Ett möte mellan två, där samtalet leder till att oskrivna normer och regler läggs åt sidan.

    De hade förmodligen aldrig noterat varandra om mötet hade varit en vanlig dag. Han, en medelålders man med ett inrutat familjeliv där vardagens färger förlorat sin lyster. Hon, en ung kvinna med livet för dörren och där dygnets timmar inte räcker till. Två personer från olika generationer, med helt skilda liv och det enda de delade tillsammans var en längtan efter att få känna en äkta närhet tillsammans med någon.

    En berättelse som bjuder in till en resa, där det som i vardagen vore otänkbart blir till en upplevelse långt bortom de gränser som normalt styr deras liv.

 

❖ Längtan

    Förbindelsen var dålig och den stökiga bakgrundsmiljön hade inte gjort det lättare att uppfatta allt som sades i den andra änden. Jag hade förstått så mycket att de hade badat i havet under eftermiddagen och snart skulle gå till ett “Bring Your Own” för att äta middag. En vecka hade gått sedan jag skjutsat dem till flyget. En vecka av lugn och ro med tid för mig själv, men samtidigt en underlig saknad av det som ändå inte fanns i vardagen.

    Klockan var nästan halv sju och det var fortfarande mörkt ute. Snön reflekterade ljuset från trädgårdsbelysningen och äppelträden såg nästan ut som levande varelser, där de stod i långa rader och tycktes marschera upp mot skogsbrynet. Det hade börjat snöa redan igår och det skulle fortsätta till i morgon. Det spelade inte så stor roll. Jag skulle bara till kontoret några timmar och sedan väntade en avkopplande eftermiddag med en bok, god middag och förhoppningsvis en bra film framför braskaminen. Maten var förberedd, huset var städat och med rena lakan i sängen, så varken snöfall eller förseningar i trafiken kunde vara något stort problem. Det var trots allt lördag och det skulle bli en kväll i egen lyx. Tankarna for i väg och det var som om stillheten och gestalterna ute i trädgården påminde om ensamhetens baksida och avsaknaden av fysisk närhet.

    Jag kom att tänka på Camilla. Tänk om hon var på kontoret idag. Camilla var kontorets unga förmåga och hennes utseende kunde väcka liv i vilken man som helst, ogift eller gift. Jag var knappast ensam om att många gånger ha fantiserat om henne. Camilla arbetade som projektkoordinator och var den som såg till att firmans uppdrag fungerade. Trots sin unga ålder och relativt begränsade erfarenhet, så hade hon en förbluffande kontroll och visste precis var vi alla behövde ett extra fokus för att inte komma efter med planeringen. Vi pratade ofta med varandra och vid ett tillfälle hade vi ätit middag tillsammans, efter en ovanligt lång dag på jobbet. Hon var lätt att umgås med, men samtalsämnena lämnade nästan aldrig projekten och det hade aldrig blivit något mer. Jag kände mig fånig som tänkt tanken att hon kunde vara intresserad och jag var dessutom alldeles för blyg för att ens förmå mig till att ge en invit, eller något som helst tecken.

    Jag kunde inte tänka ut varför någon skulle vara på kontoret en dag som denna, men tanken på Camilla fick mig att skynda på lite extra och jag tog bilen till tågstationen.

 

❖  En trasig relation

    En lördag i februari och jag var helt ensam på kontoret. Camillas plats var orörd sedan igår och den doften av parfym, som normalt förkunnade hennes närvaro, var knappt märkbar. Jag skrattade åt mig själv när jag tänkte på hur jag hade reagerat om hon hade varit där. Vad hade jag sagt? Hade jag vågat fråga om hon var intresserad? Knappast. Jag blev plötsligt tacksam över att ingen såg mig vid Camillas plats, näst intill drömmande.

    Jag hade haft långa dagar på kontoret hela veckan. Vaknat tidigt och varit på arbetet före klockan åtta varje morgon, men nu började det kännas som att vi hade kontroll över projektet. Om det blev för många försenade leveranser, så kunde det bli problem, men nu hade vi trots allt en viss marginal i planeringen. Projektet var sagt att vara klart för överlämning till kund första juni och det var en tidplan som åtminstone började kännas rimlig. Snöfallet utanför fönstret hade tilltagit och snöflingorna virvlade runt i blåsten. Klockan var nästan två och det fanns inte så mycket mer att göra på jobbet idag. Datorn skulle ändå med hem över det som återstod av helgen, så det skulle gå att hantera enklare saker. En rysning gick genom kroppen när jag tänkte på att jag skulle gå till tåget. Termometern visade på minus sex grader och snön yrde nu nästan horisontellt genom luften. Det blev ofta att jag slarvade med lunchen, så tanken på middag, något glas vin och värmen från braskaminen fick mig att snabbt börja tänka på att packa ihop mina saker för att bege mig mot tågstationen.

    Jag tänkte på Helena, som var i Melbourne med båda barnen. En två veckor lång resa för att hälsa på hennes syster Åsa, som träffat sin då blivande man under ett studieår i USA och sedan följt med honom till Australien. Mer än en gång hade jag tänkt att det måste vara besvärligt med ett namn som Åsa i ett land som inte känner till bokstaven “Å”. Resan till Australien kändes alltid som en plågsamt lång flygning på över tjugo timmar. Jag hade varit där flera gånger med arbetet och tanken var att jag skulle ha följt med Helena och barnen, men firman och projektet höll mig kvar hemma här i vinterkylan. Ett prestigeprojekt som firman inte hade råd att misslyckas med. Jag var dessutom ganska säker på att Helena förmodligen tyckte det var skönt att jag inte var med. Det blev mer som en tjej-resa och på något vis var vår relation dessutom som bäst när vi var ifrån varandra.

    En sista blick ut genom fönstret och jag associerade tomheten med vår relation, som idag var mer som två människor som delade ett ansvar för vårt gemensamma hus och två vuxna utflyttade barn. Känslomässigt en tomhet, som ibland var svår att hantera. Sex på egen hand kunde inte ersätta den fysiska närheten med någon annan. Ändå så pirrade det till i kroppen när jag tänkte på att jag senare skulle kunna ligga i soffan framför braskaminen och titta på en bra erotisk film. De flesta filmerna var tyvärr riktigt dåliga och saknade all vettig handling. Det fanns några guldkorn där romantiken hittade plats. En liten plats, men ändå. Helena skulle aldrig förstå varför man tittade på erotisk film. Hon hade kommit på mig en gång för ett antal år sedan med att smeka mig själv till en scen i en film där två personer älskade. Hon hade blixtsnabbt vänt om i dörröppningen och det hade aldrig omnämnts med ett ord.

    En suck, och jag kom tillbaka till verkligen och snöfallet utanför fönstret. Jag släckte lyset och var på väg till tåget för att åka hem.

    Vinden slet i mina kläder och snön piskade i ansiktet, men jag hade gott om tid på mig och tåget var förmodligen försenat. Väl framme vid stationen rullade ett stort vitt monster långsamt in till perrongen. Jag tänkte att det är ju lite av ett under att tågen faktiskt fungerade en dag som denna. Även om det var med förseningar och inställda tåg. Jag skakade av mig så mycket snö som jag kunde och klev ombord.

 

❖ Tre timmar

    Vagnen var som vanligt nästan full, men jag hittade en plats innan imman på glasögonen förflyttade mig in i den klassiska dimman. Det brukade klarna först vid nästa station, där i stort sett alla de övriga passagerarna brukade gå av, så jag lutade mig tillbaka, blundade och kände hur snön långsamt smälte i håret och en droppe trillade ner innanför kragen på jackan. Tåget lämnade perrongen och skakningarna från vagnen förde mig in i drömmarnas värld. Högtalarna i taket annonserade namnet på nästa station och tåget saktade in, för att sedan stanna. Ett sorl av människor som reste sig, skor och stövlar som stampade, och väskor som drogs längs golvet. I takt med att passagerarna lämnade vagnen så tog lugnet och tystnaden över. Dörrarna stängdes och tåget började långsamt rulla ut från perrongen. Jag öppnade ögonen och noterade att imman på glasögonen var borta. Mitt emot mig satt en ensam kvinna. På golvet en stor väska som verkade mer än fullpackad. Hon flyttade snabbt bort blicken när hon såg att jag öppnade ögonen. Jag tänkte att hon studerade vattendropparna som hängde i mitt hår och som trillade ner i takt med att tåget skakade. Min resvana trogen så hade jag haft rätt. Vagnen var i princip tom, förutom några få personer som satt ett par säten bort.

    Jag tog fram telefonen för att se om det fanns något nytt, men insåg att det var här som täckningen alltid var dålig och jag stoppade tillbaka telefonen i fickan. Tåget saktad in, rullade långsamt några minuter och stannade sedan helt. Ljuset i vagnen blinkade till och därefter tystade vagnens fläktar och motorer, vilket sällan var ett bra tecken när man ville komma hem.

    Tio minuters tystnad tillsammans med främmande personer kan kännas som en lång tid och tystnaden bröts först när en röst i högtalarna informerade om ett problem med en växel som gjorde att det skulle ta ungefär en timme innan vi kunde få åka vidare. Min första tanke var att det var så typiskt. Vinterväder och det var antingen nedfallen kontaktledning, eller växelfel. Jag skulle bara en station till, men vad spelade det för roll när tåget stod stilla mitt ute i ingenstans. Minuterna passerade och de flesta började inse att en timme, i denna isolerade värld, kunde bli en väldigt lång timme. Hon tittade på klockan, sedan ut genom fönstret och sedan återigen på klockan. Våra blickar möttes hastigt innan hon sökte vidare med blicken, ungefär som om hon letade efter information om när tåget skulle börja röra sig igen. Jag gissade att hon var ungefär tjugofem år. Hon var klädd i ridkläder, så hon var antingen på väg till, eller på väg hem från en häst. När hon inte såg, noterade jag hennes svarta ridstövlar som nådde nästan upp till knäna. Ett par bruna ridbyxor, så åtsittande att det var nästan svårt att förstå hur de gick att få på. Ett grått skärp som elegant matchade med tröjan på överkroppen. En ledig och mjuk tröja som gick i ett svart, vitt och ljusblått mönster. På sätet låg en ljusbrun ribbad jacka, ett par svarta handskar och ett svart brett pannband. Håret var mörkbrunt, uppsatt i hästsvans och räckte en bit nedanför axeln. Mörkbruna ögon, näsan rak och ansiktet hade rena klara drag. Hon var vacker och jag ville tro att jag diskret noterat allt på bara några få sekunder, men insåg lite genant att så inte var fallet när våra blickar återigen möttes.

    ’Ursäkta mig, det var inte meningen, men det finns inte så mycket att titta på här i tågvilsenhetens land.’

    ‘Ingen fara. Undrade just hur länge vi måste sitta kvar här.’ Hon log och ögonkontakten fick värmen att sprida sig inom mig och jag tänkte för mig själv att den där växeln kanske skulle vara väldigt svår att laga. Jag fyllde i, ‘Ja, vi har ju redan suttit här i snart två timmar, så vi borde väl vara på gång snart.’ Hon tittade på mig och sedan återigen på sin klocka.

    Det kom att bli mer än tre timmar innan tåget återigen långsamt började rulla längs rälsen. Efter den trevande inledningen, så spenderade vi tiden med att prata. Hon hette Evelina och studerade till läkare. Hon hade avslutat grundutbildningen och hade några år kvar på sin specialisering, innan hon kunde börja som praktiserande läkare. Tåget till Stockholm var inte någon vanlig företeelse i hennes vardag, men idag hade hon varit på en helt ny hästträning. Det hade blivit bråttom mot slutet och hon hade inte hunnit byta om. Den fullpackade väskan mellan hennes fötter innehöll troligen hennes vanliga kläder. Hon hade tänkt att ta körkort när hon var arton för att slippa släpa tunga väskor på tåg eller bussar, men det var nu nästan tio år sedan och det var fortfarande på listan över saker att ordna. Hon var tillsammans med en kille sedan några år, men de träffades inte så ofta och bodde inte tillsammans.

    Hon visste nu att jag hette Markus och att jag hade en firma som hanterade stora projekt och att det ibland kunde vara ett stressigt jobb. Hon visste även att jag bodde i hus, var gift och hade två vuxna barn, och att alla tre nu var i Australien. Hon förstod alldeles säkert att min relation var allt annat än bra, men gjorde ingen kommentar när jag berättade om livet i stort. Hon var bra på att lyssna och jag tänkte att hon blir säkert en bra läkare.

 

❖ Snöbyar och friska vindar

    Klockan var nästan kvart över sex när tåget äntligen nådde fram till perrongen och det var dags för mig att gå av. Jag tackade för sällskapet och sa att tiden passerat alldeles för fort. Hon log, ‘Tack själv! Det var trevligt med sällskap.’ Jag lyfte upp ryggsäcken från golvet och min blick följde längs hennes ben, upp mot midjan och vidare uppåt. En sekund, men det räckte för att hjärnan skulle hinna fantisera om denna unga vackra kvinna. Våra blickar möttes. ‘Dags för mig att gå av. Tack för pratstunden och lycka till med allt!’ Jag tog stegen till den öppna dörren. Väl utanför på perrongen hördes en vass röst i högtalarna inifrån vagnarna, men blåsten förvandlade orden till ett obegripligt ljud. Jag pulsade fram i snön och kylan bet genom byxorna och påminde mig om väderleksprognosen vid frukosten “Under kvällen väntas det bli snöbyar, friska nordostliga vindar och temperaturer på runt minus sju grader.” Termometerns blå siffror på stationsbyggnaden visade minus nio grader och snön fortsatte att fall från den nu kolsvarta februarihimlen.

    För att vara lördag så var det ovanligt mycket folk, både vid stationsbyggnaden och på parkeringsplatsen. I ljuset från gatlamporna kunde jag se bilen, som stod parkerad längst bort i ena hörnet av parkering. Bilen var helt täckt med ett lager av snö och parkeringen verkade oplogad, men det skulle nog inte vara något problem. Bilen hade helt nya vinterdäck och fyrhjulsdriften hade bemästrat större mängder snö och is än det här. Jag tog av mig handsken och stoppade ner handen i fickan för att starta parkeringsvärmaren med fjärrkontrollen. Tiden det skulle ta att gå förbi stationsbyggnaden och över parkeringsplatsen, samt borsta bort all snö, var mer än tillräcklig för att bilen skulle hinna bli behagligt varm. Egentligen visste jag inte vilken som var den största bonuseffekten av värmaren; att stiga in i en varm kupé eller att inte behöva skrapa bort is från fönsterrutorna. I fickan låg nyckeln till skrivbordslådan. Jag stannade upp, tittade upp mot den svarta himlen och jag ville bara skrika rakt ut i världsalltet. Att nyckeln till skrivbordslådan låg i fickan betydde ingenting annat än att nycklarna låg i väl inlåst förvar på jobbet. En känsla av tomhet sköljde över mig och jag insåg att klantigheten skulle kosta mig en taxi hem. Alternativt en promenad på dryga tjugo minuter. Med snön, troligen längre än så. Jag pulsade vidare genom snön i riktning mot stationsbyggnaden.

 

❖ Strandsatt

    Tåget stod kvar, dörrarna var fortfarande öppna och jag noterade att några av resenärerna hade samlat ihop sina saker och börjat gå av tåget. Ett sorl av röster och ljudet av trampade fötter i snön. En röst bakom mig, som kämpade för att övervinna motvinden, ‘...us... ta... ... arkus... vänta!’ Jag vände mig om och fick syn på Evelina, som försökte småspringa i snön. Hon halkade till och jag fick precis tag i hennes arm och drog henne emot mig. ‘Åh, hjälp, tack!’ Evelinas röst var hastig, ‘Tåget går inte. Alla tåg är inställda.’ Kylan svepte längs benen och snöflingorna träffade mig i ansiktet. Aldrig hade jag väl tänkt att jag skulle kunna bli upprymd av nyheten om inställda tåg. Jag torkade bort snön från ansiktet, ‘Okej, så vad händer?’ ropade jag tillbaka, trots att hon nu stod alldeles intill mig. ‘Det ska tydligen bli bussar, eller så får man ta taxi.’ Från perrongen såg vi bägge två hur folksamlingen växte på parkeringsplatsen. Några bussar syntes inte till och det fanns bara tre taxibilar, som alla var vita av snö. Jag erbjöd mig att bära väskan och vi fortsatte mot stationsbyggnaden.

    Jag trängde mig fram till informationsluckan, där en äldre man försökte svara på alla passagerarnas frågor. Stämningen var hetsig och alla pratade i munnen på varandra, men jag förstod så mycket att inga tåg skulle kunna gå förrän tidigast i morgon förmiddag och det skulle dröja innan några bussar var på plats. Det saknades förare och de få bussar som fanns tillgängliga satt fast i snön och väntade på plogbilen. Möjligheten till att få tag på en taxi framstod nästan som ett dåligt skämt och jag trängde mig återigen förbi alla som sökte efter mer information, tillbaka till Evelina. Hennes blick var vilsen och det såg ut som om hennes ansikte bleknade i vinterkylan, när jag berättade om vad jag hört. ‘Är du okej?’ frågade jag. Evelina ryckte till och verkade återvända till världen, ‘Öh, eller jo, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Inga tåg, inga bussar eller taxi...’ Man behövde inte tänka speciellt länge för att inse att hon hade rätt. De fåtalet bänkar som fanns att sitta på var redan upptagna och sedan var det i princip slut på alternativ. Jag kände mig både dum och oförmögen att fråga, men förstod samtidigt hur idiotiskt det skulle låta om en äldre man frågade en ung kvinna om hon ville sova hos honom. Även om min tanke var ärlig så skulle vem som helst tänka och förstå vad han förmodligen hoppades på i utbyte mot en sängplats. Kylan svepte längs benen och vinden tillsammans med sorlet från människorna som trängdes vid stationsbyggnaden gjorde det svårt att prata utan att ropa. Vi stod tysta. Våra blickar möttes och jag fick för mig att hon önskade att jag skulle säga något. Den kalla luften fick mig nästan att tappa andan, rösten lät svag och jag fick harkla mig flera gånger, ‘Alltså, om du inte skulle ha något emot det, så kan du få sova över hos mig. Tills snön..., jag menar tågen går... du kan få ett rum på en egen våning och nyckel till sovrummet...’ Ett spontant korthugget skratt, som nästan lät hånfullt, samtidigt som hennes blick blev knivskarp och hon reflexmässigt granskade mannen framför henne för att avslöja hans plan om att vilja utnyttja en utsatt ensam kvinna. Sekunderna kändes som en evighet och jag ångrade redan mina ord. Hennes ögon var kalla och avvisande, men jag hade trots allt inte fått en utskällning inför alla övriga människor på perrongen. Jag kände mig dum, men i ett försök att hjälpa situationen så tog jag fram plånboken och fick fram körkortet, ‘Här... ta en bild och skicka till dig själv... bra att veta vem du sover med...’ Jag bet mig i tungan samtidigt som jag tänkte för mig själv “varför tänker du aldrig innan du pratar?” En hastig blick på körkortet, ‘Tack, men det är okej,’ och hon fortsatte, ‘Jag skulle vara mer rädd för att vara ensam kvar här bland alla okända människor.’ Efter en kort tystnad, ‘Alltså jag menar, jag litar nog på dig.’ Jag kände en enorm lättnad över att inte ha fått en spark rakt mellan benen efter orden “who you are sleeping with”. ‘Okej, trevligt,’ jag fortsatte, ‘Och det är helt sant att du får ett helt våningsplan för dig själv och rum med nyckel.’ Hennes ansiktsuttryck ändrades och jag kunde se en början till ett leende. Jag fortsatte, ‘Ledsen att behöva säga det, men ibland kan jag vara lite tankspridd.’ Jag berättade om nycklarna som låg i tryggt förvar i skrivbordslådan på jobbet och att vi skulle vara tvungna att gå hela vägen hem till huset. Taxi var ju bara att glömma. Det skulle nog ta en halvtimme att gå i snön, men att komma in i huset skulle inte vara något problem. Vi hade sedan många år ett par husnycklar gömda i trädgården. Evelina skrattade åt nycklarna i trädgården och min förklaring om att det var från tiden då barnen var yngre och bodde hemma. ‘Vänta här! Jag ska bara gå på toaletten,’ och hon försvann i väg med väskan.

    Ett tag tänkte jag att hon kanske tog vara på tillfället att smidigt komma bort från mannen som försökte locka med henne till ett sitt hus, där ingen skulle kunna se eller höra något. Efter tio minuter började jag ge upp hoppet om att hon skulle återvända. Klockan var snart sju och jag sökte förgäves med blicken, när en röst plötsligt sa, ‘Ska vi gå?’ Jag hoppade till och fann Evelina alldeles intill mig. Hennes ögon glittrade i ljuset från lamporna på perrongen. Hon måste ha kommit från ett helt oväntat håll. Värmen spreds sig inom mig och i en reflexrörelse närmade jag mig henne, men jag lyckades avstyra rörelsen utan att hon märkte något. ‘Jamen visst, nu går vi hem till huset och ser vad som finns att njuta i vintermörkret.’ Återigen kom klokheten i kapp mig för sent och jag skyndade mig att fortsätta, ‘Jag menar mat, dryck och framför allt värme.’ Evelina log, ‘Väldigt snällt, men du, inte behöver du göra något extra för min skull.’

    Vi bar hennes väska mellan oss när vi gick långsamt längs vägen. Det hade varit kortare att ta promenadvägarna, men med all snö så var det bättre att följa de vanliga vägarna, även om det blev en bit längre att gå. Klockan var halv åtta när vi så äntligen var framme vid grinden, som leder in till huset. Frusna, trötta och hungriga, men dagens resa var äntligen bakom oss.

 

❖ Huset vid skogsbrynet

    Evelina kunde inte dölja sin förvåning när vi passerade genom grinden och fortsatte gå upp mot huset, ‘Men jösses! Bor du här?’ Den översnöade belysningen fick vägen fram till huset att likna en matta av sammet över den öppna marken. Allt var täckt med vit snö och man kunde inte längre se hjulspåren från i morse. Vägen slutade vid en cirkelformad öppen plan, som i sin tur mötte en vackert formad stentrappa, vars steg slutade vid en altan. En vit pardörr med infällda glas i överdelen av dörrbladen. Evelina väntade vid trappan under tiden som jag gick runt huset och återkom med reservnyckeln. ‘Äntligen hemma!’ Orden kom spontant ur min mun när vi stod i hallen innanför ytterdörren.

    Det var mörkt inne, men belysningen från entrén gjorde att man kunde skönja formerna av vardagsrummet, matplatsen, delar av köket och trappan till de övriga våningarna. Jag kände hennes granskande blick, ‘Men Markus, är du säker på att det är okej? Jag menar...,’ Evelina tittade på mig som om hon ville säga något som jag redan tidigare tänkte på vid tågstationen, men hennes händer pekade på ridkläderna, som hon visste var allt annat än rena. ‘Allt är helt okej, snälla du.’ Jag tog av mig jackan och fortsatte, ‘Välkommen in i värmen och känn dig som hemma!’ Jag kände en glädje när hon sträckte ut armarna till en försiktig kram. En kram som mellan två vänner, och jag försökte undvika att gå vilse i känslornas labyrint. Vi blev stående en kort stund innan jag kom mig för att tända upp och visa henne runt i det hus där hon skulle tillbringa natten.

    Husets tre våningar förenades av en luftig trappa med breda trappsteg som syntes nästan sväva i luften. Små infällda lampor gav ett dämpat ljus både uppåt och nedåt från varje steg, vilket fick hela trappan att framstå som ett ljusverk mitt i huset. Träningsavdelning, tvätt, förråd, vinkällare och gästrum var en trappa ner, relaxavdelningen med bastu och sovrum fanns på övervåningen, och entréplanet var med en fantastisk utsikt över en vidsträckt trädgård. Ett stort sällskapsrum där ena delen var med väggar av glas och ett glastak mot världen och den andra delen med en braskamin. Ett matrum och ett rymligt kök med tillhörande skafferi. Evelina skrattade och jämförde husets storlek med hennes egna liv på knappa tjugofem kvadratmeter och ett minimalistiskt kök. Om det ens kunde kallas för ett kök.

    ‘På tal om kök!’ och jag fortsatte, ‘Jag vet att klockan är mycket, men skulle det kunna fungera med varm mat och något passande att dricka till?’ Evelina tittade med häpen blick, ‘Men, hur...ja, så klart, men...’ Nu var det hon som inte hittade orden. ‘Jag tar hand om den saken under tiden som du kommer lite i ordning.’ Jag visade vägen uppför trappan, ‘Du får övervåningen för dig själv, så sover jag i ett av gästrummen på nedervåningen.’ Evelina log, ‘Tja du, men inte ska väl du flytta till ett gästrum i ditt eget hus.’ Hon såg bekymrad ut. Jag pekade och gick mot dörren till Jessicas rum, ‘Du kan ta rummet här, det står för det mesta tomt. Barnen är utflyttade sedan flera år och hälsar bara på ibland.’ Jag visade vägen in i rummet. De var utflyttade, men rummen var fortfarande i princip som när de en gång bodde hemma. Garderober och lådor innehöll fortfarande ett stort antal kläder och jag tänkte ibland att deras oanvända “extrakläder” var nästan mer än vad jag hade som mina egna vanliga kläder. ‘Jag vet inte, men här finns i alla fall allt möjligt. Kanske något fungerar.’ Jag visade innehållet i Jessicas lådor och garderober.

    ‘Alltså, du är ju ändå lite annorlunda.’ Hon fortsatte, ‘Hemma hade det varit kaos om min pappa hade varit själv hemma.’ Hon vände sig om och tog ett steg ut i allrummet, ‘Här är ju bara allt så snyggt.’ Ordet “snyggt” fastnade på näthinnan när jag såg henne bakifrån. Jag visste att ridkläderna hjälpte till, men tänkte att hon hade en väldigt vackert formad kropp. ‘Du hittar, handdukar och allt som kan tänkas behövas i duschrummet. Jag kilar ner och fixar i ordning maten. Ska vi säga en kvart?’ Evelina nickade, ‘Jag hjälper gärna till. Ska bara fräscha till mig lite snabbt.’

 

❖ Händer som möts

    Min favoritsysselsättning var i köket och laga mat samt baka hade med åren blivit min sak i hemmet. En kurs i matlagning när jag fyllde fyrtio hade lärt mig hur att hantera råvaror på bästa sätt. Tillagning och vikten av att använda rätt kryddor kunde ibland vara en svår sak, men något lite hade jag lyckats lära mig. Kursen hade haft en fransk lärare och ett studiebesök på en restaurang i Paris, så det hade varit ett naturligt fokus på att välja en passande dryck till maten. Den biten blev jag aldrig riktigt bra på, även om vänner och bekanta ofta uttryckte positiva ord om mina val. Även med en kurs i matlagning så var femton minuter inte mycket och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag redan kvällen innan hade gjort hela basen färdig. Det som återstod var lätt att ordna och jag kunde koncentrera mig serveringen. Det som läraren hade lärt oss att vara det viktigaste av allt - Presentationen av ditt arbete.

    Tiden stannade till och jag nästan glömde bort att andas. Hon bar en ljusbeige löst sittande tröja med låg hals, vita mjukisbyxor och ett par ljusgrå tjocka sockor som gick upp till vaden. Belysningen från trappstegen följde hennes långsmala figur när hon steg nedför trappan och jag tänkte att hon var otroligt vacker. Det mörka håret låg löst samlat ner över ena axeln och slutade alldeles där hennes kvinnliga former fick tröjan att göra en lätt gungande rörelse i takt med stegen nedför trappan. ‘Tack snälla du!’ Hon stannade till på det nedersta steget och noterade ljudet från braskaminen, de tända ljusen på bordet, uppdukningen, och de två vinglasen på köksön. Jag höll fram en flaska rött vin, ‘Jo...’ Jag harklade mig, ‘Jag ville inte öppna flaskan förrän du var här.’ Jag fortsatte, ‘Jag tänkte att du ville se...’ Hon skrattade och blinkade med ena ögat, ‘Så du tänkte inte droga mig då, eller?’ Vi skrattade tillsammans, samtidigt som jag med van hand öppnade flaskan och serverade två glas. Evelina tog några steg fram mot mig och höll ut armarna. ‘Alltså, tack snälla du för allting. Helt overkligt.’ Kramen som följde var mer än en försiktig kram mellan två främmande individer och jag kände hur endast den mjuka tröjan dolde hennes kropp. Värmen som spred sig inom mig hade kunnat smälta ett berg av is. Hon varken sa eller visade något, men hon måste ha känt att jag höll om henne mer än tänkt. ‘Om jag inte sa det förut, så, Välkommen! Skål för en kväll i värmen!’ Vi höjde glasen, smakade på vinet och jag såg för första gången en äkta glädje i hennes ögon.

    Receptet och vinet levererade med näst intill perfektion, men förmodligen gjorde den långa dagens strapatser att det mesta hade smakat bra en kväll som denna. Vi satt länge och pratade vid bordet och berörde mestadels saker som höll oss sysselsatta i vardagen och hur stressigt livet kunde vara i dagens värld. Vi kände bägge igen oss i bilden av hur alla förväntningar och krav, både från en själv och andra, nästan kunde kväva livsglädjen. Hur tiden förändrar det mesta och till och med kunde föra människor ifrån varandra. Vi pratade om hur vi bägge upplevt att barndomen nästan obemärkt övergått i vuxenlivet och jag hade kunnat fylla i med hur även barnaåren passerat fortare än man kanske tänkt. Vid ett tillfälle möttes våra händer när vi samtidigt försökte rätta till ett stearinljus, som började att luta i sitt fäste. Hennes hand stannade kvar längre än vad som skulle varit nödvändigt.

    När ljusen på bordet brunnit ut tog vi våra vinglas och förflyttade oss över till soffan framför braskaminen.

 

❖ En sekund att förstöra allt

    I bakgrunden spelade musik på låg volym och tillsammans med ljusen på soffbordet och ljudet brinnande ved skapades en gemytlig stämning i rummet. Nyfikenheten på vem den andra personen var stillades vartefter kväll fortlöpte. Hon var väldigt bra på att lyssna och samtidigt locka fram saker jag normalt inte skulle berätta för någon. Stundtals satt vi bara tysta och lyssnade på det knastrande ljudet, smakade på vinet och upplevde stämningen i rummet. När hon märkte att jag försökte undvika något, så fyllde hon elegant i med att berätta något liknande om sig själv och gav mig sedan chansen att komma vidare. Jag tänkte återigen att hon skulle bli alldeles utmärkt i sitt blivande yrke.

    Jag hade berättat att jag var över femtio och har varit gift i snart trettio år med Helena och att vi hade två döttrar, Jessica och Anna. Hon hade även fått veta att jag, innan jag träffade Helena, hade dansat nästan varje onsdag, men att jag slutat när vi blev tillsammans. Hon visste även att livet med Helena idag var ett förhållande som mer liknade två personer inneboende med varandra än något annat. Sex hade försvunnit sedan många år, eller egentligen kanske aldrig funnits där ordentligt. För Helena hade alltid radhuset och numera huset, barnen, tvätten och bara just allt, behövt vara helt rätt för att hon ens skulle kunna tänka sig att vilja vara med mig. Jag var precis tvärtom. Jag ville ha sex för att sedan ta tag i saker som behövde göras. Tillfällena då allt var i perfekt ordning och tiden var rätt, hade blivit alltmer sällan och de senaste många åren blev det inte längre. Tiden hade till och med fört oss så långt isär att hon vid några tillfällen sagt att sex kunde jag väl ha med någon annan, men att det aldrig hade hänt. Samtidigt som jag hade berättat för Evelina, så insåg jag att “sex med någon annan” måste ha startat alla varningsklockor, men hon avbröt mig innan jag hann tänka på hur jag skulle förklara. ‘Så du har sex med dig själv då?’ Jag stelnade till av den totala överraskningen och fasan över hur jag skulle hantera hennes fråga. Hur skulle jag kunna prata om något så privat inför henne?

    Hon var inte dum och hon visste mycket väl hur orden träffade. Jag ville berätta, men jag hittade inte orden. Hon läste min kroppsreaktion och hon tog över ämnet, ‘Men du, alltså, det är väl helt normalt att ha sex med sig själv.’ Hon vände sig mot mig, ‘Jag tänkte bara att om du inte har sex med henne, så hoppas jag att du har det med dig själv.’ En kort tystnad, hon fortsatte, ‘Alltså, jag har sex med mig själv. Det har väl nästan alla.’ Orden från hennes mun “jag har sex med mig själv” lät så naturligt lätt och fint. ‘Förlåt om det var för privat,’ och hon fortsatte att berätta om sig själv. Hon berättade om att hon hade haft problem med mobbning, ätstörning och att det hade varit jobbigt i gymnasiet. Hon hade tyckt om dans, men alltid känt att hon inte passat in. Stallet och hästar hade blivit hennes räddning. Där var hon alltid lugn i sig själv. Hon var alltid rädd för att hon inte skulle duga för killen hon tyckt om och sex hade nästan alltid varit dåligt. Fumligt, stressigt och killarna tänkte bara på sig själv, eller försökte tvinga henne att göra sådant som hon inte ville göra. Hon hade aldrig upplevt sex på lika villkor och det värsta hon visste var killar som tog saker för givet, som om hon var någon slags leksak. Lika äckligt var det med helt okända män som plötsligt kunde fråga om hon ville ha sex med dem och mer än en gång hade hon fått förslag om att ha sex mot betalning. Hon blev ofta äcklad av deras blickar. Även om sex på egen hand kunde kännas både tomt och ensamt, så var det i alla fall med någon som visste vad hon ville ha och som gjorde det skönt för stunden. Hon berättade om Jonas, som hon varit tillsammans med nu i snart fyra år. Det hade börjat så bra, men med tiden övergått till något där hon mer kände sig som någon han ville visa upp för andra. Inte någon som han älskade och uppskattade för den hon var. Hon hade nästan börjat bli rädd för sig själv när sex inte var något hon längre längtade efter. Hon visste innerst inne att han inte var mannen i hennes liv, men tiden rullade på och det blev aldrig riktigt av att ta steget ut ur förhållandet.

    ‘Tja, så vet du det också. Skål!’ Hon höjde glaset till en skål och ögonen föll på den brinnande brasan. Musiken och ljudet av brinnande ved var det enda som hördes och vi verkade samtidigt inse att värmen, maten och vinet hade fört oss närmre varandra. Från att ha pratat om allmänna vardagliga saker, så satt vi nu och pratade om det allra mest privata i livet.

    Hennes berättelse fick min inre barriär att rämna och jag berättade om att den egna handen ofta blev en lösning för att tillfälligt stilla mina behov. Ibland blev det nog för ofta och att det i sin tur troligen hade spätt på problemet med att inte kunna få ett ordentligt stånd om det väl hade blivit ett tillfälle med Helena. Något som bara hade gjort problemen i relationen större och jobbigare. Sex på egen hand kunde var lika skönt för stunden som nästan ledsamt tomt efteråt. Jag berättade om att jag ibland tittade på pornografi och om den fruktansvärda paniken jag fick den gången Anna hade fyllt arton och vi alla fyra i familjen på kvällen hade badat bastu tillsammans. Vi hade givetvis alla smakat lite för mycket på vinet under kvällen och Jessica och Anna hade legat på rygg i bastun utan att skyla sina kroppar. Jag hade inte sett dem utan kläder sedan de var små och deras nakna kroppar där i bastun blev för mycket och jag fick ett helt okontrollerbart stånd. Jag hade dolt ståndet med badhandduken och fick sedan skynda mig ut till duschen.

    Ingenting verkade vara konstigt för Evelina, ‘Bara naturligt att en man får stånd, eller hur? Du hanterade det ju snyggt, så knappast något förbjudet...eller hur?’ Hennes ögon var fortfarande riktade mot eldstaden och hon fortsatte, ‘Visste du att blodtrycket är ungefär hundra gånger högre än ditt normala blodtryck, när du har stånd! Egentligen helt otroligt hur våra kroppar fungerar.’ Hon böjde sig fram för att dra upp ena sockan. Mina ögon fångade rörelsen och föll ner innanför hennes tröja. Ett välformat bröst, som nästan syntes sväva i luften innanför tröjan fick det lokala blodtrycket att börja rusa. Sekunden var förbi och hon satt åter lutad mot soffryggen. Paniken kom över mig — en sekund hade varit allt som hade behövts för att förstöra allt. Hon hade ju precis sagt hur hon äcklades av mäns ogenerade blickar.

 

❖ Får jag lov?

    Hon rättade till tröjan, men visade inget tecken på att hon noterat mitt beteende. I stället berättade hon att hon nästan aldrig lägger märke till främmande personer, men att hon redan på tåget hade känt att mannen mitt emot henne verkade annorlunda. Även om jag tyckte att jag hade varit diskret, så hade hon givetvis noterat hur jag studerade hennes kropp. ‘Du kan konsten att titta så att man känner sig omtyckt och ja, till och med att man känner sig uppskattad.’ Hon log försiktigt, som om hon ville visa att hon hade tyckt om stunden då mina ögon föll på henne. Hon fortsatte, ‘Jag såg att du blev generad när du märkte att jag kom på dig med att titta, där på tåget.’ Jag mindes vattendropparna från håret som ramlade ned innanför kragen på jackan. Jag hade öppnat ögonen och sett henne sitta där mitt emot mig. Aldrig hade jag väl vare sig tänkt tanken, eller kunnat tro att en sådan vacker kvinna skulle se mig. Ännu mindre sitta tillsammans med mig här i soffan. Hon fortsatte, ‘En fin egenskap...’ och hennes röst övergick till nästan en viskning, ’som alldeles nyss,’ samtidigt som hon åter lutade sig fram och ställde ifrån sig glaset på bordet. Rodnaden och värmen sköljde över hela mitt ansikte när jag förstod att hon självklart hade noterat min blick innanför hennes tröja.

    Jag ställde mig upp, höjde volymen en aning och sträckte ut handen. Det gick nästan att ta på stämningen i rummet när våra ögon möttes till de inledande tonerna av “Never Enough” med Loren Allred

I'm trying to hold my breath
Let it stay this way
Can't let this moment end
You set off a dream in me
...

    ‘Får jag lov?’

    Hennes hand mötte min och våra kroppar förenades i en följsam rörelse. Det var som om vi aldrig gjort något annat än dansat tillsammans och det kändes som om vi svävade fram över golvet. Jag drunknade i hennes ögon och fantasin tog mig i väg till slottet på berget, där gästerna stod längs väggarna och beskådade paret, som bara hade ögon för varandra när det dansade fram över balsalens blanka golv. Framme vid den öppna delen avstannade stegen och i en piruett vände hon sig om och beskådade världen. Glastaket var delvis täckt med snö. Det hade slutat att snöa och man kunde se himlens stjärnor mot den kolsvarta februarihimlen. Jag höll armarna om henne och en varm stråle gick genom hela min kropp när sångtexten målade känslorna i ord

All the stars we steal from the night sky
Will never be enough
….
These hands could hold the world but it'll
Never be enough
…

    Vi tittade på stjärnorna, som om vi tillsammans önskade någonting. Evelina vände sig sakta om, lutade sig mot mig och hennes läppar närmade sig mina, samtidigt som hon förde min hand mot sin kropp. Jag måste ha tvekat för en sekund. Rörelsen avstannade och hon viskade med försiktig röst, ‘Förlåt... vill du inte?’ och hon släppte taget om min hand. ‘Jo, men,’ Känslorna stormade åt alla håll. ‘Du får inte tro... utnyttja dig... och att du...’ Evelina förde sitt pekfinger över min mun och viskade, ‘Sch, jag förstår hur du tänker, men...’ Med armarna runt min hals var vi så nära varandra att jag kände den varma luften från hennes mun när hon viskade, ‘Jag vill ha dig.’ Våra läppar snuddade vid varandra för att sedan förenas i en kyss. Mina händer följde längs hennes midja, in under hennes tröja och gav svaret hon väntade på. Hennes rygg var alldeles varm och huden otroligt len. Hon slöt ögonen när min ena hand långsamt vände över till framsidan och upp över hennes mage. Hennes mun var öppen och hon höll andan i en spänd väntan. En hastig kort inandning åtföljdes av ett försiktigt ljud när min hand varsamt omfamnade hennes bröst. Allt utom bröstvårtan var så mjukt. Vi kysstes som om vi inte kunde få nog av varandra.

    ‘Låt mig bara få ordna till mig först.’ Dagen hade varit lång och jag ville vara fräsch när jag var tillsammans med henne. Samtidigt som orden lämnade min mun så blev jag osäker på om jag skulle förstöra stundens ingivelse. ‘Men absolut...jag med,’ Hon smekte mig på kinden. Vi släckte ljusen och såg till att glasluckorna till braskaminen var ordentligt stängda. Glödbädden spred ett orangerött varmt ljus i rummet och Evelina gick före uppför trappan. Hon visste att jag tyckte om att se henne.

 

❖ Tillsammans

    Hon tog min hand och förde oss mot det stora sovrummet. Den nedtonade belysningen gav liv åt det rödbruna ekgolvet och en värme åt hela rummet. Jag stod tätt bakom och höll om henne, ‘Jag har kondomer, även om de kanske är lite gamla.’ Hon började nästan samtidigt, ‘Om det är okej med dig så behöver vi inte... jag använder p-piller.’ Hon fortsatte, utan att släppa blicken från rummet, ‘Jag vet ju det mesta om dig och du om mig.’ Hon lutade huvudet bakåt, förde min ena hand till sitt bröst. ‘Du är så fin,’ jag kysste hennes kind och det pirrade i hela kroppen. Hon tryckte sig mot mig, som om hon ville visa att hon kände hur mycket mannen bakom henne ville ha henne.

    Det varma vattnet från duschen rann ner över bröstet och jag upplevde en energi och glädje i kroppen som jag inte trodde längre fanns. Jag kunde inte minnas när jag senast hade varit tillsammans med en kvinna som ville ha mig och som inte försökt glida undan när hon märkt min kropps reaktion. Tankarna började fara runt i huvudet och oron över att ståndet skulle svika mig byggde upp en kyla inuti kroppen. Jag kunde höra kommentarer från förr om att jag inte kunde tillfredsställa en kvinna. En känsla av värdelöshet växte inom mig och rädslan för att misslyckas knöt sig i kroppen. Jag vände ansiktet upp mot taket och lät det varma vattnet träffa ansiktet. Jag försökte tänka på hur vi hade mötts på tåget och hur sedan dagens alla små pusselbitar spelat sina roller för att föra oss tillsammans.

    Evelinas händer vandrade varsamt över min rygg och med långsamma mjuka rörelser lät hon duschtvålen täcka min kropp. Beröringen fick mig att slappna av och jag kände blodet och värmen återvända till kroppens alla delar. Hennes händer följde längs ryggen och över mina höfter. Hon stod tätt bakom mig och jag kände hennes kropp mot min. Hon kysste min nacke samtidigt som hennes händer omfamnade min lem, som styvnade fortare än vad jag trodde var möjligt. Fingrarna förde tillbaka förhuden och fingertopparna följde längs ollonet ner längs hela skaftet. De smekte mina lår, utforskade pungen, för att sedan vandra tillbaka upp över ollonet. Jag vände mig om och såg för första gången henne naken. Vattnet från duschen rann från hennes ansikte ner mellan de vackert formade brösten, över magen och en sparsam kort hårväxt över venusberget. Vattendropparna tycktes rulla över den korta hårväxten och tillsammans med vattnet från höfterna bildade de en rännil som sköljde över hennes vackert formade släta underliv. Ståndet kändes så hårt att jag skulle kunna lyfta berg. Våra blickar möttes och längtan i hennes ögon fick mitt hjärta att bulta i bröstet. Jag tog henne mot mig och följsamt backade henne mot väggen. Armarna om min hals och hon lyfte ena benet upp mot sidan av min höft. Evelina gav ett försiktigt ljud och det var som om hela världen försvann när våra kroppar förenades. Inga ord kunde beskriva det vi upplevde tillsammans när rytmiska rörelser nu tillfredsställde den längtan som så länge väntat på att få explodera tillsammans med någon som ville älska. Jag passerade över gränsen samtidigt som Evelinas händer krampartat höll om mitt huvud. Hennes andning var snabb, kroppen skakade och i ett försök att överrösta vattnet från duschen och världens alla ljud, ‘Markus!...’ I rummet hördes ljudet från två, som upplevde något de aldrig tidigare känt. En rusning for genom hela kroppen och instinktivt förde jag mig så långt in i henne som jag bara förmådde. En våg av sammandragningar och min kropp delade livets vätska med Evelina. Hennes händers grepp om mitt huvud slappnade långsamt av. Inga ord. Vi stod stilla och upplevde lyckan tillsammans. Små ljud, trevande händer och våra blickar möttes. Hennes ögon fylldes av tårar, hennes läppar var smala och hon viskade, ‘Håll om mig.’ Sakta återvända hennes ben ner till golvet och jag omfamnade henne i en kram. Hon vilade sitt ansikte mot min kind och det hördes en svag snyftning. Jag försökte tänka, ’Men du, förlåt om jag gjorde något...’ Det hade känts så underbart, men något var inte bra. Evelina harklade sig, men brast ut i full gråt, ‘Det är bara.... det är bara att...’ Tårarna rann och hon borrade in sitt ansikte mot mitt, ‘Så sjukt underbart.’ Jag försökte behålla balansen, samtidigt som jag kramade henne för allt jag var värd. Det brast för mig och i en blandning av gråt och samtidig glädje, ‘Helt underbart.’ Våra kroppar började så sakteliga att slappna av och samtidigt som ståndet falnade så slöt sig varsamt hennes kropp och jag gled ut. En känsla av saknad över att det var förbi, men samtidigt en glädje för stunden som precis varit. Vi stod alldeles intill varandra och hon såg glädjen i mina ögon, ‘Så underbart...du är så otroligt fin Evelina.’

    Det var långt förbi midnatt när vi kröp ner under täcket. Vi höll om varandra och upplevde en avslappnad glädje, som bara två älskande kan.

 

❖ Tankar i natten

    Klockan var fyra och hon andades lugnt och stilla, som långt borta i en djup sömn. Hon låg på ryggen med ena armen ut över kudden. Hon var så vacker när hon sov och jag tänkte på precis allt som varit. Från den första stunden där på tåget, hennes glittrande ögon på perrongen, hur vi pulsade tillsammans genom snön, ljuset från trappan som målade hennes figur, till hur hon hade frågat om jag ville och vi hade kysst varandra. Jag tänkte på hennes ansikte, det glada leendet, den oförglömliga stunden i duschen och hur vi hade gråtit av glädje efteråt. Jag kröp intill och lät min arm försiktigt omfamna hennes kropp, utan att rubba tillstånden i drömmarnas värld. Tanken på att det snart var morgon och att hon skulle åka hem till sig gjorde ont, men jag försökte tänka att ovädret kanske var kvar.

    Jag kysste hennes axel och somnade om.

 

❖ Solvarma berg och brinnande lava

    Vattnet hade som vanligt varit kallt och jag frös efter den korta simturen i havet. Solen lyste från klarblå himmel och jag klättrade barfota över klipporna för att komma till det mörka berget, som jag visste var ordentligt uppvärmt av solen. Jag låg naken på mage och kände lukten av det varma berget och hörde vattnet klucka mot klipporna. Allt det som för mig betydde riktig sommar. Livet återvände så sakteliga i takt med att solen och det varma berget nästan brände mot kroppen. Det var alltid lika skönt att bara få ligga helt ensam och slumra till i solen, för att sedan känna hur värmen och energin långsamt byggde upp inom mig. Små försiktiga rörelser mot det varma berget, fram och tillbaka och blodet rusade från kroppens alla hörn för att låta ståndet växa. Det var inte första gången jag tryckte mig mot det solvarma berget. Jag kunde ligga länge och bara känna hur det sakta men säkert byggdes upp en pirrande känsla i hela kroppen, som till slut strålade samman och sköt upp genom min hårda lem. Det slutade alltid med att jag sköt fram så långt det bara gick och det spända ollonet kändes alldeles varmt mot magen. En sammandragning, som började någonstans vid pungen, gav skjuts åt sädesvätskan som fyllde utrymmet mellan berget och min mage. Idag var inget undantag. Jag hade hört några röster i fjärran, men jag visste att ingen var tillräckligt nära för att kunna se vad som nu höll på att hända. Värmen från berget gjorde det extra skönt när jag tryckte mig så hårt fram som jag kunde och jag kunde se framför mig hur ollonet var alldeles spänt. En rusning gick genom kroppen och jag andades med öppen mun. De intensiva sammandragningarna och det fanns ingen återvändo. Jag öppnade ögonen för att se att ingen såg vad som höll på att hända. Mina ögon mötte Evelinas blick. Vi låg på sidan, vända mot varandra, så nära att hennes näsa nästan snuddade vid min. Det solvarma berget i drömmen hade varit hennes händer och jag hade långsamt tryckt mig fram och tillbaka i hennes fasta grepp. Blicken var förväntansfull och ett leende spred sig över hennes ansikte när den varma sädesvätskan sköljde över hennes händer och träffade hennes mage. Min kropp tryckte sig så hårt mot hennes händer så att förhuden nästan kunde brista. Hon visste precis hur att hålla mig fast mellan hennes händer och min kropp gav den ena strålen efter den andra. Jag andades tungt och mina ögon visade hur skönt det var att få komma i hennes händer. Kroppen blev som en sten i vattnet och jag låg alldeles stilla. Försiktigt lät hon sina händer glida längs min lem så att förhuden fördes fram och tillbaka. Ståndet sjönk långsamt undan och i cirklande rörelser smekte hon min lem och lät den sedan vila i hennes ena hand. Den andra letade sig upp längs min kropp och tillsammans kysste vi hennes fingrar, som smakade av mig. Hela hennes ansikte lyste som en sol, ‘Godmorgon.’ Hennes hand kramade min lem och lät den sedan vila ner mot sängen.

    Evelina vände sig över på rygg och sträckte på sig i sin fulla längd. Jag rullade över på mage och kom upp över hennes kropp. Vi blickar möttes och jag viskade, ‘Blunda!’ Hon slöt ögonen och jag kysste hennes panna, näsa, mun, haka, axlar och hals. Bröstkorgen avslöjade hennes tilltagande andning och hennes händer höll varsamt om mitt huvud när jag långsamt fortsatte utforska hennes kropp. Fingrarna tog ett fastare tag i mitt hår när jag försiktigt lät tungan cirkla över hennes bröst och tog in den mjuka bröstvårtan i min mun. Den hårdnade. Ett ljud av vällust och jag fortsatte ner över magen och förbi venusberget. En obeskrivlig känsla när hennes händer, som inte bara följde mitt huvuds rörelse utan förde det precis som hon ville ha mig. Hennes egna små rörelser fick underlivet att glida fram och åter över mitt ansikte och mun. Hennes kropp var fantastisk och min mun följde längs hennes läppar, samtidigt som mina händer smekte hennes kropp. Långsamt tog jag över kontrollen började försiktigt att förflytta min mun tillbaka upp mot början av hennes läppar. Hennes händer höll mig tillbaka och jag tänkte att hon ville ha mer av mig innan hon släppte fram mig till den pärla som jag visste kunde sätta eld på hennes universum. Med små svepande rörelser följde min tunga längs med och in mellan hennes läppar. Allt var så fast, men ändå mjukt och följsamt. Andningen var snabb och ljudlig, de vickande rörelserna var nu mer som skakningar och hon var redo att ta emot mig. Mina händer smekte hennes kropp samtidigt som jag lät tungan vandra uppåt mellan hennes läppar för att till slut fånga hennes allt. Evelinas händer höll hårt i mitt huvud och det kändes som att hennes klitoris växte och pulserade i min mun. Jag sög försiktigt, samtidigt som tungan gjorde små cirkelformade rörelser. Plötsligt fångades mitt huvud mellan hennes lår och mitt ansikte trycktes så hårt mot hennes underliv att det var som att våra kroppar skulle bli ett. Hennes kropp skakade och hon skrek rakt ut i rummet när orgasmen tog henne till en annan värld. Hon ömsom tryckte mig mot sig, ömsom drog mitt hår, och jag lät hela hennes underliv fylla min mun. Rummet fylldes av en njutning och därefter några korta ryckningar, åtföljt av en utandning som när luften lämnar någon som faller i dvala. Jag visste att ligga still och inte längre röra vid hennes kropp, som förmodligen var som brinnande lava efter ett vulkanutbrott. Hennes händer smekte sakta mitt huvud och jag bara ville ligga kvar och njuta av den kvinna som anförtrott mig hela sin kropp. Sakta förflyttade jag mig upp och sjönk ned tätt intill. Hennes ögon var tårfyllda. Jag kysste henne, ‘Underbart.’ Det behövdes inga fler ord.

    Ljuset utanför fönstret hade återvänt. Det var söndag morgon och solljuset skvallrade om att ovädret var över.

 

❖ Solen genom fönstret

    Mobiltelefonens kvittrande ringsignal bröt in i vårt samtal när vi satt och åt frukost. Det var Evelinas telefon som gav ifrån sig en liten melodi som lät som en fågel. Hon reste sig, ‘Så typiskt.’ Telefonen låg på soffbordet och sluta ringa innan hon hann svara. ‘Det var mamma som ringde. Hon undrar kanske var jag är.’ Hon tittade mot mig och jag svarade på frågan som ännu inte var, ‘Ja, om hon har hört om tågproblemen igår så är det kanske bäst att du ringer tillbaka.’ Jag fortsatte, ‘Du har nog bäst mottagning i den öppna delen.’ Evelina började ringa samtidigt som hon gick mot den plats där vi kvällen innan hade stått och betraktat stjärnorna. I telefonen hördes en kvinnas röst och jag förstod på Evelinas korta svar att hennes mamma ville höra om dottern mådde bra. ‘Ja då, mamma... jag är hos en vän... vi har det bara bra...’ Kvinnan i andra änden fortsatte, men Evelina avbröt, ‘Men mamma, jag har det bra. Ingen fara. Får se när jag kan åka hem...’ Samtalet avslutades och Evelina tittade mot mig, ‘Jo, det var mamma som undrade, men jag lugn...’ Hon stannade mitt i orden när hon såg hur jag stod alldeles stilla och bara tittade på henne. Den låga februarisolen lyste rakt in i rummet och hon fullständigt badade i solens alla strålar. Motljuset gjorde den tunna T-shirten helt genomskinlig och avslöjade varje del av hennes kropp. Hon insåg snabbt vilken effekt solljuset hade, ‘Men Markus!’ Hon skrattade och fortsatte, ‘Och jag som sa att du kunde konsten att titta.’ Hon log, ‘Gillar du vad du ser, då?’ och hon svängde runt som en modell, som visar upp sig inför sin publik. Jag försökte säga att jag inte hade haft en tanke på solens effekt när jag hade bett henne gå över till den öppna delen av rummet, men hennes ögon antydde att hon inte riktigt trodde mig. Hon sträckte ut handen, ‘Kom!’ Jag satte kaffekoppen på bordet, gick över rummet och ställde mig tätt bakom henne och vi tittade ut över den vintriga äppelträdgården. Allt var täckt med snö och man kunde inte se grusgången som löpte från dammen längst upp mot skogsbrynet och ner till huset. Mina händer följde upp över hennes höfter, in under T-shirten och upp till hennes bröst. Imman spred sig på glaset framför hennes mun samtidigt som bröstvårtorna styvnade i mina händer. Jag viskade i hennes öra, ‘Min kropp orkar nog inte just nu... men annars hade jag velat ha dig här och nu...’ Hon rös och huden blev alldeles knottrig, ‘Jag får väl vänta lite då kanske.’ Det var så otroligt skönt att känna hennes nakna bröst i mina händer och min kropp kämpade för att vakna till liv, men det var för nära inpå morgonens äventyr i sängen.

    Ovädret som fört oss samman var borta och solen lyste från en klarblå februarihimmel. Jag hade hört orden i telefonen och förstod sedan resten utan att behöva tänka mer. Hennes fingrar smekte försiktigt längs min arm, ungefär som någon som väntar på att något ska hända.

    Min röst var låg och samlad, ‘Du... det har varit helt fantastiskt med dig... helt underbart... jag har aldrig upplevt något liknande.’ Jag fortsatte, ‘och då menar jag verkligen allt. Allt prat och det vi gjort... och jag tror du redan vet att sex är helt ofattbart skönt tillsammans med dig.’ Mina armar höll henne ännu närmare min kropp, ‘Men jag förstår så klart att du måste...’ Hennes fingrar stannade till och vi stod tysta i något som kändes som en evighet. ‘Om.... om du vill... så kan jag stanna en stund...’ Hennes ord gjorde ont, men jag gjorde allt för att inte visa något utåt. Hon bröt sig loss ur mina armar, vände sig om och utbrast, ‘Åh Nej, Förlåt! Förlåt Markus! Det där blev ju så fel!’ Hon höll händerna mot mitt bröst och fortsatte, ‘Du är så otroligt fin och...’ Hon stannade upp för en sekund, ‘Jag vet att du har stressigt med jobbet och så... men om jag får, så stannar jag gärna kvar här med dig’. Hon lutade sig mot mig, som om hon ville borra in sig i mitt bröst, ‘Jag tror inte jag har något planerat förrän i morgon eftermiddag... så om...’ Jag lyfte upp hennes ansikte och två oroliga blickar möttes, ‘Så klart du får! Jag vill inget hellre än att du stannar.’ Våra läppar möttes och tungorna lekte ivrigt med varandra. Hon stannade upp mitt i kyssen och hon nickade mot fönstret, ‘Finns det något bortom din trädgård?’ Förvånad över frågan, ‘Ja, alltså, nej ingenting, trädgården slutar där borta vid häcken och sedan är det bara öde skog åt alla håll, så långt jag vet. Hurså?’ En stunds tystnad och en lätt rodnad spreds sig över ansiktet. Hon drog T-shirten över huvudet och stod naken i solljuset. Hennes händer lekte längs min kropp, upp förbi mitt ansikte och fingrarna lirkade sig in i mitt hår. Hennes röst var låg och ögonen bedjande, ‘Snälla...’ Mina händer följde upp längs hennes lår och vilade sedan över hennes bara höfter, ‘Visa mig...’ Rodnaden växte samtidigt som hennes ögon uttryckte en iver. Hon höll mig nära, kysste min mun och i en lekande lätt rörelse svängde hon runt mig, så att min rygg kom mot fönstret. Hennes händer förde mig ner mot golvet, så att jag blev sittande mellan hennes ben. Hon släppte taget om mitt huvud, lutade sig mot fönstret och sänkte kroppen lagom mycket. Inlåst mellan hennes ben och med huvud mot fönstret fanns inget annat än hennes underliv, som nästan snuddade vid min näsa. Solljuset avslöjade en glittrande droppe mellan hennes läppar. En otrolig känsla av maktlöshet, samtidigt som det jag önskade allra mest i hela världen var alldeles framför mig. Evelina vinklade upp sitt underliv och förde sig mot min väntande mun. Min tunga trängde in mellan hennes läppar och hon rörde sig över hela mitt ansikte. Till en början långsamt, men snart i en allt snabbare takt.

    Världen kunde beskåda en kvinnas soldränkta kropp som med händerna utspridda över glaset och med öppen mun, upplevde en njutning som fick henne att glömma allt annat. Hon red honom som om hon ville ta in hela hans ansikte. Hon ville ha mer av honom och hon pressade sig så hårt mot hans ansikte att han tidvis inte längre fick någon luft. Allt han kände och allt han smakade var hennes varma underliv. Imman spreds över glaset när hon andades ut sin lycka och orgasmen fick hennes ben att vika sig, och hon långsamt sjönk ner mot golvet till den man som förvekligat hennes dröm.

    Vi blev sittande en lång stund. Tätt samman, kände på varandra, skrattade och njöt tillsammans. Hon smekte mitt hår, ‘Förlåt om det blev för mycket... men du förverkligade en dröm...’ Jag kysste henne på näsan, ‘Ja du, då är vi nog två.’

 

❖ Läsa tankar

    ‘Du, ska vi inte passa på och tvätta en omgång med kläder?’ Jag tittade på hennes ridkläder, som låg prydligt hopvikta på golvet i badrummet. Evelina, som just hade torkat sitt långa mörkbruna hår, tittade upp och nickade. Hon log, ‘Du är ju helt omöjlig. Varken pappa eller Jonas skulle ens ha kommit på tanken att tvätta.’ Jag samlade ihop kläderna som låg kvar på golvet från kvällen innan, ‘Det här blir torrt till kvällen, och Jessicas garderob verkar ju passa dig ganska bra, så du hittar säkert allt som behövs’.

    Eftermiddagssolen nådde precis ovanför trädtopparna och det var nio grader kallt när vi tog en promenad tillbaka till tågstationen för att hämta bilen. Reservnycklarna låg i fickan. Evelina hade hittat en svart ribbad vinterjacka som slutade vid höften, ett par vinröda åtsittande byxor och ett par ordentliga vinterskor. På huvudet en grå toppmössa. Solljuset föll på byxorna och formen av hennes kropp fick mig att glömma vart vi var på väg. Plötsligt kom jag att tänka på porrfilmer där killen låg med tjejen ute i snön och hur jag alltid tänkt att det skulle vara fasen så svårt att få stånd ute i kylan. Det kändes nu inte alls så omöjligt. ‘Vänster här, eller?’ Evelina pekade med handen, ‘Men, hörru! vad tittar du på då?’ Hon skrattade, böjde sig ner och låtsades kasta en snöboll mot mig. ‘Vill du ha mig, så får du ta mig!’ Hon skrattade och började småspringa längs vägkanten.

    Bilen startade snällt, men plogbilen hade skapat en vall längs hela parkeringen och det tog en bra stund att skotta rent framför bilen. ‘Tur att man har lärt sig att ha med sig en spade i bakluckan,’ sa jag och öppnade dörren åt Evelina. ‘Varsågod fröken! En skjuts till slottet?!’ Hon skrattade och svarade, ‘Ja, min herre. Det blir bra!’ Grindarna öppnades och bilen rullade långsamt uppför den väg vi gått på kvällen innan. Skymningen var redan här och när vi steg ur bilen kunde man skönja stjärnorna mot den klara himlen. Evelina tog min hand, ‘Kan vi gå runt och titta på trädgården innan vi går in?’ Vi gick längs gången som följde längs huset och över till den andra sidan. Där kunde man se hur trädgården sträckte sig bort mot skogen. Allt var täckt med snö och likt barn sprang vi i cirklar runt äppelträden och gjorde gångar i snön. Hon stannade plötsligt upp, kastade sig handlöst i den mjuka snön. Vi rullade runt och skratten ekade i den kalla skymningen. Hon rullade runt och hamnade ovanpå mig, ‘Du...’ Hon torkade bort snön från munnen och fortsatte, ‘Du... jag tycker om dig... alltså helt galet, men jag vill ha dig!’ Värmen spreds sig i hela kroppen, ‘Men...’ Hon avbröt mig, ‘Inte här, dummer! Då skulle jag frysa rumpan av mig!’ Hon skrattade och hennes ögon glittrade, ‘Kom! Vi går in!’ Hon tog återigen min hand och den här gången drog hon mig i riktning tillbaka mot huset.

    Jag tände i braskaminen och snart lystes rummet upp av lågorna från den brinnande veden. Ett nästan sövande knastrande ljud där vi satt på knä och kände värmen stråla mot oss. ‘Kom, vi går och byter till något mer passande,’ och jag visade mot trappen. ‘Du...’ hon såg nästan allvarlig ut i ansiktet. Hon fortsatte, ‘Äh, det var inget viktigt...’ Jag avbröt, ‘Men vadå, vad menar du? Vad är det som...’ Hennes ögon mötte mina, ‘Äh, jag tänkte bara på en grej, men du behöver inte säga.’ Hon flyttade blicken till den brinnande brasan, ‘Jag tänkte bara på om du har någon dröm, eller så...’ Jag drog fingrarna över hennes hår, ‘Ja, jo... den är nog nära... men först ordnar vi middag!’ Evelina såg fundersam ut.

    ‘Men jösses! Vad är detta?’ Evelina ropade med ett skratt från Jessicas rum, när vi var uppe för att byta kläder. Jag stack in huvudet innanför dörren och fick syn på Evelina som höll upp ett par trosor och bh, som hon hittat i lådorna. Hon höll upp kläderna framför sig, ‘Alltså, men jösses typ...’ Jag hade inte sett de kläderna förut och blev förvånad över vilka underkläder som Jessica tydligen hade i sina lådor. Nu låg ju allt bara där och användes aldrig. Tyget bestod av smala svarta, glest placerade, band och mellan dessa ett så tunt tyg att det nästan inte fanns. ‘Alltså, har du sett henne i det här eller?’ Evelina skrattade och fortsatte, ‘Helt genomskinligt!’ Jag försökte säga att jag aldrig vare sig sett kläderna, och ännu mindre att hon haft något sådant på sig, men Evelinas plirande blick sa att hon nog inte riktigt trodde på mina ord. ‘Vill du att jag har på mig...?’ Hon höll återigen kläderna framför sig och blinkade med ögonen. ‘Nja, alltså jag gillar nog bättre att tyget lämnar en del till fantasin.’ Jag fortsatte, ‘Om jag vill se riktigt allt så får jag väl ta av dig kläderna.’ Jag skrattade lite retsamt som svar på hennes blinkning. ‘Jag tycker faktiskt att det du har på dig nu, är väldigt fint.’ Hon hade ett par röda tunna trosor och tillhörande bh. Tyget var lagom tunt och jag kunde se hur det avslöjade detaljerna av hennes kropp. Hon tittade ner på sin egen kropp och sedan upp tillbaka på mig. Hon tog ett steg framåt och jag fick en puss på kinden.

 

❖ Lek vid elden

    Det röda vinet var med inslag av choklad och gav en mjuk eftersmak. Evelina var klädd i en slät röd blus och jag kunde se bh:n forma hennes bröst till att bli om möjligt ännu vackrare. Hon var vacker, glad, smart och kvick i huvudet. Hon visste precis vad hon ville. Vi pratade om allt från relationer till världens alla möjliga och omöjliga problem. Maten och samtalen höll oss kvar vid matbordet, men likt barn som ivrigt ville i väg och leka, så fanns där en längtan efter något mer. En skål och hon svepte med pekfingret längs min hand, ‘Du tänker och vill saker, men jag tror du är väldigt blyg och kanske inte alltid vågar se eller tro på dig själv’ Hennes ögon glittrade i skenet från stearinljusen på bordet. Pekfingret lekte över min hand, ‘Men bara så att du vet,’ Hennes hand slöt sig runt min, ‘Du är så fin.’ Jag rodnade, ‘Tack snälla du!’ Jag kramade hennes hand och fångade hennes blick, ‘Jag har aldrig mött någon som du, Evelina. Jag menar verkligen det. Du är genuint fin och det kan låta konstigt, men jag önskar att jag vore 25 år yngre.’ Hon log som om hon ville säga att hon hoppades att min önskan skulle kunna bli verklig, samtidigt som vi någonstans inom oss förstod det omöjliga. Jag reste mig upp, sträckte ut handen, ‘Kom! Jag vill visa dig min dröm.’

    Vi stod på pläden framför braskaminen och jag knäppte upp knapparna på hennes blus och lät den falla till golvet. Byxorna följde efter och mina händer färdades upp över magen och över till ryggen. Spännet till bh:n öppnades och jag mötte hennes bröst med mina händer. Hon rös och bröstvårtorna hårdnade som små knottriga klot. En kyss och i en lekande rörelse knäppte hon upp min skjorta, kysste mig på bröstet och höll pekfingret över min mun, ‘Sch...’ som om hon ville hindra mig från att säga något. Fingret gled från munnen, ner över mitt bröst och hon gick ned på knä. Jag kände hur byxorna och kalsongerna drogs ner och hur min redan halvt styva lem fjädrade ut och gungade i luften. Hon lutade sig fram, drog tillbaka förhuden och ovansidan av ollonet en försiktig puss. En värme spreds sig i kroppen och jag njöt av att känna hennes varma andedräkt. Varsamt lät hon ollonet glida över sitt ansikte. Från hakan upp över kinden till pannan, ögonen, längs näsryggen och sedan tillbaka ner över läpparna. En andra gång över den andra kinden för att sedan stanna alldeles framför hennes mun. Det var en obeskrivlig känsla och hon fick mig att känna mig älskad och att hon älskade min kropp. Tungan visade vägen samtidigt som läpparna slöt sig runt ollonet och hon sög försiktigt in mig. Med händerna om hennes huvud turades vi om att röra oss så att jag varsamt gled fram och tillbaka i hennes mun. Med ena handen runt pungen och den andra runt skaftet så var jag helt i hennes makt och tungan lekte längs strängen under mitt ollon. Hon visste precis hur nära gränsen jag var och innan jag hann visa något med kroppen så lät hon mig komma ut ur hennes mun. Pekfingret svepte förväntansfullt längs skaftet och hon tittade på min styva stolthet, ‘Din tur.’ Hon vände sig om, lutade sig framåt och med händerna och ansiktet ner i den mjuka pläden, stod hon med rumpan vänd mot mig. Jag föll ner på knä mellan hennes ben och mina händer smekte upp längs hennes rygg till axlarna och sedan tillbaka ner över höfterna. Fingrarna fångade tygkanten och drog ner trosorna längs hennes lår. Hennes kropp ryckte till när mitt ollon snuddade vid hennes läppar. Vi var bägge mer än redo och det kändes som att pulsen slog ända ut i ollonet. Mina händer visade henne att svanka och jag lät ollonet följa längs hennes läppar för att sedan tränga in i hennes varma inre. Ljud av lust och jag formade mina händer runt hennes bröst samtidigt som våra kroppars rörelser förde mig allt längre in i hennes kropp. Hennes andning var hastig och hon sköt bakåt med kroppen, ‘Mer...’ Med händerna runt hennes höfter var hon nu i min kontroll. Det var en obeskrivlig känsla.

    Plötsligt stannade hon upp, lyfte en arm och med handen förde mig bakåt, bort från hennes kropp. Hon vände sig runt, tog bort trosorna och föll bak på rygg, med benen isär. ‘Kom. Jag vill se dig i ögonen när vi älskar.’ För ett kort ögonblick blev jag kall. Missionären hade aldrig fungerat bra för mig och jag hade nästan alltid förlorat ståndet mitt i akten och fått höra om min oduglighet som man. Men Evelinas nakna kropp i värmen och ljuset från braskaminen förträngde alla tidigare varit. Jag lutade mig ner över henne och mitt ollon hittade mynningen. Hennes ben slingrade sig runt mina höfter och ljudet från hennes mun förkunnade att jag var inne i hennes kropp. I långsamma rörelser byggde vi tillsammans en njutning som fick tid och rum att upphöra. Hennes händer var över hela min rygg och fingrarna grävde sig allt djupare i min hud. Våra ögon förmedlade allt som behövdes och vi låg tidvis alldeles stilla för att inte förlora kontrollen, i ett försök att förlänga tiden med varandra till en evighet. Efter en stund av stillhet började jag långsamt röra mig, lyfte upp min kropp och såg hur skaftet sköt in mellan hennes särade läppar. Det var så skönt att känna ollonet tränga fram i hennes varma slida att jag förde mig ända upp till toppen av hennes inre. Hennes ögon blev stora, kroppen stelnade till och hennes händer och ben pressade mig ner mot hennes kropp. Hon skrek, ‘Neeeej,... Aaaah... jaaa... jag kom...’ och inte heller jag klarade av att behålla kontrollen när hennes underliv ryckte och kramade mitt stånd. Min andning var intensiv och jag gjorde det jag aldrig gjort med en kvinna tidigare - Hela kroppen darrade och jag skrek ut min glädje när orgasmen rusade genom kroppen. Jag tryckte mig upp i hennes inre och sädesvätskan fyllde hennes kropp. Jag sjönk ihop och våra trötta, varma kroppar klibbade samman. Hon höll om mig och grät. Denna gång visste jag. Våra kroppar var fortfarande förenade och med små ord av kärlek och smekningar njöt vi av värmen framför elden.

    Evelina började återigen röra sig under mig, ‘Galet skönt!’ Jag såg i hela hennes ansikte att hon ville igen, ‘Sälla försök...’ Ståndet hade börjat vika, men Evelina var så nära gränsen att bara min kropps närhet verkade räcka långt. Rörelserna fick min kropp att åter vakna till liv och även om jag inte nådde hela vägen, så blev ståndet tillräckligt för att hon skulle få uppleva en andra orgasm. Evelina kramade mig så hårt att hela hennes kropp skakade samtidigt som hon skrek rakt ut i rummet, ‘Jaaaa... faaaaan jag älskar dig!... Aaaaah...’ Det kändes som att hela hennes kropp ryckte krampartat och det tycktes aldrig vilja ta slut. Långsamt återkom hon till världen och jag visste att ligga helt still och bara finnas där. Hennes ansikte och panna var täckta med små pärlor av svett, ögonen utstrålade en blandning av lycka, utmattning och värme. Hon smekte mitt hår, ‘Älskar dig!’

 

❖ Älska en vän

    Måndag morgon. Vi vaknade nästan samtidigt av att våra kroppar redan var i full färd med att vilja ha varandra och vi älskade passionerat under täcket. Vi var två, som efteråt bara låg tillsammans och kände livet. Ingen av oss hade bråttom och morgonbestyren och frukosten blev till något fint, där vi hela tiden pratade, skrattade och där varma blickar möttes. Även om tiden höll på att rinna ut så kunde inget ta ifrån oss glädjen över det som varit och det vi fått uppleva med varandra.

    Bilen rullade ut genom grinden och innan vi riktigt hann förstå hur det gick till, så fann vi oss stående på tågstationens perrong. Två personer som väntade på varsitt tåg. Tåg som skulle föra dem åt olika håll.

    ‘Vilken helt otrolig helg!’ Det låg en ton i orden som värmde långt in i själen. Orden var äkta och hon menade varje stavelse. Hon fortsatte, ‘Vi ses igen...’ Jag avbröt med ett snabbt, ‘Absolut!’ Vi såg varandra i ögonen och det räckte för att vi båda skulle känna att vi hade vunnit en alldeles särskild vänskap.

    Tågen rullade in mot perrongen nästan samtidigt. Evelina sträckte sig fram och vi omfamnade varandra. En kram som förmedlade allt vi sagt, allt vi gjort och framför allt, vad vi lovat varandra. ‘Om man kan älska en vän, så.... Jag älskar dig!’ Jag kramade om henne extra mycket, ‘Det kan man! ... Jag älskar dig!’ Tågen stannade och dörrarna öppnades. Det var dags. Våra blickar möttes en sista gång och jag lyfte handen till en vinkning, ‘Vi ses!’ Vi steg på våra tåg. Jag höll mig kvar vid dörren och försökte få en skymt av henne, men det var för många människor som trängdes. Dörrarna stängdes och tåget började rulla. Jag hittade en ledig plats vid fönstret och slog mig ned. Jag blundade och bilden av Evelina målades upp framför mig. Hon satt mitt emot mig, precis som i lördags och allt var nästan verkligt, men när jag åter öppnade ögonen så satt där en äldre dam med en liten hund i knät. Jag lät blicken glida över till fönstret, såg det snötäckta landskapet som svepte förbi och långsamt vandrade tankarna i väg.

    “Pling”. Jag fick fram telefonen ur fickan och såg ett meddelande från “DinE”. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Vi hade bytt nummer med varandra och jag hade sparat hennes nummer under namnet “E”. Hon hade lånat min telefon och då tydligen ändrat till “DinE”. Meddelandet löd, “Saknar allt med dig! Kram, Din E”. Jag skyndade mig att svara, “En dans under stjärnorna tillsammans med dig!”. Jag tittade upp. Den äldre damen klappade på sin hund och log ett förstående leende. Det var som att hon läste mig som en öppen bok och att hon förstod vad som utspelade sig.

    Utanför fönstret gnistrade solen från en klarblå himmel och färgerna i vardagen hade återfått sin lyster. Tåget bromsade in och jag var framme vid stationen där jag skulle gå av. Klockan var tolv och livet kändes rikt.

 

❖   ❖   ❖