma

Ute på det frusna Ålands hav, krigsåret 1809

"Kapten Dimitrij?", En beslöjad röst hördes utanför tältet och den var mjukt smeksam som sammet att lyssna till. Denna högst efterlängtade kvinnostämma fick den 33 årige ryske krigshjälten att leende sluta ögonen och genast lägga ner sina skrivdon. Tältdörren veks upp och två jättelika kosacker tillhörande generalens livvakt släppte in henne. I deras bistra skäggiga anleten stod avundsjukan skriven som ristad med hett glödande stål trots vinterkylan utanför.

Han vände sig om i fältstolen och reste sig med ett knyck för att belevat buga djupt framåt. "Man har inte ljugit om er skönhet Madame. Ni, är det vackraste jag sett. Vackrare än alla stjärnor på himlavalvet."

"Åh, som ni kan.", hon log med huvudet på sned och sträckte fram en handskbeklädd feminin hand vilken den ryske kaptenen kysste med stor iver.
"Iväg!", röt han på sitt eget språk åt vakterna. De stirrade argt men gjorde helt om och försvann på kommando.

Dimtrij började med att kyssa undersidan av hennes handled. Doften av hennes hud var berusande och han drog utan alltför mycket brådska av den tunna lammskinnshandsken från resten av handen. Den var prydd av tre guldringar varav en besatt av en smaragd. Handen smekte kaptenens rufsiga mörkblonda polisonger och känslan av hennes naglar rivande nästan kliandes i hans yviga skägg sände rysningar av vällust genom hela Dimitrijs varelse.

Som han hade sett fram emot det här mötet. Kanske skulle det bli det sista av sitt slag, men det verkade isåfall att bli det mest lovande hittills i Kapten Dimitrijs liv. Leendet, glittret i ögonen, den svarta lysande sol av syndig farlig skönhet som hela tiden stod om henne. Den lätta men ändå kurviga kroppen som man anade genom kläderna eggade honom. Dimitrij rätade på sig hetsigt för att trycka henne mot sin uniformsbeklädda bringa. Hon flämtade till i hans hårda grepp om den getingsmala midjan och mötte de giriga kyssarna.

Han slöt ögonen och ryckte nu ner klänningen hon bar över barmen. Sedan drog han som ett barn på juldagen ivrigt i snörningen till hennes korsett tills de perfekta liljevita brösten dallrade fram som runda tårtor av ren sötma framför hans stirrande blickar. Han böjde sina knän och kysste den svanlika halsen och vidare ner mot hennes kropp. När munnen och regnet av kyssar nådde de rosa vårtgårdarna som styvnade mot hans tungspets, hörde han henne stöna till lustfyllt.

"Vänta, min kära. När kommer de? Jag vill inte väcka hela härlägret.", hon försökte stoppa honom genom att hårt hålla i hans nackhårs lockar.
"De anländer i redan inatt, då vi angriper i gryningen men det struntar jag i. Du får gärna väcka dem.", log Dimitrij skälmskt och ryckte upp hennes underkjolar.

"Nejmen, Dimitrij då?", hon såg oroligt på honom medan han grävde bland lagren av spets och vita linnen. Målet var att göra så att de mjuka låren därunder blev synliga. Han såg att hon bar franska strumpor av svart sammet vilka nådde strax över knäna, och fästade med spetsband. Så vågat!

Han vältrade ner henne på rygg och kilade in sig mellan hennes ben vilka han särade genom att trycka undan hennes knän åt båda sidorna samtidigt. Det började gå ganska så hett till.

"Vänta du bara!", frustade kapten Dimitrij ovanför henne med håret överända och nu med ett något grisaktigt, rödbrusigt ansikte som kåtflåsande stirrade ner på henne. Rödbrusigt för att hans starka soldathjärta, en hjältes hjärta pumpade som besatt och fick blodet att fylla hans mäktiga lem så att uniformsbyxorna började att våldsamt bukta ut. Den kvinnliga spionens ögon ändrade sig från spelat, roat förskräckt till ett syndigt nästan skamlöst, hungrigt uttryck. Hon log.

***

På isen under en himmel tung som järn stod en ensam kvinna svept i svarta mantlar framför en till sin storlek och form, vidrig hög med döda ryska soldater staplade som ved, och hon log. Det var ett snett kallt leende som riktats till hälsning åt de två tungt påpälsade män som just stigit av en nyligen anländ hästdragen släde. Denna hade stannat ett femtiotal franska meter härifrån. Det var snart gryning så facklor och lyktor var ännu tända i händerna på deras medföljande eskort på ett dussin soldater, som hördes marschera till fots framåt genom snön i slädens spår.

Arméns fältpräst, Albin Delacroix svalde hårt efter att ha stannat på betryggande avstånd från den svartklädda kvinnan, och korsade sig av den makabra synen. Hans mun var vidöppen av fruktan. Synen av de skändade stelfrusna kadavren var i sanning skrämmande då man tänkte på hur många som hade stupat och detta för en enda kvinnas hand. Under tiden började marinsoldaterna springa och sprida ut sig på en rak linje bakom sina två överordnade för att sedan stanna tvärt och stampa givakt.

Delacroix bar en lång vargpälskappa som fladdrade kring hans smalben i vinden och hans kollega Överste Swärdh en liknande men mer sliten sådan päls över uniformen. Kavalleriöverstens genomträngande blå blick stirrade ogillande på vad hon hade gjort. Även deras kusk, vilken ställt sig mer informellt och typiskt bondskt inte i givakt bakom honom, vilade sin långa piska över nacken och gjorde stora ögon. Huvudet på den reslige mustaschprydde kusken rörde sig från den ena sidan till den andra av likhögen och grevinnan kunde höra hans svagt frammuttrande svordomar under halsdukarna.

Delacroix, bröt tystnaden först.
"Vad Ni har gjort här, fru Nattvinge är en styggelse och en stor ondska!", han pekade finger efter att ha slitit av sig ett par stora björnskinnsvantar från händerna.

"Order var givna. Detta var hans önskan.", svarade den vackra mörka skönheten och log igen med läppar som fortfarande lyste röda av blodbefläckelse över det annars porslinsbleka så smärtsamt vackra ansiktet. Hennes hår var långt och glänsande svart, en korpvinge som ibland rörde sig med vinden. Ögonen var av en sällsynt djupt röd färg, som rubiner.
"Nej, ingen massaker var beordrad.", sade Överste Swärdh rappt.
"LÖGN!", väste kvinnan. "Jag vill se min belöning som utlovades."
"Den enda lön du får är infernot!", ropade fältprästen och vinkade med handskarna.

Kvinnans huvud rörde sig snabbt, hon morrade, nästan tigriskt då soldaterna lade an sina musköter. Bajonetternas stålspetsar glimmade i fackelskenet, alla riktade mot den vackra unga adelskvinnan. Hon lade snabbt märke till att kring varje gevärskolv, dinglade ett litet silverkrucifix från ett radband vilket fick henne att vråla:

"Jag har bara tjänat kronan! Kungen kommer att få höra om detta förräderi herr Swärdh, och herr Delacroix inte att förglömma!", röt hon ursinnigt och pekade med en vass nagel.
"Han är snart inte längre vår kung, fru Nattvinge.", svarade Överste Swärdh kallt och fortsatte med högre röst. Hon ryckte till av förvåning.
"Lägg an! Sikta..."
Soldaterna utförde de indrillade rörelserna med precision och vana och stod beredda att skjuta, medan snön yrde lätt framför dom.

"Förbannelse över er då...", muttrade kvinnan med lågande mörka ögon. Hon svepte sin kappa över ansiktet innan de avfyrade sina vapen.
"ELD!", röt Överste Svärdh hårt. Medan DeLacroix korsade i luften med fingrarna.
Musköterna ljöd unisont som en öronbedövande åskknall över den snöbetäckta isen. Grevinnan Nattvinge, spionen, dräperskan, den legendariska blodiga madamen, hade fallit till marken som ett bylte trasiga säckar.

Alla närvarande såg en stund tysta på hennes stillaliggande kropp under mantlarna. Plötsligt såg hon så liten ut. Någon soldat sänkte sin ännu rykande musköt utan att ha fått tillåtelse än, och fick nästan ett sorgset längtande uttryck över ansiktet. Hennes kropp doldes nu helt av krutröken som svepte fram över snön och det svaveldoftande kvardröjande molnet blev som en tjock dimma vilken sakta gled över det frusna havet västerut.

***

Tiveden år 2015

"Kom igen nu hjälp till för faaan!", frustade Sara Johansson nästan uppgivet medan hon gjorde ytterligare ett försök att med ett avbrutet gammalt stolsben bända loss en bräda från ett av de förspikade stora slottsfönstrena. Hennes bikini var inte optimala arbetskläder och Sara hade redan skrubbsår. Men Carmen skakade bara på huvudet och påpekade det lönlösa i detta.

"Vi behöver verktyg. Källartrappan kanske?"
"Nej, glöm att jag går ner i källaren!", Sara hoppade från fönsterbrädan och vinglade till. Hon tittade lesset på en avbruten fingernagel.
"Stackars Ulla, som är ensam. Hoppas att hon inte blev biten av den där jävla varulven!"...
"Jag är säker på att jag såg att hon hann stänga dörren på andra sidan hallen. Men, ja det kan inte vara så kul.", suckade Carmen och såg över axeln mot den stängda dörren mellan dom själva och utgången.
Hon torkade en tår i ögonvrån och började gå ner längre in i slottskorridoren.
"Kom nu Sara. Vi får hitta en annan utgång bara. Varför är allting låst för fan?", de fortsatte att gå genom halvmörkret med vaxljuset i silverkandelabern som enda ljuskälla."

På väggarna hängde dammiga tavlor. Mest porträtt och krigsmålningar från Napoleonkrigen såg det ut som. De passerade ett antal låsta dörrar tills de kom tillbaka till en smalare trappa. De valde att gå uppför den istället för ner. På andra våningen fanns en ganska snarlik korridor men dörren till den stora trapphallen var låst.
"Här är det öppet.", Sara tryckte ner ett mässingshandtag och dörren gnisslade upp till ett fyrkantigt medelstort rum innehållandes en läderfåtölj och ett litet bord av mahogny. Väggarna radades av hyllor som var sprängfyllda med gamla bokryggar. De lyste sig in och såg att det fanns en gammal radio från förra sekelskiftet och en telefonapparat i mässing och snidat ädelträ som av allt av döma var ännu äldre.

"Fan äntligen!", Sara började ovant att dra fingret över sifferskivan för att ringa. Hon tryckte den tunga gamla luren mot örat med ett frågande ansiktsuttryck. Under tiden tittade Carmen på bokhyllorna och strök handen över en bok med gulnade pappersidor som låg uppslagen på bordet. Hon förde ljusstaken närmare för att läsa medan Sara försökte ringa.

"Vad har du där? Kan du lysa så jag kan ringa igen?"
"En gammal kyrkobok.", svarade Carmen intresserat och gav mer ljus åt Saras håll med viss motvilja. Sara skakade på huvudet åt sin kamrat...
"Hallå?"
"Hallå?", svarade en mörk melodisk stämma.
"Hej, är detta taxi? Jag är i skogen, vandringsleden du vet?"
"Ja, jag vet."
"Va?"
"Vilken vacker röst du har."
"Jag vill alltså beställa taxi, det är så att vi är..."
"Men, din roll i det hela har jag inte ännu förstått. Jag uppskattar ändå besöket.", Sara kunde ana att rösten log.
Sara slängde på luren med en isande känsla spelandes över ryggraden. Hon stirrade misstänksamt på den gamla telefonapparaten.

"Slottet Nattvinge, med ägor. Pigan Åsa, död blodsjuka 12:e mars 1809, Dräng Per, död blodsjuka 13:e mars 1809...och så vidare och så vidare?", Carmen läste med en rynka mellan ögonbrynen och bläddrade snabbare framåt genom boken.
"Det bara fortsätter. Vet du, prästen som skrivit heter samma som jag. DeLacroix?".
"Än, sen då?"...Sara stirrade fortfarande på sifferskivan på telefonen och hon tycktes krama om sig själv, utan att göra ett nytt försök att ringa.
"Hela slottet dog i nån pest verkar det som och övergavs. Det låter jättekonstigt.", fortsatte Carmen.
"Tänker du sitta och läsa?", Sara lät irriterad men skrämd. Hon tyckte sig höra nåt ljud från hallen och rörde sig mot dörren. Carmen tittade upp från sina läsglasögon mot sin vän där hon stod i dörröppningen.
"Överste Swärdh står det här. Oj, titta en teckning.", Carmen höll upp ett blad som föll ur sidorna. Den föreställde godset och en leende präst bredvid en mer butter och stram militär framför en vagndroska där en bredaxlad kusk med stora blonda mustascher satt högtidligt i förarsätet.

"Nej...nej låt bli!", hördes Sara stamma medan hon tittade ner i korridoren.
"Vad sa du?", Carmen tittade upp från bilden frågande.
Men Sara vände tvärt och började springa.
"Vänta, vart tar du vägen?"...ropade Carmen skärrat och reste sig från bordet så häftigt att hon välte stolen bakom sig. Hon glömde nästan ljusstaken. När hon tittade ut från det lilla biblioteket såg hon skuggan av sin vän försvinna ner för trappan.

"Men Sara?"...Carmen stirrade oförstående efter henne och funderade på att springa efter. Men hon kände sig plötsligt iskall. Det var inte känslan av ensamhet som gjorde henne rädd. Utan känslan av att hon inte var ensam. Här i detta gamla slott som de gått in i olovandes förnimmade hon nu närvaron av något farligt. Hon vände sig sakta, sakta om.

***

"Ulla!...", hon ropade till glatt. Det var verkligen Ulla som stod i dunklet lutad med axeln mot väggen. Hon var klädd i ett långt halvgenomskinligt nattlinne och tycktes hänga med huvudet som om hon halvsov. Carmen sprang fram förstås och kramade om sin vän hjärtligt.
"Gud vad vi var oroliga! Var har du hittat det fräscha nattlinnet?", hennes mörka ögon glittrade förtjust.

Ulla log och svarade långsamt prövande... "Det fanns gamla kläder i en garderob.", hon såg Carmen djupt tillbaka i ögonen och smekte hennes ansikte ömt.
"Det kändes ensamt. Var är Sara?"
"Åh, hon är mörkrädd bara, hon kommer tillbaka.", Carmen log blygt av beröringen. Hon hade alltid tyckt att Ulla var snygg.
"Vad har du gjort på halsen?", Carmen kisade lite för att se antydan till små sticksår.
"Inget.", Ulla log mjukt och drog händerna genom Carmens mörka lockiga hår och böjde henne nästan bakåt lite.
Carmen flämtade till och log sakta.
Ulla, smekte handen vidare för att vila den på hennes midja medan deras läppar nuddade varandra.
"Men, Ulla?"...Carmen fnissade till blygt.
"Schhh!", Ulla började nafsa på hennes fylliga läppar. Händerna smekte ner över Carmens kurvigt putande rumpa och kramade händerna över de runda skinkorna smeksamt. Carmen slöt ögonen och gav sig hän, svag i knäna av att äntligen lyckas få till det med Ulla.

De kysste snart sina tungor passionerat mot varandra och Carmen kunde känna Ullas bröst plattas ut mot hennes egna i den hungriga omfamningen. Hon sjönk sakta ner, egentligen för att ställa undan ljuskandelabern. Men när hon ändå befann sig därnere på huk. Tittade hon upp med kåtglittrande ögon och förde tyget på nattlinnet åt sidan. Ulla, stönade till och nickade leende när Carmens läppar närmade sig hennes kön. Hon smekte händerna in mellan och smeksamt över Ullas lår och drog tungan sakta upp och sedan ner över den fuktiga skåran.

"Ja, slicka mig snälla!"...Ulla stönade till och fortsatte att lösgöra sina kläder så nattlinnet nu var öppet över bysten, och kroppen. Carmens tunga utforskade under någon minut, sensuellt och lustfyllt Ullas fitta. Tungan kittlade strävt över den lilla clitorisknoppen och retade henne ytterligare.
 
"Åh, ja så...fortsätt så!"...Ulla lutade sig mot väggen och stönade gapande.
Carmen log upp busigt. Tungspetsen fladdrade till medan hon fortfarande log och träffade precis när och var. Hon eggades av kamratens alltmer flåsande upphetsning och den vackra kroppens vridande åmanden. Ullas kön rann sakta över av behandlingen och kroppen började skälva, flödande av den njutning som gavs henne. Skulle hon komma? undrade Carmen och stack ut tungan längre. Ulla ryckte till och ropade högt.

"Vill du göra det för mig nu?", Carmen lade huvudet gulligt på sned och sjönk ner sittandes på sidan. Mattan under dom var något dammig men mjuk. Ulla tittade ner leendes med hävande bröstkorg och drog av Carmen linnet helt. Först böjde hon sig framåt med knäna i golvet mot kamratens hals och nafsade. Carmen log lyckligt av känslan. Ulla kysste hennes nacke och hals, även nyckelbenen och sen tillbaka igen. Carmen fnissade till blygt men det övergick i ett lågt stön när Ulla började suga på hennes nacke under örat.

"Mnhh...jag kan känna dina tänder, Ulla!", Carmen gnydde till leende och smekte kamratens bröst med händerna.
"Ah..ajj?"...Carmen fick en liten rynka i pannan av den plötsliga smärtan som strålade från nedre delen av halsen. Det blev vått och hon flyttade sin hand från Ullas bröst till sitt eget.
Undrande lyfte hon handen närmare vaxljuset för att titta på sin hand. Den dröp insmetad av blod.

"Iiiiiiiiiiiiiiiiiiih!"...

Kvinnorna började brottas. Carmens ben sprattlade medan hon kämpade. Ulla hade satt sig i grensle över hennes midja och kastade huvudet tillbaka skrattandes. Munnen var som vasstandade blodiga käftar.
"Haa hahahahah!"...
"Varför gör du såhär?", Carmen ropade förtvivlat och stirrade chockartat upp på sin väninna och pressade sin hand mot såret från den egna halsen.

"För min mästare. För hans hämd och för min törst. Min blodtörst!"
Carmen kunde se sitt eget blod flöda från Ullas mun, droppandes över båda deras kroppar. Hon sänkte sig framåt över sitt offer som en skugga. Sedan blev allt svart.

Denna novell har ännu inte fått några gillanden.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

Ingen har ännu kommenterat denna novell.