Sexdelen är längre ner om man vill hoppa över lite. Innehåller en våldsam scen med vatten.

"Se, försöker legosoldaterna manövrera runtom oss eller bryter dom sina kontrakt och flyr?", Prins Bervius av Izm reste sig åter från sin fältkudde och tittade ut från stridselefantens tornliknande sadelanordningar. Han var fortfarande på helspänn efter attentatsförsöket. Den förstärkta livvakten som alla var veteraner av gardet följde också med häpen blick de avlägsna fyra kolonnerna av ryttare som vek av från de övriga stridsformationerna åt söder. Härborta låg konstbevattningskanaler och diken som våta hinder av glittrande vatten mellan odlingarna. Som Kouthierna såg det ett närmast träskliknande område opassande för militära förflyttningar, särskilt kavalleri. Dom tolkade det därför som flykt. 

"Den rödhåriga kvinnan har ju ridit ner sig bland åkrarna och bevattningskanalerna. Ska vi inte ta tillfället i akt, genskjuta dom och krossa dom. Beordra Robustus till det, och ge honom en chans sona för sitt tidigare misstag?", menade en livvakt och kliade sin ludna apmansnacke.
"Låt dom rida där och trötta ut sina hästar. Mamluxerna och bergsmännen kommer att i kombination slå dom om det skulle visa sig vara ren list och inte flykt. Sedan har vi erövrat fiendens högerflank. Då kan vi ha segern som garant. Dubbel omfattning.", svarade Prinsen  honom med en fnysning. "Våra bergsmän, kommer att banka livet ur den där rödhåriga slynan om hon någonsin visar sig igen. Sanna mina ord."
"Det var därför ni så snillrikt gömde dom bland era Mamluxriddare, eller hur?", höll hans livvakter med. Båda nickade. De levde alltid nära Prinsen och eftersom de också var apmän och några av dem klanfränder hade de ett mer naturligt och förtroligt förhållande. Inte riktigt vänskap men de var åtminstone ganska informella i sina samtal. 

Under tiden sprätte rovor och morötter kring legosoldaternas hästhovar där de red fram. Grunda diken och kanaler som låg ristade över åkrarna bildade leriga vattengravar som hinder för dem. Men det var också mycket skickliga ryttare nu som hanterade dom. De manade sina hästar att antingen hoppa över gravarna eller assisterade varandra på ett kamratligt sätt för att komma vidare där det var möjligt. Det gick alltså att rida här med viss försiktighet förstås. Ibland fick man möjligen hoppa av sadeln och vada en bit. De följde böndernas stigar och små plankbroar så snabbt detta var möjligt. Dessa var dock inte anpassade för så här stora antal hästar på en gång, och allt fler i Olgas regemente hamnade gradvis på efterkälken i leran eller fastnade. Järnjungfrun svor och fick kletig jord på sin mantel när hon galopperade ner i en vattenpöl och sen vidare upp igen på andra sidan, dyblöt. Storkar och tamgäss flaxade vilt omkring dem. Hon ställde sig sen tillfälligt i stigbyglarna för att blicka över ängarna mot det pågående slaget som hade gått över från strid med avståndsvapen till strid med blankt stål. Krigslarm och ekande rop tycktes rulla fram och tillbaka över slagfältet tillsammans med ljudet av avlägset klingande metall. 

Hon kunde konstatera från denna nya position som delvis fört henne ur kontakt med Kryzhastans armé, att Mamluxkavalleriet på Kouthiernas vänsterflygel fortfarande sackade efter dom övriga. Det var bra tänkte hon. Fiendens katafraktliknande kavalleri var tungt rustat och kanske Kouthiernas bästa trupper efter stridselefanterna. Men legosoldaterna var mer stridserfarna det visste hon. Det var därför som Olgas regemente hade beordrats att angripa dom och att försöka skada dom så mycket som möjligt för sedan falla undan och hinna undan genom sin relativt större rörlighet. En sådan räd kunde ibland betala sig väl. Men priset var att de gav upp mark. Järnjungfrun beklagade detta, och hade förklarat det för Kung Ingen att de skulle bli flankerade av Kouthierna. Men Kung Ingen hade svarat att det fanns en plan för det utfallet också. 

Lätt kavalleri, kunde i tidens era besegra tungt kavalleri om de lyckades att trötta ut dom och lura dom till en lång jakt. Så Kung Ingen menade att hon sedan skulle förstärka sin högerflank med utvilade trupper. Olga hade inte gillat planen även om hon ansåg att hennes legosoldaters professionalism utklassade Mamluxernas religösa träning om inte deras rustning. Men hon påpekade också för kungen att Kouthierna även hade riddare av Hybrizk modell i sina led. De var lättare rustade, lansiärer och kunde rida nästan lika snabbt eftersom deras hästar inte skyddades i lika hög grad av pansar och schabrak. De var feodala trupper som fostrats i en krigarkultur och anpassningsbara så att de kunde kämpa till fots, i belägringar och från hästryggen med en variation av vapen. Olga visste det eftersom många landlösa andrasöner red i hennes led. Som till exempel den personlige väpnaren Atientis. Hon ansåg dom också vara smått galna likt alla Hybrizii. Men att detta var en fördel. Men var var dom? Inte på högerflygeln i alla fall...

Kouthierna hade förutsett manövern och fått sin vänster att se svag ut som ett lockbete. Ja, de hade blandat sina barbarallierade från bergen med Mameluxerna. Prinsen hade därför halverat sin styrka på sin vänsterflygel men samtidigt gillrat en effektiv fälla. Kryzashtan lurades till att anfalla förstås mot den uppenbart svagare högra positionen. Inte bara apmän gömda i gräset väntade dom. Kouthierna hade också förberett framför sig med fotanglar och grävda fällor. Listigt och oortodoxt, om än en smula oridderligt skulle en Hybriziiriddare säga.

Men, inte Järnjungfrun ty hon var allt annat än en riddare. Olga hade reagerat snabbt så fort hon såg en apman bland sidenmantlarna och förstått varför dom var där. Sedan hade hon väjt undan åt motsatt håll än förväntat och hamnat mitt bland Kouthiernas Azhurribågskyttar, vilka hade placerats i skytteformation aningen för långt framför infanteriet. Det misstaget var ett resultat av den Kouthiske prinsens iver och inget man kunde klandra Robustus av Ancarii för. 

Men så skulle historien om slaget inte skrivas ner i annalerna och krönikorna förstås. Olga hade valt att jaga bort bågskyttarna eftersom det var ett  givet läge. De red in i dom av ren slump. Men i annalerna och krönikorna skulle det nog långt senare beskrivas som litet av ett genidrag. Riskabelt kanske. Men Kouthiernas fotsoldater hade valt att stå defensivt enligt invant mönster och Olgas kavalleri hade ridit tillbaka innan någon hunnit reagera och beordra dessa tyngre infanteritrupper till ett motanfall för att försvara sin armés bågskyttar. En mycket lyckad räd som blev följden av ett misslyckat bakhåll om än att målet blev ett helt annat.

***

Olga satt en kort stund i sin våta sadel och stirrade stridslystet tillbaka mot slagfältet medan hon tänkte. Hästen frustade och snurrade ett varv upphetsad av ljudet av hennes vilda hjärtslag. Hon fokuserade sina vackra leopardliknande gröna ögon och rynkade pannan. Ja, vad hon såg nu hade hon också haft på känn skulle hända. Apmännen gick till synes mot våldsam attack, i språngmarsch till och med. Mamluxkavalleriet sackade under tiden efter. Resten av Kouthiernas större armé, hade under tiden drabbat samman med Kryzashtans. Olga följde med blicken apmännens springande angrepp på Kryzasthans centerposition från andra sidan slagfältet. De försökte inte ens flankera dom. De tog den mest direkta vägen till anfall. Enda anledningen till att de inte gick helt rakt på var att de själva kom från vänster och att Kouthinfanteriet stod i vägen för dom. Olga såg hur apmännen drabbade in i de väntande sköldmursformationerna med karakteristisk förtjusning, svingandes vilda hugg och slag. Ja, man kunde alltid lita på att en barbar skulle göra något aggressivt och våghalsigt i strid. 

De var inte sluga och förslagna så som hyrknektar. Även om bergsmännen också ofta sålde sina tjänster som legosoldater. Samtidigt var de också på sitt sätt lystna efter ära och segrar nästan på samma vis som tidens stolta riddare. De, barbarerna blev oftast helt upptända av sitt vilda folks raseri när det var dags att slåss å andra sidan. Det var en skillnad. Samt att de normalt föredrog att strida till fots. Många skulle ha sagt att Horkuniztans horder av ryttarstammar också var barbarer. Olga höll inte med, hennes folk var till majoriteten boskapsfösare i första hand och hemmahörande på stäppen. Barbarer var av en annan sort. Kouths apmän var visserligen unika även bland dem. 

Apmän såg verkligen primitiva ut. Men man kunde visserligen oftast se vem som var barbar. Det gick nämligen inte att dölja dom när de rörde sig bland civiliserade folk eller bland de kortvuxna satta nomaderna. Grovheten i deras lemmar och händer och deras långa kroppars robusta storlek utmärkte dem. Järnfysiken och den sega tåligheten som återspeglade sig i deras kärva men vackra anletsdrag. Igen, apmännen var här ett undantag från den regeln för dessa var direkt fula om än ändå ganska sympatiska i sitt utseende. Men, deras längd och storlek kännetecknade dem och att deras fysik aldrig tycktes göra dom långsamma eller oviga. Tvärtom. Styrkan i de grova nävarna att hantera tunga vapen med en blixtrande snabbhet som tycktes instinktiv snarare än tränad var fruktad långväga nedanför deras otillgängliga bergsplatå i södra Kouth där de hörde hemma. Det skarpa, passionerade men ändå vresiga intellektet var som en flintkniv. Farligt vass om än av en uråldrig typ. De var vildmarksmän, jägare och alla födda krigare. Hon blev rejält kåt när hon tänkte på det...

Olga skulle inte påstått att barbarer som dessa apmän var ondare än andra folk. Inte jämfört med sina egna nomadiska Horkuniztaner åtminstone. De var bara väldigt aggressiva av sig. Så nu gick alltså apmännen förutsägbart, istället för att fortsatt backa upp Mamluxerna till hårt angrepp mot Kryzashtaniernas högra flank. Men, Mamluxerna följde dom inte för att bistå. Nej, dom avvaktade istället och skyddade fortsatt den Kouthiska vänstra flanken som de sannolikt beordrats att göra. För apmännen handlade nog, misstänkte Olga helt utan direktiv nu. Detta var ett av deras många fel och svagheter. 

"Föga överraskande!", ropade Olga plötsligt gapskrattande till sin ikappridande väpnare. Hon kastade till med det långa håret och väntade in honom. Atientis av Lacadons brynja och pråliga vapenväst hade smetats av brun lera under ritten över odlingarna och det hade fått honom att ilskna till rejält. Olga gav honom därför en snabb örfil för att hjälpa honom att sansa sig medan de höll in sina hästar för att kunna överblicka situationen. Atientis stirrade med blodsprängda ögon och sitt smutsigt våta ansikte på dammolnen som rörde sig över fältet. Springande björnar med höftskynken av fårskinn. Svingandes tvåhandsyxor och gigantiska stridsklubbor såg det ut som. 
"De överger sin plan?", den Akvilonske riddaren förstod till slut och sken upp. 
"Ja, men vi återupptar våran.", hon vände sig mot ryttarna som började hinna ikapp. 
"KRIGSHUNDAR, VI RIDER TILL ATTACK!", hon pekade sitt svärd mot Mamluxkavalleriet framför dom. En förvisso hård ritt tillbaka och mot en hård motståndare. Men de var så många fler. Hon litade på överraskningsmomentets fördel i detta, dock. Prins Bervius hade lagt tyngdpunkten på sitt anfall vid ormens huvud som Olga såg det. Olga skulle därför angripa den piskande svansen och det var hon själv som bar piskan i handen.

"Slå en sax om dom och fall dom i flankerna och ryggen. Formera er så snart marken är stadig under oss. Skjut av era sista pilar i flykten dom av er som har ammunition kvar. Deras pansar är svagt på armarna och kring nackarna om ni kan finta dom till att blockera högt med skölden.", hon visade med hela armen och fäktade hetsigt i luften med handen. 
"Skär dom i bitar. Slakta dom. Spill deras inälvor och låt era hästar dansa i deras tarmar! Vid Erlix grinande dödskalle, dräp dom alla! NU!"...Olga skrek sig hes och lät hästen stegra sig dramatiskt innan hon sprängde fram tillbaka över ängarna mot Kouthiernas vänsterflygel, följd av tusen ilsket vrålande legoknekts-kavallerister.

***

Men inte alla. Några av dessa hade ridit ner sig och kommit vilse bland de små grävda kanalerna omkring odlingarna. 
"Min häst har stukat foten!", väste Baldog. Han var en Horkuniztanisk ryttarskytt som var genomvåt av lera och han slängde argt sin pälsbrämade rundhjälm på marken med ett plask. Hans kamrater hade under tiden ställt sig på hästryggarna och skymt ögonbrynen med handflatorna för att försöka orientera sig. 
"Du får väl stanna här Baldog. Men vi kan inte heller rida vidare genom våtmarkerna. Då löper våra hästar samma öde. För dom som tog samma väg före oss har rivit upp jorden med hovarna och stigarna är så pass att de inte bär.", muttrade Olged och de såg samtidigt hur regementet några 100 fot bort plötsligt sköt iväg som en pil tillbaka mot striden. De lyssnade bittert till hur ljudet av galopperande hästar dog bort. 
"Vi blir ju lämnade kvar ensamma. Bah, må Yoggis´s skugga ta dem alla! Vi får rida tillbaka samma väg som vi kom och försöka ta oss tillbaka den vägen.", föreslog Krazan. En Shjitansk lansiär med sin typiskt läspande buttra stämma. 
"Jag är törstig och vill vila och jag måste dessutom döda min häst nu.", Baldog var ännu surare och ryckte ett skinn mäsk från sadeln för att vattna strupen. Han frustade av den starka spriten och slängde den vidare till Olged och Krazan som drack i turordning. 

"Men vänta vad är det där?", De såg en lokal bondkvinna komma gående eller snarare vadande genom lervällingen.
"Plantageslav.", förklarade Olged med en fnysning. "Annars skulle hon aldrig drista sig gå ut så nära ett pågående fältslag. "
"Inte så illa.", Shjitanen kisade med ögonen och flinade. "Vi knullar henne.", de sprack upp i breda elaka leenden alla tre.

***

Ingen, höll sig om sin skadade hand och stapplade halvnaken vidare. Hon kände sig förvirrad, svag och ofokuserad. Hennes plan hade delvis lyckats. Men hon hade nästan strukit med på kuppen själv när hon i sin hybris även försökt att lönnmörda Prinsen av Izm helt själv. Hans livvakter hade sårat henne i handen, och bröstkorgen. Med svårigheter att andas genom sin genomstuckna lunga hade hon använt sina sista magiska krafter till att fly. Men nu var hon nära nog utslagen. I tidens era fanns det magiutövare och besvärjare. Men de var inte som forntidens schamaner och halvgudar. Nej, trolldom kom alltid med ett fruktansvärt pris som måste betalas förr eller senare under den glömda epoken. 

Hon ryckte till. Vätan i det långa svarta håret skvätte av rörelsen. Tre män kom joggandes över lerfältet. Hon svajade nära att falla men kisade och fokuserade blicken. Det såg ut som legoknektar, men från vilken sida, hennes egna eller fiendens? De var snart framme och stannade. 

"Hoj, jungfru du har lite kläder idag. Har du gått vilse kanske bland alla diken ni dumma bönder grävt?", frågade en öströnsk kort och satt krigare med brunaktigt fårad läderaktig hud. Klädd i en röd sliten sidenskjorta höll han två hästar i sina grimmor bakom sig. 
"Hoj, dessa diken kostade mig en god häst. Var är din herre vill jag fråga dig eftersom jag ämnar ta betalt som ersättning.", fnissade en av Horkunryttarna. Att detta var en Horkuniztani, det kunde hon se på deras kläder och på pilbågeskydden de båda bar på underarmarna. Horkuniztanii, då är dom nog med Olga och hennes lego-regemente. Tänkte Ingen, och kände sig enormt lättad. Tonen och ordalydelsen i deras brutna Shemmispråk hade inte ännu sjunkit in i hennes ansträngda hjärna. 
"Ta mig till Järnjungfrun. Jag är er uppdragsgivare. Kung Ingen.", sade hon med sprucken knappt bärande röst. "Jag är sårad, och behöver fältskär."

De tre tittade på varandra och brast ut i ett stort gapskratt. 
"Sårad? Det är lite blåmärken bara under leran. Ni, behöver ett bad ers höghet.", Horkunryttaren som bar hjälm drog den hånflinandes av sig och fyllde den med vatten från markens pölar. Sedan kastade han det på henne med ett plask. Ingen slöt ögonen förnedrat. Det dröjde inte en sekund förrän alla tre började att skvätta vatten på Ingen med sikte på ansiktet och ögonen. De skrattade högt och råbarkat.
"S..sluta. Sluta genast!"...hon backade skrämt men de hade omringat henne. De slutade. 
"Ursäkta oss. Ni vill inte bada. Kanske vill ni ha något att dricka, vi har mäsk.", Öströnen hade släppt hästarna som stod en bit bort och hon fick tanken på att kasta sig upp i sadeln på den ena. Men de stod förstås bredbenta i vägen medan hon skärrat torkade ansiktet med handflatan. Det var då hon insåg att de hade rätt. Fingrarna på handen såg ju helt normala ut. Som förut. Hon kände under sitt nakna bröst och ja, såret hade läkt. Kanske hade hennes krafter inte ebbat ut helt?

Ingen sträckte händerna mot himlen. 
"Vid Is-Hatars moln jag åkallar gudinnan till min hjälp. Hör mig, Ingen...Kryzasthans Översteprästinna och Kung.", ögonen glimmade till i ett violett sken men detta släcktes snabbt. Plötsligt kände hon sig ännu mer utmattad och var nära att svimma av yrsel. 

"Ja, hon är skvatt galen. Rymt från fattighuset. Men hon ser inte illa ut. Jag säger att vi kör.", Baldog kliade sin stubbiga haka. 
"Hon, kastade en förbannelse eller? Jag förstod inte riktigt det var ganska fint, formellt Shemmitungomål?", påpekade Shjitanen Krazan med viss försiktighet. Han var en vidskeplig man. Olged skakade på huvudet. "Var inte så lättskrämd, vapenbroder.", sen fångade han in de trasiga höftskynken hon bar runt midjan och slet av dom med en kraftfull rörelse. Ingen snurrade nästan och var nära att falla. 
"Nej?!", hon var naken nu och jämrade sig förtvivlat. "Låt bli!", hon skylde sitt nakna kön med händerna.

Balgod satte sin kroksabel under hennes haka. "Ner på knä i leran, ers höghet."
Ingen sjönk ner, snyftandes. "Fint, stå nu på alla fyra.", Krazan klappade henne över håret föraktfullt. Hon ändrade ställning och stod på händer och knän med svankande rygg. Olged klämde handen över den spänstiga rumpans kalla skinkor. 
"Riktigt bra."
"Kunglig röv va?", de skrattade och drog ner sina hosor och vapenbälten. 
"Hon är ju en ung tös. Hur kan hon vara en kung menar hon?", frågade Balgod.
"Kryzasthan har alltid styrts av en kung och en överstepräst. Den ene är alltid man av furstehusen. Den andre alltid en kvinna av Is-Hatar templet. Men, templet tog makten eftersom deras kung är försvunnen. Det sägs att han togs av demoner om natten. Men att det är en tillfällig lösning. Det är förvisso inte första gången som galna människor tror sig vara kejsare och kungligheter."
"Nej, det är hon ett väldigt bra exempel på.", Krazan smiskade skämtsamt till hennes skinkor några gånger medan Olged höll henne i nacken. Ingen snyftade till gnällande igen. 
"Inga protester. Förstått?", Balgod lät sin sabels klinga gnida mot hennes strupe igen så fort hon började öppna munnen.
"Ja, jag förstår.", hon snyftade och slöt ögonen nickande. 

"Bra, huvudet ner röven upp!", Olged tryckte brutalt ner hennes huvud i vattenpölen framför, medan det antagligen var Krazan som var först att våldta henne. Hon kunde höra Shjitanen stöna högt bakom sig med huvudet och öronen nertryckta under vattnet. Balgod skrattade åt att se hennes nätta svaga men vackra kropp spritta och fäkta med armarna så att det stänkte medan luftbubblor flöt upp mellan hårtestarna. Krazan knullade henne upphetsat bakifrån under tiden med ett brett flin.
"Inga protester!", Olged lyfte till slut upp hennes huvud för att tillåta ett andetag. Ingen frustade i kallsuparna och stirrade omkring sig. 
"Jag förstår!!!", hon nickade panikslaget och drog efter andan innan den skrattande Horkuniztanimannen pressade ner hennes huvud i vattenpölen igen. Shjitanen pumpade på henne fortsatt hårt dunkande och greppade kring höfterna för extra stöd. Öströnen fick sätta ett knä i marken vilket gjorde hans muskulösa ben leriga. Men vid det här laget brydde han sig föga. Krazan juckade till stötande och började alltmer att flåsa.

"Du ska få lära dig att göra allt som vi säger. Det har du också förstått?", Olged lät Ingen äntligen andas ännu en gång. Hon drack luften girigt omkring sig och skrek att hon förstod. Öströnen daskade till skinkorna en sista gång innan han nöjt drog sig ur. 
"Nästa.", dom skrattade. Balgod var då näste man på tur och tog nu plats stort leende bakom de vattenhala spänstiga skinkorna. Han fann dom mycket eggande.
"Perfekt röv ju, man förstår hur hon blev kung."
"Tuttarna kanske lite små.", flinade Olged fortfarande med Ingens svarta våta hår virat i sin hand framför henne. Han klämde och smekte de lätta brösten under henne. 
"Jag gillar dom bättre så.", muttrade Balgod och stötte in i henne. Analt. 

Ingen skrek till snyftande. "Vaa? Låt bli?", och försökte titta bakom sig medan Horkunryttaren började knulla henne i baken hånflinandes. 
"Tyst nu, du sa ju att du hade förstått?", Olged tvingade henne att titta framåt igen. Hon mötte hans hårda blick och nickade tårögt. 
"Ja, förlåt det var inte så jag menande."
"Duktig."
"Tack."
"Jag gillar också dina tuttar. Fast dom är små.", Olged smekte dom igen.
"Tack...", hon frustade till av att Balgod började ta henne djupare. Men var mer skrämd över att bli dränkt av de brutala legosoldaterna. Om hon bara kunde överleva dagen. Så skulle de torteras till döds i hennes egna fånghålor. Hon gissade att de skulle ta henne som rov och försöka sälja henne i nästa stad. Men eftersom de red med Järnjungfrun så skulle det finnas goda chanser att Olga upptäckte henne bland krigsbytet. Om hon bara kunde härda ut tills dess...

"Hur duktig är du på att suga kuk då?", frågade Olged sarkastiskt utan att släppa hennes blick medan hon knullades hårt i baken. 
"Väldigt bra. En expert."
"Visa oss.", Olged reste sig och pressade in kuken i hennes mun. Hon rullade med ögonen en gång och tittade skrämt upp medan kindhålan fylldes och hon sög sedan till ordentligt.

***
 
"Inte illa. Inte illa alls, kolla!", Krazan drack ännu en klunk mäsk från skinnlägeln och sprack upp i ett flin medan han tittade på från lite avstånd. Men legoknekten vände sig sen med en hostning för han såg hur en ryttare närmade sig över odlingsfälten och red rakt mot dem. De drog alla svärd, knuffade undan Ingen som landade på rygg i leran. De stirrade sen mot främlingen. Det fanns vissa regler och lagar som de hade att följa. De hade brutit mot dem nu. Det var inte meningen att de skulle ge sig på befolkningen i ett område de tagit sold för att skydda. Deras nye överste, Olga den Blodiga hade också gjort klart för dem. Att sånt här beteende var oacceptabelt. 

Ingen, flämtade till lättad där hon låg naken i leran. För hon tolkade främlingens ankomst som att Is-Hatar hade hört hennes bön. Det var hon helt övertygad om. Även om önsketänkande alltid var den desperates sanning som oraklerna brukade säga.

Främlingen red en svart, rödögd springare och bar en skräckinjagande järnhjälm formad som en demonmask. Han bar ryttarstövlar och hade en kort ärmlös tunika utan kilt. Främlingen hade ingen rustning men bar ett stort långsvärd över ryggen. Den bleka helt färglösa huden och det vita håret som slängde kring de muskulösa axlarna var lätta att känna igen. 
"Åh, nej det är den där Hypertraken!", Baldog stönade besviket. 

"Var hälsade.", legoknekten höjde ena handflatan som fredshälsning med en mörk muttrande stämma när han höll in sin massiva häst. 
"Har du ridit vilse, albino?", frågade Olged. "Vi är upptagna här."
"Jag ser. Jag vill köpa kvinnan.", albinon blängde på deras nerdragna hosor som släpade kring anklarna på dem.
"Det kan du väl. Men vi hittade henne nyss. Jag ser inga brännmärken men hon är med all sannolikhet redan ägd.", svarade Horkuniztanen förvånat.
"Jag vill köpa kvinnan.", upprepade Hypertraken. Mer hotfullt. 

Kung Ingen tittade under tiden förfärat omkring sig, kravlade sig till stående och gjorde en ansats till att stappla mot hästarna som rört sig bortåt åtskilliga steg. De gillade inte doften av den svarta hingsten vilken blängde hotfullt mot dem. Dess onaturliga storlek och ilskna glödande röda ögon tydde på svartkonst i fodret och magisk avel.
"Du kan köpa henne. På egen risk. Mitt pris är femtio silvermynt men på villkor att vi knullar henne färdigt först."
"Nej, köpa kvinnan. Inget knullande."

"Lyssna nu albino. Vad heter du nu igen? Pohloi...inte sant?", Hypertraken nickade kort och Olged fortsatte. "Jag vet att du är nån slags dödslängtande dåre som ridit ner från isvidderna i norr. Sannolikt på flykt från din länsherre eller någon häxmästare av ditt förbannade land. Men vi är tre mot en som säger att vi knullar kvinnan. Sen kan du köpa vad som återstår för femtio silvermynt.", Olged höjde fingret som en varning. Baldog flinade igen. Krazan däremot höll handen på svärdshjaltet för han var rädd för albinon. Nordriket var en urgammal civilisation. Långt äldre än hans egen öströnska som redan var uråldrig men den baserades enligt legenderna helt på trolldom. Ett magikernas rike högt uppe på den vindpinade tundran. Onaturligt. Obehagligt...

Ingen gnällde till och gjorde till slut ett försök. Hon snubblade plaskande bort mot den ena av hästarna och kastade sig upp i sadeln. Otroligt nog lyckades hon.
"Ta henne!", Baldog reagerade först men alla var distraherade av mannen i demonhjälmen och hann inte slita ner den späda Shemmizi kvinnan från Olgeds stäpphäst. Hon sparkade hälarna i sidorna på den och den redan nervösa märren galopperade iväg och hoppade över några bärbuskar innan den var utom räckhåll. Den andra hästen följde efter och det retade upp Olged ännu mer. Han drog upp sina våta hosor till midjan med ett morrande läte.
"Din imbecille albino, se vad du har gjort!", Horkunryttaren föreställde sig redan hur han skulle bli tvungen att jogga efter hästarna och locka in dom under många timmars försök genom de leriga åkermarkerna. 

"Jag har inte gjort. Detta jag göra.", muttrade Hypertraken och drog långsvärdet från ryggen ur skidan med ett vinande läte. Legoknekten vid namn Pohloi lät först sin avlade stridshäst sparka till med våldsam kraft med framhovarna så att Shjitanen Krazan kastades fem fot bakåt med alla revben spruckna i överkroppen. Död innan han landade i leran med ett plask. Efter det spräckte Hypertrakiern skallen på den av Horkunryttarna han ogillade mest, Olged. Långsvärdet droppade av blod och hjärnsubstans medan han red förbi sitt offer. Olged föll på knä och sen ner i leran med ansiktet först.

Balgod som var ensam kvar saknade nu sin ryttarbåge likt en mor saknade sina bortsprugna barn. Denna satt kvar i hästarnas packning knuten i sadelkogret på Olgeds häst. Så här stod alltså Baldog plötsligt med rumpan bar enbart beväpnad med sin kroksabel, och var därmed rejält utklassad. 
"HUND!", vrålade Horkuniztaniern rasande av besvikelse. För han visste att han skulle dö och att det inte var nån mening med att be om nåd. 
Hypertraken vände utan brådska om sin häst och lät den ta sats, rida på hårt. Långsvärdet pekade han rakt mot Horkuniztaniern och dess glimmande spets kom mycket snabbt närmare. Baldog kastade då sin kroksabel mot hästens ögon medan han själv rullade åt sidan i leran. Det klang till metalliskt när albinon parerade kastet och fick det att studsa bort. Därefter red han enkelt ikapp den springande Horkuniztaniern och lät sin stidshäst trampa ner honom i leran. Han lät hingsten stå så i någon minut medan mannen sakta drunknade under hovarnas obönhörliga tyngd. 

Först därefter började Pohli att rida efter den flyende Shemmizkvinnan. 

***