Vem ligger bakom hoten? Vad är det för konst som finns i valvet? Är Erik bi?

Vem eller vilka ligger bakom? Vem behöver luftutrymme för att kunna bygga ett riktigt högt hus? Vem vet hur man kan ta reda på det? Vet Ben? Kan i alla fall börja med honom. 

Men just nu måste jag ta tag i konsten. Beatrix har ju kommit för att se och katalogisera det jag har för en försäljning. Hon har varit här två dagar redan, utan att kunna göra något, bortsett från att skaffa fram pengar, tre hundratusen dollar, för min borgen. Hon står och tittar på mig, frågande, medan jag funderade.

”Ursäkta, Beatrix, det har varit en omtumlande två dagar. Tack för att du kom, och tack för att du lyckades låna pengar till borgen. Vad hade jag gjort om inte du hade varit här?”

Beatrix går fram till mig. Tar mina händer i sina, ser på mig. Sträcker sig lite upp och ger mig en puss på munnen.

”Vill ju ha dig fri. Vi kan ju inte älska, rå om varandra, om du sitter fängelse. Dessutom lovade du att jag skulle få se konsten, all konst.”

Hennes puss och närheten gör att min passion flammar upp. Mina händer släpper hennes, lägger armarna bakom hennes rygg och pressar henne mot mig i en mycket nära omfamning. Våra munnar möts. Vet inte hur länge vi står där. Uppenbart att vi bägge vill hångla, älska med varandra. 

”Jag vill ha dig, vill älska. Men vi har jobb först. När kommer Gösta?” frågar jag.

”Han sköt upp resan, eftersom du satt i fängelse, eller var häktad, i alla fall. Jag ska höra av mig när jag gått genom det du har. Vill gå genom det du har innanför byxorna först. Måste katalogisera och mäta upp, bedöma kvalitet och hur länge du klara,” säger Beatrix och börjar lossa mina byxor.

Bara hennes närhet och ord gör mig kåt. Vill också ha denna underbara kvinna. Få smaka på henne, slicka hennes fina fitta och dricka mjölken direkt från hennes stinna bröst, mjölken som hennes son skulle ha. Men han får hålla tillgodo med sin mormors mjölk, hon fick ju barn, en dotter, samtidigt med Beatrix.

Hon lirkar ner mina byxor och mina kalsonger. Jag står nu med min kuk rakt ut. Hon går ner på knä. Börjar syna den noga. Tar upp sin telefon, fotograferar den ur olika vinklar. Tar fram ett måttband och börjar mäta. Noterar i telefonen. 

”Gösta har sagt att jag måste mäta och dokumentera konstverken mycket noga. Den här,” säger hon och håller om min kuk ”Är det största konstverket. Måste göra det här mycket noga. Gösta blir inte nöjd annars.”

Hon slickar lite på toppen. Noterar i telefonen. Smaken? Sedan tar hon in den i munnen, suger och slickar en stund. Gör nya noteringar. Om vad? Hon tar tag om min pung, väger den i handen. Noterar. Klämmer på den, undersöker kulorna, testiklarna. Noterar. Herre Gud, vad är det här? Har aldrig, inte ens av min läkare, blivit så noga undersökt och dokumenterad. 

”Gösta vill ha mycket exakta och detaljerade noteringar. Jag vill att han ska vara nöjd med mitt arbete, hoppas han blir nöjd, både av min undersökning och konstverket. Han är ju bög, som du vet. Bäst jag sänder det här på en gång.”

”Vänta, du kan ju inte sända det till honom! Vore ju som att jag undersökte och noterade allt om din fitta och sedan sände det till min separerade hustru. Kanske inte samma, men du förstår väl?”

Under tiden som jag pratade, hör jag som ett litet vinande ljud från Beatrix telefon. Hon har sänt det. Min kuk slaknar av att jag blir så besviken. Det plingar till i telefonen. Beatrix tittar på den och säger:

”Ahh, Gösta tar nästa flyg, kommer runt klockan tre i morgon eftermiddag. Han blev eld och lågor av mitt Mail.”

”Va, nej, du kan inte ha sänt bilder och allt? Tror han att jag vill ha sex med honom?”

”Nej, lugn. Jag retas med dig. Men vill ha bilderna och kunna njuta av själv, och har ju varit nyfiken på dina mått. 18 lång och 15 i omkrets. Inte illa. Jo, jag skrev att vi katalogiserar konsten, men på slutet skrev jag 18/15. Vet inte vilken del av informationen som gjorde att han kommer på direkten. Men nu har du ju slaknat! Vill du leka eller jobba?”

”Låt oss jobba, få det överstökat först. Sedan vill jag äta, flirta med dig, hångla och försöka förföra dig,” säger jag. ”Vem vet, vem som förför vem i morgon?” fortsätter hon.

”Kom nu, vi går ner i källaren. Där har du inte varit tidigare. Jag tror du kommer att bli överraskad. Och det finns en soffa där också, om jag behöver övertyga dig lite extra…” 

Vi går ner, jag leder henne in i vinkällaren. Hon ser med stora ögon på vinet.

”Oj, vilken mängd. Herman har en vinkällare, men den är ingenting mot det här,” mumlar hon till mig.

Jag går fram till skåpet, drar i den översta hyllan och skjuter det åt sidan. Tar fram nyckeln och låser upp kassaskåpsdörren in till det hemliga rummet. Vi går in, jag tänder belysningen. Beatrix står förstummad. Ser alla tavlor som står lutade mot väggarna. Hon kan inte se själva tavlorna, bara mängden. Allihop är insvepta i vita tygskynken. Hon går fram till några. Lyfter på skynket. Tar ett steg bakåt, sätter en hand för munnen.

”Du lockade med Monet och Pissaro. Det här är något helt annat. Vad i helvete är det som du har? Lockar du hit mig för det här? Du är inte klok. Hur i helvete kan detta få finnas i en källare, insvept i gamla tygtrasor? Fan, fan, fan. Jag klarar inte det här!” Hon stampar i golvet, ruskar i hela kroppen. Ser anklagande på mig.

”Vad är det? Är det inget bra? Är det bara junk?” stammar jag fram.

”Junk, sa du junk! Helvete. Fattar du inte! Det här går inte att värdera. Det här finns inte. Fattar du, det här finns inte!”

”Vadå, är det värdelöst? Är det vad du menar?”

”Värdelöst. Ja, just det! Värdelöst. Och du måste vara helt värdelös, om du inte fattar det.”

”Men det där, som du tittar på, trodde jag är en Vermeer?”

”Vermeer och Vermeer. Visst fan är det en Vermeer. Men det finns inga Vermeer, alla är på museer. Utom en, vad jag vet. Fattar du? Om det här är en Vermeer, så är det en världsnyhet. Helt unikt. En sådan har inte sålts på de senaste femtio åren. Fattar du nu. Oh my God. Jag klarar inte det här. Långt över min, vad säger man? Paygrade?”

”Okey, okey. Det kanske inte alls är en äkta, bara någon som gjort något som liknar en Vermeer? Kan du inte se på de andra? Lämna den där tills vidare,” försöker jag säga.

Beatrix går fram som en orkanvind. Sliter bort tyget från den ena efter den andra av tavlorna. När hon slitit bort från allihop. Sjunker hon ner på golvet och börjar gråta, hulkar och snyftar. Tjuter och… skrattar, skrattar hysteriskt. Till slut hämtar hon sig.

”Du bad mig komma,” säger hon ganska sansat. ”För att se på några impressionister, som du trodde att du ville sälja. För i helvete, Erik, det här är ju ett museum. Går inte att värdera! Inte värdelöst, värderingslöst. Finns bara inte på marknaden, om dessa tavlor, dessa verk, är vad jag tror att jag ser. Fattar du nu? Du sitter troligen på något som inte finns. Har du dokument på allt? Inköp, kvitton?”

”Oj, jag har ju lite konstkännedom, men fattade inte att det var på det sättet. Jo, det finns, tror jag, kvitton och dokumentation på allt. Även ett gåvobrev på varje verk, där Margret har skrivit ner vad hon känner till om varje verk. Så, ja, det finns dokumentation. Men om de är äkta? Tja, det får någon annan än jag bedöma.”

”Hur många är det?” Hon räknar. ”Tjugosex verk, förutom de två, som du redan lämnat till mig. Det här kommer att ta dagar att dokumentera. Vet inte ens var jag ska börja. Får jag ta foton av dem, till att börja med?” frågar hon.

Jag nickar ”Visst, sätt igång. Ska jag hålla upp dem på något sätt?”

”Nej, bara snabba bilder. Flytta ut dem i ljuset bara. En efter en. Jag fotar vartefter.”

Vi sätter i gång. Jag tar fram verk efter verk. Beatrix tar ett par bilder på varje, fram och baksida. När vi är klara börjar hon se sig omkring i rummet. Går gram och öppnar skåpen. Ser pengarna, guldmynten, Krugerrand, ser olika antika ljusstakar och andra föremål. Ett skåp innehåller porslin, kinesiskt porslin. Men ser även mer europeiska saker.

”Ming, och… jag är ingen expert. Men de ser ut att vara många hundra år gamla. Och här är porslin från Sévres, och Meissen. Åhhh, när Gösta får se det här…”

”Jag tror vi är färdiga för idag. Nu har du sett vad som finns, i stort sett. Jag behöver något att dricka. Vi tar med oss något från vinkällaren och går upp. Dricker, äter något, får se vad Mary har gjort, och sedan vill jag älska. Älska hela natten. Knulla så du inte kan gå i morgon och min kuk har fått skavsår,” säger jag.

Vi går ut, jag låser, skjuter tillbaka skåpet. Tar en flaska champagne. Ser på den. Bollinger och året 1998. Den blir nog bra, att börja med. Väl uppe går jag ut i köket ber Mary sätta champagnen i is och ta in glas åt oss. Frågar vad hon har för mat till middag. Mmm, en fisksoppa! Perfekt. Ber henne hämta ett bra vitt vin till och sätta det på kylning.

Från fängelset till champagne, konst, en underbar kvinna och god mat.  Vilken transformering!

Jag ber att få låna Beatrix telefon. Vågar inte använda min egen, som säkert är avlyssnad. När Ben svarar frågar jag honom om han vet hur man kan få reda på ansökningar om byggnadslov på Manhattan. 

”Jag vet inte själv, men kan höra med en person jag använt tidigare för olika utredningar. Hon kan nog leta reda på vad som finns och vilka som ligger bakom,” säger han. ”Jag återkommer. Hur når jag dig bäst? På det här numret?

”Ja, jag vågar inte använda min egen telefon, den är avlyssnad. Vänta! Kan din också vara det? Vi måste vara försiktiga. Hur gör vi bäst. Måste ordna säker kommunikation. Kan vi ses i morgon förmiddag? Jag ska lämna några målningar vid tio i morgon. Vi ses där.”

Min förhoppning är att galleriet inte ska vara buggat. Vi kan träffas där, sedan gå någonstans och prata. Ben säger okey på det.

Beatrix var ute hos Mary i köket medan jag ringde. Nu kommer hon in med en bricka med glas och champagnen i en kylare. Jag öppnar, häller upp och vi ser på varandra.

”Skål,” säger hon och ler mot mig. ”Du är inte klok, förstod du inte vad du hade?”

”Misstänkte, men visste inte. Jag är ingen expert, bara en amatörkonstnär.”

”Amatör, my ass. Jag har sett dina målningar och vet vad de säljer för. Du kan försörja dig på din egen konst. Nu vill jag bli kysst,” säger hon bara rakt ut.

Självklart gör jag henne till viljes, vill ju inget annat heller. Håller om henne, kysser henne. Vi står där länge, vill bara vara nära, kyssas, ha henne i min famn, känna värmen, känna hur villig och kåt hon också är. Hon mätte och dokumenterade mig tidigare, men sedan blev det inget mer. Nu märker jag hur min kropp reagerar på henne. 

Soffan här i TV-rummet är perfekt. Vi går i gemensamma små steg mot den, samtidigt som vi kramas och kysser. Väl framme, är det min tur att sakta klä av henne. Hon har en tunn blus, så vit och fin, eller var det innan hon blev nerdammad i källaren. Jag knäpper upp knapparna. De är små och pillriga. Till slut har jag öppnat alla och viker undan blusen, blottar hennes fina bh. Hennes bröst är normala men bh:n är i minsta laget. En liten spets som ligger precis över bröstvårtorna och ger lite stöd undertill. 

Innan blusen är helt av, har jag tagit mina händer bakom henne och knäpper upp bh:n. Jag låter blus och bh falla ner på golvet. Böjer mig ner och suger in en bröstvårta. Diar på den, får hennes härliga mjölk i munnen. Lite sött och fantastiskt gott. Kan förstå att barnen inte vill ha något annat. Med munnen mot bröstet trevar mina händer till hennes kjol. Knäpper upp knappen, drar ner blixtlåset och kjolen gör sällskap med blusen på golvet. Hon har inga trosor på sig. Hennes sköte är helt bart. Min hand kupar det, så fuktigt, riktigt vått. 

Beatrix tar över initiativet och drar av mig min tröja. Knäpper, för andra gången idag, upp mina byxor och drar ner dem och mina kalsonger. Vi står i vår omfamning, helt nakna, pressade mot varandra.

”Kom, kom, min älskling, måste ha dig. Lägg dig ovanpå mig, kom in i mig. Nu, nu. Måste få känna din kuk i min fitta,” stönar hon samtidigt som hon lägger sig i soffan. Ena benet upp över ryggstödet, det andra ner på golvet. Helt öppen, väntar på mig, väntar på min kuk.

Jag ställer mig på knä mellan hennes särade ben, lutar mig fram. Min kuk smeker hennes öppning. Det är så skönt när ollonet dras över hennes öppning, blygdläpparna som öppnar sig för det. Jag drar det fram och tillbaka ett par gånger, sedan hittar jag hennes hål och glider in. Hon är så våt att jag bara försvinner in på en gång. Vilar där en kort stund, börjar sedan röra mig. Beatrix rör sig i samma takt, lyfter sin höft mot mig när jag pressar mig in. 

Vi rör oss synkroniserat, långsamt in och ut, mot varandra och från varandra. Hennes händer vilar på min rumpa, trycker till och lättar i samma takt. Jag håller mina händer runt hennes ansikte, kysser henne på munnen, på ögonen, på halsen och på munnen igen. 

Hon bryter kyssen, andas mer stötvis, munnen öppen och hon gnyr i takt med våra rörelser. Vi var synkroniserade, nu börjar hon röra sig allt mer stötvis, skruvar på höften i sidled, fram och tillbaka. Cirklar med höften. Gnyr, andas, stönar och kommer. Hennes sammandragningar, hennes ljud och hennes orgasm blir för mycket för mig. Jag släpper loss min säd. Sprutar i henne, långt inne i henne. Fyller hennes fertila sköte med tusentals små spermier som vill befrukta henne. 

Vi hämtar oss sakta, ser på varandra och ler. Lyckliga. Vi behövde det. Vi ligger och bara håller om varandra. Mary kommer in, ser oss. Den ängel som hon är, går hon fram, ger oss var sin puss och går sedan ut igen. Hon lämnar en handduk på soffkanten. Misstänker att hon nog ville tala om att maten, fisksoppan, var färdig.

Sakta börjar vi röra på oss, stiger upp. Jag tar handduken och torkar Beatrix sedan mig själv. 

”Behöver vi klä på oss?” undrar Beatrix.

”Ja, jag tycker det. I alla fall på överkroppen. Vill vi vara nakna nertill, så är det okey. Jag vet att Mary uppskattar att vi ser lite anständiga ut när vi äter.”

Maten smakar fantastiskt och vinet var perfekt till. Vi sitter vi bordet med blus respektive tröja medan vi äter och Mary passar upp på oss. Hon nickade uppskattande att vi hade tagit på oss, i alla fall på överkroppen. 

Nästa morgon ber jag att Steve skjutsar mig till galleriet. Vi lastar in fem verk som jag har gjort i bilen och åker ner till The Village. Beatrix har fullt upp med att gå genom konstverken i källaren. Jag öppnade för henne innan vi åkte. 

Ben väntar redan utanför galleriet. Suss, galleriägaren, öppnar och släpper in oss. Galleriet öppnar först klockan tolv, vi är tidiga. Hon tittar på vad jag har med mig. De flesta är nu omkring 120 gånger 100 cm, en storlek som tydligen är efterfrågad. Suss nickar gillande.

”De här har jag troligen sålt innan veckan är slut. Jag har en lista på personer som ställt sig i kö. Mmm, kanske höja priset lite? Jag tror att vi utan vidare kan få  fem tusen för var och en.” 

Fem tusen dollar, och jag har fem stycken med mig. Wow, det blir ju runt tvåhundrafemtiotusen kronor, för en hobbyverksamhet, som jag fortfarande ser det som. Å andra sidan tar Suss femtio procent. Värt varenda cent. Men, med tanke på vad jag har i källaren är ju detta en spott i Mississippi. Skillnaden är att intäkterna från det jag målat, kommer från något jag gjort själv. Stärker, om inte annat, självförtroendet. Ben ser mycket imponerad ut, när han ser tavlorna och hör vad de säljs för. 

Vi småpratar lite om konst och hur marknaden är i New York. ”Konjunkturen och inflationen har inte påverkat konstmarknaden nämnvärt. Folk vill fortfarande ha bra konst på väggarna. Och ser de att det är en ny konstnär som säljer bra, vill många köpa bara för att hänga med. Nothing succeeds like success, som man säger.”

”Jag ser ju inte mina verk som samlarobjekt eller investering. Jag målar för att det är skoj och ger mig avkoppling,” säger jag.

”Trots att många av de med pengar har flyttat från New York sedan pandemin, så kommer många hit, tillbaks, för att uppleva kulturlivet, gå på gallerier. Efterfrågan ser inte ut att gå ner. Jag vill ha fler. Kanske lite olika storlekar, för att nå andra. Men glöm inte de stora, i alla fall,” inflikar Suss.

Jag och Ben går efter en stund ut, börjar promenera genom The Village. Ser ett litet café, går in och sätter oss. Ingen verkar ha följt efter oss. Vi kan nog prata. 

”Kvinnan som brukar, brukade, hjälpa mig med olika utredningar tyckte inte det skulle vara några svårigheter. Hon besökte tidigt i morse den avdelning som handlägger byggnadslov. Det finns just nu tre ansökningar på byggnader som är så höga att man måste ha utrymme på höjden, och som inte har det. Det är samma bolag bakom alla tre ansökningar. Ett företag som heter Smith and Williams Architects and Construction. Jag har aldrig hört talas om dem tidigare. Tydligen ett nystartat bolag, just bara för dessa projekt.”

”Vem ligger bakom? Kunde hon se det?”

”Hon fortsätter söka, tydligen en kedja av olika bolag. Men den som undertecknat ansökningarna heter Boris Archer. Jag sökte på honom, men hittar inte namnet någonstans. Adressen går till ett brevlådeföretag. Men, som sagt, hon fortsätter leta efter både huvudmannen och den här Boris.”

”Lite närmare, känns det som. Även om det verkar svårt att få mer information. Boris? Kan han tillhöra den ryska maffian?” undrar jag.

”Många heter Boris utan att vara ryss. Däremot har vi ju en stor rysk maffia här, så det är ju inte uteslutet. De har mycket pengar de vill placera, gömma i tillgångar som inte är uppenbara. Gärna via olika skalbolag. När jag tänker kan det nog bli svårt att spåra den som ligger bakom, om det är maffian,” funderar Ben högt. ”Hon som jobbar med det kommer att göra vad hon kan. Måste ge henne ett par dagar.”

Vi sitter på caféet och funderar tillsammans. Så säger Ben ”Vad tror du om att dödsboet lägger ut lufträttigheterna till öppen försäljning? Du behöver väl inte ha kvar dessa? Det skulle lösa flera knutar. Dels se vilka som är intresserade, dels ge likvida medel som kan betala arvsskatten. Dessutom, inte minst viktigt, kanske det tar bort hotbilden från dig. Om varken du eller dödsboet har rättigheterna kvar, vad vill de i så fall? Om det inte är marken de är ute efter. Lockar ut dem i ljuset.”

”Bra idé. Ja, undersök vad som kan göras. Jag har ingen aning om hur sådant ska göras.”

”Jag kontaktar en mäklare så snart som möjligt. Måste undersöka vilka som kan vara möjliga och dessutom måste jag få ordning på alla papper.”

Det känns som vi har en handlingsplan, att vi gör något för att komma framåt. Vi kommer överens om att han ringer Beatrix när han vill komma i kontakt med mig. Helst från en säker telefon. Jag kontaktar Aborgil, som ringer honom, när jag vill något. Betydligt lättad tar jag en taxi hem. Undrar hur barnen har det. Troligen utmärkt, annars hade jag säkert hört något.

När jag kommer tillbaka hem är huset tomt. Ingen är hemma. Mary sa något om att de behövde handla, så de har väl åkt iväg. Beatrix? Visst ja, hon är säkert i källaren. Jag går ner i garaget och vidare in i vinkällaren. Ja, dörren till valvet, som jag kallar rummet för, står öppen. Ett intensivt ljus strömmar ut.

När jag kommer in i valvet ser jag Beatrix i full färd med att gå genom målningarna. Hon har hittat två starka lampor, ger ett mycket intensivt ljus. Bra för att kunna se ordentligt och kanske för att kunna fotografera. Hon har ställt upp en färgglad målning på ett staffli. Riktat ljuset mot den. Hon sitter framför, lutar sig fram och studerar noga verket. Noterar i sin iPad samtidigt. Fotograferar någon detalj. 

”Hej, hur går det?” säger jag.

Beatrix flyger upp, ser skrämd ut. Oj, hon hörde mig nog inte. Var helt absorberad.

”Vad du skräms! Kunde väl förvarnat lite. Mycket jobb. Jag har bara hunnit med tre stycken sedan jag började.”

”Är det något som kan vara intressant?”

”Skämtar du? Det här är nog den största, finaste oupptäckta samlingen på många år. Konstmarknaden och inte minst museerna kommer att kasta sig över verken. Men vägen dit är lång. Jag är ju nybörjare i detta, men har förstått att det är mycket jobb innan något av dessa verk kan säljas. Först måste Gösta och jag dokumentera så noga som möjligt, sedan måste olika experter granska och även attribuera verken till konstnären, om det inte finns en klar och tydlig historik redan. Men äktheten måste fastställas i vilket fall som helst.”

”Inget som kan ske snabbt då, förstår jag?”

”Nej, Gösta vet nog mer. Det tar nog upp mot ett år innan verken kan komma ut på den öppna marknaden. Om Gösta har några kontakter som vill köpa mer direkt, kan det gå snabbare. Men troligen till ett lägre pris, än om de kommer ut på en offentlig auktion. Sedan tror jag inte det går att sälja mer än några verk åt gången. Men det där är Gösta specialist på.”

”Behöver du mig till något nu? Annars går jag upp och jobbar lite med mitt.”

”Nej, inga problem . Säg till när det är lunch. Gösta kommer i eftermiddag. Tror du Steve kan hämta honom vid flyget. Han är med det flyg som landar klockan tre på Newark.”

”De är inte hemma nu. Ska fråga så fort jag ser dem.”

”Annars tar han en taxi. Om Steve kan hämta, säg till så meddelar jag honom.”

Det kommer att ta tid att sälja. Bra att Ben kom upp med idén om att sälja lufträttigheterna. Skapar andrum, hoppas jag. Kanske till och med tar bort hotbilden mot mig och barnen. Vilken lättnad det vore. 

Suss, vill ha fler målningar, jag går in i min lilla ateljé. Börjar skissa upp några. Vill vara noga med kompositionen, blir mycket enklare och bättre då. Det blir alltid avvikelser, tillägg och borttag från ursprungsidén, men vet vad jag gör. Ritar på ett papper först, lägger lite färg med pastellkritor, försöker se hur det kan bli. Oftast flera skisser för samma verk. Expressionism, tja även den kräver förberedelse, tankearbete, ingenting som bara improviseras fram. Improvisation kan vara bra ibland, för att pröva sig fram, experimentera. Men när ett konstverk som ska vara något, då krävs det mer svett och möda, snarare än inspiration. Vad jag har förstått gäller det inom alla konstarter. Att skriva eller spela musik. Även modern jazz, som ofta framställs som improvisation, kräver mycket övning, tankearbete och jobb innan det blir bra på scen.

Tiden flyger iväg. Mary knackar på och frågar om jag vill ha lunch. De har kommit tillbaka. Passar på att fråga om hon tror att Steve kan hämta Gösta. 

”Det går nog bra. Han äter nu också. Kommer miss Beatrix att äta också?”

”Ja, jag ska säga till henne. Hon kommer nog så snart hon kan. Hon meddelar Gösta att Steve hämtar. Tack, mycket bra.”

”Jo, kan du göra i ordning ett sovrum för Gösta, han bor nog här ett par nätter.”

”Något speciellt? Jag tycker det rosa är trevligt. Tror du han gillar det?”

”Det blir perfekt. Han är gay så rosa kanske är helt rätt. Nej, skämtar bara.”

Beatrix sänder ett SMS till Gösta att han hämtar. Sedan äter vi lunch. Beatrix fullständigt bubblar över när hon berättar om vad hon sett. Såvitt hon kan bedöma är verken av högsta kvalitet och har just de motiv som konstnärerna är berömda för. Vi äter, jag lyssnar och skrattar lite åt hennes entusiasm. Den är smittsam, och mina förhoppningar stiger med varje sak hon berättar. Efter lunch går hon omedelbart ner i källaren igen. Vill hinna med så mycket som möjligt, innan Gösta kommer.

I min ateljé börjar jag med bakgrunden på ett verk. Mycket vitt först, sedan lägger jag i mindre mängder färg i det vita, försöker skapa olika övergångar i färgerna. Jag glömmer, som vanligt, bort tiden totalt. Rycker till när Steve knackar på dörren och säger att Gösta är här.

Jag går ut och hälsar på honom. En trevlig, lite äldre man. Ögonen, hans ögon är fantastiska. Jag vet inte vad det är men när jag ser dem, blir jag fullständigt trollbunden. Kan inte sluta se på honom, drunkna i hans ögon. För första gången i mitt liv, vad är det jag känner? En attraktion, jag aldrig upplevt för en annan man. Jag stammar någonting om att han är välkommen, uppskattar att han kommit. 

”Beatrix har berättat, både om dig och om konsten. Hon har rätt, levande konst precis framför mina ögon. Får jag, är det okey? Om jag ger dig en kram?”

Jag kan bara nicka, står som förstenad. Han omfamnar mig. Använder hela kroppen, tror han kan känna varenda muskel och ben i min kropp. Som jag gör på honom. Efter en stund bryter han omfamningen, ser på mig och ger mig en snabb puss på munnen. Sedan tar han ett par steg bakåt. Ser på mig, och säger:

”Var är Beatrix och var är konsten? Måste se vad du har. Om Beatrix har rätt så är det något extraordinärt”.

Jag visar honom ner i källaren. När Beatrix hör oss vänder hon sig om. Kastar sig i famnen på Gösta. 

”Du kommer inte att tro dina ögon,” säger hon, tar honom i handen och leder honom fram till det verk som hon just nu granskar. 

”Är det möjligt? Ser verkligen ut som van Gogh. Allt utom något enstaka verk finns på museer. Och här ser jag en målning av ett hus med hans vanliga penseldrag och vinden som virvlar.”

Han går fram, börjar studera mer noggrant. Läser det som Beatrix dokumenterat. Han nickar.

”Utomordentligt jobb, Beatrix. Du kommer snart att kunna sköta hela verksamheten,” skämtar han, fast det första var allvarligt menat.

Nu är det de två som är igång. Jag har inte mycket att bidra med, så jag går upp igen. Låter dem hålla på, se vad som finns. Tids nog får jag nog ett utlåtande. Jag fortsätter med mitt arbete. Vill slutföra bakgrunden på ett verk. Sedan låta det torka, upp till en vecka. Under tiden kan jag fortsätta med andra. Jag gillar att ha flera i gång samtidigt. Dels mer effektivt och dels, och kanske framför allt, ger det tankar och inspiration mellan verken. 

Det knackar på dörren och Beatrix kikar in.

”Hur blir det med drinken? Vet du vad klockan är? Mary har snart maten klar, en paella sa hon. Gösta vill se vad du gör, även om du inte har något färdigt. Är det okey?”

”Oj, självklart, kom in. Måste torka av mig, har färg överallt. Jag är lite kladdig av mig när jag målar,” säger jag urskuldande. 

De kommer in och Gösta ser lite imponerad ut, men det är ju bara en början, en bakgrund. Han nickar, tittar närmare och säger att han vill se något färdigt.

”I morgon kan vi åka ner till galleriet. Du känner Suss, va? Om hon inte sålt allt jag lämnade i förmiddags visar hon dem säkert,” stolt så jag kan spricka.

”Har inte träffat Suss, men vi har haft lite kontakt under åren. Ja, gärna, det vill jag.”

Vi går ut, jag gör drinkar till oss. Det är fortfarande varmt, alla vill ha gin och tonic. Vi sitter och småpratar, vet inte om vad. Mitt inre är i uppror. Jag ser bara Gösta. Beatrix ler mot mig, anar hon mitt tillstånd? Middagen blir inte bättre. Vid efterrätten känner jag en hand på mitt lår. Kan inte vara Beatrix. Hon sitter för långt bort. Jag blir helt tyst, kan inte säga någonting. Till slut säger Beatrix:

”Jag tror det är bäst att vi går in i TV-rummet, gör det lite bekvämt.” Jag sätter mig i soffan,  mellan Gösta och Beatrix. Gösta lutar sig fram, kysser mig på munnen. Lättar lite, ser på mig. Han kysser mig igen, nu mycket mer intensivt. Märker att jag svarar, vill bli kysst. Vill bli förförd. Beatrix smeker mig samtidigt över huvudet, ner över nacken. Göstas händer är betydligt längre ner. 

”Pojkar, jag tror vi ska dra oss tillbaka. Göra det ännu bekvämare. Låt oss gå upp till ditt sovrum, Erik.”

Vi reser oss, går upp tillsammans. Vi hinner inte mer än in i rummet så har Gösta knäppt upp mina byxor. Jag är riktigt hård, den står rakt ut när Gösta befriar den från mina boxers. Beatrix har samtidigt dragit av mig min tröja. Gösta går ner på knä, känner på min kuk, drar i den och pussar den sedan på toppen. 

Åhh, jag vill ha hans mun, vill att han suger in mig. Nu, nu öppnar han munnen, börjar suga. Vad var det Beatrix nämnde en gång? Att han var duktig på att suga. Det stämmer, efter Margret har jag inte upplevt något liknande. 

Beatrix hjälper Gösta av med kläderna. Jag ser hans kuk. Den ser enorm ut, trodde jag var stor. Jag tar ett tag runt den. Vilken känsla att hålla i en annan mans kuk. Bortsett från Oskar har jag aldrig gjort det tidigare. Den är så hård, så len, så fantastisk. Får jag suga på den också?

De drar mig mot sängen. Jag lägger mig ner. Gösta lägger sig ovanpå, suger in min kuk. Jag ser hur hans enorma organ svajar ovanför mitt ansikte. Tar tag om den, för den in i min mun. Vilken känsla! Känner smaken av honom. Lite försaft, men även lite urin. Han har inte hunnit duscha sedan han kom. Det här ju inte jag heller. Smakar säkert likadant. Medan vi ligger där känner jag hur Beatrix nakna kropp pressas mot våra. Hon håller om oss bägge två. Är ett stöd för mig. 

Göstas kuk stelnar till lite, börjar rycka i min mun. Han fyller mig med sin sädesvätska. Klarar inte att svälja, det mesta rinner utefter mina kinder. Min egen orgasm är på väg, bryr mig inte om att det rinner om mig, jag sprutar i Göstas mun. Fyller honom, han har inga problem att svälja. Vilken upplevelse. Ger mersmak. Helt fantastiskt och jag som är enbart heterosexuell. Trodde jag. Nu vet jag inte.

Länge ligger vi där, smeker varandra. Beatrix verkar som hon tyckte det var helt underbart, hon också. Efter en stund går vi upp, ut i badrummet och duschar, alla tre. Händer som tvålar in, känner, sköljer av, känner och sedan torkar kroppar. 

Vi går tillbaka till sängen, lägger oss ner. Gösta är trött, det syns. Hans ögonlock faller ihop. Jag och Beatrix ligger och kramas, kysser varandra. Hon lyckas få mig hård igen. Vi älskar länge. Först långsamt, bara njuter. Sedan mer intensivt. Gösta vaknar till, ser oss, ger oss ett leende och somnar om.

Jag och Beatrix sover länge. Gösta är redan uppe, påklädd och klar för en ny dag, när vi kommer ner till frukosten.

”Nu måste jag få se resten av konstverken,” säger han. Jag följer honom ner i källaren, låser upp och låter honom hållas. Jag ser att han har Beatrix iPad under armen. Vill se vad hon skrivit, tar hjälp av det.

När vi är nästan klara med frukosten, ringer Beatrix mobil. Hon svarar och räcker över luren till mig. Det är Ben.

”Jag fick tag på en mäklare. Han kan åta sig en försäljning. Jag sa att vi vill gå ut publikt med försäljningen. Han kommer förbi och ska gå genom alla papper. Nästa steg är att göra en annons. De som är intresserade vill naturligtvis göra en ordentlig due dilligence, gå genom allt, nagelfara det som erbjuds.”

”Fantastiskt, det var snabbt.”

”Ja, men är ändå bara början. Han uppskattar att det kan ta upp till två veckor att få ihop ett bra offertförslag. Men, tydligen kan ha lägga ut en tender, en förhandsavisering om vad som kommer.”

”Det låter hur bra som helst. Kommer det att stå vilka objekt det är? Och vad tror han om priset?”

”Omöjligt att prissätta, det var länge sedan något var till salu. Och, ja, det måste framgå vilka objekt det är. Är det ett problem, tror du?”

”Nej, tvärtom. Vi vill ju locka fram desamma ligger bakom”.

”Okey, då ger jag honom klartecken. Det kommer att gå ut en första blänkare redan i eftermiddag. Se vad som händer. Och du, Erik, ta det försiktigt. Det är farliga individer vi har att göra med”.

”Ska bara åka ner till galleriet. Vill visa Gösta mina verk.”, säger jag

”Nej, låt honom åka. Stanna hemma du. Gå inte ut den närmaste tiden.” Sedan lägger vi på. Jag talar om för Gösta att han får åka till Suss själv. Beatrix väljer också att stanna, vill fortsätta i källaren.

Jag fortsätter med att måla. På eftermiddagen ringer helt plötsligt min telefon. Den har ju varit död i flera dagar. Jag hör en röst som säger:

”Vad har du ställt till med? Du skulle sitta still i båten! Det här får konsekvenser. Tro inte att du kan gömma dig eller dina barn. Men, du ska få ett erbjudande du inta kan säga nej till. Vi bjuder fyrtio tusen för luftrummet. Ta det, det är mitt råd. Annars blir det konsekvenser du inte vill ha,” så lägger han på. Inget om vem han var eller hur jag kan nå honom. 

Ohhh, hjälp, vet han var barnen är? En liten stund senare ringer en av mina förbetalda telefoner. Det är Guran.

”Vi har sett lite konstiga individer runt skolan, där Elsa och Oskar är. Jag, vi, kommer att flytta dem till ett nytt ställe. Bara så du vet. Vill inte att något ska hända.”

”Ja, gör det. Kan du höra av dig när det är klart?”

”Nej, bäst att vi håller kommunikationerna så korta och få som möjligt. Gör dig av med den här telefonen. Köp en ny, ge mig numret till den nya när, eller om, vi hörs igen. Okey?” Så lägger han på.

Vad har jag ställt till med? Vad händer. Kanske bäst att jag flyttar ner i valvet, låser in mig där. Hoppas Guran vet vad han gör, måste lita på honom.