Detta är en ganska mörk novell och dessutom våldsam. Jag tror inte riktigt att den passar på Bubblan egentligen. Inte för alla åtminstone. Det är lite som Game of thrones möter Saw. Temat är fantasy alltså. Bara en sån sak.

Järnjungfrun

Del 1

Järnjungfrun

"En sommarmånad i Grottyetins år, Blodiga Olga anländer nattetid till en av Shemmiz fria handelsstäder."

Natten låg darrande het och fuktig som ett varmt täcke över den urgamla staden under en bortdöende fullmåne. Men en storm skulle snart svepa över Kryzashans höga, murar och stolta bevakningstorn som försvarade dom. Lugnet före sådana stormar var alltid lika bedrägligt. De kom ofta utan förvarning och häftigt likt ett våldsamt slag. Men just nu hördes ännu de ovetande syrsorna spela sorgset i det låga torra gräset nära stadsportarna. Som vanligt jagade halvvilda katter smygande efter mus och råttungar invid dem för att dra nytta av deras skumma lyktors ljus.

Detta var en het och stilla nattlig scen som oväntat skulle övergå i en berömd duell som med tiden skulle bli en av traktens mest populära legender. Den om hur Järnjungfrun anlände till kryddstaden Kryzashan.

Två vakter stod denna sena timme posterade vid den sydliga Anuz-porten och samtalade om triviala ting, vilket de rutinmässigt gjorde under tjänst. De var Orizt och hans äldre broder Juldan.
"Broder, det är onaturligt att knulla en kvinnas rövhål. De trivs inte med det och det är dåligt för din penis.", sade Juldan och satte romkruset till läpparna för ännu en sup.

"Har du provat? Jag lovar dig broder att de vänjer sig snabbt.", svarade Orizt och tog tillbaka det sötdoftande kruset medan Juldan pillemariskt leende torkade sina mustascher med handloven.
"Jag skulle inte utsätta min hustru för sådant. Hon är en anständig kvinna."...han pausade lite medan Orizt drack flinandes genom lerkruset.
"Din hustru däremot!", båda brast ut i gapskratt...

Deras vulgära konversation avbröts när en blixt tände upp den södra delen av natthimlen med ett majestätiskt brak. Plötsliga blixtar såsom denna förebådade ofta stormen och de hade rykte om sig att verka som olycksbådande omen. Det var i blixtens sken som nattvakten Orizt upptäckte en stillastående resenär helt nära deras postering. Bröderna visste båda att denna natt utgjorde ett undantag till normala regler. I natt skulle ingen, inte en själ släppas genom portarna såvida de inte hade ett speciellt utfärdat pass att uppvisa.

"Dåre, varför står du där i dunklet och avvaktar. Säg ditt namn om du vill inträda i Kryzasthan denna sena timme, främling!", ropade Shemmizmannen ilsket och höll sin hillebard fastare i händerna. Han tyckte inte om att bli överraskad så.

Olga den Blodiga, inväntade det avlägsna åskmullret och lät det klinga av innan hon steg fram med hästens grimma i handen. Under mantelkåpan sågs en vacker kvinna i de senare tjugoåren. Hennes ansiktsdrag var symmetriska, och stolta. Men ögonen bar något illavarslande i sig. De var gröna, och märkligt fokuserade likt en leopard på jakt. Bröderna skymtade röda lockar under den himmelsblå sidenmanteln.

"Olga, legionär. Jag ämnar ansluta mig till Det svarta bandet, som ligger i förläggning innanför dessa murar.", rösten var djup, tydlig och klar om än färgad av viss brytning. Hennes självsäkerhet retade dem redan.
"Vi har nog med skökor i det kryddoftande Kryzasthan. Sära på låren eller vänta till morgondagen!", de skrattade rått.

"Jag har tre silvermynt, nypräglade i Korint. Det räcker för min tull och min hästs.", svarade hon och höjde rösten. Huvudet reste sig då deras sätt väckte hennes ilska.

"Vi öppnar i gryningen. Sov i regnet tills dess.", den andre vakten hånlog i lyktskenet under porten som luktade vagt av piss och rom. Olga rynkade förolämpad på näsan.
"Ni är föga gästvänliga. Jag kan gissa att ni har tagit låg sold för tvekande hjärtan och tror att ni kan pressa mig på mer silver?"
"Du kallar oss harhjärtade?", den första vakten morrade i sina svarta mustascher. Länkarna i den något rostande brynjan som hängde från hjälmen klirrade när han nickade hotfullt och spände ögonen i kvinnan framför honom.
"Det finns mer lön att tjäna som hyrsvärd, så ja."
"Dessa ord ska hon få svälja, och sen min kuk. Kom broder!", de avancerade och ställde sig i garde. Hillebardernas vassa klingor blänkte till i lyktskenet, även om svarta moln redan hade börjat jaga över himlen, kommande från söder. Med vinden kom en våt tung doft av näraliggande regnmoln. Flamman som sken i den upphängda portlyktan darrade till.

"Den tilltagande vinden torde dölja era skrik. Liksom åskan. Jag accepterar, att duellera. Jag kommer att kliva in i Kryzasthan över era lik.", Olga tog ett hetsigt steg bakåt och lät sin mantel falla till marken i samma rörelse. Bröderna hajade genast till av den eggande skönheten som nu stod framför dom. Hon var förvisso lång, och kanske något i överkant välbyggd för en kvinna. Musklerna som spelade under den marmorvita huden låg dock inte hennes skönhet till last. Snarare trots detta var hon ett sant exempel på feminin perfektion. Hon var skapt likt en gudinnestaty, skulpterad av en Argiozisk stenmästare.

Under manteln hade hon burit inget annat än den typiska rustning som endast Järnets Jungfrur bar. Denna Horkuzkaniska nunneorden, vars kvinnliga beskyddare var mästare i svärdskonst och vilka sades skydda sin kyskhet med fjällpansar i silvrat stål. Rustningen bars traditionellt som ett minimalt bröstskydd och ländskydd tillsammans med axelskydd och lika minimalt lårbenspansar. Dessa delar av sammannitade fiskmönsterliknande stålfjäll var inte heltäckande utan utformade som läderdämpade metallband över naken hud. Rustningen var lätt, då deras unika fäktskola var akrobatisk och rörlig till sin art. Med stridsnunnornas klosterliv kom dessutom vetskap om mysterier som de studerade. Somliga skulle kalla detta magi. Andra bara hemlig kunskap. Den var också en del av deras stridbarhet. Hennes underarmar och händer skyddades av nitade stridshandskar tillverkade av segt draködleskinn precis som underbenen skyddades av höga stövlar som förstärkts längsmed smalbenen. Det ryktades att om man besegrade en järnjungfru i ärlig strid så krävdes det av dom att de skulle ge även sin kropp till segraren som byte. Men de besegrades sällan i ärlig strid.

Orizt och hans broder Juldan, kände dock till mycket lite om det avlägsna Horkuzkan och dess kyska Järnjungfrur. De stirrade sig istället blinda på en vältränad, fast men likväl kurvig kvinnokropp som väckte deras hetaste lustar. De stora vita brösten spände sig i rustningen under det glänsande fjällpansaret och lovade gott byte.

De antog däremot inte att Olga var någon slags barbarkvinna. Då hade de varit mer försiktiga. Men hennes sätt och utrustning tydde inte på det. Därför vågade de sig på en svärdets lek. Kalla det okunskap, ty det var inte våghalsighet då de kände sig säkra på seger. Dels genom sitt romdrickande, dels genom att de var två mot en och hade längre räckvidd med sina stångvapen.

Först avvaktade de dock och stirrade på henne en bra stund. Insupande hennes uppenbarelse, som en njutning i sig. Ögonen vidgade sig på bröderna och munnarna öppnades hundgapsliknande på dom båda. Det röda håret som svallade över de kompakta axlarna på Olga, var av en ovanlig färg för dessa breddgrader, blodröd. Det var så hon en gång fick det Nomme de Guerre, vilket hon numera bar. Olga den Blodiga. Ett namn som på den här tiden än så länge var relativt okänt utanför hemlandet. Olga drog en lång sabel ur ett brett vapenbälte av svart läder, med tillhörande hölster som också innehöll en bastant dolk. Svärdet var ett smäckert smalklingat vapen av hög kvalitet. Olga pressade det mot handflatan som en religiös gest framför pannan, med en kort mumlande bön innan striden.

Orizt vill inte dräpa eller såra den kvinna han ämnade våldta och kanske senare få ett högt pris för i slavbazaren. Han riktade därför stångvapnet med yxeggen vinklat bortåt för att undvika att skapa fula rispor på hennes elfenbenshy. Han såg hur hon undvek den första stöten enkelt med ett sidosteg. Han gjorde därefter två utfall, ett högt ett lågt i en krokmanöver avsett att fånga in hennes ben och fälla henne. Olga undvek dom båda och lyfte foten vigt innan hillebarden fångade den. Sedan förflyttade hon sig i en vid cirkel för att undvika att flankeras av Juldan som ännu inte hade gjort ett utfall.

Den äldre brodern hade egentligen först bara ställt sig emellan svärdskvinnan och hennes frustande vita häst, så att den förmodade flyktvägen då var avskuren. Men Shemmizmännens outtalade plan var också att trötta ut slynan. Medan brodern stred, skulle Juldan vila och sedan tvärtom tills utmattningen i sig fick ner henne på knä. De, brukade bli fogligare då resonerade han.

Likväl imponerades Orizt av hennes viga rörelser. Kanske var hon någon slags maskot, funderade han. Kanske i något läger av utländska legosoldater med underliga seder och där hade hon kanske lärt sig en del tricks mellan horerierna, resonerade han för sig själv. Juldan log i skägget medan brodern utvecklade ytterligare fyra slag och utfall. Det var på det sista som Olga gjorde en blixtsnabb parad och kontrade med en dödlig stöt mot nattvaktens strupe.

Juldan vrålade till högt av vrede och fasa.
"VAD HAR DU GJORT!?", Shemizmannen stirrade på sin döende broder. Juldan höll desperat fingrarna och händerna på Orizts hals för att tafatt försöka hindra blodet från att spruta pulserande från de öppnade artärerna. Men det var lönlöst. Det kom forsande som en fontän.

"Han är död. Din tur.", konstaterade Olga kyligt och tog två steg bakåt och ställde sig på nytt i garde.
"Häxa!", Juldan skrek ursinnigt och stormade till anfall samtidigt som regnet hade börjat falla i tunga droppar ovanifrån. Under tiden försvann livet från Orizts vitnande ansikte. Han stöp dråsade mot marken med ansiktet neråt i gräset och det kom endast ett dämpat rosslande läte från strupen innan döden.

Juldan, missade stöten med hillebarden men slog i kombination ett svepande slag med dess ände som träffade stridsnunnan i magen.
"Oohmmf!", Hon tappade luften och gick ner på ett knä. Kvickt avväpnade han henne med en spark. Svärdet flög från hennes grepp och lade sig blodbestänkt bredvid liket av Orizt.
"Häxa!", vrålade Shemizmannen igen. "Du dräpte min broder!", han knäade henne i pannan vilket fick henne att våldsamt falla bakåt och landa på rygg. Det stänkte om henne då regnet började komma nu med tyngd och riklighet.

Snabbt grenslade portvakten sig sittande på hennes mage strax under de hävande brösten. Regnet porlade redan musikaliskt över hans hjälm men han såg att blodet blandade sig med vatten där det rann från kvinnans hårfäste ner över ena ögat och kinden. Hon var inte utslagen men nära nog och det var ju perfekt. Juldan slet nu vildsint med ena handens fingrar i rustningsdelen men misslyckades att dra sönder dess välsmidda länkar. Regnet smattrande över de försilvrade stålfjällen och den fantastiska kroppen såg än mer eggande ut när huden vättes.

Hämndlystet och frustrerat greppade han dom stora brösten i nävarna och pressade ihop dom hårt så att fingrarna gled in i köttet. Olga kved och vred på huvudet medan hon kämpade för att komma till sans. Han gav dom i sitt raseri en kraftfull örfil och gladdes åt hur köttet dallrade till. Olga, gnydde och ansiktet grimaserade av smärtan. Juldan, örfilade då det väna ansiktet snabbt upprepat tre gånger när han såg att de vildsinta ögonen öppnade sig igen stirrandes. Hon verkade falla bakåt igen avdomnad från misshandeln men utan att helt tappa medvetandet.

Juldan makade på sig något och försökte nu rycka sönder hennes skrevskydd. Resultatet var detsamma, han kunde inte ens kila ner handen mellan vapenbältet och hennes trinda skinkor.
"Din celibatsrustning hjälper dig inte, häxa!", gormade han.

Tillfälligt gav han upp försöket att slita av henne kläderna utan tog istället tag om hennes huvud med båda händerna.
"NEJ!", ropade Olga högt. Men hon kunde inte förhindra att shemmizmannen körde sin hårda kuk långt ner i hennes hals. Ett gurglande läte uppstod, när hon försökte värja sig igen och protestera.

Men shemmizmannen greppade hennes lockar i ett stenhårt grepp och pressade sig djupt ner i svalget. Juldan stod på knä och munknullade henne nu å det brutalaste. Känslan av stridsnunnans hulkande hals kring kuken var superb trots att det hade börjat regna ordentligt omkring dom så att det nu öste ner över våldtäktsscenen. Han stönade högt i regnet och juckade frenetiskt med höfterna. Tanken på att skona henne till slavmarknaden hade försvunnit och Juldan var helt nöjd med att möjligen knulla den här häxan till döds. Han runkade av sig med hennes huvud som hjälp och gladdes åt hur hans fiende sprattlade med armar och ben, medan hon sakta kvävdes.

Olga gjorde försök att riva över hans knän eller att få upp sin dolk i handen. Men omtumlad och omtöcknad lyckades det inte. Hennes ansträngda läten måste ha låtit ömkliga. Men till slut drog sig nattvakten ur och hon andades igen men likt en drunknande, kippandes efter andan medan vaktsoldaten runkade sin kuk ovanför hennes ansikte. Sperman träffade över pannan och kinden i långa tjocka strålar som snabbt blandades ut med regnvätan. Hon stirrade upp ursinnigt...

Järnjungfrur återhämtade sig onaturligt snabbt.

Juldan vajade av och an efter utlösningen och tittade tillbaka ner saligt tillfredsställd vilandes sin kladdiga lem mot hennes hävande barm. En sekund både tillräcklig och nödvändig för Olga att rycka till sig dolken från sitt bälte och stöta den i hans ena lår. Juldan ryckte till av smärtan och vrålade högt. Nya blixtar tände till över himlavalvet och Olga lyckades vräka honom över ända. Detta följde hon upp genom att bita huggandes om hans slaknande lem. Det rödrufsiga huvudet slet som en rasande hund om ett köttstycke i några sekunders kamp tills den bets av.

Blodet sprutade fram kortvarigt i den slitande rörelsen och den stympade mannen kastade sig bakåt och rullade sig i det våta gräset skrikande i panik. Under tiden spottade Olga iväg Juldans avbitna kuk från munnen med en äcklad min och mötte surt hans förtvivlade blick. Hon hävde sig sedan darrigt och ansträngt upp på knä och gjorde slut på hans lidande med ett tungt tvåhandsstick i bröstkorgen vilka splittrade ringarna i Juldans brynja och gled in i hans kropp med dödligt resultat.

Hon flåsade andfått, lättad över segern och masade sig sedan upp på fötter. Stapplade och fortfarande något yr hittade hon sitt svärd. Hon torkade det mot sin mantel vilken hon åter fäste om axlarna och återbördade klingan vördnadsfullt till sitt hölster. Hon klev över de döda vakternas kroppar i regnet och tog sin oroliga häst vid grimman. Invid porten, upptäckte Olga ett halvt uppdrucket lerkrus med rom. Hon plockade utsjasat upp det och drack några giriga klunkar av den starka sötaktiga drycken medan regnet sköljde hällande över hennes ansikte. Olga hostade till en gång, skruvade på korken. Sedan ledde hon in sin häst med långa steg in i kryddstaden och försvann ur sikte från murkrönet.

Ingen, av Is-Hatar templet hade bevittnat allt detta från där hon stod i ett av de torn som hade utsikt över stadens södra omland. Det fanns Ingen i Kryzashan som kunde berätta hur Anuz-portens väktare dog denna natt förrän många år senare. Men då befann sig Olga den blodiga långt härifrån. Ingen, hade också imponerats av striden som legosoldaten Olga hade testats så svårt med och det var så Nattgudinnans översteprästinna valde att rekrytera Horkunzaniskan till ett speciellt hemligt uppdrag.

Men det är en annan historia.