(Har karaktären av en skräck-novell. Innehåller blodiga ritualer och brutaliteter. Medieval stuff.)

Olga den blodiga 5

Blodiga riter i fullmånens sken

I Kryzashtans magnifika tronhall hade Prästkungen, Ingen den första, samlat sina härförare. Den äldre general Alrahm som anförde stadens borgarrytteri. En inhyrd Shemmiz-ledare, Kapten Shirabbi som anförde kompanier av bågskyttemilis från regionen och omlandet vilket också var det huvudsakliga vapenslaget i Shemmiz. Mamelux-riddarna och de kungliga vagnrytteriet leddes av de mest pålitliga och bördigaste militärerna, Prins Shumri och General Kywahi om än båda från en ceremoniell eller religiöst organiserad tradition. De var en prålig samling höga officerare och adliga fullt rustade i skinande pansar med praktfulla hjälmar som hade visir av glänsande guld. Olga stack ut förstås i det sällskapet. Hon bar sin mantel öppen bakom ryggen och den marmorvita, kurvigt yppiga men ändå långa vältränade kroppen som knappast doldes av det minimala kyskhetspansaret fick männens huvud att då och då vrida sig. Alltmedan Prästkung Ingen, avslutade sitt tal från sin tron. 

Svarta duvor pilade mellan de mäktigt smyckade, vita ormformade pelarna i de imponerande kungliga palatshallarna. Där den unga prästinnan satt nykrönt på en gnistrande pärlesmyckad upphöjd tron huggen av putsad blå marmor till en påfågels skepnad. Även Olga den blodiga som anförde legoknektarnas rytteristyrka, vilket betraktades som lätt kavalleri såg upp på den tronen nu efter att ha fått sina kommandon tillgett sig. Kryzashtans väldigt nytillsatte regent, välsignade dom sedan i Is-Hatars namn och önskade dom lycka till. 

En religiös gest som inte betydde något för järnjungfrun. Hon uppskattade tanken. Men hade en aning om att denna världsdels mystiska gudinna mycket sällan lade sig i fältslag. Det skulle nog krävas mer än en välsignelse. Järnjungfrun ansåg att bara Erlix kunde hjälpa dem i detta och ingen annan gudom. Olga plirade med sina intensiva gröna ögon och tänkte att hon inte heller var helt nöjd med Kung Ingens krigsplanering. Hon slängde en blick på Azhoori-kaptenen som stod bredvid henne med sina armar korsade över brynjan. Den mannen och Olga själv var i hennes tycke de som var bäst utbildade och skickade att planera stadens försvar. Dock lägst i rang i sammanhanget. Men högsta befälet gick ändå till Prästkungen förstås, som bar ansvaret inför stadens gudinna allena. Den ärrade Shemmizi-kaptenen nickade tillbaka till Järnjungfrun, himlandes med ögonen men utan att säga något till protest han heller. Det fick väl duga det som dom blåblodiga hade kommit på...

"Min Överste Olga. Stanna kvar en stund jag har nyheter.", sade Kung Ingen med en avslutande fingerpekning. Olga bugade med djup urringning och förblev därför stående medan de övriga lämnade tronhallen. Översteprästinnan lade av sig sin krona och placerade den invid tronen innan hon gick ner för den korta men branta trappan för att samtala närmare med Olga. Hon bar en lätt svart sidenklänning som tycktes klistra sig kring hennes lätta sensuella figur. Ingen, var mer informell förstås när de bara var de två. Kanske kände hon samhörighet med järnjungfrun eftersom det var tack vare Olgas svärd som hon nu satt på Kryzashtans tron. 

"Några nytt om Siembah?", frågade Olga till slut eftersom Ingen, bara ställt sig tyst för att blicka över kartbordet en stund. Här stod staden i modell med dess trupper utplacerade i formen av förgyllda miniatyrer. Medan den Kouthiska tronpretendentens styrkor stod på en en upphöjning representerade av liknande miniatyrfigurer av silver.

"Nej, det var det jag skulle komma till. Prinsen har tagit vår ambassadör och alla hans tjänare till gisslan."
"Ännu ett brott mot krigets regler.", Olga morrade och knöt sin behandskade näve mot kartan så att en silverelefant i miniatyr välte. Väl medveten om hur många dylika regler hon brutit i sina dar, var hon ändå upprörd.
"Ja. En skymf kan man säga.", Ingen fick något sorgset över sig och skakade på sitt unga kungliga likaväl som heliga huvud. "Tror ni att det här kommer att gå vägen?", hon lät plötsligt osäker. Olga såg förvånat på henne. Men la till slut sin hand på hennes skuldra. Som en tröst. 
"Vi möter dom på slagfältet som ni ville. I morgon kommer våra härar att drabba samman och detta ger er gott om tid att förbereda stadens försvar även om vi inte skulle vinna. Förlorar vi så går kriget över i en belägringsstrid. Där har Kryzashtan mycket goda chanser att segra."
"Ja, jag vet. Varje dag är viktig. Så att vi kan förbereda oss på det värsta. Våra allierade behöver mer tid att skicka hjälp. Tid..."
"Tid är allt.", Olga nickade allvarligt. 
"Kanske undrar jag om jag gjorde fel."
"Du menar att det var bättre att offra stadens unga kvinnor till en sexdemon så att er förre kung skulle magiskt kunna trolla bort fienden från slagfältet?", Olga skakade småleende på huvudet. 
"Nej, Ni har rätt. Men något säger mig att stadens unga kvinnor kan komma att råka ut för ett liknade öde hursomhelst om några dagar så vad var meningen om så ändå blev utfallet?", Ingen torkade en tår som nybildats invid de tungt målade ögonfransarna och försökte le. 
"Vem vet. Kanske. Men vad annars finns det att göra?", Olga såg på henne och gav henne en plötslig kyss över läpparna. Deras tungor snuddades efter en kort stunds beröring. 
"Vi skapade inte världen. Vi kan bara förgöra den.", lite legoknekts-filsofi som sådan bjöd hon på. Järnjungfrun böjde sig tillbaka igen och log fräckt. Prästinnan rodnade.

"Har ni inte, kyskhetslöfte Olga?", läpparna vättes av en tungspets. 
"Kungen är undantagen och översteprästen av min egen kult. Ni är ju ganska nära bådadelar.", svarade Olga och stödde handen på kartbordet.
"Jag är kung?"
"Givetvis.", Olga harklade sig och nickade oskyldigt. Den lediga handen smekte över Ingens nyckelben. 
"Nu vill jag att du äter mig med en lejoninnas girighet sen ska jag ta dig med skändarstaven över kartbordet.", hon log fräckt och blinkade med ena ögat samtidigt som hon klappade fodralet där hon bar det speciella stavformade vapnet i bältet.
"Vid Is-Hatar´s sneda leende!", Ingen såg chockerad ut och rodnade igen. "Jag har annat att göra!"...Olga ryckte på axlarna med en suck.

"Vad...vad skulle ni ha gjort om ni planerat dagen?", Ingen vände sig fort mot kartan istället.
"Förlitat mig på legoknektarna, både att hålla portarna och bemanna katapulterna. Jag skulle inte mött Prinsen av Izm, utanför murarna. Nej, Istället bara skickat skärmytslare att störa och fördröja. De flesta belägringar slutar ju med att belägrarna ger upp och slinker hem med svansen mellan benen när maten tar slut. De är onda män och konstigt folk de där Kouthierna men skickliga, de vet hur man belägrar en stad och kommer att se att era murar är dem för starka. Sålunda kommer att bege sig hem om de ser att det är hopplöst.", förklarade Olga mer allvarligt.
"Stadsrådet kräver att vi försöker rensa bort den Kouthiska hären. Att vi möter dom på fältet. Annars kan detta ta månader om inte år. Dom vill att vi gör minst ett försök.", hon vred sig undan lite när Olga smekte hennes lockar framför ansiktet.
"Jag vet. Synd att det inte är dom rådgivarna som får stå emot första anfallsvågen.", Olga flinade och ryckte till sig en bägare vin som stod halvdrucken på bordet. Ingen såg på medan hon klunkade i sig. 
"Skulle det hjälpa?"
"Visst symboliskt värde skulle det säkert ha. För stadens egna trupper. För fotsoldaterna. Det kan jag nog tro.", Olga nickade och lät vinet rinna ner i strupen. Det var av ypperlig kvalitet. Hon rapade till och kramade Ingens rumpa bakifrån. Hon flämtade till och drog sig långsamt undan.

"Ursäkta. Jag ska försöka ta tillbaka er ambassadör om jag ser möjligheten, och min kära älskarinna Siembah ur apmannens klor.", Olga ställde ner bägaren och nickade. Kanske hoppades hon på en sista kyss. Men det blev aldrig så. 
"Ja, förstås. Jag skulle uppskatta det. Siembah är templets bästa danserska. Ni bör ge er av. Det finns mycket att göra.", Olga bugade igen efter Kung Ingens sista ord och vände sen snärtigt på kroppen. De långa taktfasta stegen och de klirrande stigbyglarna i ryttarstövlarna ekade en lång stund innan hon försvann helt ur sikte. Men Kung Ingen hade sett på hennes ryggtavla hela vägen ut och följt den med en upptänd halvt besviken kåtblick. 

----------------------------

Samma afton i Överste Olgas del av legoknektarnas härläger. 

Atientis av Lacadon var en hybrizk landlös riddare från norra regionerna av fjärran Aqvalon. En av de som utslängd av fädernesborgen ridit i åratal över villovägar från konflikt till konflikt, från fejd till fejd och från stridsspel till stridsspel. Till slut hade han penninglös och fortfarande herrelös börjat sälja sitt svärd till det svarta brödraskapet. Han hade deltagit i några krig och otaliga skärmytslingar redan. Överlevt dom alla på något vis och tills sist hamnat långt mer söder än han själv förstått. I avlägsna Shemmiz till och med och i rent trots mot bättre vetande. 

Den unge välväxte hybrizke legoknekten stod verkligen ut här. Rödblond, gråögd långhårig och mustaschprydd i ett land som tycktes ogilla alla främlingar och ingen annan såg ut som han. Utom legosoldater när dom behövdes. Just nu stod han och putsade Olgas stövlar medan hon låg i badbaljan med de långa glänsande nakna benen korsade över kanten. Hon stirrade på eldslågan framför sig där den dansade i en från tälttaket hängande mässingslampa och njöt avslappnat av den omfamnande heta värmen från badvattnet. Han var hennes adjutant och personliga livvakt. 

"Säkert att ni inte vill knulla?"
"Nej, mina kyskhetslöften förbjuder det. Sluta fresta mig.", hon skvätte nonchalant återigen såpigt vatten så att det träffade hans ansikte. Riddaren, rysste irriterat på huvudet undrandes hur hon alltid kunde vara så pricksäker varenda gång. Alltid i vänster öga?
"Jag tänkte att det kunde lösa upp en del spänningar, få Er att slappna av innan striden om det blir en sådan i morgon bitti.", Atientis torkade det svidande ögat med en fnysning.
"Det lär det bli och jag vet allt om hur Ni löser upp damers spänningar. Lägg av!", Olga pekade på honom med den rakbladskniv som hon alltid brukade leka med i badet. 

"Bara en enkel massage. Över axlarna, sen fötterna. Det kan väl inte skada?", Atientis försökte le vackert. Han hade två utslagna tänder så det gick inte alltid. Synd på en så stilig karl kunde många säga och att om han höll munnen stängd oftare så skulle det knappt märkas under mustaschernas tyngd. Men han hade inte vett att sluta le ibland och Olga fann detta komiskt om än inte särskilt charmerande. Hon log. 
"Kanske när vi vinner. Då blir det nog lite ledigt."
"Jo, men det är ju det vi inte vet än. Vad tror ni  själv förresten?"
"Inget är skrivet i sten någonsin i konflikter mellan kungar och dårar. Det är allt jag vet..."
Atientis närmade sig försiktigt bakom badbaljan efter att ha ställt ner stövlarna prydligt bredvid varandra. Hon hade slutit ögonen och lutat sitt vackra huvud vilandes tillbaka och synen när man stod över henne och tittade ner i baljan var verkligen eggande. 

"Jag har ett massivt stånd i mina pantalonger definitivt skrivet i sten, kära Olga så kan vi inte göra ett litet undantag?"
"NEJ!", hon skvätte en hel näve vatten pricksäkert så att det plaskade över hela ansiktet på honom. Atientis torkade fort med handen. 
"Förvisso har vi chans att vinna. Det har man alltid.", fortsatte hon utan att ändra tonläge.
"På så vis? Jag trodde Kouthierna var överlägsna?", han stirrade ner igen och vred huvudet för bättre översikt. Till synes oförmögen att lära sig läxan.
"Det säger du bara för att dom är Hybrizii som du själv.", svarade Olga och fixerade blicken på eldslågan igen. Lampan bar en liten elefant i relief på mässingsytan. 

"Vi är de ädlaste riddarna i vår ände av tiden.", han kunde bara hålla med om vad hon sagt om hans hemlands region och bland Hybrizii fanns det få riddare som kunde mäta sig med de som kom från Aqvalon. Något han själv ofta påpekade för sin överste.
"Dumheter. Ni, befinner er i Shemmiz nu. Här ligger annan mark för beriden krigföring. Här gäller andra regler, det fungerar mer som där jag härstammar ifrån. Det enda jag är orolig för är stadsbefolkningens egen vilja att härda ut. De vet att de kanske bara förlänger det oundvikliga och folket här har en tendens att vara fatalister. Kryddhandeln är långt viktigare för dom än vem som sitter på tronen."
"Jag förstår inte helt hur du resonerar. Men jag måste få säga hur mycket jag beundrar den vackraste utsikten i eran, kanske ända från Shemmiz till Horkuniztans böljande stäpper. Den jag ser framför mig just nu."...
Olga blängde upp när hon öppnade ögonen igen och såg hur Atientis lutade sig över badbaljan och lystet sträckte båda händerna rakt ner i vattnet. 

"Dåre!"...hon örfilade till honom rejält så huvudet vred sig åt sidan och mustaschen kom i oordning. 
"Nej, nu räcker det.", Atientis som nu var den som höjde rösten med ett bullrande kände sig både förödmjukad och uppretad. Med en rovdjursliknande rörelse halvdök han ner över Olga i badet. Högerhanden greppade om brösten i ett girigt knådande famntag och fångade det blöta röda hårsvallet i den andra handen för att hålla henne på plats. Väl medveten om att hon var ganska begränsad i sin rörlighet där i badbaljan försökte han tvinga till sig en hård kyss. 

Faktum var att hon var beredd. Järnjungfrun istället för att försöka pressa bort Aqvalonriddaren drog honom till sig. Svepte sitt såpaglänsande lår tungt över hans nacke och fick honom med sig över henne så att han föll framstupa ner i baljan. Stående på huvudet under vattnet skvalpade det våldsamt löddrigt vatten omkring dom.

Till slut lyckades han kravla sig upp och flåsade av kallsupar och gurglande hostattacker. 
"För bövelen, Olga?!", han stirrade sig häftigt omkring så att vattnet sprutade om det långa blöta håret. Hon stod bakom honom och hade redan börjat dra på sig stövlarna. 
"Det är samma visa varenda afton. Att Ni inte kan lära Er?!"...
"Åh..jag, jag ber om ursäkt. Det är så svårt!", mannen frustade likt en generad säl. 
Olga skakade på huvudet och snörde rustning på sin kropp. 
"Det var ändå dags att ge sig ut. Det är snart gryning. Raska på nu!", han nickade och skvalpade skamsen upp ur baljan. Hon hade rätt...

-----------------------------------

Prästkung Ingen, hade böjt knä naken inför Is-Hatars altare. Tillbaka i templet hade blekt fullmåneljus fått gränsbergens toppar att skimra som av silver utanför de smyckade målade glasfönstren. 
"Gudinna. Hör min bön. Jag erbjuder blodsoffer. Det dyraste jag kan ge. Bara visa mig hur jag räddar Kryzashtan. Den stad som älskar dig mest i hela Shemmiz."...hon var ensam i ritualsalen.  Ingen, ställde sig nu beslutsamt upp och vidrörde stenaltaret en gång vördnadsfullt med fingerspetsarna. Hon lyfte sedan offerkniven från sin plats med ögon som hade börjat glöda av fanatism. Hon var redan besatt.

Hon skar av sig tungspetsen först. Blodet sprutade i pulserande kluckande vågor fram över den vita stenen. Fläckade marmorn som avbildat den sensuella gudinnans form. Kniven fortsatte redan drypande mot nästa kroppsdel. Hon skar av sig ena örat. Sen det andra örat. Sedan lade hon flämtande vänsterhanden på statyns fot. Ett lillfinger skars. Följt av ett ringfinger också på vänstra handen som hackades med visst besvär och sen till slut höggs av. Översteprästinnans gälla skrik ekade i ritualhallen. Men hon var inte klar. Slutligen togs ett vänster långfinger vilket skars av i ett mer överlagt och smidigt snitt. Altarets sänkor började nu mer och mer fyllas av rödskimrande svagt rykande vätska. Magin började verka. Ritualen avslutades till sist med ett oartikulerat vilt skrik från henne som studsade en gång mellan de mörka väggarna. Det var ögonblicket när kontakt uppstod mellan världarna och portalen öppnade sig med ett isande skratt. Hon backade och tappade kniven med ett slamrande på det blodhala golvet.

Ur offerpölen började en fasa resa sig. Som om blodet kokade men utan att lägga sig fortsatte det att utvecklas och växte till en skräckinjagande livsform. Eller snarare en rödbrun sörja med eget fruktansvärt liv. En tentakel sköt plötsligt ut från den pulserande gröten som antagit formen av något som påminde om en lever men redan växt till storleken av en häst. Tentakeln piskade om Is-Hatarprästinnans hals och drog henne hårt närmare altaret. Ingen, skrek halvt kvävd av den levande snaran. Men det fanns ingen här att höra eller komma henne till hjälp. Hon skrek och fortsatte att skrika tills stämbanden brast och endast hesa kvidanden hördes. 

Varelsen, antog nu efterhand en fastare form. Den vände och vred på sitt offer. Kanske studerade den henne flyktigt och tycktes ta intryck. Detta tog någon minut eller två inte mer. Snart lyfte den henne istället och vände henne sprattlande upp och ner i den förbjudna krossade lotusens ställning. En sexuell position som hölls för särskilt pervers till och med bland Shemmiz prästerskap. Den skummande blodgröten hade ett ansikte nu. Ansiktet log stelt ner mot den nakna unga prästinnan som hade offrat sig själv. Det var ett förvisso stiligt ansikte färgat i en röd ton som rinnande blod på hud. Från resten av den svällande fasan bildades successivt en mansform då den samtidigt hade krympt tillbaka ner igen  till en mer anatomiskt humanoid skepnad. Det var nu istället en skön Adonis av levande kött och med ondskefullt glödande violetta ögon som stod där. De grova tentaklerna hade omformats och blivit perfekta armar och fingrar och ben och penis. 

Denna väldigt grova lem, erigerades snabbt stegrandes innan den trycktes brutalt ner i Is-Hatar prästinnans rakade sköte. Ett gutturalt vrål hördes från demonen när den började att våldta henne så, rakt där på altaret. Prästinnans ögon stirrade som i galenskap tillbaka och fradga bubblade fram mellan läpparna medan hon blev påsatt skändligt uppochnedvänd. Hennes hand sträckte sig desperat bakåt mot stendörrarna upp mot huvudtemplet. Men det var försent att fly. Den knullade henne så. Upp och ner över altaret med benen vulgärt i spagat sträckandes åt sidorna. Våldsamt. Ihärdigt. Skoningslöst. Det dröjde minuter, nej långt längre innan den till slut nöjt kastade kroppen åt sidan så att den slappt rullade nerför altartrappan. Den var så pass till synes färdig. Hon började därför gnyendes under tiden att kravla sig därifrån på väg upp mot trappavsatsen.

Adonisdemonen, följde henne dock snart med plötsligt framdundrande tunga steg. Fortfarande med brinnande violetta ögon. En trots allt mycket ståtlig man av stor skönhet var demonens skepnad. Den atletiska kroppen översköljd fortfarande i blod och slem som hos en nyfödd. Tänderna var som hos en vampyr när den gapskrattade. Prästinnan vred sig då naken över golvet för att undkomma och försökte desperat att krypa mot utgången. I tyst panik då hon hade trott och hoppats att den varit klar med henne. Men det var försent. Den hade bara vilat en kort stund. Den varelse hon själv frammanat  greppade nu om hennes anklar och slet henne bakåt med ett ryck. Prästinnan drogs förtvivlat skrikandes tillbaka över golvet. 

Denna gång våldtog demonen prästinnan i samtliga hennes kroppsöppningar. Munhålan, vaginan, analt, mot händerna, över brösten, i armhålorna och på fötterna. Det fanns många böcker om samlagsställningar i templets bibliotek. Det var nog troligt att varelsen gick igenom nästan samtliga och några nya hittills okända. Den knullade henne nästan ur sans bortom all mänsklig förmåga och uppfattning om både rimlighet och särskilt anständighet. Sen började Adonisdemonen om igen. Men denna gång mer nere på golvet framför altaret. Sen på trappan nära portarna. Denna gång i den komplicerade omvända markatte-ställningen vilket fick henne att svimma av flera gånger. Ty den var ansträngande för mottagaren. Den vilade sen kort igen, stirrandes som hypnotiserat på altaret. Kanske väntade den på att hon skulle kvickna till igen. 

När Ingen, gjorde det till sist på något vis försökte den unga Is-Hatar prästinnan genast att snabbt kräla undan mot dörrtrappan. Ingens, fortfarande intakta fingrar på högerhanden gled över golvet och bildade långa klösspår. Fast hon kunde inte reflektera över att hon klöste genom solid sten. Inte än. Varelsen gapskrattade hemskt och den fångade bara roat in henne för att börja om. Den här gången kunde hon göra visst motstånd. Hon försökte klösa mot det vackra skrattande ansiktet med fingrar som bildats på nytt men i ny form. Starkare än förut. Mer med en skepnad av en vampyrs vassa klofingrar. De brottades stående i några sekunder innan Adonisdemonen vräkte över henne över altaret. Varelsen verkade gilla att ta henne bakifrån mest. Men den var tvungen att hålla henne kvar med större ansträngning nu. Likväl dunkade varelsens höfter mot Ingens nätta kropp mot altaret, med en kraft som borde dödat. Hon skrek fortfarande av ilska och hennes ögon var vilda av hat. Likväl förstod hon någonstans att Adonisdemonen gjorde henne starkare. Så hon upphörde att störa processen. 

Flåsandes, stirrade hon mot de målade glasfönstren och anade soluppgångens annalkande sken. Kanske putade hon något mer med sin lilla kropp svankandes. Medan den förlustade sig över hennes oskuld. Till sist släppte den hennes hår och ställde sig flämtandes bakom henne. Hon gled ner från altaret. Tittade upp och nickade utmattat. Gapade sakta. Stort så att hon fick in hela den praktfulla lemmen i kindhålan. Vampyrleendet och de violetta glödande ögonen stirrade ner på henne igen. Hon började att suga. Ingen, ville att den skulle stå. För varje gång den tog henne fick hon mer kraft. Om hon bara kunde härda ut hade det nästan blivit angenämt dom senaste två tre gångerna. Hon sög den ren från sitt eget blod och la sig igen på mage över altaret. 

Adonisdemonen, fortsatte att skända Is-Hatar prästinnan tills gryningen helt var kommen och ritualsalen redan fyllts med glödande morgonljus. Skyggt backade Adonisdemonen då undan från ljuspelarna som växte och korsade sig över golvet. Reflekterandes blodpölarna. Det hördes ett sista bortdöende utdraget  skratt från skuggorna av ett hörn av ritualhallen. De violetta ögonen glödde till i mörkret och sen var den borta upplöst ur intet. Lämnandes endast en svagt purpurfärgad rök som spår men snart var även den borta. 

***

En darrande hand sträckte sig mot det sista trappsteget upp till tempelportarna och ringde i en liten bronsklocka som låg placerad där. De låsta och välreglade portarna slängdes då omedelbart upp och tempelvakterna kom rusandes nerför trapporna. De stirrade omkring sig och på de sista spåren av röken medan den skingrade sig.

"Det är i sin ordning. Ritualen var lyckad.", det var inte helt fullständigt hennes röst som svarade. Men vem kunde det annars vara tänkte dom förskräckta med kallsvetten rinnandes under sina masker. De riktade sina taggiga kroksablar eller spjut mot den varelse som låg och skälvde nedanför altartrappan. Det var förvisso deras överprästinna och ingen annan. Kryzashtans kung. Ingen. Hon ställde sig sakta upp. De backade sakta några steg. Hon log så ondskefullt. Hon log så oerhört ondskefullt...