Del 3: i serien Järnjungfrun

Sista delen. Olga bekämpar en demonisk varelse i limbo mellan världarna.

Det hade gått många timmar sedan envigen mellan Olga den Blodiga och Apmannen från Kouth innan Järnjungfrun accepterade en mer formell inbjudan av Kryzashans Ish-hatar tempel. Här skulle hon delges det specialuppdrag man hade utsett henne till att få. Olga var nöjd, nyfiken förstås och ganska utvilad. För hon hade fått, efter att ha sovit ruset av sig sina blessyrer omvårdade och sin kropp nytvagad på badhuset på templets bekostnad. Sådan lyx tog hon väl emot för det var inte varje dag man fick ett hett ångbad. Olga hade dragit ut på tiden och njutit. Hon hade låtit tjänarna massera hennes muskler noga och låtit sin hud oljas in och parfymeras. Hon hade masserat några av dom tillbaka mest på skoj mellan vattenlekarna. 

Speciellt en stilig zingisk tjänare vilken hade haft vänligheten att droppa söta vindruvor i hennes mun medan hon njöt i badet. Hans mörka leende hade sin effekt på henne, men solen hade gått upp för länge sedan och permissionen var över. Således, gällde celibatlöftet hon tagit. Olga svor inombords och nöjde sig med att reta honom visuellt. Det var komiskt hur hans livliga ögon följde vattnets rörelser över hennes mjölkvita hud när hon emellanåt lyfte ett lår eller putade sin behagfulla byst över ytan. Hans masserande händer ville nog söka sig längre ner. Kanske krama ett bröst eller kanske sig själv, då det hade börjat puta rejält i hans höftskynken. Men hon stoppade inviterna varje gång. Till sist sände hon iväg den stackars unge mannen som kobent fick stappla sig därifrån otillfredställd. 

Men sånt var bara Olgas skämtlynne ibland.

***

Nu kurrade dock magen. Man hade sagt att en praktfull festmåltid väntade henne på aftonen. Mer vin, rostat fasankött och exotisk frukt på silverfat hette det. Så hon hoppade efter att ha klätt sig och rustat sig in i den täckta vagnen som väntade utanför badhuset på den myllrande gatan. Olga skjutsades sedan till Nattgudinnans tempel, det största templet i staden. Det var inte långt så hon log åt lyxen och skrattade åt tanken att hon lika gärna kunde ha gått till fots denna lilla sträcka. Nöjt leende steg hon ut ur vagnen och tittade nu på den breda trappan som ledde upp till Is-Hatar templet. En hög kupolformad mörk byggnad. Ingången skyddades av de lågrankade svartkåpade prästerna i sina demonmasker och de öppnade snabbt portarna för Olga och sen följde de henne eskorterande om båda flankerna. Den nytvättade blå sidenmanteln hon bar fladdrade till bakom henne och hon fortsatte in med långa bestämda steg medan leendet blev bredare.

Nattgudinnans tempel smyckades av blänkande artefakter av silver upphängda framför svarta marmorväggar. De flesta hade erotisk innebörd medan många andra handlade om tid, astrologi och kalendervetenskap. Speglar och målade fönster lyste upp därinne även om det fanns lampor men de var inte tända ännu. Väggarna draperades även av purpurfärgade skynken vilka skapade undanskymda alkover och mindre rum. Olga lyfte på ett och såg att det tomma rummet innehöll en bädd i dubbelstorlek ett annat en liten bassäng där man kunde höra någon skvalpa runt fnittrande i badet. Men hon frågade aldrig om syftet. Man kunde kanske ana det ändå. 

Shemmiz stadstater höll Is-Hatar för sin viktigaste gudinna och som oinskränkt drottning av underjorden i deras sydliga pantheon. Hon dyrkades över den stora shemmislätten ända från havet till ökenranden i öster. Det var en utpräglad fruktbarhetsreligion bland ett folk av herdar och bönder. Även nomaderna i de vidsträckta stäppområdena som dominerade landets centrala och södra regioner tillbad henne. I de större städerna som låg på det bördiga norra höglandet uppradade likt ett pärlband längsmed gränsbergen, handlade det däremot mer om en orgastisk sexkult. Medan i hamnstäderna längsmed kusten ofta med något mörkare magiska inslag, fast dit hade Järnjungfrun ännu inte rest. I Olgas fjärran hemland skulle man betraktat många av deras riter som dekadenta och i flertalet civiliserade länder bortom Shemmiz som skamliga. Men, Olga var inte den sortens nunna. Så har vi redan lärt. Tvärtom höjde hon på ögonbrynet och studerade flyktigt de erotiskt formade statyerna och bilderna på pelarna som hon gick förbi. 

Tills hon visades fram till ett dukat gästbord. 

***

Efter att ha ätit en lika praktfull måltid som utlovats med de tysta maskerade prästerna som sällskap lade Olga den Blodiga upp stövlarna på bordet och rapade medan hon petade tänderna. Hon drack inte så mycket av vinet. För hon anande att det här handlade om något slags uppdrag som skulle utföras ganska snart. Ett beställningsmord i all brådska antagligen som de ville att hon skulle utföra. När en av demonmaskerna böjde sig för att hälla upp mer i bägaren avböjde Olga därför. Men hon tog för sig ordentligt av de söta frukterna som låg på matbordet samt av nybakat bröd. Det roade henne medan hon åt att nästan samtliga av de maskerade hade sina långa näsor riktade mot henne. Hon ryckte på axlarna. Tja, hade dom frågat i morse så kanske...de stod dock helt tysta hela tiden. 

Det förvånade Järnjungfrun ofta att det här landets innevånare ofta dolde sitt hår och sina kroppars nakenhet inte bara av den starka solen men även av blygsel. Med tanke på deras primära religion. På många vis var de i själva verket mer dygdiga än många västerliga nationer i sitt sätt. Det var därför som de tystlåtna lägre prästerna i demonmaskerna som stod runt om med armarna korsade över brösten verkade ha svårt att inte låta blickarna riktas mot henne. Olgas magnifikt eggande kropp vars rustning endast dolde axlarna, brösten, höfterna och underbenen var något att beundra skulle man kunna ha sagt. Hon hade tagit av sig sina förstärkta handskar för måltiden och slickade nu sina fingrar sugande. Men legosoldater över hela världen hade ju också för vana och rykte om sig att klä sig och bete sig utstuderat provokativt. Olga var inget undantag. 

Utan att titta på den demonmaskerade prästen med vinkaraffen i handen. Smög hon upp en hand bakom hans lår, och klämde fräckt till över rumpan. Mannen flämtade till i masken och fick fatta bägaren stadigare i två händer. Hon skrattade till medan hon tuggade på ett plommon och undrade hur han såg ut bakom den där fula masken.

Ett klockspel hördes nu ringa och det avbröt dock deras många tankar. Till sist kallades hon alltså till mötet med överprästinnan av templet som nu var redo att träffa henne. 

***

Klackarna på hennes stövlar dunkade rytmiskt mot det spegelblanka marmorgolvet medan hon passerade två rader av pelare om varje sida fram till altaret. Där låg två yppiga nakna skönheter som slingrade sig i smeksam omfamning. Den ena med ebenholtzfärgad varm hudfärg och stora runda bröst, kurvig kropp. Den andra med rågblont hår och havsblå fuktiga ögon. Hennes kropp var ganska liten vig och perfekt proportionell. En danserskas kropp. Ingen av dom hade ursprung i Shemmiz. Dess befolkning var generellt mörkhåriga och höknästa men sällan brunhyade. Olga ansåg att de var attraktiva och exotiska. Men de tyckte säkert likadant om hennes utseende eller om de unga kvinnorna på altaret. Prästinnan höll just nu på att avsluta en ritual bakom dom. Flöjtmusik hördes samtidigt spela i bakgrundens skuggor. Det rytmiska klingandet av cymbaler skänkte också välbehag med doften av rökelse som låg likt en grå dimma i luften. Olga förstod att hon måste vänta tills den sensuella riten var fullbordad och nöjde sig med att intresserat stå och se på.

Den svarta skönheten svängde först runt den blondas kropp så att denna satte sig på den förstas mun och lapande rosa tunga som genast började arbeta. Tempeltjänarinnan slöt ögonen med ett stön och förde händerna genom sitt långa hår innan hon kastade huvudet bakåt i en snärtig rörelse. Sedan red den ljusa kvinnan sakta den andras ansikte och stönen ökade i volym successivt. Den mörkas händer gled sakta kramandes över brösten på sin tempelsyster och smekte sig ner tillbaka över korsryggen och den spänstiga rumpan. Olga fann kontrasten mellan dom sinnlig och njutbar för ögonen. Den blonda tjänarinnan lutade sig nu något bakåt för att föra in två fingrar i sin partners lenrakade kön. Snart hördes två stönande röster samtidigt vilka båda överröstade musiken till en början. Den blonda juckade sitt kön alltmer upphetsat och knullade den mörkas ansikte så att denna fick hålla om hennes knän för stöd. Olga smålog och snuddade sin hakspets med fingret fundersamt. Man hörde till sist ett kvävt stön från mellan den ljusa kvinnans lår och denna gnydde tillbaka kastandes med håret ännu en gång. Sen vred hon sig vigt för att fortsätta fingerknulla sin partner. Nästan våldsamt. Musiken ökade också snart i takt och kraft och tycktes följa kvinnorna mot platå för att sedan sakta av efter deras skälvande orgasmer som kom den ena strax efter den andre. Den ljushåriga hade dallrat ut sin först och hade sedan vänt sig för att begrava sitt huvud i skötet på den andre. Något hämndlystet och andfått hade den svarta kvinnan smiskat till den andres skinkor klösande bakom henne för att egga sin partner till ansträngning, vilket hon lydde. Prästinnan sjöng mässande och svängde med rökelsekaren i luften medan hon cirklade runt dem under tiden. När den mörkhyade slutlige hade skakat ut sin orgasm och sänkt sina höfter tillbaka mot altaret hade hon stirrat rakt mot Olga som mötte blicken.

Olga hade fascinerat tittat på och log nickande medan hon söp in intrycken av erotik, musik och doft. Det var en bra kombination, inspirerande. De glittrande nästan svarta ögonen på altaret mötte hennes igen med slickande leende. Det var nog inga oskulder dom offrade här tänkte hon och nickade menande tillbaka. 
"Vilken av dom behagar dig mest, Olga, Järnjungfru av fjärran Horkuniztan?", yttrade sig Ingen, efter en stund och avslutade ritualen genom att ställa ner rökelsefatet på sin plats. 
Hon log. "Om Ni, så tvunget vill veta så den här. Emedan båda tål att tittas på.", hon smekte låret på den mörka unga kvinnan vars ansikte sprack upp i ett fnitter.
"Mitt celibatslöfte gäller sedan soluppgången. Jag kan inte ta emot gåvor av den här arten tyvärr.", Olga lade huvudet på sned och bet sin fylliga läpp medan hennes handske motvilligt drogs tillbaka. 

"Det var inte avsikten.", Ingen klappade med händerna och den överflödiga tjänarinnan smet iväg naken in bland skuggorna. Musiken avtog samtidigt. Ingen, bar slöjor av regnbågens färger men inne i templet var ansiktet och håret synligt. Det var en vacker förvånansvärt ung kvinna för sitt ämbete med tydliga Shemmizi-drag i det runda symmetriska ansiktet. Svart lockigt hår flödade över hennes rygg och guldörhängen glittrade till när hon vred huvudet för att vinka Olga med sig in bland korridorerna bakom altaret. Den utvalda tjänarinnan följde tyst, och barfota bakom dom. De fortsatte sedan nerför en källartrappa bakom en diskret låst dörr. Den vred sig vindlande brant ner i underjorden. Här hade Ingen, tänt en oljelampa av mässing som hon höll i händerna. 

"Ni är som skrönorna om er person berättar alltjämt en oskuld, Olga?", frågade Ingen.
"Bah, varför undrar du det?", stridsnunnans röst ekade lite.
"Ni, är ogift.", prästinnan verkade försöka hålla så låg ton som möjligt medan hon ledde dom djupare neråt.
"Nej, vårt celibatslöfte lyder att vi underkastar oss enbart den som besegrar oss i ärlig duell."
"Så, det är en form av oskuld eller åtminstone ett löfte att leva utan synd menar Ni?"
"Mitt folk har inga sådana tankar om synd och så vidare. Erlix, dödens gudinna hatar oss alla lika mycket."
"Ni är ett underligt folk.", svarade Ingen med något uppspärrade mörka ögon.
"Det säger, Ni?", Olga ryckte på axlarna så att rustningen klirrade till och hon fnös.
"Har ni besegrats i ärlig duell och...tvingats utstå sådan underkastelse, Olga?", frågade Ingen efter en kort paus.
"Otaliga gånger. Men man lär sig mycket av sina misstag. Min celibatsrustning kommer väl till pass med tanke på mitt vanliga sällskap.", sa Olga kyligt och fick Ingen att återigen spärra upp ögonen och titta bakåt. Hon beslutade sig för att byta ämne.

"Ni vill förstås veta varför ni testats så noga och vad vi vill betala er för.", fortsatte prästinnan. De hade nått källaren och fortsatte genom en labyrintliknande rad av gångar och dörrar. Det var helt mörkt förutom ljuset från den lilla handlampan. Men Olga kunde ana hyllor med rader av skriftrullar på, liggandes inne i de spindelvävshöljda små rummen som de passerade härnere.
"Ja, tack.", de gröna leopardliknande ögonen gnistrade till allvarligt när de alla tre stannade upp. Framför dom stod en smal men bastant järndörr beslagen med tunga kedjor. Ingen, fäste oljelampan i en hållare invid den tunga dörren för att få ha händerna fria.

"Låt mig förklara. Men först vill jag att ni ger mig ett tystnadslöfte.", Ingen vände sig om mot Olga och sträckte fram en liten påse silvermynt som hon hällde innehållet ur i Olgas utsträckta hand. 
"Nåväl, jag svär att inte yppa era hemligheter.", hon nickade efter att ha kontrollerat präglingen flyktigt på några av mynten.
"Ni vet förstås att Kryzashtan som är en rik stad och som kontrollerar Shemmiz kryddhandel härifrån till hamnstäderna har lejt legoknektar som ni själv på sistone, och i stora antal."
"Ni förväntar er väl att dom kommer att behövas. Vem går vi i krig emot?", Olga lade händerna vilandes på sitt stridsbälte efter att ha stoppat mynten i sin mantelficka.

"En Kouthisk prins som hävdar att han förtjänar vår tron genom dynastisk tronföljdsordning. Men detta enligt deras traditioner, inte enligt vår lag som är skriven i sten."
"Jag förstår. Har han lejt apmän?"
"Nej, ", skrattade Ingen och skakade på huvudet förläget.
"En och annan kan nog slinka med i fälttåget.", fnös Olga. 
"Måhända."
"Så er Kung har lejt det Svarta Bandet och äventyrare. Jag vet att Shemmiz har ypperliga bågskyttar så en rik stad som denna bör besegra dom enkelt. Era murar är höga och fasta."
"Sant, men vår kung har satts ur spel genom svartkonst.", Ingen blev genast allvarlig.
"Det var illa.", Olga tvekade något. "Hur kan jag stå till tjänst? Jag har mitt svärd som vapen ingen trollstav."

Ingen, tystnade något för att låsa upp kedjorna som tungt föll till marken och därefter järndörren. Olga tittade bakåt mot tjänarinnan som vaggade av och an med huvudet som i drogsömn. Hon fnös igen och rynkade pannan. 

"I vår gamla stad Kryzashtan finns många som vill undanröja vår kung samtidigt som den Kouthiske prinsen är en legendarisk krigare och trogen Nattgudinnan. Det är nämligen inte vår kung, Hamabbazerabi den 2:e. Han ber till demoner och djävlar.", Ingen knuffade upp de tunga portarna och en kall rutten vind blåste upp Olgas djupröda långa hår så att det fladdrade till kortvarigt. Olga kände till vem som var stadens kung men detta var förstås nyheter för henne. Ingen, fortsatte:
"När han i sin dårskap bröt sig in här för att utföra ett blodsoffer och samtidigt skända vårt tempel hoppades han leja demoner från Hel i sin tjänst. Ty, skattkistorna i riket var tomma och vår stad har alltid förlitat sig på hyrsvärd och lejda bågskyttar för sitt försvar."
"Så ni är inte en rik stad?", frågade Olga och stirrade in i det råa mörkret över Ingens nätta figur som tycktes ha börjat huttra något i den betydligt kyligare luften som strömmade från kammaren bakom den öppna järndörren. Hon var inte naiv. Olga hade viss insikt i världens religioner genom sin egen klosterbakgrund. Nattgudinnan, Is-Hatar hade förvisso en hel del obskyra demoner i sin tjänst enligt Shemmiz mytologi. Detta visste hon. Men det var ändå inte en direkt ond religion. Det skulle hon inte säga. 
"Det är vi.", svarade Ingen. "Men vår kung har förslösat sitt arv på gamla reliker, förbannade uråldriga skrifter och insamlandet av mumier. I sitt sökande efter svartkonstens hemligheter sedan åratal tillbaka."

"Misslyckades hans svartkonst, slog den fel?"...Olga tittade ner på golvet som var missfärgat av torkat blod innanför den tunga metalldörren. 
"Ja, och han togs till fånga för tre månar sedan. Det är en statshemlighet och kommer det ut skulle folket kräva hans huvud. Demonen kräver dessutom ersättning för sin kungliga gisslan som vi inte kan betala. Vi måste därför betala av vår kungs lösen i oskuldsblod. En gång om dagen, ibland fler.", Ingen sänkte blicken något.
"Det har ni gjort säger, Ni?"...fräste Olga upprört och tog tillbaka foten från det klibbiga golvet.
"Ja, om vår kung dör återstår inbördeskrig mellan stadsadelns furstehus om tronen. Då är vi dömda till undergång. För då dröjer det inte länge förrän vi i efterhand slits i stycken av avundsjuka utomstående fiender som till exempel Prins Bervius av Izm.", yttrade Ingen så högt hon vågade medan Olga rynkade pannan. Izm, kände hon till det var en bergig gränsregion norr om Shemmiz. Kungarna i Kouth var från början äventyrare från väst men vars ljushylta ättlingar hade anpassat sina nordligare manér till den äldre kulturen de erövrat för flera tusen år sedan. 

"Vad spelar det ert tempel för roll? Kouthierna har precis som ni också Is-Hatar som sin primära beskyddare och så även denne Prinz Bervius som nu hotar er med svärd och lans?"
"Jag är Shemmi, detta är en Shemmiz-stad.", svarade Ingen snabbt. En stund av tystnad uppstod förutom ett vinande ljud som påminde om ett vagt olyckligt stön tycktes komma underifrån. Eller kom det kanske mer från själva kammaren bakom järndörren som gapade öppen likt en munhåla. Eller luktade så.
"...och han är en apman.", erkände hon till slut.
"Va, en barbar från bergen, hur kommer det sig?"
"Ett halvblod, en utmanare till tronen även i sitt hemland och nu hungrig efter våran." 

"Jag förstår.", Olga visste att en stad likt Kryzashtan inte skulle vilja ha en sådan bastard som kung. Bara att behöva säga det verkade ha fått Is-Hatar prästinnan ur balans om än bara för ett ögonblick. 
"Ni vill alltså att jag ska möta demonen och hoppas att jag kan besegra den? Varför inte bara hålla dörren här låst. Den verkar rejäl?"
"Portalen är öppen vi har bara åstadkommit ett tillfälligt hinder. När den vill kan den bryta sig ut och även om det skulle ske med en ansträngning så även till ett högt pris för templet och staden som jag redan förklarat.", svarade Ingen och tittade på järndörren en smula sorgset.
"Hur dödar jag en demon då?", frågade Olga som undrade i praktiken.
"Allt som lever och vistas i de dödligas riken eller i limbo mellan dom måste ha form, klä sig i kött och det kan därför blöda. Men inget kött är starkare än härdat stål och ni är skicklig med ert svärd.", Shemmizprästinnan nickade en gång.
"Legendariskt skicklig. Men inte en oskuld per definition."
"Ni är en ung kvinna och ogift, demonen specifierade det så."
"...och ni kan inte skicka någon av era egna krigare som är ogifta?"
"I Kryzashtan finns det väldigt få kvinnliga krigare.", Ingen skrattade till nervöst. 
"Demonen låser inte upp portalen som finns därinne...", hon pekade. "För någon annan..."
"Hon här då?", Olga drog sin sabel ur svärdshölstret med en surt frågande min mot tjänarinnan. Klingan blänkte till, nysmord och putsad i lampskenet.
"Den här natten krävde den två.", Ingen slog än en gång ner blicken en smula skamset. "Dessutom är Najesha oskuld helt orörd av män och likväl ung, kvinna och ogift. Om Hels demon skulle neka dig..."
"Ett lockbete. Så charmerande. Nåväl, vad är min belöning?", Olga såg redan sitt hemlands  dödsguds görande i detta. Han hade bistått henne i striden med Origazam, apmannen från Kouth och detta var skälet. Att sända en kvinnoätande demon åter till skuggornas riken. Detta syfte och högre mål tilltalade Järnjungfrun. Det var en del av hennes eget religiösa kall och stridsnunneorden som hon tillhörde i Horkuniztan skulle säkert ha givit henne sitt bifall och godkännande.

Men hon frågade ändå efter lön. Allt annat skulle uppfattas som underligt bland dessa utpräglade handelsstäder. De som överlevde genom konsten att köpslå om varor och tjänster utan att producera mycket av domsamma själva. 
"Din vikt i silver för en demons huvud och ni får en överstes rang om ni sedan skulle välja att ta sold mot Prins Bervius av Izm. Att misslyckas innebär död och därefter evig plåga.", Ingen svalde hårt medan vinandet från kammaren därinne tilltog och lät mer aggressivt. 

"Det duger och är skäligt.", Olga stövlade in och drog tjänarinnan i armen med sig så att hon stapplade efter. Is-Hatar prästinnan, stängde dörren omedelbart efter dom. Hon låste sen med hast bakom dom och reglade noga med de tunga kedjorna vilka rasslade sig på plats med en dov ödesmättad klang. 

***

Olga kunde höra tjänarinnans andhämtning sakta bli snabbare där de stod en lång stund tysta i beckmörkret. Hon kramade sitt svärd i handen och drog ljudlöst sin dolk med den andra. Långsamt började dock kammaren redan fyllas av ett svagt rödaktigt ljus kommandes från dess mitt. Golvet välvde sig något neråt som en grund grop. Det var svårt att avgöra om sänkningen var naturlig eller en del av arkitekturen men här hade portalen öppnats med svartkonst. Olga kunde se runorna och tecknen målade på golvstenarna så att de bildade koncentriska cirklar i tre rader. Tills dom möttes i en form som vagt påminde om en stjärna på gropens flatare cirkelformade botten. Men här var tecknen suddade och utsmetade bland stora vaxljus som låg omkullvälta huller om buller över offerplatsen. Ljuset kom från gropen eller snarare från den färg som använts till att måla dessa oheliga tecken med. Denna tycktes lysa av sig självt när ögonen väl vant sig vid dunklet en smula. Hon gick närmare och sparkade undan ett gammalt lårben av misstag där det hade legat på golvet. Ljudet fick tjänarinnan att hicka till skrämt. Vad hon än hade rökt så kände hon precis som Olga att något ont närmade sig. Det röda skenet underifrån fick det svaga ljuset att bilda spöklika skuggor över hennes enda sällskaps skrämda ansikte och stridsnunnans sinnen var anspända. Hon såg sig hetsigt om några gånger och blev varse större delar av kammaren där hon nu varseblev flera högar med ben ligga omkring i hörnen. De var knappt urskiljbara där de låg men hon gick tillfälligt dit för att som hastigast undersöka dom innan hon tänkte sig studera tecknen och pentagrammet närmare. Några av kvarlevorna var definitivt av människa medan andra kranier var från djur som getter, svin och apor. Kunde hon konstatera. 

"Var är du, demon?", väste Olga och vände för att gå ner i gropen så att hon stod mittemot en av stjärnans uddar. Tjänarinnan stapplade efter då hon inte ville stå kvar ensam. Omedelbart gav golvet i det ögonblicket vika och de föll båda två handlöst ner i en svart avgrund. Tempeltjänarinnans förtvivlade skrik ekade gällt och länge mellan väggarna.

*** 

Olga svor, men hade landat på fötterna utan blessyrer. Hon kände på ett dammigt golv med händerna för att leta efter ett vaxljus som hon förmodade skulle ha följt med dom när golvfällan öppnade sig under dom. Men till sin förvåning hittade hon inget. Det kvittade. Hon hade en preparerad repstump i bältet som hon använde till belysning när det inte fanns något annat och ibland som hjälp att göra upp eld med. Olga slog en bit flinta hon alltid bar i bältet mot dolken så att det uppstod gnistor och snart började det grova repet glöda och brinna en smula med en svag låga. 
"Kan du skrika lite tystare.", muttrade hon när hon såg tempeltjänarinnans kropp stirra i mörkret upptryckt sittande mot en stenvägg. Men hon verkade inte lyssna. Olga suckade och lät den yngre kvinnan omfamna hennes ena ben en stund medan hon lyste sig runt. De befann sig i en korridor inte olik källarkorridorerna ovanför dom. Men hon såg också att korridoren saknade tak och dörrar. Den ledde bara ut till ett en äng eller möjligen en åker. Det var helt vindstilla. Inga stjärnor eller måne syntes. 
"Var är vi?", frågade hon och smekte tjänarinnans huvud lugnande.
"Mellan...mellan världarna.", svarade hon trevande och slutade snyfta. 
"Skulle här inte finnas en demon?", Olgas ilskna smaragdgröna ögon reflekterade ljuset från den svaga lågan och brände ut över nejderna. 

Nästan som ett prompt svar flammade plötsligt en eld upp några hundra fot bort. En slags tron eller stol av sten kanske, belystes med en svart skugga sittandes på den. Den var upphöjd som på en ganska liten kulle. Tjänarinnan gnydde till och dolde sitt ansikte mot Olgas lår igen. 
"Hmm, du stannar här. Jag antar att vi måste fråga honom hur man kommer härifrån.", Olga föste undan henne och trampade ut i gräset som nådde henne till knäna. Hon släppte repstumpen och lämnade den gråtande kvinnan bakom sig för att snarare jogga sen springa mot den flammande elden bakom kullen eller snarare högen.

Väl framme såg hon att varelsen på tronen var en lång man av Shemmiz ursprung. Han bar en krona och röd mantel. Det långa svarta skägget krusade sig ner sig över bröstet och hans händer var juvelbesatta. Högen som tronen stod på var i själva verket en stor samling med människoskallar brända till svärta. 

"Ers Majestät Hamabbazerabi den 2:e?", frågade Olga och sänkte sitt svärd. Mannen öppnade sina trötta målade ögon och nickade medan han tittade ner på henne undrande.
"Ja, det är mitt namn. Det är lika bra du väntar vid portalen. Han hämtar dig när han känner för det.", sedan ryckte Kryzashtans kung till. "Vänta du har ett svärd. Ge det till mig!"
"Nej, det är mitt, det ser du ju. Jag ska använda det till att dräpa demonen du kallat hit och befria dig.", svarade Olga och plirade uppåt mot kungen med en arg fåra mellan ögonbrynen.

"Vad? NEJ, du ska ge det till mig. Du är nog sänd av någon från andra sidan för att dräpa mig.", Kungen pekade och reste sig och började sen gå ner mot henne, trampandes över krasande skallar. 
"Jag har ju sagt att det är mitt. Sluta fåna dig. Vid Erlix, jag är profesionell och jag ska ta oss härifrån precis som ditt tempel har betalat mig för.", Olga såg förvirrad ut.
"Va? har den slynan vågat lägga sig i?", kung Hamabbazerabi stirrade stint på Järnjungfrun och sträckte nu ner handen i en av mantelfickorna. Därpå slängde han överraskande ett slags pulver som spred sig snabbt i luften och vidare ner mot henne likt kastat mjöl. När Olga andades in det började allting snurra. 

Samtidigt hördes ett hjärtskärande illskrik borta vid portalen...

***

När hon åter öppnade ögonen blev hon vagt medveten om att hon släpades bakbunden i fötterna genom gräset tillbaka mot portalen. Hamabbazerabi släppte sin last när han var framme vid den och tittade in i korridoren utan tak. Olga rullade sakta om på mage och tittade också in blinkande för att försöka se klart. 

Demonen var en ganska otypisk sådan om man jämförde med Horkuniztans djinner och djävlar åtminstone som det landets mytologi beskrivit dom. Denna hade en kort satt kropp, svartblå hud täckt av skinande slem och grova klohänder. Fötterna liknande en elefants och den hade en smal, lång hårlös svans kanske som en råttas. Huvudet påminde dels om en gris och till viss del om en insekts, kanske fjäril på en och samma gång. Stora läderlappsliknande vingar släpade sig i marken från dess rygg. Ögonen tycktes titta åt olika håll samtidigt och var helt igenom ondskefulla. Könsorganet var onaturligt stort för den lilla feta kroppen och hängde som en stor dinglande svart korv mellan låren.

Kryzhastans kung talade till den. Så demonen släppte den panikslagna darrande tjänarinnan till marken med en duns. Hon hade skrikit sig hes. Olga blinkade några gånger till eftersom världen började snurra återigen för hennes blick men hon lyssnade noga.
"Demon, du har nu fått full betalning i förskott som utlovats. Efter den där är din styrka i full kraft. Gå nu i min tjänst. Öppna portalen."
"Nej, jag skulle få två.", gurglade den till svar och satte sig på tempeltjänarinnans korsrygg så att hon inte skulle kravla sig iväg. Hon rev naglarna i marken av skräck, oförmögen att undkomma.
"Jag har den andra. Sexig va?", Hamabbazerabi lyfte Olga i håret för att visa. Demonen stirrade lystet på Horkuniztanskans bepansrade urringning och slickade en fet svart tunga liderligt över hela sitt eget ansikte som en orm. 
"Bah, jag kan ta dom ändå. Knulla dom till döds och sluka dom med själ och allt efteråt. Sedan får jag fler slampor av dig, kung för du vill komma härifrån."
"Nej, om mitt rike faller kan du inte få fler. Det är hotat genom min frånvaro nu som jag varnat dig för. Men om du tjänar mig på andra sidan ska jag skänka dig två oskulder dagligen, lika fagra som dom här. Du får nyttja dom som du vill innan du dricker deras blod."

Olga förstod att Ingen, inte hade sagt hela sanningen här. Det var inte kungens lösen som betalades utan fortfarande för demonens tjänster i det kommande kriget. Men det ändrade inte mycket. Visserligen betydde det att att Is-Hatars överprästinna ville förstöra Hamabbazerabis planer. Kanske hade hon förväntat sig att Olga skulle dräpa Kryzashtans kung när hon fick reda på sanningen. Men mer troligt att Olga skulle möta och besegra demonen först som Ingen föreställde sig det. Sen hoppades hon kanske att en rasande Hamabbazerabi och Olga skulle ha stridit, resonerade Olga. Antagligen var det Ingen, som hindrade kungen från att återvända och hon själv som saboterat portalen genom att rubba pentagrammet, välta de heliga ljusen och smeta till symbolerna på golvet så att Hamabbazerabi fastnat på andra sidan. Eller tvingats in dit med demonen. Ingen, hade betalat varelsen med unga kvinnor för att hålla både den och sin kung på plats där dom var. Det var en kupp. 

Men varför hade hon ljugit? Olga resonerade att om hon själv skulle misslyckas så skulle demonen ändå ha fått sitt offer. Två oskulder, och kung Hamabbazerabi verkade inte ha förstått att det var hans översteprästinna som saboterat portalen förrän Olga hade avslöjat det. I sanning en kupp...

Men, Ingen måste ändå ha haft någorlunda goda avsikter eftersom hon ville bryta den här pakten som hennes magiutövande kung slutit med demonen om än att hon tänkte sig mörda rikets styrande regent i samma veva. Men som Olga såg det just nu för tillfället så var den gärningen inte särskilt onda avsikter alls.

Stridsnunnan såg sig om efter sin sabel trots att hon inte kunde dra den bakbunden som hon var. Hon kände också hur Hamabbazerabis sandal i nacken pressade i hennes ansikte tillbaka ner mot marken. Han måste ha svärdet dolt innanför manteln. Bakom ryggen säkert. Avsett att slå ihjäl demonen om denne skulle visa sig svår att övertala till att släppa ut honom tillbaka till Kryzahstan. Det här handlade om omförhandling. Frågan är om varelsen från Hel i all sin vidrighet verkligen var mäktig nog att slå sig genom hela Nattgudinnans tempel och avvärja kuppen ens. Kanske om den stärkt sig med oskulder som den uttryckte sig. Järnjungfrun tänkte tillbaka på högen med svartbrända skallar under tronen. Men det kanske var irrelevant just nu. 

Olga noterade dock att kungens handlande tydde på att det räckte att döda demonen för att öppna portalen. Så hoppades hon åtminstone och planerade nu utefter. Under tiden hörde hon kung Hamabbazerabi förklara det nya läget för sin demon. Att Ingen, inte var pålitlig längre och att hon vilselett dom båda.

"Tre oskulder dagligen, så ska jag kalla dig herre och slå öppen portalen. Det är rimligt, ty jag måste bryta ryggarna på Is-Hatar templets väktare med dess svekfulla prästinna som första handlingar. Sedan vill du ha min hjälp mot din fiende på slagfältet. Det blir tre, ting du begär!"
"Då har vi en pakt.", nickade Kryzashtans kung allvarligt.
"Vänta där tills jag är klar.", brölade demonen och Hamabbazerabi backade då något. Vikten mot Olgas nacke släppte medan han drog henne med sig. Järnjungfrun morrade då hon förstod vad den tänkte göra nu.

Demonen smiskade först till tjänarinnans fylliga skinkor med klohanden. Detta med ljudliga stenhårda klatschanden vilket fick henne att snart snyfta sen gråta hulkande. Sedan vräkte den hårt upp henne på alla fyra. Demonen höll henne på plats med ett stadigt grepp om hennes nacke.
"NEJ...hostade hon skräckslaget och sträckte ut handen mot Olga. Under tiden fick demonen upp sin svartglänsande lem till erigerat tillstånd genom att gnida den mot sitt offers lår och svidande rumpa. De märkliga vingarna bredde ut sig tungt innan han sen besteg henne med ett mustigt förväntansfullt vrål. Tjänarinnans ögon rullade sig bakåt och hon gnällde utdraget, krystat. Emedan den vidrigt stora demonstaken pressade sig in. 

Olga skakade sitt rödrufsiga huvud för att få lite klarhet. Hon började försiktigt resa sig på ena axeln och drog in djupa andetag. Det verkade hjälpa och yrseln avtog. Kungen tittade under tiden på med ett perverst flin hur demonen våldförde sig på den mörka skönheten. De stora brösten gungade under henne när hon togs på alla fyra som en hund. Demonen vrålade igen gurglande av skratt. 

"Skönt slyna?", Hamabbazerabis ord chockerade henne ytterligare och fick henne att stirra överraskat upp mot sin kung. De gnyende stönen som utslapp från läpparna antog dock faktiskt gradvis en alltmer erotisk ton. Detta var helt ofrivilligt. Men det var svaret på frågan. Hon tittade snett bakåt med förvåning delad med rädsla och skam i blicken. Det var skräckinjagande men något fick henne att motvilligt njuta. Vilket ökade hennes förudmjukelse än mer och tårarna rann trots att ögonen nu lyste av sexuell upphetsning efter att den första smärtan gått över.

"Va! Skönt, slyna?", ropade Kryzahstans kung igen hånfullt mot henne. Van vid många liknande scener i den här mellandimensionen. 
"Bra, jag ska titta på när den tar Is-Hatars överprästinna lika våldsamt snart efter detta och njuta än mer. Kung Hamabbazerabi började smeka ut sitt stånd från de vida sidenbyxor han bar och behöll stirrande ögonkontakt med tempeltjänarinnan medan han glömde Olga för stunden.

Den unga mörka kvinnan tittade tillbaka upp på sin kung som om hon bekämpade ett inre begär att faktiskt svara honom. Hela kroppen skälvde av de dunkande stötarna bakifrån. Hon gapade av alltmer upphetsade men samtidigt glädjelösa stön. Som om hon inte kunde sluta. Fast, i en hjärtlös, känslokall sexuell lek där hon var leksaken. 
"Knulla mig. Knulla mig då! Hårdare!"...hon flåsade ut orden till slut som en hund och svankade för att trycka tillbaka. Men demonen skrattade grymt och slet sig ut. 

"Jobba för det!"...den slängde över den unga kvinnan på rygg och satte sin feta korta kropp i grensle över hennes byst. Den bisarrt stora demonkuken påminde om en slemmig svart sjögurka, något böjd där den slabbade runt över hennes stora bröst och styva vårtgårdar. Frustrerat klämde hon ihopa dom och blundade hårt när varelsen började knulla juckande hårt mellan dom mörkhyade brösten. Kungen skrattade under tiden och onanerade hastigare av den makabra åsynen. 
"Knulla mig! Ta mig, fortsätt snälla!"...skrek hon till gnyende.
"Först detta! Slyna!"...demonen grymtade till och tryckte plötsligt ner den i hennes munhåla. Tjänarinnan gnydde igen men började suga upphetsat och lydigt underifrån. Som om det var det godaste hon smakat men samtidigt det mest vedervärdiga hon sett. Hon kunde knappt få in den enorma tjocka lemmen i sin mun. Detta fortsatte i en hel minut eller mer.

Järnjungfrun äcklades av synen och vände bort blicken i ett försök att koncentrera sig på sin sak. Hon kunde höra demonens svans piska runt sig själv med hårda snärtar och ljudet från dom var svårare att ignorera. Hennes huvud var vid det här laget klart igen men på något sätt kände hon att det var lönlöst att viska en bön till Erlix. Dödsgudinnan var utom hörhåll här insåg hon på ett instinktivt plan. Olga måste klara det här själv.

Plötsligt sprutade den ut sin säd, en grön tunn klibbig vätska vilken lade sig som en film över Is-Hatar tjänarinnans ansikte, läppar och bröst. Utlösningen pågick länge trots att demonen verkade sakna synliga testiklar. Hon flåsade och såg förkrossat besviken och nästan förtvivlad ut. 
"Du har en chans till. Upp och hoppa, slyna!"...Demonen dråsade bakåt och pekade på den halvslaknande djävulskuken. Den genomsvettiga tempeltjänarinnan hoppade nästan upp på den sittandes och stönade med lättnad igen av pervers njutning när den gled in upp i henne. Sedan började hon rida den som en kapplöpningsponny i ledning på en hinderbana. Varelsen skrattade rått och piskade sin råttsvans över hennes skinkor eller lät den snara sig kring hennes hals. Hon skrek snarare än stönande och stirrade upp i luften hellre än mot det vedervärdiga ansiktet. Den masserade också hennes bröst knådande underifrån med klohänderna och skrattade än mer.
"Skynda dig då. Skynda dig!", skrek Kryzashtans kung bakom henne. Hon red allt hetsigare som en besatt av djävlar. Vilket hon ju också var i den här stunden. 
"Få se hur länge du orkar!"...

***

Olga väntade inte på att höra hennes bisarra extas. Utan tog tillfället. Hon hoppade upp och sparkade en kung rakt på testiklarna precis innan han fick utlösning. Hamabbazerabi vrålade förstås av smärtan och vek ihopa sig över ända av chocken. Hon lade då sitt lår ovanpå hans nacke och vred till så att de båda landade på marken. Med en dubbel bensax knäckte hon sekunden efter detta Hamabbazerabis nacke med ett knastrande ljud. Hon vände sig då för att sitta på huk mot hans rygg innan han dråsade åt sidan. 

Demonen frustade till bakom henne. "Vad händer därborta? Tar ers majestät min andra offergåva medan jag inte ens knullat min första till döds?". Han slängde den lyckligt tillfredställda tempeltjänarinnan åt sidan och flög upp från liggande med en förvånansvärt vig rörelse. 
"Nej, hon gör våldsamt motstånd ser jag. Så eggande? Du har dessutom dödat min kontraktsägare, vilket löser en hel del problem för mig. Jag förstår att du inte har mycket kunskap om svartkonst min väna för då hade du inte gjort så. Jag är nu fri att återvända till mitt demoniska plan. Eller att köpslå på nytt om att få besöka er värld som har så eggande kvinnovarelser.", den tog några steg mot Olga och den döde kungen.
"Eller varför inte bara bryta barriären själv. Som dåren med krona föreslog mig."

"Vad håller du på med, slyna?", demonen fick en misstänksam ton i sin gurglande röst och närmade sig med viss försiktighet. Olga grimaserade illa när den lyfte henne i håret och började vända henne mot sig själv. Den var stark nog att göra detta med en arm och höja henne ovanför sig själv. Men, stridsnunnan hade hunnit skära upp läderbanden som knutits kring hennes handleder i god tid. Hennes fötter sparkade i luften till synes ingen nytta där hon hängde i klohandens grepp och hon kände den svarta tungan slicka över sin mage underifrån.
"Delikat.", dess leende var som ett hån och en perversitet på samma gång.

Demonen var dock inte uppmärksam på att Järnjungfrun nu greppade sitt svärd bakom ryggen. Kungen hade ju dolt vapnet på ett liknande sätt. Sabeln blixtrade till och skar upp den ena demonvingen till armhålan. Varelsen skriade högt och släppte henne varpå Olga snabbt rullade bakåt i gräset och ställde sig upp i garde. Mycket riktigt förlitade den sig på sina vingar till att förflytta sig med större hastighet. Dess gång verkade klumpig och tung trots att den inte var så lång och därför hade Olga först attackerat dess förmåga att fly. 

Nästa hugg kom mot dess armar. Klohänderna var dess främsta vapen. Så Olga hasade sig ner nästan liggande samtidigt som hon hade fintat att hon skulle hoppa för att slå mot huvudet ovanifrån med svärdet höjt. Den hade då lyft sina tunga djävulsnävar för att fånga in den förmodade attacken. Men, Olga skar istället två korsande snitt mot båda dess underarmar innan hon rullade åt sidan. Klonävarna slog häftigt ner i marken där hon just hade stått i knästående. Blodet sprutade från seniga artärer på dess underarmar. Inte ett dödligt sår. Men det borde försvaga den efterhand och göra dess främsta vapen obrukbara om hon träffat rätt. Marken sprätte sig när demonen i sitt raseri slet upp gräs med fötterna och den försökte flaxa med sin ena friska vinge. Men det räckte inte att lyfta. Så den vände tvärt istället och anföll likt ett vredgat vildsvin i motattack. Olga, inställd på detta hoppade för att undvika och sparkade sig mot korridorsväggen för att flankera den. Hon stack den sen bakifrån i nacken efter att ha utmanövrerat den och kände svärdet glida ut på andra sidan genom dess korta hals. Den piskande svansen snurrade om hennes smalben och fällde henne nästan. Men Järnjungfrun vred om klingan häftigt i såret och såg hur det sprutade en riklig kaskad grönt stinkande blod som stänkte ner hennes rustning också. Men därpå föll den och la sig tyst darrande i gräset. Svansen släppte sitt grepp om hennes ben och föll även den slappt till marken. Hon stod bara kvar och höll svärdet i tvåhandsfattning redo att hugga igen. Men dess ryckningar avtog snart. 

"Olga."...tjänarinnan ryckte försiktigt i hennes mantel och pekade mot portalen. Den skimrade sig redan öppen som en spegelblank sjö i korridorens slut. Ringarna på den stående sjöns vatten påminde om ringarna i offergropen hon hade sett på andra sidan den här dimensionen.
"Vi går igenom", sade stridsnunnan bistert men högg först ett sista stick i demonens rygg där hon antog att hjärtat borde sitta. Sen slet hon tillbaka sitt svärd med viss ansträngning och skyndade med tempeltjänarinnan in genom den magiska portalen mellan världarna. 

***

I nästa sekund stod dom i offerkammaren igen. Olga svängde sabeln en gång i luften för att snärta bort det slemmiga blodet och torkade sig äcklat över nyckelbenen där mer hade stänkt medan tempeltjänarinnan snabbt sprang mot järndörren för att bulta på den. Det tog en ganska lång stund innan kedjorna hördes rassla sig bakom den och dörren låstes upp. 

Ingen, och ett dussin andra beväpnade präster i demonmasker väntade utanför. 

"Den är död. Kung Hamabbazerabi klarade sig inte.", Olga tittade stridslystet mot dom. 
"Det duger. Tack.", Ingen nickade och svalde. Tycktes fundera en sekund. Men nickade sen igen och släppte förbi dom. 
"Vad är ditt namn?", frågade Olga tempeltjänarinnan som inte vek från hennes sida. 
"Siembah...", hon tittade en smula skamset tillbaka och log svagt.
"Vin för mig och Siembah och ett nytt hett bad. Ett kungadöme för ett bad!"...Olga höjde rösten irriterat bakåt. 
"Ja, givetvis Överste Olga."...Ingen, log lättat och suckade. 

***