del 3, Jadeprinsessan en fantasyserie.

3. Pirater 

 

Piratkvinnan rörde sig smidigt under vattnet och Rowulf, långt klumpigare fick ta i med hårdare simtag för att hinna med. Men han var ingen oäven simmare trots att han härrörde från ett långt isigare hav. Lolanaz bar ett höftskynke och sin ögonlapp som skydd mot saltvattnet över sitt skumma öga. Samt en kniv fastsurrad kring låret. Över ryggen hade hon spänt i en axelrem, en korg fylld med svarta slemmiga vattenväxter som de samlat in under dagen. Rowulf gjorde sitt bästa för att ta del av instruktionerna. Men algerna var sällsynta och det krävdes vana lungor för att kunna dyka så djupt och så länge. Han tvingades hela tiden ge upp och söka syre långt tidigare. Det gjorde dykandet mer ansträngande och Rowulf fick lust att ta en paus snart. Uppe vid ytan skvalpade vågorna lugnt in mot ett parti klippor kring en strand ute på en mindre ö. Ett avskiljt ställe, svåråtkomligt. Deras roddbåt guppade surrad vid en påle därborta och Rowulf började simma ditåt för han kunde se att Lolanaz korg hade varit fylld till brädden av krutalg. 

 

"Där är du.", hon dök upp överraskande underifrån med ett plaskande och nöp honom i armen. Eisirkrigaren fnös men log. "Nåja, är du färdig?", de simmade båda.

"Ja, jag har så det räcker nu med dom korgar vi redan lastat. Det är inte bra att skörda allt. Man lämnar var tolfte planta för att säkra återväxt.", sade hon och strök handen bakåt genom sitt korpsvarta glänsande hår. Solen glittrade över havsvattnet och över hennes nakna hud strax under ytan. Rowulf lät blicken spela över hennes simmande kropp och hon log bredare. 

"Vill du ta mig på stranden sen?"

"Ja, varför inte, jag är alltid sugen."

"Jag vet.", Lolanaz vadade upp genom vattnet och hävde ner korgens innehåll på torkställningen. De som inte hängde sig av sig själva plockade hon upp och hängde upp mer noggrannt. 

"Dom var svåra att hitta i djupet."

"Ja, jag är inte van vid att dyka i västerhavet så jag är glad att jag ändå hittade så många jag behövde.", hon drog in andan eftersom Rowulf hade lagt båda händerna på hennes bakdelar och kramade till. Lolanaz skrattade och lät honom känna medan hon arbetade.

"Vänta tills jag är klar. De måste torka i solen. Inte i sanden."

 

Rowulf svarade genom att dra ut snörningen till hennes höfskynke så att det föll vått till marken. "Jag ska vänta, en stund.", sade han när hon var helt naken. Rowulf drog av sig sitt eget ländkläde och kunde se att Lolanaz log med skakande huvud medan hon frånvänt från honom hängde upp de sista våta undervattensväxterna. 

"Det är alltså ganska lätt att göra krut?", frågan var ironisk.

"Haha, nej. Det är en lång alkemisk process. Vi behöver särskilda sällsynta oljor också och lite svartkonst. Men oljor har jag redan."

"Åh, verkligen?", Rowulf gjorde ett brummande ledsamt ljud och kramade om hennes medelstora fasta bröst bakifrån. Lolanaz fnissade till både av känslan och av den skämtsamma frågan. Eisirkrigarens stora halvslaka lem snuddade hennes korsrygg. 

"Stackars, blir du rädd nu Eisirman?"

"Jag visste inte att du ägnade dig åt sånt. Trollkonster.", han tryckte sin lem mot henne när hon putade rumpan bakåt med retfullhet och gned sina bara skinkor mot den.

"Vi är pirater, inte änglar. Oljorna har jag köpt i Mag-Agog. Men svartkonsten är min egen. Mitt eget recept och formel. Inget krut är dödligare hitom Kauthaia. Utom mitt och kanske till och med där."

"Säger du det?", han kysste över hennes axlar och kramade vägande upp brösten igen bakifrån med sina stora händer. Lolanaz tappade en krutalg och svor skämtsamt på sitt eget språk. 

 

"Lägg av nu. Gör upp eld, halstra fisken vi fångade så kommer jag när jag är färdig. Vid Yogurs krumma klor, vad du är kåt av dig."

"Det är jag inte. Du är så vacker när du simmar bara."

"Sätt fart.", hon suckade ett leende och knuffade honom bakåt. Rowulf kliade sig bakom sin massiva nacke och ryckte på axlarna. Sen gick han för att tillaga fisken. 

 

***

 

Lolanaz var nästan klar med att hänga upp krutalgerna på ställningen och det doftade härligt av grillad fisk från elden. När ett skepp uppenbarade sig 300 fot framför skäret och kastade ankar ute i havet. Det var av en tremastad djonkhtyp, en fartygstyp vanlig längsmed Kauthaias kuster och hon fattade omedelbart misstankar. En svart vimpel hängde från aktern. 

 

"Det får bli en snabbis min vän. Svarta segel.", egentligen syftade hon på vimpeln. Djonkhens segmenterade segel var grå till färgen men man uttryckte sig ändå så vid siktad svart flagg. Än så länge såg hon ingen dödskallesignal. Det skulle betyda trubbel, i alla vatten.

 

"Det är säkert ingen fara.", Rowulf skar upp den rykande fisken och lade över tallrikar av tenn tillsammans med vildcitron och några gröna blad från ängarna omkring. Hon avslutade och gick naken fram till elden. Blicken spelade över Eisirkrigarens muskulösa tatuerade bringa och imponerande nakenhet. Lolanaz knuffade honom bakåt över filtarna och satte ett knä i marken innan hon kysste över hans hårda magmuskler. 

 

"Vem är kåt nu?", han förde tallrikarna försiktigt åt sidan för att de inte skulle vara ivägen.

"Jag, är kåt nu.", svarade hon och rev naglarna över de massiva axlarna och kysste honom. Lolanaz sög hans tunga och fortsatte sedan vidare ner över halsen, nyckelbenen och vidare ner för att slicka en väg med tungspetsen ända ner mot naveln. Rowulf såg förvånat ner.

 

"Är det bråttom?", han frustade till av känslan när hon omslöt honom i munnen och sög till. Lolanaz tittade bara uppåt och fortsatte. Kinderna sjönk in av trycket och hon tog den djupt ner. Rowulf gapade ett kvävt stön när han kände sitt ollon glida upp i Lolanaz hals och hur hon tryckte nästippen mot hans mage. Lolanaz höll kvar ett tag innan hon gled upp hela vägen med en lätt hostning. Sedan spottade Kauthaianskan på den och runkade honom snabbt i handen medan hon låg över hans lår med brösten tryckta mot dem. Rowulf höll sig bakom nacken för att kunna se neråt på vad Lolanaz höll  på med. Han hade inte sett henne såhär girig förut. Hungrig efter hans massivt pulserande hårda lem. Han gillade det. Den bildade en grov skugga över hennes vackra exotiska ansikte. Innan hon dök ner igen och sög den ner till roten. 

 

Nu var han tvungen att ropa till, hennes namn men denna gången mer som en morrning. Handen flög ut och greppade det våta korpsvarta håret. Hon började snart att gunga upp och ner med huvudet i en fast långsam takt som han styrde. Vid ett tillfälle pausade hon för att andas. 

 

Men snart slickade den ivriga rosa tungspetsen återigen vått fladdrande över Rowulfs ollon. Tungan lapade sig därefter neråt igen slirandes längsmed hela staken. Lolanaz andades varmt på den med öppen mun och läppkontakt. För att till sist hamna längst ner där den kittlade honom under testiklarna. Hon kysste över dom och tills sist sög in den ena kraftfullt bakåt i sin våta mun. Lolanaz behöll under tiden ögonkontakt för att studera Rowulfs reaktioner. De verkade vara primitiva. Vilket hon var nöjd med. Kauthaianskan övergav snart pungen och kysste sig en väg tillbaka upp längsmed staken igen. Sedan började hon att suga honom mer som hon brukade göra. Greppet var ibland hårt i hennes lugg. Men Rowulf verkade inte kunna hjälpa det. Efter ett bra tag började hon om med att suga girigt som tidigare. Gradvis snabbare och lika djupt. Han kunde inte hålla sig länge. 

 

Rowulf vräkte då undan Lolanaz på rygg och ville egentligen bara sätta på henne hårt nu. Men kropparna föll sig annorlunda och han kunde inte låta bli att runka ut satsen. Den regnade slemmigt över hennes ansikte i tre långa klibbiga strålar som rann vidare från pannan och kinderna och sen mer vita stänk över läpparna. Rowulf morrade till gutturalt och flåsade. Han fick nästan dåligt samvete för vad han gjort. Men när de sista dropparna var ute lät han sin rodnande lem sjunka ner tillbaka i hennes mun igen. Hon slöt ögonen medan sperman rann sakta över ansiktet och sög mjukt tills han slutade att trycka sig in den och stannade upp i rörelserna. 

 

När han var nöjd halvsatte han sig bredvid med hävande bröstkorg.

"Varför?, inte för att jag klagar."

"Därför."...Kauthaianskan log snett och började att torka sitt ansikte från sperma med fingerspetsarna medan hon pekade mot vattnet.

 

***

 

De två långbåtarna rundade klippskäret. De hade kommit från land till. Djonkhen var förstås bara placerad där den var för att hindra eventuell flykt ut mot havs. Klippskäret hade dolt piraternas ankomst tills det var för sent. Deras stora roddbåtar hade sju man var som besättning och  de delade på sig för att närma sig den lilla strandavsatsen från två håll. 

 

Rowulf och Lolanaz visste att det var meningslöst att fly och såg förmannen i varje båt rikta armborst av mindre storlek mot dom under tiden de roddes i land. De klädde sig snabbt ändå och hann stå redo och beredda med sina vapen innan dom första sjörövarna hoppade i land. Rowulf med sitt bredsvärd. Smitt i Eisirmark var det en tung klinga som endast en barbar eller en väldigt stark civiliserad kämpe kunde hantera effektivt åtminstone enhänt som det var tänkt. Svärdet och en sliten rundsköld i vänsterhanden. Lolanaz stod strax bakom denna med sin långkniv och en mindre plåtsköld. 

"Jag önskar att jag sparat en granat."...

"Jag med, vi far till fädernas eviga slagfält. Må vi återfinna varandra i gudarnas dryckeshallar."

"Du och dina svalgkyrior. Jag är Kauthaian. Jag återföds som en prinsessa klädd i jade nästa gång och där möter jag dig vid mina fötter i din tillbedjan.", hon flinade sarkstiskt.

"Ser ingen större skillnad.", Rowulf skämtade tillbaka lågmält och gjorde sig beredd på strid.

 

"Havets vargar! Vi äger inget!", ropade nu Lolanaz högljutt åt båtarna, "Bara stål som vi ämnar sälja dyrt."

 

Hon ryckte till av svaret som kom i formen av ett välbekant skratt och en bullrande röst. 

"Tijin din lilla slampa. Klart Du har något att sälja det hade du alltid förr i tiden?", rösten talade Shemmizspråket men med en nästan löjeväckande brytning. Hon kände igen stämman omedelbart. Sin förre Kapten Pinanal. Den vars flaggskepp hon sänkt och tvingats gå i exil för. Han var här. Han hade förföljt henne. Han hade hittat henne. Det var en nybyggd och mycket mindre djonkh han seglade med nuförtiden. Lolanaz hade därför inte känt igen skeppet. Men kanske borde hon ha anat.

 

Rowulf höjde sina lågande blå ögon mot den sex till sju fot långe piratkapten som vadade i land med kraftfulla plask kring stövlarna följd av sin besättning. På hans axel satt en tyst märklig svart papegoja och Rowulf kunde se att piraternas storvuxne ledare var en öströn. De övriga piraterna var av mer blandad härkomst. En av dem, en grovt byggd rödhårig Veinirman dolkade hans blick utmanande och den bjässen ställde sig med sina yxor i händerna rakt framför Eisirkrigaren. En av piraterna var nog möjligen Ztringaran. Rowulf hade mött några sådana norröver under sina tidiga sjörövarår. De bar sina kläder något annorlunda. Vida skjortor och mantlar som dolde det mesta av huden utom det solbrända ansiktet, även om det var varmt ute. De gillade ovanligt långspetsiga svärd med vilka de fäktades erkänt skickligt i strid man mot man. Några av sjörövarna var från Shemmiz med blå turbaner och håriga bringor. En sannolikt från Styxxia såg det ut som på det sminkade ansiktet den relativa nakenheten och ormsymbolerna som prydde det färgranna bältet. De övriga piraterna verkade vara Kauthaianer påminnades om hans egen Lolalanz till utseendet om än inte till klädseln. Rowulf undrade varför kaptenen kallat henne Tijin men det fick bli en senare fråga kanske. 

 

Det blev tyst en stund, 13 pirater och deras jätte till kapten bildade en halvcirkel kring deras lilla tvåmansläger. Vågornas brus rullade in mot klipporna och fiskmåsar skrek borta vid den olycksbådande djonkhen. 

 

"Jag har formeln i mitt huvud. Dödar du mig så får du den aldrig. Släpp den här jag har med mig och låt honom gå så följer jag med villigt. Annars...", hon riktade sin långkniv mot egen strupe. Lolanaz valde att precis som kapten Pinanal att tala på Shemmiz så att alla närvarande skulle förstå. 

 

Rowulf avbröt då upprört och inflikade ett nytt erbjudande istället. "Jag, Rowulf kan gå med er. Jag är sjörövare från nordröna hav om än inte med i brödraskapet då vi inte hade ett sånt. Jag är Eisir, jag kämpar väl både på land och på sjön. Mitt folk vapentränar sina barn så fort dom börjat lära sig gå. I två års tid har jag ridit över söderns kungariken som legoknekt fram tills nu.". Rowulf talade snabbt fortfarande irriterad över Lolanaz förslag medan han drog upp sina vidare referenser. Ett skepp av större storlek var alltid intresserade av att rekrytera nya besättningsmän om dom bedömdes kunna segla. Sjömän gick ändå alltid åt några stycken under varje resa...

 

"Det skulle kräva en utmaning. Du måste visa prov på din svärdskonst, pojk.", flinade Pinanal medan vinden blåste i fransarna kring hans guldpläterade hatt. 

"Det kan jag. Vem som än av er vill utmana mig.", han pekade på dom med sitt bredsvärd. 

Ztringaranen bland dem log brett och tummade sina svarta mustascher menande åt sin kapten. Likaså Veinirmannen nickade bistert bakåt att han var redo att anta Rowulfs utmaning. Veinir och Aeisir vars två grannfolk hade legat i fejd med varandra sedan urminnes tider. Hatet var nedärvt sedan generationerna. Ett faktum som i och för sig var okänt så här långt söderut där man knappt en hört talas om dessa avlägsna länder i norr. 

 

"Men, nej tack för erbjudandet. Jag har folk så det räcker och jag vill inte att Tijin ska tro att hon har en vän på däck. Jag gör henne likväl artigt till viljes. Armborst!"...Pinanal log skadeglatt och höll sitt löfte att inte låta döda Rowulf. De två skyttarna förstod kaptenens signal och sänkte snabbt sina skjutvapen i läge. Eisirkrigaren skrek till ursinnigt av de båda skotten som träffade i ett av varje hans ben. Rowulf försökte trots såren stödja sig på sin sköld mot sanden för att rusa fram. Han blev dock genast rasande och kastade sin sköld. Den missade grovt och landade i vattnet med ett plumsande. Nu låg han på knäna och kunde inte ens resa sig.

"Hund!", skrek Lolanaz och höjde långkniven. 

"Följ med nu, Tijin. Eller så skinnflår jag din vän och drar dig ombord på Järndraken hursomhelst ändå, som du nog förstår. Jag har inte dödat honom än så jag höll mitt löfte. Hur ska du ha det med ditt?"...

 

Lolanaz gav sin vrålande Rowulf en sorgsen blick. Men det var inte lönt att resonera med honom när han var i det tillståndet. Hon hölstrade sitt svärd och slängde sin sköld på ryggen. Därefter nickade hon mot ställningen innan hon hoppade ombord i en av långbåtarna. Kryddalgerna lyftes med varsamt av två pirater och togs i den andra båten. Lolanaz båt drogs på släp så att Rowulf inte skulle kunna använda den. Men man tog först Chenglais bottenkarta från den och alla mynt och alla flaskor rom man kunde hitta lastad där. Ztringaranen, behöll avståndet från Eisiermannens svärd men snodde till sig den halstrade fisken på sin parad-dolk och söp in doften av det nygrillade köttet med ett nöjt flin. Sedan småsprang han glatt tillbaka till sin plats i en av båtarna och de roddes nu snabbt ut mot det väntande öströnska piratskeppet. 

 

Rowulf satt kvar vildsint blängandes med två armborsskäktor sittandes i båda låren. Fortfarande huggandes i sanden med sitt bredsvärd av raseri. Sanden flög vilt omkring honom till föga nytta förstås. Då och då röt han ut ett blodtörstigt stridsvrål. Men det tog lång tid för honom att lugna sig. När han till slut gjorde det hade piratfartyget seglat iväg och var utom sikte. Det hade vänt söderut, så Eisirkrigaren antog att Järndraken som Pinanal hade kallat sitt skepp, var på väg tillbaka till Mag-Agog. Det skulle bli Rowulfs nästa mål.