Satarg satt tungt på sin hövdingatron omsvept i en vit mantel av ungsälspäls. Han ställde ner sin mjödtomma guldbägare och höjde blicken sakta, argt blixtrande med den flintskalliga pannan i djupa veck. Rowulf, en av hans krigare stod skamsen framför honom efter att ännu en gång redogjort för vad som hänt under hans vakttjänst. Att den ovanligt stora bärnsten som prydde stadens portar var borta, hade upptäckts snabbt. Men inte av Rowulf på vilken ett sådant ansvar rimligen vilade tyngst. Hallen var annars tom på folk för Satarg ville höra honom ensam och litade mer på sitt eget svärd än fruktade denne Rowulf som var långt ifrån hans bäste eller klipskaste man.

-Det måste varit hon, slynan!...fortsatte Rowulf inställsamt. -Hon står alltid och glor på den. Hon är tokig i pannan och till slut måste hon tagit mod till sig att stjäla den och har nu flytt Bärnestad för gott. Jag förstår bara inte hur hon kunde klättra upp för vässade pallisader. Men vi är henne snart ikapp, herre Satarg...nickade Rowulf snabbt.

-Jitinta tog vägen norrut, våra karlar skulle vägra att förfölja henne den vägen. Men om odjuret tar henne så borde ju inte stenen vara förlorad, för den sakens skull? Med lite tur så tar bågskytten dess huvud idag. Hans rykte är gott...Så sade Satarg bestämt till svar och reste sig från tronen. Han var en storvuxen man med breda axlar. Han ställde sig helt nära den svettige Rowulf och såg honom kallt i ögonen. -Det var väl inte så att du var elak mot henne?...Krigaren tvekade lite.
-Ja, jag kanske inte betalade för mig, men hon skulle ju ändå lämna stan, så?...Satarg, log då elakt och lade sina tunga händer på mannens axlar.
-Rowulf, du får ge dig ut och spåra Jitinta och ta tillbaka vår skyddsamulett...Satarg, klappade sedan händerna för att kalla in tjänstefolk och viftade åt den blekskrämde Rowulf att försvinna ur sin åsyn. Vilket denne gjorde motvilligt med en kall känsla av skräck i magen och smög sig ut genom dörrarna.

Satarg höll ut sin bägare och lät slavflickan hälla upp mer mjöd. Det var Monah, en kurvig tös med guldfärgat hår och blå gnistrande kåta ögon. Han brummade nöjt och nöp hennes haka uppskattande samtidigt som han drog av sig manteln så att den släpptes bakom honom över tronen. Slavflickan fattade vinken och slog småleende med låtsad blyghet ner blicken innan hon vände sig om och lade sig med armbågarna över ett av träborden. Hennes huvud rörde sig av förbjuden njutning när hövdingens stora händer började smeka hennes rygg och höfter. Satarg såg att hon spann som en katt av hans beröring och brummade igen djupt i rösten medan resningen började tillta under hans särk. Han kramade hennes stora putande skinkor och drog i snöret till hennes ländkläde så att hon blev naken och blottad under till. Det var bra att vara hövding över en rik köping. Han kunde köpa slavar att tillfredställa honom och behövde inte leksaker som Jitinta. Men hon måste återföras och straffas för stölden. Bärnstensamuletten var stadens beskydd mot det onda ögat. Så hade hans far lärt honom och hans far före honom.

Flickan drog in andan när hövdingens grova fingrar snuddade hennes blygdläppar och smekte skåran sakta upp och ner. Hon svankade sin rygg och lät höfterna vicka från den ena sidan till den andra för att egga honom och hon såg tillbaka över axeln med ett lockande leende. Satarg, lite rödbrusig om kinderna nu drog fram sin nästan enorma manslem och lät den glida fräckt över hennes kalla skinkor. Hon fnittrade lågt och log bredare medan hon gned sin rumpa bakåt. Hövdingen stirrade upphetsat tillbaka och drack upp mjöden snabbt innan han började trycka in den långsamt. Slavflickan fick en rynka mellan ögonbrynen medan hon blundade...
-Ss..tss..ooh!...Ni är så stor, min hövding. Den största jag känt!...
Satarg fick något vilt i blicken då Bärnestads herre och borgmästare var svag för smicker. Han började nu pumpa henne bakifrån först långsamt men med ökande intensitet och djup. Hennes krystade stön hördes snart i hela huset. Pigor slutade tvätta och lystrade genom dörrplankorna med tungspetsar fuktandes vagt leende läppar.
-Åhh Åhh Ååh...ÅHHH!...jaaa...a..!
Drängar slutade hugga ved och gräva utanför på gården och ställde sig snett leende med brinnande ögon. Slavflickan gnydde och fick hålla sig i hårt i det grova träbordet som flyttade sig lite när hans kraftulla stötar började komma hårdare och djupare.
Ahhhh ahhH!!!...såja!!...jaaa!!
Hon fick något liderligt nästan gråtfärdigt i blicken och började stöna djupt som en kossa råmar, men Satarg kunde inte sluta nu. Han njöt av ljudet av hur hans stora lem smackade sig in och ut ur slavinnans våta håriga vagina och kände hur det började kittla i pungkulorna innan utlösningen.
-ARGH!!:.ArrrRRHHHH...mmhhr...rmr..!

Satarg, brölade när han kom och sprutade sin säd i tjocka strängar över hennes mjuka ryggslut. Han var våt av svett och kramade upp hennes stora lite mjukt hängande bröst bakifrån en stund innan han kände sig helt tillfredställd och kåtruset runnit av honom. Slavflickan samlade sig andfått och log med fuktiga lite ansträngda ögon mot honom innan hon darrigt rätade på sig, plockade upp den tomma bägaren och försvann med trippande steg tillbaka ut i köket. Hövdingen satte sig sedan dråsande i sin tron igen. Var slavflickor bättre än horor? Det tålde att tänkas på...

***

När Marlon till slut hittade spår efter något ovanligt befann han sig inte långt från Bärnestad, men detta var området som var förbjudet att vistas i. Det område där alla visste att monstret dök upp ibland. Somliga trodde att den levde i sanden likt en spindel och överföll oförsiktiga förbipasserande på dagen. Andra trodde att den sov i tången och lurpassade på bärnstensplockare i gryning eller skymning. De flesta ansåg den vara nattaktiv men det var ändå allmänt känt att de flesta offer hade tagits dagtid.

Octagion vädrade i luften medan de stod stilla och blickade upp mot dynerna där gräset vajade mjukt i vinden. Marlon såg styltliknade spår knappt märkbara men färska, leta sig upp från den våta sanden till den torra och vidare upp för dynen. Han kunde inte höra några ljud, men han skymtade en rörelse i gräset däruppe och reste sig i sadeln. Sedan, vrålade han till som av plötslig avsky och Octagion gallopperade då ilsket upp för dynen så att sanden skvätte våldsamt om hovarna. Marlon odjursdräparen vred sin häst snurrande åt sidan för att så beskåda den makabra synen med stirrande hat i blicken.

Den åt just nu, avbruten av ryttaren där den satt hukad med sin märkligt halvgenomskinliga mörka skalkropp över ett barnlik. Marlon kunde se att det var en varelse som inte tycktes höra hemma varken i vatten eller på land. Eller kanske var båda elementen dess naturliga hemvist? Gräset var fläckat av blod och han kunde se bytet, getvallarpojken Jainan ligga där kallstirrande död med utsträckta armar på marken. Innandömet i varelsens kropp pulserade spasmiskt och han kunde se Jainans livsblod flyta genom dess halvgenomskinliga buk. Den var inte osynlig men skulle ha varit svår att se om han inte överaskat den medan den var upptagen av denna bisarra måltid. Det var därför som det heta blodet från pojken skymtade genom dess uppsvällda underkropp.

Dess stora ögon i jämförelse med det runda svarthårade huvudet var fasettartade och blåaktiga. Det hade fyra ben och två par med armar försedda med hullingar och klor. Dess fötter och smalben var mycket tunna i förhållande till kroppen. Därav de styltliknande spåren. På ryggen fanns två stora fenor eller vingliknande skal som höjde sig och sänkte sig hotfullt när Marlon dök upp. Bågskytten svor äcklat över synen hur dess snabelliknande mun sög i sig Jainans själ och kroppsvätskor där den borrat sig in pojkens bröst strax över hjärtat.
-Knott, blodsugande fluga!...vrålade Marlon. Det var det närmaste han kunde komma i jämförelse med andra djur han sett i sitt liv. Det var en avskyvärd scen.

Bågskytten avlossade den första pilen medan Octagion förde honom i en vid cirkel kring varelsen. Det var en konst han lärt sig i österled. Att skjuta pricksäkert från sadeln medan en häst rörde sig. Kunskapen var relativt okänd i nordländerna. Pilen bröts mot dess ryggskal men genomborrade en av fenorna. Den upplät då ett högt klickande läte med ett organ nära käftarna som fick det att slå lock om öronen på honom och verkade distraherande. Under tiden drog den tillbaka sin snabel som förkortades och varelsen slutade suga blod. Dess förlängda mun sögs in helt i huvudet och den reste sig redo för strid.

Marlon manade sin häst göra ännu en cirkel och vände sig i sadeln med en blodspil. Octagion svek honom inte trots det märkliga ljudet. Denna piltypen var mycket tyngre och järnspetsen mer kilformig. Den sorten av pil kunde skjuta igenom en järnbrynja på femtio stegs håll. Bågsträngen smällde till kraftfullt mot hans läderklädda underarm då han drog den hårt mot örat för maximal styrka. Pilen satte sig med en knall i varelsens bröst och sjönk in djupt. Det klickande lätet ökade då kraftigt i styrka och ilska men den föll inte.