Erik är kvar i New York, lever med kvinnan han räddade och som berättar om sin uppväxt.

Onsdag och jag ska ta mig till White Plains och jobbet. Känner att jag inte är helt okey med att köra hela vägen. Margret frågar Steve om han kan köra mig dit upp. Antingen vänta på mig eller komma och hämta mig när jag är klar. Jag vet inte hur länge jag kommer att vara på jobbet, men säger att han kan komma och hämta mig klockan fyra. Om han stannar eller åker fram och tillbaka får han avgöra, jag har fått ett telefonnummer till honom, så vi kan få kontakt. Han släpper av mig utanför byggnaden Westchester One och jag tar hissen upp till sjunde våningen, där min amerikanska chef sitter. 

Han väntar på mig. Hans sekreterare kommer med en kaffe i en mugg av styrofoam, den cellplast som kaffet ofta kommer i. Håller det varmt, men det är nog allt. Smakar mer plast än kaffe, men så är det. Jag har varit här flera gånger tidigare. Vi pratar om min olycka. Tydligen är jag någon sorts hjälte, pressen har skrivit om hur jag räddade en kvinna och själv blev skadad. Jag känner mig verkligen inte som en hjälte, snarare överväldigad av att ha träffat världens vackraste och mysigaste kvinna. Men, det säger jag självklart inte. 

Efter en stund börjar vi gå genom vad vi ska göra. Det första är att utarbeta ett management system för hur vi ska hantera en ny produktfamilj. Sedan måste vi också utarbeta ett business case för produkterna. Båda dokumenten kommer att nagelfaras av inte bara på huvudkontoret utan även av samtliga andra länder som kommer att sälja produkterna. Allt är ännu mycket hemligt, men alla ord i det vi skriver måste vägas på guldvåg. Speciellt vet jag att min motsvarighet i UK är en språkekvilibrist och har British English hela ordförråd i sitt huvud. Det måste bli korrekt och ordens valör har stor betydelse. 

När vi kommit överens om vad som ska vara med och i stora drag hur det ska utformas, blir jag lämnad att utarbeta ett förslag. Det kommer att ta ett par dagar, säger jag. Kan jag göra det utan att behöva komma in på kontoret. Jag har en bra uppkoppling där jag bor. Det är okey att jobba hemma, så jag ringer Steve. Han kan komma om en timme, beroende på trafiken. 

Det finns ett litet cellkontor ledigt och jag sätter mig och jobbar där. Mitt huvud känns tungt, får lite huvudvärk. Är nog inte helt återställd men fortsätter och får en början på plats. Känner mig faktiskt ganska nöjd med dagen när Steve ringer och säger att han är utanför om fem. Jag tar min dator och går ner.

På väg hem somnar jag. Omöjligt att hålla ögonen öppna. När vi kommer till Yonkers blir det stopp i trafiken. Jag vaknar till när bilen stannar. Frågar vad som hänt. Steve vet inte, men trafiken tycks stå still i alla riktningar. Så småningom börjar trafiken flyta sakta. Efter en stund ser vi en husvagn som tydligen kolliderat med en annan bil. Ekipaget står rakt över körbanan. Polisen dirigerar trafiken runt det hela. Sedan kan vi rulla på som vanligt igen. Vi tar Henry Hudson PKW och kommer utan problem ända till avfarten West 96. Där blir det stopp igen. Hela västra sidan av Manhattan är totalt igenkorkad. Allt står still. Bara att sitta och vänta. En meter, eller yard, fram i taget. Ohh, dessa amerikanska mått. I Storbritannien har de i alla fall börjat byta till det metriska systemet, inch-by-inch. Men inte i USA, dessutom är deras mått lite olika mot det brittiska, även om det till synes heter lika. 

Efter trettio minuter har vi i alla fall kommit upp till Central Park och tar vägen genom parken. Sedan kommer vi äntligen fram. Resan tog totalt drygt två timmar, mot normalt en dryg timme. Steve trycker på en knapp och grinden öppnas. Han släpper av mig utanför entrén. Sedan kör han ner bilen i garaget. 

I dörren står Margret, ger mig en stor varm kram och säger att maten stor på bordet. Hon räcker mig ett glas rödvin. Vilken lycka att få komma tillbaka till henne. Hon är fantastisk och jag är helt förälskad, kär som en klockarkatt. Hur nu de är? När jag pratade med min hustru i går, tror jag hon misstänker att något mer än trafikolyckan har hänt. Vill inte berätta om Margret. I alla fall inte över telefon. Har sagt att jag nog blir borta ett tag, behöver hämta mig samt göra jobbet. Jag lät nog inte tillräckligt ledsen för att jag inte kommer hem. Måste tänka igenom vad jag vill och hur jag ska berätta.

Efter middagen berättar jag om min dag och att jag kan jobba hemma. Ska tillbaka nästa tisdag och ha ett förslag på skrivning. När vi har krupit ner i sängen älskar vi länge och omsorgsfullt, sedan ligger vi och småpratar. Jag börjar fråga lite om hur hon ser på vår relation. Vill hon fortsätta? Berättar om min vånda att berätta för min hustru. Hur hon kommer att ta det och hur mina barn kommer att reagera.  Margret vill gärna att jag ska flytta in hos henne. Blir problem, inte bara hemma, utan även med immigration. 

Vi löser inga problem då, frågan för vila, liksom vi behöver. Men frågorna virvlar runt i mitt huvud hela natten, mellan vaka och perioder av orolig sömn. Allt har gått så snabbt. Vad vill jag? Jag vill vara med denna kvinna, men jag har ju ett ansvar som make och pappa i Sverige. Kan jag behålla jobbet om jag flyttar hit? Vad händer om fem år, tio år? Vi är ju i olika faser i livet, hon är tjugo år äldre än jag! Men hon är ju så fantastisk, så söt, så omtänksam. Och så oerhört härlig att älska med, har aldrig upplevt en sådan kvinna tidigare. Tankarna virvlar. Vad vill jag? Hur ska jag göra? 

När klockan är sex kan jag inte ligga kvar längre i sängen. Jag har fortfarande lite europeisk tid i kroppen. Dessutom gör höften lite ont när jag ligger ner. Jag tassar upp, hittar badrocken och går ner och ut i trädgården. Mary och Steve har inte heller gått upp ännu. Vet inte om jag vågar mig in i deras domäner, in i köket, och se om jag kan göra lite kaffe. 

Ute är det lite kyligt. Oktober i New York kan vara underbar, men även regnigt och kallt. Det regnar inte, men nätterna är kalla och solen tar tid innan den värmer upp luften. En lite kall vind sveper ner från skyskraporna runt omkring. Höga hus skapar vindar eller förstärker vindar – jag vet inte vilket. Men det blåser just nu i alla fall. Jag går in igen och vågar mig in i köket för att se om jag kan hitta något att dricka. Då kommer Mary, säger god morgon och undrar vad jag vill ha. Kaffe och en smörgås, kanske lite müsli och mjölk, föreslår jag. ”Ge mig tio minuter, måste få igång kaffemaskinen och sedan duka fram. Sätt dig i matsalen så kommer jag så fort jag kan”, säger hon. 

Jag går ut, hämtar min iPad, loggar in och hämtar den svenska tidningen. Underbart att kunna läsa tidningen så här långt hemifrån. Hemifrån, tänker jag sedan. Ja detta är inte mitt hem, hur förälskad jag än är, men jag vill inte åka hem ännu, vill ha en tid för mig själv. Tids nog får jag ta hand om resten av mitt liv. Nu vill jag vara i nuet. 

Mary kommer ut med en rykande kopp kaffe, rostat bröd samt müsli och mjölk. Hon är en pärla, har allt man kan behöva i köket. Jag börjar äta och dricka, läser tidningen samtidigt. Helt plötsligt känner jag två varna händer på mitt huvud. Margret böjer sig fram och ger mig en kyss. ”God morgon, min kära. Vad bra att du fått lite frukost. Jag är utsvulten, måste be Mary att göra lite bacon och ägg till mig. Vill du också ha?”, säger hon och går ut i köket utan att invänta svar. Hon tar för givet att jag vill ha. 

När vi ätit klart går vi upp och gör oss i ordning för dagen. Jag behöver sätta mig med jobbet en stund. Sedan vill jag pröva att måla lite, eller i alla fall göra i ordning min lilla ateljé. 

På eftermiddagen när jag är klar med jobbet och har fått lite ordning i ateljén, även påbörjat en målning med en liten flicka som flyger en drake. Än så länge bara skissad i tempera. Motivet och kompositionen är klar, känns bra. Nu måste både det jag skrivit och det jag målat få vila i mitt huvud, bearbetas lite passivt, medan jag gör något annat. 

Margret sitter och läser när jag kommer ut i trädgården. Nu är det en ny fantastisk oktoberdag. Hon skiner upp när jag kommer ut. Lägger ifrån sig boken, reser sig upp och kommer emot mig. Jag får en kram och en lång kyss. Min kropp vaknar till liv. Det känner hon. Skakar på huvudet och säger ”först lunch, du måste vara utsvulten och inte bara på mig”. Jo, det var fyra timmar sedan jag fått något att äta. Hon tar mig i handen och går in till den lilla matsalen. Mary har dukat upp en liten måltid, en buffé med lite olika saker, mest kallskuret. Jag tar lite sushi, bröd och ost. Häller upp lite tranbärsjuice och sätter mig vid bordet. Det är som att bo på ett pensionat, mat finns när man behöver det, inget som jag själv behöver göra eller tänka på.

När vi ätit klart går vi ut i trädgården. Mary kommer ut med kaffe. Solen värmer fortfarande och vinden har försvunnit. En skön höstdag. Vi promenerar till den lilla oasen mitt i denna oas, där det lilla lusthuset står. Margret tar fram några dyner, breder ut dem på marken och börjar sedan klä av sig. Här är vi helt osynliga från alla hus runt omkring. Hon står helt naken framför mig. Kommer fram, lägger armarna om min hals. Kysser mig och börjar sedan klä av mig. Sakta och metodiskt. När hon tar av mig byxorna och kalsongerna ser hon att jag är helt redo, står i givakt. 

Hon ställer sig på knä framför mig. Leker med min pulserande lem. Slickar lite och suger sedan in den i sin mun. Underbart, hon kan verkligen suga. Jag lyfter upp henne, vill inte komma på en gång, vill smaka på henne, smeka henne, kyssa henne. Vi lägger oss på dynorna. Tänk att kunna ligga naken mitt i New York, utomhus, och älska. Utan att någon reagerar. Vi kramas och kysser varandra. Våra händer och kroppar vet vad de vill och gör det de vill. Jag lägger mig ovanpå henne. Hon tar tag om mig, leder mig in. Jag glider in, så välsmort. Hon är mycket tight, ger fantastisk friktion, samtidigt som jag glider lätt fram och tillbaka. 

”Nu, min älskling, ska du vara helt stilla i mig. Bara njuta”, säger hon. Vi ligger helt stilla varken hon eller jag rör oss. Men hennes inre börjar massera mig. Muskler som vet precis vad som får mig att nå höjder jag aldrig tidigare varit på. Vad gör hon, hur gör hon? Underbart, kan bara ta emot, njuta och känna hur min lem behandlas. Känns som den växer, både på längd och bredd, där inne i henne. Precis innan min orgasm slutar hon. Låter mig vila, för att sedan börja igen. Känns som att varje stimulans jag får är ny. Musklerna inne i henne arbetar hela tiden, men med olika intensitet och på olika ställen på min penis. Återigen paus, strax innan jag ska komma. Sedan ny stimulans. 

Hur länge vi ligger där, har jag ingen aning om. Min erektion är stenhård hela tiden, hon kontrollerar både den och att jag inte ska spruta. Bara sväva i den största av alla njutningar. 

”Nu, nu, min älskling, nu vill jag att du knullar mig. Men kom inte förrän jag säger till”, instruerar hon mig. Jag börjar röra mig in och ut i henne. Hon kramar fortfarande med slidan om min kuk. Friktionen är helt perfekt. Jag hör nu hur hon också börjar gny, små skrik och stönar högt. Måste vila en liten stund. Bara ligga still. Sedan börjar jag igen. Nu verkar hon inte ha långt kvar. ”Nu, nu, spruta i mig, nuuu, mooommm, kommm”, stönar hon fram. Jag kommer samtidigt som jag känner att hela hennes kropp krampar när orgasmen sköljer över och i henne.

 Vi ligger och andas ut efteråt. Hjärtslagen börjar närma sig det normala igen. ”Det var helt fantastiskt. Hur gör du? Jag bara ligger där utan att röra mig och du får mig att sväva högre än jag någonsin gjort”, undrar jag, både en fråga och beröm på samma gång. 

”Det är en hemlighet. En kvinnlig hemlighet, som jag lärt mig från min mor, som lärde sig av sin mor. Har jag berättat att min mamma växte upp i Japan? Hon bodde där tills hon träffade min pappa och flyttade in i det här huset”, säger hon.

Jag skakar på huvudet. Det visste jag inte, men är det en förklaring på min fråga? ”Intressant, men hon var inte japanska? Du har inga direkt japanska drag, möjligen din hårfärg, men inte för övrigt”.

”Nej, min mamma var från Italien. Hennes mamma flyttade till Japan när hon var fem. De levde japanskt, ville inte vara annorlunda, även om alla såg att de inte vara japaner. Jag har bara fått det berättat att en grannfru till dem tipsade om en skola för unga flickor som ville lära sig bli kvinnor. Hon blev satt i en sådan skola för flickor. Där var det mycket om hur man ska prata, föra sig men också hur en kvinna ska attrahera en man. Tja, sedan gick en del i arv till min mamma och sedan till mig. Jag fick en mycket annorlunda uppfostran när jag var liten. Sedan har jag fortsatt att underhålla och förbättra mina kunskaper under alla år”, säger hon.

Jag förstår inte riktigt, eller inte alls, för att vara korrekt. Jag ser frågande på henne och undrar vad hon fick för uppfostran, vad hon menar.

”Jag får ju egentligen inte prata om det, men nu är jag så gammal, och har inga egna döttrar, så jag borde kunna berätta. Men du måste lyssna, fråga inte, jag kan bara berätta det jag vet och det som inte kan skada någon. Är det okey?”, frågar hon. Jag nickar som svar, vill höra. Vi ligger tätt intill varandra och solen värmer våra kroppar så skönt när hon börjar berätta.

”Min mamma lärde sig precis som hennes mamma på en mycket speciell skola i Japan. Ingen brukar prata om den skolan, men flickor som gått där lyckas nästan alltid senare i livet. Jag är ju inte uppväxt i Japan, så min mamma försökte lära mig det som hon lärt sig. Hon började redan när jag var fem år, när jag klarade av alla mina basala behov. I början lekte vi bara med fingrar, kunna känna hur vi spände olika muskler. Både utanpå och sedan inuti kroppen. Jag fick känna hur min mamma kunde knipa med sina inre muskler. Hon kunde säga ”nu kniper jag ett lillfinger in, sedan ett långfinger och så vidare. Hon kunde vibrera olika muskler. Sedan fick jag prova på mig själv, ett finger inne och sedan försöka kontrollera mina knipmuskler. Det var jättesvårt i början. Men till slut lärde jag mig hur jag skulle kunna nå olika muskler och delar av musklerna med min vilja”, berättar Margret.

”Oj, är det möjligt. Ja, jag har ju upplevt det. Men att göra det med en så ung flicka?”, säger jag.

”Om man ska lära sig det, måste man börja tidigt. Det går till en viss del med äldre, men de kan inte bli lika duktiga. Din dotter skulle fortfarande, med mycket träning, kunna komma en bit på väg. Vilket antagligen skulle hjälpa henne i livet”.

”Kanske ska sända över henne till dig och få lära sig. Hon har en pojkvän och är säkert inte oskuld längre. Undrar vad min hustru skulle säga”, säger jag.

”Du får absolut inte nämna något om detta för någon annan. Lova mig det. Det är en mycket väl bevarad hemlighet. Skolan i Japan är det ingen utanför de invigda som känner till, inte ens kunskapen om att den finns är känd”, säger hon.

”Jag tiger, säger ingenting, men din historia är fascinerande. Berätta mer”.

”Att kunna känna och lära sig musklerna är en del. Tar mycket tid och mycket tålamod. Men musklerna måste även tränas, stärkas. Jag fick börja med kulor nästan samtidigt, men först behövde mitt underliv vidgas, kunna ta emot det som kommer in. Jag fick börja träna med speciella stavar. Först ganska smala, sedan grövre och grövre med åren. Varje kväll övade vi. Mamma hjälpte mig i början, sedan övervakade hon att jag gjorde alla övningar. Sedan var det kulorna. Även de var av olika storlek och inte minst tyngd. I början ganska små och lätta. Det gällde att både kunna hålla dem inne men öven att med musklerna mata ut dem. Ju tyngre desto mer muskler behövs för att hålla dem på plats, ibland hela dagar”.

”Wow, inte underligt att du kan göra det du gjorde med mig. Men hur länge höll ni på med detta?”

”Hela livet. Träningen pågår hela livet och även att lära nya sätt. De som går på skolan i Japan åker regelbundet tillbaka både för att lära sig mer, men också för att gradera sig, nå högre grader. Det är precis som många andra japanska träningsformer inom Budo, som bågskytte eller, för den delen, kalligrafi eller teceremoni. Jag får ju inte komma till skolan i Japan för träning, men tillhör en speciell grupp här i New York. De kan gradera till en viss nivå. Högre nivåer, då får jag åka till Japan. De tar emot mig, men bara på rekommendation från vår sensei här”. 

”Åker du till Japan och visar vad du kan? Hur fungerar det? Måste du visa på en man?”

”Bli inte avundsjuk, min älskling. Ja visst, självklart måste vi träna med män, speciellt utbildade män. Det ingår nästan från början. Jag började öva vid sex. När mamma ansåg att jag var redo, presenterade hon mig för gruppen här. Jag var nio. Först var det en kvinna som kände efter vad jag kunde. Sedan fick jag börja öva med yngre män, som ännu inte var så grova. Ja, även pojkar går i träning. För att verkligen kunna uppskatta det en geisha gör krävs övning. Och sedan är lärarna både kvinnor och män. Inget konstigt med det. Bara ren övning, inga sexuella känslor som är inblandade. En speciell träning är att kunna stimulera, jobba med mina muskler utan att röra något utanpå, det samma gäller mannen. Du var perfekt där. Sedan att kunna styra hans orgasm. Men även att kunna styra min egen orgasm, bara genom musklerna. Kunna tajma bägge, så vi kommer samtidigt. Och är mannen tränad, så kan han vara inne hur länge som helst, utan att få orgasm. Eller snarare, få multipla orgasmer, utan att spruta. Om han sprutar har han förlorat. Bäst är när vi bägge får multipla orgasmer och kan hålla på länge”, förklarar Margret.

”Men du ville ju att jag skulle börja röra mig och sedan fick jag styra din orgasm, genom att inte komma för tidigt”.

”Ja, du behövde känna att du var man och att du tillfredsställer mig. Dessutom tycker jag det är underbart när mannen tar över. Det är så härligt brutalt, på något sätt. Naturligt, tror jag kanske är det rätta ordet. Och du var helt fantastisk. För mig betyder känslorna mycket, att jag är förälskad i dig och du i mig. Vi vill ge varandra njutning, det är mycket viktigt”.

”Vi har ibland inte haft något förspel, men ändå är du så förberedd för mig. Kan du styra hur våt du blir också?”, undrar jag.

”Nej, det är mycket svårt. Det finns de som kan det, men så långt har jag inte kommit. Ibland är jag så kåt innan att jag är ordentligt våt. Men vi har lärt oss att ha lite smörjmedel i handen. Antingen smörjer jag in dig lite precis innan eller mig själv. Ingen rocket science, men fungerar utmärkt. Sedan blir jag naturligt smörjd, våt, när du är inne i mig. Hittills har jag bara behövt smörja ett par gånger, på sjukhuset och nyss. Jag var kåt, men hade inte hunnit bli riktigt våt. Så när jag tog tag i dig, ledde dig rätt, så fick du lite på toppen. Det är oftast så som geishor gör i Japan”, förklarar hon. 

”Men, vi lär oss inte bara hur vi ska kunna tillfredsställa en man och att själv få maximal njutning. Det är egentligen bara en liten del i helheten. Det mesta går ut på att kunna föra sig, kunna konversera, ha en skolning i de tre konstarterna: poesi, skådespel och musik. Musik är inte min starka sida, men de andra har jag höga betyg i. Jag kan skriva både på japanska och engelska. Japanska ingår som ett viktigt moment i hela utbildningen. Min mamma pratade det flytande, liksom engelska. Att hon lärde mig var en naturlig del. Skådespel fick jag lite hemma, men framförallt på olika externa kurser, som jag blev satt i redan från femårsåldern. Sedan behöver vi lära oss filosofi, matematik, geometri, historia och, självklart, kalligrafi”.

I vilken värld har jag hamnat? Det hon berättar är helt främmande och samtidigt nästan ett sagoland. Men hon är högst verklig. Har aldrig träffat någon som hon tidigare. Vilken tur att jag sträckte ut en hand, lyckades rycka tillbaka henne från den framrusande bilen. 

Polisen har varit här ett par gånger och frågat ut både henne och mig. Vi har inte kunnat ge några ytterligare informationer. Vi hann inte se någonting. Samtidigt undrar jag, vem var det? Det hade inte kommit en bil på gatan under hela den tid jag satt och vilade mig. Men när hon kom och var på väg ut, då kom det en bil. Inte sakta heller, utan i full fart. Det kändes som bilen inte kom någonstans ifrån, bara helt plötsligt accelererade när han såg någon. Då slår det mig, inget motorljud. Måste ha varit en elektrisk bil, som har snabb acceleration. Vi har pratat om det, men Margret är inte orolig. Hon har dock lovat att se sig för ordentligt innan hon går ut. 

Dagarna flyter iväg. Jag växlar om mellan att jobba, måla och älska. En mycket behaglig tillvaro, alltför behaglig. När jag var tillbaka på kontoret i White Plains tycker min chef att jag har gjort ett mycket bra arbete och anser att jag är klar och kan åka hem. På sjukhuset, som jag var på återbesök till, tyckte läkaren att jag hade läkt över förväntan. Jag skulle inte få några men och kunde definitivt åka hem. Min hustru hade också börjat bli allt mer irriterad och nästan krävde att jag skulle åka hem. Efter mycket vånda och långa diskussioner med Margret beslutar jag mig för att åka hem. 

Hur det blir med vårt förhållande? Ingen av oss vet. Jag är inte beredd att lämna min familj, i alla fall inte förrän mina barn har slutat skolan, tagit studenten. När jag kommer tillbaks på möten och jobb är jag välkommen att bo hos Margret. Vill något av barnen besöka New York eller studera här så är de välkomna att bo hos henne också. Kanske kan hon lära dem något?

Jag har beslutat att inte berätta om min förälskelse eller relation med Margret, utom att det är en äldre kvinna som jag räddade. Nu vill hon återgälda det genom att upplåta sitt hem om vi behöver bo i New York, även vid längre vistelser.