Del 3, av älvors land som är en fristående fortsättning på Bärnstensguden och Varelsen i tjärnen. Sexdelen av novellen står att finnas längst ned om man inte gillar inledningen.

Älvors land del 3

Älvornas dans

En ovanligt köldslagen vinter drabbade Marlons gård det första året. Den var mörk och isande vindar förtog den så hoppfulla stämningen på nybygget. Något slags problem i tätningen av långhusets väggar hade uppenbarat sig och man hittade aldrig riktigt en lösning. Istället eldade man på och huttrade. Men det var förstås inte bara mörkret och kylan. Viltet hade blivit allt svårare att spåra och skafferierna tycktes snabbt tömmas ut. Snabbare än beräknat. Fisk fanns i älven. Men det krävde att man högg upp isen vilket var lika ansträngande som mentalt påfrestande. Mörkret och hungriga ulvar vilka ständigt tycktes spana på dom från snödrivorna invid skogen dämpade ytterligare humöret. 

Inte lika mycket ändå som hövdingaparets trätomål. Annaia blev allt mer håglös och nedstämd. Hon födde tidigt och till Marlons sorg dog Annaia en vecka senare. Barnet, var en byting. Svans hade pojken och lurvig rödbrun päls. Den skrek inte, jollrade inte. Den öppnade nästan aldrig ögonen. Marlon satte ut den på isen till ulvarna innan våren hade kommit tillbaka och man höll långa böner i det iskalla huset ända tills våren kom. Sorgbön för den bortgångna husfrun. Skyddsbön från varelsen hon födde och för gårdens skull. När isarna lossade och forsen kom med den ljusare årstidens våldsamhet återigen som alltid förut, gav sig likväl en tredjedel av folket av. Tillbaka hem till sitt klanland. 

De var ändå alltid Annaias följeslagare. De hade kommit hit för hennes skull inte för Marlon. Nu drog de hemåt för de såg att detta bara var en olycksdrabbad och mörk plats. Hövding Marlon såg efter dom med bitterhet men sa inget för att hindra dem eller övertyga dom att stanna. Tårarna hade isat sig kring ögonen och han rynkade pannan med ilska. Vid tiden när den mesta av snön smält och droppat färdigt från talltopparna invid älven. Hade ytterligare en tredjedel av dom gett sig av. Den del som var mest vidskeplig och där tron på helgonen nog varit svag hela tiden. De betalade tillbaka sin lön de fått, den del som återstod för året och lämnade nybygget. Med skrämda ögon och tisslande röster fasade de för skogens dunkel. För de ansåg att här fanns onda makter med i spelet och varken deras hövding eller deras munk kunde värja dom. 

Gårdens munk gjorde vad hon kunde dock. Hon hade begravt husfrun och ristat bild på sten. Hon hade renat marken och sjungit naken mot härden för att bryta förbannelsen. Men svaret lågorna hade givit var bara att blod skulle spillts åt den gamle i graven. Nu gick han törstig och vredgad om natten och den onde anden har spottat i jorden. Så att den bitits av frosten. Marlon, trodde inte ett ord på vad hon stammat fram under bönetrancen. Men han visste att de kvarvarande nybyggarna gjorde det. Så, när sommarens värme till slut kom med blomster och sprittande laxar i älven. Då gav även dom sista av rang sig av och kvar fanns bara en handfull som var så fattiga att de hellre tog risken att stanna. För munken gav sig av redan innan våren var slut. Hon återvände tillbaka till sitt kloster långt söderut invid älvens utlopp i havet. 

***

Marlon steg av sin märkliga stäpphäst Octagion som genast visade huggtänder mot älvringen. Våtmarkernas doft slog emot hingstens näsborrar och han tyckte inte om sankmark eller vittringen av trolldom. Men Marlon lät honom stå i skogsbrynet innan han med manteln svept om sig gick älvfolket till mötes. Deras trumma började spela. En lugn stadig rytm. De satt ner och mässade lågt medan tre av dom gick honom till mötes. Marlon stannade och lät dem komma mot sig. Han anade samtidigt rörelser ibland buskagen. Kanske även en pilspets som glimmade till i månskenet. Så han lyfte sina händer i en fridsgest. 

"Vad vill Ni, oss Hövding Marlon?", rösten var inte ovänlig. De kände alltså hans namn trots att de aldrig hade talats vid. Den unga älvan var mycket vacker med mjölkvit hy och ljust långt hår. Ögonen svarta som kol och listiga. Hon bar endast en vit slöja runt den slanka men ändå yppiga kroppen som följde med den svaga vinden likt ett flor. Hon var behagfullt nätt och liten, kanske nådde hon honom till nyckelbenet. Marlon svarade. Väl förvissad och övertygad om att detta bara var naturliga varelser precis som han själv. Jägare, samlare. Inte alls det oknytt som hans bönder trodde. Men han skulle nog själv hålla med om att skogsfolket var underligt och kanske inte helt mänskligt. En av deras vita älgar rörde sig tyst över den våta mossmarken in i skogen igen. Han noterade den och visste att jägarfolket hade andra ockulta förmågor än att bara tämja vildmarkens djur. Men deras kvinnor var mycket vackra. Så det tänkte han också. Nu när han stod mycket närmare deras dansring i mossmarken än han vågat sig förut. Där sprakade en stor eld som kastade glöd mot stjärnhimlen. Marlon uppfattade fler skuggor kring tovorna som rörde sig. Han bara nickade långsamt åt det hållet en gång och svarade den unga älvan. Hon hade redan fått sällskap av två systrar. 

"Min gård bär förbannelse. Jag söker råd."
"Ni, kan få råd.", svarade hon efter en stund med ett mystiskt leende. "Men det är varken gengångare eller förbannelse som plågar ert nybygge."
"Jaså? Vad är det då?", han var förvånad. Men hade samtidigt känslan av att han borde ha anat detta hela tiden.
"Kan ni ersätta oss för det råd vi ger?"
"Jag har silver."
"Betala hellre ett blodpris.", svarade älvan och smekte hans kind. De svarta ögonen glittrade till. 
"Nej. Så gör vi inte. Inte längre."
"Betala då med saliv, svett och säd. Marlon.", en av de andra smekte hans axel under manteln. 

***

Han tänkte efter. Den ena var fagrare än den andra. Hans blickar spelade över den tredje som hittills inte sagt något. Hon log mjukt och tycktes njuta av uppskattningen. Hennes höfter och armar började sakta svänga med trummans rytm. Marlons blå ögon blixtrade mot den tillfälligt bakom eldsflammorna där en figur skymtade. Han såg armrörelsen, trumma på en hud spänd över ett snidat träkar men inte vem handen tillhörde. 

"Jag betalar."
De tycktes sluka honom med kyssar. Med tungor svala och ivriga som älvens vatten. Hans kläder föll till marken ett plagg efter det andra. Först manteln sen smektes skjortan av. Andra händer slet upp vapenbältet. Dolk och seaxkniv föll till marken. Hosorna rycktes med neråt och hans framspringande nakna stånd väckte beundran. Dom tycktes sedan sakta sjunka mot marken under honom. Marlon stönade mot den kalla stjärnhimlen när den första skogsälvan svalde hans lem och de andra två under tiden kysste hans muskulösa mage och nakna bringa med lapande tungor. 

Det var lång tid nu sedan han hade haft samlag sist. Bara en gång med den kvinnliga munken under vintern eftersom hans fru vägrat gå i säng sedan i höstas. Plågad av havandebesvär som hon var. Men det lilla äktenskapsbrottet i förtroende hade inte muntrat upp honom mycket. Det var sällan så med de prästvigda eller klosterbundna alla rykten till trots. 

Å andra sidan, den här råa känslan av upphetsning och åtrå var vild som skogen runtom honom och han uppskattade den redan hett. Den andra älvan knäböjde också nu för att kyssa hans stenhårda lem från andra sidan. Marlon frustade till och sneglade ner mot dom båda medan dom turades om att suga honom djupt. Under tiden kysste han den tredje älvan som smekte hans kropp med nyfikna sensuella handrörelser. Han böjde sig mot henne mer för att kupa de små välformade brösten och sen vidare nerför svanken för att greppa en skinkhalva i handen. Älvan fnittrade till vällustigt och drog handen genom sitt nästan månskensvita hår innan hon också sjönk ner på huk. Han stönade med gapande mun medan dom alla tre började att med tungorna reta, med händerna smeka och med läpparna vått suga honom. Hans lem, hans testiklar och huden omkring. Marlons höfter började röra sig mot dom av sig självt medan han höll om sin egen nacke i ett fast grepp för att bibehålla behärskningen. Han visste mycket väl vad de menade med att betala ett pris i säd. Men undrade vem av dom. Alla tre kanske? 

Skulle de bönder som stannat kvar på nybygget ha sett sin hövding nu torde de ha löpt till skogs av fasa inför oknyttet och den som vågade samlaga med dom. Eller hämtat yxa och svärd för att kunna dräpa honom när han kom tillbaka hem i överfall. Men de hade sin tro. Marlon, respekterade deras föreställningar. Men hade en annan form av mer jordnära religiositet. Däremot förstod han att han måste åtminstone ge sken av att vara andlig, om han ville vara hövding. Detta var raka motsatsen. 

Plötsligt släppte de hans lem och gav sig på varandra. Trumman i bakgrunden tycktes öka sin takt. Marlon flämtade till en smula överraskat och gick sakta med hosorna kring anklarna runt dem för att betrakta hur de smidiga nätta kropparna började att skänka stimulans åt varandra. De tryckte varandras ansikten i sin grannes sköte och gned sig mot den andre så att hon började att nästan gnälla av lust. Deras kroppar bildade en triangel av armar och ben, nakna bröst och rumpor. Där de låg på marken med sina huvuden begravda mellan de andras lår. En mycket eggande scen och lika eggande att lyssna på. Marlon fortsatte att betrakta dem medan han sakta gick runt dem alla tre i en vid cirkel. Kanske dansade han nästan. Med handen förväntansfullt vilandes på ett darrande blodfyllt stånd. 

Den som var närmast honom avbröt först och kastade sig nu upp på alla fyra. Den smidiga kroppen svankade så djupt att man anande revbenen och hon såg bakåt mot Marlon med en liderlig nästan djurisk blick av rå längtan. Så han knäböjde snabbt bakom henne och fattade om höfterna med händerna. Munnen gapade av förväntan då han körde in sin fulla längd. Hon kastade till med håret och stirrade rakt fram mot elden medan han tog henne. Skönt och intensivt, kanske nu i takt med trumslagen. Eller var det trumslagen som var i takt med honom? De andra tre masade sig också upp på armbågarna nu för att krypa mot honom från sidorna. Han kände återigen deras smekande händer över ryggens muskler och låren och sedan smaken av deras virvlande svala tungor. De ställde sig dock snart också framför honom bredvid den första i samma hundposition. 

Marlon njöt av att se deras nakna kroppar framför sig uppställda så alla tre på rad för honom och hans händer smekte dom nya rumporna. Han lät fingrarna glida in bakifrån i deras våta sköten för att tillfredställa dom. Samtidigt tog han den i mitten med jämn stötande takt tills hon redan börjat att skälva och darra. Innan det gick för henne skrek hon till på ett för Marlon okänt språk och kastade blickarna över axeln samtidigt bakåt mot honom med något som nästan påminde om tacksamhet. Deras ögon naglade sig vid varandra innan hon till sist slappnade av. Några tårar av nästan svartgrå vätska hade runnit som rinnande streck från hennes. Men detta skrämde honom inte vid det här laget. Han log bara tillbaka. Marlon hade inte ens märkt att han själv kommit. Det var nära att han sjönk ihop och Marlon hade nästan kunnat somna där. Men han fortsatte att leka fingrarna i dom andra två älvorna och försökte hålla fokus. De kysste varandra och han fick dom att komma först den ena och sen den andra varpå dom lade sig på mossan med kättjefulla flin spelandes över de vackra men älviska ansiktena. 

"Såja. Bra, Hövding Marlon. Två gånger till så har du betalat.", de skrattade klingande åt hans min. Så att det säkert hördes långt över älvens vatten och skogarna bortom den.
"Det är något jag helt säkert kan klara.", han skakade på huvudet och skrattade själv. För att sen börja om.

***

Den vita dimman låg tätt beslöjande över mossmarken i gryningsljuset. Marlon drack av skogsfolkets bjudvin och fick stuvning med svamp till frukost. Han åt stående och blickade ut över vattnet bakom tallarna där det rann fram. Den första älvan hade skickat iväg dom andra två och tittade nu upp på honom medan hon smekte hans stubbiga haka. Marlon nickade och svalde ner det sista vinet. Det var dags för honom att lämna deras dansplats. Så han inväntade nu svaret, det råd han hoppades få.

"Den har alltid levt invid vattenfallet. Den när sig på det. Man måste locka fram den ur sitt dagsgömsle. Den är vis och ond, en gammal makt i landet. Stark som tyngden av din själ när du rannsakar den. Vi känner den väl. Men du kan vinna en sådan envig. Under vintern har den plågat er, förhäxat vinden och marken. Till och med förhäxat husets fru. Som bara ville ge dig en son. Det var hennes enda oavsiktliga misstag. Den är som du. Kanske lite starkare. Kanske behärskar den ond sejd. Men var inte rädd, så ska hämnden bli din. Ta med dina krigare. När den är borta. Kan du återvända till din gård. Eller göra som resten av ditt folk och återvända hem på sydlig stig. När huvudet är skiljt från dess kropp kan den inte skada mer. Inte på lång tid.", älvan log och kysste honom. 

Handen pressade väldigt lätt på Marlons bröst och detta fick honom att omedelbart vända sig om och börja gå. Tillbaka ner mot vattnet och Octagion som väntade där.