Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

Reklam & Tips

  • VÄLKOMNA
  • Skön BONUS för bubblans läsare
  • Skönt för mannen
  • Lek och busa via mobilen
  • NYHET för tjejer
  • Krydda förspelet

11/12, 2017 kl. 10:40, av Knacke

Prolog

Del 1 av 5 i serien Förblindad

Min räddare, min riddare i rustning. Ingen skinande rustning, utan naggad och bucklig, en antihjälte som jag där och då visste jag skulle kunna offra mitt liv för.

 

 

För exakt fyra år sen dog mina föräldrar. Deras död var inte naturlig. Den var ogrundad, vedervärdig, onödig.

 

En kväll när familjen varit på bio (även fast det bara har gått fyra år så kan jag för allt i världen inte komma ihåg vilken film vi såg) hamnade vi på en bakgata (pappa trodde att han kände till en genväg fast vi bara varit förbipasserande i staden). Det hade varit ett enormt misstag. Mammas vackra örhängen, pappas rock och mina skor och armband måste ha lyst som guldtackor i det gula skenet från gatlamporna. Två råbarkade karlar i gröngråa jackor hade plötsligt rusat fram ur en svart gränd. Den ena hade riktat en pistol mot pappa och den andra hade slunkit upp bakom mamma och lagt en kniv mot hennes strupe. Den klaraste färgen jag mindes, var blodet. Det sprutade inte som på teve, utan sipprade snabbt ut ur mammas strupe när mannen skurit ett långt snitt. Pappa hade fallit ihop av ett skott som lämnat ett svart litet hål i hans panna. Mina strumpbyxor repades upp när jag kraftlöst föll ner på knä på den kalla, våta, hårda trottoaren. En rutten lukt hade blandat sig med den av blod. Skrikande bildäck och mannen som dödat min mamma slungades genom luften. Mannen med pistolen vände mynningen ifrån mig, men han hann aldrig göra något innan mannen bakom ratten sköt honom. Bilen sladdade iväg och försvann och där satt jag på den regnvåta bakgatan i en okänd stad.

 

När jag stapplade ut på ett huvudstråk ringde någon polisen. Mannen, som den oidentifierade bilföraren skjutit, hade överlevt och kunde infinna sig till rättegång redan tre månader efter mordet på mina föräldrar. Men rättssalen verkade mer intresserad av karlns gängförbindelser än att döma honom för rånmord. Mitt vittnesmål ansågs som svagt eftersom mitt trettonåriga jag betedde mig högst psykotisk då jag tydligen (har inga egna minnen) bet, skrek och slog omkring mig så fort jag fördes in i rättssalen. Ett enda lugnt förhör finns inspelat; där sitter jag och vaggar med huvudet, ständigt pillande på mina gnistrande armband och svarar enstavigt på poliskvinnas frågor.

 

Rättegången drog ut på tiden. Intresset för fallet svalnade. Den ökade gängproblematiken trängde undan det faktum att mina föräldrar blivit mördade. Själv fick jag behandling inom psykiatrin då det hände … Det underbara! Mannen som mördat min pappa och som det såg ut skulle kunna köpa sig fri genom att ge information om de rivaliserande gängen i staden, steg en dag ut från domstolsbyggnaden och blev för andra gången skjuten.

 

Jag skrev tidigare att föraren var oidentifierad, men det är inte sant. Jag såg honom. Det var dunkelt, men ansiktsdragen etsade sig in i mitt minne, hur han rörde skjutvapnet, högeraxelns lutning. Jag sa aldrig något om honom till utredarna. För från den stunden, då jag såg karln som skurit strupen av min mamma slungas genom luften och bli liggande orörlig på den svarta asfalten och efteråt se pappas mördare skjutas av samma person, blev denna mördare i allmänhetens ögon, min hjälte. Min räddare, min riddare i rustning. Ingen skinande rustning, utan naggad och bucklig, en antihjälte som jag där och då visste jag skulle kunna offra mitt liv för. 

 

När pappas mördare sköts för andra gången dog han. Bilen han blivit skjuten ifrån sniglade fram utanför domstolsbyggnaden. Det var samma bil från bakgatan, men skytten satt inte bakom ratten den här gången utan i baksätet. Pappas mördare sägs ha skjutits från en omöjlig vinkel, med den tonade rutan bara så mycket nervevad att pistolpipan kunde stickas ut, snett upp mot trappan där pappas mördare kommit ut. Bilen lyckades undfly och dök aldrig upp igen.

 

Jag tog mig ur traumat. Fick bo hos min morbror när jag började high school. En stillsam bokmal som pendlar mellan att spela vuxen och ansvarig (det skiljer bara tio år oss emellan) och vilken ny partner han ska älska livet ur härnäst. Det är faktiskt så Ryan (min morbror) förklarat. Han tycker tydligen om människor för mycket ända tills de inte står ut med det längre. Som tur är har han inte älskat livet ur mig än, utan låtit mig sörja och odla … Fast han vet inte vad jag odlat. En tacksamhet som är större än själva livet. Jag tänker inte erkänna det för någon annan än Julian Rippner.

 

Jag hittade Julian Rippner genom små upplysningar jag snappat upp från föräldrarnas rättegångsprotokoll. När jag kommit tillbaka till verkligheten började jag genast leta efter den man som räddat mig och som sätt till att mina föräldrar givits rättvisa. Jag utbildade mig om Staden och fann ett forum där jag efter många kontakttrådar hittade fram till min hjälte. Tjugotvå eller tjugotre år gammal, och redan en välkänd personlighet i den undre världen. Jag stirrade på bilder av honom i evigheter (hans blåa ögon tycktes tala till mig) men tänkte inte ta kontakt med honom via nätet. Nej, jag måste träffa honom personligen. 

 

 

3 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#3

sobro

Jag läser engagerat, även om det inte är riktigt min grej. För våldsamt för känsliga mig.

12/1 kl. 10:18

#2

Knacke

Tack Huldran!
Historien är påhittad och kommer bli ganska lång (tror jag).

3/1 kl. 07:27

#1

Huldran

Ett ovanligt ämne för att vara på Bubblan. Dramatiskt. Jag läser detta som en förlaga till en längre historia. Autentiskt eller fiktion?

Författare har en driven stil och för fram berättelsen i snabb takt. Verkar dessutom vara van att hantera språket. Vad kan det bli av detta, månntro?

15/12, 2017 kl. 13:16