del 9, sista kapitlet

Barders sång

Samtidigt hördes ett gutturalt bubblande vrål utanför som hördes genom tornväggarna på fler plan än bara det ljudliga. Det var Kokhuluz som tappade sin ockulta förankring mot den gamla kultplatsen i och med sjöhäxans död. Kaosguden visste att han nu måste dra sig tillbaka ner i havet där han hörde hemma. För utan Moorkck-lus stöd kunde han inte förbli kvar här mycket länge till. Men först skulle han dock slakta allt levande som rörde sig på de tre små öarna. Dessa myror måste lära sig en läxa...

Rowulf tog Lolanaz arm och kysste henne. 
"Kom, vi måste hjälpa dom.", eisirkrigaren började att dra med henne tillbaka ut ur tornet.
"Vänta, min älskade. Se här, detta är vad dom kom för.", hon visade några filtar på golvet som hon svepte undan från några trälådor och lerkärl invid väggen. I en större halvrutten kista låg en dödskalle i glänsande guld. Storleken på kraniet var jämförbar med en vuxen människas. Den var så pass realistisk i sin utformning att Rowulf utgick i från att det fanns en riktig skalle under ett lager av bladguld. 
"Den här?"

"...och kanonen.", Lolanaz pekade på ett grovt tubformat bronsrör bredvid skallen. 
"Jag vet vad det är. Jag såg det i en dröm."...
"Hur menar du nu?", Lolanaz såg undrande ut.
"Vi använder guldskallen mot varelsen och skjuter det med röret. Är det där krut?", Rowulf rotade bland fler lådor och säckar och flaskor som låg i en röra bland fler filtar och skinn. 
"Ja, det är mitt krut det som vi skördade.", svarade Lolanaz och lyfte den förgyllda skallen i ena armen. Hon drog sen en bred skinnväska med krutet över sin axel. 

Rowulf stoppade veiniryxan bältet där den hängde något klumpigt genom sin storlek. För han var tvungen att lyfta bronsröret vilket var mycket tungt. Han grymtade till och ryckte upp det i famnen för att börja stappla mot utgången. Lolanaz öppnade lönndörren. Det var lätt att hitta handtaget på insidan. 
"Upp till torntaket."...sade han väl utomhus och de skyndade båda tungt belastade tillbaka uppför spiraltrappan. 

Rowulfs senor stod ut på nacken när han röd i ansiktet kämpade för att bära den tunga kanonen och armarna darrade ansträngt då han äntligen kunde släppa ner den.
"Men skottet kommer inte att träffa den kanoner är ju knappast precisionsvapen?", Lolanaz släppte ner sin last försiktigt medan hon stirrade ner mot den pågående striden på stranden. 

Eisirkrigaren sprang fram till tornkanten och blickade ner. Han såg att djonkhen stod i fulla lågor och att döda och sårade män låg utspridda i havet. På stranden kämpade veinirs kusthärjare tappert mot den store Kokhuluz. De hade låtit titanen gå i land så att de kunde omringa honom och ansatte nu kaosguden aggressivt från alla håll. Hälften av dom låg redan döda och benknäckta omkring honom eller försökte svårt sårade att desperat kräla därifrån över sanden. 

Men Kokhuluz hade också fått ta emot en del djupa hugg. Främst på benen och i ryggen. Rowulf kunde se såren blöda och att Kokhuluz även hade en avbruten ballistaskäkta i den högra axeln och en hel med fjädrarna kvar utstickandes från baklåret på det vänstra benet. Kritiska sår, men det verkade trots det inte hindra varelsen särskilt mycket. Den var verkligen fruktansvärd, kanske övermäktig dem alla. 

"Ladda den med guldskallen. Den dödes huvud kommer att finna sitt mål.", Rowulf slet blicken från sammandrabbningen. En veinirkrigare hade just hoppat ett tigerliknande språng för att hugga sin yxa med all kraft i Kokhuluz rygg mellan skulderbladens fenor. Men Rowulf hade också sett att titanen då bara vred sig och fångade honom i luften. Den vredgade Kokhuluz lyfte sedan den sprattlande kusthärjaren med en hand till sina käftar och bet av huvudet som en morot. 

"De klarar det inte. Ladda kanonen. Guldskallen kommer att träffa. Det är en artefakt från forntiden. Laddad med magi.", upprepade han flera gånger och hjälpte Lolanaz så mycket han kunde. 
"Om du säger det så. Men vi har inget att backa upp röret med och rekylen kommer att vara våldsam. Vi har inte heller något att rikta kanonen med. Dessutom vet jag inte hur mycket krut som behövs för den här typen av ammunition?", Lolanaz lät tveksam.
"Jag vet att det fungerar. Vad har vi annars för val?"

Lolanaz laddade då en uppskattad mängd krut. Användandes sitt ögonmått och sin erfarenhet. Guldskallen vägde mycket mer än ett normalt kranium. Men hon ansåg att vikten var jämförbar med en kanonkula av järn i liknande storlek. Rowulf tog den grova veiniryxan under tiden och stöttade under röret med dess skaft. Sedan drog han av sig ringbrynjevästen för att backa upp kanonen mer mot torngolvet i slutstycket. Det kanske skulle hjälpa något. Till sist placerade dom guldskallen på eldrörets ände. Det låste sig fast magnetiskt på ett kusligt sätt. Käftarna på den förgyllda skallen öppnade sig till ett gap.

"Jag tror det är allt vi kan göra. Sikta väl, Lolanaz."
"Aye!", Lolanaz lade sin vikt över kanonen och riktade den så gott hon kunde mot Kokhuluz där han stod och fortsatte att slakta veinirpiraterna en efter en. Rowulf, rafsade fram sitt elddon ur bältet och gav till Lolanaz. 
"Här, sätt fyr i gapet!", Lolanaz vinklade donet mot dödskallekäftarna och knackade fram gnistor. En smula förvirrat för det såg inte ut att finnas någon stubintråd. Men Rowulf verkade så säker på sin sak. Som om han sett metoden med sina egna ögon.

 

Det hördes trots allt snart ett pysande fräsande ljud. Skallen svalde då gnistorna och stängde sin mun medan en skarp liten låga väcktes i vardera ögonhålorna.
"Bra, backa!", de släppte båda kanonen och tog skydd i spiraltrappan bakom tornkanten. Medan något lyste och brann allt häftigare inne i den förgyllda skallen. En öronbedövande knall hördes till slut och ett moln av svavel bildades och steg snabbt upp i luften kring torntaket. 

Ett skräckinjagande kort skratt hördes från skallen som växte snabbt i storlek genom sin projektilbana över ön och den började att brinna. Man kunde följa dess bana som ett spår av svart rök i luften. Den fick vid nedslaget hela stranden att explodera i ett eldhav. Kanonen hade samtidigt kastats bakåt i en kraftfull rekyl precis som Lolanaz förutspått och den rullade vidare ut över tornets kant ner mot klipporna. Där den sen spräcktes i två delar med ett metalliskt brak. 

"Kom.", Rowulf hostade av all uppkommen rök och kisade oroligt för att försöka se om de träffat sitt mål. Just nu såg det ut som om han satt hela stranden i brand. Men han såg skuggor röra sig därnere vid stranden och att elden snabbt ebbade ut i endast mer virvlande rök. Så han fattade istället Lolanaz hand och de sprang till slut båda nerför spiraltrappan.

Där hjälpte han den skadade Kapten Hagzard upp på fötter tillsammans med Lolanaz och de haltade med honom stödd under axlarna ner mot stranden. Veinirkaptenen hade också slagit huvudet i fallet från torntrappan och det blödde rejält från skalpen. Men Hagzard skakade bara på huvudet och sa att det var ingenting. Rowulf kom på sig själv att motvilligt beundra hans stenhårda skall-kvalitet en stund medan dom fortsatte hjälpa honom ner till sina kusthärjare. Hostande veinirmän kom nu stapplandes emot dem. Med sotiga ansikten och förvirrad uppsyn. 
"Kapten!?"
"Ja, jag var upptagen med en sak.", muttrade han.
"Varelsen?", frågade Lolanaz på Shemmizi och såg sig nervöst omkring. 

"Jag tror den träffades av öns spöke. En eldsprutande dödskalle!", svarade den nordröna piraten och kliade sig över huvudet. 
"Ön är förbannad. Vi måste lämna den.", sade Rowulf. Medan han blickade igenom diset. Men han kunde inte se till Kokhuluz eller ens några fotspår av kaosguden. En gnagande känsla hade väckts i honom att monstret på något sätt överlevt. Samt att kusthärjarna med Hagbardz skulle kunna lasta honom för deras nederlag här idag. Veinirpiraterna hade ju inte funnit några skatter och de hade förlorat hälften av sina krigare. Det var ett dyrt pris för fagra löften från en eisirman. Rowulf flackade med blicken. 

Men de verkade inte tänka så. Hade inte den mäktige Kokhuluz dykt upp och stört dem, skulle de nog ha fått en fet gäld för den öströnske piratkaptenen. Så detta var inte Rowulfs fel som de såg det. Rowulf betygade att Pinanal likt hans Lumurianska sjöhäxa låg döda uppe i fingertornet och att deras lik nog inte var värd resan till fjärran Kauthaia... 
"Hur många dog för titanens vrede och hur många dog för explosionen?", frågade Rowulf vidare.
"Ingen, dog av gasten. Den skrattande eldskallen brände ingen veinirman. Den var som ett irrbloss vars lågor bara sökte sig till fiskjätten men inte skadade någon av oss.", svarade flera av kusthärjarna efter att ha tittat sig omkring genom den snabbt skingrande brandröken. De hade redan döpt om Kokhuluz till fiskjätten.

"Bra. Det var jag och Lolanaz som avfyrade den från en kanon.", sade Rowulf snabbt för att ta åt sig äran innan veinirmännen började tänka på skatter som aldrig skulle bli deras...

"Jag såg det. Ett sådant välriktat skott ska jag be barderna besjunga väl hemma i Veinirmark, och om Lolanaz, kanonjären.", sade Hagzard och mötte Rowulfs oroliga ögon med en blinkning. Eisirkrigaren undrade om veinirkaptenen förstod hans farhågor. Men om Hagzard gjorde så gav han inget sken av det nu och verkade inte hysa agg. Istället höjde han rösten och talade till sina pirater på sitt eget nordröna språk, vilket Rowulf förstod bra. 

"Vi har dräpt en kaosgud idag. Må alla veta att den som seglar med Hagzard Hajätaren från Veinirmark och hans tappra kusthärjare har frostjättarnas vind alltid med sig!", veinirkaptenen ropade ut sin triumf och de stapplande kusthärjarna förstod vad detta betydde och vrålade då ut ett rungande segervrål. Rowulf stämde in medan Lolanaz tog ett steg tillbaka något undrande över dess intensitet. Rowulf förklarade. Piratkvinnan visste sen tidigare hur viktigt det var med bardsång, hjältedåd, berömmelse och bedrifter för de nordröna. De rödskäggiga veinir var lika hennes Rowulf på det viset.

Hagzard fortsatte något mer nedtonat bister nu...
"Samla ihop de sårade. Signalera Gridah att ro hit långskeppet så att vi kan ge oss av så snart det bara går. Vi ska begrava de döda till havs och inte på denna förbannade ö. Om någon Kauthaian överlevt, slå honom i järn så vi kan sälja den hunden i Mag-Agog. 

Så gjordes också. 

***

Kusthärjarna navigerade efter stjärnorna och Orm stävade tålmodigt österut. Utkiken höll noga uppsikt efter Shemmiz kuster. Så att man kunde hålla avståndet innan morgonen nalkades. 

Rowulf höll Lolanaz om axlarna där de satt i fören nära galjonshuvudet insvepta i filtar. De drack ur en flaska rom som härbärgats från vraket av den Kauthaianska djonkhen. De hade vilat under kvällen. Rowulf hade rott ett pass och de hade ätit det som bjudits, torkat kött och mjöd. 

 

"Jag trodde det folk som levde grannar med er i Eisirmark var era bittra dödsfiender?", frågade Lolanaz viskande.
"Normalt, Aye. Men i det här hade vi gemensam sak. Chenglai gav dom ett gott erbjudande."
"Jag får hälsa på honom och tacka den storfotade trollkarlen när vi är i land."
"Ja, jag antar det.", Rowulf gned hennes rygg för värme och kysste hennes huvud. 
"En sak. Dom har en grej man måste göra för tur, om man är ny ombord."
"Vadå?", hon tittade upp. Lolanaz hade vikt undan ögonlappen så att båda hennes  glittrande svarta ögon mötte hans blå. 

Rowulf viskade om hur han hade masturberat ut sin säd över relingen med Gridah. Det fick Lolanaz att vrida sig av skratt. Men snart så kysste de varandra. 

Han smekte in handen under filten och kände kramandes över hennes bröst medan de smakade varandras tungor. Lolanaz händer sökte sig mot hans bälte för att öppna det. De var relativt ostörda här i fören av långskeppet eftersom besättningen låg och vilade under tältduk, de som inte hade tjänst. Men de i sin tur befann sig i aktern eller hade utkik och skulle ha blicken vänd mot havet. Höra kanske. Men Lolanaz var medveten om det. Han drog av henne filten och såg till att hon var naken på överkroppen. 

"Fint, det där är fagert att se under en stjärnklar månhimmel.", hördes Gridahs röst där hon lutade sig mot relingen i skuggan av masten. Hon flinade och smög fram. 
"Får man vara med på ett hörn? Rowulf vet att det betyder tur...", hon log mot Kauthaianskan. Lolanaz skrattade till dämpat och nickade att Gridah kunde sätta sig.

Veinirkvinnan drog först av sig sina kläder medan de båda tittade på. Tills hon var naken utom stövlarna. Hon satte sig ner på alla fyra och lutade ansiktet framåt för att kyssa Lolanaz. Kauthianskan vinklade huvudet och slickade Gridahs tunga med slutna leende ögon medan Rowulf fascinerat tittade på. De båda kvinnorna började att smeka varandra framför honom och hans resning stegrade sig rejält av synen. 

De stod båda högt på knäna och deras bröst tryckte sig mot varandras på ett eggande sätt. Rowulf ryckte snabbt av sig sina egna kläder och Lolanaz sneglade åt hans håll medan Gridah smekte sina händer över hennes smidiga rumpa. Hon log fräckt och vinkade att han kunde närma sig och fångade in hans nacke under armen. Rowulf satte sig nära och smekte händerna girigt över båda deras kroppar. Tog dom båda på brösten samtidigt och gav Lolanaz en het kyss i upphetsningen. Någon av dem kramade hans hårda stånd i handen men han visste inte vem det var än. 

"Sug honom.", Lolanaz såg in i Gridas våta ögon och greppade hennes långa lockiga röda hår. Hon fnissade till lågt och böjde sig lydigt sakta framåt. Lolanaz styrde hennes huvud medan veinirkvinnan började att tillfredställa hennes Rowulf. 
"Gillar min älskare, säger du? Tur vill du ha också?", Lolanaz log fräckt och såg på Rowulf medan han blev djupt avsugen. Hon snärtade till en  dask över Gridahs breda höfter. Veinirkvinnan stönade till och fann sig villigt i behandlingen. Rowulf flämtade till både av känslan och de behagliga synintrycken. 

"Mhh, nu räcker det. Min tur.", Lolanaz riktade Gridahs huvud med båda händerna styrandes hennes hår. Rowulf tittade på medan veinirkvinnan lydigt började att lapa kauthaianskans nyrakade kön. Han kysste henne igen medan han klämde Gridahs rumpa och smekte den. 

Lolanaz gapade stort fram ett stön och Rowulf undrade om det skulle ha hörts. Han vände huvudet men kunde inte se någon som kom gående. Så de fortsatte. Han valde att ta Gridah bakifrån medan hon tillfredställde hans kvinna oralt. Gridah himlade ögonen av njutning under tiden och svankade vackert för honom. Rowulf tog henne ganska hårt bakifrån och kunde då och då nicka menandes mot Lolanaz framför honom. Hon flörtade oblygt med honom och såg på hur han juckade mot Gridahs runda skinkor. Med ett fräckt leende manade hon på honom...
"Seså, lite hårdare. Ge henne ordentligt."...Lolanaz vred sig, smekte sitt eget bröst av upphetsning och tryckte sitt kön tätare mot Gridahs ansikte. 

Hon var nära nu så Lolanaz valde till sist att lägga sig ned på rygg över däck. Flämtandes.

"Rowulf kom!", han lät Gridah flytta sig åt sidan så att han kunde börja sätta på sin Lolanaz från knästående position. "Fortsätt!", grymtade han och föste ner veinirkvinnans huvud igen. Gridah började med slutna ögon att fortsätta slicka Lolanaz kön nu medan Rowulf tog henne hårt samtidigt. Att få både clitoris och vaginal stimulans samtidigt fick Lolanaz att häva sig och snart komma intensivt med ett ogenerat skrik mot stjärnhimlen. 

Han log mot henne och såg kvinnorna lägga sig bredvid varandra nakna för att fortsätta kyssas och smeka varandra. Rowulf drog sig ur Lolanaz kön och särade istället Gridahs mjuka lår för att ha henne nu en stund. Kauthianskan tittade på när hon inte lekte med veinirkvinnans stora mjölkvita bröst. Sedan smekte hon ner fingrarna för att stimulera Gridahs kön samtidigt som hennes Rowulf satte på henne. 

Eisirmannen lyckades inte hålla tillbaka hela vägen utan kom före Gridah och drog sig ur för att spruta sin varma säd över båda deras kroppar. Men Lolanaz var snabbt på och fortsatte att leka in fingrar och röra dom snabbt och djupt in och ut. Tills Gridah också började att skaka och skälva av orgasm. 

Rowulf lade sig nu naken vid sidan om och tittade på medan kvinnorna gradvis saktade ner och fortsatte att smeka varandra. Efter en stund svepte han filtarna över dem alla, där de lade sig för nattvila. 

***

 

EPILOG

 

Shemmiz kust dök upp nästa morgon för deras vy. De böljande gräsängarna höjde sig inåtland där man kunde ana höglandet i fjärran. På stranden red vaksamma ryttare och följde långskeppets rörelser medan man rodde emot tidvattnet mot hamnstaden, Mag Agog.

Men Hagzard hade beordrat segel ner och ankare kastat. För en roddbåt hade upptäckts ute till havs och man gensköt den. Roddaren var en huttrande naken bastant byggd ung veinirman. Han kunde inte undkomma långskeppet, så han satt stilla i båten inväntandes sitt öde.

"Ho, roddare. Det där ser kyligt ut?"...Gridah lade huvudet på sned leende och skakade på huvudet. Hela besättningen skrattade högt. 
"Aye, jag fick lämna Eldsgrundet i all hast.", förklarade Regardz och ryckte på sina massiva axlar. Han kände igen den blonde eisirkrigaren och förstås Kapten Pinanals kauthaianska dotter där de stod och småflinade med havsvinden kastandes i deras hår. Lolanaz var omsvept i en pälsmantel och hade fått klä sig i nordröna sälskinnsbyxor och skinnväst. 

"Normalt skulle jag bjudit dig ombord som en god veinirbroder och vi är ju ganska underbemannade. Men inte dig. Du har kämpat för fel lag.", Hagzard nickade mot Gridah som drog en pil ur kogret redo att använda pilbågen. 

"Vänta.", Regzard höjde handen. "Lyssna först. Jag har seglat med fel Kapten. Men jag flydde igår natt och dräpte ingen veinirman, ingen av er besättning."
"Kanske inte.", ropade Rowulf. "Men jag minns dig väl och tycker att Gridah borde sätta pilar i båda dina lår." "Gott förtjänt!", ropade Lolanaz och höll med.
"Vänta! Jag har mer att berätta.", Regardz plockade då fram ett litet föremål från roddbåtens botten. Det gnistrade till av diamant och guld i morgonsolen. 
"Du vill betala din resa med ett fint diadem? Det kan vara intressant.", Hagzard kliade sig om skägget.
"Ni skulle bara tagit det så fort jag kommit ombord. Detta är inget kvinnosmycke jag burit. Det är sjöhäxan Moorkck-Lu´s nyckel till en plats kallad Amad-Agascklar i norra veinirmark.", Regardz ropade tillbaka snabbt och högt. 
"Vardå sa du?", Hagzard skrockade och hela besättningen gapskrattade igen.
"Moorkck-Lu, lovade skatter bortom fantasins gränser på denna plats. Ni känner den väl, på nordröna kallats den Heilafjell. Jag stal diademet från henne går och flydde ön. För Heilafjell var Kapten Pinanals mål med hela sin långa resa från Kauthaia. Svär att jag får delta expeditionen dit och bli en av din besättning, släpp mig ombord Kapten. Annars kastar jag diademet i havet, nu."

Regardz huttrade något och höll smycket i ett krampaktigt grepp mellan fingerspetsarna medan vågorna fick den lilla roddbåten att gunga till häftigt. Han mötte veinirkaptenens blick och vek inte från den med ögonen.

"Aye, kom ombord då. Det kan vara värt att tänka över och vi behöver goda sjömän.", svarade Hagzard efter en kort betänketid. "Ingen vettig själ vill drista sig till Heilafjell. Men de som överlevt vår resa, har dräpt en havsgud i går i en strid som kommer att besjungas i legenderna. Det finns inget som kan avskräcka oss från några hjältedåd. Om du säger att det finns mer guld, i detta Amad-Agascklar, så skulle det täcka mina utgifter det är sant."...fortsatte han och vinkade att man skulle hjälpa unge Regardz upp i långskeppet. 

Rowulf såg på Lolanaz med en ogillande min och hon skakade på huvudet sakta tillbaka. 

De hade fått erbjudandet att segla med Hagzards långskepp. Kusthärjarna hade för avsikt att plundra efter slavar och silver längsmed Orgioz kuster. Men de hade inte bestämt sig ännu för om de ville göra det eller bara kliva av i Mag-Agog. Allt de hade var förvisso borta och de ägde nu bara sina vapen och kläderna på kroppen. 

Skulle Hagzard däremot erbjuda dom en plats att segla norrut med långskeppet för en skattjakt istället, så skulle det kunna vara mycket frestande. 

***