(fristående fortsättning på "Bärnstensguden" och den "Varelsen i Tjärnen" om monsterjägaren Marlons fantasy-äventyr)...

(sex-delen är förlagd i andra avsnittet så man kan hoppa över inledningen om man vill)

Marlon färdades med sadelväskorna tyngda av hemgift västerut och norrut i egen karavan. Ridandes i täten på sin märkliga köttätande stäpphäst Octagion förstås. Båge över axeln och alltid med kogret välfyllt med pilar som han var van. Dock, hade den nyrike äventyraren också lejt ett halvt dussin krigare som eskort denna resa. Detta och fria bönder till nybygget med boskap. Så hade han alltså klättrat från vandrare till hövding då han gått från fattig till rik över en natt. Krigsfolket var nödvändiga för att skydda vagnarna med husfolk och egendom. De var goda sköldbärare. Utvalda för att de bad till helgonen precis som han och sitt vackra nygifte, Annaia. Det var bra karlar bland husfolket också. Med tjocka armar och artigt tal och deras kvinnor unga och driftiga med pilska ögon. Han hade inte köpt några trälar eller slavar. På hans gård skulle alla sysslor delas. Det var den tradition han ville bruka efter. 

Hans egen nya unga fru satt högt på kuskbänken i den första finaste vagnen och log under sitt vita flor. Ännu inte havande efter en månads gifte. Men den saken tänkte han ändra på. Hon var fager Annaia. Ögonen var bruna som ofta fallet med herrskapet i de västra delarna av landet. Håret en mjuk guldröd färg. Det böljade sig normalt över axlarna likt spunnet gryningsljus. Hon bar det oftast i en fläta dock. Nu pryddes hjässan fortfarande av en blomsterkrans sedan bröllopet. Men med nya blommor förstås. Kanske hade hon fattat tycke för stilen. Den vita klänningen var fint broderad och slutade i en klan-brosch vid axeln som band en lätt grön sommarmantel över vänster axel. Andra axeln var bar och man kunde följa guldkedjan han skänkt henne som bröllopsgåva från halsen till nyckelbenen till hennes runda brösts klyfta. Men själva vårtan doldes av en bronsbricka. Hon hade en drakorm tatuerad längsmed armen som ringlade sig i blå täta cirklar från axel till handled. Hennes klänning var lång men öppen invid högerbenets sida ända upp till höften där ett brett ornamenterat bälte höll ihop den. Hon gillade att då och då låta det välskapta låret glida över knäet så att tyget föll isär, när Marlon tittade bakåt mot henne. För att sen skratta vackert klingande åt hans min. 

Hon bar fransade kontrasterande praktiska stövlar av mjukt läder som gick nästan till knäskålen. Detta för hon ämnade bli nybyggare som han och bryta ny mark och hade för avsikt att arbeta på gården. De såg båda fram emot det mycket. En man som Marlon skulle ju inte nöjt sig med bara ett rikt gifte eller maktgifte. Somliga skulle ha sagt att han kunde ha fått bättre, fru. Men som han såg det, dög Annaias ätt visserligen gott och väl åt honom. En landlös friskytt utan vidare rykte och dit han ämnade resa nådde ju inte hennes klan i vilket fall som helst. Rik var han redan. Marlon visste dock att han ville ha en vacker fru. Det skulle göra honom lyckligast i slutändan. Det var inte oviktigt enligt honom om man nu skulle förvänta sig att bara ha en hustru som traditionen var i dessa landsändar.

Karavanen hade siktet inställt på ett land vid älvens slut. En nybyggartrakt. Likväl ett land äldre än Fimbuls vinter och de vittrande spåren av tiden som var före låg ännu kvar här och där. Det och annat som tagit människornas plats sades det.

De reste längsmed den grå älven nu. Slog läger varje afton. Gav sig av varje morgon. Vattnet låg alltid om hans högra axel. Den var ibland 100 steg bred och grund och forsade ljudligt och skummande förbi med kvickhet. Octagion, tyckte om älven det kunde Marlon märka. Han tyckte själv att detta var vackra trakter. Stigar gick längsmed vattnet och i varje by eller köping de passerade bjöds, bröd och fläsk till det honungssötade mjödet. För handelsmän färdades ofta här. Antingen med vagn och släde eller än hellre med båt när det inte var förfruset. Fast de tog vägarna allt oftare österut förstås efterhand som resan fortsatte. De mötte även en och annan nybyggare på väg norrut och västerut precis som Marlon själv. Oftast reste dessa med mindre ekipage. Kanske bara en familj, en bonde och hans närmaste och några kor. Det var det vanliga för nybyggare. Marlon, han tänkte använda sin förmögenhet väl och bygga en rejäl gård till Annaia och honom själv. En plats där han lugnt kunde se fram emot ålderns höst utan att oroa sig för fejd, krig, svält och mörker. Oknytt och onda andar fruktade han inte. Han var ju monsterjägare till yrket.

Men medan skogarna mörknade kring dem i sitt tilltagande djup då resan gick vidare. Blev byarna mindre. Inte lika gästfria i sitt bemötande. Stigarna blev smalare och man mötte allt färre resenärer på dom. Mer sällan såg man tempelhus resta åt helgonen. Snarare åt de nya gudarna och även de gamla gudarnas stenrös stod fortfarande ibland nymålade med offerblod invid en och annan storgård. Älven den rann, sitt mörka vatten med ett hårdare läte där den skar sig genom landskapet nu. Men till sist var deras långa resa till ände. Karavanen saktade in med gnisslande hjul och boskapen tycktes sucka av att äntligen få stanna till. 

Marlon höll in sin gnäggande stäpphäst, den rovdjurstandade Octagion eftersom han stegrade sig. Kanske anade han sin herres förväntan. Så var det nog. Skogen öppnade sig och solen bröt igenom barrträdens skuggor framför dom. Ja, det växte buskar och små kvistiga halvdöda träd över vad som skulle bli åkern. Men man såg att den låg där. Ett brett platt fält nära en bäck som ringlade sig genom det vildvuxna området. Den mark han tänkt bygga på. Allt detta hade blivit möjligt genom det rov han fann för två skördar sen stulet av en fallen Jotun. Men det behövde ju ingen få veta. 

Hans folk spred först ut sig över vyn för att se och stannade upp längsmed skogskanten. Här sågs gamla ruiner av en by och en storgård ligga längre fram på fältets mitt. Platsen för deras nybygge och framtida hem. Den brända skorstenen och härden spretade upp från den ursprungliga storgården. Det mesta i övrigt var nästan övervuxet. Övergivet för flera generationer sedan. Offerplatsen låg kvar. Två korthuggna breda stenpelare och ett tredje block bildade ett altare under en grov ek nära storgårdsruinen. Bönderna vilade sina packningar på marken och stödde sig mot högafflar och slagliar. Deras blickar uttalade tveksamhet men också hopp. För alla såg att hårt arbete låg framför dom men att lönen för mödan kunde bli god efter några år. 

Munken som Marlon betalat, Frisia. Hon steg nu fram och slängde av sina långa kåpor så att hon naken kunde dra ett guldkors från sin hals och välsigna nybygget. Frisia bad sjungande och gjorde goda tecken för att besvärja andarna som låg i jorden innan dom beträdde den och tog den i eget anspråk. Marlon log under tiden mot Annaia som nu steg av från vagnen för att gå till sin husbonde. Han gled ner från sadeln och mötte henne.
"Här blir bra make. En gammal övergiven mark som denna är lätt att bryta på nytt. Vårt folk ska få den att blomstra igen.", hon höll den långe blonde mannens midja och tryckte sig mot honom. 

Från skogsbrynet blängde under tiden vilda gula ögon mot dom. Men varelsen backade in bland granris och skuggor. Tiden var inte inne. 

***

Några kvällar senare...

Marlons välutvecklade bringa var fortfarande svettig och blank efter skogshuggandet under dagen medan hans unga hustrus hand drog honom mot älven. De sprang för att undvika nyfikna blickar och skrattsalvor. Men Annaia skrattade. De plaskade i vattnet som speglade den nedgående solen så att det liknade flytande eld och hennes vita klänning blev tung och genomskinlig över benen. Marlon lämnade yxan vid stranden och snörde ivrigt upp sina läderhosor medan Annaia lyfte det våta tyget eggande upp längs låren för att blotta sin mörkblonda buske. Hennes leende i kvällssolen skulle han aldrig glömma. Hon lockade honom djupare ut men de började aldrig att simma. Istället drog han in henne för en varm kyss i det kalla vattnet. Men det var uppfriskande kallt. De tyckte båda om känslan. 

Deras tungor virvlade om varandra i munnarna smakandes varandras sötma. Hon hade ätit hallon. Så mycket kunde han utröna med ett leende. Marlons händer hittade sin nya hustrus bröst och kramade dom, kupade dom. Han ryckte isär klänningen  för att se dem. Synen av de knottrade ljusbruna vårtorna och de av vattnet glittrande fasta brösten fick hans tunga att glida ut som en orm. Han slickade över dom med stigande andhämtning medan händerna greppade hennes rumpa bakom henne istället. Munnen sög hårt kyssande över hennes bröst under tiden. 

"Vi kommer att trivas bra här, min nye make. Det tror jag.", Annaia hade slutit ögonen medan hennes mun gapade ut ett halvkvävt stön av känslan. Kallt vatten, smekande starka manshänder som tog ömsom hårt ömsom mjukt i hennes kropp. Varm mun. Varma hårda muskler att vila sig mot. Han fick hålla henne bakåt så att den ljusa flätan flöt i det framkluckande vattnet under hennes rygg. Marlon ryckte upp Annaias klänning över höfterna för att blotta mer hud och handen smekte mellan hennes mjuka innanlår för att stegra upphetsningen innan han ämnade tränga sig in. Marlon hade njutit av hennes vackra kropp många gånger särskilt under bröllopsnatten. Men det var något speciellt här. Första gången i det land som skulle bli deras nya hem. Ja, hans stånd stegrade sig redan av tanken. Rejält fjädrande mot hennes mage trots kylan av det framporlande vattnet. 

Med ett kraftigt plask ner i älven knäböjde han för att kyssa hennes våta kön. Tungspetsen fann snabbt sitt mål och den skänkte snart vågor av vällust genom hennes kropp. Hon stönade igen och greppade hans våta nackhår för stöd medan han tillfredställde henne oralt. Medan händerna smekte eller greppade hennes nakna skinkor bakom henne under tiden. 
"Ja, nu!"...utstötte hon till sist nästan aggressivt efter någon minut. Den sträva vana tungan visste sin sak. 

Marlon stod upp igen och lyfte henne hastigt. Annaia omfamnade hans nacke och slickade det stiliga ansiktet medan hon kände den stora lemmen glida in i henne. Låren saxade om hans midja instinktivt för stöd och hon började att röra sina höfter med en häftig stadig rytm. Han mötte den och använde sina armar för att lyfta henne upp och ner i en ridande rörelse som de båda skapade.

Skogsfåglar ropade från trädtopparna på andra sidan älven annars var kvällningen tyst. Solen hade börjat glöda inför natten men hade inte dalat till falnande vila i väster riktigt än. Deras stönande läten färdades därför långt över det porlande vattnet. Särskilt hennes mer ljusa hesa röst som slutligen avbröts med ett extatiskt litet skri. 

Efteråt bar han henne i famnen åter tillbaka till torr mark. De klädde sig och gick hand i hand tillbaka till nybygget. 

***

Men gula vilda ögon hade hela tiden betraktat dem från skogens mörker. Med avund och onda avsikter. En lång vass tunga hade vätts av flämtande dregel från en djuriskt formad mun. Ett ilsket väsande. Särskilt när kvinnans nakna bakdel hade blivit synlig. Då mannen hade lyft henne så lätt ovan vattnet. Nästan som för att skryta, hade den tänkt med sina primitiva tankar. De giriga händerna som hade klämt de välformade skinkorna framför honom så nära, medan hon red den stående mannen som en hingst. Den viga midjan som böjde sig likt en vidja. De hesa stönen. Hur hon hade kastat med huvudet så att flätan sprutat av guldfärgade vattendroppar bakom henne. Med en hårig hand hade varelsen tillfredställt sig själv medan paret leende vadat tillbaka efteråt. Mörka drömmar om allt varelsen skulle göra med henne hade redan formats innan paret hade försvunnit helt ur sikte. In bland träden på sin väg tillbaka mot nybygget, ovetandes om faran. 

***